Trots att det regnade hela dagen
ändrades inte tystnaden,
bar mina ögon fjärranljus,
sökte mig timmar av ögonblick,
gick jag den längsta vägen till dig,
men du var inte till synes på heden
och blixten följde mig hem.
söndag, december 20, 2009
lördag, december 19, 2009
DAGENS DIKT
Ensamhetens mumlande röster
saknar inte sin lockelse.
Då är det tid för grådager.
Hemlös är frånvaron ingalunda.
Man vill inte höra fågelsång
i det ögonblick man finns till,
måste älska ingen; och nu
är det tid för stor frihet;
det kallas Eftermiddag. Vem
känner de tysta gårdarna?
saknar inte sin lockelse.
Då är det tid för grådager.
Hemlös är frånvaron ingalunda.
Man vill inte höra fågelsång
i det ögonblick man finns till,
måste älska ingen; och nu
är det tid för stor frihet;
det kallas Eftermiddag. Vem
känner de tysta gårdarna?
lördag, december 12, 2009
fredag, december 11, 2009
DAGENS DIKT
Flickans ögon är ljusa av ensamhet,
fönsterbågarnas natt förtigs.
Det finns ingen ensamhet.
På gården står en vit häst
och uppmärksammar betraktaren.
Det finns ingen annan här.
Detta är inte en vacker dröm
det finns inget ont i världen.
Vår berättelse har ingen ryttare.
fönsterbågarnas natt förtigs.
Det finns ingen ensamhet.
På gården står en vit häst
och uppmärksammar betraktaren.
Det finns ingen annan här.
Detta är inte en vacker dröm
det finns inget ont i världen.
Vår berättelse har ingen ryttare.
lördag, oktober 31, 2009
NYSKRIVET
Längs natten regniga gata tänker jag på dig.
Du, som jag mött i sändning från tre gestalter,
förblir dock okänd som den tredje av dessa.
Några tända fönster tyder på att du ännu finns.
Linjernas ändhållplatser bortom tro och hopp
infaller nog i ensamhetens förtegna kadenser.
Ingen är där. Väl hemma öppnar jag mitt eget rum
för ljust mysterium som kanske någon annan anar.
+
Du är mitt porträtt av dig,
det är den alldeles enkla sanningen.
Vi odlade minnen av slätterna
och älskade varandra hänsynslöst
som ryttare på avstånd i historiskt solsken.
Och vi existerade inte.
När jag i denna stund
kliver ut genom mitt fönster
upphör inte världen att finnas till.
Därför stannar jag här
medan klockan rinner på väggen bakom oss
lika bestämd, lika försiktigt väsenslös
som främmande grannes dagboksanteckning.
+
Tillfällighet genomblåser en okänd herres blod
i några få återstående ögonblick av en lyktas sken
som skymtar bakom passionernas flackande lövverk
lika flyktigt som en droppe av den ensammes cinzano -
Då vaknar jag inuti en fyrtio år gammal händelse
som genast vitnar in i abstraktionens kamouflagenät;
flicka, ingen vet vad dina ljusa Ögon än betyder,
och drömmen som jag lämnat genomskådas än en gång.
Du, som jag mött i sändning från tre gestalter,
förblir dock okänd som den tredje av dessa.
Några tända fönster tyder på att du ännu finns.
Linjernas ändhållplatser bortom tro och hopp
infaller nog i ensamhetens förtegna kadenser.
Ingen är där. Väl hemma öppnar jag mitt eget rum
för ljust mysterium som kanske någon annan anar.
+
Du är mitt porträtt av dig,
det är den alldeles enkla sanningen.
Vi odlade minnen av slätterna
och älskade varandra hänsynslöst
som ryttare på avstånd i historiskt solsken.
Och vi existerade inte.
När jag i denna stund
kliver ut genom mitt fönster
upphör inte världen att finnas till.
Därför stannar jag här
medan klockan rinner på väggen bakom oss
lika bestämd, lika försiktigt väsenslös
som främmande grannes dagboksanteckning.
+
Tillfällighet genomblåser en okänd herres blod
i några få återstående ögonblick av en lyktas sken
som skymtar bakom passionernas flackande lövverk
lika flyktigt som en droppe av den ensammes cinzano -
Då vaknar jag inuti en fyrtio år gammal händelse
som genast vitnar in i abstraktionens kamouflagenät;
flicka, ingen vet vad dina ljusa Ögon än betyder,
och drömmen som jag lämnat genomskådas än en gång.
fredag, oktober 30, 2009
DAGENS DIKT
Den grå och blanka vikens lugn. Ett fågelstreck hägrar
sig ut ur det dömda landskapet, och sinnet kallar sig
blinksnabbt åter från en refug av omedveten glädje –
Slottet på den andra stranden återgäldar mina blickar.
Fasadtom framträder en Ort med svävande innebörd
som ett schackdrag jag en gång såg utföras i drömmen,
en manöver som aldrig förekommer i verkligt spel –
bara i en lugn impuls som ibland söker mig vid brädet.
Kontinuerligt avskärmad av ögonblickets ljuskupol
och skendöd är all hemmahörighet som inför en tavla
tills någon ropar, bristande spontant: "Så Vackert!"
med en sorgsen och teatralisk effekt. – Och plötsligt
tycks den scenen hämtad ur det fiktiva TV-reportage
från en imaginär landsdel som jag såg i den nämnda
drömmen! Åldern av en stilla kultur, stark av erinran,
inbillning, varvas nu tillrätta i ett andetags översikt
med ett brutet cembaloackord som dunkelt ledmotiv:
en orolig, dynamisk balans. – Jag hör det nu igen när
jag passerar en trädgård på vägen hem från bryggan
denna lugna dag vid randen av det hisnande november.
sig ut ur det dömda landskapet, och sinnet kallar sig
blinksnabbt åter från en refug av omedveten glädje –
Slottet på den andra stranden återgäldar mina blickar.
Fasadtom framträder en Ort med svävande innebörd
som ett schackdrag jag en gång såg utföras i drömmen,
en manöver som aldrig förekommer i verkligt spel –
bara i en lugn impuls som ibland söker mig vid brädet.
Kontinuerligt avskärmad av ögonblickets ljuskupol
och skendöd är all hemmahörighet som inför en tavla
tills någon ropar, bristande spontant: "Så Vackert!"
med en sorgsen och teatralisk effekt. – Och plötsligt
tycks den scenen hämtad ur det fiktiva TV-reportage
från en imaginär landsdel som jag såg i den nämnda
drömmen! Åldern av en stilla kultur, stark av erinran,
inbillning, varvas nu tillrätta i ett andetags översikt
med ett brutet cembaloackord som dunkelt ledmotiv:
en orolig, dynamisk balans. – Jag hör det nu igen när
jag passerar en trädgård på vägen hem från bryggan
denna lugna dag vid randen av det hisnande november.
söndag, oktober 18, 2009
NYSKRIVET
Låt fira Danskens rumpa
i helvete med skumpa.
Skjut ner Jan Öivind Swahn!
är vår paroll för dan
Låt skilja Vem från Vem,
vår skånska överklass,
kolonnen nummer fem,
kan sitta fint på dass;
till Ven med hela packet!
må vara rätta tacket,
så skippa snacket. VI
vet landsförräderi;
och lägger på en rem
och spolar skiten hem
ifrån den skånska pottan
att hålla midjemåttan
(det är vad dom behöver),
över-
sunds i bajjamajjan,
vi kastar silkeshandsken
och slutar slicka Dansken
som Swahn i Packabajjan.
Befria Skåneland
från Dansken efter hand!
Vårt svenska Brömsebro,
det minns vi, må ni tro;
låt hissa rödgul fana
för Sverige än en gång,
beträda ärans bana
med glädje, mod och sång
så vakna upp och vig ett
beslut för nya Kriget
som måste komma! DOM
lär sjappa då, så kom
tillbaka på er kana
hit upp, får vi nog mana
& slaffsa dom igen,
som anstår svenne män,
nog var det värre före
Öre-
sundsbron. Svenskens famn
är hård för dansk och neger
vi stormar fram i seger
och bränner Köpenhamn!
+
Vaar en koltiveerad herre,
bli betraktad såsom svaag,
det är sanningen dessvärre,
såådan är koltoorens laag.
Men hOOt går hem & knolar mosan
hela väägen till finaalen
- annas får väl gamla koosan
taa sej oti mOOmindaalen!
+
Bacchanter i en katedral
är gräddade i dessa ting: de
överdrivet religiösa. Hörsamheten
är en gotisk blygd, men annorlunda -
En sådan är idén? Om enheten i allt,
allt utom just ingenting, va -
Det ändliga är nöden, meneden & döden,
det yttermera visso andligheten
sammanbugad? Akustiken
här i skymningen. Maria törstar
dämpat ljus; nej, leende -
Jag skulle vilja säga: överseende.
...men är du tyngd av ingenting. Åt kurvan
är mörkret: Gûds arkitektoniska prestanda.
+
jag mötte dig i Korridoren
Du vände dig mot väggen då
och fortsätter hängivet rakt fram
i alla väderstreck dit horisontens brand
genererar dina Ögons
ignatianska energiutveckling
den dag som i dag dör
lystrar jag till Ingens namn
som undertecknar ensamhetens
fromma spegel
+
Minnesdata: och vi börjar med
"parkeringshus". Sen är det nå't
med "skolgård", härlett bakom
det vi kallar "hustak" eller kanske
inte, hursomhelst nånting med
...diagonalt inslag, så att säja,
tämligen markant preciserings-
försök får anses överflödigt
utom utanför trafikbruset med
karaktär av ingenstans and
everywhere. Måhända nästa
tegelbyggnad, skarp kontur
mot den grå himmelen.Skarp,
ja, eller… kanske något lite rättare
sagt svart. Man måste vara noga
med de inexakta orden och centrera
dem i avseende på absoluta ting,
försiktigt försiktigt såsom sömn
övermannar kvinnor, såsom
begynnelseregnet sår sig samman
på en nästan tom parkeringsplats.
+
jag siktar
på en fjärilsegg
förlupna
klockslag
mellan dina norra
ögonbryn
och rio de janeiro
+
Ljusa dagar
lugna kvällar -
vem kan ha talat med Någon om ingenting alls
här i världen.
Jag vet att allt som föresvävar dig i tystnad
utövar ett bestämmande inflytande över detta rum.
De grå frågetecknen virvlar i osynlighet
och dalar nångsamt ner i ett mörkt hörn till vänster.
Långa kvällar,
ljusa nätter -
det finns Något vi aldrig må tala med varandra om.
+
Min berättelse börjar då Någons lugna blick
stämmer till avlägsen klockringning hennes
åtkomliga rum. Och i stadsdelen omsusar
växlande ansikten enslingens promenader...
men gråsparvarna. Dessa fullkomligt värde-
ringslösa små odjur - må epidemin ta dem!
De får mig att tappa livsluften alldeles
och fatta intresse för rätten att låta andra dö
+
Vi är på resa
med ett tåg i fjärran
Sitter där och
tittar hitåt
Ser ett hotfullt mörker
locka till skam
Björkar
strippar i skogsbrynen
+
Ett barn
öppnar munnen
och tystnar
utan anledning
Fönstret
blir helt stilla
Alla snöflingor
hänger uppochner
+
En hårfin skåra virar in sig sakta
i en grå skiftning på kalkstensytan.
Så framträder kring ett fossilerat
ormbunksblad det förkomnas hemisfär.
Den inåtvända himmelen beslöjar
de bildades esoteriska överlägsenhet,
en frånvarande klockas virtuella
ticktack retirerar mot en dröm som flyr
sidledes i medvetandecyklonens
retrogada bildspel över missförstånd...
Sanningen fälls ut på en solfjäder
drömmaren aldrig någonsin skall se.
Men ur tidens tunga, bevarade kraft
förflyktigas en genomsiktig slummer
ut mot världens behagfulla lätthet
och träffas i fönstret av otåligt ljus.
Lönnens papperstallrik därute hänger
i rött garn. Vit lyser den och svänger.
Begreppens anländande fågelstreck
inandas namnen i traktens alla ting.
+
Med tanke på vedervärdiga nattljus i förorter
övermäktiga beslutsfattares egendomliga
infall mellan de evinnerliga breven från hustrun
och så där; behöver jag fortsätta? Nej. Och
dock! Här kommer Tandpetaren, sannerligen
ickepopulär både före och efter de oförberedda
samlagen; och de förflugna kometernas
hånskratt ekar loss i vinterns alla hårda sjöar.
+
Oj då! Vi råkar visst i förbifarten, utan
tvistemål ifrågasättande stadsbudens
fastmullrade knektskåpsinneslutning bland
bilhandlerskebenen på marsch i dina hjärtan,
mister Eller-Hur! När skall hon återfå
sin världsberömda penisfattning? Otänt
vare sidoskalvet mellan bollarna på västra
Hängseberg; mor har en utsökt speldosa.
+
Det förekommer vändåtta, ensamhet, nöd
i väderleken bortom Kamera i övrig estetik;
men ej därföre denna resta ickedröm vars öde
städer dröjer av på metafysisk självdistans -
ty då är Ögonblick i väsenslöshet & behag,
o gråvita granar i BILD! O kan jag stanna
på romantisk väg? Det fräsande ljuset från
Mozarts ögon övermannar höstens grindar
+
o satsa din hustru på sanningens
tredjefemma av några få men desto
vimåstavaramyckettydligare sonatissor
etecetera som spetsar in sig på senare tid
våga inte då vara fugastolt i kaninkoppel
med mindre det plantas i å och bananer
till babyklass ett komma fel syrfälle
ifråga om detdär med vantebrist
+
vi ser på varandra utan
anledning oförstulet och
plötsligt alldeles klar i
ögonen förtiger hon att
jag längst in bakom alla
källare nyss upptäckte
fönstret
med utsikt över hela stan
+
Folket e en salig massa
med demokrati!
Inte så enkelt att passa
i,
här duger bara vi.
Ian e en folklig herre.
Hej å tjenamors!
Sverige blir värre och värre,
kors!
Dä ä bare å forz.
+++
Svart lampa!
Jag tycker inte om sex.
+++
Flottad på stadens morgonbrus
färdas jag utan levnad.
Dödens mening förblir abstrus,
gömd inom blodets trevnad.
Världen är uppblåst, nyvaken
väderlek över egna
sängen härute i själen, den
nynnar på ord förtegna.
+
Hurra för Kalle Elva
som visade vid Lund,
att dannar blir sig själva
som bollen själv är rund
där svennen står sin grund
och skjuter mången hund
i avgörande stund.
Vi skall till seger välva
ny bro på Öresund.
Bakom oss tystnar skriken
där ligger danneliken.
Så höj en skål, putell va,
Må landsfienden kälva!
Ty göingen är döingen
i yttersta förslöingen.
Skottpengar:
snapphanar!
Skottpengar:
snapphanar!
Hell Konungen, den vilde,
som med den starka hand
från Underheten skilde
i blod för tår och tand
svenskt BERG från lösan sand:
vårt kära Skåneland;
det knöts med hjärteband
till oss hitom Roskilde
med blod försatt i brand
för krig på nytt, det nyttar
förvisso våra skyttar,
ah Döden är den Milde!
Vi skriver ö med tilde.
Finn döingen i göingen
och slakta vitåröingen,
skottpengar:
snapphanar!
Skottpengar:
snapphanar!
Vi tar i lag och sliter
den inre fienden
i stycken. Hej! det biter
förvisso gott igen,
det har vi allt på känn,
oj! Dannar, fall och ränn!
Ni sitter allt på spänn;
och lipar nog, det skiter,
som anstår svenne män,
vi i! Ty över skogen
flyger STOLT Svennebrogen
för glada konvertiter
som firar våra riter:
skild göingen från döingen;
allt ont skall upp i töingen!
Skänk, skattpengar
från rapphanar
till skuttpengar
åt sjapphanar!
+
Snobbkulturfascismen,
ÄR korporativ!
Skriver du för tidsfördriv
får du nog ha kvar ditt liv.
Skriv nåt lyckat? Ingen chans;
makten hatar konkurrens!
och genast blir du stoppad
påhoppad och besnoppad.
Sånt kiv
styr vårt land
där Hora Sängdal
är värre än Per Engdahl.
Medelmedelpottan
ÄR sitt eget värn;
ligger som en sumpig tjärn
avsides och postmodern.
Någon glömd och nättast nämnd
ruvar på en rättvis hämnd.
De flesta håller måttan.
Låt nämna tre i flottan:
Leif Zern.
Karl Emil Englund.
Jag själv? Vem fan är Penglund!
+++
Det här var ärligt talat skytorsk.
Med bottenupp & knänaböj
firar vi, låt oss tala nynorsk,
Obamas guleböj.
.
Tolstoj var ingen Pippi Dyvråk,
men Nårrge låge helst på Mars.
Där kan de hålla på med nyspråk.
Fredspriset är en fars.
+++
Lord Parzifal, demokrat,
han har sin eget presse-
tos med spelrum för hat
på sajten poeter.se.
.
Han granskar med lust och nit
vad alla andra skriver.
Va, skriver du inte skit?
Det är SÅNA vi fördriver!
+
Fåfangans marknad, monopolet,
det skall bestämma över oss.
De oliktänkande till bålet!
Från detta sliupper ingen loss.
Gemene man är mest en kruka,
politiskt lämpad och korrekt.
Så lätt det är att denne stuka!
Ty får är med varandra släkt.
Hur många blommor har rabatten?
Där härskar arten Konformist.
Ty politiken är som vatten.
Just inget återstår till sist
förutom politikens fraser
som bara löper runt i ring.
Bakom vår kults ikonostaser
förvaras nästan ingenting.
Debatten är förvisso svullen;
man bräker så det liknar spex.
Ett fåtal har den rätta ullen,
och talar rentav sant om sex.
Det man vill ha skall man få köpa!
Det gäller både dig och mig.
Nu har jag avsikten att döpa
min enda ros till Federley.
+
tvivlar någon på regimen?
såna ränder sitter i men
såna dom ska ha på nosen
törnen på den röda rosen
nuså krossar vi rasismen
blossar på karriärismen
därpå blir vi ganska höga
människor är inte tröga
självklart visar mighty swift
folket svansen vift vift vift
+
Nog sjutton är man tolerant
som anstår mänskligheten!
Det viktiga är som bekant
ju kwiridentiteten.
Visst fanken är man HBT,
det är ju klart man lyder
det som är inne; det är det
som någonting betyder!
+
Omen. Helleluja.
Älska vår Kristi Brud.
Chans har nock även du, ja,
det går, om man tror på Gud,
på räls ända hem till himmelen,
den sexuella med kändisvimmelen.
Frälsa & inte döma,
se det är en from paroll.
Hälsa & låt berömma
Charmören från alla håll
i Uppståndelsen ur dikena!
Vi andra må begrava likena.
+
Anders Borg
är en riktig planta
i blomsterkorg
bland det intressanta.
Denna sorg!
är vad packet lockar;
herr Anders Borg
tycker själv han rockar.
Liberal,
är han nog emellan-
åt; svar på tal
får han alltför sällan.
Så förnämt
är ett liv vad Makten,
som rätt bekvämt
står där vi förlagt den.
+
Lord Parzifal värnar Kulturen
som SKA vara skit;
den är ju patraskets gebit!
Alla människors lika värde
det är ingenting för de lärde,
för såna värre än djuren,
ska därför placeras i buren.
Vår hjälte begagnar de svaga
som RÅTTing och kniv;
humAN går han till Offensiv!
Andra fååår blir redskap att tukta
vemsomhelst fascistisk att lukta
begåvning, för dom ska man laga
i ordning med glåpord och aga.
Han tjänar förvisso de Makter
som STYR över oss;
släpp mobben och hundarna loss!
Hans angivarnit, vederhäftig,
oh! kan ej bli nooooog beskäftig,
WAUW! Ja, mindervärdiga akter,
se DET är berömliga takter.
+
Du Var Min Stora Kärlek
Det Var Lagom Ömsesidigt
Liksom Våra Samlag
Gick Undan Som På Räls
Vi Var Inte Särskilt Kongruenta
Med Var Andras Vackra Spegelbilder
Du Trodde Att Du Kontrollerade Mitt Hjärta
Du Trodde Att Du Hade Mig I Slipsen
Men Du Glömde Knyta Till
Hear My Song
Långt Avsked, Kort Farväl
Tåget Susar Bort I Fjärran
Tåget Susar Bort I Fjärran
Jag Bodde I Ditt Hjärta
Du Gästade Mitt Horisont
& Där Stod Tiden Stilla
Med Anledning Av Klockans Rundgång
Alltmedan Världen Kom Och Gick Förbi
Som Långa Självmördare Utan Av & Anledning
Du Ansåg Att Jag Nästan Existerade
Du Trodde Att Du Kände Mina Broar
men Du Glömde Bilarna
Hear My Song
Kort Avsked, Långt Farväl
Skogar Brinner Bortom Fjärran
Skogar Brinner Bortom Fjärran
+
Ni Är Ganska Många
Ni Lever Mot Er Födelse
Inte Med Den Eller Ovanför
& Dör Sålunda Hastigt
Ungefär Som Ljus
Samtidigt
Som Jag Rider In Kvinnor
Som Jag Rider In Kvinnor
Soluppgången Följer Ej
Ni Blir Ganska Få
& Gradvis Annorlunda
Medan Gud Öppnar Edra Ögon
För Hur Det Kan Gå Till
Här I Världen
Framför Allt
När Jag Rider in Kvinnor
När Jag Rider In Kvinnor
Solnedgången Äger Rum
+
Moses = fikus & Jesus = bÖg,
Allah ska vi bara inte tala
OM! :o( Låt oss pissa i himmelen hög,
det brukar ju därifrån skvala.
Ohhe han = allt en hejare på
frifräsighet, det kan vi gissa.
Bildad som fanken i finkan ändå,
fett med omkullturfernissa!
+
Ojoj, att inget blod är spillt,
det är värsta krisen!
Juggomaffjan härjar vilt
med stackars rikspolisen...
Så kallar vi väl in igen
hjälten för det mesta:
kapten Ekdal, skjutgalen!
Ja, det är allt det bästa.
+
Fy för harekrishnaskiten
Jesus Kristus & Allah!
Ohhe, av demoner biten,
talar bra, halleluja.
Akta sej för galna hundar,
änglabarn & fladdermöss!
Kanske rabiessen stundar,
hej! definitivt ajöss.
+
När lustigkurren knystar
med påfallande strul,
då blir det lagom kul.
Han sitter mest och krystar
tills någon honom tystar;
tro det går som på hjul.
Man kan försöka skoja
när man är ur balans;
då har man ingen chans.
En clown som pratar goja
har stundom paranoia,
nå, DET går som en dans!
+
Han trodde han va bildad,
de e han inte alls.
Men YAAGH e helt förvildad
i annorstädes vals.
Min börda är e nog orkad,
den åkte genast av!
Herr Oh han e för korkad
& lämnas i sin grav.
+
Jag säger vad jag tycker,
det är mitt lilla sätt
att styra mina nycker
och ta det lite nätt.
För livet är nog tungt och
sådär, det tar vi lugnt och
rycker
på axlarna honett.
Jag säger vad jag känner,
och det känns ganska bra,
att lätta det som spänner
tills allt är som det ska.
För kännedom är kärt mig,
nå, en sak har jag lärt mig,
vänner
är ingenting att ha.
+
Vad kommer först, och vad kan fortsätta
på sinnesdata till vår stora skam –
Nu drog han mycket mycket plötsligt fram
en osthyvel ur fickan: "Vem är detta?"
Filosofen, ja – med någon hetta,
en föreläsare av egen stam
och snilleblixt! – Och likt små blida lamm
de teg för att långt senare berätta
för sina barnbarn: "Då förstod jag noll,
och sen förstod jag att jag inget visste,
helt becksvart blev min stackars huvudboll.
Och jag var säkert inte alls den siste.
Nåja, vad spelar det till slut för roll.
Jag är så glad att jag förståndet miste!"
+
Höstens vindar låter hjärtat
vänta, färgerna röra
sig, vanka i lätta
tankars flicksteg, sinnesfrid
sänker nu sina andetag, likt
växtfragransen kring mig lockar
jag hitåt drömda hjärtslag som
likt ögon glänser mot himmelen då.
Och fullmånen tänker sig molnen
gula och trädens skuggor
bleka som gräset, med
slutna ögon; i fjärran
synes havets djupa vatten
sjunga när trädens kronor
skymmer
höstvindarnas nästan ohörbara dans.
Skymningens tid
kan aldrig besegras
och över halva världen viskas
verb om fred. Höstens gömda
flamma vill spegla min själs danssteg
och hälsa den vänligt stämda sommar-
natten åter kommen.
+
Efter en dag av missämja
vilar jag något drucken i min roddbåt
vid den stilla flodens strand,
hör i nattens ensamhet mina ögon
tydligt jasminernas doft
och jag gläds med den tigande månen.
+
En kväll när molnigheten trycker på
känner jag mig lättad under promenaden.
Min sinnesstämning, den är lugn och blå
som fönsterspeglad raden efter raden
som följer mig på vägen hemåt genom staden.
Jag visste aldrig vad jag levde för,
kärleksleendet och hånet,
samtidigt? Men vad som än mig rör
tycks det mig nu som blotta spånet,
dansande i stadens vind och avståndsdånet.
+
Det är något särdeles med nattens vädurslekar
Vill du undersöka den ständiga åskknallen i min ögonvrå¨
Ömhet gryr som ett blått ägg om vintern
Jag talar till dig med substantiv som inte lämpar sig för högtryck
+
Tillsvidare är det inte aftonvind
Vem vet i glas vad ordet "jag" bespeglar
Omsorg är frånvarons yppersta megatonväsen
En bÖg imploderar i sinnessjuk smak
+
Jag bär en låg fura inom mig
Rotlöst är mellangårderiets utelästa örverk
Bohemers tänk snitslas mot samlagskonst och voltaren
Oavbrutet minglar sig inombords detta mångelunda ord: "lazaretten"
+
Kring det djupa torget har högerhusens van-
mäktiga ansikten församlat mig
Det är inte utan att en högre dimension
sänker sig fram ur könets projektor
Jag står ensam i dagmånens förapning
av en milt bluffande spegelimitation
Ängelting är mig nådvändigt mer
fjärran än stundens uteblivna vind: tid
Oerhörd vrider jag mina ögon mittåt av en om-
länt befriande lekamen som förtär kamratskapet
+
Den ene seglar båt
Den andre steppar
Den trenne söker skygghet i varandra
+
Det är att försiktigt undersöka
medvetandets oerhörda förskjutningar som
inte hänger samman alltså. Kaffekoppen. Jag
har en smula
ont
i huvet. Jävla censur.
Därefter: flygplatsen. Ja,
flygplatsen alltså. Far inte
illa. Var inte överdrivet frågvis. Tristessen är ju
redan
oerhörd. Civilkurage. Och så var det
medvetandets
oerhörda kaffekoppsförskjutningar under
verbet. Jävla censur.
+
Herr Parzifal älskar att hämnas,
han är ju en sann demokrat-
amatör;
låt oss hoppas han dör
som sig bör.
Så må han åt gamarna lämnas,
nämnas
(sibyllornas prat!)
till slut med berättigat hat.
Ty hämden är vår. Fantasier
är till för att verkställas grymt,
inte sant,
vi ska ta denne fjant
elegant
med tiden, som anstår genier,
sier-
skor vet utan skymt
av tvivel vad dåtiden rymt.
+
Jag tillhör inte den sagolika över-
klivningens mandarinat. Vad menar jag?
Den frågan var inte allvarligt menad,
svaret får emellertid anses ovigt
återkommande under största möjliga
lystnad till en bedagad sockertång
från nittonhundratalet eller något
därmed likartat, under solitud;
javisst må vi slagga i hundrade år!
Härligt dock att med ljusets hastighet
förpassa sig baklänges in i gardero-
ben och stanna där för all framtid.
+
Vad gömmer sig i rummet detta
ögonblick av närvaro? Min hand
är full av tid, av inget att berätta,
tingen, alla räknade och mätta
vilar sig på abstraktionens rand -
En lätt fördröjning: droppen dalar.
Jag rycker till och minns: jag är
en människa. Jag hör, det talar
en röst liksom ur tomma salar.
Kanske finns där någonting att se.
+
På vardag är det möte med, ähum, kamrersklubben. Jag väntar
mig förening, som alltid optimist i fråga om det medvetande,
rotar vaksamt om i köket, hittar lite smörgåsar och låter fönstret
vändas 180 grader utantill. Med politik och sådan oförskämdhet
har jag ännu färg och morgonrock gemensam på ett logiskt plan
som därför återbildas bortom skafferierna i drömmens stadsdel,
det är orsaken! Kamratföreningen har börjat samla ögonlock,
tills vidare är flickan Sakta Matt i väsenslöshet mycken tillgång
genom det, att nu: och så precis, så oerhört direkt är hennes
tilltal att det börjar regna, eller mitt i alltihop: en svart komet
+
Jag uppskattar vindens ropade citat. En långsam
tågriktnings föranleder sensommar; om inte väder-
kornet kan bestämma sig - nåväl! Det regnar inte.
+
Svårigheterna med döden, säger du, är framför allt
chimär, jaha? En skugga flackar över gården, barnen leker
djupt försjunkna i ett minnes ljus. För oss är inget ovanligt.
+
Jag uppskattar vindens ropade citat. En långsam
tågriktnings föranleder sensommar; om inte väder-
kornet kan bestämma sig - nåväl! Det regnar inte.
+
Det var ett
älskligt
bönemöte
Änglabarnen
cirklade i taket
och pinkade
+
Det förekommer en bild där jag är klart osynlig från sidan
och rör mig halvvägs inåt genom ögats brinnande mariginaler.
Rummet lutar ganska kraftigt. Det här är en vintrig kvasar,
till minnet avlägsnad genom den Frånvarandes ingripande.
Aldrig var smärtan lycklig som nu, aldrig min dräkt så redan
fullkomligt enastående bitter. Högt avbildas tidens axiom;
detta är givetvis nonsens och Gud är fullkomligt vansinnig.
Kroppens rymdskepp backar stannande ned i avsängens
hypnagoga väderlek, där stadsdelen framgår i vattniga glas,
att den levande döden frigör sig ur timmens förkomna princip
absolut men försenad i dylikt syntaktiskt oberoende av allt
som då kunde framföras i form av ljus och sedan var borta.
+
Språkets rena yta, inte stad, alltså kalejdoskops-
vis, utan väderlek, så rätt och skönt: det bara händer
i förlängningen på avbrottets erbarmliga struktur.
+
Tillsvidare är tingens ordning oförändrad
och det finns åter hopp
om tiden, inte stor förtvivlan
däri, inte mycket fruktan är berättigad
och man kan ta det ganska lugnt
med kärleken som inte finns
och lyssna till musiken ständigt; ambitionerna
kan vänta. Man kan läsa böcker också -
+
Det är frasen som betyder något. I sin ljud-
löst bakåtledda form vid ton och ögonglimmer
vidrör sådan. Det
är själva ordet, inget
annat. Det är småaktigt!
Och Herren avreser
genom sitt exakta sken
som också DET betyder någonting i rummet
och inte heller förefaller du berörd av
sluten återvändo genom bleka dödens
liknande kapitel inför boulevarden
och dess fortsättning: förtätning. Därför
är det genomgående
sonat: fungerar, fungerar inte, fungerar, fungerar
INTE! med avseende på Gud och närheten till clitoris
där sommaren passerar genom parkens blonda skuggor, utåt-
svängda portar som finalidentiteten kastar ut och in
med namnet, tinget, avstegsvis förklarar den sig,
denna elakhet i världen, frilagd
under återkomstens smått bizarra text.
+
Efterspel är ett annat måste, betydelselöst observatorium
inleder hypertextens återkoppling till uranet
med skytung exakthet. Bilden börjar långsamt
klarna i tystnadens stötvis förbannande exposition
i fråga om det obligata våldet som gradvis
förekommer bland kryptiska år mellan kvinnornas förlängda ögon,
förvirrande barnens lekande lätta stilleben i bakgrunden;
nu ser man till slut ditt underligt gapande porträtt, och det är
i sanning urartande Tidender! Vad var det nu jag
i all denna hast mot det GRÅ hade att meddela från början?
+
Jag vill ha samlag
Var god kvantifiera utsagan
Två
Du får bara ett
för sjutton kronor
+
Jag säger bara EN sak.
Kvantitet.
Vad behöver mera sägas.
Så bibliskt enkelt och rakt klart fram; inga krusiduller.
Kraftfullt. Stilrent. Träffsäkerligen klockrent mitt fittiprick.
Föregå med föredöme. Blixtrande fint ironiskt gift!!!
Effektiv kritik.
Bara...rätt in och pang på pudelkärnan utan minsta tvekan alltså. Hårdkokt. Utan vidare.
Omöjligt att missförstå.
Klargörande definitivt, koncist och stenklart. Inte ett uns fett på den skinkan.
DET
är KVALITET!
+
En trädgårdslykta? - Avtäck metaforen
i NATT! Jag stiger närmare ditt hus
som Ande, danad av trafikens brus
i fjärran, bakom nöden, minnesåren
och tavlan i din kammare, som dåren
bebor i tysthet redan: en diffus
bekantskap, det är INTE jag, ett sus
i rören är mitt namn, som ögontåren
i ljuset, DITT: o nattlanterna; tu
är vi? det ska vi bli? Som lindens grenar
vid trädgårdsgränsen närmar jag mig nu
ditt fönster, VITT av lyckoskräck, jag menar
det börjar tändas till förening! Du
är Namn och Jag: det som förenar -
+
Då ser jag kväll
och följer hennes bild
allt djupare in mot bortparken
Med varje steg dekapiterar
tystnadens psykotiskt stilla pendel
detta permanenta ögonblick
Belysningen! Hon
blir gradvis många fler
än dagarna i fjärran
Smärtans rena huvudstad
reser sin berättelse
till tonårsbakgrund av en inbillad förtvivlan
Så är det gångart
och melodi
En främling ligger kvar
i gårdagsnattens döda vinkel
Han övar på ett egendomligt leende
+
Det finns en undankammare
Det finns en dogm
där år av osamtidig disciplin
har satt sig fast i mörkret
Sakta för jag in min hand i dig
Vad leder någon fram
till världens ovärderliga belysning
Genom drömlöshetens korridor
mot ögonblickets avrättning
lockar oss bedräglighetens lampa
+
Vi satt på trottoaren
med ryggen mot en husvägg
Ingen såg oss, typ
Jag måste vara disciplin, sa jag,
jag måste vara tätt intill dig alltid
Hon flinade och drog ett bloss på cigarretten
Du är fan helt knäpp, sa hon,
men det är ingen nyhet
Nähä
Mitt eget tomma leende
flöt bort i ögonblickets virvlande trafik
+
Stollen är lik
Noll. För att äntligt
få till en pedagogik
får man ta i ordentligt.
Bollar är runda!
Han tror han är bäst,
det är han ingalunda,
som framgår med enkla test;
zebraränderna sitter i,
mycket är det ej som hajas;
underlägsenhet och översitteri!
Såsom anstår en rik pajas.
Nu är krediten slut
dock för vår glade låntratt.
Dags veta sjufalt hut!
för denne fåntratt.
Därmed är det bra.
Låt mig dock sucka:
tål man inte muck SKA
man inte mucka.
+
Dillebonus:
Vaar en koltiveerad herre,
bli betraktad såsom svaag,
det är sanningen dessvärre,
sååddan är koltoorens laag.
Men hOOt går hem & knolar mosan
hela väägen till finaalen
- annas får väl gamla koosan
taa sej oti mOOmindaalen!
.
(Hurrarna hurrar Horraa Horraa Horraa Horraa.)
+
På mÖllan ska vi inte bAbbla,
magister pÅläst, destomera tIltad,
gör klOkt i att lite mindre schAbbla
och frAmstå som lätt carlObildtad
i kanske nÅgot ! mysko identitEt,
en Odräglig ! Överklassparia
blIr man ! på Åbo ! universitet
i värsta fAll. Så hör min Aria...
..för nog E han sin egen lIke
i slamperI! Ska vi i ett nAfs
kanske sOlokriga hem i Österrike?
TILL HAAA-AAA-AAA AAA-AAA-AAAFS, TILL HAAAFS...!
;op
+
För när jag blir mitt självsubstitut
för lustig genom högre markers väg till botten
då övergår vårt saktmod i egalt förstånd.
Temporalt går det nog bra
på hela taget. – Vägen till Brindisigum
är synonym till mycket långt kvar;
återstoden av en knappsynopsis
snurrar runt! Det är Vår Fru Andromeda.
+
Min far hade enkom skjorta av glas.
Han knasade med den. Det var på kajen
till ett stort Intet. Där stod vi barn och huttrade.
En vanlig man kan utan vidare försätta sig
i strong askés, menar Helge
Urkund. Och vad är det? En annanstans –
Skjorta av glas, var det. Sådan
är meningslösheten: överdrivet entusiastisk.
+
På righolettot Pendelclock
där löper sexualiteten gravt amok
– och plötsligt blir det gonggong:
här vankas det GREGORIUS med sång
och Sacrolábion på lätta vipp i
~ sväng på lut med lilla Skjutpippi!
+
Lågmälda kroppar och etappögon,
som skymtar bakom dörrspringor,
skruva upp
jaget och låt den över
skuggornas
olika stadsdel Ned-
hukades vita svarthet tala.
Detta vilda ljus från
Sammanborenheten.
Hukad ej över detta ögonsteg.
Rörd flummar mjukhet den
sista hettan.
Denna matthet skall sedan icke blossa ned.
Röd slammar hårdhet den
sista härdsmältan.
Och närhetens oerhörda innebörd är
Ingenting.
Blott detta myller innanför är helt asocialt.
+
Det é de vege gängerna, de
trepartita.
Det é de tripartetade
à teletiden, bodande.
Den hela timen budar mol.
Det é de vege
à den Dagen, trålar utan tol, de
trämme gängerna med,
någet otrådåligen -
à härpentineligen tilly.
Den bortningsranden fortar seg
à telefoneligen
dur & moligen. I björk
med elegi
à fåmandal, den bleven borta.
+
Nu blev det fel,
fortfarande,
vi liksom gjorde det –
Vi gjorde Någonting tillsammans,
uppsprättade. – Då blev vi det,
och det var fel.
Men felet med felet är framför allt
fortfarande,
det liksom torde det –
Det här är mycket någorlunda fel,
nog är det det,
fortfarande,
det har vi ingen aning om.
+
Jag är medveten om att denna tystnad saknar ordförklaring,
världens dystra farkost speglar sig i vart och ett av molnen,
jag försäkrar! Och min plats, men oerhört förgrenad, bleknar
som ett dubblerat ögonbryn av egon vilka spelar sina roller
oupphörligt och precis där våra fasansfulla telefoner ringer –
det är sanningen, och malströmsdjup är natten, döden daglig,
ingenting är längre stolt och meningsfullt, allt kul förbjudet,
människorna driver sexualitetens konsekvenser in absurdum,
säger Månen, har som alltid nog av sina gula tankegrunder,
ryggar oersättlig bort i riktning mot den vertikala horisonten,
inte heller klingar björken ljuvt av funderbara fågelsånger här
Som tystnadens växelspole under tiden frågetecknen vankar
säger Något mig att Intet; Alltet. Bilarna: de rusar paratypiskt,
liksom när en ubåt skyr sin spegelbild i kontrafallisk monodi,
kravall förbi, och när man återstaplat samhällsorden strövar
nog hotell förbi som långa skuggor, och det kallar vi grafit;
tragik. - Men det är bara denna eftermiddag, ännu hällregn,
ännu bara några skymda ögonblick i damernas paranta lugn,
tror du mig? Du tror mig inte: långa skuggor faller över dina
ögonbryn, min plats är nu - en oerhört förjupad spegelbåge.
Då kommer någon ut ur husen, kanske Jesus? Vi är barn på nytt
som när en gråtande rysk ubåt överger en femårig tös på oceanen
- man blir upprörd, som i en taxis backspegel vänder man sig om
och en Någon springer efter, liksom i en paternostervredesmöda
medan världen tunnas ut och speglar sina svala slingors återsken
i respektive vattenpölar och man stiger av vid Månens herresäte
eller ambassad, förmodligen? - Vem hinner upp oss, och vad är
det som jag talar om, egentligen? Det har att göra med en djurisk
sorg, ett lågvattenmärke av sin bleka närvaro här i denna världen,
den man ju inte vet och den man inte längre sakta här kan hitta,
övergiven som en Clausewitz, en lika missförstådd, förmodligen,
som strandsatt våg på gatan mellan känslor vilka strider inbördes –
+
Respekt för homosexuella? Visst! Man sliter
inte gärna bort privatlivets emballage.
Däremot har jag nollrespekt för sodomiter,
smittspridare och småflickor med mustasch!
+
Intet är som längtans timmar,
idrottens professa svingar hög sin stav,
tills vidare befalles allt,
ankare rammade
STOLSBEN!
Pussarna hade seriös innebörd,
ivrar du, när vi redan träffats
blir det pekärt cirrus eller cykelvaltuocitet
på samma gång. Kan vi nu förklara solsken
+
Hätskt brinner undulaten,
vinden sliter och drar i ett stackars litet moln,
kabbalareträtten vänder sig icke till förtidspensionärerna i sista hand,
ryttarskaror spränger
BANKEN!
Älskling, jag kan delvis förstå
att du inte vill ha närhet och ömhet ibland t ex just i denna veckan.
Men jag ville ju bara föra oss båda två
närmare varandra. Det var liksom tanken
+
3 dagar före väntan
som fjäder, and och helig gås
visat sig överraskande nära -
Det är skygghetens
nickel en face. Vi tror på ord
omkring förtidigheten, leker
några tanter i var park förstår vi det.
På hemmets gata
är en del bekant.
På tre sätt är det analogt,
på fyra är det något annat.
Snygghetens puckel
bär sin rygg med sedeslust.
Ty på 3 vis kan vi bryta samman, det där
bra & de
2:a. JAG är för min
del
icke övertygad om att det är meningsfullt
med någon våldtäkt
utan överrumplande kondom -
Det där andra blev aldrig
av förstås, men dåden
inträffar nog som beräknat förr eller senast.
Doften i porten
gäller för orten
- hemliga örter
framkallar sorg.
+
Sinnligt brusar kompaniers bjudande pippiledighet
genom
bullerångorna från sarkofaga Wittstock.
Bögpojkarna från norra Säffle knycker bruk.
Sent på jorden. Sätertickan ryker
sval i metastatiskt skymningsuppehåll, som
liknar hjärtats Ingenting i tågets blod när
väderstrecken kör förbi på jakt efter nya livslinjer bortom histogrammet
i ett gammalt sjökaptensmedvetande på gungan mellan
då och lite bakom flötet, säjer man, och
världshistoriskt är det riktigt
noga med en sammansatt och välbladad metasemantik,
varunder djupets
mormorsrop bedarrar, klockans
timmar riktas lika,
visar det sig: ett sommarleende i vårens oförlikneliga lantbruk:
sten på jorden. Tiden rundas: kanske
det. Och Minnets försätrade
bål formar sig till häxjakt inför en ridå av marknadsnederbörd.
+
Att göra misstag?
Det har man inte råd med,
ögonblickligen!
+
Parkleken -
I början var Johanne' Evangelicon ett
Ord. Jag söker ord. Försöker ord.
De går omkring på gatan i mitt ytterhuvud,
i övrigt fyllt av timmar, gräsområden,
tankevändor utan mjöl & fordonsmäld.
I begynnelsen var svit
av dån & blå trafik på fjärran allvarsvågor.
Det finns ingen rättning "dit" egentligen.
Det finns inga ord för bilderna, vars följder
omreglerar livets innehåll och tömmer
våra sedesmagasin i dödsögonblickets drama.
Ty det är många gånger hela fället sker
med samtyngdhet i fulla sviten såsom
gotiskornas arkitektonik och det
är många gånger hela natten
som man säger, det är
många gånger hela
visor som man kör och
många långa gånger hela
tiden fallet är. Och vi har
överlåtit våra leenden till
lotofagen 12 timmar längre bort -
Han står & glor där med blottat öga.
+
Var gång min näbb viker fram
ett X av någon identisk sibeliuskopia
sänder en pust av råkall friskluft
dess avtryck till ordförvandlaren.
Ett sanningslöst spektakel är
papegojan här i norr. Oväntad
löser sig ett tonikum i horn
av lexikaliska vattenkap Lyriken.
Det finns en intelligent släckthet
mellan åren av tull som ställes
på myntet av sitt välstånd räknat
vårt i personkonstanter (vänd!)
Hantverkargatan fram och åter
någon odagsenlig gryning med
nedslagen rock bland ignorerat
frändskaplig mångfald av enhetsmän
och tidens framfart på den andra sidan
därtill outtjänta planriktningar;
jagmonaden oktober håller pilarna
där i novemberlövfällingar sär, vi
erinrar oss i retrograd sång
Observatorielundens libretto,
ålderdomens grå vemod, kvällens
solfynd medan andetagen sjunker ned.
+
En banvall garderar horisonten med kryss
och små fyrkantiga äggulor -
De rusa i väg. - Vart? Mot världens ände -
Dock hjärtats oro förbliver under Månen
Guds frostiga pupill,
genomfluten av sfärernas musik.
+
Nej, rött är havet, havet har ett rött
och rämnat innanmäte; kalla nätter
har drömt sig kvar där nere. Stråkkvartetter
må komponeras likadant; så ött,
förfruset är ditt rum; passionen, trött
och dämpad sjunker där som brustabletter
i havet bort och tonkapitlet sätter
sig sjävt på pränt när skepparna har dött:
den här lyriken, kanske någon annan.
Och färgen rött har alltid skrämt mig svårt.
Längs bottnen driver blåsigt vintermannan
som Ingen sänt i överflöd, och vårt
material är havet under pannan
där kölden slår mot pannan rött och hårt.
+
Att detta att, ur vilket ljuset strömmar
som följd av någon början torde ske
i trakten av ditt blod, en stark idé,
ibland ett språk som under kinden ömmar.
Att rida där, därmed, men utan tömmar
är oundvikligt! Följaktligen be
om ingenting är riktigt. Man kan se
tillräckligt nog ändå i nattens drömmar.
Här är din skuggbild, ansiktslös, och vet
att du går framför den med ögon vända
mot världen inåt, mot dess hemlighet
som kan förklaras. Må du redan sända
en kort rapport till stjärnorna, poet!
Och vaka lugn tills natten är tillända.
+
Plötsligt lyser tankens befänga lampa
upp ditt rums akvarium! Dörren stängs. Det
sorlar grått, och fönstret står öppet: hitåt
kastas musiken.
Lyssna, redan vaken och redo. Timmar
samlas, egenartade ord bärs fram i
nattens ljus från bländade skålar. Månen
lyser i fönstret.
+
Gud, en topp av ingenting? Djupt i skogen
backar tystnad in bland förvända träd som
envar ensamt riktar sig uppåt. Farlig
anlöper kvällen.
Bär av glöd som aldrig har funnits blinkar,
sänder bleka signaler. Ingen ser dem.
Husen, spridda utanför denna tystnad,
nalkas om kvällen.
+
Smycken dessa intressanta tankar,
nästan tomma, egendomliga. I rummet
blåser redan tystnaden, vems? Och öppna
står garderober.
Dröj vid fönstret, planmässigt lugn. Förstå den
aktuella situationen, ingen annan
här än du kan axla sitt tal. I blekhet
dalar sekunder.
+
Gatans lyktor, onda och tysta, följer
gatans onde ensamme man på väg till
ingenstans. Där är han redan. Ingen
vet vem han hatar.
Biltrafikens dansande brus! Det hörs på
avstånd. Tysta och vackra fönster blänker
utan mening. Sånger om djup gemenskap
flyr under månen.
+
Sönderbränd är himmelen inte. Täta
skyar gömmer medvetandet för solens
arga blick. I städerna lever många
människor ännu.
Djupt i parkers ensamhet flyr det onda.
Ingen följer, dröjande, dina steg mot
parkens skuggor. Tystnaden är din egen
tigande grönska.
+
Jag bränner av min vätebomb med största nöje.
Dessvärre har det ingen särskilt god effekt
direkt. Det väckte mest ett slött och tankspritt löje
hos allmänheten, och en tändsticka blev släckt
av vinddraget. Jag tänder då en annan sticka.
Det visar sig bli Västerlandets Undergång,
atomvinter, apokalyps, Gud själv får lhicka -
tja, varde ljus liksom! Vår dikt blev inte lång.
+
Energiskt lanserar sig en målmedveten kvinna
som männens heta önskedröm, men erotik
är ingalunda tebjudning. Mycket står att vinna
men världen blir framöver aldrig mer sig lik.
Fångenskap är det. Ingen gryning har den natten.
Där måste man göra själva mörkret till sin vän.
För den som en gång simmat ut på dödligt vatten
kan sedan aldrig ta sig in till strand igen.
+
Fatale --
Stopp där, jag har betraktat dig, nu
far jag hem; det är då synnerligen märkligt vad
för utrymme - och okynne!
Den ensamme mannen tillfredsställer lugnt sig själv.
Den sanne bilisten öppnar sin dörr
för gotiska underkläder på en Dam från förrförra seklet.
+
Småaktigt Svensk! Mot väsentligheter värje
sig varje medborgare af vår Nation;
vi håller på Tre Kronor! Heja Sverige!
Och vi kräver UNDANTAGSLÖST! legitimation.
+
Jag har en aning om det allra mesta
från nattens stjärnor till ett bokomslag.
Det är mig till ett egendomligt obehag
ett vaket ögonblick, en kort siesta.
Och tror ni inte vad jag säger, testa
mig då! En glans, i stundens början svag
lär komma närmare för varje dag -
sov gott! För, ni förstår, det är det bästa.
Jag sover utmärkt själv i allmänhet,
gott folk! Om någon av er kliver fel en
gång TILL så går det…. Ja, jag tror ni vet.
Ni tillhör inte rätta klientelen.
Jag har allt läst om er identitet
i själens villdmark, ödsliga Karelen.
+
Vem är jag, tror ni? Kanske någon sett
mig lugn och dröjande vid trädgårdsgränsen
- och därvid tänt ett enda ljus med ens, en
signal vid pass i natten klockan ett.
Augusti. Villastäder. Husen ligger tätt
intill varandra ännu. Konsekvensen
av nästa andetag är känd: så känns en
sekund av främlingskap, och det känns rätt.
I denna värld skall ingen höra hemma
för här är allt ni kallar verkligt fel,
för sent, befängt, på tok, problem, dilemma.
Ni tror ni lever här. För egen del
begagnar jag min frihet att bestämma
att verkligheten är mitt eget spel.
+
Vit mans börda -
Det kunde ha gått -
Det var möjligt -
G S utredde då
Indokinakrigets
kosmiska dimension
i verbalgalaktiska virvlar -
Därav bidde ej ens tumme.
Bara massmord & lite sånt.
Dock!
I storhet visar sig självkritik.
Eller kanske tvärtom.
Eller varför inte både och.
Den Store utbasunerade nu:
"Jag Underskattade svårigheterna!"
Nåt i den stilen.
Jag försökte bläddra fram det,
men det var ju som nålen i höstacken.
Nåja.
Det är mänskligt att fela, sa Paganini.
Således; svårigheterna underskattades.
Men annars hade det säkert gått bra!
+
Bedöma folk? De finns en regel du kan följa,
metoden är faktiskt både lätt och elegant:
den som ljuger för dig har nånting att dölja
och redan är fientlighet klarlagd, inte sant!
+
Man håller sig någorlunda upprätt tills krafterna tryter,
och försonar sig sen med sitt öde.
Jag uthärdar inte mer de vidriga svenskarna,
denna flock av idisslande boskap.
Deras stora dumma ögon hetsar upp sadisten i mig,
och jag vill bara slakta dem allihop,
men så kan man ju bara inte göra. I Kristi efterföljd
vänder jag därför hyperaggressionen inåt mot mig själv.
Nu skall jag lägga mig ner i min säng och sakta dö,
som det enda tillgängliga uttrycket för mitt totala människoförakt,
och i min sista och enda stolta stund av livet
skall mitt vackra ansikte prydas av ett behagfullt hånleende.
+
Natten kommer. Stjärnan dalar
tyst i kärlek, ren och klar.
Domen förestår. Vem talar?
Ännu någon tid är kvar.
Så vet jag nu till slut min sanning,
känner kraften svälla än,
Himlens här har nollbemanning,
Ingen är min bästa vän.
En man behöver ingen kvinna!
Höga Visan, den är stum.
Döden är min älskarinna,
livet bortom tid och rum.
+
Kvinna, du
anar inte vad du tänker på -
+
Ålderdomens gUbe ligger klistrad
vid Förbjuden Vägg i mänsklighetens stora
världshus, där demoner gånga ut & in
i quinnomanna stilart såsom Gûds bekanta.
Men sliter man sitt sociala sammanhang
ur bandet av seanser vicka ågå bakom
dotterögonen, går Människan itu, hon
sticker benet ÅGREN upp i Universum,
gubbegummor gaggar hemskt & kallt: "Det
onda haver segrat! Ondskan haver segrat!!"
+
ah! Det bisvarta ljuset ror bort -
Är det bara ingenting annat som
författas här? All för Spelet har
vi sagt oss med, tillsammanfört de 64
ställningarna här på "Cosmoi Canale", fast
mormor gillar inte att vi tror på Gûd,
dvs. asså han i kryptobibelen, vasa?
Ja, dunka lagom, det är ju på skoj
- dock: det här underliga Mörkret av
små vita ord bör nog inte undersökas närmare...
+
Med verbala insatser åstadkommes
just ingenting, men dagen kan ju
aldrig uppgry sej ur den mentala
jorden om man icke bara talar ut -
dvs. med varandra på varandras vis
på andrasidorna av autostradorna till
vardats klyftor, så att säya. mer exakt
formulerat, alltså, vill jag - kanske
kunde det få sägas så här - : ATT
- och med verbalinsatser åstadkommes.
+
På rymdpalatsets inre tempelgård
förhindras dans av glittrande stavar
med förtvivlade anknytningar
till symbolernas våggång i taknatten.
Och kunde jag fästa hela havet
på mitt bröst, och kalla hjärtat "humanitet",
skulle jag då göra det? Under stor tvekan
hissas stavar mot stjärnor som vill lysa;
järtal efter järtal sjösätts bakom den inre rymden
av egenmänsklighetens melankoliska drömmeri.
+
Smärtfull musicke-dönicke
över dess bedrövliga kalops,
stråk violare
med fyfana plutt,
gitarrpizzicato!
Vakten kommer närmare
& Månen går sin hädankomst
under den svårartade depressionen -
+
Synergiskt bemöda sej de trogna
väsensinnehavarna om stark
viktighet i valet mellan Ord
och Leva - det är otacksamt att ge
det ÖTROLIGA en materiellare beskrivning -
Ty sammanhanget mellan Bord och
Reva spelar sig i grav disharmoni,
göken kuckar i sitt Ur och
hella huset brinner av panik, ty sådan
är den svåra "verkligheten. Svenska
heter språket", vilket innehåller
dessa ord; det är sannerligen hög tid.
+
Du kan ju rota dig i Bokstav,
dock flyr var tjedilj si nockodock
in å tomt ägghus per bortrese högman.
Och mycket riktigt: vilken sjukdom
låder ock grund vid art af
sjukt sjukt förtroende? Återkomsten,
infernalisk, menedar icke det vi menar
"hänt", men har en andra återbom, folkbar.
+
Nattens hjord av hemligstämplade stjärnor
betingar ett lejons förtegenheter inför
pilgrimen. Det är den burskapliga versionen.
Ingenting betyder Undulat i stopptanken!
Vänd alltså inte blicken om där alltså icke
tiden återstår. Lägg alltså inte bandspår
i salongens blommande sand, ty Guds Hus-
liga solskenstidende skall hämnas mig.
+
Glöm de röda språken! Jag har ju nyss
passerat din efterblivna kropp med sädens
noggrant fantastiska steg och i tydlig
avsikt på det solnedgångskapell, som står
garderat bakom ögats enastående modul
av sin egen hastlöst flyende skugga; så
har vi avslutning. Vi börjar inte om och
föds på vinst och förnuft i OK hemkommenhet.
+
Tro inte på mat.
Dagen är djupt förgänglig.
För utsädets skull
måste du ladda hem en
kuk ur de fyra väderlekarna,
satsa ditt ris
på dig själv. Tro bara inte
på oväld! Jag skriver det här
blott för min egen
förlustelses skull;
när vinet är kokt
svimmar kaninen av blygsel.
+
Så ta mig samman inför
uppoffer, alltså sju
svåra år, fast I nödvändighet
som bidrar till en blåsande seglats.
Men det är inte stort I tillkortakommande
att öva vatten
där sten står ut.
Maken därtill gör sig hItåt.
Avstannad i det perfIda
språket väntar Stumhet rop.
Jag menar ro.
På skillnaden beror ju sist och slutligen det Inga.
+
Att genom Apa
riktar barnet mod
i höfte med det solbestämda.
Och därför är det Gûl
som gäller; embryo
à liturgin! O skrattande
åt fönstret till; och farsans
förbittrade anlete på tvären.
+
Det är i höstens djUp
det är,
det är.
Men i den hemåtstötande Natt
har du INTET
här
att göra, kyrkans
historiskt
anderiksomvälvande metahypoteser går mot
noll. Och i det återhängande oktobermörkret
griper ledan omkring sig med excentrisk näve.
Tala för dig själv när ingen ljudmåne bekommer dig!
Det är sig själv förlustigt
i sista hand,
det är sig själv den efterkommer, afton-
blåsten, ja
det är,
det är
i ditt förbannade hemgångsverb
varest samtliga blod bekommer sig tillsammansjungande.
+
Det öppnar sig i drömmen,
i höstparken står Ägg
satiriskt monument, och Kvinnan
tar av sig fötterna anspråkslöst; ty jag
har infört prostitutesens tragöda metaprincip
i den svenska järnkanalen. Samhället
ryggar färdledes tillbaka under hälftenstorm.
Men i buskagekonturerna detta
enstaka
verb, förtvivlans
mörker där du icke är, och såsom verbet "som", alltså
i likhet med en annan, fåmanshungrigare dårskap
ej mer än du och katten, jag
och kvinnan, dessa
två, vet vad MER än ensamhetens bud till stads vill säga.
Just därför är det här i moll,
att göra sig helt oberoende på typen;
just varför är det ävenledes
sant:en har du inte tänkt på det?
Har du icke kommit underhand med tankevis beställsamt
nedåtgående rörelse i världen nu?Ty -
är på sats. Det börjar regna, åhå,
grönskans musik tonsätter eget syndafall
och trakofagen på Guds Väg härintill
fortsätter ju sin stumma dans, min
genomsvinnande monolog i väderlighetens party
+
I höstens park, där intet går omlott
med intet, finner jag mig vandra.
Ett öde jag på något sätt har fått
till skillnad, verkar det, mot alla andra.
Trafikens brus på avstånd. Ingen hör
vad jag pratar med mig själv om. Springet,
jäktet går jag miste om. Varför?
Vad pratar jag med ingen om? Tja, inget.
Försvinna som en skugga: ingen där.
Det är allt. Den meninglösa färden
bär vidare, upphör redan i ögonblicket när
allt annat vidtar; det är nu; i världen.
+
Han kan skriva dikter iallafall.
*smart slutsats*
Till skillnad från dig som knappt
klarar inte av att debattera på bra forum.
Ska du säga, du debatterar ju aldrig utan hotar
med KFk trots att du inte har någon som helst inflytning!
Jag såg ditt senaste inlägg där du finner fem
fula fel med bilder på diverse invandrare.
En högst berättigad pittfråga.
Det är bara en tidsfluga innan dom bannar dig för kfk. :)
så sa du för flera månader sen, pucko?
Min signatur är ju inte alls felstavad.
är du icke läskunnig.
Du gillar ju förresten inte mig.
Hur vet du det?
Hackar du på Lagerlöf bara för att jag
gillar dennes dikter? det
var inget personligen mot Horace Engdahl,
säger bara att han aldrig utan vidare får jobb i riksdanshuset
+
Och jag försjönk i glömska, sång och natt.
Barmhärtigt öde lät mig djupt försvinna
dit ned där intet längre kan mig hinna
och ingen olycka kan ta mig fatt.
I hemligheten blev mig möjligt att
bli till som människa och börja brinna
som ljus, och ariadnetråden spinna
som leder fram till livets enda skatt
och Kunskap! Djupt i husens gömmen
och gränders vinklar finner jag min bot,
Den milda brottslighet som går mot strömmen
befriar mig från dagens brott ochg hot.
Att aldrig mer få vakna upp ur drömmen,
det är vad slutligt jag ser fram emot.
+
Med eklatans i grändslutet. Vit
gavel där: ett ansikte! De svarta
fönstren bildar textrader, de
vita fönstren översätter dem
till allehanda strul. Vad menar
jag? Ett ingenting är världen,
ett eklutens, och så blir dikten
skottfärdig. Klockan slår finaler.
+
Att komma tillbaka med illusion
och gråtfull dröm om förträflfighet,
så kunde man förena sats med
stadsbild i samma yrkesrelaterade moment,
men utan at därför gå vidare i världen.
Därför sätter jag mig upp ur mened
och tillkortakommande, svår
deprimation. När ag andas
förklingar musiken. När jag går ut
står den gömd bredvid ett litet kyrktorn.
+
Jo, du förstår!
Du har blivit beordrad,
tillfälligt, tal-
medes i det exakta
gathörnet fortsätter jag svingen.
Boll! Makabra gestalter
fortsätter in i speglarna,
forsätter in i Skylt-
väderlekens oerhörda matthet
som jag ser den
när damernas kringlotter vinklas
på nödtäppt ihopfotade knän.
Och med denna bravur
avslutar jag tillfället. Det är att stå på
innan Fritid sveper vind över bortanförkyrkogårdarnas
otroligt ena och tillsammandrabbande natt.
+
Det var i kvarter med spänningshjulen
och de intillgående verben
snett upp mot det blå tornet, eller rättare sagt –
Att inte förklara sig omlott med Dödsfröknarna
i detta kvarter! – och fallendekvot med
spänningshjulen, gårdarna
tillgäves. Jg borde ha fortsatt här
men inte heller där fanns tillräcklig mening.
Det var i sådant manér,
det var i kanal med spänningshjulen
och inte heller detta kvarter, den tilltalades,
att i det vÅgade finna exakt mästerskap med hösten –
Det var i fas med den intillgående väderleken
och hemlighet övades i sjunkna vinklar
där icke mer de Förstfödda sedermindre kom till fänges.
+
Att ställa på,
objektlöshet
i kärlekens oerhörda menedsvalv,
rätt ut, bara rakt
NED i det ställföresvävande medvetandet.
Att nosen Grå, men
det var ett oskönt ord, ett torn
i parken; gråtand, fastän utan tvi-
velaktig memelstöt i denna hitre Omgång,
i samma svepande dragon
som hösten å viljelöshet á tempo, jag
menar utan tempus, föruthappandes
i det samma
och fullständigt enagående moment.
+
I rummets svinnande detaljer firar
slumpen teckenföljd. Det sociala spelet
varierar sina obekanta samman-
sättningar i tankens glappkontakter.
När hon stiger in genom fönstret
upphör timmen. Det är någonting
som inte stämmer här, men i tankens
sammanhang stämmer faktiskt allt.
Jag har varit bortrest flera ögonblick.
Nu kommer jag tillbaka. Staden
runt börjar hissarna stiga och dala,
svepa ut sin blåst åt sidorna –
Till att börja med är inte vinden kall.
Jag fattar hennes hand med sinnets
tänder. I natt skall förklaringen
utebli, som alla andra nätter gör.
Tillsammans går vi ut genom fönstret.
Det sociala spelet avbryts. Ingen
vet vem någon är. Så bildar tecken
slumpvis följdverkan med väderleken.
+
I vakans ebb
sitter en man
i sängen med krokigt
ansikte. Rummet
Jag säger bara det
Säger bara det att
rummet
I vakans ebb
sitter en dam
i sängen med brokigt
anlete. Rummet
jag nämner rummet
bara det
att
rummet
så har jag bara rummet sagt
+
du lyfter mina behändelsevida ljus
till övesatsighet i salen Tomrum
du har tillnärmelsvis under natten
och sedan är det inte mer med död
och dock är uriaktelse att bara
men inte därför att det är för sent
jag torgför valsen på ett utegolv
dagsljus för ingenting till detta Ordet
bara tider ved och underliga hjul
är vad återstånd i den förbillade
eterkonsten eller tillfällelsen kanske
sedan är det inte mer än gå och bada
+
Jag möter nu ingen, och är Någon själv
men husen är nervösa, de tror att jag
kan tänkas. Ljuset dalar på husgavlar
fjärran från trötthet och misstanke.
Jag möter ingen och blir då ingen själv.
jag möter Någon, men hans vita öga
avdelar stadsbilden i sidoknyck och
vilseleder den värdelösa tröttheten.
Jag möter staden och är staden själv,
ouppfylld av minnets glimmande trafik.
Till slut är allting meningslöst som Herren,
fjärran från ljusa gavlar, vind och namn.
+
Signalens kurva under nattens taksprång
väcker mig till minneslöshet. Det är ingenting
att tänka på, men enstakaverben har jag i beredskap,
trafiken häver då sin svävande ljudaltan.
Med ingens rätt försvinner jag i bortom-
gränder, styrkt av ett okänt sakrament.
Parkerna sluter sig. Lyktor flammar stilla.
Brottslighet församlas kring den enbente fotografen.'
+
De börja' me en scooter som läkte lugnt
förbi, vadå? Nej; à mycket mycket snabbt inspel -
Universum, tittut! - Ett fönster. Det fattas.
Här är en svart rektangel. Symbål för Intet. Svårt
förtvivel sänker sitt tapetmönster av helt enormt
konstiga askflagor över Stora Slottet Norra Torathúlon.
Kyrkomötet återinkallas genom nederbördslig dos
av den i fråga om ifrågavarande oart
postelortmodernistiskt oskadliggjorda metahypotesen
om hyperestetikens utritade ferridorer över en betong avgrund
av oförmögen rikedom på för tillfället somewhat fadd
stiftelse. Dessutom var det Wassily Kandinsky.
O flugande skuggor. I övrigt antastas
obefintliga. Det yttersta rummet avses med skott.
Gasmästarens son anlägger introversen:
osammanhängande trams hänvisas till bakgrunden av Interlektual
Profess, kärlekens backspegel, fy fa ficken jä'la
orgasm, va, det tror jag att vi tar en pilsner på.
+
Lajfet, impornalis't julat,
rister den som junkmön pulat.
Därför skall han fista det.
Därför skall han fista det.
Detta Äh Förvisso
?
Andreatrueligen sant.
Lajfet, impornalis't julat,
rister den som junkmön pulat.
Därför skall han fista henne.
Därför skall han fista henne.
Detta Uh Andreatrueligen pissochskitsant.
Buh.
+
Gnägg Gnägg vita Sto,
har vi något bo?
Hästarna är hemma,
det kan inte stämma,
blinka lilla gumman Noak över sjön och ro!
Ojoj, Jesu slup
går längs vattnets stup...
Fårena är borta,
Herren kom till korta,
gubben Noak vilar på sin höjd i Vätterns djup.
Tut Tut Ellefunt,
prata inte strunt!
Fritt må tackan löpa,
själv sig ständigt döpa,
vatten ovanpå det har vi hela jorden runt.
Mjau Mjau Kissekatt,
flög sin volt och satt!
Tänk om helga anden
fann den handen, hann den
undan skulle (kvack!) en Annan vakna matt i natt.
Lys Lys Lampaglöd,
här går ingen nöd!
Vem har rätt att gyckla?
Den må sedan cykla
som en hjälte bort i solnedgången; den är röd.
+
Nog kan dom myndigt svamla och käxa!
Lyckas sådan dupering?
Volley, smash & passering,
knuten näve träffar sitt bord:
så Låt mig säga ett sanningens ord!
DOM behöver en riktig läxa.
DOM behöver en riktig läxa.
DOM behöver en riktig läxa.
DOM behöver en riktig läxa.
Och VI en ny regering!
Krafter ödslas på meningslös schism,
hur mycket blir över?
Floskler väljarna söver.
Så lät mig tända en ljus idé
och bara säga precis som det är!
VI behöver socialism.
VI behöver socialism.
VI behöver socialism.
VI behöver socialism.
Det är vad vi behöver
+
Det är stora Grejen att vara människa!
Intet nytt under solen är gammalt för Gud.
Vad nu det skulle betyda. Dvs ingenting särskilt.
Men det var väl rätt kul sagt.
Sjäv har jag funnit Livets Mening på internet
och inte minst sagt lite här och var däri;
Tro, Hopp och Kärlek! Men störst av allt
är Samlagets Konstnärliga Genomförande.
+
Jag är mig själv, jag är på den vägen
asocial,
mycket sval,
slug och hal,
till knivhugg benägen,
utled på fjäsk & blaha
och seeent omsider rejält sliten;
jag tycker ni är rena skiten;
nå jag vill ej stå på tå
för såna vänner; JAG
säger bara hej då
och väljer ensamhetens reträtter
hellre än er,
som ni ser
(å jag ber!)
för såna som sätter
genast i gång & ska till
att meeedla när man blir angripen -
Det är så man kan ta till lipen!
Så tack för mig, det är bra,
för såna vänner VILL
faktiskt inte jag ha.
i helvete med skumpa.
Skjut ner Jan Öivind Swahn!
är vår paroll för dan
Låt skilja Vem från Vem,
vår skånska överklass,
kolonnen nummer fem,
kan sitta fint på dass;
till Ven med hela packet!
må vara rätta tacket,
så skippa snacket. VI
vet landsförräderi;
och lägger på en rem
och spolar skiten hem
ifrån den skånska pottan
att hålla midjemåttan
(det är vad dom behöver),
över-
sunds i bajjamajjan,
vi kastar silkeshandsken
och slutar slicka Dansken
som Swahn i Packabajjan.
Befria Skåneland
från Dansken efter hand!
Vårt svenska Brömsebro,
det minns vi, må ni tro;
låt hissa rödgul fana
för Sverige än en gång,
beträda ärans bana
med glädje, mod och sång
så vakna upp och vig ett
beslut för nya Kriget
som måste komma! DOM
lär sjappa då, så kom
tillbaka på er kana
hit upp, får vi nog mana
& slaffsa dom igen,
som anstår svenne män,
nog var det värre före
Öre-
sundsbron. Svenskens famn
är hård för dansk och neger
vi stormar fram i seger
och bränner Köpenhamn!
+
Vaar en koltiveerad herre,
bli betraktad såsom svaag,
det är sanningen dessvärre,
såådan är koltoorens laag.
Men hOOt går hem & knolar mosan
hela väägen till finaalen
- annas får väl gamla koosan
taa sej oti mOOmindaalen!
+
Bacchanter i en katedral
är gräddade i dessa ting: de
överdrivet religiösa. Hörsamheten
är en gotisk blygd, men annorlunda -
En sådan är idén? Om enheten i allt,
allt utom just ingenting, va -
Det ändliga är nöden, meneden & döden,
det yttermera visso andligheten
sammanbugad? Akustiken
här i skymningen. Maria törstar
dämpat ljus; nej, leende -
Jag skulle vilja säga: överseende.
...men är du tyngd av ingenting. Åt kurvan
är mörkret: Gûds arkitektoniska prestanda.
+
jag mötte dig i Korridoren
Du vände dig mot väggen då
och fortsätter hängivet rakt fram
i alla väderstreck dit horisontens brand
genererar dina Ögons
ignatianska energiutveckling
den dag som i dag dör
lystrar jag till Ingens namn
som undertecknar ensamhetens
fromma spegel
+
Minnesdata: och vi börjar med
"parkeringshus". Sen är det nå't
med "skolgård", härlett bakom
det vi kallar "hustak" eller kanske
inte, hursomhelst nånting med
...diagonalt inslag, så att säja,
tämligen markant preciserings-
försök får anses överflödigt
utom utanför trafikbruset med
karaktär av ingenstans and
everywhere. Måhända nästa
tegelbyggnad, skarp kontur
mot den grå himmelen.Skarp,
ja, eller… kanske något lite rättare
sagt svart. Man måste vara noga
med de inexakta orden och centrera
dem i avseende på absoluta ting,
försiktigt försiktigt såsom sömn
övermannar kvinnor, såsom
begynnelseregnet sår sig samman
på en nästan tom parkeringsplats.
+
jag siktar
på en fjärilsegg
förlupna
klockslag
mellan dina norra
ögonbryn
och rio de janeiro
+
Ljusa dagar
lugna kvällar -
vem kan ha talat med Någon om ingenting alls
här i världen.
Jag vet att allt som föresvävar dig i tystnad
utövar ett bestämmande inflytande över detta rum.
De grå frågetecknen virvlar i osynlighet
och dalar nångsamt ner i ett mörkt hörn till vänster.
Långa kvällar,
ljusa nätter -
det finns Något vi aldrig må tala med varandra om.
+
Min berättelse börjar då Någons lugna blick
stämmer till avlägsen klockringning hennes
åtkomliga rum. Och i stadsdelen omsusar
växlande ansikten enslingens promenader...
men gråsparvarna. Dessa fullkomligt värde-
ringslösa små odjur - må epidemin ta dem!
De får mig att tappa livsluften alldeles
och fatta intresse för rätten att låta andra dö
+
Vi är på resa
med ett tåg i fjärran
Sitter där och
tittar hitåt
Ser ett hotfullt mörker
locka till skam
Björkar
strippar i skogsbrynen
+
Ett barn
öppnar munnen
och tystnar
utan anledning
Fönstret
blir helt stilla
Alla snöflingor
hänger uppochner
+
En hårfin skåra virar in sig sakta
i en grå skiftning på kalkstensytan.
Så framträder kring ett fossilerat
ormbunksblad det förkomnas hemisfär.
Den inåtvända himmelen beslöjar
de bildades esoteriska överlägsenhet,
en frånvarande klockas virtuella
ticktack retirerar mot en dröm som flyr
sidledes i medvetandecyklonens
retrogada bildspel över missförstånd...
Sanningen fälls ut på en solfjäder
drömmaren aldrig någonsin skall se.
Men ur tidens tunga, bevarade kraft
förflyktigas en genomsiktig slummer
ut mot världens behagfulla lätthet
och träffas i fönstret av otåligt ljus.
Lönnens papperstallrik därute hänger
i rött garn. Vit lyser den och svänger.
Begreppens anländande fågelstreck
inandas namnen i traktens alla ting.
+
Med tanke på vedervärdiga nattljus i förorter
övermäktiga beslutsfattares egendomliga
infall mellan de evinnerliga breven från hustrun
och så där; behöver jag fortsätta? Nej. Och
dock! Här kommer Tandpetaren, sannerligen
ickepopulär både före och efter de oförberedda
samlagen; och de förflugna kometernas
hånskratt ekar loss i vinterns alla hårda sjöar.
+
Oj då! Vi råkar visst i förbifarten, utan
tvistemål ifrågasättande stadsbudens
fastmullrade knektskåpsinneslutning bland
bilhandlerskebenen på marsch i dina hjärtan,
mister Eller-Hur! När skall hon återfå
sin världsberömda penisfattning? Otänt
vare sidoskalvet mellan bollarna på västra
Hängseberg; mor har en utsökt speldosa.
+
Det förekommer vändåtta, ensamhet, nöd
i väderleken bortom Kamera i övrig estetik;
men ej därföre denna resta ickedröm vars öde
städer dröjer av på metafysisk självdistans -
ty då är Ögonblick i väsenslöshet & behag,
o gråvita granar i BILD! O kan jag stanna
på romantisk väg? Det fräsande ljuset från
Mozarts ögon övermannar höstens grindar
+
o satsa din hustru på sanningens
tredjefemma av några få men desto
vimåstavaramyckettydligare sonatissor
etecetera som spetsar in sig på senare tid
våga inte då vara fugastolt i kaninkoppel
med mindre det plantas i å och bananer
till babyklass ett komma fel syrfälle
ifråga om detdär med vantebrist
+
vi ser på varandra utan
anledning oförstulet och
plötsligt alldeles klar i
ögonen förtiger hon att
jag längst in bakom alla
källare nyss upptäckte
fönstret
med utsikt över hela stan
+
Folket e en salig massa
med demokrati!
Inte så enkelt att passa
i,
här duger bara vi.
Ian e en folklig herre.
Hej å tjenamors!
Sverige blir värre och värre,
kors!
Dä ä bare å forz.
+++
Svart lampa!
Jag tycker inte om sex.
+++
Flottad på stadens morgonbrus
färdas jag utan levnad.
Dödens mening förblir abstrus,
gömd inom blodets trevnad.
Världen är uppblåst, nyvaken
väderlek över egna
sängen härute i själen, den
nynnar på ord förtegna.
+
Hurra för Kalle Elva
som visade vid Lund,
att dannar blir sig själva
som bollen själv är rund
där svennen står sin grund
och skjuter mången hund
i avgörande stund.
Vi skall till seger välva
ny bro på Öresund.
Bakom oss tystnar skriken
där ligger danneliken.
Så höj en skål, putell va,
Må landsfienden kälva!
Ty göingen är döingen
i yttersta förslöingen.
Skottpengar:
snapphanar!
Skottpengar:
snapphanar!
Hell Konungen, den vilde,
som med den starka hand
från Underheten skilde
i blod för tår och tand
svenskt BERG från lösan sand:
vårt kära Skåneland;
det knöts med hjärteband
till oss hitom Roskilde
med blod försatt i brand
för krig på nytt, det nyttar
förvisso våra skyttar,
ah Döden är den Milde!
Vi skriver ö med tilde.
Finn döingen i göingen
och slakta vitåröingen,
skottpengar:
snapphanar!
Skottpengar:
snapphanar!
Vi tar i lag och sliter
den inre fienden
i stycken. Hej! det biter
förvisso gott igen,
det har vi allt på känn,
oj! Dannar, fall och ränn!
Ni sitter allt på spänn;
och lipar nog, det skiter,
som anstår svenne män,
vi i! Ty över skogen
flyger STOLT Svennebrogen
för glada konvertiter
som firar våra riter:
skild göingen från döingen;
allt ont skall upp i töingen!
Skänk, skattpengar
från rapphanar
till skuttpengar
åt sjapphanar!
+
Snobbkulturfascismen,
ÄR korporativ!
Skriver du för tidsfördriv
får du nog ha kvar ditt liv.
Skriv nåt lyckat? Ingen chans;
makten hatar konkurrens!
och genast blir du stoppad
påhoppad och besnoppad.
Sånt kiv
styr vårt land
där Hora Sängdal
är värre än Per Engdahl.
Medelmedelpottan
ÄR sitt eget värn;
ligger som en sumpig tjärn
avsides och postmodern.
Någon glömd och nättast nämnd
ruvar på en rättvis hämnd.
De flesta håller måttan.
Låt nämna tre i flottan:
Leif Zern.
Karl Emil Englund.
Jag själv? Vem fan är Penglund!
+++
Det här var ärligt talat skytorsk.
Med bottenupp & knänaböj
firar vi, låt oss tala nynorsk,
Obamas guleböj.
.
Tolstoj var ingen Pippi Dyvråk,
men Nårrge låge helst på Mars.
Där kan de hålla på med nyspråk.
Fredspriset är en fars.
+++
Lord Parzifal, demokrat,
han har sin eget presse-
tos med spelrum för hat
på sajten poeter.se.
.
Han granskar med lust och nit
vad alla andra skriver.
Va, skriver du inte skit?
Det är SÅNA vi fördriver!
+
Fåfangans marknad, monopolet,
det skall bestämma över oss.
De oliktänkande till bålet!
Från detta sliupper ingen loss.
Gemene man är mest en kruka,
politiskt lämpad och korrekt.
Så lätt det är att denne stuka!
Ty får är med varandra släkt.
Hur många blommor har rabatten?
Där härskar arten Konformist.
Ty politiken är som vatten.
Just inget återstår till sist
förutom politikens fraser
som bara löper runt i ring.
Bakom vår kults ikonostaser
förvaras nästan ingenting.
Debatten är förvisso svullen;
man bräker så det liknar spex.
Ett fåtal har den rätta ullen,
och talar rentav sant om sex.
Det man vill ha skall man få köpa!
Det gäller både dig och mig.
Nu har jag avsikten att döpa
min enda ros till Federley.
+
tvivlar någon på regimen?
såna ränder sitter i men
såna dom ska ha på nosen
törnen på den röda rosen
nuså krossar vi rasismen
blossar på karriärismen
därpå blir vi ganska höga
människor är inte tröga
självklart visar mighty swift
folket svansen vift vift vift
+
Nog sjutton är man tolerant
som anstår mänskligheten!
Det viktiga är som bekant
ju kwiridentiteten.
Visst fanken är man HBT,
det är ju klart man lyder
det som är inne; det är det
som någonting betyder!
+
Omen. Helleluja.
Älska vår Kristi Brud.
Chans har nock även du, ja,
det går, om man tror på Gud,
på räls ända hem till himmelen,
den sexuella med kändisvimmelen.
Frälsa & inte döma,
se det är en from paroll.
Hälsa & låt berömma
Charmören från alla håll
i Uppståndelsen ur dikena!
Vi andra må begrava likena.
+
Anders Borg
är en riktig planta
i blomsterkorg
bland det intressanta.
Denna sorg!
är vad packet lockar;
herr Anders Borg
tycker själv han rockar.
Liberal,
är han nog emellan-
åt; svar på tal
får han alltför sällan.
Så förnämt
är ett liv vad Makten,
som rätt bekvämt
står där vi förlagt den.
+
Lord Parzifal värnar Kulturen
som SKA vara skit;
den är ju patraskets gebit!
Alla människors lika värde
det är ingenting för de lärde,
för såna värre än djuren,
ska därför placeras i buren.
Vår hjälte begagnar de svaga
som RÅTTing och kniv;
humAN går han till Offensiv!
Andra fååår blir redskap att tukta
vemsomhelst fascistisk att lukta
begåvning, för dom ska man laga
i ordning med glåpord och aga.
Han tjänar förvisso de Makter
som STYR över oss;
släpp mobben och hundarna loss!
Hans angivarnit, vederhäftig,
oh! kan ej bli nooooog beskäftig,
WAUW! Ja, mindervärdiga akter,
se DET är berömliga takter.
+
Du Var Min Stora Kärlek
Det Var Lagom Ömsesidigt
Liksom Våra Samlag
Gick Undan Som På Räls
Vi Var Inte Särskilt Kongruenta
Med Var Andras Vackra Spegelbilder
Du Trodde Att Du Kontrollerade Mitt Hjärta
Du Trodde Att Du Hade Mig I Slipsen
Men Du Glömde Knyta Till
Hear My Song
Långt Avsked, Kort Farväl
Tåget Susar Bort I Fjärran
Tåget Susar Bort I Fjärran
Jag Bodde I Ditt Hjärta
Du Gästade Mitt Horisont
& Där Stod Tiden Stilla
Med Anledning Av Klockans Rundgång
Alltmedan Världen Kom Och Gick Förbi
Som Långa Självmördare Utan Av & Anledning
Du Ansåg Att Jag Nästan Existerade
Du Trodde Att Du Kände Mina Broar
men Du Glömde Bilarna
Hear My Song
Kort Avsked, Långt Farväl
Skogar Brinner Bortom Fjärran
Skogar Brinner Bortom Fjärran
+
Ni Är Ganska Många
Ni Lever Mot Er Födelse
Inte Med Den Eller Ovanför
& Dör Sålunda Hastigt
Ungefär Som Ljus
Samtidigt
Som Jag Rider In Kvinnor
Som Jag Rider In Kvinnor
Soluppgången Följer Ej
Ni Blir Ganska Få
& Gradvis Annorlunda
Medan Gud Öppnar Edra Ögon
För Hur Det Kan Gå Till
Här I Världen
Framför Allt
När Jag Rider in Kvinnor
När Jag Rider In Kvinnor
Solnedgången Äger Rum
+
Moses = fikus & Jesus = bÖg,
Allah ska vi bara inte tala
OM! :o( Låt oss pissa i himmelen hög,
det brukar ju därifrån skvala.
Ohhe han = allt en hejare på
frifräsighet, det kan vi gissa.
Bildad som fanken i finkan ändå,
fett med omkullturfernissa!
+
Ojoj, att inget blod är spillt,
det är värsta krisen!
Juggomaffjan härjar vilt
med stackars rikspolisen...
Så kallar vi väl in igen
hjälten för det mesta:
kapten Ekdal, skjutgalen!
Ja, det är allt det bästa.
+
Fy för harekrishnaskiten
Jesus Kristus & Allah!
Ohhe, av demoner biten,
talar bra, halleluja.
Akta sej för galna hundar,
änglabarn & fladdermöss!
Kanske rabiessen stundar,
hej! definitivt ajöss.
+
När lustigkurren knystar
med påfallande strul,
då blir det lagom kul.
Han sitter mest och krystar
tills någon honom tystar;
tro det går som på hjul.
Man kan försöka skoja
när man är ur balans;
då har man ingen chans.
En clown som pratar goja
har stundom paranoia,
nå, DET går som en dans!
+
Han trodde han va bildad,
de e han inte alls.
Men YAAGH e helt förvildad
i annorstädes vals.
Min börda är e nog orkad,
den åkte genast av!
Herr Oh han e för korkad
& lämnas i sin grav.
+
Jag säger vad jag tycker,
det är mitt lilla sätt
att styra mina nycker
och ta det lite nätt.
För livet är nog tungt och
sådär, det tar vi lugnt och
rycker
på axlarna honett.
Jag säger vad jag känner,
och det känns ganska bra,
att lätta det som spänner
tills allt är som det ska.
För kännedom är kärt mig,
nå, en sak har jag lärt mig,
vänner
är ingenting att ha.
+
Vad kommer först, och vad kan fortsätta
på sinnesdata till vår stora skam –
Nu drog han mycket mycket plötsligt fram
en osthyvel ur fickan: "Vem är detta?"
Filosofen, ja – med någon hetta,
en föreläsare av egen stam
och snilleblixt! – Och likt små blida lamm
de teg för att långt senare berätta
för sina barnbarn: "Då förstod jag noll,
och sen förstod jag att jag inget visste,
helt becksvart blev min stackars huvudboll.
Och jag var säkert inte alls den siste.
Nåja, vad spelar det till slut för roll.
Jag är så glad att jag förståndet miste!"
+
Höstens vindar låter hjärtat
vänta, färgerna röra
sig, vanka i lätta
tankars flicksteg, sinnesfrid
sänker nu sina andetag, likt
växtfragransen kring mig lockar
jag hitåt drömda hjärtslag som
likt ögon glänser mot himmelen då.
Och fullmånen tänker sig molnen
gula och trädens skuggor
bleka som gräset, med
slutna ögon; i fjärran
synes havets djupa vatten
sjunga när trädens kronor
skymmer
höstvindarnas nästan ohörbara dans.
Skymningens tid
kan aldrig besegras
och över halva världen viskas
verb om fred. Höstens gömda
flamma vill spegla min själs danssteg
och hälsa den vänligt stämda sommar-
natten åter kommen.
+
Efter en dag av missämja
vilar jag något drucken i min roddbåt
vid den stilla flodens strand,
hör i nattens ensamhet mina ögon
tydligt jasminernas doft
och jag gläds med den tigande månen.
+
En kväll när molnigheten trycker på
känner jag mig lättad under promenaden.
Min sinnesstämning, den är lugn och blå
som fönsterspeglad raden efter raden
som följer mig på vägen hemåt genom staden.
Jag visste aldrig vad jag levde för,
kärleksleendet och hånet,
samtidigt? Men vad som än mig rör
tycks det mig nu som blotta spånet,
dansande i stadens vind och avståndsdånet.
+
Det är något särdeles med nattens vädurslekar
Vill du undersöka den ständiga åskknallen i min ögonvrå¨
Ömhet gryr som ett blått ägg om vintern
Jag talar till dig med substantiv som inte lämpar sig för högtryck
+
Tillsvidare är det inte aftonvind
Vem vet i glas vad ordet "jag" bespeglar
Omsorg är frånvarons yppersta megatonväsen
En bÖg imploderar i sinnessjuk smak
+
Jag bär en låg fura inom mig
Rotlöst är mellangårderiets utelästa örverk
Bohemers tänk snitslas mot samlagskonst och voltaren
Oavbrutet minglar sig inombords detta mångelunda ord: "lazaretten"
+
Kring det djupa torget har högerhusens van-
mäktiga ansikten församlat mig
Det är inte utan att en högre dimension
sänker sig fram ur könets projektor
Jag står ensam i dagmånens förapning
av en milt bluffande spegelimitation
Ängelting är mig nådvändigt mer
fjärran än stundens uteblivna vind: tid
Oerhörd vrider jag mina ögon mittåt av en om-
länt befriande lekamen som förtär kamratskapet
+
Den ene seglar båt
Den andre steppar
Den trenne söker skygghet i varandra
+
Det är att försiktigt undersöka
medvetandets oerhörda förskjutningar som
inte hänger samman alltså. Kaffekoppen. Jag
har en smula
ont
i huvet. Jävla censur.
Därefter: flygplatsen. Ja,
flygplatsen alltså. Far inte
illa. Var inte överdrivet frågvis. Tristessen är ju
redan
oerhörd. Civilkurage. Och så var det
medvetandets
oerhörda kaffekoppsförskjutningar under
verbet. Jävla censur.
+
Herr Parzifal älskar att hämnas,
han är ju en sann demokrat-
amatör;
låt oss hoppas han dör
som sig bör.
Så må han åt gamarna lämnas,
nämnas
(sibyllornas prat!)
till slut med berättigat hat.
Ty hämden är vår. Fantasier
är till för att verkställas grymt,
inte sant,
vi ska ta denne fjant
elegant
med tiden, som anstår genier,
sier-
skor vet utan skymt
av tvivel vad dåtiden rymt.
+
Jag tillhör inte den sagolika över-
klivningens mandarinat. Vad menar jag?
Den frågan var inte allvarligt menad,
svaret får emellertid anses ovigt
återkommande under största möjliga
lystnad till en bedagad sockertång
från nittonhundratalet eller något
därmed likartat, under solitud;
javisst må vi slagga i hundrade år!
Härligt dock att med ljusets hastighet
förpassa sig baklänges in i gardero-
ben och stanna där för all framtid.
+
Vad gömmer sig i rummet detta
ögonblick av närvaro? Min hand
är full av tid, av inget att berätta,
tingen, alla räknade och mätta
vilar sig på abstraktionens rand -
En lätt fördröjning: droppen dalar.
Jag rycker till och minns: jag är
en människa. Jag hör, det talar
en röst liksom ur tomma salar.
Kanske finns där någonting att se.
+
På vardag är det möte med, ähum, kamrersklubben. Jag väntar
mig förening, som alltid optimist i fråga om det medvetande,
rotar vaksamt om i köket, hittar lite smörgåsar och låter fönstret
vändas 180 grader utantill. Med politik och sådan oförskämdhet
har jag ännu färg och morgonrock gemensam på ett logiskt plan
som därför återbildas bortom skafferierna i drömmens stadsdel,
det är orsaken! Kamratföreningen har börjat samla ögonlock,
tills vidare är flickan Sakta Matt i väsenslöshet mycken tillgång
genom det, att nu: och så precis, så oerhört direkt är hennes
tilltal att det börjar regna, eller mitt i alltihop: en svart komet
+
Jag uppskattar vindens ropade citat. En långsam
tågriktnings föranleder sensommar; om inte väder-
kornet kan bestämma sig - nåväl! Det regnar inte.
+
Svårigheterna med döden, säger du, är framför allt
chimär, jaha? En skugga flackar över gården, barnen leker
djupt försjunkna i ett minnes ljus. För oss är inget ovanligt.
+
Jag uppskattar vindens ropade citat. En långsam
tågriktnings föranleder sensommar; om inte väder-
kornet kan bestämma sig - nåväl! Det regnar inte.
+
Det var ett
älskligt
bönemöte
Änglabarnen
cirklade i taket
och pinkade
+
Det förekommer en bild där jag är klart osynlig från sidan
och rör mig halvvägs inåt genom ögats brinnande mariginaler.
Rummet lutar ganska kraftigt. Det här är en vintrig kvasar,
till minnet avlägsnad genom den Frånvarandes ingripande.
Aldrig var smärtan lycklig som nu, aldrig min dräkt så redan
fullkomligt enastående bitter. Högt avbildas tidens axiom;
detta är givetvis nonsens och Gud är fullkomligt vansinnig.
Kroppens rymdskepp backar stannande ned i avsängens
hypnagoga väderlek, där stadsdelen framgår i vattniga glas,
att den levande döden frigör sig ur timmens förkomna princip
absolut men försenad i dylikt syntaktiskt oberoende av allt
som då kunde framföras i form av ljus och sedan var borta.
+
Språkets rena yta, inte stad, alltså kalejdoskops-
vis, utan väderlek, så rätt och skönt: det bara händer
i förlängningen på avbrottets erbarmliga struktur.
+
Tillsvidare är tingens ordning oförändrad
och det finns åter hopp
om tiden, inte stor förtvivlan
däri, inte mycket fruktan är berättigad
och man kan ta det ganska lugnt
med kärleken som inte finns
och lyssna till musiken ständigt; ambitionerna
kan vänta. Man kan läsa böcker också -
+
Det är frasen som betyder något. I sin ljud-
löst bakåtledda form vid ton och ögonglimmer
vidrör sådan. Det
är själva ordet, inget
annat. Det är småaktigt!
Och Herren avreser
genom sitt exakta sken
som också DET betyder någonting i rummet
och inte heller förefaller du berörd av
sluten återvändo genom bleka dödens
liknande kapitel inför boulevarden
och dess fortsättning: förtätning. Därför
är det genomgående
sonat: fungerar, fungerar inte, fungerar, fungerar
INTE! med avseende på Gud och närheten till clitoris
där sommaren passerar genom parkens blonda skuggor, utåt-
svängda portar som finalidentiteten kastar ut och in
med namnet, tinget, avstegsvis förklarar den sig,
denna elakhet i världen, frilagd
under återkomstens smått bizarra text.
+
Efterspel är ett annat måste, betydelselöst observatorium
inleder hypertextens återkoppling till uranet
med skytung exakthet. Bilden börjar långsamt
klarna i tystnadens stötvis förbannande exposition
i fråga om det obligata våldet som gradvis
förekommer bland kryptiska år mellan kvinnornas förlängda ögon,
förvirrande barnens lekande lätta stilleben i bakgrunden;
nu ser man till slut ditt underligt gapande porträtt, och det är
i sanning urartande Tidender! Vad var det nu jag
i all denna hast mot det GRÅ hade att meddela från början?
+
Jag vill ha samlag
Var god kvantifiera utsagan
Två
Du får bara ett
för sjutton kronor
+
Jag säger bara EN sak.
Kvantitet.
Vad behöver mera sägas.
Så bibliskt enkelt och rakt klart fram; inga krusiduller.
Kraftfullt. Stilrent. Träffsäkerligen klockrent mitt fittiprick.
Föregå med föredöme. Blixtrande fint ironiskt gift!!!
Effektiv kritik.
Bara...rätt in och pang på pudelkärnan utan minsta tvekan alltså. Hårdkokt. Utan vidare.
Omöjligt att missförstå.
Klargörande definitivt, koncist och stenklart. Inte ett uns fett på den skinkan.
DET
är KVALITET!
+
En trädgårdslykta? - Avtäck metaforen
i NATT! Jag stiger närmare ditt hus
som Ande, danad av trafikens brus
i fjärran, bakom nöden, minnesåren
och tavlan i din kammare, som dåren
bebor i tysthet redan: en diffus
bekantskap, det är INTE jag, ett sus
i rören är mitt namn, som ögontåren
i ljuset, DITT: o nattlanterna; tu
är vi? det ska vi bli? Som lindens grenar
vid trädgårdsgränsen närmar jag mig nu
ditt fönster, VITT av lyckoskräck, jag menar
det börjar tändas till förening! Du
är Namn och Jag: det som förenar -
+
Då ser jag kväll
och följer hennes bild
allt djupare in mot bortparken
Med varje steg dekapiterar
tystnadens psykotiskt stilla pendel
detta permanenta ögonblick
Belysningen! Hon
blir gradvis många fler
än dagarna i fjärran
Smärtans rena huvudstad
reser sin berättelse
till tonårsbakgrund av en inbillad förtvivlan
Så är det gångart
och melodi
En främling ligger kvar
i gårdagsnattens döda vinkel
Han övar på ett egendomligt leende
+
Det finns en undankammare
Det finns en dogm
där år av osamtidig disciplin
har satt sig fast i mörkret
Sakta för jag in min hand i dig
Vad leder någon fram
till världens ovärderliga belysning
Genom drömlöshetens korridor
mot ögonblickets avrättning
lockar oss bedräglighetens lampa
+
Vi satt på trottoaren
med ryggen mot en husvägg
Ingen såg oss, typ
Jag måste vara disciplin, sa jag,
jag måste vara tätt intill dig alltid
Hon flinade och drog ett bloss på cigarretten
Du är fan helt knäpp, sa hon,
men det är ingen nyhet
Nähä
Mitt eget tomma leende
flöt bort i ögonblickets virvlande trafik
+
Stollen är lik
Noll. För att äntligt
få till en pedagogik
får man ta i ordentligt.
Bollar är runda!
Han tror han är bäst,
det är han ingalunda,
som framgår med enkla test;
zebraränderna sitter i,
mycket är det ej som hajas;
underlägsenhet och översitteri!
Såsom anstår en rik pajas.
Nu är krediten slut
dock för vår glade låntratt.
Dags veta sjufalt hut!
för denne fåntratt.
Därmed är det bra.
Låt mig dock sucka:
tål man inte muck SKA
man inte mucka.
+
Dillebonus:
Vaar en koltiveerad herre,
bli betraktad såsom svaag,
det är sanningen dessvärre,
sååddan är koltoorens laag.
Men hOOt går hem & knolar mosan
hela väägen till finaalen
- annas får väl gamla koosan
taa sej oti mOOmindaalen!
.
(Hurrarna hurrar Horraa Horraa Horraa Horraa.)
+
På mÖllan ska vi inte bAbbla,
magister pÅläst, destomera tIltad,
gör klOkt i att lite mindre schAbbla
och frAmstå som lätt carlObildtad
i kanske nÅgot ! mysko identitEt,
en Odräglig ! Överklassparia
blIr man ! på Åbo ! universitet
i värsta fAll. Så hör min Aria...
..för nog E han sin egen lIke
i slamperI! Ska vi i ett nAfs
kanske sOlokriga hem i Österrike?
TILL HAAA-AAA-AAA AAA-AAA-AAAFS, TILL HAAAFS...!
;op
+
För när jag blir mitt självsubstitut
för lustig genom högre markers väg till botten
då övergår vårt saktmod i egalt förstånd.
Temporalt går det nog bra
på hela taget. – Vägen till Brindisigum
är synonym till mycket långt kvar;
återstoden av en knappsynopsis
snurrar runt! Det är Vår Fru Andromeda.
+
Min far hade enkom skjorta av glas.
Han knasade med den. Det var på kajen
till ett stort Intet. Där stod vi barn och huttrade.
En vanlig man kan utan vidare försätta sig
i strong askés, menar Helge
Urkund. Och vad är det? En annanstans –
Skjorta av glas, var det. Sådan
är meningslösheten: överdrivet entusiastisk.
+
På righolettot Pendelclock
där löper sexualiteten gravt amok
– och plötsligt blir det gonggong:
här vankas det GREGORIUS med sång
och Sacrolábion på lätta vipp i
~ sväng på lut med lilla Skjutpippi!
+
Lågmälda kroppar och etappögon,
som skymtar bakom dörrspringor,
skruva upp
jaget och låt den över
skuggornas
olika stadsdel Ned-
hukades vita svarthet tala.
Detta vilda ljus från
Sammanborenheten.
Hukad ej över detta ögonsteg.
Rörd flummar mjukhet den
sista hettan.
Denna matthet skall sedan icke blossa ned.
Röd slammar hårdhet den
sista härdsmältan.
Och närhetens oerhörda innebörd är
Ingenting.
Blott detta myller innanför är helt asocialt.
+
Det é de vege gängerna, de
trepartita.
Det é de tripartetade
à teletiden, bodande.
Den hela timen budar mol.
Det é de vege
à den Dagen, trålar utan tol, de
trämme gängerna med,
någet otrådåligen -
à härpentineligen tilly.
Den bortningsranden fortar seg
à telefoneligen
dur & moligen. I björk
med elegi
à fåmandal, den bleven borta.
+
Nu blev det fel,
fortfarande,
vi liksom gjorde det –
Vi gjorde Någonting tillsammans,
uppsprättade. – Då blev vi det,
och det var fel.
Men felet med felet är framför allt
fortfarande,
det liksom torde det –
Det här är mycket någorlunda fel,
nog är det det,
fortfarande,
det har vi ingen aning om.
+
Jag är medveten om att denna tystnad saknar ordförklaring,
världens dystra farkost speglar sig i vart och ett av molnen,
jag försäkrar! Och min plats, men oerhört förgrenad, bleknar
som ett dubblerat ögonbryn av egon vilka spelar sina roller
oupphörligt och precis där våra fasansfulla telefoner ringer –
det är sanningen, och malströmsdjup är natten, döden daglig,
ingenting är längre stolt och meningsfullt, allt kul förbjudet,
människorna driver sexualitetens konsekvenser in absurdum,
säger Månen, har som alltid nog av sina gula tankegrunder,
ryggar oersättlig bort i riktning mot den vertikala horisonten,
inte heller klingar björken ljuvt av funderbara fågelsånger här
Som tystnadens växelspole under tiden frågetecknen vankar
säger Något mig att Intet; Alltet. Bilarna: de rusar paratypiskt,
liksom när en ubåt skyr sin spegelbild i kontrafallisk monodi,
kravall förbi, och när man återstaplat samhällsorden strövar
nog hotell förbi som långa skuggor, och det kallar vi grafit;
tragik. - Men det är bara denna eftermiddag, ännu hällregn,
ännu bara några skymda ögonblick i damernas paranta lugn,
tror du mig? Du tror mig inte: långa skuggor faller över dina
ögonbryn, min plats är nu - en oerhört förjupad spegelbåge.
Då kommer någon ut ur husen, kanske Jesus? Vi är barn på nytt
som när en gråtande rysk ubåt överger en femårig tös på oceanen
- man blir upprörd, som i en taxis backspegel vänder man sig om
och en Någon springer efter, liksom i en paternostervredesmöda
medan världen tunnas ut och speglar sina svala slingors återsken
i respektive vattenpölar och man stiger av vid Månens herresäte
eller ambassad, förmodligen? - Vem hinner upp oss, och vad är
det som jag talar om, egentligen? Det har att göra med en djurisk
sorg, ett lågvattenmärke av sin bleka närvaro här i denna världen,
den man ju inte vet och den man inte längre sakta här kan hitta,
övergiven som en Clausewitz, en lika missförstådd, förmodligen,
som strandsatt våg på gatan mellan känslor vilka strider inbördes –
+
Respekt för homosexuella? Visst! Man sliter
inte gärna bort privatlivets emballage.
Däremot har jag nollrespekt för sodomiter,
smittspridare och småflickor med mustasch!
+
Intet är som längtans timmar,
idrottens professa svingar hög sin stav,
tills vidare befalles allt,
ankare rammade
STOLSBEN!
Pussarna hade seriös innebörd,
ivrar du, när vi redan träffats
blir det pekärt cirrus eller cykelvaltuocitet
på samma gång. Kan vi nu förklara solsken
+
Hätskt brinner undulaten,
vinden sliter och drar i ett stackars litet moln,
kabbalareträtten vänder sig icke till förtidspensionärerna i sista hand,
ryttarskaror spränger
BANKEN!
Älskling, jag kan delvis förstå
att du inte vill ha närhet och ömhet ibland t ex just i denna veckan.
Men jag ville ju bara föra oss båda två
närmare varandra. Det var liksom tanken
+
3 dagar före väntan
som fjäder, and och helig gås
visat sig överraskande nära -
Det är skygghetens
nickel en face. Vi tror på ord
omkring förtidigheten, leker
några tanter i var park förstår vi det.
På hemmets gata
är en del bekant.
På tre sätt är det analogt,
på fyra är det något annat.
Snygghetens puckel
bär sin rygg med sedeslust.
Ty på 3 vis kan vi bryta samman, det där
bra & de
2:a. JAG är för min
del
icke övertygad om att det är meningsfullt
med någon våldtäkt
utan överrumplande kondom -
Det där andra blev aldrig
av förstås, men dåden
inträffar nog som beräknat förr eller senast.
Doften i porten
gäller för orten
- hemliga örter
framkallar sorg.
+
Sinnligt brusar kompaniers bjudande pippiledighet
genom
bullerångorna från sarkofaga Wittstock.
Bögpojkarna från norra Säffle knycker bruk.
Sent på jorden. Sätertickan ryker
sval i metastatiskt skymningsuppehåll, som
liknar hjärtats Ingenting i tågets blod när
väderstrecken kör förbi på jakt efter nya livslinjer bortom histogrammet
i ett gammalt sjökaptensmedvetande på gungan mellan
då och lite bakom flötet, säjer man, och
världshistoriskt är det riktigt
noga med en sammansatt och välbladad metasemantik,
varunder djupets
mormorsrop bedarrar, klockans
timmar riktas lika,
visar det sig: ett sommarleende i vårens oförlikneliga lantbruk:
sten på jorden. Tiden rundas: kanske
det. Och Minnets försätrade
bål formar sig till häxjakt inför en ridå av marknadsnederbörd.
+
Att göra misstag?
Det har man inte råd med,
ögonblickligen!
+
Parkleken -
I början var Johanne' Evangelicon ett
Ord. Jag söker ord. Försöker ord.
De går omkring på gatan i mitt ytterhuvud,
i övrigt fyllt av timmar, gräsområden,
tankevändor utan mjöl & fordonsmäld.
I begynnelsen var svit
av dån & blå trafik på fjärran allvarsvågor.
Det finns ingen rättning "dit" egentligen.
Det finns inga ord för bilderna, vars följder
omreglerar livets innehåll och tömmer
våra sedesmagasin i dödsögonblickets drama.
Ty det är många gånger hela fället sker
med samtyngdhet i fulla sviten såsom
gotiskornas arkitektonik och det
är många gånger hela natten
som man säger, det är
många gånger hela
visor som man kör och
många långa gånger hela
tiden fallet är. Och vi har
överlåtit våra leenden till
lotofagen 12 timmar längre bort -
Han står & glor där med blottat öga.
+
Var gång min näbb viker fram
ett X av någon identisk sibeliuskopia
sänder en pust av råkall friskluft
dess avtryck till ordförvandlaren.
Ett sanningslöst spektakel är
papegojan här i norr. Oväntad
löser sig ett tonikum i horn
av lexikaliska vattenkap Lyriken.
Det finns en intelligent släckthet
mellan åren av tull som ställes
på myntet av sitt välstånd räknat
vårt i personkonstanter (vänd!)
Hantverkargatan fram och åter
någon odagsenlig gryning med
nedslagen rock bland ignorerat
frändskaplig mångfald av enhetsmän
och tidens framfart på den andra sidan
därtill outtjänta planriktningar;
jagmonaden oktober håller pilarna
där i novemberlövfällingar sär, vi
erinrar oss i retrograd sång
Observatorielundens libretto,
ålderdomens grå vemod, kvällens
solfynd medan andetagen sjunker ned.
+
En banvall garderar horisonten med kryss
och små fyrkantiga äggulor -
De rusa i väg. - Vart? Mot världens ände -
Dock hjärtats oro förbliver under Månen
Guds frostiga pupill,
genomfluten av sfärernas musik.
+
Nej, rött är havet, havet har ett rött
och rämnat innanmäte; kalla nätter
har drömt sig kvar där nere. Stråkkvartetter
må komponeras likadant; så ött,
förfruset är ditt rum; passionen, trött
och dämpad sjunker där som brustabletter
i havet bort och tonkapitlet sätter
sig sjävt på pränt när skepparna har dött:
den här lyriken, kanske någon annan.
Och färgen rött har alltid skrämt mig svårt.
Längs bottnen driver blåsigt vintermannan
som Ingen sänt i överflöd, och vårt
material är havet under pannan
där kölden slår mot pannan rött och hårt.
+
Att detta att, ur vilket ljuset strömmar
som följd av någon början torde ske
i trakten av ditt blod, en stark idé,
ibland ett språk som under kinden ömmar.
Att rida där, därmed, men utan tömmar
är oundvikligt! Följaktligen be
om ingenting är riktigt. Man kan se
tillräckligt nog ändå i nattens drömmar.
Här är din skuggbild, ansiktslös, och vet
att du går framför den med ögon vända
mot världen inåt, mot dess hemlighet
som kan förklaras. Må du redan sända
en kort rapport till stjärnorna, poet!
Och vaka lugn tills natten är tillända.
+
Plötsligt lyser tankens befänga lampa
upp ditt rums akvarium! Dörren stängs. Det
sorlar grått, och fönstret står öppet: hitåt
kastas musiken.
Lyssna, redan vaken och redo. Timmar
samlas, egenartade ord bärs fram i
nattens ljus från bländade skålar. Månen
lyser i fönstret.
+
Gud, en topp av ingenting? Djupt i skogen
backar tystnad in bland förvända träd som
envar ensamt riktar sig uppåt. Farlig
anlöper kvällen.
Bär av glöd som aldrig har funnits blinkar,
sänder bleka signaler. Ingen ser dem.
Husen, spridda utanför denna tystnad,
nalkas om kvällen.
+
Smycken dessa intressanta tankar,
nästan tomma, egendomliga. I rummet
blåser redan tystnaden, vems? Och öppna
står garderober.
Dröj vid fönstret, planmässigt lugn. Förstå den
aktuella situationen, ingen annan
här än du kan axla sitt tal. I blekhet
dalar sekunder.
+
Gatans lyktor, onda och tysta, följer
gatans onde ensamme man på väg till
ingenstans. Där är han redan. Ingen
vet vem han hatar.
Biltrafikens dansande brus! Det hörs på
avstånd. Tysta och vackra fönster blänker
utan mening. Sånger om djup gemenskap
flyr under månen.
+
Sönderbränd är himmelen inte. Täta
skyar gömmer medvetandet för solens
arga blick. I städerna lever många
människor ännu.
Djupt i parkers ensamhet flyr det onda.
Ingen följer, dröjande, dina steg mot
parkens skuggor. Tystnaden är din egen
tigande grönska.
+
Jag bränner av min vätebomb med största nöje.
Dessvärre har det ingen särskilt god effekt
direkt. Det väckte mest ett slött och tankspritt löje
hos allmänheten, och en tändsticka blev släckt
av vinddraget. Jag tänder då en annan sticka.
Det visar sig bli Västerlandets Undergång,
atomvinter, apokalyps, Gud själv får lhicka -
tja, varde ljus liksom! Vår dikt blev inte lång.
+
Energiskt lanserar sig en målmedveten kvinna
som männens heta önskedröm, men erotik
är ingalunda tebjudning. Mycket står att vinna
men världen blir framöver aldrig mer sig lik.
Fångenskap är det. Ingen gryning har den natten.
Där måste man göra själva mörkret till sin vän.
För den som en gång simmat ut på dödligt vatten
kan sedan aldrig ta sig in till strand igen.
+
Fatale --
Stopp där, jag har betraktat dig, nu
far jag hem; det är då synnerligen märkligt vad
för utrymme - och okynne!
Den ensamme mannen tillfredsställer lugnt sig själv.
Den sanne bilisten öppnar sin dörr
för gotiska underkläder på en Dam från förrförra seklet.
+
Småaktigt Svensk! Mot väsentligheter värje
sig varje medborgare af vår Nation;
vi håller på Tre Kronor! Heja Sverige!
Och vi kräver UNDANTAGSLÖST! legitimation.
+
Jag har en aning om det allra mesta
från nattens stjärnor till ett bokomslag.
Det är mig till ett egendomligt obehag
ett vaket ögonblick, en kort siesta.
Och tror ni inte vad jag säger, testa
mig då! En glans, i stundens början svag
lär komma närmare för varje dag -
sov gott! För, ni förstår, det är det bästa.
Jag sover utmärkt själv i allmänhet,
gott folk! Om någon av er kliver fel en
gång TILL så går det…. Ja, jag tror ni vet.
Ni tillhör inte rätta klientelen.
Jag har allt läst om er identitet
i själens villdmark, ödsliga Karelen.
+
Vem är jag, tror ni? Kanske någon sett
mig lugn och dröjande vid trädgårdsgränsen
- och därvid tänt ett enda ljus med ens, en
signal vid pass i natten klockan ett.
Augusti. Villastäder. Husen ligger tätt
intill varandra ännu. Konsekvensen
av nästa andetag är känd: så känns en
sekund av främlingskap, och det känns rätt.
I denna värld skall ingen höra hemma
för här är allt ni kallar verkligt fel,
för sent, befängt, på tok, problem, dilemma.
Ni tror ni lever här. För egen del
begagnar jag min frihet att bestämma
att verkligheten är mitt eget spel.
+
Vit mans börda -
Det kunde ha gått -
Det var möjligt -
G S utredde då
Indokinakrigets
kosmiska dimension
i verbalgalaktiska virvlar -
Därav bidde ej ens tumme.
Bara massmord & lite sånt.
Dock!
I storhet visar sig självkritik.
Eller kanske tvärtom.
Eller varför inte både och.
Den Store utbasunerade nu:
"Jag Underskattade svårigheterna!"
Nåt i den stilen.
Jag försökte bläddra fram det,
men det var ju som nålen i höstacken.
Nåja.
Det är mänskligt att fela, sa Paganini.
Således; svårigheterna underskattades.
Men annars hade det säkert gått bra!
+
Bedöma folk? De finns en regel du kan följa,
metoden är faktiskt både lätt och elegant:
den som ljuger för dig har nånting att dölja
och redan är fientlighet klarlagd, inte sant!
+
Man håller sig någorlunda upprätt tills krafterna tryter,
och försonar sig sen med sitt öde.
Jag uthärdar inte mer de vidriga svenskarna,
denna flock av idisslande boskap.
Deras stora dumma ögon hetsar upp sadisten i mig,
och jag vill bara slakta dem allihop,
men så kan man ju bara inte göra. I Kristi efterföljd
vänder jag därför hyperaggressionen inåt mot mig själv.
Nu skall jag lägga mig ner i min säng och sakta dö,
som det enda tillgängliga uttrycket för mitt totala människoförakt,
och i min sista och enda stolta stund av livet
skall mitt vackra ansikte prydas av ett behagfullt hånleende.
+
Natten kommer. Stjärnan dalar
tyst i kärlek, ren och klar.
Domen förestår. Vem talar?
Ännu någon tid är kvar.
Så vet jag nu till slut min sanning,
känner kraften svälla än,
Himlens här har nollbemanning,
Ingen är min bästa vän.
En man behöver ingen kvinna!
Höga Visan, den är stum.
Döden är min älskarinna,
livet bortom tid och rum.
+
Kvinna, du
anar inte vad du tänker på -
+
Ålderdomens gUbe ligger klistrad
vid Förbjuden Vägg i mänsklighetens stora
världshus, där demoner gånga ut & in
i quinnomanna stilart såsom Gûds bekanta.
Men sliter man sitt sociala sammanhang
ur bandet av seanser vicka ågå bakom
dotterögonen, går Människan itu, hon
sticker benet ÅGREN upp i Universum,
gubbegummor gaggar hemskt & kallt: "Det
onda haver segrat! Ondskan haver segrat!!"
+
ah! Det bisvarta ljuset ror bort -
Är det bara ingenting annat som
författas här? All för Spelet har
vi sagt oss med, tillsammanfört de 64
ställningarna här på "Cosmoi Canale", fast
mormor gillar inte att vi tror på Gûd,
dvs. asså han i kryptobibelen, vasa?
Ja, dunka lagom, det är ju på skoj
- dock: det här underliga Mörkret av
små vita ord bör nog inte undersökas närmare...
+
Med verbala insatser åstadkommes
just ingenting, men dagen kan ju
aldrig uppgry sej ur den mentala
jorden om man icke bara talar ut -
dvs. med varandra på varandras vis
på andrasidorna av autostradorna till
vardats klyftor, så att säya. mer exakt
formulerat, alltså, vill jag - kanske
kunde det få sägas så här - : ATT
- och med verbalinsatser åstadkommes.
+
På rymdpalatsets inre tempelgård
förhindras dans av glittrande stavar
med förtvivlade anknytningar
till symbolernas våggång i taknatten.
Och kunde jag fästa hela havet
på mitt bröst, och kalla hjärtat "humanitet",
skulle jag då göra det? Under stor tvekan
hissas stavar mot stjärnor som vill lysa;
järtal efter järtal sjösätts bakom den inre rymden
av egenmänsklighetens melankoliska drömmeri.
+
Smärtfull musicke-dönicke
över dess bedrövliga kalops,
stråk violare
med fyfana plutt,
gitarrpizzicato!
Vakten kommer närmare
& Månen går sin hädankomst
under den svårartade depressionen -
+
Synergiskt bemöda sej de trogna
väsensinnehavarna om stark
viktighet i valet mellan Ord
och Leva - det är otacksamt att ge
det ÖTROLIGA en materiellare beskrivning -
Ty sammanhanget mellan Bord och
Reva spelar sig i grav disharmoni,
göken kuckar i sitt Ur och
hella huset brinner av panik, ty sådan
är den svåra "verkligheten. Svenska
heter språket", vilket innehåller
dessa ord; det är sannerligen hög tid.
+
Du kan ju rota dig i Bokstav,
dock flyr var tjedilj si nockodock
in å tomt ägghus per bortrese högman.
Och mycket riktigt: vilken sjukdom
låder ock grund vid art af
sjukt sjukt förtroende? Återkomsten,
infernalisk, menedar icke det vi menar
"hänt", men har en andra återbom, folkbar.
+
Nattens hjord av hemligstämplade stjärnor
betingar ett lejons förtegenheter inför
pilgrimen. Det är den burskapliga versionen.
Ingenting betyder Undulat i stopptanken!
Vänd alltså inte blicken om där alltså icke
tiden återstår. Lägg alltså inte bandspår
i salongens blommande sand, ty Guds Hus-
liga solskenstidende skall hämnas mig.
+
Glöm de röda språken! Jag har ju nyss
passerat din efterblivna kropp med sädens
noggrant fantastiska steg och i tydlig
avsikt på det solnedgångskapell, som står
garderat bakom ögats enastående modul
av sin egen hastlöst flyende skugga; så
har vi avslutning. Vi börjar inte om och
föds på vinst och förnuft i OK hemkommenhet.
+
Tro inte på mat.
Dagen är djupt förgänglig.
För utsädets skull
måste du ladda hem en
kuk ur de fyra väderlekarna,
satsa ditt ris
på dig själv. Tro bara inte
på oväld! Jag skriver det här
blott för min egen
förlustelses skull;
när vinet är kokt
svimmar kaninen av blygsel.
+
Så ta mig samman inför
uppoffer, alltså sju
svåra år, fast I nödvändighet
som bidrar till en blåsande seglats.
Men det är inte stort I tillkortakommande
att öva vatten
där sten står ut.
Maken därtill gör sig hItåt.
Avstannad i det perfIda
språket väntar Stumhet rop.
Jag menar ro.
På skillnaden beror ju sist och slutligen det Inga.
+
Att genom Apa
riktar barnet mod
i höfte med det solbestämda.
Och därför är det Gûl
som gäller; embryo
à liturgin! O skrattande
åt fönstret till; och farsans
förbittrade anlete på tvären.
+
Det är i höstens djUp
det är,
det är.
Men i den hemåtstötande Natt
har du INTET
här
att göra, kyrkans
historiskt
anderiksomvälvande metahypoteser går mot
noll. Och i det återhängande oktobermörkret
griper ledan omkring sig med excentrisk näve.
Tala för dig själv när ingen ljudmåne bekommer dig!
Det är sig själv förlustigt
i sista hand,
det är sig själv den efterkommer, afton-
blåsten, ja
det är,
det är
i ditt förbannade hemgångsverb
varest samtliga blod bekommer sig tillsammansjungande.
+
Det öppnar sig i drömmen,
i höstparken står Ägg
satiriskt monument, och Kvinnan
tar av sig fötterna anspråkslöst; ty jag
har infört prostitutesens tragöda metaprincip
i den svenska järnkanalen. Samhället
ryggar färdledes tillbaka under hälftenstorm.
Men i buskagekonturerna detta
enstaka
verb, förtvivlans
mörker där du icke är, och såsom verbet "som", alltså
i likhet med en annan, fåmanshungrigare dårskap
ej mer än du och katten, jag
och kvinnan, dessa
två, vet vad MER än ensamhetens bud till stads vill säga.
Just därför är det här i moll,
att göra sig helt oberoende på typen;
just varför är det ävenledes
sant:en har du inte tänkt på det?
Har du icke kommit underhand med tankevis beställsamt
nedåtgående rörelse i världen nu?Ty -
är på sats. Det börjar regna, åhå,
grönskans musik tonsätter eget syndafall
och trakofagen på Guds Väg härintill
fortsätter ju sin stumma dans, min
genomsvinnande monolog i väderlighetens party
+
I höstens park, där intet går omlott
med intet, finner jag mig vandra.
Ett öde jag på något sätt har fått
till skillnad, verkar det, mot alla andra.
Trafikens brus på avstånd. Ingen hör
vad jag pratar med mig själv om. Springet,
jäktet går jag miste om. Varför?
Vad pratar jag med ingen om? Tja, inget.
Försvinna som en skugga: ingen där.
Det är allt. Den meninglösa färden
bär vidare, upphör redan i ögonblicket när
allt annat vidtar; det är nu; i världen.
+
Han kan skriva dikter iallafall.
*smart slutsats*
Till skillnad från dig som knappt
klarar inte av att debattera på bra forum.
Ska du säga, du debatterar ju aldrig utan hotar
med KFk trots att du inte har någon som helst inflytning!
Jag såg ditt senaste inlägg där du finner fem
fula fel med bilder på diverse invandrare.
En högst berättigad pittfråga.
Det är bara en tidsfluga innan dom bannar dig för kfk. :)
så sa du för flera månader sen, pucko?
Min signatur är ju inte alls felstavad.
är du icke läskunnig.
Du gillar ju förresten inte mig.
Hur vet du det?
Hackar du på Lagerlöf bara för att jag
gillar dennes dikter? det
var inget personligen mot Horace Engdahl,
säger bara att han aldrig utan vidare får jobb i riksdanshuset
+
Och jag försjönk i glömska, sång och natt.
Barmhärtigt öde lät mig djupt försvinna
dit ned där intet längre kan mig hinna
och ingen olycka kan ta mig fatt.
I hemligheten blev mig möjligt att
bli till som människa och börja brinna
som ljus, och ariadnetråden spinna
som leder fram till livets enda skatt
och Kunskap! Djupt i husens gömmen
och gränders vinklar finner jag min bot,
Den milda brottslighet som går mot strömmen
befriar mig från dagens brott ochg hot.
Att aldrig mer få vakna upp ur drömmen,
det är vad slutligt jag ser fram emot.
+
Med eklatans i grändslutet. Vit
gavel där: ett ansikte! De svarta
fönstren bildar textrader, de
vita fönstren översätter dem
till allehanda strul. Vad menar
jag? Ett ingenting är världen,
ett eklutens, och så blir dikten
skottfärdig. Klockan slår finaler.
+
Att komma tillbaka med illusion
och gråtfull dröm om förträflfighet,
så kunde man förena sats med
stadsbild i samma yrkesrelaterade moment,
men utan at därför gå vidare i världen.
Därför sätter jag mig upp ur mened
och tillkortakommande, svår
deprimation. När ag andas
förklingar musiken. När jag går ut
står den gömd bredvid ett litet kyrktorn.
+
Jo, du förstår!
Du har blivit beordrad,
tillfälligt, tal-
medes i det exakta
gathörnet fortsätter jag svingen.
Boll! Makabra gestalter
fortsätter in i speglarna,
forsätter in i Skylt-
väderlekens oerhörda matthet
som jag ser den
när damernas kringlotter vinklas
på nödtäppt ihopfotade knän.
Och med denna bravur
avslutar jag tillfället. Det är att stå på
innan Fritid sveper vind över bortanförkyrkogårdarnas
otroligt ena och tillsammandrabbande natt.
+
Det var i kvarter med spänningshjulen
och de intillgående verben
snett upp mot det blå tornet, eller rättare sagt –
Att inte förklara sig omlott med Dödsfröknarna
i detta kvarter! – och fallendekvot med
spänningshjulen, gårdarna
tillgäves. Jg borde ha fortsatt här
men inte heller där fanns tillräcklig mening.
Det var i sådant manér,
det var i kanal med spänningshjulen
och inte heller detta kvarter, den tilltalades,
att i det vÅgade finna exakt mästerskap med hösten –
Det var i fas med den intillgående väderleken
och hemlighet övades i sjunkna vinklar
där icke mer de Förstfödda sedermindre kom till fänges.
+
Att ställa på,
objektlöshet
i kärlekens oerhörda menedsvalv,
rätt ut, bara rakt
NED i det ställföresvävande medvetandet.
Att nosen Grå, men
det var ett oskönt ord, ett torn
i parken; gråtand, fastän utan tvi-
velaktig memelstöt i denna hitre Omgång,
i samma svepande dragon
som hösten å viljelöshet á tempo, jag
menar utan tempus, föruthappandes
i det samma
och fullständigt enagående moment.
+
I rummets svinnande detaljer firar
slumpen teckenföljd. Det sociala spelet
varierar sina obekanta samman-
sättningar i tankens glappkontakter.
När hon stiger in genom fönstret
upphör timmen. Det är någonting
som inte stämmer här, men i tankens
sammanhang stämmer faktiskt allt.
Jag har varit bortrest flera ögonblick.
Nu kommer jag tillbaka. Staden
runt börjar hissarna stiga och dala,
svepa ut sin blåst åt sidorna –
Till att börja med är inte vinden kall.
Jag fattar hennes hand med sinnets
tänder. I natt skall förklaringen
utebli, som alla andra nätter gör.
Tillsammans går vi ut genom fönstret.
Det sociala spelet avbryts. Ingen
vet vem någon är. Så bildar tecken
slumpvis följdverkan med väderleken.
+
I vakans ebb
sitter en man
i sängen med krokigt
ansikte. Rummet
Jag säger bara det
Säger bara det att
rummet
I vakans ebb
sitter en dam
i sängen med brokigt
anlete. Rummet
jag nämner rummet
bara det
att
rummet
så har jag bara rummet sagt
+
du lyfter mina behändelsevida ljus
till övesatsighet i salen Tomrum
du har tillnärmelsvis under natten
och sedan är det inte mer med död
och dock är uriaktelse att bara
men inte därför att det är för sent
jag torgför valsen på ett utegolv
dagsljus för ingenting till detta Ordet
bara tider ved och underliga hjul
är vad återstånd i den förbillade
eterkonsten eller tillfällelsen kanske
sedan är det inte mer än gå och bada
+
Jag möter nu ingen, och är Någon själv
men husen är nervösa, de tror att jag
kan tänkas. Ljuset dalar på husgavlar
fjärran från trötthet och misstanke.
Jag möter ingen och blir då ingen själv.
jag möter Någon, men hans vita öga
avdelar stadsbilden i sidoknyck och
vilseleder den värdelösa tröttheten.
Jag möter staden och är staden själv,
ouppfylld av minnets glimmande trafik.
Till slut är allting meningslöst som Herren,
fjärran från ljusa gavlar, vind och namn.
+
Signalens kurva under nattens taksprång
väcker mig till minneslöshet. Det är ingenting
att tänka på, men enstakaverben har jag i beredskap,
trafiken häver då sin svävande ljudaltan.
Med ingens rätt försvinner jag i bortom-
gränder, styrkt av ett okänt sakrament.
Parkerna sluter sig. Lyktor flammar stilla.
Brottslighet församlas kring den enbente fotografen.'
+
De börja' me en scooter som läkte lugnt
förbi, vadå? Nej; à mycket mycket snabbt inspel -
Universum, tittut! - Ett fönster. Det fattas.
Här är en svart rektangel. Symbål för Intet. Svårt
förtvivel sänker sitt tapetmönster av helt enormt
konstiga askflagor över Stora Slottet Norra Torathúlon.
Kyrkomötet återinkallas genom nederbördslig dos
av den i fråga om ifrågavarande oart
postelortmodernistiskt oskadliggjorda metahypotesen
om hyperestetikens utritade ferridorer över en betong avgrund
av oförmögen rikedom på för tillfället somewhat fadd
stiftelse. Dessutom var det Wassily Kandinsky.
O flugande skuggor. I övrigt antastas
obefintliga. Det yttersta rummet avses med skott.
Gasmästarens son anlägger introversen:
osammanhängande trams hänvisas till bakgrunden av Interlektual
Profess, kärlekens backspegel, fy fa ficken jä'la
orgasm, va, det tror jag att vi tar en pilsner på.
+
Lajfet, impornalis't julat,
rister den som junkmön pulat.
Därför skall han fista det.
Därför skall han fista det.
Detta Äh Förvisso
?
Andreatrueligen sant.
Lajfet, impornalis't julat,
rister den som junkmön pulat.
Därför skall han fista henne.
Därför skall han fista henne.
Detta Uh Andreatrueligen pissochskitsant.
Buh.
+
Gnägg Gnägg vita Sto,
har vi något bo?
Hästarna är hemma,
det kan inte stämma,
blinka lilla gumman Noak över sjön och ro!
Ojoj, Jesu slup
går längs vattnets stup...
Fårena är borta,
Herren kom till korta,
gubben Noak vilar på sin höjd i Vätterns djup.
Tut Tut Ellefunt,
prata inte strunt!
Fritt må tackan löpa,
själv sig ständigt döpa,
vatten ovanpå det har vi hela jorden runt.
Mjau Mjau Kissekatt,
flög sin volt och satt!
Tänk om helga anden
fann den handen, hann den
undan skulle (kvack!) en Annan vakna matt i natt.
Lys Lys Lampaglöd,
här går ingen nöd!
Vem har rätt att gyckla?
Den må sedan cykla
som en hjälte bort i solnedgången; den är röd.
+
Nog kan dom myndigt svamla och käxa!
Lyckas sådan dupering?
Volley, smash & passering,
knuten näve träffar sitt bord:
så Låt mig säga ett sanningens ord!
DOM behöver en riktig läxa.
DOM behöver en riktig läxa.
DOM behöver en riktig läxa.
DOM behöver en riktig läxa.
Och VI en ny regering!
Krafter ödslas på meningslös schism,
hur mycket blir över?
Floskler väljarna söver.
Så lät mig tända en ljus idé
och bara säga precis som det är!
VI behöver socialism.
VI behöver socialism.
VI behöver socialism.
VI behöver socialism.
Det är vad vi behöver
+
Det är stora Grejen att vara människa!
Intet nytt under solen är gammalt för Gud.
Vad nu det skulle betyda. Dvs ingenting särskilt.
Men det var väl rätt kul sagt.
Sjäv har jag funnit Livets Mening på internet
och inte minst sagt lite här och var däri;
Tro, Hopp och Kärlek! Men störst av allt
är Samlagets Konstnärliga Genomförande.
+
Jag är mig själv, jag är på den vägen
asocial,
mycket sval,
slug och hal,
till knivhugg benägen,
utled på fjäsk & blaha
och seeent omsider rejält sliten;
jag tycker ni är rena skiten;
nå jag vill ej stå på tå
för såna vänner; JAG
säger bara hej då
och väljer ensamhetens reträtter
hellre än er,
som ni ser
(å jag ber!)
för såna som sätter
genast i gång & ska till
att meeedla när man blir angripen -
Det är så man kan ta till lipen!
Så tack för mig, det är bra,
för såna vänner VILL
faktiskt inte jag ha.
tisdag, september 15, 2009
ALLMÄNNA DIKTER
1
Sent hus
tystnad
sannmusik
Verkligheten
framträder hastigt
Senhuset
mördarens fönster
så egendomligt nytänt
musik därifrån
Det är en synnerlig stund;
han skriver nu
tårögd
en gårdsdikt
om nattens enda en-
samhets obegripligt vackra ögon
just ingen vet vem hon är
Morgondagen känner inte heller många
I senhus bor
vi som lever på slutet
och början
av våra liv
och någon annans
med solomusik
och tårar, tårar, tårar
ständigt allt närmare en djup skev gård
där två tre fyra fem sex träd ex-
ploderar under samma tystnad.
2
Gud, gör mig till en god människa.
Ändra citrusträdens inställning till medelhavet.
Några steg mot tystnaden.
Det förbannade skuggtempot.
Gud, gör mig till ett citrusträd,
ändra människornas inställning till Djävulen.
Några steg med skuggorna.
Hela världens högkvarter
ligger bara ett stenkast härifrån.
3
Detta äger rum i
Sàntigo de Chévalire,
nåt glömmesdigert år efter Landets Överkok
och Burgerliga Nystart i Meso Allianza
för snilleglimt, örters flavörer och läkedom i prisklass
undan de annalkande kometerna från Dagsljuset;
och se Överklassens vackraste döttrar städsla
mangrant redan nu de ädlaste hästar från Concierto Grosso!
De är dresserade och trimmade för livtjänst;
vi syftade här i första allmänhet på hästarna.
När under en ridtur
under Flickans kärleksfullt bestämda riktatur
i någon av de oförlikneligt oktobergyllne parkerna
den mäskliga kulturens huvudstad,
Santiagolo de Chévalerile,
med sådan rättelse
är internationellt berömd och premiärministermedaljerad för
en vindstöt, ett hundskall, en skatflock, en alltför omogen cyklist
eller något annat i samma moderna stil
händelsevis och alldeles oförutsägbart öppnar eld
sätter de genast av mot närmaste marmordamm
skattad högt för sin utsökt chalabriska ådring.
Ekipaget försvinner ur sikte
däri –
Stiger och sjunker
så länge det behövs
på lagom djup
i takt med hennes andetag –
Kliver upp igen
när den omedelbara verkligheten
återvunnit sitt konservativa tillstånd –
Ryttarinnan ler spotskt
och fortsätter ridturen oberörd
som om ingenting overkligt inträffat,
ZIPPELADIDUDAH.
Det är nu vid pass trettio krigsår senare
och en dylikt immakulat kulturskönhet
i sådan välmodulerad tillit & god balans
som med så utsökt erotisk måttfullhet skarpladdat
gestaltades av vårt exempels cavallieriska mamsella
finns inte mer i
Santogola de Chivalér
och vetenheterligen inte någon annanstans heller,
inte i Togo
inte i Spetzbergen,
inte ens i hela den erkänt geografiska västvärlden;
det påstås förstås emellanåt att varan odlas på Sockerkuba än
men de tro vi alls ingalunda på naturligtvis.
4
Ett hårdfört och vältränat offer rör sig på stan i kväll.
Gärningspersonens bleka ögon irrar sig närmare stunden
då natten börjar.
En rad av hänsynslösa lyktor garderar perspektivet
mot ett ensligt ställe på en gata bland förtegna kvarter.
Där slutar kvällen.
5
Katharer, vår tro
är större än –
Ord? Magnituden
Menings halva ogrund sorterar
förmodligen under Johannes; det
ena av Grund
kan vi plötsligt förstå,
det hela av Gud
kan vi sannolikt uppnå.
Heliga Guds Dam,
vad oss högst förlänas
Dina klara ögon ser,
vad jag minst kan ana
ber Du oss om
i dativ med paraboler.
6
107
Jag har varit människa.
'Det var hopp om livet, som man säger.
I utsikt mot försoning och ljusnande dagrar
tog jag mig framåt i det halvt kända landskapet.
Men i närheten fanns alltid det helt oväntades bleka musik
likt ett underligt ansikte uppdykande bakom en klippa eller ett buskage.
Jag följer mina egna försvinnande steg i något annats riktning,
nu vet jag inte längre om det vore möjligt att kartlägga denna trakt
och som genom något slags för mig helt outgrundlig följdriktighet
för mig varje vägval allt djupare in mot sanningens mörka hjärta.
Jag fruktar den absoluta motsägelsen. Jag längtar till den.
Skogen tätnar. Natten faller. Luften fylls av friska duggstänk
och på avstånd hörs lockrop från en okänd fågel.
Jag är på väg dit in där ingen gud kan följa mig
och jag måste finna min väg ensam.
7
Puh, att… komma i kontakt med läsningen
av just denna karpatiska romanklassiker
– det var, må jag säga, ungefär som att ränna
med bud till Provinsbalrogens Hovkurir
(han måste ha det på stubinen!
Om hären ej skall under gå!)
...nedför en dunkel, egendomligt bred och flack spiraltrappa
i slottet; den är blockerad av ett drucket maskeradsällskap
rumlande på väg åt samma håll
i b-e-t-y-d-l-i-g-t makligare tempo
….så långt, cirka halvvägs alltså, hann jag
till i morse; scenen upptar ju sidorna 1736-1809
i professor Gäsper-Gustaf-Larssons egen mycket
kritiskt förkortade upplaga, inte sant.
8
Människor är legio i afton
Luften är ljum, nästan överallt en taxi
Vita av ilska jäktar gatljus i väg till sina nattskift
Utanför en pub i världen någonstans börjar den egentliga
natten som en vindfläkt av melankoliskt blå terpentin
Väl hemma ställer jag fönstret sakta öppet
Det går dunkla fiskar i luften
Deras ögon har okänt ändamål
Be mig inte om en cigarrett, jag vill inte prata
I taket en manet av försiktig, avbländad ångest
9
En dag kommer åter i skymundan och blir till afton,
ingen stund kommer åter för ändå egendomlig syn,
men två ögonblick hänger på varandra samtidigt;
evighetens oro lägger noter i andra klassmenyn
du avverkat under dina hålligång med stenkrossen –
Minuten går sin rond på övergivenhetens paviljong,
men solens nästesista strålar mister ändå aldrig sin
illyriska eftersläng på allt bord som du ramponerat.
10
Nedan följer… en konception
eller kalla det: enkel anslagston,
hörd i den lätta sömnen.
En eftermiddags metallgravyr,
en drömbild på första sidan
av något dammigt orkesterpartitur
från nittonde seklets början,
sådd med utsikt och innebörd
rik blev i längden vår samlade skörd,
men allt kunde icke fullföljas.
Tiden är det som stannat här
på tröskeln till en stark
passionsberättelse på okänd mark
mot bakgrund av framtidakriget.
Bud, som intet öga läst,
moln, som hela dagen jäst,
vind, som en ekrot vriden
till stiltje och stum förbidan
av åska; och en fruktad ryttarsilhuett på avstånd.
11
Därför finnas till:
det är det enda som betyder något.
Världen är global
och precisering överflödig
under Månens silvernegalna alar;
det förekommande är adiafora
och lust som vi alla åtrår
men inga tar gemensamt ansvar för.
Sanningskravet: absolut
fritt från bindslen till överhänget av väsentliga behov?
Vaktelköttet lyfter mig till satisfärisk imma –
Förvisso vet ni inte vad ni talar om
i solidarisk oskuld; effekten går som ålens träben
av och faller till marken som ett preventivmedel.
Ja, jag ska. Jag förenar mig
med mörkt glödande exhibitionism,
den glänser på Verkets ohyvlade bord
som hunnit fram till Måltiden
mitt i dess inneslutning av imperfekt häpnad
inför sitt uttryck, men ingalunda redo att presentera sig –
Och när en strålande hög tunnelbana av Realitet
riktar Domarens blick
från sin nedsläckta världsbild inom tågfönstrets ram
ned på sidstup av ett pantokratiskt dödsögonblick
i sänder – har du för all del
satt ditt Ord på den solnedgångsväldiga hostians baksida
där några höstliga alar på stumt vandringståg
bildar slutstation för tillfällets bortglidande strand.
12
Du snor dina tummar hårt
och svingar dig upp på
knä. Du
tänker:
"Jag faller i Cosmos ut – "
Då trillar du handfallet ner i den bleka morgon
och ligger där på magen
och tänker på fridfulla andetag
som tennisbollar mot en husfasad
Men sagans nymf har gömt sig i Rosengård
Mästaren talte:
"Hej alla barn,
MINDRE MUSIK!
det är vad mänskan i sin nöd behöver"
13
Och i den sovandes röntgenblick
är fermateringens ögonstick –
(Babusjkorna på Norrmalmstorg
framklampar tystnadens abstrakta bataljon:
kvalitetsmovie på så vis
att inte hela världen ens praxisterar.)
Det smeker din svala tinningbön,
skogen är full av lemmingben.
(Minernas arkad. Och anletsvågorna.
(Öh, det här är ju (bara) bara en två två rad.))
14
Det råder båggång i ditt inre,
din själ dyker tub med god sikt
där motivet förefaller huvudstupa
nedskalat i en vinkande slant
vars baksida hastigt lyser upp
av stjärnan under horoskopet:
"Tillfället är försåtet,
ditt hjärta snarast i underkant.
Du antar Kristi Lidandes gestalt.
Den går i kras när man rör vid dig,
människorna blir förbannade
och Gud tycker du är enbart löjlig."
15
en dag ska det bliva afton
säjer snömagdalena, allt
handlar bara om att finnas till
låt oss ta varann i hand
så låt oss ta varann i hand
och sakta gunga gatan fram
och sakta gunga gatan fram
och sakta gunga gatan fram
i ett enda ett och samma ögonlick
av verklighetsinfångandets underbart förlängda leende
16
På linjen? Du har ett system i din hand,
du fäller mig in att den kartan ritat en
spådom över några två städer. – Genast
kommer överväganden i skarp motvind:
regnstänk diagnosticeras. Vildare marknad
i kväll. Försök och tag dig samman. Bliv
till. Det här är bara ord på ord, stationer
med klara fel, så att säga, en etyd rakt
in i tankeuppehållets tjutande tunnelberg
17
Inte dog han en naturlig död.
Han mördades av idioterna,
de sammansvurna; de kände
sig träffade, nämligen. Vi hör
en vissling på avstånd: tåget
sätter åter i gång: baklänges.
Den friska
skymningen har redan börjat
blomma hur lång som helst
med bultande puls, glimmande
ögon. Den starka ensamhetens
impulsiva nattvioler spirar
vilt i de tänkbara parkerna
här framme.
18
Tredje eldsvådan är alltid störst,
fjärran står på tillväxt. I världens mitt
lägger vi märke till lokalbefolkningens
välregisserade sätesfrånvaro
inför Mörkret som utmäter sina ögonblick
åt avlägsna län och leder till helig solitudo
eller patologisk aversion; endera tankegången
syftar på sin spegelbild som följer
efter "antingen" i Guds obearbetade tilltal.
Med begagnande av dylikt aviga möjligheter
avstår man tyst allt; sen kommer trons timmar
i requiem och celibat –
Vi är ett urval som med släckt liv framskrider
till något lysande. Det vet vi inget om.
19
Hm! Vad är det för
helvilt djur som ligger där
i hörnet och... tittar?
Blicken är så oerhört…
oerhörd
– att det här är liksom
inte mitt hem längre,
utan mitt... hm!
20
I drömmen var jag på bio,
såg filmen om mig själv,
mitt liv i konstnärligt sammandrag.
Huvudpersonen var konsult
och välkänd i Arbetarrörelsen.
Han reste runt och höll föredrag,
jobbade behjärtansvärt med ungdom.
Dock sa man om honom: "Ibland
är han nästan lite för beslutsam.
Nästan som en direktör."
Sovande mötte jag på gatan
en man,
skulle tilltala honom,
fick inte fram ett ord.
Och han skrattade hysteriskt.
Tungsinne grep mig,
jag gick mig i parken allena.
Allting var meningslöst...
Då omgav mig plötsligt:
Ögonblicklighetens Nöjesfält:
en häpen majstång bland skymda stånd
och tre
fantastiskt
komplicerade
maskiner.
– Satt jag därhemma vid fönstret
och längta' till världen där ute
tills fönstret försvann.
Då gick jag mot dörren
men dörren försvann
och jag hörde en predikoröst
tydligt som på radio -
Rösten sade: "IT BURNS."
Hur skulle jag nu komma ut?
Där stod jag framför tapeten
och slet mitt hår i förbistring
och rösten sade: "IT STILL BURNS."
Där stöp jag till golvet
i råmande besvikelse,
kröp jag längs panelen
likt en starkt berusad
och rösten sade: "IT STILL BURNS."
Nu visste jag varken ut eller in
och i min lågande själanöd
försökte jag frenetiskt
öppna ögonen
inifrå–
Då blev det svart omkring mig –
Då hörde jag en gospelkör
mässa unisont:
"BEAUTIFUL BLAZING."
21
(Chryptiker
övergick nu
barriären till slutreplik:
"Vad har du skrivit, Ljus?") – Lyster,
framtiden ljus med applådåska
– ja, jag förstår att livet
har med det att göra, på det hela
taget annorlunda sammanhang
av utomordentlig oklarhet: den
sträcker sig ända in i den otillräckliga
meningen med dina relationer,
Roll. Det är det som är levande...
Otillräckligt med liv avslutas
under Döden, Utformaren i
esse. Din
skörlämnad förefaller hel
accent rätt överdrivna förhoppningar,
vi ska nog inte hysa någon?
Detta effektfulla ögonblick förblir
utstående
i koncentration på marknadens
halvt geografiska trafikbrus
"i" det slutna rummet, utagerande,
men utan drapa colon, det kallas incorrect –
När det skymmer över mon blir det vackrare
än aldrig i just det sammanhanget,
oskön Bänkholger presenterar ½sig:
"Det var på hundratimmarna
vi hängde upp våra likheter.
Levande döda.
Levande döda."
Det är det slutna rummet / hakar upp sig.
Det är det slutna rummet / hakar upp sig.
22
Från en historia: de gröna kvarteren
Vi levde där, som ett akvarium
i mångtydig utveckling
Dröjde ibland
någon sekund i våra vardagliga förberedelser
Vände ögonen mot havet
som vinkade bortom trafikmärken och radioapparater
Men i den väldiga, förvirrande parken i norr
under bildskuggan
Mondäna kvinnor satte sig upp på stranden
I övrigt: stjärnor, tvekande förort,
små ljustabeller
Hissar och ansikten som stannat
i ett aldrig bekräftat ögonblick –
23
hr Egenhet, blockad i hämkraft
survar självportföljens rot sin
autofona osjälvstadighet
inte lika Gudstroligen
avkupas här och med kaputt
samspel närmare bestämt
vårt Lösenord af DNA
för Hektor: "det tror jag, det,
på det mentala planet, t. o. m. Kärleken"
24
Eftermiddag. Och den usla vinden
sveper sig kall om
husens
tunga våningsprojekt,
lövet
på sin quist...
Eftermiddag. Och den bråda vinden
om hösten; upprepat. Gatorna långa,
min halsduk gör skillnad mellan varm och
bred; de många gångerna. Jag har sagt
att det inte är någon mening
att diskutera det här. Jag har sagt:
det är bara en tobaksaffär.
De många gångerna.
I parken,
där Ensamhet virvlar förbi.
25
Den som rökt chip
vet vad det här betyder:
dvs Tomrummet.
Det fyller längorna –
Gatan av ett hem
kastar spådomen åter
i form av ett ekobrott
på rördromens hektorat
på tal om Viktor Rydberg?
Det låter obetydligt!
26
Väg föll i frigång i stigens lunk som tager
steg på steg i ordens mördarnätter utåt
språkets dråparstråts försåtlighet där
intet hägrande i svarta snaror envist väg-
rar låta sig med ordet "paradox" förenas,
vem ska trösta knyttet? Ingen. Vem är det?
Det kan ingen vara; man är bara Människa
– vi försöker alla varda verkliga i livets
mening: den oupphörliga självantändningen
av nålfint ljus i Christi mörka garderob;
läs Tigarbibeln värjspetsstjärnor speglar!
Troligen finns vi (alla utom knyttet) till.
1721 omplacerades vårt land i utrikes dov
tysthet medan vidare vårdnadstvister slöts,
ett par uppsamlingsnederlag fick stå i tur.
Handlingskrafterna! – formuleras bortiskog,
men på hädaretid har våra sturar alienerats,
länat svenskeligen underjordisk inkompetens
utan personlig ordning. Kisse vi har glömt
jamar under bordet där vi super ner oss.
Pornografisk misshushållning med de sakliga
tingen sveper nu ut sig i långtågstempo.
7 ockupanter spirar hitom hemmets fönster.
Vår svarta dahlias blomster fjädrar upp sig!
Ond är skymningen i förstukvistens vanvett.
Men ensamhetens blå små demoner vippar sig
tröstande i ring kring knyttet. De har med
sig Karls stafett från någon tolfte spurt.
Knyttet håller tacktal, svingar ficklampan,
sniffar i den lätta narvavinden klarögd.
27
Bortom de långsamma eftermiddagstimmarna,
stadsdelarnas
gatubilder med distraherade människor
sitter gud fast i våra Hissar
Han ringer förargad på kyrkklockorna ibland
28
Men nu består förgänglighet
och först av allt
har kärleken sin
baksmälla
för allt –
Oföränderligt
det rätta bär sitt ändamål
i båge mot den riktning
dit stolthet går på styltor,
var bok har nog sin
doftlöshet
livsdagen lång
sin huvudvärk och stiltje,
varannan flykt sin flugsmälla,
men också varje slit sitt slut
en tyst minut
ur led dit ut
på frigånggång –
I tro på något hopp
om kärleken – det största
– vek tanken ständigt
åter
av från plikten framför allt
omkull på brottets dunkla stig
varthän i skogens väderstreck
till någon vindros i futurum
29
ett
oögonblick, bara
påbörjat andetag
fem i tolv någonstans
någon blek dröm någon
annanstans, ett fönster
som utan någon mening
glider upp en aning
Fulländat klövs
nyMånens ark
i sin enhet av blå ytor
Anad ändade hundraden
år historia, fint bildade
minareter en parentes
om någon omedvetenhet
om himmelen över Tel Aviv
30
Tänk om
TV-programmen bara innehöll erotiska sensationsbilder. Då
hade vi haft en annan samhällsbild
också. Ja, vi hade överhuvud
taget inte kunnat kommunicera tillnärmelsevis på det hära sättet.
Vi hade varit tvungna till annorlunda upparbetning
av de tre små inbilska undulaterna. Vad Universum
angelågat är får icke mera vidareutvecklas.
Det hänger nog i sista hand på världshistoriens ve och vändpunkt,
fondväggen alltså: den där infernaliska passagen
med alla dekorerande tänkepannåerna
– barndomsupplevelsen
av den illalilla lila luftmiljön;
det är stor art gå perrongen under Kaos' 80 år!
31
Dö. På den andra sidan?
Hörrödö, ej ens en
lullisk mekanism. Ej ens
enstaka
mening i stil med
substantiv, fragmentariska
malmfynd driver där – bara vila i
röken ger klarhet. Intet driver
världen i stå –
Världen är intet
logikverk, ingen ridå,
ingenstans glider världen i mål, intet
vår värk och villa, vadårå
va, inget driver i
röken, ingen förstår
några enstaka
sparsmka ord som
styvgröe, jordskred, knapptelefon –
32
Dop, vad menar du?
Den här driften är dyr.
Flashboy ,
ge mig ett undantag,
det är så att gatan har tagit slut,
jag söker rum för den stora natten
där enda dörren som leder ut
går på ett brovatten.
33
Jag letar efter stundens kvasimemorära landskap
där strövtåg utropas i septemberdialog
med fönsterefteretsningar på aktuellt avstånd
till rastställen, där vår extatiska egenart
sällskap utövas: det här är inte riktigt,
ren utsaga fordras. Framkomlighet i sätteri
bildar avkastningar på mänsklighetens oförstånd:
vi bor på var address, heter det, men vår?
Svaret på den frågan är mycket nedslående.
34
Kvinna, vi ger varandra
vinkar
som under ett
vasalopp, håller stilen
år efter år med torrdass på taket
Ordens mummel grenar ut sitt bländverk
Fjärran tåg: och det susar i skogen
Oktoberkväll; vanlig. År efter år
vemod jag ägnar dig
Spårlöst borta du smeker mitt hår.
35
Stör mig inte, Tåg,
jag är besviken
på tidtabellen
jag vill hoppa av,
jag kliver strax om-
bord med själva Gûds bort-
växlade telefon-
signal av bara fartens
morgonluft; när du har kommit rätt
visar Månen STOR styv tackpinne
under klockeskalet
till sitt bättre sätt, i några övriga
hus försvinner alla människor –
De vaknar gapskrattande upp ur sina sängar.
36
Ekon
av dina
hastigt
upp-
trappade steg
väckte mej
ur min besinning
och när jag öppnade dörren
till din käraste garderob
& kikade ut på
måfå
stod du där
framför mej
såsom en ur graven
speglad
utan bikini
eller ens skymten av ett flyktigt örhänge
någonstans o någonstans en natt vid horisonten
och frågade med ledsen röst
Var fan är mina ögon
37
Men stegen från bröllop till brillor
är oberäknelig och mycket kort.
Den leder rakt in i stuckaturen
på obducenternas villospår.
När konsumsamhället går till
överdrift blir människan olidlig
stygnen runt. Pavor nocturnus
belyser Någons ögonpuppor i skyn
av desperata vitesförelägganden
till Pornodromstadion i mörkret.
38
På tragedynen Tummelboards
är frågan "Frågan
om Uppståndelsen" för tidigt väckt
och mannens njutning kvinnans sammanlagd
– här kommer Smygpippi!
Hm, Styvpippi, du – jag
skulle vilja hängsla dig i weltervikt,
eller om du föredrar det enda attributet
värde? Är vi inte annorlunda nog tillsammans
blir det paus. Då
utgår här ett mellanrum
(–)
Gå i frid, slutligen. Hämnden
är bara stjärnornas,
följaktligen: ingenting mer
än våra framtidsutsikter till en god science fiction
är på stället Plats
i det fräsande nuet! Det
:vårt egentliga dop,
ögonblickligheten
är sitt eget verk: Final I Flammor, vad har du
annars för plantyp för denna eviga natt?
*
~ Gonggong,
nu blir det Helge Sacrolábion. I förbigående
skall jag nog
ha för avsikt
efterfråga helhetsdöden
den dag domen över mänskligheten hävs
och kabel-TV bjuder säte på Mimans bröllop.
39
I hela sitt liv försökte man vara sin
Gud till lags, där känslorna kom
åt. Men styret gick av
och interregnum föll undan;
det är förmodligen föga eklektisk
idé att försöka resalvera den
här teatraliska människan till farshuset –
Ändrad tid medför svarstablå; vem talar
nu? Brancusis Ägg lägger all
kraft på sin inlevelse i den pornografiska situationen –
Det brister i respekt för legitimationshandlingens innehåll.
40
Bländad jag sna-
vade
ut från ett torn –
+
Men städernas och höstarnas staket
lutar i trötthet –
Branta gårdar
hänger över himmelen.
+
forntidens smällande
duk! Jag hörde ett
gevärsskott
ringa
i Kaldéen – – –
41
Det var en större arbetsplats, där
jobba bl a fyra som voro bröder i
Kristus. Höllo bönemöten varje
rast. Bara ETT fattades dem: ett
kors.
Därför bådo de dagligen till
Gud om ett
kors
i flera veckor; till slut
fingo de under över alla
under! – på något märk-under-
ligt sätt faktiskt TAG i ett
spritt språngande
kors.
Det funno de vara ett gUdasänt
kors,
naturligvis; prisade storligen Herren
för detta utomordentliga
kors
i flera veckor; ja hela
deras lycksaliga tillvaro
handlade till slut om absolut
ingenting
annat än detta
kors!
"Förlåt, grabbar," sa nån
tänkande mänska en dag, "men
uppriktigt sagt: ni är ju bara helt
kors
-fixerade!" – Någon
fnissade. En annan
gubbe sa: "Hörni, om
kors
är till för frälsningen
och frälsningen är till för
kors
då blir det ju faktiskt
kors
för korsets egen skull,
inte sant; genom en sorts
förkorsning, om man säjer
så!" (Skratt!) En tredje föll in: "Inte
för jag är sån där proffs-
kristen expert som ni, men
JAG i a f har fått för mig var
Jesus var minsann SJÄLV
mindre glad
över SITT
kors!"
Allmänt bifall! Fler
och fler samlades kring bröderna i
Kristus, kommentarerna
haglade: "Lös
kors
-ord i stället!" (Gapskratt.)
"Lägg ner korset!" – "Bara alltså riv
hela jävla
kors-
fästningen!" (ASGARV) "Ägna er åt
… bara va faaen som
helst utom detta evinnerliga jävla
kors!"
Och bröderna i Kristus
sågo på varandra; faktiskt gingo
deras ögon i
kors
också individuellt på
dem; och de buro sitt
kors
utan klagan, som Skriften
bjuder, förläto begabbarna,
som skaka på huvena & gick
sin väg. Bröderna höjde nu i bön
sina blickar; Gud var ej där, inte ens
himlen så vitt man kunde se; dock
hade de tackom & lovom sitt härliga
kors;
det hängde de facto i
taket.
42
Jag minns att jag var ung en gång.
Det var en ny erfarenhet.
Ungefär som att plötsligt vara avlägset bekant
med en egendomlig flicka man länge varit intresserad av
och det var tidig höst och sommar på en gång
bara för att allting började och slutade samtidigt...
Jag la min bok ifrån mig och tittade ut genom fönstret:
det började bli sent och mycket vackert
som ett ställe ofta blir när en älskad människas närvaro ebbar –
Och plötsligt befann jag mig långt borta på en obeskrivlig cykelfärd
och den tog hela tiden ännu inte slut, ännu inte –
Jag hörde en ständig körsång bakom träden.
Vägen var tom
och natten ljusare än dagen
tills morgonen grydde, plötsligt var allt oförändrat
stilla, solen en väl avskärmad
högtalare,
världen var tom,
bara en fort–
Rummet!
Ett stadion före
uppvaknandet. Men hitom sirenerna i skol-
porträtten: sången,
RÖSTEN
–
som inte var hennes
43
Jag tror jag vill göra en film
med dej i rollen som teaterapa.
VAD ÄR DET FÖR DUMHETER
Gör du då strålande succé, kära apa?
Det kan man säga om Månen också.
SÄRDELES HUMORISTISKT
Allt är ju relativt, du med; håll
stånd! Har du förresten
tänkt på att den här dikten
möjligen står upp och ner?
NU FÅR DET VARA NOG Ta vara
på de små små fåglarna i skogen,
det är den enda möjlighet du har.
44
Nu tänds viril min diktarhug
av ode till Micky Jill;
hypnagoga ögat vrider fram en scen i ljus
från små lyktor av sned belysning -
Det är ett ställe där rollerna avhängts
krängda ut och in i anonyma vestibulen.
Där står du i springan med ögat utanför
och vaken i samma moment
som du torde erinra dig förträffligt efteråt.
Och vi hälsar dig hjärtligt välkomna här,
vi ställer oss gapna upp och rätar på tredjebenen,
som fåglar vridna till en gök i stark förfäran
är vårt sinne: upptänt av PORNOGRAFI -
Våra vildaste antecipationer
håller dig ej för ett ögonblick lugn -
Nej, oomvänd och försiktigtvis
går du tillbakavägen ut på nytt;
ej annat
plötsligt
passade dig
som ett möbiusband
kring din perfekta navel.
Och stolt må förargelsen gå
som gubbe efter gubbe står
med svullnad högt på roten;
tänk dock ej ont härom, men andas hårt
- bliv Dam i denna prövelse
och låt det vara utanpå
och när du går från in till ut och vidare äventyr,
förmät ej då att fullt stå fast
med båda fötterna på golvet
som om du redan hade tagit skorna av dig.
Ty annars blir det lätt på tok,
effekten blir en annan än vi räknat med
i din spännande mötesbok, uppfylld av kryss
och hor - så kan det gå
om du väljer fel
entré
innan tillfället har börjat.
Men nu vandrar åter dag sin spegel långt
på lustans vackra tittavstånd
och gatans friska nedomvind
slår som en liljans doft mot sinnliga vristen,
på nytt öppnar kväll sitt skådegap,
lågt ropar dig trafiken,
du lämnar första rutan bakom dig.
45
Det här är en Epistel;
det Ordet hyser spalt hos Gûd.
Andromeda besiktigar vår klassicism
och rynkar sin klänning i förargelse.
Dock bildas vers om årstidshösten
halvt på vanart med en signatur
av Luria vid kanten, låsande
lödig knyck i fullt fortmånigt hispetal –
En helt fantastisk predikan, hörrudu!
Den Effekten backar våran
urtima ordbehandlare i stupor? Nu får vi
koppla in blixthjärnan här –
Det är svaj på ytan.
Treenigheten är otroligt stark.
Odysseus lossar sitt nattetyg, fartid
bedarrar i förtrolig schizoeffektivitet.
Allt har sin tid med åror
någon annanvart. Vad menar jag?
Och varför blev det dålig veteskörd
när Jesus uppenbarligen hade humor?
Vad heter voyeur på grekiska?
Det har vi ingen mening om.
Däremot betyder synnerligen lite
obehandlad innebörd. Jag menar ungefär:
"att nedkomst av i anden Ur befolkning
fortgår under tilltal; självsanering
är att föredra, ty god lyrik sitt
innehåll till kjolfåll syr, ja så
går det till minsann! Vi
niger: vill du ha en dikt av mig?
Nej, bevare mig väl, jag
slickar dig; och du må kalla mig Apostel."
46
i natt
har jag undfått min kallelse
till Röst åt universum
från skogsbryn till firmament
(det är bara andra nej tredje gången)
nu vet jag vad livet
betyder för oss & ropar
o krisgrupp o församlade änglar
inskrid bland löst folk på stan
o hjärta, rikta ett dubbelt klock-
slag mellan Helan och Halvan
som irrar på liken vid Breitenfeld 2
o kväll, skynda på
o farfar, ge mig din Bamsekuk
varhelst den kan stå
& jag skall förändra världen
47
Tiden består av små tvärstopp,
rummet har stor plötslighet,
man blir galen av raseri.
Det man inte är vill man bli.
Det man inte har på tapeten
får man leta efter i verkligheten –
Ah! Jag zoomar in Universum.
48
I världens arkipelag
dras resurserna samman,
några blå båtar
stack mot den blåaste ön.
Vid ett rop under bordet
välter de ett krus –
besökare hejdas
med stumma frågor,
upptakten till en tromb
virvlar i biblioteket.
49
Den sista bladet
i livets bok
är ännu inte skrivet
För radernas
mellanrum
gömmer en
...musik, nästan
omärklig
som en vind
i vinden
Men den finns där
redan från början
Då var det vackert väder
Det förstod jag då –
I dag vet jag att någonting
jag aldrig kan vara utan
tappades bort för längesen
Och sen liksom bara gick åren –
Men jag fyllde år en gång
i en främmande, ljus värld
tillsammans med far och mor
Vi var på besök hos Gustafssons
Och jag var hela tiden där
och var fem år
och cirka tre sekunder
hela tiden, på nytt
och på nytt och på nytt
Och framtiden var ett underbart slott
bakom den tvärhöga åsen där solen steg fram
och välkomnade alla på den lugna vägen
utanför Gustafssons hus – den sortens
åsar finns inte mer
Och slottet? Det går knappt att andas.
Men då när jag var fem år och
nyfödd, på tre sekunder när
jämngammal med nuet
hörde jag liksom en enkel sång
spelas hela dagen i Gustafssons hus
Den hette Vackert väder
Och när jag nu helt oväntat
finner dessa ord, i erinran,
hör jag åter musiken,
signaturmelodin
För den slutade aldrig spelas
Den bara... gick i moln
och tystnade
Man är nu sliten, stumnad
och trött med ålderns rättighet
till avskilda gårdar
under oktobers tunga moln
mot kvällningen, när ljusen
tänds –
...även här
börjar trots
allt
livet
ständigt om på nytt
och tiden blir nuvarande
och dikten växer åter till en sång
För jag har varit barn en gång
och då var det vackert väder
Vackert väder Vackert väder
Vinden blåste vände bladet
sol
vind
vår
förbi.
50
En dag på balkongen
lyste mörkret in
mot taket
Svävande
etage vid etage
drömmens röda textilier.
Tillvarons hiss. Interiörer
som staplas
nedanpå varandra
Bilder. De faller ut
som fönsterrutor
mot trafikens vinande roulette
Jag sover inte i natt
ty jag
finns
inte. Gatorna
spränger i nattens grönska
Staden
ryckte upp mot fönstret.
Gardinerna
glödde som norrsken!
Och gled i sär
Gestalt På Trappan
GLASETS MAKT
Brinner I Dina Ögon
51
Det ringer,
det ringer! Gud
GUD vi har ont i huvet.
Klockan slår 12.
Världens skuggor
ordnas på bord i arabhögkvarteren.
Musik täljer örats mahogny.
Andhämtning, res ånyo ett torn.
52
i natt
är ensamheten vaken
ditt rena blod
vägleder
atomvinterns leende avatarer
de patrullerar förstäderna
53
Det var en gång ett djur
som räknades till fårens släkte
Han kunde inte säga bä
Han tränade och tränade och
tränade och tränade och trä-
nade och tränade och träna-
de och trånade och tränade på
bä
det blev en massa dikter
Blir det bä så här?
frågade han hjorden
Ingen sa ens bu
Då tänkte han att ska man bli
erkänd som ett får så
får det bli bland vargar
Därför gick han ut i skogen
Mötte snart en varg – den sa
"tjena!"
gick förbi
54
– Hi,
Slowfoxy, vadå
– är du inte här för ro
skull är
du inte det
överhuvud taget, du
förstår: sådant
där traditionsrikt
infertilt
rollspel, det
gjorde man på
elvistalet, men i dag
är verkligheten
denna: mycket
starkt pornografisk
– och det är du med.
Aufforderung
zum Tanz,
följaktligen;
var god notera
:
fortsättningen,
starkt inomhus: "djupt
i en svart dröm färga
blodet
rätt!
55
Det faller kväll där ute.
Det är trafik. Den lyser vackert
och roende förbi med
strömmens fart, i min
bädd, så att säga, brusar det hav
kring en flotte på andra människors
liv i dess kollektiva tempo.
Kan inte ni
som susar förbi där
tillgodogöra er estetiska värden.
Jag har inte tid med sånt här.
Jag behöver en
likhet med ombord
där jag ingenting hittar.
Nämligen en stark
oro, herr Inne, lugnt
välkommen hem! till mitt
hus och sådär, jag tror nog
man ska ha det så här egentligen.
Man ska det, för annars
ligger man bara och runkar, man
bör det, för annars ligger man bara och glor.
56
Om man kunde vakna upp ståndsmässig
och 3 gånger mumla Majken Johanssons namn
utan ett enda småleende,
om handen genast fann de förbannade glasögonen
in till den enda värld där
man någotsånär torde befinna sig,
om man hade ett mänskligt hjärta i halsgropen
just innan man tittar på spegeln
rakt framifrån
kunde det möjligen vara affärsmässigt att be
nivetVem
regelbundet skicka mera pengar.
57
Det blir inte tillstymmelse gris i kväll.
Svartaffe klarnar på det bättre talet
under hareraman. Jag vet en enkel förstad
och det är slutet på en hel uppfattning,
eller också haver något mycket litet grytt
sig framåt i monorepressivititens växelfil.
Inte det heller? Låter något annat
långt upp i förödelsen svagt strixbudat,
randas Gud med Tummens goda plockspel
överallt där arrangörerna förkastligt
stativerat f d helgerådets Ord: "Stora
Mössan haver framgångsrikt placerats."
58
Renässans på en främmande station, krigstid
Strålkastare blottade jordens innandömen
Den gröna tuben öppnades. Svartklädda män
strömmade ut i kolonnaden. Bleka av svindel
Överallt verklighetens oerhörda klockklang
59
Svart dag rådde fullt påklädd (inför en butik)
med kuperat HÖGT gräs: den s.k. Gåtfullheten
som var målet för "beskrivningen" av ingenstans.
Gud fanns. Stadsdelen? Den var inte Hans
med långa gator som jag trodde mig benägen vid,
men undvek s a k t a varje möte under tidens gång,
som kunde ändra föresats med lokala kännetecken.
Svart dag rådde fullt nattetimme (utan politik),
den s.k. Gåtfullheten. Gud berörde skymningen,
grader av beskrivning tog sig former under tiden.
Medvetandet beslöt därför att på direkta omvägar
vika in på en tvär "bakgata", fortsätta mellan ETT
kvarter och gåtans oerhörda kännetecken till
vänster: ett ingenstans fält av k u p e r a t högt gräs.
60
– Vad människor är
typiska, Jesus
var typiskt svensk, judarna
likaså, Pontius Pilatus
värst av oss allihop
61
O vardagsljudets oförlikneliga enkelhet
modulerar decimäterns varselmakt, man
lägger upp sig i en effektiv landskapsstol
och betraktar det herrelösa värmeelementet –
"Och daggen gror där kjolens
bärighet stjälper av katten."
*
Men på den andra sidan: de ?nsiktslösa
övervinner tremulandi TV-lådans terminator
med farter av ögats rykande solskensblindhet –
Lågmält virvlar plattektoniken i ett nymålat kök:
"Din trädgård försvinner i ett omärkligt leende
och kommer tillbaka med förbytt aspstånd."
62
svenska älgar passa tider
vår gemensamma ekologi
lider
av en tidig störning
jag menar sen
landshövdingen, en
KVINNA!!!
svävar
över ett världsfråvandlat skogsbryn
där svenska älgar stå i kö
Varför?
det ha de ingen aning om
KVINNA!!!
muskedundrar
I Landstingets Jätte Helikopter
liten älva som sitter på liljans blad
& snyftar
över världens elakhet
blir förbannad
i stället
& tuttar eld på skogsbrynet
svenska älgar fråga sej Varför
63
Askan
virvlar. Det lilla
o:t i skyn
bländar upp din syn. Omsusad
vänder du tillbaka:
blindkorridoren
(Glömmer
heller inte hålet, där ångesten spolar
nattetid.) – solljus
stillnar på väggen: "Försök
att inte utreda om detta väsen, ty
han lyssnar inte,
jag,
i mina svartnande rum."
64
En höstkväll är de avlägsna träden ändå närvarande
i mannens genomblåsta vemod, under främlings-
tystnad som på en fjärran tågstation inväntar han sin
sömn; där inne skall han vakna upp till smärtans åter-
komst, en mäktig skönhet, hon avlägsnar sig i sol.
65
skoga på! Miljövård
är begreppet,
ögats attackjakt
rakt i Bengt-Emil
på spaning
efter ett verb som flytt.
66
jag frågade
är du lite ledsen
då såg jag hennes tysta gråt
blev lite ledsen
och vi steg upp till marken
och vi föll ner i himlen
o heliga incest
hon sa
du har inga känslor
jag är avundsjuk på dej
du är starkare än jag
och vi föll upp till marken
och vi steg ner i himlen
o heliga incest
jag sa
jag orkar inte
bära känslor på min rygg
jag är svagare än du
och vi föll upp i himlen
och vi steg ner från marken
o heliga incest
hon sa
det är för varmt och svettigt här
låt oss gå in i skuggan
sluta våra ögon
vila i varandras leende
och vi föll ner från himlen
och vi steg upp ur marken
o heliga incest
67
Hällou, miss Borderline Personality Disorder!
Tror du mig inte? Du blir
Här är din gråsprängde beskyddare igen, din skyggt
älskade Mentor, åh försök inte
Jag är immun mot dina giftpilar
Jag är en gammal uv, det ska du lita på
Jag slår med glädje mina Vingar kring
din begåvning, ditt spirande begär, din stora skörhet
Vet du, världen, det är ingen trevlig plats
Underjorden tillhör den i allra högsta grad
Men jag skall följa dig i hissen, för det vet
jag att du vill, åjo, sjåpa dig inte
I hissen är vi äntligen tillsammans
Bara vi två, ja vi skall hålla samman
och övervinna alla svårigheter, all intolerans
Hur var det med din klasskamrat, jag tror nog inte
hon är tjockast, jag tror du bara värjer dig
mot yppigheten i en något tidig blomning
Lyssna nu, jag vill att du ska blunda
för jag har en liten överraskning åt dig, lilla vän
Du vet att du kan vara trygg med mig
Lyssna bara till din röst, den allra innersta
Ja visst gör det ont när knoppar brister
Man måste våga språnget i den stora tillit
som skapar världen, se sådärja, duktig flicka
Nu får du gärna öppna ögonen
Upptäck mannens hemlighet
Känn på den, förstå den
Så betvingande
Så lätt, så paradoxal, så trotsigt svävande
Så mjuk och ändå så hård
68
Vi rullar oss djupt in i kärleksgrottan. Stängd är grottan -
Din gamla klasskamrat får sitt genombrott i en iskallt grym film
där hon visar upp sin spermadrypande fitta för hela Västerlandet.
Både hon och filmen får lysande recensioner
av humanistiskt bildade kvinnor och män på pressens kultursidor:
t ex "Min hud blir full av fjärilar, så befriande var det!"
Sedan tar hennes karriär en oväntad vändning:
hon blir programledare i Teve Kul, rågblond och glittrande glad
sjunger hon dansbandslåtar och delar ut små
kanelbullar till tacksamt skrockande pensionärer.
Rara pojkar möter henne på gatan i hennes lilla hemstad.
De morsar glatt och hon vinkar leende tillbaka.
Vi rullar oss djupare in i kärleksgrottan. Stängd är grottan -
Undulaterna kvittrar i sina burar: "Vi får inte gripas av moralpanik!"
Kanariefåglarna sjunger: "Nypuritanismen får inte löpa amok!"
De rara pojkarna mastuberar lycksaliga på sina toaletter
och sjunger den kroppsliga kärlekens lov:
"Stängd är grottan! Stängd är grottan!
Gud skiter i allt och det gör vi med!"
69
Han försöker koncentrera mig. Hallucinerar
inte. Väderlekens hypotaktiskt väsenslösa
bildspel intonerar landskapskromatiken nu
som alltid, utan fortsättning och katalytisk
impedans; så inbillat försmädlig är er nye
granne, att han sitter i sitt fönster, leende
och tom som vackra dikter bakom ögonen.
Min onda namn förbrukar han i denna tystnad
som förgår med fjärrantågen genom nattens
domar och består som fågelslingor över
arbetsdagens glömska tillfällen (de upphör
när grönskans chef beträder edra ögonbryn
som i ett folkligt andetag av butter komedi
förslösat sitt impulsmoment och vinglat bort).
Lyrikens fraser upprepas som en beskäftig
tandvärk! Så gör livets timmar, våra ögonkast
i det förbjudna. Försök att inte låtsas något;
tvivelaktig vandel genomskådas undantagslöst.
Försök att inte finnas till i fysisk varelse: det
lönar sig, minsann, det där med ande och
fantomer! Grannen var det. Tro mig: han ser.
70
Det är ett andetag med stilla
rörelser i Stockholms fönster
Den lätta vinden
återkommer när som helst
Ett fåtal ensamma män
strör ut sina namn på trottoarerna
Som flyttar de skönare kvinnorna bort
mot motortrafikens avståndsdån
Det ögonblicket expanderar
i riktning mot verkligheten
Där ryktet går
att Någon uppstått hitom regn
Som nalkas oupphörligt
utan att någonsin hinna fram
Men där aftonen till slut har fallit skym-
tar gårdar i en okänd tonart
71
Denna årstid är en dag av erinran
och ett farligt rum för Vattenmannen
I de dagliga regnen fruktar han att försvinna
och du
att inraderas
i något av de skymtande förortshusens fönster
Så svart är inte döden
Så tom är inte himmelen
Det
Jag måste upprepa det:
Det
hejdar dig mitt i andetaget
Det inträffar, som man säger, hela tiden
och du kan inte undfly
Det
Grönområden skyggar under oavbrutet undantagstillstånd
De mörka klarhetsgryningarna sjunger: Libera me
Allt är om intet under ödslighetens promenader
Inga tabletter hjälper mot Ingenting
Dock har en Avbild retarderats via hastigt rök
alstrad i den tunna ögonblicksoinbjudenheten
Absurd Någons dröjande vällust
Ingen läkare förstår det
Ingen återkallar ingen
in i det inte inga
Dom har varnat för det
Universum rör sig plötsligt
någon centimeter sidledes, anings-
nyansen blåare
Du har väntat det
Du vet att allt är overkligt, en enkel-
riktad väsenspendel utan penetrerbart fäste
Folkets ur besannas gradvis
Det är redan sant
Ty detta är en farlig tid
då endast de dagliga regnen skyddar
världen i din outrymligt bleknande Gestalt
som den ständiga musikens
sporadiskt glimtande otrastar
på vingslag mot ett enda
Ögonblick benämner: Vattenmannen
72
Ensamhet
tappar / söker sitt
namn, livets
mening
snappar
vi stundom på Torsgatan
73
Ni tror att jag
mår bra av att ni älskar mig
men det är tvärtom så att er kärlek
förhindrar er att ge mig det som jag behöver och förtjänar
och därför blir jag bara deprimerad av era vackra ord
alstrade av atmosfären i er objektiva verklighet
sammansatt av mångfald och hundratals balanser
barnfamiljer frågesport och alla människors likadana värde
kulturarbete politik och vardagsmord
Men däremot får ni gärna för mig
förtära er skam och höra min bön
så vänd er om och se på mig
i backspegeln
Betrakta den oerhörda Fallos
Ni tror att jag
är en benådad
överlevare
men det är tvärtom
Jag njuter bara alltmer intensivt
efter hand som mitt långsamma döende fortskrider
och jag vill dra ut på det hela så mycket som möjligt
Kom alltså inte till mig med några freds och kompromissförslag
Besvära inte mig med er objektiva verklighet
sammansatt av mångfald och hundratals balanser
barnfamiljer frågesport alla människors likadana värde
kulturarbete politik och vardagsmord
Men däremot får ni gärna för mig
förtära er skam och höra min bön
så vänd er om och se på mig
i backspegeln
Betrakta den oerhörda fallos
74
Så har åter en sommar slagit upp
sin kupol av lysande stillhet
över den del av ensamhetens stad
som ännu stannar hemma.
Internvind dansar och gömmer
de lummiga skuggornas ansikten.
På tillfällighetsstundens nedåtväg
som sluttar svalt och ständigt
vänder sig Någon om
och upptäcker grönskans milda dominans
över allt som skiljer de lugnt
ankommande husen från varandra.
Så har åter en sommar infunnit sig
i ett enda stående klockslag
i trakten av en tyngdlös
mänsklighet som upphör koncentriskt
i gemensam siesta. Och där
är till slut bara grönskan delaktig.
Vem står inte främmande inför
alla dessa fönster varifrån man
i nästa nästan samma ögonblick
mycket lugnt betraktar sig själv.
Vem står inte frågande inför
väderlekens byggnadskonst i norr.
På sin väg in i det tillfälliga
vänder sig Någon mot dimensionen
vars namn är Bort och inleder
väntan på absensens bildögonblick
sakta överflyglat av dova moln
som förkunnar ögats dröjande lätthet.
75
Varsågod, en liten
bebis!
76
åskan
vilar på bondens axlar
under en paus i världshistorien
77
Sverige Sverige fosterland.
Det bergiga! Det daliga!
Och resten rätt och slätt.
78
Jag fick en farmor igår
Hon heter Famagusta
Hon bara stog där helt plötsligt
och vidöppet
som en annan jävla dörr
79
Med ögon grunda av strålande
tid hämtar Jungfru Maria
Herrens djupa besynnerlighet
ur vår oskulds zebraränder
och löser härav i ringa grad
behjälpt de lugna böneverben
i thinnerkonvolut som sakta
flyter bort i måndagsvinden.
Därför kastar sig ditt andetag
i väntan genom nattens tunnel-
banor av en obeskrivlig tystnad
som ingenting förklarar. Satan
räcker dig sin hand av glädje.
Väderleken vinglar bakåt
över människornas bleka
thinnerhus i psykosens upptakt.
Jag räknar min bestämda dag
till STOPP i nådens återvändstal.
Mina ögon byter plats i kärlek.
Med ansiktet lätt försänkt i
strålande tid begrundar jag
Odjuret SEX gånger utan våg
och vilande förfäran; så total
är stadens himmel att det regnar:
ah, nåden dyker upp! Det är
på stunden. Vi är meniga;
och språket virvlande katolskt –
Det är så mycket menings-
dager över tingens ordning
att klockorna står stilla med
ljusets alla hastigheter nu –
Så dansar vår Jungfru Maria!
80
Jag har varit människa.
det var hopp om livet, som man säger.
I utsikt mot försoning och ljusnande dagrar
tog jag mig framåt i det halvt kända landskapet.
Men i närheten fanns alltid det helt oväntades bleka musik
likt ett underligt ansikte uppdykande bakom en klippa eller ett buskage.
Jag följer mina egna försvinnande steg i något annats riktning,
nu vet jag inte längre om det vore möjligt att kartlägga denna trakt
och som genom något slags för mig helt outgrundlig följdriktighet
för mig varje vägval allt djupare in mot sanningens mörka hjärta.
Jag fruktar den absoluta motsägelsen. Jag längtar till den.
Skogen tätnar. Natten faller. Luften fylls av friska duggstänk
och på avstånd hörs lockrop från en okänd fågel.
Jag är på väg dit in där ingen gud kan följa mig
och jag måste finna min väg ensam.
81
jag kommer hem
från Kvasar 1
liftade hela sträckan
slår på teven
och hoppas på en p-rulle
fan också
bara en massa jävla
bilar
82
rummet
vänds ut och in
jag
finns inte
hotellet
har bommat igen
jag
vänds ut och in
öppnar
en ny
boddington
pschhhhhhhhhht
fan också
den vändes ut och in
83
Frukta ej
nattens kanoner
Frukta ej
heller
den havandes ögon
Frukta slutligen
ej
isbjörnens oerhörda svallvåg
PLUMS
Ty du
är jag
och jag
är Flickan
dvs gossegudens Hyacinth
84
Huset mediterar, hissen
åker upp och ner
En man står på huvudet i hissen
85
Månen
lyser
på en katt
Mjau
86
In mot ljusets enfald öppnar sig en dörr
i tidens cerebrala bakgrund, färgad ned
i ickehandens ansatsblinda rörelse mot
bara ett beständigt godtycke. Jag röker
utan ångest och besinnar tankens innehåll
som inte finns. I väderleken utanför mitt
vänstra öga färdas dödens sommarleende.
Att vara månaden tillstädes, anpassad
till vardagsrummet och de sakta gryende
momenten, det är inte mitt kapitel, därför
har jag ingenting att säga! Vildänder står
avsides i parkernas berömda gränslöshet,
där är de: stillheter i luften, obegrepp och
samma tecken. Det förblir min återkomst.
Får jag förklara. Vetenskapen? är linjär,
den sammanfaller: inte. Hjärtats avlopp
gurglar i en mycket stark förträfflighet –
Jag slår mig ner elektriskt på en fönster-
bräda, riktar tingens meningslöshet upp mot
väderlekens guld som, lättare än andetaget,
avknoppar denna tystnad i en oavslutad rad
87
Fråga inte efter fadershuset,
du vet ju inte vilken själ som ritar
hitsidan av detta ord med planskilt ögonlock
medan otrons framstöt genom söder universum växlar tempel
under fogsvans, men för de utomstående
framstår varje fötänksamhet såsom efter explosiv sidvana –
Man tar sin nästas ljus i sikte, någorlunda timligt,
sedlinjes mörker försätter sig i häftig
vådabrand på hjärtats vulva över sakramenten:
först redanefter utvecklar sig förtröstans lilla artefakt
i upptaktens riktning mot garderoberna hitom hemmets area
till överlåtelse av Dödens nederlag på långfredagens statistik
hädan i samma ögonblick!v Lagt kort vinner tempo,
i eftertanken återtågar härvid orden under full menlöshet.
88
Och det är löv
och vatten
alltså
vattenlöv och sol
och det är vatten
löv i glaset sol
i sinne
sol härinne
stilla stilla vattensol
löv o vattenglas o
löv alltså
i vattenglaset sol
och liten död fluga
89
O fimbulvinter
o ödsliga natt
där kölden utbrett
över nejden sin
oinskränkta diktatur
Granarnas tragiska skaror
står orörliga bakom de
herrelösa fälten
där inte en rörelse skymtas
Inte en vindfläkt lever
Fullmånens vanvettiga öga
stirrar kallt på världen
Stjärnorna blänker
frostigt och
dödshunden
skäller
vov vov vov
90
Och här
då
och är nu
där
och som allt
inget
Eller nånting sånt
91
Och det
och sådant
o vida hav
där vinden och en strand
och vågorna av fjärran
härkomst
och vind är här
med sommar där
en gammal gUbe och leker
med gossarna i sanden
92
Det tar sig, vind, gå upp i
radar & sådant dämmande Alltids föresats
på maktanspråk & flygande verb; alltmedan timmens
änglaskaror jaga under Högvillfarelsernas stanniolosfär
avstannar politiken i beslutsamhet. Vi måste; vi. Bobby,
Bobby Vee, altså; vi. Då var det vänstertrafik! Den tjugu
elfte septober i år –
Umpa palumpa, umpa palumpa –
Sovjetunionen skakar under Vasiljevskijs svarta välde!
Soliditet, egal; ehuru; katolsk må alls än Ljuskupolens
inre Art av pelarintegral & jublande förtvivlan –
Vad var det här jag skulle säga, kanske Det? Så må, till slut,
den Då estesens ära, offer & förbindelse tillsätesbringa Fram-
inåtutskridande à väsenstyp; vi myllra oceaner (vågor,
asså), bilda Superdans i Bok & Herremotto:s stora enkelhet, den vilda
Stamblondering nu på jorden & i ständig grad. Alltmer för sent
fantastiskt
designade
svenska
örlogsfartyg löpa ut.
93
Tre dagar före natten
är mörkret redan knutet kring
en stadsdel
som ej
med bestämdhet finns.
En svart och ljummen frihet finns.
Den sorlar i alla
stuprännor där.
Tre dagar före natten
är natten redan här.
Och djupast
i drömmens
brunn av ljus
dess fånge med en fruktbar skräck
som står vid hans fot
som en leklysten hund.
Tre dagar före natten
kan husen fyllas med
källarluft
hgt –
Frihet är över oss!
Hur rikt det svarta vattnet är
som ständigt sipprar
vid nattens rot.
94
Jag tär på Gud
utan ett ljud
som det anstår varje riktig müsliker
95
Jag mötte månen i Malmö
och mytomaner i Göteborg.
Jag mötte miner som mina.
Det var som att läsa i motboken.
Jag mätte väder i modrens öga.
Jag mätte virveln i livets vind.
Jag mätte tonen i harpans nyckel. Till
slut blev jag alldeles matt.
Jag mötte maning i livets mått
och mätte mening i smått & gott
och mätte månen av allting
och mitt i natten gick allt på tok.
Jag mötte Lasso i musikens trollkrets.
Jag mötte Lissabon i dansens virvlar.
Jag mötte tåget öga mot öga.
Jag mötte döden. Han sa "God natt."
96
Det där andra –
Det är det det
är, som
alltid, bara
bara just nu,
i förvandlingen –
Några ögonblick
är andra, bara
några ord är
ingenting –
förutom
bara –
några
ord om
ett plötsligt fönster
som glider upp
i världen förändrar
observationen
av en droppe innebörd,
liksom i förbiseende,
liksom i pressfotografens
oåterkalleliga leende
kl. 5 på eftermiddagen
– genomborrat av en fjäril.
97
!?Och någon gång. Men bara nu
syns utgångspunkter bilda fälle.
Och enfundskällorna förgåsa sig
i högtydlig röstlikhet af jordiger
Lebensbrunn - ordpoolen brakar
samman i abstrakt menedslöshet.
Ja, ungdomens otroligt variabla
samtalsförmerighet är uppbarrad
uti föraning, icke med, utan bon
mot formulerar golvet ner i kax
upp! massa blommor i berättelsen
om jävla mormor Boll i rovknull,
sålunda glöder i DET startloppet
nådens obeskrivliga hylsa under
penitens; undersöker någon jär
och arter af det här poèmet va -
förspordes, att Edra hUgotecken
bilda cluster!? Och någon gång.
98
Kvantitet! Ett barn utan ögon
gör sig redo för innandömena -
Den som försvinner sig bakåt
i minnenas glimmande trapetshus
av teologiskt oberoende tystnad
är inte heller identisk med sig
egendomligen själv och samtidigt
annan i det där ögonblicket -
Handen från en troende kvinna
färdas nedanför de roende två
i förälskat ljus; kvantitet!
Denna roman är på flera hundra tusen
vindriktningar spridd, en katastrof
i det extensiva medvetandet,
fördelat på två, den ene och
den andra? Vem kan förklara!
Samtliga ljud ingår i menings-
löshetens väderleksrena spektrum,
starkt av tusende händer i ett
och samma moment tjugutvå
under Månens glimmande miljon-
slant. Kvantitet! är lösenordet
och skall aldrig men alltid så
förbinda det inga ur medvetandet
höljt mot nattens reverbererande
stadsgräns! Tigande lönnar
kantar ditt tal, jesuit! I det
mörkret gömmer dig alltjämt den
enastående Satan du skymtar
i varje skriftligen svart gestalt
om natten, om dagen, om intet
och om och om igen: kvantitet!
99
Kvantitet! Med saktablick återkommer
Stund i de ultramentala rörsystemen
där utan vidare? oro lutar sin hand
mot ögonblickets ofattbara akvamarin.
Jag åtrår fatalt ett biskopskapital
innanför bankrörelsen vilken driver
sinaerotiska snedsteg mot ringande kala-
mitet i kvinnoögons oåtkomliga festsal -
Den gula fjärrvärmen hämtar sin topp
från den egensinniga platanen Uranus
och definierar sig ren kvantitet! Detta
är kärlek. Detta är obestridligen så.
Alltså brinner hoppfullt abstrakt
Korridor genom avståndsmigränerna i dag,
du förstår symboliken i denna kompass?
Då får du gärna förklara den för mig.
Oktoberhimmelen hänger rik av timmens
minuter och sinnessjukdom. Orter
överger männens profeter, drar sig mot
ofelbarhetens exaktare genomsnitt
delvis över dur och moll. Kategorierna
avkastar sig kvantitet! Filosofiskt
outrett inställer avståndens tåg denna
regniga natt för ensamma mördare
på väg genom verbens oförstörda gränser.
Jag lutar mig inåt i skrivbords-
ljuslampans barmärtighetslösa kontakt
med en otrolig verklighet och tänker.
Det blir ingenting. Mitt fönster doftar
av oberoende gata. Barnen leker ett
bloss i berättelsen Dåså. Jag öppnar
egona då mot allt eller ej: kvantitet!
100
Kvantitet! Går jag från denna otäcka
bakåtsemester i Månsken till dej
skall din ljustomma klänning över-
vinna världen som rullat sig samman
i en gitarrsträng Döden spänt från
den svirrande punkten i drömmarnas
enstaka punkt till Någon. Alltför
mycket är fullkomligt sant och värdefritt
i det stundberövade livssammansving
vi har rönt genom timmarnas åsk-
verklighet av förvirrad Passion;
kvantitet! Jag är mållös. Jag är inte.
Jag är någon, men inte densamme. Jag
är tuba i vansinnets orkeslösa
ton. Platserna samlas till torg där
få identiteter rinner hemåt i trafiken -
Hugg tänder i levnad och myt, kära
hustru! Då skall balkongen förklara
sig fullkomligen autonom genom Ande
och enslig misär; så välsigna den.
Med blandade känslor sager vi då:
"kvantitet"! Det är också ett uttal
på svenska mot bakgrund av hoppen
mot asfalternas avsidesenhet -
Att en är en röst; att två symfoni.
Mycket kan inte bestämt resoneras
i klockornas bristande närvaro mellan
hjärtats fördubblande impulser -
En fingertopp rider din bländade
arm. Erotik är skyhögt på inlandning
under Månen, som gömt sig i målet
för allt som är liv och tidskvantitet!
101
Kvantitet! Hur skall en kvinna
på gränsen till nervsammanbruk
komma sinnessjukdomens kontoversi-
fikationsstjärna inpå tiden?
Balansen i en lyktstolpe får
illustrera detta momentana ögon-
blick som förefaller, kanske till-
fäligt, för sent och något kluvet -
Så akta rumpan, lilla vän. Det
är ju cineastiskt obekräftad
väderlek som bildar kvantitet!
i detta skrämmande memento -
Ingenting: det är ett också-ord.
Det reser seger mellan det
och icke-det, liksom man säger,
medvetslös och tabulerande
sin blå förtvivlan bakom rummen
in: strukturlik hallonen beter
sig skattefuskare vid två banketter:
talar bom; likväl beter sig Månen
illa; det är vederstygglig kvanti-
tet! Vi prata sörja, eller fågel-
bur? Undulaterna är mycket
fiffiga på skattefusk va?
Inte heller bör en krigsför-
klaring avse fredsavdragens
innebörd såsom i vilda västerns
virtuella föreställningsvärld
om ingenting; är detta "stad"?
Jag tycker nog att resenären
börjar bli ironisk här, öh, vad
svarar vi på det? Med kvantitet!
102
Det förekommer en bild där jag
är klart osynlig från sidan
och rör mig halvvägs inåt genom
ögats brinnande mariginaler.
Rummet lutar ganska kraftigt.
Det här är en vintrig kvasar,
till minnet avlägsnad genom
den Frånvarandes ingripande.
Aldrig var smärtan lycklig som
nu, aldrig min dräkt så redan
fullkomligt enastående bitter.
Högt avbildas tidens axiom;
detta är givetvis nonsens och
Gud är fullkomligt vansinnig.
Kroppens rymdskepp backar
stannande ned i avsängens
hypnagoga väderlek, där stads-
delen framgår i vattniga glas,
att den levande döden frigör
sig ur timmens förkomna princip
absolut men försenad i dylikt
syntaktiskt oberoende av allt
som då kunde framföras i form
av ljus och sedan var borta.
103
I gränderna växer skuggorna som friska löv,
flickornas ögon brinner av natt,
ensamma träd skördar sommarens intryck.
Den lugna trafiken passerar svalkande förbi.
Långt långt borta hägrar en plage.
Blå chimärer bärs fram av fönstrens andetag.
Flickornas vackra blickar undviker ensamma män
som vänder sig om efter dem
med mörka ögon och något snabbare andhämtning.
104
Hon res-
te sig ur tyst-
naden, gick mycket
mycket sakta när-
mare, i hennes ögon blin-
kade ett annat universum
En stund som denna återkommer aldrig
En natt som denna äger inte tiden rum
105
Ensamhetens nattliga gård
med sörjande lyktor
regnvåt asfalt
och helvetets enda grå
källarfönster
Ett ansikte där
hålögt
Incestbarnpornografen Någon Någonsson
rabblar sin amerikanska knullhandbokshylla
baklänges
om och om igen
Omen
O ja
O lustbejakelse
O västerlandets undergång i den helige Ända
Helleluja
Det är förfallet
Natt utan gryning varde nu
En kvinna skriker och skriker och SKRIKER
Men någonting här är inte sant
Och vingarna
vingarna
De ofattbara vingarna
De stiger i ständigt ett och samma ögonblick över hustaken
Och kockklang från gården lyfts
Gud är större
Gud är större
Gud är större
106
Välkommen till Radio Ring På.
Vart bor du?
*
Jag tycker att politiker har så tråkiga kläder.
Dom borde ha roligare kläder på sig.
Så blir det roligare beslut också.
*
Jag tycker att det är för mycket dåliga nyheter.
När det nån gång kommer en bra nyhet,
då åker mungiporna upp,
men det kommer ju bara dåliga nyheter hela tiden,
så därför åker mingiporna bara ner hele tiden.
*
Och så kommer vi in på det här med kosmos också.
Det finn s tre skikt kring jorden.
Det första heter Hektor,
det andra heter Hugo,
det tredje heter Hilda
...
*
Och nu ska du stoppa in alla ölena i kylskåpet.
JAJJAMÄNSAN!!!!
108
Hey Babe
Hur Är Läget
Horisontalt Som Vanligt
Förmoda Vi
Hur är det Med
Hälsan
Vi
Äro *Smiiiiiiiiil*
Blodgivare
Hey
Då
Subba
Hey Babe
Hur Är Läget
Horisontalt Som Vanligt
Förmoda Vi
För Resten
Var Ha Vi Sett Dej Nån Stans För
Ut
Eller Mer Åt Aktern Till He He
Kan Det Vara
Ett
Samlags Magazin
Jaså Inte
Det
Nu Gå Vi På Toaletten
Du & "Jag"
Va
Nähä
Skyll Dej Själv
Hey Babe
Hur Är Läget
Horisontalt Som Vanligt
Förmoda Vi
Stör Oss Inte Vi
Tänka
Du Är Denna Krog
Men Vi Äro Hela Mänskligheten
Som Gå
In Ut In Ut In Ut In &
FASTNA
Hur Ska Det Samtidigt
Gå För Oss
Vi Mena Sexuellt Vi
Mena Socialt
Jaså Inte Ens
Det
Heller
Tänker Du Också
Eller Va Fan = Ditt Problem
Va
Bannade
Fläskfia
Hey Babe
Hur Är Läget
Horisontalt Som Vanligt
Förmoda Vi
Du
Har Du Tänkt På En Sak
Vi Mena Närmare
Bestämt
När Dom Som Man Säjer
Fejka
Det Låter Inte Alls Så
Där
& Inte Så Där Heller
Öh
Fan Också Hon
Dog
Vår Vanliga Otur
Vad Gjorde Vi För Fel
NU
Lämna vi
Det Här Jävla bÖgstallet
I Ett Tillstånd Av
Existentiell
Förtvivlan
Mot Sakta Mördande Kväll Vi
Dra Oss Hemåt
Genom Snö Gloppet Pluffs
Plosch Schpliff
Schöffs Klapsch
Kliffs Plosch
Shplasch
Schlisk
Plusch Kloffs
109
Realiteten, sken i andra hand
från världen, bakom ett hörn
Du fann den. Steg på! Damp ner mitt i folket:
publiken
till sin Undergång.
Satte dig upp och såg: överallt
förortståg i demokratisk brottning med varandra.
Vann häpen insikt i spegelns natur:
här inne
befinner sig ingen!?
Och i bortvänd glädjes rymd, som verkligheten klart
bestrålar från sin exil bortom kranskommunerna
avvaktar du till slut
– t. v.
utan uppenbarad förebild.
110
Natt. Tystnad. – Slutet är den bästa början sökas
kan all hämnden kring. Och stjärnor står på tårna.
Månen mumlar sammmanbitet: "I'll be back!!"
111
För varje taktslag blir du helare och helare
Det är en scen av glömska, främmande och varm
Och plötsligt känner du dig som en jävla skådespelare
Och tiden stannar som ett hjärta sprängt av harm
Så har du klarhet äntligen, din död är siktad
En stilla bottenlöshet som du aldrig förut känt
Och du reser dig från bädden iskallt målinriktad
Och går mot nattens fönster helgad, grym och impotent
112
Sodom och Gomorra.
Betrakta sexualitetens
oerhörda skönhet.
Sodom och Gomorra.
Regin är synnerligen
professionell.
Sodom och Gomorra.
Den ljuvliga censuren
är genomskinlig.
Sodom och Gomorra.
Världen är en show.
Vila i häpnad.
Sodom och Gomorra.
Det ligger i USA.
Där älskar alla varanra.
Sodom och Gomorra.
Flyt ut i musikens
erotiska trance.
Sodom och Gomorra.
En ensam ynglings
dröm blir alldeles sann.
Sodom och Gomorra.
Världens undergång
spelar ingen roll.
Sodom och Gomorra.
Sinnenas rike
väntar på dig.
Sodom och Gomorra.
Härifrån till evigheten
är det inte långt.
Sodom och Gomorra.
Vi är nästan där.
113
Vem Står Så Ensam
På Gryningens Torg
& Röker Sitt Leende
till Slut,
Inväntar
Skottlossningen I Dina Ögon
114
först kommer dikten
sen kommer diktens ord
sen kommer ingenting
sen kommer livets mening
sen kommer brevlådan
*
ett mellan rum
betyder så mycket
*
sen kommer ångbåt
sen kommer eldarens cigarrett
då kommer döden
nu kommer himmelen
här kommer karlavagnen
115
Harlekins avsked –
Jag har inget att tillägga
än att natten ännu blöder
och att min tankes eldblomma
fryser svårt och länge nog
Din bro har jag sprängt
Dina barn har jag låtit blekna ut i vinden
Må minnet av deras trasiga själar
leda oss ännu mot seger
Jag säger God Natt
och lyfter min hatt. En dag
skall vindarna väcka oss nya landskap
och mer behöver inte sägas
Må stjärnorna följa din frid
116
Jag vaknade i gråljus
plötsligt till medvetenhet.
Jag ställde mig frågan: Vem Är Jag?
Jag undersökte mina kläder.
Genom härvan löpte ett snöre,
det hade varken början eller slut -
Jag slet och drog i snöret,
jag krängde och slet mina kläder
- men jag hittade ingen
knut.
117
I en extra nyhetsutsändning har det meddelats:
Bockarna sviktar!
Den stora Bomben
har råkat på glid -
Och flyktingarna strömmar i panik
ut genom de gröna förstäderna -
Överallt springer de förbi,
hukande bakom nätstängsleb -
Ljusskenet växer fort -
Men vid denna gatas slut
finns det ännu hopp,
ty där ligger vår trädgård -
Men du måste oifördröjligen skynda ut,
ett vilset, anningslöst barn
glömmer sig allt längre in
i det flimrande gräset -
117
Scoop?
Den där nyheten
från i går,
Rollerboy,
juldagsmorgon glimmar
sitt oförutsebara klockslag för våra hjärtans ascendet,
nu har dödens bleka
tyngdlag redan hunnit fram till den egentliga utplaningen
av hela världens rullande bowlingpå sin engångslutnings sjuttiosjungande räls:
(Where the Lord... (Lord... (Lord... (Lord is riiising...
(Where the Lord... (Lord... (Lord... (Lord is riiising...
118
Svårskött
solsken
i pastoratet.
Tåget avstyrdes.
Vad hände då?
Ack, väderleken
tvärnitade. Ah, vad anka
vankar av & an i grönskanslandet.
Vad är det här?
Huvudsakligen
ordbruk, tydligen.
Det är svår tunnelbana dit, den
slanten
slank väl
ner på ankapanka
bakugnstanken. Det är
spåsvår tummelbåge lite hitådit.
På resultatlös hemfärd.
119
nu är det
Mitt
i natten
en gång till
(är gatans mellanrum)
är Natten, gatans
mellanrum
i vandringsledets ord är
Natten
En
gång
till, nu ärdet
Natten, stämda dörrar
Tala sakta i min utsökta närvaro, detta
är apofatisk innedikt
Tror du på mig,
Galenskap, då ska du själv
få bära en förbittrads önskan till sitt slut
Det här är Stadsdel. Ingenting
är mera likt Egendomlighet
Och det är hellre det än raders mellanrum
à Vila och Da
Capo,
nu,
är det Natten, för
sig själv och
ingen
Ting, är för
sin egen del
som följer, för sin egen
del och ingen annan korridor än Hjärtats Gatubarn
för Natten
120
Var hälsad, dragör,
vapenför
och stör! Drag ur den
där och gå i stå så det så.
Stod i det stora talet
om bastubadet därpå stuket mellan
då och då nej gå och stå,
dåg och log, nej
gol och båg
och sånt och gonodol och logodon och
666 i det där jävla bastubadet -
Det var mitt yttersta ögonlock -
Men sitter skon som i skalan, därtill
SUNDKULTUR!
Då stänger vi badet
Ty egenart och dumhet
jag menar varför inte
men det är alltså ägendom
statistiskt
signifikusartat
särbesläktat
sacrificium och
söderort i sacramentum
sundi. Sammalunda
landar hela
jävla homosofiens. Detsamma
säger
sannerligen
icke Bubbelen i Hades.
Människorna lever där.
Det gör vi inte.
Dagarna går med livets
menedighet och nåd, farmför
allt
SUNDKULTUR.
Nu stänger vi badet!
120
jag lyssnar
till det jag hör
och livet är väl inte lika långt borta
121
Det här är på inga sätt Lyrik med viss anknytning
till en måttligt lokal och ganska anmärkningsvärd tid,
som tystnaden brukar säga. Så var det bra med det
i en tillfällig harmoni, där du och jag blev synonyma.
Var var jag någonstans? Det är en bra fråga.
Jag förstår ännu inte vad jag menar med mig själv
och klagar inte heller över livets brustenhet.
Jag utelämnar här ett antal meningslösa ord.
Jag återkommer till ämnet som till en sten.
Du och Vem har ju, som så många, en sten rillsammans
och vem som vårdar den då och då spelar mindre pjäs.
Vi har väl även lokalkännedom med en och annan
annan gemensam, det är ingenting socialt med det,
förutom ett och annat tankestprång i det förflutnas
väldiga gemenskap just då på tumanhand, så
tolkar jag Herrens ofattbara närvaro, hastigt
framstruken av ett glädjelöst minne som nyss hann bort
utan att någonting övrigt hände.
Livet är förvisso vad Någon har kallat det,
Dröm, är i ögonblickets egendomliga lykta
som blinkar hitom stundens port
eller medvetandets tveksamma balkongräcken
där osäkerhetens vindsnabba fåglar
preexisterar under oväld av namnlös identitet
och stadsdelens fjärran hänvisnings ariktektur består
men höjer sig inte utan medmänsklig ansiktbrist
inför mandomskvällarnas antåg i samtidigare permanens, du
påverkar sannerligen ingenting. Det här är nonsens. Dröm
är i egendomlighetens ögonblickliga lycka
allt. Och ingenting betyder ingenting, särskilt.
122
Flickans ögon är ljusa av ensamhet,
fönsterbågarnas natt förtigs.
Det finns ingen ensamhet.
På gården står en vit häst
och uppmärksammar betraktaren.
Det finns ingen annan här.
Detta är inte en vacker dröm
det finns inget ont i världen.
Vår berättelse har ingen ryttare.
123
Livet på den gräs-
bevuxna kullens mörka sida
upphör
umnder nya förhållanden.
Sent hus
tystnad
sannmusik
Verkligheten
framträder hastigt
Senhuset
mördarens fönster
så egendomligt nytänt
musik därifrån
Det är en synnerlig stund;
han skriver nu
tårögd
en gårdsdikt
om nattens enda en-
samhets obegripligt vackra ögon
just ingen vet vem hon är
Morgondagen känner inte heller många
I senhus bor
vi som lever på slutet
och början
av våra liv
och någon annans
med solomusik
och tårar, tårar, tårar
ständigt allt närmare en djup skev gård
där två tre fyra fem sex träd ex-
ploderar under samma tystnad.
2
Gud, gör mig till en god människa.
Ändra citrusträdens inställning till medelhavet.
Några steg mot tystnaden.
Det förbannade skuggtempot.
Gud, gör mig till ett citrusträd,
ändra människornas inställning till Djävulen.
Några steg med skuggorna.
Hela världens högkvarter
ligger bara ett stenkast härifrån.
3
Detta äger rum i
Sàntigo de Chévalire,
nåt glömmesdigert år efter Landets Överkok
och Burgerliga Nystart i Meso Allianza
för snilleglimt, örters flavörer och läkedom i prisklass
undan de annalkande kometerna från Dagsljuset;
och se Överklassens vackraste döttrar städsla
mangrant redan nu de ädlaste hästar från Concierto Grosso!
De är dresserade och trimmade för livtjänst;
vi syftade här i första allmänhet på hästarna.
När under en ridtur
under Flickans kärleksfullt bestämda riktatur
i någon av de oförlikneligt oktobergyllne parkerna
den mäskliga kulturens huvudstad,
Santiagolo de Chévalerile,
med sådan rättelse
är internationellt berömd och premiärministermedaljerad för
en vindstöt, ett hundskall, en skatflock, en alltför omogen cyklist
eller något annat i samma moderna stil
händelsevis och alldeles oförutsägbart öppnar eld
sätter de genast av mot närmaste marmordamm
skattad högt för sin utsökt chalabriska ådring.
Ekipaget försvinner ur sikte
däri –
Stiger och sjunker
så länge det behövs
på lagom djup
i takt med hennes andetag –
Kliver upp igen
när den omedelbara verkligheten
återvunnit sitt konservativa tillstånd –
Ryttarinnan ler spotskt
och fortsätter ridturen oberörd
som om ingenting overkligt inträffat,
ZIPPELADIDUDAH.
Det är nu vid pass trettio krigsår senare
och en dylikt immakulat kulturskönhet
i sådan välmodulerad tillit & god balans
som med så utsökt erotisk måttfullhet skarpladdat
gestaltades av vårt exempels cavallieriska mamsella
finns inte mer i
Santogola de Chivalér
och vetenheterligen inte någon annanstans heller,
inte i Togo
inte i Spetzbergen,
inte ens i hela den erkänt geografiska västvärlden;
det påstås förstås emellanåt att varan odlas på Sockerkuba än
men de tro vi alls ingalunda på naturligtvis.
4
Ett hårdfört och vältränat offer rör sig på stan i kväll.
Gärningspersonens bleka ögon irrar sig närmare stunden
då natten börjar.
En rad av hänsynslösa lyktor garderar perspektivet
mot ett ensligt ställe på en gata bland förtegna kvarter.
Där slutar kvällen.
5
Katharer, vår tro
är större än –
Ord? Magnituden
Menings halva ogrund sorterar
förmodligen under Johannes; det
ena av Grund
kan vi plötsligt förstå,
det hela av Gud
kan vi sannolikt uppnå.
Heliga Guds Dam,
vad oss högst förlänas
Dina klara ögon ser,
vad jag minst kan ana
ber Du oss om
i dativ med paraboler.
6
107
Jag har varit människa.
'Det var hopp om livet, som man säger.
I utsikt mot försoning och ljusnande dagrar
tog jag mig framåt i det halvt kända landskapet.
Men i närheten fanns alltid det helt oväntades bleka musik
likt ett underligt ansikte uppdykande bakom en klippa eller ett buskage.
Jag följer mina egna försvinnande steg i något annats riktning,
nu vet jag inte längre om det vore möjligt att kartlägga denna trakt
och som genom något slags för mig helt outgrundlig följdriktighet
för mig varje vägval allt djupare in mot sanningens mörka hjärta.
Jag fruktar den absoluta motsägelsen. Jag längtar till den.
Skogen tätnar. Natten faller. Luften fylls av friska duggstänk
och på avstånd hörs lockrop från en okänd fågel.
Jag är på väg dit in där ingen gud kan följa mig
och jag måste finna min väg ensam.
7
Puh, att… komma i kontakt med läsningen
av just denna karpatiska romanklassiker
– det var, må jag säga, ungefär som att ränna
med bud till Provinsbalrogens Hovkurir
(han måste ha det på stubinen!
Om hären ej skall under gå!)
...nedför en dunkel, egendomligt bred och flack spiraltrappa
i slottet; den är blockerad av ett drucket maskeradsällskap
rumlande på väg åt samma håll
i b-e-t-y-d-l-i-g-t makligare tempo
….så långt, cirka halvvägs alltså, hann jag
till i morse; scenen upptar ju sidorna 1736-1809
i professor Gäsper-Gustaf-Larssons egen mycket
kritiskt förkortade upplaga, inte sant.
8
Människor är legio i afton
Luften är ljum, nästan överallt en taxi
Vita av ilska jäktar gatljus i väg till sina nattskift
Utanför en pub i världen någonstans börjar den egentliga
natten som en vindfläkt av melankoliskt blå terpentin
Väl hemma ställer jag fönstret sakta öppet
Det går dunkla fiskar i luften
Deras ögon har okänt ändamål
Be mig inte om en cigarrett, jag vill inte prata
I taket en manet av försiktig, avbländad ångest
9
En dag kommer åter i skymundan och blir till afton,
ingen stund kommer åter för ändå egendomlig syn,
men två ögonblick hänger på varandra samtidigt;
evighetens oro lägger noter i andra klassmenyn
du avverkat under dina hålligång med stenkrossen –
Minuten går sin rond på övergivenhetens paviljong,
men solens nästesista strålar mister ändå aldrig sin
illyriska eftersläng på allt bord som du ramponerat.
10
Nedan följer… en konception
eller kalla det: enkel anslagston,
hörd i den lätta sömnen.
En eftermiddags metallgravyr,
en drömbild på första sidan
av något dammigt orkesterpartitur
från nittonde seklets början,
sådd med utsikt och innebörd
rik blev i längden vår samlade skörd,
men allt kunde icke fullföljas.
Tiden är det som stannat här
på tröskeln till en stark
passionsberättelse på okänd mark
mot bakgrund av framtidakriget.
Bud, som intet öga läst,
moln, som hela dagen jäst,
vind, som en ekrot vriden
till stiltje och stum förbidan
av åska; och en fruktad ryttarsilhuett på avstånd.
11
Därför finnas till:
det är det enda som betyder något.
Världen är global
och precisering överflödig
under Månens silvernegalna alar;
det förekommande är adiafora
och lust som vi alla åtrår
men inga tar gemensamt ansvar för.
Sanningskravet: absolut
fritt från bindslen till överhänget av väsentliga behov?
Vaktelköttet lyfter mig till satisfärisk imma –
Förvisso vet ni inte vad ni talar om
i solidarisk oskuld; effekten går som ålens träben
av och faller till marken som ett preventivmedel.
Ja, jag ska. Jag förenar mig
med mörkt glödande exhibitionism,
den glänser på Verkets ohyvlade bord
som hunnit fram till Måltiden
mitt i dess inneslutning av imperfekt häpnad
inför sitt uttryck, men ingalunda redo att presentera sig –
Och när en strålande hög tunnelbana av Realitet
riktar Domarens blick
från sin nedsläckta världsbild inom tågfönstrets ram
ned på sidstup av ett pantokratiskt dödsögonblick
i sänder – har du för all del
satt ditt Ord på den solnedgångsväldiga hostians baksida
där några höstliga alar på stumt vandringståg
bildar slutstation för tillfällets bortglidande strand.
12
Du snor dina tummar hårt
och svingar dig upp på
knä. Du
tänker:
"Jag faller i Cosmos ut – "
Då trillar du handfallet ner i den bleka morgon
och ligger där på magen
och tänker på fridfulla andetag
som tennisbollar mot en husfasad
Men sagans nymf har gömt sig i Rosengård
Mästaren talte:
"Hej alla barn,
MINDRE MUSIK!
det är vad mänskan i sin nöd behöver"
13
Och i den sovandes röntgenblick
är fermateringens ögonstick –
(Babusjkorna på Norrmalmstorg
framklampar tystnadens abstrakta bataljon:
kvalitetsmovie på så vis
att inte hela världen ens praxisterar.)
Det smeker din svala tinningbön,
skogen är full av lemmingben.
(Minernas arkad. Och anletsvågorna.
(Öh, det här är ju (bara) bara en två två rad.))
14
Det råder båggång i ditt inre,
din själ dyker tub med god sikt
där motivet förefaller huvudstupa
nedskalat i en vinkande slant
vars baksida hastigt lyser upp
av stjärnan under horoskopet:
"Tillfället är försåtet,
ditt hjärta snarast i underkant.
Du antar Kristi Lidandes gestalt.
Den går i kras när man rör vid dig,
människorna blir förbannade
och Gud tycker du är enbart löjlig."
15
en dag ska det bliva afton
säjer snömagdalena, allt
handlar bara om att finnas till
låt oss ta varann i hand
så låt oss ta varann i hand
och sakta gunga gatan fram
och sakta gunga gatan fram
och sakta gunga gatan fram
i ett enda ett och samma ögonlick
av verklighetsinfångandets underbart förlängda leende
16
På linjen? Du har ett system i din hand,
du fäller mig in att den kartan ritat en
spådom över några två städer. – Genast
kommer överväganden i skarp motvind:
regnstänk diagnosticeras. Vildare marknad
i kväll. Försök och tag dig samman. Bliv
till. Det här är bara ord på ord, stationer
med klara fel, så att säga, en etyd rakt
in i tankeuppehållets tjutande tunnelberg
17
Inte dog han en naturlig död.
Han mördades av idioterna,
de sammansvurna; de kände
sig träffade, nämligen. Vi hör
en vissling på avstånd: tåget
sätter åter i gång: baklänges.
Den friska
skymningen har redan börjat
blomma hur lång som helst
med bultande puls, glimmande
ögon. Den starka ensamhetens
impulsiva nattvioler spirar
vilt i de tänkbara parkerna
här framme.
18
Tredje eldsvådan är alltid störst,
fjärran står på tillväxt. I världens mitt
lägger vi märke till lokalbefolkningens
välregisserade sätesfrånvaro
inför Mörkret som utmäter sina ögonblick
åt avlägsna län och leder till helig solitudo
eller patologisk aversion; endera tankegången
syftar på sin spegelbild som följer
efter "antingen" i Guds obearbetade tilltal.
Med begagnande av dylikt aviga möjligheter
avstår man tyst allt; sen kommer trons timmar
i requiem och celibat –
Vi är ett urval som med släckt liv framskrider
till något lysande. Det vet vi inget om.
19
Hm! Vad är det för
helvilt djur som ligger där
i hörnet och... tittar?
Blicken är så oerhört…
oerhörd
– att det här är liksom
inte mitt hem längre,
utan mitt... hm!
20
I drömmen var jag på bio,
såg filmen om mig själv,
mitt liv i konstnärligt sammandrag.
Huvudpersonen var konsult
och välkänd i Arbetarrörelsen.
Han reste runt och höll föredrag,
jobbade behjärtansvärt med ungdom.
Dock sa man om honom: "Ibland
är han nästan lite för beslutsam.
Nästan som en direktör."
Sovande mötte jag på gatan
en man,
skulle tilltala honom,
fick inte fram ett ord.
Och han skrattade hysteriskt.
Tungsinne grep mig,
jag gick mig i parken allena.
Allting var meningslöst...
Då omgav mig plötsligt:
Ögonblicklighetens Nöjesfält:
en häpen majstång bland skymda stånd
och tre
fantastiskt
komplicerade
maskiner.
– Satt jag därhemma vid fönstret
och längta' till världen där ute
tills fönstret försvann.
Då gick jag mot dörren
men dörren försvann
och jag hörde en predikoröst
tydligt som på radio -
Rösten sade: "IT BURNS."
Hur skulle jag nu komma ut?
Där stod jag framför tapeten
och slet mitt hår i förbistring
och rösten sade: "IT STILL BURNS."
Där stöp jag till golvet
i råmande besvikelse,
kröp jag längs panelen
likt en starkt berusad
och rösten sade: "IT STILL BURNS."
Nu visste jag varken ut eller in
och i min lågande själanöd
försökte jag frenetiskt
öppna ögonen
inifrå–
Då blev det svart omkring mig –
Då hörde jag en gospelkör
mässa unisont:
"BEAUTIFUL BLAZING."
21
(Chryptiker
övergick nu
barriären till slutreplik:
"Vad har du skrivit, Ljus?") – Lyster,
framtiden ljus med applådåska
– ja, jag förstår att livet
har med det att göra, på det hela
taget annorlunda sammanhang
av utomordentlig oklarhet: den
sträcker sig ända in i den otillräckliga
meningen med dina relationer,
Roll. Det är det som är levande...
Otillräckligt med liv avslutas
under Döden, Utformaren i
esse. Din
skörlämnad förefaller hel
accent rätt överdrivna förhoppningar,
vi ska nog inte hysa någon?
Detta effektfulla ögonblick förblir
utstående
i koncentration på marknadens
halvt geografiska trafikbrus
"i" det slutna rummet, utagerande,
men utan drapa colon, det kallas incorrect –
När det skymmer över mon blir det vackrare
än aldrig i just det sammanhanget,
oskön Bänkholger presenterar ½sig:
"Det var på hundratimmarna
vi hängde upp våra likheter.
Levande döda.
Levande döda."
Det är det slutna rummet / hakar upp sig.
Det är det slutna rummet / hakar upp sig.
22
Från en historia: de gröna kvarteren
Vi levde där, som ett akvarium
i mångtydig utveckling
Dröjde ibland
någon sekund i våra vardagliga förberedelser
Vände ögonen mot havet
som vinkade bortom trafikmärken och radioapparater
Men i den väldiga, förvirrande parken i norr
under bildskuggan
Mondäna kvinnor satte sig upp på stranden
I övrigt: stjärnor, tvekande förort,
små ljustabeller
Hissar och ansikten som stannat
i ett aldrig bekräftat ögonblick –
23
hr Egenhet, blockad i hämkraft
survar självportföljens rot sin
autofona osjälvstadighet
inte lika Gudstroligen
avkupas här och med kaputt
samspel närmare bestämt
vårt Lösenord af DNA
för Hektor: "det tror jag, det,
på det mentala planet, t. o. m. Kärleken"
24
Eftermiddag. Och den usla vinden
sveper sig kall om
husens
tunga våningsprojekt,
lövet
på sin quist...
Eftermiddag. Och den bråda vinden
om hösten; upprepat. Gatorna långa,
min halsduk gör skillnad mellan varm och
bred; de många gångerna. Jag har sagt
att det inte är någon mening
att diskutera det här. Jag har sagt:
det är bara en tobaksaffär.
De många gångerna.
I parken,
där Ensamhet virvlar förbi.
25
Den som rökt chip
vet vad det här betyder:
dvs Tomrummet.
Det fyller längorna –
Gatan av ett hem
kastar spådomen åter
i form av ett ekobrott
på rördromens hektorat
på tal om Viktor Rydberg?
Det låter obetydligt!
26
Väg föll i frigång i stigens lunk som tager
steg på steg i ordens mördarnätter utåt
språkets dråparstråts försåtlighet där
intet hägrande i svarta snaror envist väg-
rar låta sig med ordet "paradox" förenas,
vem ska trösta knyttet? Ingen. Vem är det?
Det kan ingen vara; man är bara Människa
– vi försöker alla varda verkliga i livets
mening: den oupphörliga självantändningen
av nålfint ljus i Christi mörka garderob;
läs Tigarbibeln värjspetsstjärnor speglar!
Troligen finns vi (alla utom knyttet) till.
1721 omplacerades vårt land i utrikes dov
tysthet medan vidare vårdnadstvister slöts,
ett par uppsamlingsnederlag fick stå i tur.
Handlingskrafterna! – formuleras bortiskog,
men på hädaretid har våra sturar alienerats,
länat svenskeligen underjordisk inkompetens
utan personlig ordning. Kisse vi har glömt
jamar under bordet där vi super ner oss.
Pornografisk misshushållning med de sakliga
tingen sveper nu ut sig i långtågstempo.
7 ockupanter spirar hitom hemmets fönster.
Vår svarta dahlias blomster fjädrar upp sig!
Ond är skymningen i förstukvistens vanvett.
Men ensamhetens blå små demoner vippar sig
tröstande i ring kring knyttet. De har med
sig Karls stafett från någon tolfte spurt.
Knyttet håller tacktal, svingar ficklampan,
sniffar i den lätta narvavinden klarögd.
27
Bortom de långsamma eftermiddagstimmarna,
stadsdelarnas
gatubilder med distraherade människor
sitter gud fast i våra Hissar
Han ringer förargad på kyrkklockorna ibland
28
Men nu består förgänglighet
och först av allt
har kärleken sin
baksmälla
för allt –
Oföränderligt
det rätta bär sitt ändamål
i båge mot den riktning
dit stolthet går på styltor,
var bok har nog sin
doftlöshet
livsdagen lång
sin huvudvärk och stiltje,
varannan flykt sin flugsmälla,
men också varje slit sitt slut
en tyst minut
ur led dit ut
på frigånggång –
I tro på något hopp
om kärleken – det största
– vek tanken ständigt
åter
av från plikten framför allt
omkull på brottets dunkla stig
varthän i skogens väderstreck
till någon vindros i futurum
29
ett
oögonblick, bara
påbörjat andetag
fem i tolv någonstans
någon blek dröm någon
annanstans, ett fönster
som utan någon mening
glider upp en aning
Fulländat klövs
nyMånens ark
i sin enhet av blå ytor
Anad ändade hundraden
år historia, fint bildade
minareter en parentes
om någon omedvetenhet
om himmelen över Tel Aviv
30
Tänk om
TV-programmen bara innehöll erotiska sensationsbilder. Då
hade vi haft en annan samhällsbild
också. Ja, vi hade överhuvud
taget inte kunnat kommunicera tillnärmelsevis på det hära sättet.
Vi hade varit tvungna till annorlunda upparbetning
av de tre små inbilska undulaterna. Vad Universum
angelågat är får icke mera vidareutvecklas.
Det hänger nog i sista hand på världshistoriens ve och vändpunkt,
fondväggen alltså: den där infernaliska passagen
med alla dekorerande tänkepannåerna
– barndomsupplevelsen
av den illalilla lila luftmiljön;
det är stor art gå perrongen under Kaos' 80 år!
31
Dö. På den andra sidan?
Hörrödö, ej ens en
lullisk mekanism. Ej ens
enstaka
mening i stil med
substantiv, fragmentariska
malmfynd driver där – bara vila i
röken ger klarhet. Intet driver
världen i stå –
Världen är intet
logikverk, ingen ridå,
ingenstans glider världen i mål, intet
vår värk och villa, vadårå
va, inget driver i
röken, ingen förstår
några enstaka
sparsmka ord som
styvgröe, jordskred, knapptelefon –
32
Dop, vad menar du?
Den här driften är dyr.
Flashboy ,
ge mig ett undantag,
det är så att gatan har tagit slut,
jag söker rum för den stora natten
där enda dörren som leder ut
går på ett brovatten.
33
Jag letar efter stundens kvasimemorära landskap
där strövtåg utropas i septemberdialog
med fönsterefteretsningar på aktuellt avstånd
till rastställen, där vår extatiska egenart
sällskap utövas: det här är inte riktigt,
ren utsaga fordras. Framkomlighet i sätteri
bildar avkastningar på mänsklighetens oförstånd:
vi bor på var address, heter det, men vår?
Svaret på den frågan är mycket nedslående.
34
Kvinna, vi ger varandra
vinkar
som under ett
vasalopp, håller stilen
år efter år med torrdass på taket
Ordens mummel grenar ut sitt bländverk
Fjärran tåg: och det susar i skogen
Oktoberkväll; vanlig. År efter år
vemod jag ägnar dig
Spårlöst borta du smeker mitt hår.
35
Stör mig inte, Tåg,
jag är besviken
på tidtabellen
jag vill hoppa av,
jag kliver strax om-
bord med själva Gûds bort-
växlade telefon-
signal av bara fartens
morgonluft; när du har kommit rätt
visar Månen STOR styv tackpinne
under klockeskalet
till sitt bättre sätt, i några övriga
hus försvinner alla människor –
De vaknar gapskrattande upp ur sina sängar.
36
Ekon
av dina
hastigt
upp-
trappade steg
väckte mej
ur min besinning
och när jag öppnade dörren
till din käraste garderob
& kikade ut på
måfå
stod du där
framför mej
såsom en ur graven
speglad
utan bikini
eller ens skymten av ett flyktigt örhänge
någonstans o någonstans en natt vid horisonten
och frågade med ledsen röst
Var fan är mina ögon
37
Men stegen från bröllop till brillor
är oberäknelig och mycket kort.
Den leder rakt in i stuckaturen
på obducenternas villospår.
När konsumsamhället går till
överdrift blir människan olidlig
stygnen runt. Pavor nocturnus
belyser Någons ögonpuppor i skyn
av desperata vitesförelägganden
till Pornodromstadion i mörkret.
38
På tragedynen Tummelboards
är frågan "Frågan
om Uppståndelsen" för tidigt väckt
och mannens njutning kvinnans sammanlagd
– här kommer Smygpippi!
Hm, Styvpippi, du – jag
skulle vilja hängsla dig i weltervikt,
eller om du föredrar det enda attributet
värde? Är vi inte annorlunda nog tillsammans
blir det paus. Då
utgår här ett mellanrum
(–)
Gå i frid, slutligen. Hämnden
är bara stjärnornas,
följaktligen: ingenting mer
än våra framtidsutsikter till en god science fiction
är på stället Plats
i det fräsande nuet! Det
:vårt egentliga dop,
ögonblickligheten
är sitt eget verk: Final I Flammor, vad har du
annars för plantyp för denna eviga natt?
*
~ Gonggong,
nu blir det Helge Sacrolábion. I förbigående
skall jag nog
ha för avsikt
efterfråga helhetsdöden
den dag domen över mänskligheten hävs
och kabel-TV bjuder säte på Mimans bröllop.
39
I hela sitt liv försökte man vara sin
Gud till lags, där känslorna kom
åt. Men styret gick av
och interregnum föll undan;
det är förmodligen föga eklektisk
idé att försöka resalvera den
här teatraliska människan till farshuset –
Ändrad tid medför svarstablå; vem talar
nu? Brancusis Ägg lägger all
kraft på sin inlevelse i den pornografiska situationen –
Det brister i respekt för legitimationshandlingens innehåll.
40
Bländad jag sna-
vade
ut från ett torn –
+
Men städernas och höstarnas staket
lutar i trötthet –
Branta gårdar
hänger över himmelen.
+
forntidens smällande
duk! Jag hörde ett
gevärsskott
ringa
i Kaldéen – – –
41
Det var en större arbetsplats, där
jobba bl a fyra som voro bröder i
Kristus. Höllo bönemöten varje
rast. Bara ETT fattades dem: ett
kors.
Därför bådo de dagligen till
Gud om ett
kors
i flera veckor; till slut
fingo de under över alla
under! – på något märk-under-
ligt sätt faktiskt TAG i ett
spritt språngande
kors.
Det funno de vara ett gUdasänt
kors,
naturligvis; prisade storligen Herren
för detta utomordentliga
kors
i flera veckor; ja hela
deras lycksaliga tillvaro
handlade till slut om absolut
ingenting
annat än detta
kors!
"Förlåt, grabbar," sa nån
tänkande mänska en dag, "men
uppriktigt sagt: ni är ju bara helt
kors
-fixerade!" – Någon
fnissade. En annan
gubbe sa: "Hörni, om
kors
är till för frälsningen
och frälsningen är till för
kors
då blir det ju faktiskt
kors
för korsets egen skull,
inte sant; genom en sorts
förkorsning, om man säjer
så!" (Skratt!) En tredje föll in: "Inte
för jag är sån där proffs-
kristen expert som ni, men
JAG i a f har fått för mig var
Jesus var minsann SJÄLV
mindre glad
över SITT
kors!"
Allmänt bifall! Fler
och fler samlades kring bröderna i
Kristus, kommentarerna
haglade: "Lös
kors
-ord i stället!" (Gapskratt.)
"Lägg ner korset!" – "Bara alltså riv
hela jävla
kors-
fästningen!" (ASGARV) "Ägna er åt
… bara va faaen som
helst utom detta evinnerliga jävla
kors!"
Och bröderna i Kristus
sågo på varandra; faktiskt gingo
deras ögon i
kors
också individuellt på
dem; och de buro sitt
kors
utan klagan, som Skriften
bjuder, förläto begabbarna,
som skaka på huvena & gick
sin väg. Bröderna höjde nu i bön
sina blickar; Gud var ej där, inte ens
himlen så vitt man kunde se; dock
hade de tackom & lovom sitt härliga
kors;
det hängde de facto i
taket.
42
Jag minns att jag var ung en gång.
Det var en ny erfarenhet.
Ungefär som att plötsligt vara avlägset bekant
med en egendomlig flicka man länge varit intresserad av
och det var tidig höst och sommar på en gång
bara för att allting började och slutade samtidigt...
Jag la min bok ifrån mig och tittade ut genom fönstret:
det började bli sent och mycket vackert
som ett ställe ofta blir när en älskad människas närvaro ebbar –
Och plötsligt befann jag mig långt borta på en obeskrivlig cykelfärd
och den tog hela tiden ännu inte slut, ännu inte –
Jag hörde en ständig körsång bakom träden.
Vägen var tom
och natten ljusare än dagen
tills morgonen grydde, plötsligt var allt oförändrat
stilla, solen en väl avskärmad
högtalare,
världen var tom,
bara en fort–
Rummet!
Ett stadion före
uppvaknandet. Men hitom sirenerna i skol-
porträtten: sången,
RÖSTEN
–
som inte var hennes
43
Jag tror jag vill göra en film
med dej i rollen som teaterapa.
VAD ÄR DET FÖR DUMHETER
Gör du då strålande succé, kära apa?
Det kan man säga om Månen också.
SÄRDELES HUMORISTISKT
Allt är ju relativt, du med; håll
stånd! Har du förresten
tänkt på att den här dikten
möjligen står upp och ner?
NU FÅR DET VARA NOG Ta vara
på de små små fåglarna i skogen,
det är den enda möjlighet du har.
44
Nu tänds viril min diktarhug
av ode till Micky Jill;
hypnagoga ögat vrider fram en scen i ljus
från små lyktor av sned belysning -
Det är ett ställe där rollerna avhängts
krängda ut och in i anonyma vestibulen.
Där står du i springan med ögat utanför
och vaken i samma moment
som du torde erinra dig förträffligt efteråt.
Och vi hälsar dig hjärtligt välkomna här,
vi ställer oss gapna upp och rätar på tredjebenen,
som fåglar vridna till en gök i stark förfäran
är vårt sinne: upptänt av PORNOGRAFI -
Våra vildaste antecipationer
håller dig ej för ett ögonblick lugn -
Nej, oomvänd och försiktigtvis
går du tillbakavägen ut på nytt;
ej annat
plötsligt
passade dig
som ett möbiusband
kring din perfekta navel.
Och stolt må förargelsen gå
som gubbe efter gubbe står
med svullnad högt på roten;
tänk dock ej ont härom, men andas hårt
- bliv Dam i denna prövelse
och låt det vara utanpå
och när du går från in till ut och vidare äventyr,
förmät ej då att fullt stå fast
med båda fötterna på golvet
som om du redan hade tagit skorna av dig.
Ty annars blir det lätt på tok,
effekten blir en annan än vi räknat med
i din spännande mötesbok, uppfylld av kryss
och hor - så kan det gå
om du väljer fel
entré
innan tillfället har börjat.
Men nu vandrar åter dag sin spegel långt
på lustans vackra tittavstånd
och gatans friska nedomvind
slår som en liljans doft mot sinnliga vristen,
på nytt öppnar kväll sitt skådegap,
lågt ropar dig trafiken,
du lämnar första rutan bakom dig.
45
Det här är en Epistel;
det Ordet hyser spalt hos Gûd.
Andromeda besiktigar vår klassicism
och rynkar sin klänning i förargelse.
Dock bildas vers om årstidshösten
halvt på vanart med en signatur
av Luria vid kanten, låsande
lödig knyck i fullt fortmånigt hispetal –
En helt fantastisk predikan, hörrudu!
Den Effekten backar våran
urtima ordbehandlare i stupor? Nu får vi
koppla in blixthjärnan här –
Det är svaj på ytan.
Treenigheten är otroligt stark.
Odysseus lossar sitt nattetyg, fartid
bedarrar i förtrolig schizoeffektivitet.
Allt har sin tid med åror
någon annanvart. Vad menar jag?
Och varför blev det dålig veteskörd
när Jesus uppenbarligen hade humor?
Vad heter voyeur på grekiska?
Det har vi ingen mening om.
Däremot betyder synnerligen lite
obehandlad innebörd. Jag menar ungefär:
"att nedkomst av i anden Ur befolkning
fortgår under tilltal; självsanering
är att föredra, ty god lyrik sitt
innehåll till kjolfåll syr, ja så
går det till minsann! Vi
niger: vill du ha en dikt av mig?
Nej, bevare mig väl, jag
slickar dig; och du må kalla mig Apostel."
46
i natt
har jag undfått min kallelse
till Röst åt universum
från skogsbryn till firmament
(det är bara andra nej tredje gången)
nu vet jag vad livet
betyder för oss & ropar
o krisgrupp o församlade änglar
inskrid bland löst folk på stan
o hjärta, rikta ett dubbelt klock-
slag mellan Helan och Halvan
som irrar på liken vid Breitenfeld 2
o kväll, skynda på
o farfar, ge mig din Bamsekuk
varhelst den kan stå
& jag skall förändra världen
47
Tiden består av små tvärstopp,
rummet har stor plötslighet,
man blir galen av raseri.
Det man inte är vill man bli.
Det man inte har på tapeten
får man leta efter i verkligheten –
Ah! Jag zoomar in Universum.
48
I världens arkipelag
dras resurserna samman,
några blå båtar
stack mot den blåaste ön.
Vid ett rop under bordet
välter de ett krus –
besökare hejdas
med stumma frågor,
upptakten till en tromb
virvlar i biblioteket.
49
Den sista bladet
i livets bok
är ännu inte skrivet
För radernas
mellanrum
gömmer en
...musik, nästan
omärklig
som en vind
i vinden
Men den finns där
redan från början
Då var det vackert väder
Det förstod jag då –
I dag vet jag att någonting
jag aldrig kan vara utan
tappades bort för längesen
Och sen liksom bara gick åren –
Men jag fyllde år en gång
i en främmande, ljus värld
tillsammans med far och mor
Vi var på besök hos Gustafssons
Och jag var hela tiden där
och var fem år
och cirka tre sekunder
hela tiden, på nytt
och på nytt och på nytt
Och framtiden var ett underbart slott
bakom den tvärhöga åsen där solen steg fram
och välkomnade alla på den lugna vägen
utanför Gustafssons hus – den sortens
åsar finns inte mer
Och slottet? Det går knappt att andas.
Men då när jag var fem år och
nyfödd, på tre sekunder när
jämngammal med nuet
hörde jag liksom en enkel sång
spelas hela dagen i Gustafssons hus
Den hette Vackert väder
Och när jag nu helt oväntat
finner dessa ord, i erinran,
hör jag åter musiken,
signaturmelodin
För den slutade aldrig spelas
Den bara... gick i moln
och tystnade
Man är nu sliten, stumnad
och trött med ålderns rättighet
till avskilda gårdar
under oktobers tunga moln
mot kvällningen, när ljusen
tänds –
...även här
börjar trots
allt
livet
ständigt om på nytt
och tiden blir nuvarande
och dikten växer åter till en sång
För jag har varit barn en gång
och då var det vackert väder
Vackert väder Vackert väder
Vinden blåste vände bladet
sol
vind
vår
förbi.
50
En dag på balkongen
lyste mörkret in
mot taket
Svävande
etage vid etage
drömmens röda textilier.
Tillvarons hiss. Interiörer
som staplas
nedanpå varandra
Bilder. De faller ut
som fönsterrutor
mot trafikens vinande roulette
Jag sover inte i natt
ty jag
finns
inte. Gatorna
spränger i nattens grönska
Staden
ryckte upp mot fönstret.
Gardinerna
glödde som norrsken!
Och gled i sär
Gestalt På Trappan
GLASETS MAKT
Brinner I Dina Ögon
51
Det ringer,
det ringer! Gud
GUD vi har ont i huvet.
Klockan slår 12.
Världens skuggor
ordnas på bord i arabhögkvarteren.
Musik täljer örats mahogny.
Andhämtning, res ånyo ett torn.
52
i natt
är ensamheten vaken
ditt rena blod
vägleder
atomvinterns leende avatarer
de patrullerar förstäderna
53
Det var en gång ett djur
som räknades till fårens släkte
Han kunde inte säga bä
Han tränade och tränade och
tränade och tränade och trä-
nade och tränade och träna-
de och trånade och tränade på
bä
det blev en massa dikter
Blir det bä så här?
frågade han hjorden
Ingen sa ens bu
Då tänkte han att ska man bli
erkänd som ett får så
får det bli bland vargar
Därför gick han ut i skogen
Mötte snart en varg – den sa
"tjena!"
gick förbi
54
– Hi,
Slowfoxy, vadå
– är du inte här för ro
skull är
du inte det
överhuvud taget, du
förstår: sådant
där traditionsrikt
infertilt
rollspel, det
gjorde man på
elvistalet, men i dag
är verkligheten
denna: mycket
starkt pornografisk
– och det är du med.
Aufforderung
zum Tanz,
följaktligen;
var god notera
:
fortsättningen,
starkt inomhus: "djupt
i en svart dröm färga
blodet
rätt!
55
Det faller kväll där ute.
Det är trafik. Den lyser vackert
och roende förbi med
strömmens fart, i min
bädd, så att säga, brusar det hav
kring en flotte på andra människors
liv i dess kollektiva tempo.
Kan inte ni
som susar förbi där
tillgodogöra er estetiska värden.
Jag har inte tid med sånt här.
Jag behöver en
likhet med ombord
där jag ingenting hittar.
Nämligen en stark
oro, herr Inne, lugnt
välkommen hem! till mitt
hus och sådär, jag tror nog
man ska ha det så här egentligen.
Man ska det, för annars
ligger man bara och runkar, man
bör det, för annars ligger man bara och glor.
56
Om man kunde vakna upp ståndsmässig
och 3 gånger mumla Majken Johanssons namn
utan ett enda småleende,
om handen genast fann de förbannade glasögonen
in till den enda värld där
man någotsånär torde befinna sig,
om man hade ett mänskligt hjärta i halsgropen
just innan man tittar på spegeln
rakt framifrån
kunde det möjligen vara affärsmässigt att be
nivetVem
regelbundet skicka mera pengar.
57
Det blir inte tillstymmelse gris i kväll.
Svartaffe klarnar på det bättre talet
under hareraman. Jag vet en enkel förstad
och det är slutet på en hel uppfattning,
eller också haver något mycket litet grytt
sig framåt i monorepressivititens växelfil.
Inte det heller? Låter något annat
långt upp i förödelsen svagt strixbudat,
randas Gud med Tummens goda plockspel
överallt där arrangörerna förkastligt
stativerat f d helgerådets Ord: "Stora
Mössan haver framgångsrikt placerats."
58
Renässans på en främmande station, krigstid
Strålkastare blottade jordens innandömen
Den gröna tuben öppnades. Svartklädda män
strömmade ut i kolonnaden. Bleka av svindel
Överallt verklighetens oerhörda klockklang
59
Svart dag rådde fullt påklädd (inför en butik)
med kuperat HÖGT gräs: den s.k. Gåtfullheten
som var målet för "beskrivningen" av ingenstans.
Gud fanns. Stadsdelen? Den var inte Hans
med långa gator som jag trodde mig benägen vid,
men undvek s a k t a varje möte under tidens gång,
som kunde ändra föresats med lokala kännetecken.
Svart dag rådde fullt nattetimme (utan politik),
den s.k. Gåtfullheten. Gud berörde skymningen,
grader av beskrivning tog sig former under tiden.
Medvetandet beslöt därför att på direkta omvägar
vika in på en tvär "bakgata", fortsätta mellan ETT
kvarter och gåtans oerhörda kännetecken till
vänster: ett ingenstans fält av k u p e r a t högt gräs.
60
– Vad människor är
typiska, Jesus
var typiskt svensk, judarna
likaså, Pontius Pilatus
värst av oss allihop
61
O vardagsljudets oförlikneliga enkelhet
modulerar decimäterns varselmakt, man
lägger upp sig i en effektiv landskapsstol
och betraktar det herrelösa värmeelementet –
"Och daggen gror där kjolens
bärighet stjälper av katten."
*
Men på den andra sidan: de ?nsiktslösa
övervinner tremulandi TV-lådans terminator
med farter av ögats rykande solskensblindhet –
Lågmält virvlar plattektoniken i ett nymålat kök:
"Din trädgård försvinner i ett omärkligt leende
och kommer tillbaka med förbytt aspstånd."
62
svenska älgar passa tider
vår gemensamma ekologi
lider
av en tidig störning
jag menar sen
landshövdingen, en
KVINNA!!!
svävar
över ett världsfråvandlat skogsbryn
där svenska älgar stå i kö
Varför?
det ha de ingen aning om
KVINNA!!!
muskedundrar
I Landstingets Jätte Helikopter
liten älva som sitter på liljans blad
& snyftar
över världens elakhet
blir förbannad
i stället
& tuttar eld på skogsbrynet
svenska älgar fråga sej Varför
63
Askan
virvlar. Det lilla
o:t i skyn
bländar upp din syn. Omsusad
vänder du tillbaka:
blindkorridoren
(Glömmer
heller inte hålet, där ångesten spolar
nattetid.) – solljus
stillnar på väggen: "Försök
att inte utreda om detta väsen, ty
han lyssnar inte,
jag,
i mina svartnande rum."
64
En höstkväll är de avlägsna träden ändå närvarande
i mannens genomblåsta vemod, under främlings-
tystnad som på en fjärran tågstation inväntar han sin
sömn; där inne skall han vakna upp till smärtans åter-
komst, en mäktig skönhet, hon avlägsnar sig i sol.
65
skoga på! Miljövård
är begreppet,
ögats attackjakt
rakt i Bengt-Emil
på spaning
efter ett verb som flytt.
66
jag frågade
är du lite ledsen
då såg jag hennes tysta gråt
blev lite ledsen
och vi steg upp till marken
och vi föll ner i himlen
o heliga incest
hon sa
du har inga känslor
jag är avundsjuk på dej
du är starkare än jag
och vi föll upp till marken
och vi steg ner i himlen
o heliga incest
jag sa
jag orkar inte
bära känslor på min rygg
jag är svagare än du
och vi föll upp i himlen
och vi steg ner från marken
o heliga incest
hon sa
det är för varmt och svettigt här
låt oss gå in i skuggan
sluta våra ögon
vila i varandras leende
och vi föll ner från himlen
och vi steg upp ur marken
o heliga incest
67
Hällou, miss Borderline Personality Disorder!
Tror du mig inte? Du blir
Här är din gråsprängde beskyddare igen, din skyggt
älskade Mentor, åh försök inte
Jag är immun mot dina giftpilar
Jag är en gammal uv, det ska du lita på
Jag slår med glädje mina Vingar kring
din begåvning, ditt spirande begär, din stora skörhet
Vet du, världen, det är ingen trevlig plats
Underjorden tillhör den i allra högsta grad
Men jag skall följa dig i hissen, för det vet
jag att du vill, åjo, sjåpa dig inte
I hissen är vi äntligen tillsammans
Bara vi två, ja vi skall hålla samman
och övervinna alla svårigheter, all intolerans
Hur var det med din klasskamrat, jag tror nog inte
hon är tjockast, jag tror du bara värjer dig
mot yppigheten i en något tidig blomning
Lyssna nu, jag vill att du ska blunda
för jag har en liten överraskning åt dig, lilla vän
Du vet att du kan vara trygg med mig
Lyssna bara till din röst, den allra innersta
Ja visst gör det ont när knoppar brister
Man måste våga språnget i den stora tillit
som skapar världen, se sådärja, duktig flicka
Nu får du gärna öppna ögonen
Upptäck mannens hemlighet
Känn på den, förstå den
Så betvingande
Så lätt, så paradoxal, så trotsigt svävande
Så mjuk och ändå så hård
68
Vi rullar oss djupt in i kärleksgrottan. Stängd är grottan -
Din gamla klasskamrat får sitt genombrott i en iskallt grym film
där hon visar upp sin spermadrypande fitta för hela Västerlandet.
Både hon och filmen får lysande recensioner
av humanistiskt bildade kvinnor och män på pressens kultursidor:
t ex "Min hud blir full av fjärilar, så befriande var det!"
Sedan tar hennes karriär en oväntad vändning:
hon blir programledare i Teve Kul, rågblond och glittrande glad
sjunger hon dansbandslåtar och delar ut små
kanelbullar till tacksamt skrockande pensionärer.
Rara pojkar möter henne på gatan i hennes lilla hemstad.
De morsar glatt och hon vinkar leende tillbaka.
Vi rullar oss djupare in i kärleksgrottan. Stängd är grottan -
Undulaterna kvittrar i sina burar: "Vi får inte gripas av moralpanik!"
Kanariefåglarna sjunger: "Nypuritanismen får inte löpa amok!"
De rara pojkarna mastuberar lycksaliga på sina toaletter
och sjunger den kroppsliga kärlekens lov:
"Stängd är grottan! Stängd är grottan!
Gud skiter i allt och det gör vi med!"
69
Han försöker koncentrera mig. Hallucinerar
inte. Väderlekens hypotaktiskt väsenslösa
bildspel intonerar landskapskromatiken nu
som alltid, utan fortsättning och katalytisk
impedans; så inbillat försmädlig är er nye
granne, att han sitter i sitt fönster, leende
och tom som vackra dikter bakom ögonen.
Min onda namn förbrukar han i denna tystnad
som förgår med fjärrantågen genom nattens
domar och består som fågelslingor över
arbetsdagens glömska tillfällen (de upphör
när grönskans chef beträder edra ögonbryn
som i ett folkligt andetag av butter komedi
förslösat sitt impulsmoment och vinglat bort).
Lyrikens fraser upprepas som en beskäftig
tandvärk! Så gör livets timmar, våra ögonkast
i det förbjudna. Försök att inte låtsas något;
tvivelaktig vandel genomskådas undantagslöst.
Försök att inte finnas till i fysisk varelse: det
lönar sig, minsann, det där med ande och
fantomer! Grannen var det. Tro mig: han ser.
70
Det är ett andetag med stilla
rörelser i Stockholms fönster
Den lätta vinden
återkommer när som helst
Ett fåtal ensamma män
strör ut sina namn på trottoarerna
Som flyttar de skönare kvinnorna bort
mot motortrafikens avståndsdån
Det ögonblicket expanderar
i riktning mot verkligheten
Där ryktet går
att Någon uppstått hitom regn
Som nalkas oupphörligt
utan att någonsin hinna fram
Men där aftonen till slut har fallit skym-
tar gårdar i en okänd tonart
71
Denna årstid är en dag av erinran
och ett farligt rum för Vattenmannen
I de dagliga regnen fruktar han att försvinna
och du
att inraderas
i något av de skymtande förortshusens fönster
Så svart är inte döden
Så tom är inte himmelen
Det
Jag måste upprepa det:
Det
hejdar dig mitt i andetaget
Det inträffar, som man säger, hela tiden
och du kan inte undfly
Det
Grönområden skyggar under oavbrutet undantagstillstånd
De mörka klarhetsgryningarna sjunger: Libera me
Allt är om intet under ödslighetens promenader
Inga tabletter hjälper mot Ingenting
Dock har en Avbild retarderats via hastigt rök
alstrad i den tunna ögonblicksoinbjudenheten
Absurd Någons dröjande vällust
Ingen läkare förstår det
Ingen återkallar ingen
in i det inte inga
Dom har varnat för det
Universum rör sig plötsligt
någon centimeter sidledes, anings-
nyansen blåare
Du har väntat det
Du vet att allt är overkligt, en enkel-
riktad väsenspendel utan penetrerbart fäste
Folkets ur besannas gradvis
Det är redan sant
Ty detta är en farlig tid
då endast de dagliga regnen skyddar
världen i din outrymligt bleknande Gestalt
som den ständiga musikens
sporadiskt glimtande otrastar
på vingslag mot ett enda
Ögonblick benämner: Vattenmannen
72
Ensamhet
tappar / söker sitt
namn, livets
mening
snappar
vi stundom på Torsgatan
73
Ni tror att jag
mår bra av att ni älskar mig
men det är tvärtom så att er kärlek
förhindrar er att ge mig det som jag behöver och förtjänar
och därför blir jag bara deprimerad av era vackra ord
alstrade av atmosfären i er objektiva verklighet
sammansatt av mångfald och hundratals balanser
barnfamiljer frågesport och alla människors likadana värde
kulturarbete politik och vardagsmord
Men däremot får ni gärna för mig
förtära er skam och höra min bön
så vänd er om och se på mig
i backspegeln
Betrakta den oerhörda Fallos
Ni tror att jag
är en benådad
överlevare
men det är tvärtom
Jag njuter bara alltmer intensivt
efter hand som mitt långsamma döende fortskrider
och jag vill dra ut på det hela så mycket som möjligt
Kom alltså inte till mig med några freds och kompromissförslag
Besvära inte mig med er objektiva verklighet
sammansatt av mångfald och hundratals balanser
barnfamiljer frågesport alla människors likadana värde
kulturarbete politik och vardagsmord
Men däremot får ni gärna för mig
förtära er skam och höra min bön
så vänd er om och se på mig
i backspegeln
Betrakta den oerhörda fallos
74
Så har åter en sommar slagit upp
sin kupol av lysande stillhet
över den del av ensamhetens stad
som ännu stannar hemma.
Internvind dansar och gömmer
de lummiga skuggornas ansikten.
På tillfällighetsstundens nedåtväg
som sluttar svalt och ständigt
vänder sig Någon om
och upptäcker grönskans milda dominans
över allt som skiljer de lugnt
ankommande husen från varandra.
Så har åter en sommar infunnit sig
i ett enda stående klockslag
i trakten av en tyngdlös
mänsklighet som upphör koncentriskt
i gemensam siesta. Och där
är till slut bara grönskan delaktig.
Vem står inte främmande inför
alla dessa fönster varifrån man
i nästa nästan samma ögonblick
mycket lugnt betraktar sig själv.
Vem står inte frågande inför
väderlekens byggnadskonst i norr.
På sin väg in i det tillfälliga
vänder sig Någon mot dimensionen
vars namn är Bort och inleder
väntan på absensens bildögonblick
sakta överflyglat av dova moln
som förkunnar ögats dröjande lätthet.
75
Varsågod, en liten
bebis!
76
åskan
vilar på bondens axlar
under en paus i världshistorien
77
Sverige Sverige fosterland.
Det bergiga! Det daliga!
Och resten rätt och slätt.
78
Jag fick en farmor igår
Hon heter Famagusta
Hon bara stog där helt plötsligt
och vidöppet
som en annan jävla dörr
79
Med ögon grunda av strålande
tid hämtar Jungfru Maria
Herrens djupa besynnerlighet
ur vår oskulds zebraränder
och löser härav i ringa grad
behjälpt de lugna böneverben
i thinnerkonvolut som sakta
flyter bort i måndagsvinden.
Därför kastar sig ditt andetag
i väntan genom nattens tunnel-
banor av en obeskrivlig tystnad
som ingenting förklarar. Satan
räcker dig sin hand av glädje.
Väderleken vinglar bakåt
över människornas bleka
thinnerhus i psykosens upptakt.
Jag räknar min bestämda dag
till STOPP i nådens återvändstal.
Mina ögon byter plats i kärlek.
Med ansiktet lätt försänkt i
strålande tid begrundar jag
Odjuret SEX gånger utan våg
och vilande förfäran; så total
är stadens himmel att det regnar:
ah, nåden dyker upp! Det är
på stunden. Vi är meniga;
och språket virvlande katolskt –
Det är så mycket menings-
dager över tingens ordning
att klockorna står stilla med
ljusets alla hastigheter nu –
Så dansar vår Jungfru Maria!
80
Jag har varit människa.
det var hopp om livet, som man säger.
I utsikt mot försoning och ljusnande dagrar
tog jag mig framåt i det halvt kända landskapet.
Men i närheten fanns alltid det helt oväntades bleka musik
likt ett underligt ansikte uppdykande bakom en klippa eller ett buskage.
Jag följer mina egna försvinnande steg i något annats riktning,
nu vet jag inte längre om det vore möjligt att kartlägga denna trakt
och som genom något slags för mig helt outgrundlig följdriktighet
för mig varje vägval allt djupare in mot sanningens mörka hjärta.
Jag fruktar den absoluta motsägelsen. Jag längtar till den.
Skogen tätnar. Natten faller. Luften fylls av friska duggstänk
och på avstånd hörs lockrop från en okänd fågel.
Jag är på väg dit in där ingen gud kan följa mig
och jag måste finna min väg ensam.
81
jag kommer hem
från Kvasar 1
liftade hela sträckan
slår på teven
och hoppas på en p-rulle
fan också
bara en massa jävla
bilar
82
rummet
vänds ut och in
jag
finns inte
hotellet
har bommat igen
jag
vänds ut och in
öppnar
en ny
boddington
pschhhhhhhhhht
fan också
den vändes ut och in
83
Frukta ej
nattens kanoner
Frukta ej
heller
den havandes ögon
Frukta slutligen
ej
isbjörnens oerhörda svallvåg
PLUMS
Ty du
är jag
och jag
är Flickan
dvs gossegudens Hyacinth
84
Huset mediterar, hissen
åker upp och ner
En man står på huvudet i hissen
85
Månen
lyser
på en katt
Mjau
86
In mot ljusets enfald öppnar sig en dörr
i tidens cerebrala bakgrund, färgad ned
i ickehandens ansatsblinda rörelse mot
bara ett beständigt godtycke. Jag röker
utan ångest och besinnar tankens innehåll
som inte finns. I väderleken utanför mitt
vänstra öga färdas dödens sommarleende.
Att vara månaden tillstädes, anpassad
till vardagsrummet och de sakta gryende
momenten, det är inte mitt kapitel, därför
har jag ingenting att säga! Vildänder står
avsides i parkernas berömda gränslöshet,
där är de: stillheter i luften, obegrepp och
samma tecken. Det förblir min återkomst.
Får jag förklara. Vetenskapen? är linjär,
den sammanfaller: inte. Hjärtats avlopp
gurglar i en mycket stark förträfflighet –
Jag slår mig ner elektriskt på en fönster-
bräda, riktar tingens meningslöshet upp mot
väderlekens guld som, lättare än andetaget,
avknoppar denna tystnad i en oavslutad rad
87
Fråga inte efter fadershuset,
du vet ju inte vilken själ som ritar
hitsidan av detta ord med planskilt ögonlock
medan otrons framstöt genom söder universum växlar tempel
under fogsvans, men för de utomstående
framstår varje fötänksamhet såsom efter explosiv sidvana –
Man tar sin nästas ljus i sikte, någorlunda timligt,
sedlinjes mörker försätter sig i häftig
vådabrand på hjärtats vulva över sakramenten:
först redanefter utvecklar sig förtröstans lilla artefakt
i upptaktens riktning mot garderoberna hitom hemmets area
till överlåtelse av Dödens nederlag på långfredagens statistik
hädan i samma ögonblick!v Lagt kort vinner tempo,
i eftertanken återtågar härvid orden under full menlöshet.
88
Och det är löv
och vatten
alltså
vattenlöv och sol
och det är vatten
löv i glaset sol
i sinne
sol härinne
stilla stilla vattensol
löv o vattenglas o
löv alltså
i vattenglaset sol
och liten död fluga
89
O fimbulvinter
o ödsliga natt
där kölden utbrett
över nejden sin
oinskränkta diktatur
Granarnas tragiska skaror
står orörliga bakom de
herrelösa fälten
där inte en rörelse skymtas
Inte en vindfläkt lever
Fullmånens vanvettiga öga
stirrar kallt på världen
Stjärnorna blänker
frostigt och
dödshunden
skäller
vov vov vov
90
Och här
då
och är nu
där
och som allt
inget
Eller nånting sånt
91
Och det
och sådant
o vida hav
där vinden och en strand
och vågorna av fjärran
härkomst
och vind är här
med sommar där
en gammal gUbe och leker
med gossarna i sanden
92
Det tar sig, vind, gå upp i
radar & sådant dämmande Alltids föresats
på maktanspråk & flygande verb; alltmedan timmens
änglaskaror jaga under Högvillfarelsernas stanniolosfär
avstannar politiken i beslutsamhet. Vi måste; vi. Bobby,
Bobby Vee, altså; vi. Då var det vänstertrafik! Den tjugu
elfte septober i år –
Umpa palumpa, umpa palumpa –
Sovjetunionen skakar under Vasiljevskijs svarta välde!
Soliditet, egal; ehuru; katolsk må alls än Ljuskupolens
inre Art av pelarintegral & jublande förtvivlan –
Vad var det här jag skulle säga, kanske Det? Så må, till slut,
den Då estesens ära, offer & förbindelse tillsätesbringa Fram-
inåtutskridande à väsenstyp; vi myllra oceaner (vågor,
asså), bilda Superdans i Bok & Herremotto:s stora enkelhet, den vilda
Stamblondering nu på jorden & i ständig grad. Alltmer för sent
fantastiskt
designade
svenska
örlogsfartyg löpa ut.
93
Tre dagar före natten
är mörkret redan knutet kring
en stadsdel
som ej
med bestämdhet finns.
En svart och ljummen frihet finns.
Den sorlar i alla
stuprännor där.
Tre dagar före natten
är natten redan här.
Och djupast
i drömmens
brunn av ljus
dess fånge med en fruktbar skräck
som står vid hans fot
som en leklysten hund.
Tre dagar före natten
kan husen fyllas med
källarluft
hgt –
Frihet är över oss!
Hur rikt det svarta vattnet är
som ständigt sipprar
vid nattens rot.
94
Jag tär på Gud
utan ett ljud
som det anstår varje riktig müsliker
95
Jag mötte månen i Malmö
och mytomaner i Göteborg.
Jag mötte miner som mina.
Det var som att läsa i motboken.
Jag mätte väder i modrens öga.
Jag mätte virveln i livets vind.
Jag mätte tonen i harpans nyckel. Till
slut blev jag alldeles matt.
Jag mötte maning i livets mått
och mätte mening i smått & gott
och mätte månen av allting
och mitt i natten gick allt på tok.
Jag mötte Lasso i musikens trollkrets.
Jag mötte Lissabon i dansens virvlar.
Jag mötte tåget öga mot öga.
Jag mötte döden. Han sa "God natt."
96
Det där andra –
Det är det det
är, som
alltid, bara
bara just nu,
i förvandlingen –
Några ögonblick
är andra, bara
några ord är
ingenting –
förutom
bara –
några
ord om
ett plötsligt fönster
som glider upp
i världen förändrar
observationen
av en droppe innebörd,
liksom i förbiseende,
liksom i pressfotografens
oåterkalleliga leende
kl. 5 på eftermiddagen
– genomborrat av en fjäril.
97
!?Och någon gång. Men bara nu
syns utgångspunkter bilda fälle.
Och enfundskällorna förgåsa sig
i högtydlig röstlikhet af jordiger
Lebensbrunn - ordpoolen brakar
samman i abstrakt menedslöshet.
Ja, ungdomens otroligt variabla
samtalsförmerighet är uppbarrad
uti föraning, icke med, utan bon
mot formulerar golvet ner i kax
upp! massa blommor i berättelsen
om jävla mormor Boll i rovknull,
sålunda glöder i DET startloppet
nådens obeskrivliga hylsa under
penitens; undersöker någon jär
och arter af det här poèmet va -
förspordes, att Edra hUgotecken
bilda cluster!? Och någon gång.
98
Kvantitet! Ett barn utan ögon
gör sig redo för innandömena -
Den som försvinner sig bakåt
i minnenas glimmande trapetshus
av teologiskt oberoende tystnad
är inte heller identisk med sig
egendomligen själv och samtidigt
annan i det där ögonblicket -
Handen från en troende kvinna
färdas nedanför de roende två
i förälskat ljus; kvantitet!
Denna roman är på flera hundra tusen
vindriktningar spridd, en katastrof
i det extensiva medvetandet,
fördelat på två, den ene och
den andra? Vem kan förklara!
Samtliga ljud ingår i menings-
löshetens väderleksrena spektrum,
starkt av tusende händer i ett
och samma moment tjugutvå
under Månens glimmande miljon-
slant. Kvantitet! är lösenordet
och skall aldrig men alltid så
förbinda det inga ur medvetandet
höljt mot nattens reverbererande
stadsgräns! Tigande lönnar
kantar ditt tal, jesuit! I det
mörkret gömmer dig alltjämt den
enastående Satan du skymtar
i varje skriftligen svart gestalt
om natten, om dagen, om intet
och om och om igen: kvantitet!
99
Kvantitet! Med saktablick återkommer
Stund i de ultramentala rörsystemen
där utan vidare? oro lutar sin hand
mot ögonblickets ofattbara akvamarin.
Jag åtrår fatalt ett biskopskapital
innanför bankrörelsen vilken driver
sinaerotiska snedsteg mot ringande kala-
mitet i kvinnoögons oåtkomliga festsal -
Den gula fjärrvärmen hämtar sin topp
från den egensinniga platanen Uranus
och definierar sig ren kvantitet! Detta
är kärlek. Detta är obestridligen så.
Alltså brinner hoppfullt abstrakt
Korridor genom avståndsmigränerna i dag,
du förstår symboliken i denna kompass?
Då får du gärna förklara den för mig.
Oktoberhimmelen hänger rik av timmens
minuter och sinnessjukdom. Orter
överger männens profeter, drar sig mot
ofelbarhetens exaktare genomsnitt
delvis över dur och moll. Kategorierna
avkastar sig kvantitet! Filosofiskt
outrett inställer avståndens tåg denna
regniga natt för ensamma mördare
på väg genom verbens oförstörda gränser.
Jag lutar mig inåt i skrivbords-
ljuslampans barmärtighetslösa kontakt
med en otrolig verklighet och tänker.
Det blir ingenting. Mitt fönster doftar
av oberoende gata. Barnen leker ett
bloss i berättelsen Dåså. Jag öppnar
egona då mot allt eller ej: kvantitet!
100
Kvantitet! Går jag från denna otäcka
bakåtsemester i Månsken till dej
skall din ljustomma klänning över-
vinna världen som rullat sig samman
i en gitarrsträng Döden spänt från
den svirrande punkten i drömmarnas
enstaka punkt till Någon. Alltför
mycket är fullkomligt sant och värdefritt
i det stundberövade livssammansving
vi har rönt genom timmarnas åsk-
verklighet av förvirrad Passion;
kvantitet! Jag är mållös. Jag är inte.
Jag är någon, men inte densamme. Jag
är tuba i vansinnets orkeslösa
ton. Platserna samlas till torg där
få identiteter rinner hemåt i trafiken -
Hugg tänder i levnad och myt, kära
hustru! Då skall balkongen förklara
sig fullkomligen autonom genom Ande
och enslig misär; så välsigna den.
Med blandade känslor sager vi då:
"kvantitet"! Det är också ett uttal
på svenska mot bakgrund av hoppen
mot asfalternas avsidesenhet -
Att en är en röst; att två symfoni.
Mycket kan inte bestämt resoneras
i klockornas bristande närvaro mellan
hjärtats fördubblande impulser -
En fingertopp rider din bländade
arm. Erotik är skyhögt på inlandning
under Månen, som gömt sig i målet
för allt som är liv och tidskvantitet!
101
Kvantitet! Hur skall en kvinna
på gränsen till nervsammanbruk
komma sinnessjukdomens kontoversi-
fikationsstjärna inpå tiden?
Balansen i en lyktstolpe får
illustrera detta momentana ögon-
blick som förefaller, kanske till-
fäligt, för sent och något kluvet -
Så akta rumpan, lilla vän. Det
är ju cineastiskt obekräftad
väderlek som bildar kvantitet!
i detta skrämmande memento -
Ingenting: det är ett också-ord.
Det reser seger mellan det
och icke-det, liksom man säger,
medvetslös och tabulerande
sin blå förtvivlan bakom rummen
in: strukturlik hallonen beter
sig skattefuskare vid två banketter:
talar bom; likväl beter sig Månen
illa; det är vederstygglig kvanti-
tet! Vi prata sörja, eller fågel-
bur? Undulaterna är mycket
fiffiga på skattefusk va?
Inte heller bör en krigsför-
klaring avse fredsavdragens
innebörd såsom i vilda västerns
virtuella föreställningsvärld
om ingenting; är detta "stad"?
Jag tycker nog att resenären
börjar bli ironisk här, öh, vad
svarar vi på det? Med kvantitet!
102
Det förekommer en bild där jag
är klart osynlig från sidan
och rör mig halvvägs inåt genom
ögats brinnande mariginaler.
Rummet lutar ganska kraftigt.
Det här är en vintrig kvasar,
till minnet avlägsnad genom
den Frånvarandes ingripande.
Aldrig var smärtan lycklig som
nu, aldrig min dräkt så redan
fullkomligt enastående bitter.
Högt avbildas tidens axiom;
detta är givetvis nonsens och
Gud är fullkomligt vansinnig.
Kroppens rymdskepp backar
stannande ned i avsängens
hypnagoga väderlek, där stads-
delen framgår i vattniga glas,
att den levande döden frigör
sig ur timmens förkomna princip
absolut men försenad i dylikt
syntaktiskt oberoende av allt
som då kunde framföras i form
av ljus och sedan var borta.
103
I gränderna växer skuggorna som friska löv,
flickornas ögon brinner av natt,
ensamma träd skördar sommarens intryck.
Den lugna trafiken passerar svalkande förbi.
Långt långt borta hägrar en plage.
Blå chimärer bärs fram av fönstrens andetag.
Flickornas vackra blickar undviker ensamma män
som vänder sig om efter dem
med mörka ögon och något snabbare andhämtning.
104
Hon res-
te sig ur tyst-
naden, gick mycket
mycket sakta när-
mare, i hennes ögon blin-
kade ett annat universum
En stund som denna återkommer aldrig
En natt som denna äger inte tiden rum
105
Ensamhetens nattliga gård
med sörjande lyktor
regnvåt asfalt
och helvetets enda grå
källarfönster
Ett ansikte där
hålögt
Incestbarnpornografen Någon Någonsson
rabblar sin amerikanska knullhandbokshylla
baklänges
om och om igen
Omen
O ja
O lustbejakelse
O västerlandets undergång i den helige Ända
Helleluja
Det är förfallet
Natt utan gryning varde nu
En kvinna skriker och skriker och SKRIKER
Men någonting här är inte sant
Och vingarna
vingarna
De ofattbara vingarna
De stiger i ständigt ett och samma ögonblick över hustaken
Och kockklang från gården lyfts
Gud är större
Gud är större
Gud är större
106
Välkommen till Radio Ring På.
Vart bor du?
*
Jag tycker att politiker har så tråkiga kläder.
Dom borde ha roligare kläder på sig.
Så blir det roligare beslut också.
*
Jag tycker att det är för mycket dåliga nyheter.
När det nån gång kommer en bra nyhet,
då åker mungiporna upp,
men det kommer ju bara dåliga nyheter hela tiden,
så därför åker mingiporna bara ner hele tiden.
*
Och så kommer vi in på det här med kosmos också.
Det finn s tre skikt kring jorden.
Det första heter Hektor,
det andra heter Hugo,
det tredje heter Hilda
...
*
Och nu ska du stoppa in alla ölena i kylskåpet.
JAJJAMÄNSAN!!!!
108
Hey Babe
Hur Är Läget
Horisontalt Som Vanligt
Förmoda Vi
Hur är det Med
Hälsan
Vi
Äro *Smiiiiiiiiil*
Blodgivare
Hey
Då
Subba
Hey Babe
Hur Är Läget
Horisontalt Som Vanligt
Förmoda Vi
För Resten
Var Ha Vi Sett Dej Nån Stans För
Ut
Eller Mer Åt Aktern Till He He
Kan Det Vara
Ett
Samlags Magazin
Jaså Inte
Det
Nu Gå Vi På Toaletten
Du & "Jag"
Va
Nähä
Skyll Dej Själv
Hey Babe
Hur Är Läget
Horisontalt Som Vanligt
Förmoda Vi
Stör Oss Inte Vi
Tänka
Du Är Denna Krog
Men Vi Äro Hela Mänskligheten
Som Gå
In Ut In Ut In Ut In &
FASTNA
Hur Ska Det Samtidigt
Gå För Oss
Vi Mena Sexuellt Vi
Mena Socialt
Jaså Inte Ens
Det
Heller
Tänker Du Också
Eller Va Fan = Ditt Problem
Va
Bannade
Fläskfia
Hey Babe
Hur Är Läget
Horisontalt Som Vanligt
Förmoda Vi
Du
Har Du Tänkt På En Sak
Vi Mena Närmare
Bestämt
När Dom Som Man Säjer
Fejka
Det Låter Inte Alls Så
Där
& Inte Så Där Heller
Öh
Fan Också Hon
Dog
Vår Vanliga Otur
Vad Gjorde Vi För Fel
NU
Lämna vi
Det Här Jävla bÖgstallet
I Ett Tillstånd Av
Existentiell
Förtvivlan
Mot Sakta Mördande Kväll Vi
Dra Oss Hemåt
Genom Snö Gloppet Pluffs
Plosch Schpliff
Schöffs Klapsch
Kliffs Plosch
Shplasch
Schlisk
Plusch Kloffs
109
Realiteten, sken i andra hand
från världen, bakom ett hörn
Du fann den. Steg på! Damp ner mitt i folket:
publiken
till sin Undergång.
Satte dig upp och såg: överallt
förortståg i demokratisk brottning med varandra.
Vann häpen insikt i spegelns natur:
här inne
befinner sig ingen!?
Och i bortvänd glädjes rymd, som verkligheten klart
bestrålar från sin exil bortom kranskommunerna
avvaktar du till slut
– t. v.
utan uppenbarad förebild.
110
Natt. Tystnad. – Slutet är den bästa början sökas
kan all hämnden kring. Och stjärnor står på tårna.
Månen mumlar sammmanbitet: "I'll be back!!"
111
För varje taktslag blir du helare och helare
Det är en scen av glömska, främmande och varm
Och plötsligt känner du dig som en jävla skådespelare
Och tiden stannar som ett hjärta sprängt av harm
Så har du klarhet äntligen, din död är siktad
En stilla bottenlöshet som du aldrig förut känt
Och du reser dig från bädden iskallt målinriktad
Och går mot nattens fönster helgad, grym och impotent
112
Sodom och Gomorra.
Betrakta sexualitetens
oerhörda skönhet.
Sodom och Gomorra.
Regin är synnerligen
professionell.
Sodom och Gomorra.
Den ljuvliga censuren
är genomskinlig.
Sodom och Gomorra.
Världen är en show.
Vila i häpnad.
Sodom och Gomorra.
Det ligger i USA.
Där älskar alla varanra.
Sodom och Gomorra.
Flyt ut i musikens
erotiska trance.
Sodom och Gomorra.
En ensam ynglings
dröm blir alldeles sann.
Sodom och Gomorra.
Världens undergång
spelar ingen roll.
Sodom och Gomorra.
Sinnenas rike
väntar på dig.
Sodom och Gomorra.
Härifrån till evigheten
är det inte långt.
Sodom och Gomorra.
Vi är nästan där.
113
Vem Står Så Ensam
På Gryningens Torg
& Röker Sitt Leende
till Slut,
Inväntar
Skottlossningen I Dina Ögon
114
först kommer dikten
sen kommer diktens ord
sen kommer ingenting
sen kommer livets mening
sen kommer brevlådan
*
ett mellan rum
betyder så mycket
*
sen kommer ångbåt
sen kommer eldarens cigarrett
då kommer döden
nu kommer himmelen
här kommer karlavagnen
115
Harlekins avsked –
Jag har inget att tillägga
än att natten ännu blöder
och att min tankes eldblomma
fryser svårt och länge nog
Din bro har jag sprängt
Dina barn har jag låtit blekna ut i vinden
Må minnet av deras trasiga själar
leda oss ännu mot seger
Jag säger God Natt
och lyfter min hatt. En dag
skall vindarna väcka oss nya landskap
och mer behöver inte sägas
Må stjärnorna följa din frid
116
Jag vaknade i gråljus
plötsligt till medvetenhet.
Jag ställde mig frågan: Vem Är Jag?
Jag undersökte mina kläder.
Genom härvan löpte ett snöre,
det hade varken början eller slut -
Jag slet och drog i snöret,
jag krängde och slet mina kläder
- men jag hittade ingen
knut.
117
I en extra nyhetsutsändning har det meddelats:
Bockarna sviktar!
Den stora Bomben
har råkat på glid -
Och flyktingarna strömmar i panik
ut genom de gröna förstäderna -
Överallt springer de förbi,
hukande bakom nätstängsleb -
Ljusskenet växer fort -
Men vid denna gatas slut
finns det ännu hopp,
ty där ligger vår trädgård -
Men du måste oifördröjligen skynda ut,
ett vilset, anningslöst barn
glömmer sig allt längre in
i det flimrande gräset -
117
Scoop?
Den där nyheten
från i går,
Rollerboy,
juldagsmorgon glimmar
sitt oförutsebara klockslag för våra hjärtans ascendet,
nu har dödens bleka
tyngdlag redan hunnit fram till den egentliga utplaningen
av hela världens rullande bowlingpå sin engångslutnings sjuttiosjungande räls:
(Where the Lord... (Lord... (Lord... (Lord is riiising...
(Where the Lord... (Lord... (Lord... (Lord is riiising...
118
Svårskött
solsken
i pastoratet.
Tåget avstyrdes.
Vad hände då?
Ack, väderleken
tvärnitade. Ah, vad anka
vankar av & an i grönskanslandet.
Vad är det här?
Huvudsakligen
ordbruk, tydligen.
Det är svår tunnelbana dit, den
slanten
slank väl
ner på ankapanka
bakugnstanken. Det är
spåsvår tummelbåge lite hitådit.
På resultatlös hemfärd.
119
nu är det
Mitt
i natten
en gång till
(är gatans mellanrum)
är Natten, gatans
mellanrum
i vandringsledets ord är
Natten
En
gång
till, nu ärdet
Natten, stämda dörrar
Tala sakta i min utsökta närvaro, detta
är apofatisk innedikt
Tror du på mig,
Galenskap, då ska du själv
få bära en förbittrads önskan till sitt slut
Det här är Stadsdel. Ingenting
är mera likt Egendomlighet
Och det är hellre det än raders mellanrum
à Vila och Da
Capo,
nu,
är det Natten, för
sig själv och
ingen
Ting, är för
sin egen del
som följer, för sin egen
del och ingen annan korridor än Hjärtats Gatubarn
för Natten
120
Var hälsad, dragör,
vapenför
och stör! Drag ur den
där och gå i stå så det så.
Stod i det stora talet
om bastubadet därpå stuket mellan
då och då nej gå och stå,
dåg och log, nej
gol och båg
och sånt och gonodol och logodon och
666 i det där jävla bastubadet -
Det var mitt yttersta ögonlock -
Men sitter skon som i skalan, därtill
SUNDKULTUR!
Då stänger vi badet
Ty egenart och dumhet
jag menar varför inte
men det är alltså ägendom
statistiskt
signifikusartat
särbesläktat
sacrificium och
söderort i sacramentum
sundi. Sammalunda
landar hela
jävla homosofiens. Detsamma
säger
sannerligen
icke Bubbelen i Hades.
Människorna lever där.
Det gör vi inte.
Dagarna går med livets
menedighet och nåd, farmför
allt
SUNDKULTUR.
Nu stänger vi badet!
120
jag lyssnar
till det jag hör
och livet är väl inte lika långt borta
121
Det här är på inga sätt Lyrik med viss anknytning
till en måttligt lokal och ganska anmärkningsvärd tid,
som tystnaden brukar säga. Så var det bra med det
i en tillfällig harmoni, där du och jag blev synonyma.
Var var jag någonstans? Det är en bra fråga.
Jag förstår ännu inte vad jag menar med mig själv
och klagar inte heller över livets brustenhet.
Jag utelämnar här ett antal meningslösa ord.
Jag återkommer till ämnet som till en sten.
Du och Vem har ju, som så många, en sten rillsammans
och vem som vårdar den då och då spelar mindre pjäs.
Vi har väl även lokalkännedom med en och annan
annan gemensam, det är ingenting socialt med det,
förutom ett och annat tankestprång i det förflutnas
väldiga gemenskap just då på tumanhand, så
tolkar jag Herrens ofattbara närvaro, hastigt
framstruken av ett glädjelöst minne som nyss hann bort
utan att någonting övrigt hände.
Livet är förvisso vad Någon har kallat det,
Dröm, är i ögonblickets egendomliga lykta
som blinkar hitom stundens port
eller medvetandets tveksamma balkongräcken
där osäkerhetens vindsnabba fåglar
preexisterar under oväld av namnlös identitet
och stadsdelens fjärran hänvisnings ariktektur består
men höjer sig inte utan medmänsklig ansiktbrist
inför mandomskvällarnas antåg i samtidigare permanens, du
påverkar sannerligen ingenting. Det här är nonsens. Dröm
är i egendomlighetens ögonblickliga lycka
allt. Och ingenting betyder ingenting, särskilt.
122
Flickans ögon är ljusa av ensamhet,
fönsterbågarnas natt förtigs.
Det finns ingen ensamhet.
På gården står en vit häst
och uppmärksammar betraktaren.
Det finns ingen annan här.
Detta är inte en vacker dröm
det finns inget ont i världen.
Vår berättelse har ingen ryttare.
123
Livet på den gräs-
bevuxna kullens mörka sida
upphör
umnder nya förhållanden.
Nyskrivet
Min ungdoms vilsetåg gick genom världens
grönaktiga landskap och spårade ur
när är det plötsligt var vinter sen nu. Sedermera kom
vi alla Universitetet. Där fick dom knulla.
Där blev vi alla sjuka. Sen var det inte mer med
dej. Vad har nu det här med kärlek
i bagaget? Den frågan saknar fortsättning.
Jag återvände till väderleken. Inte får man knulla där!
grönaktiga landskap och spårade ur
när är det plötsligt var vinter sen nu. Sedermera kom
vi alla Universitetet. Där fick dom knulla.
Där blev vi alla sjuka. Sen var det inte mer med
dej. Vad har nu det här med kärlek
i bagaget? Den frågan saknar fortsättning.
Jag återvände till väderleken. Inte får man knulla där!
fredag, september 11, 2009
FENOR
1
Ja se det var tvärsöver.
Betänk, hörrudu, ängolabarnen –
en chans som kanske inget åstadkommer.
Söndag. Vem fan har inte räknat ner på
fingrarna. Så trissar man upp sig spänningen
på skiftnyckevis, med gemene mans
goda ord i minne går väl allt okej –
Ferm bara! Sen blire hägg på tempot.
3
Vettighet är nog den rätta
populasmen i alla mycket nya tider,
men nu går hela landariket ner sig
å byk KRIS våra trä puppetar
i sorlamentet åka ut & in, komparera
bara TV-produgrammen få'ruse: din
spegel i Bild, varje halvt
hel tvättmaskin = vår Slottschef.
4
Hur det går med sparsmakat infinitesimalkrut
vill jag inte stjärtegärna spekulera i.
Det börjar likna ett någetågonting på dassrullen.
Men så har vi ju förstås det här med pappor.
Vad är det för en hemlös invändning som du överväger?
Små får betar litet: organet spelar mycket föga roll
när cupidoguden brakar loss med rejäl blixtbildning;
vi omdirigerar budoarbesök till de webbade universiteten.
5
Raka bud och stålrör. Ingen tvekan;
hårt skall ledarskap bedrivas
och med iskall läpp. Den som inte
fogar sig bör se över sin situation.
Produktionens mariginaler måste
stramas upp! Inget snack. Stenhårt
klara färdiga gåpåbesked att öka
!? öka alltså. Tuffa chÄfen
bajsar på sig. Ingen protesterar.
Ny stil i offentliga sektorn.
6
Tillsätes var satsen. Egendomligt rädd
men innanhus därför. Lundom
sker aftnan med tull och stämda fondeller
- et docque! some fenster slår öppet
AN i sydparkens dunst vid flav-
heure av dömt lutad trafik jäms knUg-
liga Slottets gaveldiagonala stuk af en smått
färre Missinnessamhet; vår Hare får då Utläsning.
7
Mina rödagode man Charlie Holmgång
besökte mig. Vi talade om livet
i familjeriktighet. Det var mycket bra.
Vårens ljus brunno i föreföre bådan
af Tolv. De stora dogmerna
styliserar livet. Med ny känslighet
kan du sägners vattudömedal smidigt bero,
men vi skall akta oss för den snedome hösten.
8.
Jag är en stenhård anhängare af Ubu. är jag det?
Tja, det finns naturligtvis en absurdistisk nederton
i den här så oförsiktigt modusrelativerade sexfrågan.
Ty givetvis är det åt skogen alltihop, jag menar det
och satsmånglare på undantegar så att säga vimsar
till det på sitt överbearbetade potatisspråk: ballt
nog förenigar sej tüska våtrum i den ojrepäiska parterren,
men därpå vattnar dugelunda föga fjädermör i miximalt lunsken.
7.
Man kan naturligtvis ha värde av förtullad
naprapatkontakt, vist kan man det.
Jag skulle icke rekommera det i kortkort fall.
Stort du bestrider en montán
strökam och må ej däröver vara egghugsen
värre över obetalt: hoar, hoar förbannad
gör han över skuld, opålitlige! Därför
är det barnaga: produkt av hela samhället.
8.
Att det övernaturliga med approximativt
nollg komparerbarhet är stridigt
men blott i denna hära formuleringen -
Till sin art sådan att den ej kan fixuleras
vetenskapligtvis enligt nu känd teorik
ger vid handen att vi SKALL; vad
är det för ett ord som fattas? Jo det är
exakthet! Så må detta bus realärbart gestaltas.
9.
Man kan få en bra bild av vårt samhälle
genom att noga inspektera takterrassernas
obefintlighet i vårt sadelhûsfixerade boland.
Ty saktmodigt blir det då & då lite vinter -
givetvis medräknas töväder, synnerligen
idiotiska personer träder då fram
i underhållsfrågan, som de heter, och
allt det där känner dom till på socialen förstås.
10.
Jag kallar icke mina dikter för etyder;
etyder är de helt av egen kraft
i bh duremoll, som termen lyder
- fast absolut gehör, det har jag aldrig haft.
Förvisso är den skrittande pegasen
ett villigt fordon åt Andromeda, min tjej, ja,
hon blinkar flirtigt genom kikarglasen
och säger: "Kalla inte dina dikter för poem,
då skäms jag för sig, så jag får eksem,
och för övrigt heter jag faktiskt Cassiopeja!"
11.
I åtmätt nödtid
stiltade verbumet
BROMS
något lönndominerande urverk
- i talningens fånad
dumpade googolplex
utdelarorden
för fänad och spex
dånat i fall av blixt
på egen knockout.
12
Det är en fördelaktig solparoll
att vara demofobiskt obelåten
i samband med den stora konsekvensen.
Nu måste man väl också säga kanske
det. Vad är det alltså inte frågan om?
Men så kommer där späckad metafogobrud
och flamsar åt de rara pojkarna på gården:
hahahahahaaaaa, ni får inte KNULLA!
13
Håll gärna
munnen
sammanstängd va :o(.
Tänk på vad du säjer,
akta dej för Månen
som faller nerifrån på Söder;
jag har också farbröder
i baltikumska maffepaffjan.
14
D'finnsju brA dagar all'så
då när solfan skinande lyser PÅ
& folket lever gatuliv i Sj. Statsbilden.
Men så blire komp-
lext alltihop me Sv. I-
tusamhetens dåli'a företeelser i skallen
– allmän dysrytmi % haru vissa Sv-
åri'heter? Dåblire gåpågatan.
15
fullMånens exercizio med escriba y spåna
kallar stillhet i ansatslivets via claustrofobia.
Pr Egkopf själv inlever. –
Ah Gud välsigne trappisternas äppelmunkar.
Den regniga vinden är ditt sinnelag o Char.
När verkligheten korsar sitt ark med höstens bekännelseskrift
inträder Natt med fraserande gestaltlikhet
på enslighetens åskfyllda läppar till Vår Fru Andromeda…
16
Att mot den ansatsfulla slatten av ett obotligt kröniskt
sanningstillstånd ske ut sitt svummel av s k poësie
- bara skutta samfota opp i ett exoteriskt barspråk!
Jämtidigt lör man icke på-stå att någon färre idé
- människans häppnad i värden förekommer likatunt,
någon är rikligt densamme som en vinrutig burstol,
på vars skapade sidor Minuten förfläckigar mig, således
ändantill sjöfart vasall förbi; allt lixom bara ypprepar sej.
17
Det är besynnerligt att reastaden
Stockholms få plana parker
nödgas hysa ett och fler försvinnanden
av gasljuskaraktär med lite sting!
af rysarhUgo nedåt Akt i någurledes
menedsTUT oh vandrar-Ågust illa sedd
i slokhatt; ahdertonhundratalets vovov begge
sekelskiften synes vilja utomkomkurrera
här och där i teckentexten, utsökt
obekant med stuk av Drama & Lokalbuss.
18
Jag är en stenhård anhängare af Ubu. är jag det?
Tja, det finns naturligtvis en absurdistisk nederton
i den här så oförsiktigt modusrelativerade sexfrågan.
Ty givetvis är det åt skogen alltihop, jag menar det
och satsmånglare på undantegar så att säga vimsar
till det på sitt överbearbetade potatisspråk: ballt
nog förenigar sej tüska våtrum i den ojrepäiska parterren,
men därpå vattnar dugelunda föga fjädermör i miximalt lunsken.
19
Toppärfarenheten, oj! med
ögonlysande passerkort
- var är du? Meningsfullhet
målar dej å väggfri port...
När kommer Gûd till himmelen?
Den hänger upp och ner, den,
i en pannå, och där finns cumuli
med linjeväderlek som utbreder sej
till öppet landskap i en by
mitt i världens oupphörliga avvikelse.
20
I krig och kärlek är allt tillåtet.
ACHTUNG eller jag tappar förståndet
och river QuQarna av en i sänder -
säj vad du vill, men tala inte strunt.
Lik i lasten tomtar om på loftet!
Skymningen med spÖkeguden Boll
vinkande NER MED RULLGARDINEN
förknippar min sömn med sexualitet.
Karon duschar. Märket faller av
i månedoft där någon gott i ide.
21
Ah, demÅner! Dom rumsterar överallt,
i världshistoriens besökarögon
tråder natt och dag diagonaler,
vackra flickor går i skolan.
Oh sirener sjötonar hitom SIG där
stråbärsfälten gungar; ingenstans
hörs ängelsalten vilken ej
var Hennes. Världen blir Museum:
den får fönster. Vi betraktar där
sexualitetens irrealmysterium.
22
Fadern är: han är. Vad är han?
Hjärtdöd är han; syrran är gravid.
Mamma, hon krossar porslin, ty
så gör hon all tid, när hon är på knallen.
Det är en kris-demokratisk princip
att sätta miljön i förnämsta rummet.
Familjen är synnerligen psykosocial
i faktorshänseende; jag hör även dit,
på dansskolan icke; uppträder där med
stark Erektion i det horla kollektivet!
23
Rummet låg mörkt. I fördämningen
tände han fimpen sitt spår.
Steget låg öde genom Verkligheten,
försökte lära sig konsten att stanna.
Åter stod du inför Eldprov
med Ögon som en källartrappa ner till raketerna -
Om inte avståndet stämmer, försök -
Försök bara att ta ett enda steg närmare tamburmattan,
så höjer vi alla 8 glas för din något
sena Undergång; vilken mästerlig Entré!
24
I berget av en hopplöst tveögd gubbe låser
andetagen fast en fel beskuren fjäril, hakar
upp sig, obegripligheten kokar, vännen
Överskattad störtar nu i slagrörd tyrannism.
O fjäre svenskeman vars hov mig undan flugan
Slips har ridit med ett naket trädtoppstånd
i blottarsiktet nöjt: här kommer han
senkrecht von oben & fort som fan
åt skogen bär tunguser våra lärda spillror
efter hundra lårar mycket oförhärmelige polyfem.
25
Hur min bländande passion ebbade över i livserfarenhetens
egendomliga scherzo. Men jag dog. Förstog strax efteråt
att i hög grad är kärlek och den underbara banan här
i det sovjetiska livet av å lågerhet melankolisk skönhet.
Stereografiskt förhåller det sig hänorlunda. Gränsen mot
stort vatten tecknar solhemgång där stadens linjer
upphör i en not av tinglighet. Övervägigande pornolog
utbereder sig i aftonsången guldets ungdom mera sund
än huld i sanningens berömda ögonblick. Kvarterskrogar
med mycket goda gröna öl: dyker upp: överallt: välkomna!
26
I bragdens gömslen tittar Nonsens fram
likt någon solklart papegojbetonad pippi.
Därmed ha vi givit kejsarväderleken DET
som Gûd behövt; samt hava pratat strunt.
Om Frans G. Bengtsson härvid VRED (o!) sej i graven
full av dåtidsmaskiner, vilka havat käka nog
tomma ord i stil med bönefläsk, ja det är
frågan? Frågan färdas genom Universum, kallt
och tomt af några steg i tystnaden som följer
poätens spridda rapningar & modulerar dom i Apestråf.
27
Hm, i samlag brottas vi med Form,
spelskönt. Sedan blir det
växelverkan – vad tycker du?
Att de här orden liknar något,
men inte mer, och det är,
för all del, alltid, för all
del, något – vad tycker du?
Att det är spelskönt, för all del.
28
Johannes var en stor gourmet
och på sin ålders oförutsebara höst
- så står det uti Stora Läseboken
som lägger grunderna till vår Kultur.
Men dessa suckande små epistolae
i höstens magra vind så här om våren
tröttar mig; en gammal grå lövfälling
bör hellre uppehålla mig i Hellesponten
och vid kulturens flydda vagga lägga
ned sin trogna vandringsstav emellanåt.
29
Det är ju nattligt bara gömma sig
och industriområden. Täckmyndigheter
suger i sig vår privata sfär.
Vi måste leva i förvitlighet,
ty ingenstans är menedarhåll
på tok för sent; en äldre mans intressen
väcker undran och så där, statistiskt
alltså; nattens industriområden utbreder sig.
30
Med verbala insatser åstadkommes
just ingenting, men dagen kan ju
aldrig uppgry sej ur den mentala
jorden om man icke bara talar ut –
dvs. med varandra på varandras vis
på andrasidorna av autostradorna till
vardats klyftor, så att säya. mer exakt
formulerat, alltså, vill jag – kanske
kunde det få sägas så här – : ATT
– och med verbalinsatser åstadkommes.
31
Men är det dags att innan? Jag talar
nu om början, är det dags då? Det
är frågan. Den är mycket svarartad.
Vad gör vi sen då? Det är frågan,
det är frågan och vi måste nog
besvara den. Men är det dags nu?
Det var det nu; då har vi ett problem
och det är mycket mycket mycket svårdomligt.
32
Övrigheter strålar ned
i livets backaröl, och våra
känslor, som går ut på vad?
i nonsenstelefoneriets kvasitid.
Det får vi kalla fötter av, va -
och "det", det är döden, det;
och mantra-ord har mycket större
maning än de fel,
det har annorledes ingalunda
döden, lovad vare herren Gutan!
33
Att bo hemma innebär svävning
i minnet och sökande efter DET:
fullod i vemöde diktning.
Bohemning, versfångst, registratur
för stunden: ett stycke renhet
om man så vill; något anderlunda
och det föds där: velöde frisk gård
i en vattrad nick, där man går ut.
34
Bredäng tillhör Paradiso
i enlighet med tjänstegång, skön sång
trillar ner ur de byråkratiska molnen.
Jag vill återuppliva traditionerna
af nominalsymbolik. Träffriktig
seglar Dödeman upp i Brohult
mellan åror, som har förgamlats -
I mångt och mycket är det här riktigt.
35
Ah, stormfågels uppfordrande skrin
vattra svenskefOlkhugo:t upp i
nationalrenässant kanonmedvetenhet
om den nya tidens överdrivna krav
på kostnadsanalys & skevt scenario -
Fi:s bedrövligt osakliga raserier
bekaja våra sneda ögon, fjärran
strimmas morgonklockor. Det är fel
att förbjuda konstitutionsdomedagens
toppmassagelokaler för moderatsällskap
ty mycket lär beivras i kommunal regi,
men kräv STOPP för regimens chockterapi!
36
Det avsevärda Ordets egenfundighet
får talmängd "Noll" att förefalla mig sokratisk.
Där är mitt bo; mitt rede gäller hela livet.
Men vem har dock TUT begängelsefall uti Din
akúmen!? - Ja, och svenskfantasterna de rynka
sine ögonbryn af "Noll"; det heter duga, det!
Det är det som håller Dödsens murar
borta, påstås det; vi ha en sådan mening.
37
Och han fladdrade med QuQen
inför 2 13-åreröriga små flickon.
Vem har inte lust att göra
likadant? Jo brorsorna.
Och han fladdrade med tungan
i bekännelsesolen, vilket
ansågs meriterande. Och sen
gick han utomhus till 7 små
14-öresbrudar & flipprade med
Gûd & lite barmhärtig möda sisådär.
195
Med hyperkrafter utsaboterar sig nu notioners elitik
i Universum lögat prickigt utav hUgo delegata -
Hedersmärken filar sig i blinkande strukturer,
dock aldrig har väl talets mening strålat mera klart.
Dock; i ordbehandlarsyfte karakteriseras nollor
vilka stumt flyter ned i vårt dunktunga
skäls(?) psycho-anakomber. Hållning äger rum
- och med blixtrande svagsolidarisk begabban
utraderas erotikens art ur våran blotgemenskap
mer sällan stråle Ordet klart i DET tempot.
38
Quinnor stava "dynamit"
försiktigtvis på sätt och så vis
till följd av Erfar'nhet man icke bör
betala för, och icke heller går det.
Och männen runkar sina klufna
hufuden och skriva QUQU
pråligt lite snett och vitsigt med
sin vänsterhalva; höger
helas genom dyrkeguden PHALLOS!
Det säger Tuffa Skatorna per Telefon.
39
Svensk nekrofili behöver en varuberedare.
Dock intet parlemang lär fÖrutsalurEas under
tysthet. Hjärtat vaktlar stenat
sina flax å mened af personlighet.
Dock gravfält utbereder sig till förstäder,
och fjärran suse drömmens grönesköna bildskärm
(upptänd dock af nogot annormånda' lunsken, sånt
är livet) - och dock! allting blommar om
på nytt och satserna förbyta sej i rader dock och
läsefånens döda själar vispas ned i sin context.
40
Sex unga män skjutna
i sina respektive skjuthåll asså.
Finns det något innehåll va där;
jag menar quqen alltså?
Revolversatsen riktar penitens -
Och man blir kvar såsom helt fel
rapporteras på tur och skicklighet
in i drumlars bädd för att leva
i denna värld som felt rapperteras
in i drömmarhuvvens flykttorn genom
blarpoäm. Andromeda, hon skakar av
sig lite fnitter (utan meteor).
41
Jag har varsneblivit stålhäger.
Jag har färdats mycket lågt.
Jag har tecknat mina gulne dollars
å å flödestakets af min källarvovves dunkla skalv.
Men ingenting har blivit riktigt riktigt bra
häruppå örats nederfals af investerad prosodi,
ett hån betder myket! Fåfängt
riktar Tideman små strålar af kritik
nederhitåt å den här planeten i sin Undergång
förstadd, och kan du ståva? Ja, det tror jag nog.
42
Sovtusen bänglar komma ned ur skyn
på den stora Mustaschens kallelse!
Det är i sanning en bekräftelse på mångt och mycket.
För övrigt vill jag nu sluta mina ögon
i riktning mot alla frestelser bakom det 7 havet.
Tugga på min sås: det oerhörda Vetandet.
Alltid redo! så skall bönelåten klinga medan båten går
sidledes på havet som är 7 - det är minsann ingen tillfällighet!
43
Om du ser liksom mjukt djupt in i själva Ytan
av ditt skäls dödsgarderobiala huskuslighet
uppdågar du nog mycket strax STARK FASCINATION.
Skåda bådan af cirkelens fullrunda Form,
ty ondhets dunkla signal inom råmet af buh buh
buh psykoanaklatiske nejvetefanets i h urmoll
(tonrank à scalär Form - !) potentiAler å
QuQ & så fyller TILT crux; han = här: Diabålo.
44
Kometen STUDSAR! Verkligen tar oss bord
för åmål just i den hemska natt
då herr Talismanen blev försmekt till otimlighet -
Att var det möjliga är kufen: människan, stor
i åtanke, sysslar lagom på sin goda toalett -
Det är mycket fånigt. Hörni, ska vi gå & bada
alla nu tillsammans? Staden brusar sin trafik.
Lyktor i sköras färgers våld har nu överallt satt sej i rörelse.
45
Det är titel vara rhesusapa.
Att vara mera mähnskligt
zen på jorden, det är svårt.
Ej får man hava några fördomar
ner i det här djuridIket,
så tycker jag, och det bör DU stå för.
Har väl aldrig haft en annan -
Haru'nte det? för det har jag.
46
Det finns goda d-dagar
när solen lysande skiter och starkt
sprutar upp i gatans känsloliv.
Och så har man starkt sällskap
av Sv. Folket (inväntarbrygder
berika ju i högsta grad vår lilla
nordkultur med tomt skepps roder
nedom Gûd - nu blir det åttiofest)!
47
Så mycket fnosk det finns
i dina Ögon; har du bågat
ned i armod, Börje Dahl?
Vilket fint Namn! Lever du
sågt dvs. så där lågt eller hur
annars? Det är börofallet
syndót, Kalle Änkemanna
Ed, jag har aldrig godkänt dig.
48
Fars! Ni kan inte fila ned min separatkäft
på det tredje tempot av när göken gol.
Det är mened att förstå en sådan ballsång.
Men ändå ÄR du, faster Buk, fornerad
i sin Graf tillstår det för maskerna.
Vi åtro alla Däj, o söta synvilla
med skentåge 400 slag av "?" (oj) - DET
fyller minsann åbo i klockegigan Tonart!
49
Vi tala åmål i mycket tystnadsmässig
inexakthet, vilket Marknaden å svulstig
hUgo plägar kalla "skir poesi".
Sådan art, sådan fart! Lite stardust
ner i morronkaffet sänder skälet
uti snurr HÄPP neder till
det Stora Slottet Norra Torathúlon i Botafogo
- hemsk glor reklam i sexuell vanart.
50
Det var ju ävenledes själva Dom
som ha församlat sej
på jordens Haag, men ingupp sker.
Communerna bryta mot lagen
och solen rullar från himmelens båge.
Orden ha sitt hem i språket,
trotspolitikens aschlen fisa där
för högtryck; och de bära slips.
51
Genom Ordens inverkan GÅR
det, hur? I någon annans
bädd; knalt försiggår det lite
hur som helst, med orespekt
för minnesluckor
och diverse fusk. Vårt land,
vårt fosterland e på tapeten,
svenskefolk; det SKA gå!
52
Onanera i samspel med hög
tjej min stora variant av Miltons
Paradise Lust. Vad säjer morsan?
Och vilken av dem? I det fjärde
speciella vädertricket felas
vårt libidum riktigt, om jag säger
så, på sned: mitt lilla puzzel-
spel av leksamhet är fonemantisk.
53
Jag kan inte lämna mina erfarenheter
akom mig, jag bär dem inom mig
som ett barrerat discogolv
med spridda skärvor under fullmånens parenteser.
Det finns en lucka i vår sarkofag
av verklighet, och därutigenom
strömmar det förgångna av och an i återsken
av hjärtats tempus i en myriad av
glitter: förespeglingar av minnen
styr våra inexakta danssteg mot en okänd tid.
54
Späckulerar du i Månsken? Ja.
Vem går. Sjukhusparken flänger
hösfull i panelens stormtrombon.
Sedan thé är det bra ensamt,
sålunda anse vi Herren schizotyp,
ioch räknar fel på nedertårna 7 gånger
men syndernas förlåtelse = väderlunda business
i ljuset av 3 Syd enl. verklighetsrapporten.
55
Men du; vi ha förfalskat
verkligheten. Det är inte bra,
ty det är dåligt. Väderleken skall ju dock
förblifva uti varje fritt fullt fall.
Med nypolitikens tummenuppstyle
beriktigas jungfruligt
INGENTING, varå vårt skäl beror, det
syftas klart, vi ackusativera vedervärdigheten
tredjebenet gällt: det kallas sanningskärlek,
och härimed torde varje melidram äga äktskap.
56
Man tar sig stora ord
i rundabord på fyrtiofängelset.
Sean Apa är det oerhöra
ljuset ött, såär
perfekt blir det väl kanske aldrig.
57
Förekomster av idiomatiska inslag
genom skottgluggarna till ordens mening
iverterar försvaret. - Vi söker eld,
vi stryker flickornas mörka hår
moturs. Det förekommer idiopatiska infall
i några dagliga verksamheter, men helst
inte just nu. Så länge nattens fritt
fritt svävane ikon förblir svart håller agen sig undan.
58
Nu tar vi fram
specialistblocket här och
konstaterar sammanfattningsvis
i korthet alltså kanske följande.
Ett nyttigt åtgärdspaket resulterar
i ett kanske annat och mera gott
resultat. Vårt akuta sökbegrepp
förbinder sig med undulatens häpnadsväckande flykt
genom batyskafens nyckelhål
är vi siktat mot evighetens skärmsläckare Andromeda...
59
Annorlundalivet. Man får komiska
beteenden att likna grav panik.
Murar uppstår svart me kvävningsågren -
Överdriv aldrig din osjälvständighet
ty vind kan driva folken på reträtt
in i fonden av en statistik som visar
tiden Klockan runt; din själ saknar framgång,
din annorluna existens förefaller komisk.
60
Det förekom allvarliga hädelser
i et precisa solskenet. Folk!? - De var
irekt nya. I svarta gummidräkter och sådär.
Att slunga runt Zimbolon; flygane
små återtåg me stora hakar under
hjulet! Ingaluna tider håller ande, mörka
rum belyser å & då familjelivet; samtiigt intermediär
grafik bryter samman på totalt upplopp.
61
Vad är sant och vad är sunt?
Det ena är bil och det andra
är båt, när vi varken vet ut
eller in får bägge slå runt.
Mun du kan ta aspirinet, Helgon,
jag nöjer mig med respiratorn
fast min själ darrar som ett asplöv
så kroppens fikonlöf det glattar av;
här finns ingen möjlighet till valfusk
och ingen rätt att göra fel heller.
Ja se det var tvärsöver.
Betänk, hörrudu, ängolabarnen –
en chans som kanske inget åstadkommer.
Söndag. Vem fan har inte räknat ner på
fingrarna. Så trissar man upp sig spänningen
på skiftnyckevis, med gemene mans
goda ord i minne går väl allt okej –
Ferm bara! Sen blire hägg på tempot.
3
Vettighet är nog den rätta
populasmen i alla mycket nya tider,
men nu går hela landariket ner sig
å byk KRIS våra trä puppetar
i sorlamentet åka ut & in, komparera
bara TV-produgrammen få'ruse: din
spegel i Bild, varje halvt
hel tvättmaskin = vår Slottschef.
4
Hur det går med sparsmakat infinitesimalkrut
vill jag inte stjärtegärna spekulera i.
Det börjar likna ett någetågonting på dassrullen.
Men så har vi ju förstås det här med pappor.
Vad är det för en hemlös invändning som du överväger?
Små får betar litet: organet spelar mycket föga roll
när cupidoguden brakar loss med rejäl blixtbildning;
vi omdirigerar budoarbesök till de webbade universiteten.
5
Raka bud och stålrör. Ingen tvekan;
hårt skall ledarskap bedrivas
och med iskall läpp. Den som inte
fogar sig bör se över sin situation.
Produktionens mariginaler måste
stramas upp! Inget snack. Stenhårt
klara färdiga gåpåbesked att öka
!? öka alltså. Tuffa chÄfen
bajsar på sig. Ingen protesterar.
Ny stil i offentliga sektorn.
6
Tillsätes var satsen. Egendomligt rädd
men innanhus därför. Lundom
sker aftnan med tull och stämda fondeller
- et docque! some fenster slår öppet
AN i sydparkens dunst vid flav-
heure av dömt lutad trafik jäms knUg-
liga Slottets gaveldiagonala stuk af en smått
färre Missinnessamhet; vår Hare får då Utläsning.
7
Mina rödagode man Charlie Holmgång
besökte mig. Vi talade om livet
i familjeriktighet. Det var mycket bra.
Vårens ljus brunno i föreföre bådan
af Tolv. De stora dogmerna
styliserar livet. Med ny känslighet
kan du sägners vattudömedal smidigt bero,
men vi skall akta oss för den snedome hösten.
8.
Jag är en stenhård anhängare af Ubu. är jag det?
Tja, det finns naturligtvis en absurdistisk nederton
i den här så oförsiktigt modusrelativerade sexfrågan.
Ty givetvis är det åt skogen alltihop, jag menar det
och satsmånglare på undantegar så att säga vimsar
till det på sitt överbearbetade potatisspråk: ballt
nog förenigar sej tüska våtrum i den ojrepäiska parterren,
men därpå vattnar dugelunda föga fjädermör i miximalt lunsken.
7.
Man kan naturligtvis ha värde av förtullad
naprapatkontakt, vist kan man det.
Jag skulle icke rekommera det i kortkort fall.
Stort du bestrider en montán
strökam och må ej däröver vara egghugsen
värre över obetalt: hoar, hoar förbannad
gör han över skuld, opålitlige! Därför
är det barnaga: produkt av hela samhället.
8.
Att det övernaturliga med approximativt
nollg komparerbarhet är stridigt
men blott i denna hära formuleringen -
Till sin art sådan att den ej kan fixuleras
vetenskapligtvis enligt nu känd teorik
ger vid handen att vi SKALL; vad
är det för ett ord som fattas? Jo det är
exakthet! Så må detta bus realärbart gestaltas.
9.
Man kan få en bra bild av vårt samhälle
genom att noga inspektera takterrassernas
obefintlighet i vårt sadelhûsfixerade boland.
Ty saktmodigt blir det då & då lite vinter -
givetvis medräknas töväder, synnerligen
idiotiska personer träder då fram
i underhållsfrågan, som de heter, och
allt det där känner dom till på socialen förstås.
10.
Jag kallar icke mina dikter för etyder;
etyder är de helt av egen kraft
i bh duremoll, som termen lyder
- fast absolut gehör, det har jag aldrig haft.
Förvisso är den skrittande pegasen
ett villigt fordon åt Andromeda, min tjej, ja,
hon blinkar flirtigt genom kikarglasen
och säger: "Kalla inte dina dikter för poem,
då skäms jag för sig, så jag får eksem,
och för övrigt heter jag faktiskt Cassiopeja!"
11.
I åtmätt nödtid
stiltade verbumet
BROMS
något lönndominerande urverk
- i talningens fånad
dumpade googolplex
utdelarorden
för fänad och spex
dånat i fall av blixt
på egen knockout.
12
Det är en fördelaktig solparoll
att vara demofobiskt obelåten
i samband med den stora konsekvensen.
Nu måste man väl också säga kanske
det. Vad är det alltså inte frågan om?
Men så kommer där späckad metafogobrud
och flamsar åt de rara pojkarna på gården:
hahahahahaaaaa, ni får inte KNULLA!
13
Håll gärna
munnen
sammanstängd va :o(.
Tänk på vad du säjer,
akta dej för Månen
som faller nerifrån på Söder;
jag har också farbröder
i baltikumska maffepaffjan.
14
D'finnsju brA dagar all'så
då när solfan skinande lyser PÅ
& folket lever gatuliv i Sj. Statsbilden.
Men så blire komp-
lext alltihop me Sv. I-
tusamhetens dåli'a företeelser i skallen
– allmän dysrytmi % haru vissa Sv-
åri'heter? Dåblire gåpågatan.
15
fullMånens exercizio med escriba y spåna
kallar stillhet i ansatslivets via claustrofobia.
Pr Egkopf själv inlever. –
Ah Gud välsigne trappisternas äppelmunkar.
Den regniga vinden är ditt sinnelag o Char.
När verkligheten korsar sitt ark med höstens bekännelseskrift
inträder Natt med fraserande gestaltlikhet
på enslighetens åskfyllda läppar till Vår Fru Andromeda…
16
Att mot den ansatsfulla slatten av ett obotligt kröniskt
sanningstillstånd ske ut sitt svummel av s k poësie
- bara skutta samfota opp i ett exoteriskt barspråk!
Jämtidigt lör man icke på-stå att någon färre idé
- människans häppnad i värden förekommer likatunt,
någon är rikligt densamme som en vinrutig burstol,
på vars skapade sidor Minuten förfläckigar mig, således
ändantill sjöfart vasall förbi; allt lixom bara ypprepar sej.
17
Det är besynnerligt att reastaden
Stockholms få plana parker
nödgas hysa ett och fler försvinnanden
av gasljuskaraktär med lite sting!
af rysarhUgo nedåt Akt i någurledes
menedsTUT oh vandrar-Ågust illa sedd
i slokhatt; ahdertonhundratalets vovov begge
sekelskiften synes vilja utomkomkurrera
här och där i teckentexten, utsökt
obekant med stuk av Drama & Lokalbuss.
18
Jag är en stenhård anhängare af Ubu. är jag det?
Tja, det finns naturligtvis en absurdistisk nederton
i den här så oförsiktigt modusrelativerade sexfrågan.
Ty givetvis är det åt skogen alltihop, jag menar det
och satsmånglare på undantegar så att säga vimsar
till det på sitt överbearbetade potatisspråk: ballt
nog förenigar sej tüska våtrum i den ojrepäiska parterren,
men därpå vattnar dugelunda föga fjädermör i miximalt lunsken.
19
Toppärfarenheten, oj! med
ögonlysande passerkort
- var är du? Meningsfullhet
målar dej å väggfri port...
När kommer Gûd till himmelen?
Den hänger upp och ner, den,
i en pannå, och där finns cumuli
med linjeväderlek som utbreder sej
till öppet landskap i en by
mitt i världens oupphörliga avvikelse.
20
I krig och kärlek är allt tillåtet.
ACHTUNG eller jag tappar förståndet
och river QuQarna av en i sänder -
säj vad du vill, men tala inte strunt.
Lik i lasten tomtar om på loftet!
Skymningen med spÖkeguden Boll
vinkande NER MED RULLGARDINEN
förknippar min sömn med sexualitet.
Karon duschar. Märket faller av
i månedoft där någon gott i ide.
21
Ah, demÅner! Dom rumsterar överallt,
i världshistoriens besökarögon
tråder natt och dag diagonaler,
vackra flickor går i skolan.
Oh sirener sjötonar hitom SIG där
stråbärsfälten gungar; ingenstans
hörs ängelsalten vilken ej
var Hennes. Världen blir Museum:
den får fönster. Vi betraktar där
sexualitetens irrealmysterium.
22
Fadern är: han är. Vad är han?
Hjärtdöd är han; syrran är gravid.
Mamma, hon krossar porslin, ty
så gör hon all tid, när hon är på knallen.
Det är en kris-demokratisk princip
att sätta miljön i förnämsta rummet.
Familjen är synnerligen psykosocial
i faktorshänseende; jag hör även dit,
på dansskolan icke; uppträder där med
stark Erektion i det horla kollektivet!
23
Rummet låg mörkt. I fördämningen
tände han fimpen sitt spår.
Steget låg öde genom Verkligheten,
försökte lära sig konsten att stanna.
Åter stod du inför Eldprov
med Ögon som en källartrappa ner till raketerna -
Om inte avståndet stämmer, försök -
Försök bara att ta ett enda steg närmare tamburmattan,
så höjer vi alla 8 glas för din något
sena Undergång; vilken mästerlig Entré!
24
I berget av en hopplöst tveögd gubbe låser
andetagen fast en fel beskuren fjäril, hakar
upp sig, obegripligheten kokar, vännen
Överskattad störtar nu i slagrörd tyrannism.
O fjäre svenskeman vars hov mig undan flugan
Slips har ridit med ett naket trädtoppstånd
i blottarsiktet nöjt: här kommer han
senkrecht von oben & fort som fan
åt skogen bär tunguser våra lärda spillror
efter hundra lårar mycket oförhärmelige polyfem.
25
Hur min bländande passion ebbade över i livserfarenhetens
egendomliga scherzo. Men jag dog. Förstog strax efteråt
att i hög grad är kärlek och den underbara banan här
i det sovjetiska livet av å lågerhet melankolisk skönhet.
Stereografiskt förhåller det sig hänorlunda. Gränsen mot
stort vatten tecknar solhemgång där stadens linjer
upphör i en not av tinglighet. Övervägigande pornolog
utbereder sig i aftonsången guldets ungdom mera sund
än huld i sanningens berömda ögonblick. Kvarterskrogar
med mycket goda gröna öl: dyker upp: överallt: välkomna!
26
I bragdens gömslen tittar Nonsens fram
likt någon solklart papegojbetonad pippi.
Därmed ha vi givit kejsarväderleken DET
som Gûd behövt; samt hava pratat strunt.
Om Frans G. Bengtsson härvid VRED (o!) sej i graven
full av dåtidsmaskiner, vilka havat käka nog
tomma ord i stil med bönefläsk, ja det är
frågan? Frågan färdas genom Universum, kallt
och tomt af några steg i tystnaden som följer
poätens spridda rapningar & modulerar dom i Apestråf.
27
Hm, i samlag brottas vi med Form,
spelskönt. Sedan blir det
växelverkan – vad tycker du?
Att de här orden liknar något,
men inte mer, och det är,
för all del, alltid, för all
del, något – vad tycker du?
Att det är spelskönt, för all del.
28
Johannes var en stor gourmet
och på sin ålders oförutsebara höst
- så står det uti Stora Läseboken
som lägger grunderna till vår Kultur.
Men dessa suckande små epistolae
i höstens magra vind så här om våren
tröttar mig; en gammal grå lövfälling
bör hellre uppehålla mig i Hellesponten
och vid kulturens flydda vagga lägga
ned sin trogna vandringsstav emellanåt.
29
Det är ju nattligt bara gömma sig
och industriområden. Täckmyndigheter
suger i sig vår privata sfär.
Vi måste leva i förvitlighet,
ty ingenstans är menedarhåll
på tok för sent; en äldre mans intressen
väcker undran och så där, statistiskt
alltså; nattens industriområden utbreder sig.
30
Med verbala insatser åstadkommes
just ingenting, men dagen kan ju
aldrig uppgry sej ur den mentala
jorden om man icke bara talar ut –
dvs. med varandra på varandras vis
på andrasidorna av autostradorna till
vardats klyftor, så att säya. mer exakt
formulerat, alltså, vill jag – kanske
kunde det få sägas så här – : ATT
– och med verbalinsatser åstadkommes.
31
Men är det dags att innan? Jag talar
nu om början, är det dags då? Det
är frågan. Den är mycket svarartad.
Vad gör vi sen då? Det är frågan,
det är frågan och vi måste nog
besvara den. Men är det dags nu?
Det var det nu; då har vi ett problem
och det är mycket mycket mycket svårdomligt.
32
Övrigheter strålar ned
i livets backaröl, och våra
känslor, som går ut på vad?
i nonsenstelefoneriets kvasitid.
Det får vi kalla fötter av, va -
och "det", det är döden, det;
och mantra-ord har mycket större
maning än de fel,
det har annorledes ingalunda
döden, lovad vare herren Gutan!
33
Att bo hemma innebär svävning
i minnet och sökande efter DET:
fullod i vemöde diktning.
Bohemning, versfångst, registratur
för stunden: ett stycke renhet
om man så vill; något anderlunda
och det föds där: velöde frisk gård
i en vattrad nick, där man går ut.
34
Bredäng tillhör Paradiso
i enlighet med tjänstegång, skön sång
trillar ner ur de byråkratiska molnen.
Jag vill återuppliva traditionerna
af nominalsymbolik. Träffriktig
seglar Dödeman upp i Brohult
mellan åror, som har förgamlats -
I mångt och mycket är det här riktigt.
35
Ah, stormfågels uppfordrande skrin
vattra svenskefOlkhugo:t upp i
nationalrenässant kanonmedvetenhet
om den nya tidens överdrivna krav
på kostnadsanalys & skevt scenario -
Fi:s bedrövligt osakliga raserier
bekaja våra sneda ögon, fjärran
strimmas morgonklockor. Det är fel
att förbjuda konstitutionsdomedagens
toppmassagelokaler för moderatsällskap
ty mycket lär beivras i kommunal regi,
men kräv STOPP för regimens chockterapi!
36
Det avsevärda Ordets egenfundighet
får talmängd "Noll" att förefalla mig sokratisk.
Där är mitt bo; mitt rede gäller hela livet.
Men vem har dock TUT begängelsefall uti Din
akúmen!? - Ja, och svenskfantasterna de rynka
sine ögonbryn af "Noll"; det heter duga, det!
Det är det som håller Dödsens murar
borta, påstås det; vi ha en sådan mening.
37
Och han fladdrade med QuQen
inför 2 13-åreröriga små flickon.
Vem har inte lust att göra
likadant? Jo brorsorna.
Och han fladdrade med tungan
i bekännelsesolen, vilket
ansågs meriterande. Och sen
gick han utomhus till 7 små
14-öresbrudar & flipprade med
Gûd & lite barmhärtig möda sisådär.
195
Med hyperkrafter utsaboterar sig nu notioners elitik
i Universum lögat prickigt utav hUgo delegata -
Hedersmärken filar sig i blinkande strukturer,
dock aldrig har väl talets mening strålat mera klart.
Dock; i ordbehandlarsyfte karakteriseras nollor
vilka stumt flyter ned i vårt dunktunga
skäls(?) psycho-anakomber. Hållning äger rum
- och med blixtrande svagsolidarisk begabban
utraderas erotikens art ur våran blotgemenskap
mer sällan stråle Ordet klart i DET tempot.
38
Quinnor stava "dynamit"
försiktigtvis på sätt och så vis
till följd av Erfar'nhet man icke bör
betala för, och icke heller går det.
Och männen runkar sina klufna
hufuden och skriva QUQU
pråligt lite snett och vitsigt med
sin vänsterhalva; höger
helas genom dyrkeguden PHALLOS!
Det säger Tuffa Skatorna per Telefon.
39
Svensk nekrofili behöver en varuberedare.
Dock intet parlemang lär fÖrutsalurEas under
tysthet. Hjärtat vaktlar stenat
sina flax å mened af personlighet.
Dock gravfält utbereder sig till förstäder,
och fjärran suse drömmens grönesköna bildskärm
(upptänd dock af nogot annormånda' lunsken, sånt
är livet) - och dock! allting blommar om
på nytt och satserna förbyta sej i rader dock och
läsefånens döda själar vispas ned i sin context.
40
Sex unga män skjutna
i sina respektive skjuthåll asså.
Finns det något innehåll va där;
jag menar quqen alltså?
Revolversatsen riktar penitens -
Och man blir kvar såsom helt fel
rapporteras på tur och skicklighet
in i drumlars bädd för att leva
i denna värld som felt rapperteras
in i drömmarhuvvens flykttorn genom
blarpoäm. Andromeda, hon skakar av
sig lite fnitter (utan meteor).
41
Jag har varsneblivit stålhäger.
Jag har färdats mycket lågt.
Jag har tecknat mina gulne dollars
å å flödestakets af min källarvovves dunkla skalv.
Men ingenting har blivit riktigt riktigt bra
häruppå örats nederfals af investerad prosodi,
ett hån betder myket! Fåfängt
riktar Tideman små strålar af kritik
nederhitåt å den här planeten i sin Undergång
förstadd, och kan du ståva? Ja, det tror jag nog.
42
Sovtusen bänglar komma ned ur skyn
på den stora Mustaschens kallelse!
Det är i sanning en bekräftelse på mångt och mycket.
För övrigt vill jag nu sluta mina ögon
i riktning mot alla frestelser bakom det 7 havet.
Tugga på min sås: det oerhörda Vetandet.
Alltid redo! så skall bönelåten klinga medan båten går
sidledes på havet som är 7 - det är minsann ingen tillfällighet!
43
Om du ser liksom mjukt djupt in i själva Ytan
av ditt skäls dödsgarderobiala huskuslighet
uppdågar du nog mycket strax STARK FASCINATION.
Skåda bådan af cirkelens fullrunda Form,
ty ondhets dunkla signal inom råmet af buh buh
buh psykoanaklatiske nejvetefanets i h urmoll
(tonrank à scalär Form - !) potentiAler å
QuQ & så fyller TILT crux; han = här: Diabålo.
44
Kometen STUDSAR! Verkligen tar oss bord
för åmål just i den hemska natt
då herr Talismanen blev försmekt till otimlighet -
Att var det möjliga är kufen: människan, stor
i åtanke, sysslar lagom på sin goda toalett -
Det är mycket fånigt. Hörni, ska vi gå & bada
alla nu tillsammans? Staden brusar sin trafik.
Lyktor i sköras färgers våld har nu överallt satt sej i rörelse.
45
Det är titel vara rhesusapa.
Att vara mera mähnskligt
zen på jorden, det är svårt.
Ej får man hava några fördomar
ner i det här djuridIket,
så tycker jag, och det bör DU stå för.
Har väl aldrig haft en annan -
Haru'nte det? för det har jag.
46
Det finns goda d-dagar
när solen lysande skiter och starkt
sprutar upp i gatans känsloliv.
Och så har man starkt sällskap
av Sv. Folket (inväntarbrygder
berika ju i högsta grad vår lilla
nordkultur med tomt skepps roder
nedom Gûd - nu blir det åttiofest)!
47
Så mycket fnosk det finns
i dina Ögon; har du bågat
ned i armod, Börje Dahl?
Vilket fint Namn! Lever du
sågt dvs. så där lågt eller hur
annars? Det är börofallet
syndót, Kalle Änkemanna
Ed, jag har aldrig godkänt dig.
48
Fars! Ni kan inte fila ned min separatkäft
på det tredje tempot av när göken gol.
Det är mened att förstå en sådan ballsång.
Men ändå ÄR du, faster Buk, fornerad
i sin Graf tillstår det för maskerna.
Vi åtro alla Däj, o söta synvilla
med skentåge 400 slag av "?" (oj) - DET
fyller minsann åbo i klockegigan Tonart!
49
Vi tala åmål i mycket tystnadsmässig
inexakthet, vilket Marknaden å svulstig
hUgo plägar kalla "skir poesi".
Sådan art, sådan fart! Lite stardust
ner i morronkaffet sänder skälet
uti snurr HÄPP neder till
det Stora Slottet Norra Torathúlon i Botafogo
- hemsk glor reklam i sexuell vanart.
50
Det var ju ävenledes själva Dom
som ha församlat sej
på jordens Haag, men ingupp sker.
Communerna bryta mot lagen
och solen rullar från himmelens båge.
Orden ha sitt hem i språket,
trotspolitikens aschlen fisa där
för högtryck; och de bära slips.
51
Genom Ordens inverkan GÅR
det, hur? I någon annans
bädd; knalt försiggår det lite
hur som helst, med orespekt
för minnesluckor
och diverse fusk. Vårt land,
vårt fosterland e på tapeten,
svenskefolk; det SKA gå!
52
Onanera i samspel med hög
tjej min stora variant av Miltons
Paradise Lust. Vad säjer morsan?
Och vilken av dem? I det fjärde
speciella vädertricket felas
vårt libidum riktigt, om jag säger
så, på sned: mitt lilla puzzel-
spel av leksamhet är fonemantisk.
53
Jag kan inte lämna mina erfarenheter
akom mig, jag bär dem inom mig
som ett barrerat discogolv
med spridda skärvor under fullmånens parenteser.
Det finns en lucka i vår sarkofag
av verklighet, och därutigenom
strömmar det förgångna av och an i återsken
av hjärtats tempus i en myriad av
glitter: förespeglingar av minnen
styr våra inexakta danssteg mot en okänd tid.
54
Späckulerar du i Månsken? Ja.
Vem går. Sjukhusparken flänger
hösfull i panelens stormtrombon.
Sedan thé är det bra ensamt,
sålunda anse vi Herren schizotyp,
ioch räknar fel på nedertårna 7 gånger
men syndernas förlåtelse = väderlunda business
i ljuset av 3 Syd enl. verklighetsrapporten.
55
Men du; vi ha förfalskat
verkligheten. Det är inte bra,
ty det är dåligt. Väderleken skall ju dock
förblifva uti varje fritt fullt fall.
Med nypolitikens tummenuppstyle
beriktigas jungfruligt
INGENTING, varå vårt skäl beror, det
syftas klart, vi ackusativera vedervärdigheten
tredjebenet gällt: det kallas sanningskärlek,
och härimed torde varje melidram äga äktskap.
56
Man tar sig stora ord
i rundabord på fyrtiofängelset.
Sean Apa är det oerhöra
ljuset ött, såär
perfekt blir det väl kanske aldrig.
57
Förekomster av idiomatiska inslag
genom skottgluggarna till ordens mening
iverterar försvaret. - Vi söker eld,
vi stryker flickornas mörka hår
moturs. Det förekommer idiopatiska infall
i några dagliga verksamheter, men helst
inte just nu. Så länge nattens fritt
fritt svävane ikon förblir svart håller agen sig undan.
58
Nu tar vi fram
specialistblocket här och
konstaterar sammanfattningsvis
i korthet alltså kanske följande.
Ett nyttigt åtgärdspaket resulterar
i ett kanske annat och mera gott
resultat. Vårt akuta sökbegrepp
förbinder sig med undulatens häpnadsväckande flykt
genom batyskafens nyckelhål
är vi siktat mot evighetens skärmsläckare Andromeda...
59
Annorlundalivet. Man får komiska
beteenden att likna grav panik.
Murar uppstår svart me kvävningsågren -
Överdriv aldrig din osjälvständighet
ty vind kan driva folken på reträtt
in i fonden av en statistik som visar
tiden Klockan runt; din själ saknar framgång,
din annorluna existens förefaller komisk.
60
Det förekom allvarliga hädelser
i et precisa solskenet. Folk!? - De var
irekt nya. I svarta gummidräkter och sådär.
Att slunga runt Zimbolon; flygane
små återtåg me stora hakar under
hjulet! Ingaluna tider håller ande, mörka
rum belyser å & då familjelivet; samtiigt intermediär
grafik bryter samman på totalt upplopp.
61
Vad är sant och vad är sunt?
Det ena är bil och det andra
är båt, när vi varken vet ut
eller in får bägge slå runt.
Mun du kan ta aspirinet, Helgon,
jag nöjer mig med respiratorn
fast min själ darrar som ett asplöv
så kroppens fikonlöf det glattar av;
här finns ingen möjlighet till valfusk
och ingen rätt att göra fel heller.
tisdag, september 08, 2009
DAGENS DIKT
Jag vaknade i gråljus
plötsligt till medvetenhet.
Jag ställde mig frågan: Vem Är Jag?
Jag undersökte mina kläder.
Genom härvan löpte ett snöre,
det hade varken början eller slut -
Jag slet och drog i snöret,
jag krängde och slet mina kläder
- men jag hittade ingen
knut.
plötsligt till medvetenhet.
Jag ställde mig frågan: Vem Är Jag?
Jag undersökte mina kläder.
Genom härvan löpte ett snöre,
det hade varken början eller slut -
Jag slet och drog i snöret,
jag krängde och slet mina kläder
- men jag hittade ingen
knut.
torsdag, augusti 27, 2009
Nyskrivet
En redbar norrlänning med snus
bak örat, näsan mellan bena,
ej främmande för brännvinsrus
och porr när timmarna blir sena,
och båda fötter rotfast ner
i kornplantagens djupa mocka,
en präktig karl, på världen ser
han lugnt, ha, ingenting kan chocka
en sådan Folkets Man, stabil
och trygg, hans börda är nog orkad;
han inger allt förtroende med stil
och smak att vara klädsamt korkad.
bak örat, näsan mellan bena,
ej främmande för brännvinsrus
och porr när timmarna blir sena,
och båda fötter rotfast ner
i kornplantagens djupa mocka,
en präktig karl, på världen ser
han lugnt, ha, ingenting kan chocka
en sådan Folkets Man, stabil
och trygg, hans börda är nog orkad;
han inger allt förtroende med stil
och smak att vara klädsamt korkad.
fredag, augusti 21, 2009
FYRRADINGAR
1
Här är det, överallt: händelsernas centrum,
som i reklamens virvel av leenden, städer –
Och mellan kastvindar, lika oro som i drömmen,
är våra dagar lika: utan början eller slut.
Men i den tysta parken bakom de yttersta husen,
där ingen bor, skall du finna ett ljus, lågt
i grönskan. Frihet är dess knappa ärende
vid foten av en enda avstannande lätt vind.
2
"Vid radioapparatens sena ljus
och septemberölet. Ovetande.
Här är de lugna tankarna
på inget något som inte finns.
Trakten utanför, nattens ögon
omgrupperar sig. Ovetande.
Ögonblicket närmar sig nu,
månstråken snuddar vid ögon. – Du?
Nej – ingenting, bara ett ord och
som inte finns. Ovetande.
Finns. Som i ett sakta språk,
någonting. På dessa tomma rader.
3
Norrlands l å n g a sommarnatt
med sin skiktade himmel
och sin barrskogssilhuett
över en overklig sjö!
Men i stugan: varje knäpp
gör det ljust i mitt rum –
Jag ligger sömnlös
men har glömt att jag vakar.
Det finns en slutande stig.
Den stigen finns inte –
Där löper drömmen, skymd, med bud
mellan väggarnas telegrafer…
4
Gud lyckas inte om dagen,
men bönerna lyckas för hans barn.
sakta stiger han ned från sitt Verk,
av tvivel mörk; det blir senare nu.
Gud lutar sig hem från trapetsen
likt Månens höga person.
Än vill han stiga högt upp i himlen,
än sjunka till djupet som ett glas.
Och gud förfrämligas i natten.
Så nalkas du rytmiskt din avbild,
du vite artist, i vår fjärran sömn
och i vinden, som blåser förbi.
5
Sjunkna i kvällen vilar förortshemmens ljus,
det luktar grönska och anonyma minnen
...härute går jag och röker under gatljus,
i sällskap med mig själv, i ett kryss av skuggor.
Ser upp – som i en dröms autentiska miljö
– blir stående, som om du nyss var tätt inpå
...betänker dina höfters militära grace
och dina läppar av spegel, ord och timjan
...men törs inte försöka minnas mer än så:
då skulle din närhet skingras i spiraler,
distraherad... kring den vemodsflöjt som irrar
så ensligt i sinnet här vid trädgårdsgränsen.
Verklighet – svåra norm! okonkretiserbar
som ortens friska brus i din fönsterspringa!
som nätters obekanta levnadsinnehåll
...minnen jag aldrig någonsin har förvärvat.
Dig skymmer till slut: idealets blindfönster,
det verkliga objektet för en svärmares
avståndskult: om jag besöker dig i huset
...så bor du överhuvud taget inte där.
6
Jag äter potatis
medan regnet börjar, Birkenau Blues
äger rum i stjärnfallets trädgård bortom
eftermiddagens avvaktande trafik
inför skymningens dal
nedanför de månadslånga
stuploden; oh regn; ett zonrörs
leende i bildrotens djupaste definition
...där jag ser: vad som
sker är samma skit som
raketfårorna i marken, förmer:
att betrakta sig själv medan blicken sker.
7
Utgångstime. Tjejerna glider
bort med sömn i högmålshjärtan.
Herren sitter kvar och vallar
till sig köparna. Välsignar oss.
8
I zenit flyger ett världsfrämmande
moln, ej olikt en stillsam tysk.
I närheten utspelar sig byggnads-
konstens rudimentära konkretion.
Är detta ett dynamiskt och likväl
ytterligen otillgängligt drama?
Detta är ingen dålig plats och
solbelyst är den, men allt är inte bra.
Det är kris i länet. Fast vi är ju bara
här på semester i och för sig,
min undulat längtar hem till
Oklahoma. Apropå otillgänglighet.
En hörselskadad skolklass skingras.
Det gör många farsoter med.
En stor jävla regnbåge förefaller
redo att kliva in över motorvägen.
9
En man som aldrig får det han vill
är fullständigt misslyckad – det
är den enkla sanningen
kvinnorna alltid med ångest förnekat.
En man som inte har någon kvinna
behöver ej längre sitt hem.
Lugn går han ut i natten,
skall finna den hemliga stjärnan.
Ljuset som lyser i mörkret immunt
finns; det finns där mörkret
är, och mörkret är överallt,
men Boken finns i nästan varje hem.
Och Venus som vakar i gryningen
upphäver kropparnas identitet.
Hon lyser in genom stängda portar
ett fjärran och underbart öga.
10
Ekens väsen är obeständighet
i ett ögonblick av yttersta frånvaro.
Någonstans i sommarens stad
svävar då alla parkers begrepp.
Här stannar ensamhetens yngling
vars hastigt världsfrämmande tanke
djupt i vindens obeständighet
formar ekens hjärta av klockklang.
11
Man kan inte leva utan kärlek
man kan heller inte låta bli att skratta.
Man kan leva livet utan gråt
med ensamhetens blå demon.
Dagarna rullar. Privata gårdar
bildas parallellt med hänsynstaganden.
Man har rätt att vara den man är
inom rim av detta ändamål.
Men du får heller inte vara hur som helst,
för då kan livets sköra väv gå sönder –
för har du en reva inom dig
sprider den sig till mig.
12
Ska det här föreställa en dialog –
Jag läser poäng till en dikt. Inget
är uttryckslöst. Ingen kommunikation
uppvägs av någonting helt inget.
Våra insulära charader illustrerar
sina egna oföränderliga metamorfoser.
Det är inte klokt. Det där inga
är sannerligen inte heller klokt.
13
Och tiden går och går och går i
jordens alla böcker; om du
tittar fromt i taket så
vad hittar du väl där?
Och klockans mörka ögonlock,
det dalar genom natten,
Sveriges magnecyl är slut,
undergången förestår.
Och vintern dråsar ner i stora
säckar över jultrafiken,
barnen tittar fromt i fönstren, finner
verkligheten där.
14
Det är månad att bestrida återkomsten.
Vems ögon riktar sig mot Herren Måne,
vars ego vaktar barnens tungor utan
större framgång? Vad jag skriver dåligt!
15
En dröm fann mig bosatt i en främmande, fattig förort
där kvällar föll som klockslag över de brinnande dammarna
som sträckte sig längs husen där mina okända vänner
under oklara förehavanden förflyttade sig i veckor och år
Vi tog hissarna upp och ner, vi fördrev våra dagar under
konversation om inget och oengagerade sällskapsspel;
bostäderna var enkla, små; välskötta; vänskapens glöd
förblev sval och enkel, alltmedan äventyrsregnen brann som
Glas i omivningarnas blomsterfyllda dammar; jag vet
att det som inte är tillstädes inte heller finns; jag vet
att denna sociala problemförort inte finns, och att de tysta
husen där sträcker sig som aftnar längsmed elddammarna
16
Som turist här i det bestämda U-landet
måste man vara mycket försiktig, man
hade varnat mig för uppriktighet; jag
snavade med tungan, omhändertogs
och sjönk allt djupare ned i grönska,
efterblivenhet, fördoldhet, korruption
viss tortyr och ständigt nya prövningar.
Till slut förstod jag att detta var mitt nya
liv. Jag prövades, jag fördes över till
den marxistiska gerillan. En morgon
visste jag att jag var beredd att dö. Man
sörjde för min ande och mitt kött, man
danade mig till en god och lycklig soldat.
Jag dök och sprang i farliga landskap,
jag älskade om natten, hatade på dan
och längtade inte mer att lämna drömmen.
17
Månar längs en förvillad datumgata
spränger sina gnistor i ord och stenar.
Tanken splittras i ett regn av glas. Låt
timmen tänja dina vingar till en linje –
Lågt över mörker, tungsint kustland
bränner ett norrsken in sitt diagram.
Låt nedfallet tolkas. Uppslagna fönster –
den blinda örnen lyfter som en skugga!
18
Solen ringde middagstid och klangen
sköljde gatorna rena från minnen.
Parken blinkade. Frostigt gasljus
pudrade grAnar som tandkrämstuber
Forna gestalter församlades till mässa
i Panflöjtskyrkan, den heliga ön –
Och världen blåste förbi den som tiden,
vinden som leker med år och drömmar
19
Eller rättare sagt rent bestialiska saker,
de kommer ut ibland; och förlåten
rämnar i takt med 77 avslöjanden -
Nils Holgersson var inte riktigt bra.
Den ena eller den andra profeten
sätter sig i stånd till sats framställning.
I övrigt framgår det. Om du förblandar
korten på visit misstänkliggörs motivet.,
sånt händer ju inte precis vem som
helst. Då måste det vara Snömannen,
och varför sitter också han inspärrad?
Troligen icke av humanitära skäl.
20
Ensamhet står djupt hög i en park. Ingenting
öppnar den väldiga asken för att släppa ut
det obetvingliga ljusets grenverk, men förgäves
är inte tystnadens inversion, inte den städse
väsentligenenskillda undantagsförvändhetens
ständigt vidareutvecklade fuga. Och i sommarens
stad kvarstår alla avvikelsers mångfald liksom
människan växer sig gudalik under inbördes
oåtkomlighet. Och världsfrånvända gathörn
skymmer då Upptäckt. Ungdomens kvinnor
visar sig i det synligas oupphörliga mellanrum
och skyndar vidare mlot en okänd klämtan -
Denna förenar oss till slut i samma ton
vari avlägsen dröm ger resonans åt all stillhet
vi kallar tid och som nätt och jämt görs uppenbar
i det underförståddas återkommande detonationer.
21
I Månens sken slår Klockan XII;
det regnar. Utan tvivel är det
hela nåt man ofrånkomlogen kollapsar
i, fast omvänt fall vare motsatsen ditos;
i coronerglansen av hr Tideman
Gul som en bock hitom diket placerad
som ett Något; Herren bede tillvids.
Sonerar vi det tar det fyfan -
Hemgång; det vet vi inte gärna
något om - "Underlunda skenebild",
vad betyder det? - Kaöseri, min Dam!
Därför må vi inte synda heller.
22
Jaså du, upp faller kväll
med dubbel pianokonsert,
avbördar samtliga taksprång
envetenhetens garderobfönsteer;
det blir på sålika sätt möjligt
att räkna hem trafiksol,
kan man säga; eller
- kanske inte heller ens det,
vem utskapar då estetikens
ljustonart i en annan stad?
- Frågan saknar mening
allteftersom gatuställena tänds
emedan ju oftare man säger
en och samma sak
måste allt det övriga belysas
liksom de tafatta gårdsbuskagen
bredvidkledes den Enönskade
i modulo tele minuternÁ -
BYT STIL DITT SCHIZOFRENA ÅBÄKE
säger Hon.
23
O problem = kommunikationer
och fixing good under leda Månen
tillbaka genom fel gångtunnlar,
jag menar det är inte heller fel
att allts övergångar underhålla
och aldrig hålla lite grann i gengäld,
det annorlunda är. Det framstår
nog som ett litet fel vid sidan
här om det som inte bara någonting
förblir men bara något som vi inte bara
talar om när vi är fler än tre som
värre är än bara Knoll och Tott -
24
Gallsten, du ska lämna skymningsblomman.
Du har saboterat cocacolaskogarna.
Du har förorsakat spegelskador.
Inte ens Nintendo kan göra något åt dig.
25
På väg från Skolan
in i Livet
möter du Sanningen
om hur Allt hänger ihop,
hållfast,
en obönhörligt
sammanhängande struktur
av sakförhållanden och därmed
besläktade ting –
Konstruktionen, perfekt,
sträcker sig
från stenläggningen ända upp i taket –
"Hur ska jag komma ut här?
Hur ska jag komma ut här?
Kan NÅN tala om för mig det?
Hur ska jag komma ut här??"
26
Gatans bildspråk och fångenskap följer
flanören i en och samma förtvivlan.
Ensamheten lämnar paraplyer hitom sig,
fruktar den pornografiska hinderbanan.
Flickor med ögon av medveten spådom
trotsar fönstrens skuggor av förlupen
skam och bevarar min död i sina leendens
uppståndelsetystnad bakom trafikens rygg.
27
Nu var det ungefär som Photoshop,
ett samtal utan två personer,
med klockan i ett annat rum -
Jag dirigerade din ögonskugga!
På gården många många parsec
utanför var stenar inte kvar av
stenar, sedan. Låt mig tystna här
och spela en mollstämd violinsonat.
28
Jag tänkte att gräset står upp för sin rätt.
Hon satt bredvid mig. Hennes korpsvarta hår
befann sig inte särskilt långt från Idealen.
Hon tycktes nu iaktta verkligheten mycket lugnt.
Där satt jag mellan flickan och mig själv
och tänkte att grönskan står upp för sin natt.
Denna tidiga sommar var mättad med din årstid
vars namn och kunskap är Friheten. Korpsvart.
30
Okänd är namnet. Kyrkan församlar
i häpnad Barnets oerhörda främlingsskap.
Ensamhet vill jag sålunda läsa, djupt
över kärleksdagarnas asfalt.
De vet ingenting, de vet ingenting,
de sitter och väntar på någonting annat!
Du fattar nog, säger flickan in-
till mig, psykotisk; sommarnattsleende.
31
Aftonens fredlighet överträffar vandrarens
inställsamma steg i riktning under Månen.
På samma sätt är Gud, den store Ändrarens
förtegna sken, skild från var human aning.
232
I afton renässans! Och löften spelar
på substantivens metronom längs Odengatans
fördrömda monolog av tysta portbelysningar
allt närmare Lustens egendomliga gitarr -
Mörka klubbar kommer i det lugna blodet,
morgondagen väntar inte heller alltför sen.
En stjärna, tindrad ner i nervtabletter,
sådan är vår kärlek. - I afton renässans!
33
Det finns en osynlig springbrunn i sommarparken.
Sådant är gossebarnets hjältemod,
vars ögonblick från och med nu kontrollerar på ockult väg
de sorlande städernas växande diaspora av assassiner.
Vildgässen kommer. De har alltid varit på väg,
en stilla glädje. Bundsförvanter går i stundens lövverk -
Jag tänker även på det olycksaliga folk
vars heliga efterskrift delvis dikterades av Giftblandaren.
34
Nattmusiken tiger balanserad
med en Stjärnas svunna uddar över havet
där en ynglings drömmar alltjämt frambär
vår levnadsvåg som inte ännu har ett slut.
Så tonsätts trolöshetens ljuva paradoxer
i barnens ögonglimmer redan hän
längs erotikens gungande synkop
dit världens kransbefolkning vallfärdas.
35
Han försöker koncentrera mig. Hallucinerar
inte. Väderlekens hypostatiskt väsenslösa
bildspel intonerar främlingsskapsminuten nu
som alltid, utan fortsättning och katalytisk
impedans; så inbillat försmädlig är er nye
granne, att han sitter i sitt fönster, leende
och tom som vackra dikter bakom ögonen.
Han liv är utan mening och hans namn är Du.
36
Lägenhetens elementa: årstid,
decennium, balkong! och närmiljö
Expressiva åtaganden & party
framåt kvällen samt en brödrost
i köket någonstans. Hur är det?
Svenskt. En barndom? Ja, med
framtidsaningar, faktiskt inte
helt orealistiska; men fantasi
Hinnande timme, här i rummet,
sällskap med en svart förhunnen
blomvas. En dörröppning är med
Hon visar sig från sidan, sträcker
Det är ett ögonblick med stark
ängslan inbyggd, nervsystem
Löst sammanfogade andetag
Kanske klippta ur berättelsen
Förresten, såsom i en spegel
Nej, jag orkar inte med det här
längre. Världen och jag kommer
inte överens! jag isolerar dig.
37
På vindriktigt: o ungdomsvänster
Nattetid i haschischdämmor över
själens topologiskt multirratio-
besläktade fördömlighet: därför.
På Kungsholmen brukade jag natta
Kväll ej närmare än så försiktigt
som ett talesätt, en ovana. Förstå
i skymme; fös mig till en vanepark
och lütsen i förening? dramatik
och larmetik. Du må vakna hitare
politiskt asså - inte det? haha, jag
tror, men om det regnar - dåså!
38
Aftonens fredlighet överträffar vandrarens
inställsamma steg i riktning under Månen.
På samma sätt är Gud, den store Ändrarens
förtegna sken, skild från var human aning.
39
Ens läge sätter livets ton.
Man måste genomskåda skenen.
Det gäller sedan hedenhös.
Vem frälser dig, Guds Son?
Vad är du för ett hjälplöst hjon?
Du ligger strax i vägrenen;
nej, kämpa hellre, bit och klös!
Så blir Han om dig mån.
Själv var jag nog en snäll person.
Det förde mig till rännstenen.
Där blev jag grym och hänsynslös.
Så kom jag därifrån.
40
Japan. Jag säger det igen:
Zimbabwe. Vem improviserar,
kommer inte på nåt mer
Flicksamlagen fortsätter
Vintern är så jävla kort
att man blir hel och nästan
hållen inför some publik
Professorsherre visar
sej öppningen i dörr och
gubbsamlagen fortsätter
Förstår ni inte vad i dag?
och säger det igen: Japan.
41.
Ett osynligt barn sträcker sin tunna hand
mot svängande lyktor i moderns ögon,
natten flammar i gareroberna. Försenad
ryggar staden in i timmens magnetiska köld.
Så länge har vi väntat att ingenting skall
ske, att andetagen vittrat i ensamheten.
Verkligheten dalar som stjärnor på tapeterna.
Förklarad är skriften! Undergången förestår.
42.
I landskapet är ljus, identitetsförlust och mörker.
Vem vet om någonting egentligen hör hemma där.
Trädens lövverk söker vandraren. Med skuggors andedräkt
i ögonen står Ensamheten vid en grind på pass.
Det är ett inre landskap. Jag hör hemma här.
Jag sluter mina ögon och svinner som en fläkt av sunnan,
jag dyker upp igen, jag finner mina städer.
Där är jag ung på nytt, och lika svag som månsken.
Som skräcken för en hund, som löftet om en flickas mjukhet
är framtiden mig nära vid en stark och darrande sekund.
Vart ansikte jag ser har okänd innebörd,
det spelar ingen roll om alla dessa tecken varar.
Det är en resa bortom fakta och begrepp.
Musiken bär mig framåt, ja musiken, toner ingenstansifrån
och den är stark och mild i sunnanvinden
som fläktar över sömnens landskap lätt som ingens ögonlock.
43
Med ansikten försänkta i eftertänksamhetens
ögonblickliga nattsken bedömer kardinalerna
min vårliga skuld; och jag sträcker mig efter
den Egendomliges röst i trakten av det stora
vänstra Ögat. Ett barn virvlar bort i ensamhet,
inte ens en grå liten fågel återstår på kvist i
den finala teorins försonligt grönskande spegel,
men jag har förvärvat mina rötter i Bokens attityd
till den enkla naturen och de svala slingorna av
ständig väderlek som våra petitioner genererar.
Här följer en serie av låga träd. Avlägsenhet
mäter sig sidledes ut genom drömmens lövverk.
44
Vid ankomsten till gårdsplanen
som spärrar vägen in till Någons hem
med frestelse att här fördrömd bli stående
tyder mannen redan hennes ögon -
Han är så känslig för nyanser
att läsförmågan sviktar;
den fortsättning som skulle följa här
förlorade hans blick i husfasadens skifferspel.
45
Som i ett bilbans jämna rytm
förbyts en trista porten
oavbrutet: är et här jag bor?
Jag har väl ett hem någonstans?
Men nej: et är så ensligt i stan -
Ingenstans någon som väntar,
bara ett virrvarr av trappor
och hissen är allti ur funktion -
Då glider en tysta porten upp
för ingen: gatan är är!
Jag går. Och et blir åska nu,
himmelen lyser starkt av frihet.
46
Det är så mycket algen inte har att säga;
man bör i allmänhet förhålla sig absint
med stadseliterna på dagsfinansens barer
men ej för den skull övedriva skolans mål-
sättning i fråga om syntetiskt raffelbord
i dödens värdelösa Klubbhus. Kostnad
vrider stundom ångest ur en alltför väl-
beräknat idiotisk vindpaus mellan fyra ögon
på spaning mot esoterik; nog undfår maktens
damer femtioårsartikelns effektiva sam-
lagställning under åns konsensusglans
där söderns tallar bortförs nihilistiskt
i riktning längs marinelevens dagboks-
mariginal; man går i landsflykt efter vän-
tad hämnd, och sårad kärlek framgår något
söööökt vid årtull i parisens skymningshamn...
47
Du är vandrare men äls-
kar små Ingelkommentarer,
och skärvor: det har du
inte och gillar, så att
det kan någon införvirrad
i dina teoretutom framgått
att sekvens finns heller dubbel-
bladet var med i säger araber.
Kan ju vara Aftonstad hela var
medicinikerna? Och hans konet,
eller vad ge ingen ju helt i
konspirationsplanerat speldos.
48.
Vi tackar svenskan för sin vårmiljö
utan personligt ansvar, gud är stor
och världen överskrider horisonten
Vår inga fastighetsskötare går runt
mellan käringarnas bord och rensar
kattorna ur en kritikerrisad glömska
Man säger att han tiger om morden
som ägde rum här artonhundranitton
Det var en tjusig tid på många sätt
att vara eller inte vara tycker vi
andra som inte bryr oss om det minsta
Här är gudagott att slippa informera
varevinnerliga tjänsteman om inget
i dessa dagar av totalt orealistiskt
medborgarskap de här tomma husen
hyser utan vidare som trafikbruset
49.
Den grå och blanka vikens lugn. Ett fågelstreck hägrar
sig ut ur det dömda landskapet, och sinnet kallar sig
blinksnabbt åter från en refug av omedveten glädje –
Slottet på den andra stranden återgäldar mina blickar.
Fasadtom framträder en Ort med svävande innebörd
som ett schackdrag jag en gång såg utföras i drömmen,
en manöver som aldrig förekommer i verkligt spel –
bara i en lugn impuls som ibland söker mig vid brädet.
Kontinuerligt avskärmad av ögonblickets ljuskupol
och skendöd är all hemmahörighet som inför en tavla
tills någon ropar, bristande spontant: "Så Vackert!"
med en sorgsen och teatralisk effekt. – Och plötsligt
tycks den scenen hämtad ur det fiktiva TV-reportage
från en imaginär landsdel som jag såg i den nämnda
drömmen! Åldern av en stilla kultur, stark av erinran,
inbillning, varvas nu tillrätta i ett andetags översikt
med ett brutet cembaloackord som dunkelt ledmotiv:
en orolig, dynamisk balans. – Jag hör det nu igen när
jag passerar en trädgård på vägen hem från bryggan
denna lugna dag vid randen av det hisnande november.
Här är det, överallt: händelsernas centrum,
som i reklamens virvel av leenden, städer –
Och mellan kastvindar, lika oro som i drömmen,
är våra dagar lika: utan början eller slut.
Men i den tysta parken bakom de yttersta husen,
där ingen bor, skall du finna ett ljus, lågt
i grönskan. Frihet är dess knappa ärende
vid foten av en enda avstannande lätt vind.
2
"Vid radioapparatens sena ljus
och septemberölet. Ovetande.
Här är de lugna tankarna
på inget något som inte finns.
Trakten utanför, nattens ögon
omgrupperar sig. Ovetande.
Ögonblicket närmar sig nu,
månstråken snuddar vid ögon. – Du?
Nej – ingenting, bara ett ord och
som inte finns. Ovetande.
Finns. Som i ett sakta språk,
någonting. På dessa tomma rader.
3
Norrlands l å n g a sommarnatt
med sin skiktade himmel
och sin barrskogssilhuett
över en overklig sjö!
Men i stugan: varje knäpp
gör det ljust i mitt rum –
Jag ligger sömnlös
men har glömt att jag vakar.
Det finns en slutande stig.
Den stigen finns inte –
Där löper drömmen, skymd, med bud
mellan väggarnas telegrafer…
4
Gud lyckas inte om dagen,
men bönerna lyckas för hans barn.
sakta stiger han ned från sitt Verk,
av tvivel mörk; det blir senare nu.
Gud lutar sig hem från trapetsen
likt Månens höga person.
Än vill han stiga högt upp i himlen,
än sjunka till djupet som ett glas.
Och gud förfrämligas i natten.
Så nalkas du rytmiskt din avbild,
du vite artist, i vår fjärran sömn
och i vinden, som blåser förbi.
5
Sjunkna i kvällen vilar förortshemmens ljus,
det luktar grönska och anonyma minnen
...härute går jag och röker under gatljus,
i sällskap med mig själv, i ett kryss av skuggor.
Ser upp – som i en dröms autentiska miljö
– blir stående, som om du nyss var tätt inpå
...betänker dina höfters militära grace
och dina läppar av spegel, ord och timjan
...men törs inte försöka minnas mer än så:
då skulle din närhet skingras i spiraler,
distraherad... kring den vemodsflöjt som irrar
så ensligt i sinnet här vid trädgårdsgränsen.
Verklighet – svåra norm! okonkretiserbar
som ortens friska brus i din fönsterspringa!
som nätters obekanta levnadsinnehåll
...minnen jag aldrig någonsin har förvärvat.
Dig skymmer till slut: idealets blindfönster,
det verkliga objektet för en svärmares
avståndskult: om jag besöker dig i huset
...så bor du överhuvud taget inte där.
6
Jag äter potatis
medan regnet börjar, Birkenau Blues
äger rum i stjärnfallets trädgård bortom
eftermiddagens avvaktande trafik
inför skymningens dal
nedanför de månadslånga
stuploden; oh regn; ett zonrörs
leende i bildrotens djupaste definition
...där jag ser: vad som
sker är samma skit som
raketfårorna i marken, förmer:
att betrakta sig själv medan blicken sker.
7
Utgångstime. Tjejerna glider
bort med sömn i högmålshjärtan.
Herren sitter kvar och vallar
till sig köparna. Välsignar oss.
8
I zenit flyger ett världsfrämmande
moln, ej olikt en stillsam tysk.
I närheten utspelar sig byggnads-
konstens rudimentära konkretion.
Är detta ett dynamiskt och likväl
ytterligen otillgängligt drama?
Detta är ingen dålig plats och
solbelyst är den, men allt är inte bra.
Det är kris i länet. Fast vi är ju bara
här på semester i och för sig,
min undulat längtar hem till
Oklahoma. Apropå otillgänglighet.
En hörselskadad skolklass skingras.
Det gör många farsoter med.
En stor jävla regnbåge förefaller
redo att kliva in över motorvägen.
9
En man som aldrig får det han vill
är fullständigt misslyckad – det
är den enkla sanningen
kvinnorna alltid med ångest förnekat.
En man som inte har någon kvinna
behöver ej längre sitt hem.
Lugn går han ut i natten,
skall finna den hemliga stjärnan.
Ljuset som lyser i mörkret immunt
finns; det finns där mörkret
är, och mörkret är överallt,
men Boken finns i nästan varje hem.
Och Venus som vakar i gryningen
upphäver kropparnas identitet.
Hon lyser in genom stängda portar
ett fjärran och underbart öga.
10
Ekens väsen är obeständighet
i ett ögonblick av yttersta frånvaro.
Någonstans i sommarens stad
svävar då alla parkers begrepp.
Här stannar ensamhetens yngling
vars hastigt världsfrämmande tanke
djupt i vindens obeständighet
formar ekens hjärta av klockklang.
11
Man kan inte leva utan kärlek
man kan heller inte låta bli att skratta.
Man kan leva livet utan gråt
med ensamhetens blå demon.
Dagarna rullar. Privata gårdar
bildas parallellt med hänsynstaganden.
Man har rätt att vara den man är
inom rim av detta ändamål.
Men du får heller inte vara hur som helst,
för då kan livets sköra väv gå sönder –
för har du en reva inom dig
sprider den sig till mig.
12
Ska det här föreställa en dialog –
Jag läser poäng till en dikt. Inget
är uttryckslöst. Ingen kommunikation
uppvägs av någonting helt inget.
Våra insulära charader illustrerar
sina egna oföränderliga metamorfoser.
Det är inte klokt. Det där inga
är sannerligen inte heller klokt.
13
Och tiden går och går och går i
jordens alla böcker; om du
tittar fromt i taket så
vad hittar du väl där?
Och klockans mörka ögonlock,
det dalar genom natten,
Sveriges magnecyl är slut,
undergången förestår.
Och vintern dråsar ner i stora
säckar över jultrafiken,
barnen tittar fromt i fönstren, finner
verkligheten där.
14
Det är månad att bestrida återkomsten.
Vems ögon riktar sig mot Herren Måne,
vars ego vaktar barnens tungor utan
större framgång? Vad jag skriver dåligt!
15
En dröm fann mig bosatt i en främmande, fattig förort
där kvällar föll som klockslag över de brinnande dammarna
som sträckte sig längs husen där mina okända vänner
under oklara förehavanden förflyttade sig i veckor och år
Vi tog hissarna upp och ner, vi fördrev våra dagar under
konversation om inget och oengagerade sällskapsspel;
bostäderna var enkla, små; välskötta; vänskapens glöd
förblev sval och enkel, alltmedan äventyrsregnen brann som
Glas i omivningarnas blomsterfyllda dammar; jag vet
att det som inte är tillstädes inte heller finns; jag vet
att denna sociala problemförort inte finns, och att de tysta
husen där sträcker sig som aftnar längsmed elddammarna
16
Som turist här i det bestämda U-landet
måste man vara mycket försiktig, man
hade varnat mig för uppriktighet; jag
snavade med tungan, omhändertogs
och sjönk allt djupare ned i grönska,
efterblivenhet, fördoldhet, korruption
viss tortyr och ständigt nya prövningar.
Till slut förstod jag att detta var mitt nya
liv. Jag prövades, jag fördes över till
den marxistiska gerillan. En morgon
visste jag att jag var beredd att dö. Man
sörjde för min ande och mitt kött, man
danade mig till en god och lycklig soldat.
Jag dök och sprang i farliga landskap,
jag älskade om natten, hatade på dan
och längtade inte mer att lämna drömmen.
17
Månar längs en förvillad datumgata
spränger sina gnistor i ord och stenar.
Tanken splittras i ett regn av glas. Låt
timmen tänja dina vingar till en linje –
Lågt över mörker, tungsint kustland
bränner ett norrsken in sitt diagram.
Låt nedfallet tolkas. Uppslagna fönster –
den blinda örnen lyfter som en skugga!
18
Solen ringde middagstid och klangen
sköljde gatorna rena från minnen.
Parken blinkade. Frostigt gasljus
pudrade grAnar som tandkrämstuber
Forna gestalter församlades till mässa
i Panflöjtskyrkan, den heliga ön –
Och världen blåste förbi den som tiden,
vinden som leker med år och drömmar
19
Eller rättare sagt rent bestialiska saker,
de kommer ut ibland; och förlåten
rämnar i takt med 77 avslöjanden -
Nils Holgersson var inte riktigt bra.
Den ena eller den andra profeten
sätter sig i stånd till sats framställning.
I övrigt framgår det. Om du förblandar
korten på visit misstänkliggörs motivet.,
sånt händer ju inte precis vem som
helst. Då måste det vara Snömannen,
och varför sitter också han inspärrad?
Troligen icke av humanitära skäl.
20
Ensamhet står djupt hög i en park. Ingenting
öppnar den väldiga asken för att släppa ut
det obetvingliga ljusets grenverk, men förgäves
är inte tystnadens inversion, inte den städse
väsentligenenskillda undantagsförvändhetens
ständigt vidareutvecklade fuga. Och i sommarens
stad kvarstår alla avvikelsers mångfald liksom
människan växer sig gudalik under inbördes
oåtkomlighet. Och världsfrånvända gathörn
skymmer då Upptäckt. Ungdomens kvinnor
visar sig i det synligas oupphörliga mellanrum
och skyndar vidare mlot en okänd klämtan -
Denna förenar oss till slut i samma ton
vari avlägsen dröm ger resonans åt all stillhet
vi kallar tid och som nätt och jämt görs uppenbar
i det underförståddas återkommande detonationer.
21
I Månens sken slår Klockan XII;
det regnar. Utan tvivel är det
hela nåt man ofrånkomlogen kollapsar
i, fast omvänt fall vare motsatsen ditos;
i coronerglansen av hr Tideman
Gul som en bock hitom diket placerad
som ett Något; Herren bede tillvids.
Sonerar vi det tar det fyfan -
Hemgång; det vet vi inte gärna
något om - "Underlunda skenebild",
vad betyder det? - Kaöseri, min Dam!
Därför må vi inte synda heller.
22
Jaså du, upp faller kväll
med dubbel pianokonsert,
avbördar samtliga taksprång
envetenhetens garderobfönsteer;
det blir på sålika sätt möjligt
att räkna hem trafiksol,
kan man säga; eller
- kanske inte heller ens det,
vem utskapar då estetikens
ljustonart i en annan stad?
- Frågan saknar mening
allteftersom gatuställena tänds
emedan ju oftare man säger
en och samma sak
måste allt det övriga belysas
liksom de tafatta gårdsbuskagen
bredvidkledes den Enönskade
i modulo tele minuternÁ -
BYT STIL DITT SCHIZOFRENA ÅBÄKE
säger Hon.
23
O problem = kommunikationer
och fixing good under leda Månen
tillbaka genom fel gångtunnlar,
jag menar det är inte heller fel
att allts övergångar underhålla
och aldrig hålla lite grann i gengäld,
det annorlunda är. Det framstår
nog som ett litet fel vid sidan
här om det som inte bara någonting
förblir men bara något som vi inte bara
talar om när vi är fler än tre som
värre är än bara Knoll och Tott -
24
Gallsten, du ska lämna skymningsblomman.
Du har saboterat cocacolaskogarna.
Du har förorsakat spegelskador.
Inte ens Nintendo kan göra något åt dig.
25
På väg från Skolan
in i Livet
möter du Sanningen
om hur Allt hänger ihop,
hållfast,
en obönhörligt
sammanhängande struktur
av sakförhållanden och därmed
besläktade ting –
Konstruktionen, perfekt,
sträcker sig
från stenläggningen ända upp i taket –
"Hur ska jag komma ut här?
Hur ska jag komma ut här?
Kan NÅN tala om för mig det?
Hur ska jag komma ut här??"
26
Gatans bildspråk och fångenskap följer
flanören i en och samma förtvivlan.
Ensamheten lämnar paraplyer hitom sig,
fruktar den pornografiska hinderbanan.
Flickor med ögon av medveten spådom
trotsar fönstrens skuggor av förlupen
skam och bevarar min död i sina leendens
uppståndelsetystnad bakom trafikens rygg.
27
Nu var det ungefär som Photoshop,
ett samtal utan två personer,
med klockan i ett annat rum -
Jag dirigerade din ögonskugga!
På gården många många parsec
utanför var stenar inte kvar av
stenar, sedan. Låt mig tystna här
och spela en mollstämd violinsonat.
28
Jag tänkte att gräset står upp för sin rätt.
Hon satt bredvid mig. Hennes korpsvarta hår
befann sig inte särskilt långt från Idealen.
Hon tycktes nu iaktta verkligheten mycket lugnt.
Där satt jag mellan flickan och mig själv
och tänkte att grönskan står upp för sin natt.
Denna tidiga sommar var mättad med din årstid
vars namn och kunskap är Friheten. Korpsvart.
30
Okänd är namnet. Kyrkan församlar
i häpnad Barnets oerhörda främlingsskap.
Ensamhet vill jag sålunda läsa, djupt
över kärleksdagarnas asfalt.
De vet ingenting, de vet ingenting,
de sitter och väntar på någonting annat!
Du fattar nog, säger flickan in-
till mig, psykotisk; sommarnattsleende.
31
Aftonens fredlighet överträffar vandrarens
inställsamma steg i riktning under Månen.
På samma sätt är Gud, den store Ändrarens
förtegna sken, skild från var human aning.
232
I afton renässans! Och löften spelar
på substantivens metronom längs Odengatans
fördrömda monolog av tysta portbelysningar
allt närmare Lustens egendomliga gitarr -
Mörka klubbar kommer i det lugna blodet,
morgondagen väntar inte heller alltför sen.
En stjärna, tindrad ner i nervtabletter,
sådan är vår kärlek. - I afton renässans!
33
Det finns en osynlig springbrunn i sommarparken.
Sådant är gossebarnets hjältemod,
vars ögonblick från och med nu kontrollerar på ockult väg
de sorlande städernas växande diaspora av assassiner.
Vildgässen kommer. De har alltid varit på väg,
en stilla glädje. Bundsförvanter går i stundens lövverk -
Jag tänker även på det olycksaliga folk
vars heliga efterskrift delvis dikterades av Giftblandaren.
34
Nattmusiken tiger balanserad
med en Stjärnas svunna uddar över havet
där en ynglings drömmar alltjämt frambär
vår levnadsvåg som inte ännu har ett slut.
Så tonsätts trolöshetens ljuva paradoxer
i barnens ögonglimmer redan hän
längs erotikens gungande synkop
dit världens kransbefolkning vallfärdas.
35
Han försöker koncentrera mig. Hallucinerar
inte. Väderlekens hypostatiskt väsenslösa
bildspel intonerar främlingsskapsminuten nu
som alltid, utan fortsättning och katalytisk
impedans; så inbillat försmädlig är er nye
granne, att han sitter i sitt fönster, leende
och tom som vackra dikter bakom ögonen.
Han liv är utan mening och hans namn är Du.
36
Lägenhetens elementa: årstid,
decennium, balkong! och närmiljö
Expressiva åtaganden & party
framåt kvällen samt en brödrost
i köket någonstans. Hur är det?
Svenskt. En barndom? Ja, med
framtidsaningar, faktiskt inte
helt orealistiska; men fantasi
Hinnande timme, här i rummet,
sällskap med en svart förhunnen
blomvas. En dörröppning är med
Hon visar sig från sidan, sträcker
Det är ett ögonblick med stark
ängslan inbyggd, nervsystem
Löst sammanfogade andetag
Kanske klippta ur berättelsen
Förresten, såsom i en spegel
Nej, jag orkar inte med det här
längre. Världen och jag kommer
inte överens! jag isolerar dig.
37
På vindriktigt: o ungdomsvänster
Nattetid i haschischdämmor över
själens topologiskt multirratio-
besläktade fördömlighet: därför.
På Kungsholmen brukade jag natta
Kväll ej närmare än så försiktigt
som ett talesätt, en ovana. Förstå
i skymme; fös mig till en vanepark
och lütsen i förening? dramatik
och larmetik. Du må vakna hitare
politiskt asså - inte det? haha, jag
tror, men om det regnar - dåså!
38
Aftonens fredlighet överträffar vandrarens
inställsamma steg i riktning under Månen.
På samma sätt är Gud, den store Ändrarens
förtegna sken, skild från var human aning.
39
Ens läge sätter livets ton.
Man måste genomskåda skenen.
Det gäller sedan hedenhös.
Vem frälser dig, Guds Son?
Vad är du för ett hjälplöst hjon?
Du ligger strax i vägrenen;
nej, kämpa hellre, bit och klös!
Så blir Han om dig mån.
Själv var jag nog en snäll person.
Det förde mig till rännstenen.
Där blev jag grym och hänsynslös.
Så kom jag därifrån.
40
Japan. Jag säger det igen:
Zimbabwe. Vem improviserar,
kommer inte på nåt mer
Flicksamlagen fortsätter
Vintern är så jävla kort
att man blir hel och nästan
hållen inför some publik
Professorsherre visar
sej öppningen i dörr och
gubbsamlagen fortsätter
Förstår ni inte vad i dag?
och säger det igen: Japan.
41.
Ett osynligt barn sträcker sin tunna hand
mot svängande lyktor i moderns ögon,
natten flammar i gareroberna. Försenad
ryggar staden in i timmens magnetiska köld.
Så länge har vi väntat att ingenting skall
ske, att andetagen vittrat i ensamheten.
Verkligheten dalar som stjärnor på tapeterna.
Förklarad är skriften! Undergången förestår.
42.
I landskapet är ljus, identitetsförlust och mörker.
Vem vet om någonting egentligen hör hemma där.
Trädens lövverk söker vandraren. Med skuggors andedräkt
i ögonen står Ensamheten vid en grind på pass.
Det är ett inre landskap. Jag hör hemma här.
Jag sluter mina ögon och svinner som en fläkt av sunnan,
jag dyker upp igen, jag finner mina städer.
Där är jag ung på nytt, och lika svag som månsken.
Som skräcken för en hund, som löftet om en flickas mjukhet
är framtiden mig nära vid en stark och darrande sekund.
Vart ansikte jag ser har okänd innebörd,
det spelar ingen roll om alla dessa tecken varar.
Det är en resa bortom fakta och begrepp.
Musiken bär mig framåt, ja musiken, toner ingenstansifrån
och den är stark och mild i sunnanvinden
som fläktar över sömnens landskap lätt som ingens ögonlock.
43
Med ansikten försänkta i eftertänksamhetens
ögonblickliga nattsken bedömer kardinalerna
min vårliga skuld; och jag sträcker mig efter
den Egendomliges röst i trakten av det stora
vänstra Ögat. Ett barn virvlar bort i ensamhet,
inte ens en grå liten fågel återstår på kvist i
den finala teorins försonligt grönskande spegel,
men jag har förvärvat mina rötter i Bokens attityd
till den enkla naturen och de svala slingorna av
ständig väderlek som våra petitioner genererar.
Här följer en serie av låga träd. Avlägsenhet
mäter sig sidledes ut genom drömmens lövverk.
44
Vid ankomsten till gårdsplanen
som spärrar vägen in till Någons hem
med frestelse att här fördrömd bli stående
tyder mannen redan hennes ögon -
Han är så känslig för nyanser
att läsförmågan sviktar;
den fortsättning som skulle följa här
förlorade hans blick i husfasadens skifferspel.
45
Som i ett bilbans jämna rytm
förbyts en trista porten
oavbrutet: är et här jag bor?
Jag har väl ett hem någonstans?
Men nej: et är så ensligt i stan -
Ingenstans någon som väntar,
bara ett virrvarr av trappor
och hissen är allti ur funktion -
Då glider en tysta porten upp
för ingen: gatan är är!
Jag går. Och et blir åska nu,
himmelen lyser starkt av frihet.
46
Det är så mycket algen inte har att säga;
man bör i allmänhet förhålla sig absint
med stadseliterna på dagsfinansens barer
men ej för den skull övedriva skolans mål-
sättning i fråga om syntetiskt raffelbord
i dödens värdelösa Klubbhus. Kostnad
vrider stundom ångest ur en alltför väl-
beräknat idiotisk vindpaus mellan fyra ögon
på spaning mot esoterik; nog undfår maktens
damer femtioårsartikelns effektiva sam-
lagställning under åns konsensusglans
där söderns tallar bortförs nihilistiskt
i riktning längs marinelevens dagboks-
mariginal; man går i landsflykt efter vän-
tad hämnd, och sårad kärlek framgår något
söööökt vid årtull i parisens skymningshamn...
47
Du är vandrare men äls-
kar små Ingelkommentarer,
och skärvor: det har du
inte och gillar, så att
det kan någon införvirrad
i dina teoretutom framgått
att sekvens finns heller dubbel-
bladet var med i säger araber.
Kan ju vara Aftonstad hela var
medicinikerna? Och hans konet,
eller vad ge ingen ju helt i
konspirationsplanerat speldos.
48.
Vi tackar svenskan för sin vårmiljö
utan personligt ansvar, gud är stor
och världen överskrider horisonten
Vår inga fastighetsskötare går runt
mellan käringarnas bord och rensar
kattorna ur en kritikerrisad glömska
Man säger att han tiger om morden
som ägde rum här artonhundranitton
Det var en tjusig tid på många sätt
att vara eller inte vara tycker vi
andra som inte bryr oss om det minsta
Här är gudagott att slippa informera
varevinnerliga tjänsteman om inget
i dessa dagar av totalt orealistiskt
medborgarskap de här tomma husen
hyser utan vidare som trafikbruset
49.
Den grå och blanka vikens lugn. Ett fågelstreck hägrar
sig ut ur det dömda landskapet, och sinnet kallar sig
blinksnabbt åter från en refug av omedveten glädje –
Slottet på den andra stranden återgäldar mina blickar.
Fasadtom framträder en Ort med svävande innebörd
som ett schackdrag jag en gång såg utföras i drömmen,
en manöver som aldrig förekommer i verkligt spel –
bara i en lugn impuls som ibland söker mig vid brädet.
Kontinuerligt avskärmad av ögonblickets ljuskupol
och skendöd är all hemmahörighet som inför en tavla
tills någon ropar, bristande spontant: "Så Vackert!"
med en sorgsen och teatralisk effekt. – Och plötsligt
tycks den scenen hämtad ur det fiktiva TV-reportage
från en imaginär landsdel som jag såg i den nämnda
drömmen! Åldern av en stilla kultur, stark av erinran,
inbillning, varvas nu tillrätta i ett andetags översikt
med ett brutet cembaloackord som dunkelt ledmotiv:
en orolig, dynamisk balans. – Jag hör det nu igen när
jag passerar en trädgård på vägen hem från bryggan
denna lugna dag vid randen av det hisnande november.
söndag, augusti 16, 2009
RIMMADE DIKTER
1. En Äldre Mans Visa
Så går jag ut på aftonpromenaden.
Så når jag älsklingsstället, fjärden här,
beundrar utsikten i sol, ser raden
av tysta hus på andra sidan: staden.
Smått tankspridd är man, alltid! Därför lär
man strax vad inte är, nå vem vet när
det redan sker? - Jag varsnar plötsligt vad en
minut sen inte var: att du är där.
O flicka här bredvid mig, får jag störa
din tystnad, säga ett och annat ord
med något innehåll? Jag vet: förföra
är inte meningen. Vad kan man göra.
Bli offer för en annans lilla mord
i sängen, du! Jag står i ljusets nord
och vet devisen: Se men inte röra
sig alls: till nästan intet är man gjord.
Vi står vid fjärden. Allt är nästan skrivet
i minnet redan nu, ett ögonblick
mot änden av det hårda mannalivet.
Jag gömmer varje ärr som blev mig givet,
befinner mig trots allt i godkänt skick,
behärskar nöjsamt alla levnadstrick
till slut. Det är ju så det är i livet,
att hur man sköt, så sa det bara klick,
att värst var ändå kärleken. Den brinner
med ständig låga; brinner aldrig ut.
Allt annat dör och dör till slut, försvinner.
Dock, brådska inte i ditt liv. Vi hinner;
för äntligt skall man lära veta hut,
så här, i början av ett väntat slut
på vägen, livets, den man alltid finner
i dödens enda, skälvande minut.
Vad själv jag fann var inte alltför illa.
Det är just inte någon hemlighet.
I livets fällor får nu andra trilla;
för jag har inte mycket blod att spilla,
så danad är min grå identitet,
man har väl blivit anspråkslös. Man vet
att vara mest belåten med det lilla,
att tålig röna nöje och förtret.
Din värld, o flicka, fick jag lycklig gästa,
så trevligt! Se en mening, du, däri!
Vad var det för en möjlighet att testa,
det här? Det var ett intet, som det mesta.
Jag nynnar på en egen melodi;
du står här bara i min fantasi.
Det är trots allt, det vet jag nog, det bästa
för oss, som icke är, och dock är vi.
Ty bäst flanörens ensamhet i detta
fördrömda ögonblick en sommarkväll
på fjärdens avstånd från passionens hetta
varom han alltför mycket kan berätta;
vart minne, sparat som en eternell,
må framstå som en finstämd bagatell
still slut. Vad mannens drömmar svävar lätta
från Stockholms broar, gränder och kapell.
2. Sången Om Hjälplösheten
Mannen betraktade solen.
Blind
satt han sedan,
fotad i grind;
instängd, redan
negativ; stolen,
bortblåst medan
det ännu kom vind.
Solen betraktade världen,
låg;
solnedgången
var allt den såg...
Så blev mången
efter på färden;
låg på perrongen
och räknade tåg.
3. Nordisk Höstsång
Svarta kråkor mot en blå
himmel, svampar tunga
av sin bittra kunskap så-
som hästens onda ögonvrå
bevarar världens vindar grå
och djupa vatten unga –
Tranor flyger linjen, den
raka, silverne, den trösten,
möjlig, verksam är den än,
flykten, pilen, strängen, spänn
bågen Ensamhet, din vän
som sänder dig till hösten.
4. Sång Utan Titel
Höstmorgons vilda glans!
Demonen i dig är värd en chans.
Hemligt sjuder den,
kusligt ljuder den.
Vinden bjuder den
upp till dans
där du ensam i parken länkar
steg vid steg längs raden av bänkar.
Livsaftons vilda eld!
Passionen brinner i själens däld,
och bitterhetsmäld.
Herren sänder den.
Satan tänder den.
Hösten vänder den
upp till gäld,
där du ensam nu ger dig hän en
stund med blicken sänkt i fontänen.
Dödslängtans vilda ljus!
Vi lyssnar häpna till vindens sus,
och blodets brus,
i vårt hemliga rus
döden viger och
natten tiger och
dikten niger och
blir abstrus
där du ensam i parken vänder
OM OCH LER MED GLIMMANDE TÄNDER.
Vansinnets vilda brand!
Man kände Lågan hetta ibland -
och släckte med sand,
och smärtans hand
den eldens tand -
Dig den ämnar ju.
Mörket rämnar nu
bort, nu lämnar du
livets rand
hörsam ännu för springbrunnsporlet
når du stan och det hetsande sorlet.
5. Hymn
Jag vandrade ut ur skammens läger,
lusten lockade mig.
Det är mellan dessa två allt väger
sig närmare, Gud, till dig.
Mörker och ljus förblir vår blandning
och vägval, Ja eller Nej.
Stadigt svänger sig livets andning
närmare, Gud, till dig,
närmare, Gud, till dig.
6. Gatusång
Det blinkade! – och han var tankspridd vid
försvinnandet; blev hastigt borta, lik en
vind som nu har förbytts; då är det tid
att uppta inre dialogers id
på nytt; vi återkommer i trafiken
som är sig lik i ordens län och riken;
ett ljus för tystnadens asteroid.
Och flickan, stjärnan, hon som inte finns,
drog strax förbi på gatan, hjärtetörnan
högg väl den nämnde; ingen annan minns
intrigen, anad knappt som tiden spinns,
vem av de två som nätt och jämnt runt hörnan
sjönk ner i språkligheten, samhällsförnan
varur oss nya arter återvinns.
För vi är folk med annan semantik
att tala till oss själva med, som drömmar,
envar egentligt obekant, men lik
en film, beledsagad av stadsmusik,
din värld, där verb i mänskoskogen strömmar
förbi som vinden töjer grönskors tömmar
och tystnads fattigdom gör dikten rik.
6. Sommarvisa
Var sommar är staden en annan stad,
var människa främling, och du,
mitt jag, som jag känt, ett oskrivet blad
i tiden som bara finns – nu.
Det är som en dröm, ett slags ensamhet
i glädje av mystisk natur –
Ty okänt förblir då vad allt jag vet
i mening som spirar härur.
Det är som lövverkens skuggspel i vind,
kappt märkbar, från ingenstans –
Jag vilar, hänförd och seende blind
i lugn och total acceptans.
Se växlande moln, se parker i stum
förvändhet, se folktomma hus –
Och världen blir till ett sagolikt rum
och skuggan ett nytt slags ljus…
Ja, världsfrånvändhet hör sommaren till,
semester i flykt och fördärv
och skapelse; fråga sig då vad man vill
i nydaning, vila och värv...
Förresten! Vad är det för ärende, att
beskriva vad inget är likt?
O sommar, fördrömd! – En väsenslös skatt
är livet; så fattigt; så rikt.
7. De Två Stammarna
Det löper ondska genom världen.
Tomma fält, förstörda plogar
passerar vi på hemåtfärden
ned i mörka skogar.
Därinne skall vi åter födas,
liket resa sig ur kärran,
av ande våra kroppar gödas.
- Hör en sång i fjärran!
Vi hör i natten, under månen,
de hör oss sjunga under solen.
Förunderlig den antifonen,
nektarn, vitriolen...
Så lär oss världen själv taktiken:
dubbel omfattning! Hell Seger!
De tystnar, och vi hör musiken
tonsatt i Max Reger.
Fördrömdheten, komplexiteten
världens kontrapunkt! O vilda fuga,
vi lär! Om väsenshemligheten
kan vi inte ljuga.
Det finns ett flöde där. Det hastar
ut mellan brisarna och grundet.
Och tiden sover. Drömmen kastar
bron över vida sundet.
Vi vaknar plötsligt, mitt i natten,
Samförståndets gåta klarnar.
Vi ser det bottenlösa vatten
ingen annan varnar.
Vi har lärt känna huvudfåran!
Varandra skall vi lära sedan
i Hemlighet: den södra Toran
vår: den norra Vedan.
Två stammar måste hålla samman,
bandets vård bli ren och varlig
i vått och torrt, i sorg och gamman.
- Fienden är farlig.
Man ser det ej och vet för sällan.
Samma blod, fast skilda hudar!
- Vår Gud befaller vänskap mellan
arier och judar.
8. Krigarstammens Sång
Hur segra i livets skiften?
Vi läser och lär oss i Skriften,
sanningen, väldig och sammanträngd,
vad Lucifer skrev i mängd!
Befriad lycklig ur syndens skreva
– må den, som uppdämmer driften
leva
vild i kyskhet! – Grottan är stängd.
Så väljer vi ut os själva
att seger och härlighet välva
Tempel skrämmande högt över er;
och skugga är vad ni ser;
ni skymtar oss i utmark och glänta
– ty redan slår klockorna elva;
vänta!
Vi dödar, gråter och ler.
Oss väntar den heliga festen;
vi lever och skiter i resten,
för livet är bara ett andetag
och döden enbart vår lag!
I vapenmakt må händerna valkas.
– Den blonda och skapande besten
nalkas;
enbart det är Amen idag.
Så släck humanismen, de lärdas;
av ofärd må krigaren härdas!
Fattigdom är vår lysande skatt.
Nu återstår äntligen att:
beredd att låta landen förödas,
– i grymhet och leende färdas,
födas,
leva, kämpa, rida i natt.
Så börja den svindlande jakten
och erövra människotrakten;
lysande framtid väntar däri:
dess överstepräster är vi!
Naturen själv sina riktningspilar:
– den transhumanistiska makten
vilar
helt på sexuell energi.
9. Kärleksvisa
Det finns så många storliga poeter
som solar sig på latsidans parnass
och låtsas ruva djupa hemligheter
– men produktionen, den är ganska kass.
Den visan som försvann en gång på Flanderns
fördömda slagfält, skrivs den än en gång?
– Min glans är sällan sedd, som salamanderns,
men kärlek vill jag bärga i min sång.
10. Krigshymn
Förbålt! Så skimrande var aldrig havet
som främlingsskapet i din dävna blick –
Vad är du för en Quinna?? Kärlekskravet
gör aldrig uppehåll, så kom i skick
för KNULLET asså! Femtielva drinkar
har man i enfald bjudit skrället på!
– Den subban ligger bara där och blinkar.
Vafan, vi grejar nog det här ändå.
12. Klagovisa
Gammal är jag och bruten,
ensam när allt kommer kring.
Nog är folk söta i truten;
smilar och svassar,
med när det passar,
vad har de att ge? Ingenting.
Så mycket elakt man känner
hatbrev mest vill man sända.
Ständigt sökte jag vänner,
överallt gick jag,
hur många fick jag?
Inte en enda!
13. Nocturne
Jag går mot ljus: ett ingenting,
lyktan bakom grinden.
Dess namn är Ensamhet. Omkring
driver löv för vinden.
Jag bär en skugga, blek och vag.
Sen är glädjens timma.
Behöver inte ljusan dag.
Önskar natt och dimma.
Lång är natten. Livet kort.
Världen är förfärlig.
Där leder stegen hem och bort.
Drömmen väntar härlig.
14. Tillägnan
Den lätta sömnen väcker mig ur dvalan.
I språket mynnar då min tankes älv.
Mig vidrör någon Annan lätt som svalan
sin lätta vind och blir till slut jag själv,
den Edens lustgård, där man hungrig höfte
då till sitt språk; det är ju inte känt,
så lute sig mot visdomsträdets Löfte
om syn och strängt förbjudet Sakrament.
En adamsfrestelse är överklivet
från Ett till Annat: en i läge lagd
korrespondens! Så flygande är livet
vars mening redan är med livet sagd.
Det järnet står i levnadsblodet ristat;
det blev sig självt sin utsaga en natt
vi städse haft som dag och sedan mistat
på morgonen som en bevarad skatt.
Natur var guldet, liksom regnets mönster
slår projicerat in på ruta Ett
där Texten visas i ett eget fönster
av väderlek, vars födelse blir lätt.
Kultur naturen! Någon, som den vårdar
får människor gå ut i, om de vill,
att se sig själva: våra tomma gårdar,
de svävar som om Herren nickat till.
Så är var människa en plats, den bristen
på gudom länar full inkarnation
och logos dit vi bor, så hemligt kristen
går vägen under himlens farozon.
En avgrund lockar oss till våra hattar
som blåser av det ögonblick vi föds:
det enda: kenosis; vi dör och fattar
att allt vi fattar, fattar vi till nöds.
Så kom vi till med med våra oförtjänster
på randen av en allas inga stad
av syndfri dröm! Jag viker av till vänster
längs mörkerskogsbrynet i sina blad
där teckenrader korsar teckenrader
och därmed bringar texten areal
men orden själva Mål för promenader
längs orden från ett inre Odjurs Tal.
Var är vems ansikte? Där öppnas redan
en utsökt gäspnings lagom täckta gap;
hon sänker handen, och förklarar sedan
att text är Konst, men dikten Vetenskap.
Vem kan förklara poesi? Den vägen,
den upphör aldrig än, såvitt vi vet;
mot språket står en god poet förlägen;
det nuet när lingvistisk evighet.
Vems bröd? - Så näringsriktiga var axen
att världen föds med vindens knappa skörd.
Vem dricker vinet? Namnet är syntaxen
den för vi nu till munnen: Innebörd.
Vi äter Gud, och vandrar hem i födan
som är vår egen kropp, en mäktig dôm,
ögonblickets, där får vi lön för mödan
i språklig form av tystnadens arom.
Låt resa Tillfällets försvunna hyddor!
Låt hunger mätta oss, var än vi går!
I fjärran vinkar hems exakta kryddor,
förtär vi Målet, som vi aldrig når.
Mot eget Centrum leder andras gator,
vid mångens utkant slår jag upp ert tält,
approximerar svenskans laborator,
den hypnagoga Eva Runefelt.
15. Sanningssång
Dumheten gror;
höj rösten en ters;
liv och kärlek förblir en pärs,
ingen är med villa befriad.
Nå, tro som ni alla tror,
var ni än bor,
så hör en vers...
Lögnen är ständigt glättigt skriad
HÖGT i moderiktig kommers!
Människor vill,
ja nog är det så,
tro vad passar dem bäst ändå.
Undervisning? Var kan den börja?
Tja, verkligheten hör till,
med allt vårt spill,
må åren gå...
"Experter" pratar så mycket smörja
lyssna inte gärna därpå.
Envar, på sin kant,
må binda sitt ris,
vet nog, envar på eget vis
vad som, gömt under bottenslammen,
förblir beständigt och sant,
vart än man slant
i all sin kris:
att döden är livets kostnad, skammen
lustens ofrånkomliga pris.
16. Qabalah
En fråga är ställd.
Alla dårar är nu beredda
att samtidigt resa sin mäld
ur stenen. Den är det sedda,
den overklighet som skakar,
bergen, som vakar
på rötter av eld
oss alla till gäld
men av hemliga stjärnor svedda.
Så kommer en natt
med sanningens svarta lykta
den svårmodsbörda en katt,
vår Död, bär på svansen; betryckta
står människorna och fryser –
Mörkret belyser
oss alla med watt
som alstras med skatt
och ränta på allt det förryckta.
17. Gåtfull Sång
Att öva på sin verklighet, att mäkta
i världen klara sin situation,
att skilja bort det falska från det äkta...
Ursäkta,
jag söker nedom allt en klockren ton
som flyter stilla under levnadsbron
där människorna ständigt måste jäkta,
och däri skapa mig en fredad zon.
Att möta kravet: kontinuiteten.
För annars är man illa social.
Man måste vara smidig som maneten
i smeten,
vårt samhälle, och träffa sina val
prekärt i jämvikt mellan lust och kval
som danar hjärtat och identiteten
att glimma sårbar under namnets skal.
18. Gatans Sång
Där sitter ni vid pappas dator. Oj.
Här ser vi borgarklassens barnaskara.
Där sitter ni och hånar oss. Va skoj.
Hos mamma. Tryggare kan ingen vara.
Men vår kultur är faktiskt också fin.
Vår kristne gud är vår. Hans namn är Satan.
Så flabba lugnt, ni unga borgarsvin,
vi ska nog ta er, en och en, på gatan.
19. Nihilistvisa
Det eviga livet
spelar ingen roll.
Harpomotivet
skorrar i moll.
Döden, den snara,
sänker sig kvav.
Nu har jag bara
ett enda krav
på livet: mitt starka
intresse däri
= RUNKA & KNARKA
& SKRIVA POESI!
20. Anima
Det finns så mycket själ i denna världen,
men inte särskilt mycket är den värd.
Din skugga? Tung är den, jag bär den.
Med slutna ögon på min huvudgärd
såg jag din blick.
Vart jag än i drömmen gick
följde du mig på färden.
Så skönt är aldrig livet som en dröm
så sov och göm
din själ i hennes. Gott är minnets skick,
så vackert som ett gammalt kopparstick.
Ditt namn är Anima. Jag tror du redan
finns, fast inte på ett vanligt sätt
och inte särskilt mycket händer medan
du inte finns, och det är också rätt
skönt som det känns,
eld som obetydligt bränns.
Föga händer väl sedan.
Så skönt är livet som en skuggig ström.
Din själ är öm,
min själ är din. – Så vaknar jag med ens
till världen och din icke-existens.
21. Stalker
Det här är nattens stad. Din tysta stråt
mot intet vill jag följa under tystnad.
Där finns det ingenting att skratta åt
och heller intet ämnesval för gråt.
Det här är ensamhetens asymtot
mot dig, förklarad av en hemlig lystnad.
Jag älskar inte dig. Du är min blå
och svarta dröm, som alltid för mig lyste.
Jag älskar blott mig själv, ty bara så
är kärlek möjlig. Sedan må jag trå
schavotten, överlever nog ändå
den död som dock mig alltid livet hyste.
O flicka, av din skönhet, som på kiv,
till galenskaper blev jag alltid driven.
Vad lär du härmed om mitt sanna liv,
att paradoxer är mitt tidsfördriv?
Du vill nog inte att jag finns, så riv
ur boken denna dikt, som strax är skriven.
Paniken står på lut i farlig grad!
Så blottas ingen skolas enda schema -
Som gatans blinda lyktor står i rad
uttrycker orden jag vet inte vad.
Jag lever, nu. I nattens onda stad
förföljer jag din själ, din kropp, ditt tema.
22. Svensk Kampsång
Det mörknar nu över riket,
och lögnen växer sig stark.
Vårt folk är förrått och sviket,
som var det på främmande mark.
Nyhetsprogrammen ljuger,
inbilskt, naket och fräckt.
Tro inte att sanningen duger.
Den är ej politiskt korrekt.
En folkförrädare talar -
Namnet skiter vi i.
Fraserna rinner, skvalar
och skvätter i full hysteri.
Så ljugs det, gapas och skrias -
Makten vill ha det så.
Men Sverige måste befrias,
det är allt vi skall tänka på.
Sverige - ett folkhem? - Att hoppas
kan alltid vara en lek.
Men alla förhoppningar stoppas
av Maktens lögner och svek.
Men folkets kamp skall besanna
den verkliga rätten till slut.
Hederligt folk må få stanna,
men packet kastar vi ut.
Vi frågar oss: vad bör göras?
Men allt beror på idén.
Frihetskampen skall föras!
Detaljerna klarar vi sen.
Dags NU krossa buren
av lögner! Gör stallet rent!
Kamp NU mot diktaturen!
I morgon är det för sent!
23. Dekadent
Fala donnan Trixi Chans
uppträder på China Strix,
nattklubben, med nakendans
tjänar ganska bra med pix,
Syndens äpple gömmer stekel,
skåda dödens menetekel,
GRÖNT SMORD ANUS,
GRÖNT SMORD ANUS!
Lågor dansar, vågor slår,
världen susar, ingen hör,
klockan stannar, blodet står
stilla, alla vet varför –
Sakta höljer natt och dimma
smärtans sista ljusa strimma,
NORNDÖMT GASRUS,
NORNDÖMT GASRUS!
24. Lugnande
Finansen gäller i vår värld till slut
och mänskan lyssnar gärna till demoner.
Kontorslandskap tar fyr och vecklas ut
förfärande med bord och telefoner.
För helvete! Jag har ett femtiotal
för många uppgifter jag måste klara!
– På kvällen smyger jag till kyrkan, sval
och tyst, och slår mig ner och andas bara.
25. Dödssång
Först kommer allltid kvinnan,
därefter mannens person;
här finns inte rum för passion.
När livet blir bättre än innan
förhöjes levnadens ton.
Först kommer alltid dagen,
därefter nattens gestalt;
intet betyder ju allt.
Det är den enda lagen
och vinden blåser så kallt.
Först kommer aldrig dikten,
därefter sanningens ord;
korten på avsides bord
mister alldeles vikten
och stiger som natten i nord.
Snart är den över, den pärsen
vår blinda levnad oss gav;
nu ställer vi större krav.
Detta är sista versen,
jag låter den stå på min grav.
26. Resignation
I mörker var jag förlorad.
Då såg jag i mörkret ett ljus
och till Herrens tjänst blev jag korad
och kallad hem till hans hus.
Men småningom började glansen
falna. Det gör den nog än.
Det känns som hade jag chansen
och förlorade den igen.
Så finns det till slut någon frälsning?
Jag tvivlar och tror det ändå.
Och jag sänder till Gud en hälsning.
Kanske syns vi nån gång i det blå.
27. Den Ärbare Muslimens Sång
Jag bär den djupt under huden,
den Sanning som ligger i ljuden
jag hör från mitt blods minaret;
jag vet på svenska. Jag vet
att Allah är den ende guden
och Mohammed hans profet.
Nå, skulle jag skämta om detta?
Nu måste jag allt berätta,
en mänska, bara ett rö,
att hellre skulle jag dö!
Så låt mig föklara med hetta:
min avsikt är ren som snö.
Min lön blir i himlen rundlig.
Förståelsen, den är stundlig;
på den kan det mesta rå;
Allah är större än så
och sanningen outgrundlig
men sanning fövisso ändå.
Det är den gudomliga planen.
Jag vet, för jag läste Koranen
och tankarna gick i ring –
där stod faktiskt ingenting!
Allt annat blir rena chikanen
när allting kommer omkring.
Så varde allt snack förbannat.
Ty höjt över allting annat
är det som är högre, min vän;
det kommer aldrig igen
hit ner, där tiden har stannat
i nuet och döjer där än.
Den vise är samtidigt token!
Låt vagnarna avhäktas loken!
Låt texten av rena ord
förbli vad den först var gjord!
Det står i den heliga Boken
som pryder mitt nattygsbord.
28. Emily Dickinson
Jag dog för skönhet, men var knappt
i graven passad in
då en som dog för sanning snabbt
fick platsen bredvid min.
Han sporde: "Vad blev fel för dig?"
"Min skönhet", blev mitt svar.
Han sade: "Sanningen för mig!
Vi är ett syskonpar."
Och liksom släktingars en natt
vårt samtal än höll på
när jord och mossa tog det fatt
och släckte namnen då.
29. Det Mördade Barnets Sång
Vad säger man. Ondskans ympning
på trädet: samhället. – Nåväl,
böj huven på rad för uppkrympning.
– Det finns bara blod och stympning
i vår seriemördarsjäl.
Vad tycker ni? Vederstyggligt?
En galning! Fasa aldrig nämnd.
Ert avståndstagande: uppbyggligt.
- Det finns inget mer ohyggligt
än det skändade barnets hämnd.
30. Hatsång
Hunger, hunger, hunger
plågar mig som själve fan
mest hela dan.
- Jag sjunger:
...
hata - hata - hata USA!
hata - hata - hata USA!
hata - hata - hata USA!
hata - hata - hata USA!
Hyckleriet koste;
girigheten likaså;
vad gäller då?
- Vi måste
...
hata - hata - hata USA!
hata - hata - hata USA!
hata - hata - hata USA!
hata - hata - hata USA!
31. Gränsen
Jag står vid mitt fönster, betraktar
fjärden, grå denna dag.
Vinden är stillad. Nu saktar
tiden in sina slag.
Det är en vilande väntan.
Denna sommar är mild.
Och världen i fönstergläntan
står från min verklighet skild.
Jag hör trafikbruset, vänder
till sängen, lägger mig ner.
Lyssnar. Någonting sänder.
Jag somnar, och finns inte mer
men kvar är dock existensen.
Finns något mera jag har
än ingenting? Nej, vid gränsen
är gränsen allt vi har kvar.
32. Tyst Sång
Kvällen är särskilt mörk här i gränden,
där inte särskilt många går förbi
på dagen heller, och få är vi
som här är satta på undantag
vareviga dag
– men lever gör än den
som lyhörd för ekon från bortomänden
här lever i minnet
därav och med sinnet
fyllt av sorg och privata eländen,
men inte alldeles utan behag.
Man sitter vid fönstret, tyst och förveten
och lyssnar till någon lugnande musik,
infrån kommen, en jazzrytm lik,
en viskning, samtidigt torr och öm,
den manar en: Glöm
nu bort all förtreten
och tänk på den egna livskvaliteten...
De illa berörda,
må kallar oss störda.
Grändens namn, det är Ensamheten
och Livets barmhärtigt skymmande dröm.
34. Hymn Till Satan
Man blir så förfärligt trött
för Gud måste gå att äta
och verket blir helt förött
av makternas eviga träta.
Det blir till slut nödvändigt
med en en strikt ny meny där
nattvarden har fördold vikt.
Hela receptet lyder:
Livet. – Bara ett senapskorn.
Det såddes i moder Eva.
Gud prydde oss med horn,
Satan gav oss lust att leva.
35. Kulturdemokraternas Sång
Är matchen ojämn? Så bryt den
direkt! Det är vad man ska.
Ty den socialistiska skitmyten
att alla är lika bra,
det är vad folket ska ha.
Demokraterna smyckar sig pråligt
i floskler av högsta karat!
Aah, en god poet skriver skitdåligt;
tusen kockars är bäst mat;
talang förtjänar blott hat.
Skriv bra: då utbryter krisen,
kalaset och masshysterin:
till slakt förs den jävla smutsgrisen,
i sanning ett neggosvin;
så värne vi poesin.
Ty Jantelagen SKALL följas
så allt blir prydligt och slätt!
Naturen, den måste dimhöljas,
kulturen jämväl; det är rätt;
ty solsken är alltid snett.
Det finns en hall under jorden,
där växer ett träd. Det är dömt.
Här sorlar demonerna, skällsorden!
Må kratern öppna sig ömt
och dåna så allt blir tömt.
För nu ska här pissas och skitas;
må jämlikheten bli all!
Ååh skälla, de kan de. (Men bitas?)
Oouuh, till styrets sorlande hall
firas riddaren Parzifal.
36. Nynnande...
Min själ är hemsökt av en farlig torka.
Jag fattar liksom eld för ingenting.
– Chimären får mig likafullt att att orka
besinna mig och se mig lugnt omkring.
Vad är det för hugsvalelse som sprinklar
min hjälplöshet, min trötta frenesi?
– Hon nalkas överallt ur stadens vinklar
i uppmärksamhetens periferi.
37. Ideologisk Lärosång
Naturen har sin gång i given takt.
Historien då? Den accelererar!
Och undergången nalkas. Var på vakt.
Det är för mycket skit vi tolererar.
Så mycket hotar livet självt, dess grund,
naturen, framför allt det sexuella.
Den hinner inte med. Var kysk, var sund,
sök äkthet i det artificiella.
Det låter ej från början som det ska.
Ty komponeras måste den, musiken,
och icke av sig självt blir allting bra.
Det gäller inte minst för politiken.
För nysådd må det läggas under plog,
vårt falska folkstyre, vars pöbelslater
förslappat våra sinnen länge nog.
Så lyssna ej till sång från demokrater!
Till käbbel har vi inte tid och rum,
så ignorera skenelitens löjen!
Den lockar inte, den är bara dum
och svag. Vi har förvisso andra nöjen.
Förkasta ock fascismens dumhetskult,
dit skall vi inte nu igen oss sänka.
Vi måste fatta världen helt och fullt.
Den som vill överleva måste tänka.
Du säger kanske, att du illa kan?
Nå den som inte vill må ta till lipen!
Så pjoska lagom, du. Väx upp till man
att se och fatta själva Grundprincipen,
att livet är en kamp. Förlorar du
så var det för du läxan illa lärde.
Ställ kraven på dig själv! Förakta nu
allt strunt om människornas lika värde
och gilla läget! Bliv den man du är
och sluta som en kärring hattifnatta!
Säg, vill du lyssna till en god idé
om ett och annat? - Låt oss sammanfatta:
vår ande är försänkt i sorgligt skval,
vårt blod bemängt med vedervärdig smitta.
Så blir vårt samhälle än jämmerdal.
Där måste vi den rätta vägen hitta.
Den vägen leder oss till ljuset ut.
Så må vi inte väja mer för Schismen,
den stora. Stridens dag är här till slut,
så vakna, landsmän! Krossa humanismen.
Ty vad bör göras, redan nu? Jag vet.
Det är blott ett som nu och ständigt gäller:
att skola sig till överlägsenhet,
den livet självt, av eget val, beställer.
38. Tillägnan
Nog vill jag träffa landets andra Enda
geni: rikspapegojan Lars Norén,
vars dikter sällan upphör att mig sända
sig själva i sin ynnest en och en.
Jag önskar att jag denne kunde härma!
Kan själv han baka Mästarens pastej?
– Tillsvidare får mina röster svärma
förbi en en näringsrik poet: prins Dej.
39. En Dåres Hymn
Någon tillfällig bot
finner jag kanske just i
rosors doftande hot
och tystnad, ett svampmoln från rot
och stam skilt på himmelens not-
system en kväll i augusti,
seendets stilla musik,
glädjen, som sval beaktas,
lätt vind, som är sinnet lik,
all dröm, som gör vakan rik
på sanningsenlig mystik
och livet förtjänt att vaktas;
en ensam kvällssky på drift
och alldeles snart förångad –
Augusti hemliga skrift
av händer i skift på skift
osynligt förd med sitt stift –
och till slut är lyriken fångad.
Lyrik, vad? – Låt det bli sagt:
expertisen tycks fromt begapad,
åtsklilligt strunt förlagt.
Jag hävdar en omvänd akt;
all dikt är från början intakt
– och världen ej slutgiltigt skapad.
Så vad är Skönhetens makt,
in statu viae – för filosofie
doktorer, som slutit sin pakt
och säger ganska exakt
vad övriga redan har sagt
– när Döden går med sin lie?
Jag skiter i vilket. Mitt liv
är dikt här på dårhusaltanen;
man har sina bra recidiv
och därtill små tidsfördriv,
om något på, hm, pim kiv –
min Torah, min Bibel, Koranen!
40. Förtvivlan
Något slags folkhem, snällt
och varmt, ett begrepp att damma
av, kanske? Mångkulturellt
eller inte kan göra detsamma –
Men vår samällsmiljö är karg.
All lögn och falskhet noterad.
Jag borde bli oerhört arg.
Blir bara deprimerad.
Nog kunde jag vinna min lager.
Nog kunde jag ta vad jag vill
och framstå i glänsande dager.
Men vad skulle det tjäna till.
All tomhet är mig besannad
från Pajala till Trelleborg.
Jag borde bli förbannad.
Jag känner bara sorg.
Folk söker på teve, på krogar,
på fotboll sin livskvalitet.
Mest sliter de jämt och knogar,
varför? Tja, säg det.
Mitt problem är är inte stressen.
Är van att bara gå på.
Men jag är så jävla ledsen
så det kan ni aldrig förstå.
Skumögt i mörkret treva,
som Fröding? Nej tack och adjö!
Jag vill inte längre leva,
förstår ni. Jag vill bara dö.
41. Sång I Förbifarten
Och Herren drog mig,
blev min lag.
Sång som klingar.
följer jag skyggt.
Men lätteligen
för att det
är dag
– hör jag märkligen
dån
av vingar?
– Jag unnar mig
rätteligen
höra det!
Och tanken slog mig
plötsligt att
den breda gatan
korsas nog tryggt
enkannerligen
bara det
är natt
– är jag verkligen
son
av Satan?
– Förkunnar mig
sannerligen
vara det!
42. Stark Sång
Oceanen av inre och hemligt Ljus
(vi ryser!)
är bara en Droppe i Havet
Förmörkelse, Verklighet, evig Rätt.
Se, därur spirar Sanningskravet
och Rättfärdiggörelsen. Herrens Hus
ger Näste åt alla som fryser
av Fjärde Nyhetens milda Bett
(som kittlar lätt!)
det är Koronan som lyser .
Som Rännil blir till störtande Fors
(nej flera!)
blir det Ögat, DITT, Teleskopet
mot allt, mot Färdens vikande Mål
som gottgör Stölden och Dråpet.
Det Målet är fångat i Siktets Kors!
Nu ingen må hota dig mera:
med Kallelsen hem till Martyrens Bål
(ett svart Hål!)
följer Rätten att själv martera.
43. Dubbel Sång
Passionens ångestlejon lyfter tassen.
Min natt är het av vredgad romantik.
Den sista svanen brusar upp ur vassen.
Så härligt klingar helvetets musik.
Det finns en himmel bortom allt besannat
i gudomens incestuösa akt –
Av död är livet helgat och förbannat.
Så dubbel är det stora Endas makt.
44. Främmande Sång
Röntgenfåglar lyfter svarta
trådar ur buskagen
och bär dem in till de aparta
grannarna genom garagen!
Så öppna för all egen-
domlighet står husen att
var dag blir dröm, förtegen,
genomlyst av fåglar, vind och natt.
45. Sången Till Karriärkvinnan
skÖtsam är av allt att döma
mänskovärdets deff'nition
med klockren ton
bland de bildade
oförvildade.
Möt behövande
stumt bedövande!
"Skänk en slant"...?
Vem? Vår tant?
– Det kan du glömma,
fickan tömma,
Kon,
hon föraktar trista fattighjon.
Borgarkärring!! – vårt perfekta
exemplar av Homo Sapiens,
vid himlens gräns,
intet seende,
iskallt leende,
tomhänt vevande,
närmast levande
död som i
en tragedi
av sina släckta,
liksom bräckta
mäns
ögon speglad semiexistens.
Inskränkt och bornerad.
Tankeverksamhet på burk,
med kaffeslurk,
rena sillerierna,
gynnad av partierna
hon gjort tjänster i.
Röstar vänster. I
chÄfsbefattning
(överskattning!)
uppkvoterad,
framforcerad
– URK
– av nå'n annan jäkla käringskurk!
46. Sången Om Sakta Matt
Så kommer åter flickan Sakta Matt
och vidrör mig med månljuslätta händer.
Jag vaknar mjukt. Det är en laddad natt
på oförklarat therawatt
då liksom hemligt fjärran stjärnor sänder
oavbrutet
liv som slutet
in i sig självt passerar stadens gränder –
Hur många sömngångare vandrar nu
i tofflor kring på måfå? Nå, vi rattar
tillsammans in det mesta, hörrudu,
gemensamt hemma är vi tu
på tankeapparaten; ja ni fattar
nog, men akta
er för Sakta
som tänder varsin cigarrett och skrattar!
På lek och allvar liv och död, förstår
ni vad med denna frasen sägs och menas?
Min kära särar aldrig sina lår.
Det är en annan lust jag får
av henne; någon sanndröm i det senas
existens, en
stund vid gränsen
där flickan Sakta Matt och jag förenas.
47. Sorgligt Men Sant
Så mycket rusigt
är nog drivet
formulerat, sagt och skrivet
om vänskap och så där.
Mitt bidrag följer här,
ja inte utan hetta
kan jag allt berätta:
här är jag, ännu hel
och hållen fastän
trött och stel
av lasten;
mycket bar jag genom livet;
bäst levs det övergivet.
Så mycket tjusigt
sagt och sägen,
att tro det är man obenägen.
Nå, vänskap var det. Ja?
Det är så lagom bra!
Ja, ni får själva välja.
Jag kan allt förtälja
att för min egen del
(och jag tar faktiskt
inte fel):
i praktiskt
taget alla fall och lägen
var vänskap bara i vägen.
48. En Stockholmsvisa
Säg, finns det någon människa i staden
som har mitt namn och min identitet?
– Det visar sig på Stockholmspromenaden
som äger rum i självförsjunkenhet.
Och biltrafiken brusar. Fjärden blänker.
Och någon håller sällskap med mig, vem?
– Det är jag själv som står på bron och tänker.
Nu väcker han mig stilla. Vi går hem.
49. Budbäraren
Tankspridd vände jag om hörnet. Vinden
slog emot mig häftigt som ett tåg –
Ett väldigt moln på himmelen bar in den
stora katastrof som här jag såg
– en parentes av eld! Och på sekunden
färgblind såg jag tecken i en hjord
på drift som skärvor. I förlamning bunden
sammansatte jag dem nu till ord
och ringde på hos dig, bjöds in i hallen
och sa: "I radioaktivitet
och nödvärn är din tröskel nu förfallen.
Ditt namn är skugga, men din blick är ännu het."
50. Skymtar
Vad göms egentligen i själens lådor?
Man drar väl ut nån lite då och då.
Det är väl inte utan sina vådor!
Det man får fram kan vara si och så.
Ett litet odjur hoppar ut i rummet;
en dolk med isblå klinga glimmar här;
nåt mycket egendomligt blir förnummet
– och plötsligt är det inte längre där…
51. Psalm
Död åt allt vad av synden bränns,
intet är vart den leder.
Finns det straff som tillräckligt känns?
Herrens frihet är utan gräns,
ugnen han oss bereder.
.
Världens obönhörliga kross
mal till bröd våra fjärna
meteoriter. Domens bloss
Lucifer hämtar så ner till oss
mörkaste havets stjärna.
.
Någonstans finns en bro av hopp
spänd över tomma vatten.
Snart tillända mitt levnadslopp!
Helgonens ögon och Kristi kropp
leder mig hemåt i natten.
.
Låt mig leva och låt mig tro.
Återstår bortom allt annat
sist för renhetens krona och sko
andens tempel. Där vill jag bo
ännu när tiden stannat.
52. Konflikt
Hur kan man veta meningen med livet?
– Av natt är dagens ljusa rymme välvt.
Jag bryr mig föga om vad som är skrivet;
all bibel jag vill ha är livet självt.
.
Madonnans vackra ögon är en slynas.
Hos mig finns ändå ingen kluvenhet.
Det verkliga kan ses, men aldrig synas.
Jag lever, lever; det är allt jag vet.
Med glädje bär jag lustaskammens stigma
av gudom! Ickenågon vill mig väl,
förblir nåd, väntan, rökelse, enigma
och gnista i min källarmörka själ.
53. Sorgsen Visa
Jag minns din luftigt tunna kropp med smärta.
Jag minns en gryning då jag följde dig
nerför en trappa med ett ängsligt hjärta
in i ett hus… och mera minns jag ej.
Det var förälskelse, och den var verklig.
Det jag berättat var dock blott en dröm.
Nå, verkligheten? Den var inte märklig.
Jag var en skitstövel, så döm och glöm.
54. 80
Det här är nog inte min hemplanet.
Den är bra
dålig,
så mycket ni vet!
Jag hör era skrik,
är det min musik?
Nej!
Men okej,
tålig
...är jag med ljud
...prålig
...er Gud
...han med okänd identitet!
Personligen är jag i hyfsat skick.
För i natt
dog jag;
det gick som det gick,
jag föddes igen
som det anstår män
- ja!
Och i dag
log jag
...fick en idé
...tog jag
...ton C
...den satt klockrent mitt fittiprick!
55. Politikersång
Politiker, dom är sig lika,
idéerna mest bara hattiga,
pengar och knull till de rika,
runk och moral till de fattiga.
56. Pöbeln
Människors småaktiga fladdrande.
De har ingenting att få sagt.
Det är bara ett enfaldigt pladdrande
och man känner just bara förakt.
Tag del, den som bara orkade
som om det fanns nåt att tjafsa om!
Folk är så makalöst korkade.
Man kan omöjligt ha sympati för dom.
57. Tidssång
Här vill jag tala med dåtal,
drömmen skall ge mig chans.
Vi lever! Vi är ett fåtal,
befinner oss ingenstans,
på väg mot den enda färden
som leder oss hemåt. Vem?
Det vet jag inte! Och världen
som livsflödet leder hem
försvann; men språket är bordat
och havet till vila lagt –
Om allt blev för mycket ordat
i regel; och vad blev sagt?
Det mesta var överdrivet.
Det minsta finns överallt.
Så oklart är livet skrivet
i livet, som blåser kallt.
Det kan inte formuleras,
blott antydas då och då.
De döda må tiga, ty deras
är intet: tystnadens vrå.
Vi lever inte! Må te vi
oss levande i en text
bland många! Stunden är evig
läsart, till nuet växt.
Och klockan lider mot elva.
Men tiden? Den återstår!
Vi klandrar inte oss själva.
Här står vi, var än vi går.
Vår framtid är kanske redan
förgången, och all skuld krävd
hänåter. Vi fattar sedan
sanningen; så blir den hävd.
Så endast verklig är drömmen
att ingenting annat blir kvar,
till slut, utom ljusets gömmen
i människonatten, klar!
Var finner du världen? På ställen
där verkligheten är svag –
I gryningen saknar jag kvällen,
om natten är natten dag.
58. Fattigsång
Utblottad är all världen, efterlämnad
oss inga, människomystikens koks:
katolsk vid liv den glöden, spridd och ämnad
sig evig gud i hoppets paradox.
Mot intet sände vi och katapulte
förtvivlans bön ur livets eld och snö!
Att dö är inte särskilt meningsfullt, det
finns dock en mening i att ändå dö.
59. Lamento
Vad är den högsta lusten? Masturbera?
Den konsten tycks oss alla intessera!
Vårt samhälle, där bästa
kärlek för det mesta
heter Porr
må inte klandras
men vara andras
dyra
fosterland;
guld och syra,
fröjd och yra,
lovsång utan vank och skorr;
själv slet jag längesedan alla band
härmed och sökte mig till folkets rand
av ensamvaro; sedan intet mera.
Där står jag stilla som en tankens sprinter.
Min sommar heter Vinter,
mitt söder heter Norr,
min borr
En Smekning, hettan Köld, mitt vatten Torr.
Hur hopplös kan ens tillvaro då vara?
Jag säger ingenting, jag frågar bara.
Till intet är man hunnen;
ligger mest i brunnen.
Å, jag ber,
det är rätt givet,
så säg mig: livet,
kan man
hitta dit?
Intet hann man,
intet vann man;
livet tar och döden ger;
kan världen skapas med nån mäktig rit?
Det här är allt, och det är bara skit.
Att dö, det är en uppgift jag skall klara.
Så bakåt går min väg. Den skall jag vandra.
Så tycks min värld för andra
rent allmänt upp och ner;
ni ser,
jag vill nog inte gärna leva mer.
60. Gånglåt
En kväll när molnigheten trycker på
känner jag mig lättad under promenaden.
Min sinnesstämning, den är lugn och blå
som fönsterspeglad raden efter raden
som följer mig på vägen hemåt genom staden.
Jag visste aldrig vad jag levde för,
kärleksleendet och hånet,
samtidigt? Men vad som än mig rör
tycks det mig nu som blotta spånet,
dansande i stadens vind och avståndsdånet.
61. Party
Oväsen och fylla. Fest i huset.
Natten hänger dyster utanför.
Skuggor flaxar i det vilda ljuset.
I hörnen ligger människor och dör,
kan tyckas. Nån tjuter: "Fan va gasit,
asså, doom doom doom" -
Jaha. Och blicken stirrar glasigt,
dött liksom en kamera. Nå zoom
på sej. Nu går jag ut och röker.
Så är jag knappast någon till besvär.
Nå inte vet jag vad det är jag söker,
och inte fanken finner jag det här.
62. Den Heliga Skrift
Jag följde stigen i ruvande frid
mot utsikt och främmande vatten.
Det var en enslig, besynnerlig tid
för mig själv, helt för sig, i natten.
Och här var fjärden. Glimmande text
var ljusen på motsatta stranden -
Och vad för mening som ner däri växt
undgår mig än; men jag fann den.
63. Nocturne
Här i augusti stadsdel bor mitt vackra ögonvatten,
med tid och tystnad närbesläktat, synnerligen klart
och blint. Jag väntar då i tillförsikt den långa natten
som sakta nalkas oavvänt och aldrig uppenbart;
jag ser! I denna stillhet ryms förvandlingen, den sista,
som inte upphör likt egendomligt första hopp.
Det finns snart ingenting jag om och om igen kan mista
i fantasin om livets stund i slutet ljusomlopp.
Som föremålens andar rörs i tyst och stilla gamman,
som hösten gradvis växer fram i stadens fjärran hus!
Jag ser i andetaget vida parker fläkta samman
vid ensamhetens skugga bakom timmens mörka ljus.
64. Vägen Hem
Vem är jag? O store
Gud, finns du till?
Jag ville jag vore,
vet vad jag vill.
Du är ingen annan,
blott den du är.
Jag tar mig för pannan,
vad min idé
om livet? – Dess låga
skall sist bli höjd,
besvarad var fråga,
jag somna nöjd.
Ty snart är det äntligt
slut på min nöd.
Mitt liv är väsentligt.
Så är min död.
O Gud, du har stannat
här, men hos vem?
– Jag kan inte annat
än vandra hem.
65. Sanningssång
Bara älska varandra - tip top!
Tja, som idé kan det stämma.
Men inte ens i sin egen kropp
hör någon någonsin hemma.
Så är det för alla,
och vindarna kalla,
döden vi nalkas i skingrad tropp -
Att likväl hålla liv i sitt hopp
förblir oss ett ständigt dilemma.
Ett svart hål öppnar sig; tänk
då ändå på allas bästa!
Se tomhetens grymma ögonblänk
och älska ändå din nästa.
Det gäller för livet,
ty så står det skrivet.
Döden framstår ibland som en skänk -
Vid lustens kors eller pinobänk
förblir vi tills vidare fästa.
66. Gåtsång
Det spökar! Vem vet
vems svar;
het
är frågan som vi inte ställt
nog
bar;
dog
vi? Kroppen är själens tält.
De är inte vi;
var går
ni?
Det är ej lätt att svara på.
Lätt
svår-
sett
förvänder vi blicken då.
De har spårat ur,
just det.
Hur
förstår vi frågan: vem är vem?
Klent;
se
sent
omsider vårt fjärran hem!
De fägnar oss med
allt slags
ned-
righet och larvighet och SKAM
- nå..
dags
då
att samla vår EGEN stam.
Ingen den som tror!
Tom, all
bor
den Ende Inge inom alla namn;
vårt
svall,
svårt
att nå, löper ut mot hamn.
67. Naturen
Grönområden där jag bor,
skymda
ställen rymda
överallt i grönskan,
redo för min önskan
att försvinna.
Jag vet nog vad jag tror
och vet vad jag kan hinna.
Ingenting är bara nog,
vinden
själva grinden
ut i vida världen
dit jag ställer färden
- redan ställde,
- jag levde och jag dog
och visste vad det gällde.
Ingenting är bara nu,
bruset
liksom ljuset,
närvaron i parken
sjunker genom marken,
jag är redan
själv naturen, jag är du
och bryr mig intet sedan.
68. Två Testamenten
Formen församlar
innehållet, splittrat.
Men tankarna famlar
tills skallen vittrat...
För vidare studium
skall bibeln duga:
judiskt preludium
och arisk fuga.
68. Förintelsevisan
För mörkrets skull må alla brunnar vara skilda.
I ljusets vakna speglar vill jag ställa färd
på färd inunder stjärnorna, som vilda
av ord försvinner bort.
Vår levnadstid är kort.
Så lyssna därför särskilt noga till den milda
tonen, som av Herren närd
stiger ur andedjupen upp till vår värld.
I bön och blasfemi går sunnanvind förenad
med människor i väntan på sin dolde gud.
Den sanna skriften är till tystnad menad
som ögon drar förbi;
och den som ser är vi.
Nå, den, vars återkomst är starkt försenad,
kommer ändå hit till slut;
drömmens alla fåglar skall han blåsa ut.
69. Coach
Se unga dam, god dag! Jag är herr Samhälle.
Jag undrar något över hennes attityd.
Hon borde nyttja bättre varje tillfälle
att göra duktig karriär; så hör och lyd!
Man vill ju bara hennes eget allra bästa!
Metoden är nog inte för komplex.
Följ blott Herrens ord och älska högt sin nästa,
som scouten alltid redo och positiv till sex!
70. Demokratvisa
Politik, det är att vilja!
Makt är vad det handlar om.
Vem kan får från getter skilja?
Betet går på allmän tilja.
De vill sälja
oss att svälja
rena tramset;
hör på flamset:
alla hörs vårt land omkring,
ingen menar någonting.
Sån är makten,
hycklararpakten
nästan jämt;
stampa takten,
pojkar! Flickor
tömmer fickor,
feminismens tusen fnask,
fägnar nog sitt herrpatrask,
har dom i sin lilla ask;
vill dom göka?
Åh, de vill dom nästan jämt.
Låt det spöka!
Politiken är som sagt den
konst som alltid gagnar makten
folket dämt;
styret mest ett dåligt SKÄMT!
Helan går & halvan kutar,
ingen vet varthän det bär.
Hur man skålar, hur man tutar,
färden dock i diket slutar,
sånt är livet,
såsom skrivet,
alla öden
går mot döden;
skall man leva som man lär...?
Gahrton håller Gahrton kär!
Dan är nattens,
musen kattens,
först som sist,
föga trist;
nog om rattens
populäre?
lagom käre!
gröne rörare i dag;
Gahrtons vilja är vår lag,
fastän, ärligt talat, vag;
av med hatten
(huvet har man redan mist
(jäpp! där satt den))
för vårt bräckta fostervattens
liksom bakfotshambospattens
- jomenVISST!
- riksbekante FYLLERIST.
71. Lamento
Ah, värst vad ni alla tar i.
Blodet är helt förtunnat.
Jag är ganska så förveten...
vem
blandar smeten,
min "komedi",
bär mig hem?
Det därmed sex:
frågan komplex.
Naivt är ert do re mi;
mig blev ett annat unnat.
Så sjung erotikens lov,
er har den säkert gynnat!
Mig gav sexualiteten
blott
ensamheten,
den var mitt brott,
säg mig: sov!
I sömnens hav
dör alla krav,
den tystnaden, vid och dov,
där har min kärlek mynnat.
72. Galningsdithyramben
Jag tänkte på Rom och jehUrosalem,
jag funderade ock på Bastiljen,
men valde Att i ett helt vanligt hem
fira nyår med hela familjen.
Vi åt oss en änka och drack oss ett glas
och lillflickan pussade dockan
liderligt; Månen gick därför i kras
och vi tittade häpna på klockan
där visarna sammanföll till en raket!
Ingenting hände trots det. Det var lörda.
Vi reste oss upp i total enighet
därom och sjöng ut: "LÅT OSS MÖRDA!"
73. Poeter, Se!
Det satt en katta
på en matta.
Den var väl inte särskilt svår att fatta.
74. Nocturne
I vardagen är livet. Du är hemma för en evig stund.
Det händer inte. Släckarlockan hasar ensam över smala
pannåer av besatthet, dock! på helgeskriftens väsensgrund
är språkets långa efterstjärnfall ympat i bedräglig skala.
Så väger främlingsskapet nådens timme i sin tända hand
och fläktar ödesandetagen fjärran hän i lugna tankar.
En svartnad fågel flyger sakta hit från dödens enda land.
Var himmel utan högre mening lägger sig för nattens ankar.
Men ångerfri begrundan når din inlandsträdgård. Alltför sen
i sömnens svävartonart går all hastig väderlek förlorad
mot trakten av ditt hjärta vi för med oss alla; bara en
av inga andra skall till drömmens mjuka hemlighet bli korad.
75. Elegiaco amoroso
Så har jag sökt dig omvägs via yoga,
vid insikt bunden och vid utsikt med
för jag kan inte låta bli att plåga
mig själv med en förfärlig längtanslåga
som alltid gled
såsom ett fjärran skred
intill mitt blod och stilla vred
mig ut i smärta att mot dig mig sedan hemåt våga.
Som du besätter mig i ord och mening!
Samtidigt vet jag inte hur musik
må bo i dina ögons blå förening
med himmelskt timad ögonblicksförsening
i tyst mystik
bakom en ljuv panik;
då knäböjer min ande lik
en ångervålnad åter upp i bottendjup förstening;
det finns en vana. Dagarna blir njugga
och trygga avstånd bort från allt jag sett.
Likgiltigheten kan jag känna dugga
sin vardagsmildhet, hjärtat slutar hugga
i blodet hett
med skammens kalla spett
där Minne likväl står berett
att tända mig ditt främlingsögonljus i blodets skugga.
76. Dagens Tips
Blir du av polisen tagen
bakifrån med stort behag
säj dej själv, av häpnad slagen:
"Något händer varje dag,
men ingen följer ensamlagen,
det gör bara jag!"
77. Sången Om Revisionismen
När lögnen satts i verket. Ja, den skiner
och dikten står opak! Då finns än dörr.
Den leder till Centralen,
där toxiner
som gammal vilja viner
galen,
erinrad in i framtiden och anad förr.
Så hämndlysten är meningen, försvunnen
och återhunnen i sin tid fördrömd
men levande som natten,
outbrunnen,
nätt bakom templen funnen,
skatten
av sanning vartill läsaren är dömd.
78. Sång För Stunden
Jag gick där i din lägenhet. Den saknar
Min signatur. Och hösten utanför
gav liv åt tusen mynningar. Så vaknar
sig väderlek till eld; man når och hör
att främlingskap gör levande. Som riden
av någon Annan slumrar jag. Så rid
i natt, kamrat! Vad vet Din gud om tiden
av Ögonblick - och du om stunden Tid?
79. Enigma
Mot lakanet försvinner inga drömmar
men gåtan väger ingenting.
Samtidigt hämtar dagens varma strömmar
med egen-
domligt säregen
våg av fjärran pendelsving
ur ögonen från kvällens vida syskonring,
ur vaka kallad, fokus bakom regnet
där Månen söker upp sin vind
i nedan:
hitom oredan!
Förvildat sover sagohägnet;
dit differentierad vaknar drömmens hind
som äger ljuset, allt vem ljus betyder
för trakten, som hypnotisk går i spinn
och fråga;
skuggans nattlåga
dit Rösten samlar dig. Du lyder!
Den blir din egen: den var inte din.
80. Barnvisa Sent Omsider
Förälder, ursäkta jag påpekar
risken med vuxnas onda lekar!
För alla delar familjens liv
ock om jämt det är bråk och kiv.
Så sluta låtsas de inte finns,
ty barn växer upp, och MINNS.
81. Postmodern Visa
Människans dekonstruktioner
äger rum ständigt.
Vi passerar ständigt nya zoner
både ut- och invändigt.
Livet är en tid av nätter!
Vi smyger mellan tomma hus
lockade av stråkkvartetter,
korta rop och vinkande ljus.
Bildspråk bakom bildspråk gömmer
bildspråk. Det tar inte slut.
Vi lever inte än. Vi drömmer
och ingen vet vart det skall leda ut.
82. Visa I Folkton
Oktobers bedagade älva hon mötte
vinterns unge och tjusande prins.
De älskade ljuvt och kort och han stötte
bort henne sedan, hon sörjer och minns.
Hon torkar tårarna dock, och förlåter.
Så kommer en majdag, lätt, snabb och öm
tillbaka med prinsen, avsatt, åter
besannande kärlekens eviga dröm.
83. Sång till Minister
Vår infrastrukturens goda minister,
fru Torsten, ja visst är hon upphöjd och bister
så nu ska hon rädda
vår demokrati
från internet! Ledda
med stor energi
och kärlek är vi;
av tant Storebror sedda
och fästa med klister
befrias vi sålunda från våra brister,
ja visst är det så? nej, allvarligt talat,
egentligen fins det just inget val att
välja att välja
om allt ska bli rätt
för allt ska vi svälja
som Makten försett
med rätt etikett;
den vet nog att sälja
den flagga de halat;
så blir vårt folk från frihet hugsvalat.
Hör mullorna mullra i orättens krater!
Vår dumokrati, den är bara teater
vars Gud är just bara
med Djävulen släkt;
så måste man vara
kolitiskt porrekt
och visa respekt
och sin vilja bespara
med övliga later
regeringåriksdagens bÖgar & flAter!
84. Sång till en demokrat
Herr Parzifal, demokraten
med somligas huven på faten
(det är nåt han gärna skryter
med när begåvningen tryter
i särskilt benägen affekt,
och det egna behovet är täckt
och rampljuset släckt) - var var vi
nånstans? Åh, det spar vi,
man får väl skona den mesen;
det viktiga var parentesen.
85. Porrsång
Så fritt vårt fosterland i norr!
Här anslås strängar utan skorr
på svenska hjärtan,
botar smärtan,
ensamheten,
ramaskriet
som vi har
i oss till svar
i smeten,
så får vi ett
slags liv till skänks med ständigt mera porr
till tröst för all förtreten
och det tomma slaveriet.
Här skänks en del att skåda; nå,
tro inte något finns att få,
blott allt förvärrar
Maktens Herrar.
Spola skiten,
skippa snasket!
Ty kom i håg,
du som är låg
och sliten,
blöt av plasket,
att Makten skiljer mycket noga på
den knullande Eliten
och det runkande Patrasket.
86. Kärlekssång
Elände, sjukdom, sodomi,
all urartnings potenser,
utsugning, pornografi
...står vid nationens gränser.
Svenskar, landsmän, vakna upp!
Det sanna blev förtiget.
Låt oss nu bilda samlad trupp.
Vårt värv är kriget.
Vår nutids dekadenta Rom
finns överallt i världen
omkring oss. Kommer dock er dom.
Vi är upprorshärden.
Så må vår folkstorm bryta loss
till seger, Nordens daker;
tro ej vi söker strid! Åt oss
duger blott massaker.
87. Klagosång
Här några hårda ord: så klent bemannad,
så sällan satt på prov och kritiskt scannad
är Apparaten att man blir förbannad
på allt i penningdyrkarstadens slum,
där oförmögenheten, platt och stum
och värdekorruptionen, dum, besannad
med bara alltför jämna mellanrum,
betäcker tillvaron som giftigt skum;
odören hemsk och temperaturen ljum;
så vilar livet dött och vinden stannad.
Vad gör det då om man blir sanningsbiten?
Den hyllar nog sig själv, kultureliten!
Själv alltjämt oböjd, fastän trött och sliten
av motgång, något av en grå statist
i filmen, tycker jag att den är trist.
I allmänhet prioriteras skiten;
och guldet lämnar man därhän, jovisst,
det verkligt värdefulla kommer sist
i bästa fall; det mesta har vi mist
i medelmåttans Tempel; offerriten.
87. Paroller
Vad ska vårt liv
ha för vision?
Innovativ
religion.
Vad kan vår nöd
ha för en mening?
I dag blott förstening,
i morgon bröd!
88. Trygg Barnvisa
Be, be, vita lamm,
synden komma skall på skam,
skickas många fromma ljud
hela vägen opp till Gud.
Inget är vår fina hjord
kärare än vackra ord.
För vi är Jesu blida får,
tryggare nog ingen går.
Ändå är det mörkt och kallt,
faror hotar överallt.
Mycket är så svårt att fatta,
därför må man aldrig skratta.
Ty böner gläder Herren, men
humor är av Djävulen.
När stora stygga vargen ler
springer vi i väg och ber.
Vi kristna blir ju aldrig arga,
låter då oss hellre sarga.
Ska vi slå dom onda? Nä.
Låt oss för dom alla BÄ!
89. Hatsång
Rasande knyter man sin
bleka
tomma hand i svarta,
fördoldaste fickan. Man känner sig lik en
annan, djupt in
dit: i blodets, instinktens riken
går man, besviken
och heligt trött på allt tidsfördriv;
sitt ödes tråd vill man spinna
själv, ser ni; vad står att finna,
hinna;
hemligen där? ETT kollektiv,
se folket, klassen; hela ens liv
tycks då i mängden försvinna.
Stormmoln verkar ibland
skrämma
på flykt himlapällen!
Då längtar man liksom till Viborgska Smällen,
våda och brand;
högt! ljuder blixten i djupaste kvällen
på skilda ställen
snart nog! Må Vredens härliga Dag
randas till slut, översvämma
hela samhället; vad kan stämma,
dämma
revolutionen? Nöden vår lag;
och den är förvisso allt annat än vag;
vid fronten hör vi nog hemma.
Fjärran det apollinskt
svala
kulturidealet;
vi söker det sanna poetiska talet,
lätt libertinskt,
skilt från det gängse politiska skvalet
så uselt malet,
ursäkta! Ur folkets hårdkokta ägg
kläcks snart en tupp: den vill gala
ut vårt hat mot den obotligt hala,
fala
borgarklassens eländiga drägg!
Man vill bara rada dem upp mot en vägg
och låta kulsprutan tala.
90. Sång till Satan
Heliga,
veliga,
bed för mig
gärna,
tja, så har ni brytt
er, det är inte nytt;
vill ni mig värna?
Gläns höga stjärna!
Slutligen kämpade
bara de lämpade,
svärdsman och skytt –
Hoppets lanterna
– Satan, stred för mig
där Gud flytt.
Kyrkan som
dyrkan som
vände mig
rinner
bort, allt har täckts,
vissheten bräckts,
skuggorna hinner,
rovdjuret spinner,
mörkren betäcker mig,
andarna räcker mig
vapen som väckts,
kärleken brinner
– Satan tände mig
där Gud släckts.
Fromheten,
tomheten
stjälpte mig
bara,
gjorde mig vek
med smicker och smek,
låt mig förklara
(ingen må svara):
Livet är verkligen,
föga så märkligen
allt annat än lek
och måste så vara!
– Satan hjälpte mig
där Gud svek.
91. Besvikelse
Passionen glöder, ryker…
Den för mig hän, men vart?
Min barometer dyker,
min själ blir grym och svart.
Nej, ingen glädje varar.
Av kärleken blir hat.
Det enda som jag klarar
är liv i celibat.
92. Fundering
Oftast gör man sig löjlig;
slutligen blir man van.
Dikten som inte är möjlig
kommer dock helt spontan –
Fattningsförmågan, så sölig,
vaknar när skallen är släckt!
Verkligheten är knölig,
drömmen alltid perfekt.
93. Hemmaporrvisa
För enskildhet det enskilt sedda.
Därute följer man vad där hör till.
Offentligt visar vi oss klädda.
Där hemma gör man som man vill.
Men vill du sätta fart på snorren
och kussimurran inför höjd ridå
- smäll bara upp en kamera, ty porren
gör strax publika samlag comme il faut!
94. Vänlös
Hemsk är verkligheten
mest. Oss rider maran
från ringaste förtreten
till dödligaste faran.
Vad sker när hundar ränner
och brandklockor hörs ringa?
I nöden prövas vänner.
Just därför har du inga.
95. Etikvisa
Var ständigt misstänksam mot ljuva toner
och dussinfrälsningsläror överallt.
Du har ej råd att hysa illusioner,
så världen må du nog betrakta kallt,
För vill man hela livets väg få vandra
till målet får man lov att hävda sig!
Det som man vill att du skall göra andra
får faktiskt andra lov att göra dig.
96. Sakrament
Fjärran allt tidsfördriv
har det förvisso hänt en
gång att jag kommit till liv
i tillträde till sakramenten.
För där är det aldrig stopp.
Där får det liv, mitt öde.
Ty detta är Kristi kropp
och detta är Kristi flöde.
97. Fatwah
Herr Rushdie trodde sig veta,
utlade nu Islam.
Sinnen blev särdeles heta,
men fatwan alltför tam.
Så göm sig i Englands skreva,
töm där skammens karaff...
Låt idioten leva!
Det må vara hans straff.
98. Glädje
Ja, in bland de gläntande träden
försvinner min stund i morgongång.
Som klingande dolkar från städen
uppsinglar fåglarnas sång,
kittlar mitt öra.
Trafikens brus vill jag också höra.
Vägen till världen är trång
men lätt,
allt har jag redan i drömmen sett –
och jag vet vad jag nu har att göra.
Så sluter jag ögonen, vilar
i flykten, fri från min tunga kropp.
Som sunnanvindsfläktarna silar
bortan i lövverk mitt lopp.
Världen är nära!
Där finns hela världen att lära,
mogen av önskan och hopp
i dag,
med andetaget strax framme är jag –
Den bördan var lustig att bära!
99. Stockholmsvisa
Vad hågkomst jag i ensam stillhet vårdar
är välbekant för många fler än jag.
Jag tänker nu på Stockholms många gårdar
och minne följer minne, dagar dag.
Men nu är stadens portar låsta. Ingen
är välkommen till dessa gamla hus.
Man stryker som en sorgsen skugga kring en
förlorad dröm, en stad i svunnet ljus.
100. Plötsligt solsken
Vinden dog
dånande hän.
Poppelen slog
en grön fontän
i gatans ände,
famnen av hus!
Och himmelen vände
sitt blad av ljus –
101. Renhet
Om kroppens renhet: inte ett ord.
Med ont får det inte blandas.
Tysta går vi till Herrend bord.
Där kan vi fria andas.
Om blodets sjukdom: inte ett ljud.
Hur skall man tolka detta?
Vår Herre är ock en Vredens Gud.
Han är det enda rätta.
102. Hon
Hon är som inget annat av mig sprunget,
men liksom sakta främmande! Jag står
helt matt av hennes stjärnblick; offerstunget
förblir mitt tysta språk; ett ljuvligt sår.
Vem tar min hand och leder mig till drömmen?
Det är en hemlig och förtrollad natt!
Nu vill jag lära känna dina gömmen,
o flicka, du vars namn är Sakta Matt.
103. Sång till humanismen
Borgerlig är humanismen,
mänskligheten liberal.
Marknaden är enda ismen,
penningen vår katedral.
Jag vet att det och det är skrivet
fint om Gud och mänsklighet
men knappast finns i detta livet
mer än djurisk kvalitet.
Förvisso humanismen visar
sig: den bara stör;
jag umgås ej med kor och grisar,
ligger hellre här och dör!
104. Dårvisa
Jag gick där så rädd
och osäker ständigt.
Tålde ej bli sedd,
mådde rent eländigt.
Men så fick jag idén,
den kom över mig bara
,att jag är schizofren,
det har jag rätt att vara!
Jag träffade mitt val
och så märkligt det bar sig,
nu anses jag normal,
men oj vad man bedrar sig!
105. Visdomsvisa
Förklara vad förklaring har.
Alltid är det inget
mindre än vad innan var:
Gud och själva tinget.
Tror du att du kan det nu?
Slut på sömn och vaka!
Mystikens nycklar lämnar du
föga klok tillbaka.
106. Ögonblicksvisa
Som suset av ett tåg i fjärran stund
berör mig då och då erinran, märklig
blir tillvaron, förhöjd ur mark och grund
mot drömmens region, som då är verklig –
Det drar förbi. Vad kom jag då ihåg?
Det minns jag ej. Med vinden är det svunnet
och här är bara världen, platt och låg;
där aldrig något ögonblick är hunnet.
106. Högervisa
Enstöringen: jag menar
härmed förvisso mig själv.
Ha! Döden är vad förenar
droppen med folkets älv.
Hå, rättens susande later.
Det livet är bara trist.
Ni andra är demokrater.
Jag är protofascist.
107. Ofrom sång
Jag möter somliga kristna
vars tro är just bara banal;
det ter sig mest som ett skal;
maneren fadda och gistna;
en andlighet allmänt knal.
Så finns det ock humanister
varmed lika illa är ställt;
det templet är mest ett tält.
Att ursäkta allas brister
är nog mer bekvämt än snällt.
Nog kan man det allmänna pratet
och har om det gängse gott hum.
Och dock får man ej vara dum.
För sanning finns också i hatet;
sann kärlek är aldrig ljum.
Vad skall man då anse om Satan?
Han är kanske bätte än det
vi trott honom om, så be!
Vår Herre hör hemma på gatan,
han reder sig nog, ska ni se.
Ty verklighet gör förveten.
Av drömmar blir bara sot;
du vaknar till mäktiga hot!
Så möt nu realiteten
och gör däri bättring och bot.
Så misstror jag fromhetens konster,
de har inte just mycket själ;
beskedlig är mången blott träl;
men den, som ter sig ett monster,
kan vara en ängel jämväl.
108. Främmande sång
I lakanet försvinner inga drömmar.
Hemligheten väger kanske ingenting.
Samtidigt kommer alla varma strömmar
ur ögonen från nattens syskonring.
Blicken gömmer fokus bakom regnet
och söker under Månen upp sin vind.
Förvildat väntar ingen sagohägnet.
Differentierad vakar drömmens hind
som äger ljuset, allt som ljus betyder
i trakten som hypnotisk går i spinn
när Rösten kallar dig. Du hör och lyder,
för den är din egen: den är inte din.
109. Snabbsång
Du såg ett ansikte i solen
mitt emot oss, allt svartare, allt mer
högburet över takstolen
och det är nästan allt du inte ser.
Så svävande: att leva
högt över samveten och vattenstup
kring stadens mörker i det skeva
ögonlickets evigt sammansvunna djup.
110. Klubbsång
Nu samlas de många på nöjesklubben.
Förväntar sig alla en lång het natt.
Förtida gamle pojken, sent unge gubben
söker chimären ta fatt -
Mot stjärnorna rikta kärleksantennen:
det är vad som gäller i moll och dur!
- Sina skeppsbrutna ögon förlänar männen
galjonsdansösens figur.
110. Kärleksvisa
Att korsa en gata är möjligt,
att leva är ganska svårt
det mesta tämligen böjligt,
det andra orimligt hårt.
Kärleken är värst för de unga,
ej heller vi äldre står pall.
Härom vill jag inte sjunga.
Jag sjunger i alla fall.
111. Nödsång
Men aldrig kan man fullkomligt gardera
sig, det vill han framhålla klart.
Personalen måste till exempel reagera
på larmet. Det är väl ganska uppenbart.
Han märker nu att han är ensam, tiger
plötsligt och tittar ängsligt ut.
Med utsikten har någon ödesdiger
förändring skett. Och han förstår till slut:
det brinner! Han rycker upp sig, springer
nerför trapporna. Förblir ändå
på samma våning. Larmet ringer, ringer.
Men ovanför elden finns bara en nivå.
112. Amatörsång
Oftast gör man sig löjlig;
slutligen blir man van.
Dikten som inte är möjlig
kommer dock helt spontan –
Fattningsförmågan, så sölig,
vaknar när skallen är släckt!
Verkligheten är knölig,
drömmen alltid perfekt.
113. Tillägnan
Jag tillhör sällan de behagsinta;
hör dock än mindre till de lagsinta;
blir glad, när vissa kvinnor pratar strunt
med ord som dansar
kring männens skansar
i känsligt pansar,
liksom nyis tunt –
Honnör, Ann Jäderlund, du svagsinta!
114. Trafiksång
En vinkel uppstår. Färger undflyr tingen.
Ett fönster öppnas, någon kliver ut
på jakt efter en ängel: bara ingen.
Den utlyser försynt en tyst minut.
Och landsvägsbilar där! Miniatyrer
för tidiga ännu att tydas fram.
I väderleken upplöses gravyrer.
Vi smulas ut i sol och makadam.
För bilder var vårt liv och inget annat.
Med slutna ögon finns vi inte mer.
Om natten, äntligen, har tiden stannat.
Och bilder är som alltid allt vi ser.
115. Sanning
'
När sanning sätts i verket. Ja, den skiner
och dikten är belyst. Där finns än dörr.
Den leder till Centralen, där toxiner
förvaras i en tid, besannad förr.
Så hämndlysten är sanningen, försvunnen
och återfunnen i sin tid fördrömd
och levande som natten, outbrunnen
i sanning vartill läsaren är dömd.
116. Fundering
Jag gick där i min lägenhet. Den saknar
ännu signatur. Och hösten utanför
gav liv åt tusen öppningar. Så vaknar
vår väderlek till liv; vi ser och hör.
Främlingskap gör levande. Som riden
av en Annan slumrar jag. Så rid
i natt! Vad vet din Gud om tiden
Ögonblick - och du om ögonblicket Tid?
117. Enskild sång
Människans dekonstruktioner
äger rum ständigt.
Vi passerar ständigt nya zoner
både ut- och invändigt.
Livet är en tid av nätter!
Vi smyger mellan tomma hus
lockade av stråkkvartetter,
korta rop och vinkande ljus.
Bildspråk bakom bildspråk gömmer
bildspråk. Det tar inte slut.
Vi lever inte än. Vi drömmer
och ingen vet vart det skall leda ut.
118. Konnässör
Nej ett så'nt romantiskt solskensmoln.
Det ger dramatisk impression.
Andlöst tittar vi i himmelsskål'n.
I fjärran höres åskans mullerton,
ty blixten är ett riktigt bullerdon.
Tavlan kostar säkert en miljon.
119. Begränsning
Kristen tro? Nog är den sann.
Nog är du sann, om du är kristen,
Det hjälper bara lite grann.
Det är bristen.
Den gav en riktning för sin tid.
En väg för ödesfärden.
Kan säkert frälsa mången individ
– men aldrig världen.
120. Slutsång
Om du inte står ut? Tja, försvinn
i friheten ut; den är där
de facto och du slipper in
helt utan besvär
i världen.
Den vidare färden?
Bara alldeles förutsättningslös bär den,
det finns ingen tydlig karta som lär den;
förlora – och vinn!
Sen kommer den dag, när du dör.
och ställs vid himmelens port
– eller helvetets. Vad man bör
har sagts. Vad du gjort
i livet
som det blev dig givet
och alldeles oavsett vad som är skrivet,
fast månget blad nog är ohjälpligt rivet,
det skall du stå för.
120. Kärleksvisa
Om kärlek har jag ganska ofta ordat.
Det är ett ämne, där jag mycket vet.
I mitt fall blev det mesta ofullbordat.
Se häri knappast någon hemlighet.
Jag köpte aldrig någonting för pengar.
Vill sjunga vackert, om det går, ändå.
Det ägde rum i drömmens lätta sängar,
som regel. Och bäst är det faktiskt så.
121. Kyla
Ordens gång denna hunna årstid... som
sanden lyser i de nedslitna gräsen!
Kom naken, se ditt ansikte... så kom
då tigande som om
du frambar väsen
till speglingen i portarna... så kläs en
långsamt erinran i fukt som alltmer
brinner sig fram att stilla klyva skölden
av förlamning: allt den tomhet du ser,
en ogudom som ler,
och redan föll den,
förenad med dig själv i sommarkölden –
122 Stockholmsvisa
Så enslig denna sommarmånad,
så utrymd mina drömmars stad.
All kärlek, den var bara lånad.
Och människorna? Tomma blad.
Så skall vi då rå om varandra?
Mitt blod är kallt och rent som snö.
I Stockholm vill jag ensam vandra.
Där vill jag även ensam dö.
123. Cinnober
En väsenslöshet finns i garderober,
en mänskligt undanglidande valens,
morbid, vagt släkt med Strindbergs herr Cinnober,
en månblek väktare vid nattens gräns
mot falska ögonblick och tomma stunder
som blir till Olycka! en vacker dag
man tappar greppet i en dödlig blunder
- så akta er. Cinnober, det är jag.
124. Vi och dom
Så nära ligger det till hands
att klaga, men, å pyttan,
vårt land är BRA, men utomlands,
där härjar egennyttan.
För svenskar har ju GOTT motiv.
Så grönskar våra marker!
I Sverige råder Näringsliv,
i Ryssland Oligarker.
125, Värlen är drömd
Världen är drömd av en gud som svinner,
fylld av det som ej är den.
Vi vet inte vart vi går och hinner,
bara att allting dött går igen.
Dansens lina skall aldrig slakna,
envar fiende bli vår vän.
Bed, att vår gud skall äntligen vakna
upp eller domna djupare än.
126. Skriften
Nej, inte direkt som att vakna,
att bli vad du icke är.
Ditt liv skall du aldrig sakna
var än du befinner dig: här.
Det Ofullbordade: livet,
den Fråga, som saknar Svar.
Ur Boken är slutbladet rivet.
Din oskrivna bibel är kvar.
127. Hemligheten
Har'u stridit
försiktig,
med avsikt lite fel
vittrat syftets bråddjupa del
som gläntar däri, bär
det hän dit tårar duggar tätt -
Har'u lidit
en viktig
och vederlaga pärs -
Spårljus! Mened vittnar i vers
av laber kaliber
om leden, som jag lodat rätt.
128. Poesi för folket
Herr Parzifal, demokraten,
har godkänd människosyn.
Så är en politiska dyn,
man gillar en sämsta maten
och höjer det usla till skyn.
Här ekar de folkliga skriken
här gapas det dumt och fräckt!
All tarvlighet världen väckt
får plats i den sämsta lyriken
så jämlikt politiskt korrekt.
129. Minnessång
Det fanns en stad där vi
som unga
lekte vind i gårdar tunga
av förgången energi
och flög förbi varann i kärleksäventyrens gunga -
Den tiden är förbi,
den staden
susar blott i minnesbladen,
som en saknad melodi
man letar efter på sin hårddisk, där man velat ha den.
130. Sorgsen visa
Jag anser att döden är livets brud
och att kärlek är ständigt av nöden.
Man måste ju hoppas. Det finns nog en Gud
som ger oss en mening med döden.
För livet är dödligt. Det visste jag väl.
Som Adam fördärvar sin Eva!
- Erotiskt hat fräter sönder min själ
och berövar mig lusten at leva.
131. Mystisk vaggvisa
Jag sover nästan. Lyssnar till trafiken
vars sång är all av hemlig innebörd
i fönstret till det inga, som mystiken
förklarar såningsmannens fulla skörd.
Det kan man inte läsa om i Tysta
Bokens tirader, verser och citat!
- Men just nu tycker jag mig mig kunna nysta
gudom ur världens nödår, dåd och prat.
132. Dum folkvisa
En präktig norrlänning med snus
bak örat, näsan mellan bena,
ej främmande för brännvinsrus
och porr när timmarna blir sena,
och båda fötter rotfast ner
i kornplantagens djupa mocka,
en präktig karl, på världen ser
han lugnt, ha, ingenting kan chocka
en sådan Folkets Man, stabil
och säker, ja all börda är nog orkad;
han inger allt förtroende med stil
och smak att vara klädsamt korkad.
133. Elak Barnvisa
Gnägg Gnägg vita Sto,
har vi något bo?
Hästarna är hemma,
det kan inte stämma,
blinka lilla gumman Noak över sjön och ro!
Ojoj, Jesu slup
går längs vattnets stup...
Fårena är borta,
Herren kom till korta,
gubben Noak vilar på sin höjd i Vätterns djup.
Tut Tut Ellefunt,
prata inte strunt!
Fritt må tackan löpa,
själv sig ständigt döpa,
vatten ovanpå det har vi hela jorden runt.
Mjau Mjau Kissekatt,
flög sin volt och satt!
Tänk om helga anden
fann den handen, hann den
undan skulle (kvack!) en Annan vakna matt i natt.
Lys Lys Lampaglöd,
här går ingen nöd!
Vem har rätt att gyckla?
Den må sedan cykla
som en hjälte bort i solnedgången; den är röd.
Så går jag ut på aftonpromenaden.
Så når jag älsklingsstället, fjärden här,
beundrar utsikten i sol, ser raden
av tysta hus på andra sidan: staden.
Smått tankspridd är man, alltid! Därför lär
man strax vad inte är, nå vem vet när
det redan sker? - Jag varsnar plötsligt vad en
minut sen inte var: att du är där.
O flicka här bredvid mig, får jag störa
din tystnad, säga ett och annat ord
med något innehåll? Jag vet: förföra
är inte meningen. Vad kan man göra.
Bli offer för en annans lilla mord
i sängen, du! Jag står i ljusets nord
och vet devisen: Se men inte röra
sig alls: till nästan intet är man gjord.
Vi står vid fjärden. Allt är nästan skrivet
i minnet redan nu, ett ögonblick
mot änden av det hårda mannalivet.
Jag gömmer varje ärr som blev mig givet,
befinner mig trots allt i godkänt skick,
behärskar nöjsamt alla levnadstrick
till slut. Det är ju så det är i livet,
att hur man sköt, så sa det bara klick,
att värst var ändå kärleken. Den brinner
med ständig låga; brinner aldrig ut.
Allt annat dör och dör till slut, försvinner.
Dock, brådska inte i ditt liv. Vi hinner;
för äntligt skall man lära veta hut,
så här, i början av ett väntat slut
på vägen, livets, den man alltid finner
i dödens enda, skälvande minut.
Vad själv jag fann var inte alltför illa.
Det är just inte någon hemlighet.
I livets fällor får nu andra trilla;
för jag har inte mycket blod att spilla,
så danad är min grå identitet,
man har väl blivit anspråkslös. Man vet
att vara mest belåten med det lilla,
att tålig röna nöje och förtret.
Din värld, o flicka, fick jag lycklig gästa,
så trevligt! Se en mening, du, däri!
Vad var det för en möjlighet att testa,
det här? Det var ett intet, som det mesta.
Jag nynnar på en egen melodi;
du står här bara i min fantasi.
Det är trots allt, det vet jag nog, det bästa
för oss, som icke är, och dock är vi.
Ty bäst flanörens ensamhet i detta
fördrömda ögonblick en sommarkväll
på fjärdens avstånd från passionens hetta
varom han alltför mycket kan berätta;
vart minne, sparat som en eternell,
må framstå som en finstämd bagatell
still slut. Vad mannens drömmar svävar lätta
från Stockholms broar, gränder och kapell.
2. Sången Om Hjälplösheten
Mannen betraktade solen.
Blind
satt han sedan,
fotad i grind;
instängd, redan
negativ; stolen,
bortblåst medan
det ännu kom vind.
Solen betraktade världen,
låg;
solnedgången
var allt den såg...
Så blev mången
efter på färden;
låg på perrongen
och räknade tåg.
3. Nordisk Höstsång
Svarta kråkor mot en blå
himmel, svampar tunga
av sin bittra kunskap så-
som hästens onda ögonvrå
bevarar världens vindar grå
och djupa vatten unga –
Tranor flyger linjen, den
raka, silverne, den trösten,
möjlig, verksam är den än,
flykten, pilen, strängen, spänn
bågen Ensamhet, din vän
som sänder dig till hösten.
4. Sång Utan Titel
Höstmorgons vilda glans!
Demonen i dig är värd en chans.
Hemligt sjuder den,
kusligt ljuder den.
Vinden bjuder den
upp till dans
där du ensam i parken länkar
steg vid steg längs raden av bänkar.
Livsaftons vilda eld!
Passionen brinner i själens däld,
och bitterhetsmäld.
Herren sänder den.
Satan tänder den.
Hösten vänder den
upp till gäld,
där du ensam nu ger dig hän en
stund med blicken sänkt i fontänen.
Dödslängtans vilda ljus!
Vi lyssnar häpna till vindens sus,
och blodets brus,
i vårt hemliga rus
döden viger och
natten tiger och
dikten niger och
blir abstrus
där du ensam i parken vänder
OM OCH LER MED GLIMMANDE TÄNDER.
Vansinnets vilda brand!
Man kände Lågan hetta ibland -
och släckte med sand,
och smärtans hand
den eldens tand -
Dig den ämnar ju.
Mörket rämnar nu
bort, nu lämnar du
livets rand
hörsam ännu för springbrunnsporlet
når du stan och det hetsande sorlet.
5. Hymn
Jag vandrade ut ur skammens läger,
lusten lockade mig.
Det är mellan dessa två allt väger
sig närmare, Gud, till dig.
Mörker och ljus förblir vår blandning
och vägval, Ja eller Nej.
Stadigt svänger sig livets andning
närmare, Gud, till dig,
närmare, Gud, till dig.
6. Gatusång
Det blinkade! – och han var tankspridd vid
försvinnandet; blev hastigt borta, lik en
vind som nu har förbytts; då är det tid
att uppta inre dialogers id
på nytt; vi återkommer i trafiken
som är sig lik i ordens län och riken;
ett ljus för tystnadens asteroid.
Och flickan, stjärnan, hon som inte finns,
drog strax förbi på gatan, hjärtetörnan
högg väl den nämnde; ingen annan minns
intrigen, anad knappt som tiden spinns,
vem av de två som nätt och jämnt runt hörnan
sjönk ner i språkligheten, samhällsförnan
varur oss nya arter återvinns.
För vi är folk med annan semantik
att tala till oss själva med, som drömmar,
envar egentligt obekant, men lik
en film, beledsagad av stadsmusik,
din värld, där verb i mänskoskogen strömmar
förbi som vinden töjer grönskors tömmar
och tystnads fattigdom gör dikten rik.
6. Sommarvisa
Var sommar är staden en annan stad,
var människa främling, och du,
mitt jag, som jag känt, ett oskrivet blad
i tiden som bara finns – nu.
Det är som en dröm, ett slags ensamhet
i glädje av mystisk natur –
Ty okänt förblir då vad allt jag vet
i mening som spirar härur.
Det är som lövverkens skuggspel i vind,
kappt märkbar, från ingenstans –
Jag vilar, hänförd och seende blind
i lugn och total acceptans.
Se växlande moln, se parker i stum
förvändhet, se folktomma hus –
Och världen blir till ett sagolikt rum
och skuggan ett nytt slags ljus…
Ja, världsfrånvändhet hör sommaren till,
semester i flykt och fördärv
och skapelse; fråga sig då vad man vill
i nydaning, vila och värv...
Förresten! Vad är det för ärende, att
beskriva vad inget är likt?
O sommar, fördrömd! – En väsenslös skatt
är livet; så fattigt; så rikt.
7. De Två Stammarna
Det löper ondska genom världen.
Tomma fält, förstörda plogar
passerar vi på hemåtfärden
ned i mörka skogar.
Därinne skall vi åter födas,
liket resa sig ur kärran,
av ande våra kroppar gödas.
- Hör en sång i fjärran!
Vi hör i natten, under månen,
de hör oss sjunga under solen.
Förunderlig den antifonen,
nektarn, vitriolen...
Så lär oss världen själv taktiken:
dubbel omfattning! Hell Seger!
De tystnar, och vi hör musiken
tonsatt i Max Reger.
Fördrömdheten, komplexiteten
världens kontrapunkt! O vilda fuga,
vi lär! Om väsenshemligheten
kan vi inte ljuga.
Det finns ett flöde där. Det hastar
ut mellan brisarna och grundet.
Och tiden sover. Drömmen kastar
bron över vida sundet.
Vi vaknar plötsligt, mitt i natten,
Samförståndets gåta klarnar.
Vi ser det bottenlösa vatten
ingen annan varnar.
Vi har lärt känna huvudfåran!
Varandra skall vi lära sedan
i Hemlighet: den södra Toran
vår: den norra Vedan.
Två stammar måste hålla samman,
bandets vård bli ren och varlig
i vått och torrt, i sorg och gamman.
- Fienden är farlig.
Man ser det ej och vet för sällan.
Samma blod, fast skilda hudar!
- Vår Gud befaller vänskap mellan
arier och judar.
8. Krigarstammens Sång
Hur segra i livets skiften?
Vi läser och lär oss i Skriften,
sanningen, väldig och sammanträngd,
vad Lucifer skrev i mängd!
Befriad lycklig ur syndens skreva
– må den, som uppdämmer driften
leva
vild i kyskhet! – Grottan är stängd.
Så väljer vi ut os själva
att seger och härlighet välva
Tempel skrämmande högt över er;
och skugga är vad ni ser;
ni skymtar oss i utmark och glänta
– ty redan slår klockorna elva;
vänta!
Vi dödar, gråter och ler.
Oss väntar den heliga festen;
vi lever och skiter i resten,
för livet är bara ett andetag
och döden enbart vår lag!
I vapenmakt må händerna valkas.
– Den blonda och skapande besten
nalkas;
enbart det är Amen idag.
Så släck humanismen, de lärdas;
av ofärd må krigaren härdas!
Fattigdom är vår lysande skatt.
Nu återstår äntligen att:
beredd att låta landen förödas,
– i grymhet och leende färdas,
födas,
leva, kämpa, rida i natt.
Så börja den svindlande jakten
och erövra människotrakten;
lysande framtid väntar däri:
dess överstepräster är vi!
Naturen själv sina riktningspilar:
– den transhumanistiska makten
vilar
helt på sexuell energi.
9. Kärleksvisa
Det finns så många storliga poeter
som solar sig på latsidans parnass
och låtsas ruva djupa hemligheter
– men produktionen, den är ganska kass.
Den visan som försvann en gång på Flanderns
fördömda slagfält, skrivs den än en gång?
– Min glans är sällan sedd, som salamanderns,
men kärlek vill jag bärga i min sång.
10. Krigshymn
Förbålt! Så skimrande var aldrig havet
som främlingsskapet i din dävna blick –
Vad är du för en Quinna?? Kärlekskravet
gör aldrig uppehåll, så kom i skick
för KNULLET asså! Femtielva drinkar
har man i enfald bjudit skrället på!
– Den subban ligger bara där och blinkar.
Vafan, vi grejar nog det här ändå.
12. Klagovisa
Gammal är jag och bruten,
ensam när allt kommer kring.
Nog är folk söta i truten;
smilar och svassar,
med när det passar,
vad har de att ge? Ingenting.
Så mycket elakt man känner
hatbrev mest vill man sända.
Ständigt sökte jag vänner,
överallt gick jag,
hur många fick jag?
Inte en enda!
13. Nocturne
Jag går mot ljus: ett ingenting,
lyktan bakom grinden.
Dess namn är Ensamhet. Omkring
driver löv för vinden.
Jag bär en skugga, blek och vag.
Sen är glädjens timma.
Behöver inte ljusan dag.
Önskar natt och dimma.
Lång är natten. Livet kort.
Världen är förfärlig.
Där leder stegen hem och bort.
Drömmen väntar härlig.
14. Tillägnan
Den lätta sömnen väcker mig ur dvalan.
I språket mynnar då min tankes älv.
Mig vidrör någon Annan lätt som svalan
sin lätta vind och blir till slut jag själv,
den Edens lustgård, där man hungrig höfte
då till sitt språk; det är ju inte känt,
så lute sig mot visdomsträdets Löfte
om syn och strängt förbjudet Sakrament.
En adamsfrestelse är överklivet
från Ett till Annat: en i läge lagd
korrespondens! Så flygande är livet
vars mening redan är med livet sagd.
Det järnet står i levnadsblodet ristat;
det blev sig självt sin utsaga en natt
vi städse haft som dag och sedan mistat
på morgonen som en bevarad skatt.
Natur var guldet, liksom regnets mönster
slår projicerat in på ruta Ett
där Texten visas i ett eget fönster
av väderlek, vars födelse blir lätt.
Kultur naturen! Någon, som den vårdar
får människor gå ut i, om de vill,
att se sig själva: våra tomma gårdar,
de svävar som om Herren nickat till.
Så är var människa en plats, den bristen
på gudom länar full inkarnation
och logos dit vi bor, så hemligt kristen
går vägen under himlens farozon.
En avgrund lockar oss till våra hattar
som blåser av det ögonblick vi föds:
det enda: kenosis; vi dör och fattar
att allt vi fattar, fattar vi till nöds.
Så kom vi till med med våra oförtjänster
på randen av en allas inga stad
av syndfri dröm! Jag viker av till vänster
längs mörkerskogsbrynet i sina blad
där teckenrader korsar teckenrader
och därmed bringar texten areal
men orden själva Mål för promenader
längs orden från ett inre Odjurs Tal.
Var är vems ansikte? Där öppnas redan
en utsökt gäspnings lagom täckta gap;
hon sänker handen, och förklarar sedan
att text är Konst, men dikten Vetenskap.
Vem kan förklara poesi? Den vägen,
den upphör aldrig än, såvitt vi vet;
mot språket står en god poet förlägen;
det nuet när lingvistisk evighet.
Vems bröd? - Så näringsriktiga var axen
att världen föds med vindens knappa skörd.
Vem dricker vinet? Namnet är syntaxen
den för vi nu till munnen: Innebörd.
Vi äter Gud, och vandrar hem i födan
som är vår egen kropp, en mäktig dôm,
ögonblickets, där får vi lön för mödan
i språklig form av tystnadens arom.
Låt resa Tillfällets försvunna hyddor!
Låt hunger mätta oss, var än vi går!
I fjärran vinkar hems exakta kryddor,
förtär vi Målet, som vi aldrig når.
Mot eget Centrum leder andras gator,
vid mångens utkant slår jag upp ert tält,
approximerar svenskans laborator,
den hypnagoga Eva Runefelt.
15. Sanningssång
Dumheten gror;
höj rösten en ters;
liv och kärlek förblir en pärs,
ingen är med villa befriad.
Nå, tro som ni alla tror,
var ni än bor,
så hör en vers...
Lögnen är ständigt glättigt skriad
HÖGT i moderiktig kommers!
Människor vill,
ja nog är det så,
tro vad passar dem bäst ändå.
Undervisning? Var kan den börja?
Tja, verkligheten hör till,
med allt vårt spill,
må åren gå...
"Experter" pratar så mycket smörja
lyssna inte gärna därpå.
Envar, på sin kant,
må binda sitt ris,
vet nog, envar på eget vis
vad som, gömt under bottenslammen,
förblir beständigt och sant,
vart än man slant
i all sin kris:
att döden är livets kostnad, skammen
lustens ofrånkomliga pris.
16. Qabalah
En fråga är ställd.
Alla dårar är nu beredda
att samtidigt resa sin mäld
ur stenen. Den är det sedda,
den overklighet som skakar,
bergen, som vakar
på rötter av eld
oss alla till gäld
men av hemliga stjärnor svedda.
Så kommer en natt
med sanningens svarta lykta
den svårmodsbörda en katt,
vår Död, bär på svansen; betryckta
står människorna och fryser –
Mörkret belyser
oss alla med watt
som alstras med skatt
och ränta på allt det förryckta.
17. Gåtfull Sång
Att öva på sin verklighet, att mäkta
i världen klara sin situation,
att skilja bort det falska från det äkta...
Ursäkta,
jag söker nedom allt en klockren ton
som flyter stilla under levnadsbron
där människorna ständigt måste jäkta,
och däri skapa mig en fredad zon.
Att möta kravet: kontinuiteten.
För annars är man illa social.
Man måste vara smidig som maneten
i smeten,
vårt samhälle, och träffa sina val
prekärt i jämvikt mellan lust och kval
som danar hjärtat och identiteten
att glimma sårbar under namnets skal.
18. Gatans Sång
Där sitter ni vid pappas dator. Oj.
Här ser vi borgarklassens barnaskara.
Där sitter ni och hånar oss. Va skoj.
Hos mamma. Tryggare kan ingen vara.
Men vår kultur är faktiskt också fin.
Vår kristne gud är vår. Hans namn är Satan.
Så flabba lugnt, ni unga borgarsvin,
vi ska nog ta er, en och en, på gatan.
19. Nihilistvisa
Det eviga livet
spelar ingen roll.
Harpomotivet
skorrar i moll.
Döden, den snara,
sänker sig kvav.
Nu har jag bara
ett enda krav
på livet: mitt starka
intresse däri
= RUNKA & KNARKA
& SKRIVA POESI!
20. Anima
Det finns så mycket själ i denna världen,
men inte särskilt mycket är den värd.
Din skugga? Tung är den, jag bär den.
Med slutna ögon på min huvudgärd
såg jag din blick.
Vart jag än i drömmen gick
följde du mig på färden.
Så skönt är aldrig livet som en dröm
så sov och göm
din själ i hennes. Gott är minnets skick,
så vackert som ett gammalt kopparstick.
Ditt namn är Anima. Jag tror du redan
finns, fast inte på ett vanligt sätt
och inte särskilt mycket händer medan
du inte finns, och det är också rätt
skönt som det känns,
eld som obetydligt bränns.
Föga händer väl sedan.
Så skönt är livet som en skuggig ström.
Din själ är öm,
min själ är din. – Så vaknar jag med ens
till världen och din icke-existens.
21. Stalker
Det här är nattens stad. Din tysta stråt
mot intet vill jag följa under tystnad.
Där finns det ingenting att skratta åt
och heller intet ämnesval för gråt.
Det här är ensamhetens asymtot
mot dig, förklarad av en hemlig lystnad.
Jag älskar inte dig. Du är min blå
och svarta dröm, som alltid för mig lyste.
Jag älskar blott mig själv, ty bara så
är kärlek möjlig. Sedan må jag trå
schavotten, överlever nog ändå
den död som dock mig alltid livet hyste.
O flicka, av din skönhet, som på kiv,
till galenskaper blev jag alltid driven.
Vad lär du härmed om mitt sanna liv,
att paradoxer är mitt tidsfördriv?
Du vill nog inte att jag finns, så riv
ur boken denna dikt, som strax är skriven.
Paniken står på lut i farlig grad!
Så blottas ingen skolas enda schema -
Som gatans blinda lyktor står i rad
uttrycker orden jag vet inte vad.
Jag lever, nu. I nattens onda stad
förföljer jag din själ, din kropp, ditt tema.
22. Svensk Kampsång
Det mörknar nu över riket,
och lögnen växer sig stark.
Vårt folk är förrått och sviket,
som var det på främmande mark.
Nyhetsprogrammen ljuger,
inbilskt, naket och fräckt.
Tro inte att sanningen duger.
Den är ej politiskt korrekt.
En folkförrädare talar -
Namnet skiter vi i.
Fraserna rinner, skvalar
och skvätter i full hysteri.
Så ljugs det, gapas och skrias -
Makten vill ha det så.
Men Sverige måste befrias,
det är allt vi skall tänka på.
Sverige - ett folkhem? - Att hoppas
kan alltid vara en lek.
Men alla förhoppningar stoppas
av Maktens lögner och svek.
Men folkets kamp skall besanna
den verkliga rätten till slut.
Hederligt folk må få stanna,
men packet kastar vi ut.
Vi frågar oss: vad bör göras?
Men allt beror på idén.
Frihetskampen skall föras!
Detaljerna klarar vi sen.
Dags NU krossa buren
av lögner! Gör stallet rent!
Kamp NU mot diktaturen!
I morgon är det för sent!
23. Dekadent
Fala donnan Trixi Chans
uppträder på China Strix,
nattklubben, med nakendans
tjänar ganska bra med pix,
Syndens äpple gömmer stekel,
skåda dödens menetekel,
GRÖNT SMORD ANUS,
GRÖNT SMORD ANUS!
Lågor dansar, vågor slår,
världen susar, ingen hör,
klockan stannar, blodet står
stilla, alla vet varför –
Sakta höljer natt och dimma
smärtans sista ljusa strimma,
NORNDÖMT GASRUS,
NORNDÖMT GASRUS!
24. Lugnande
Finansen gäller i vår värld till slut
och mänskan lyssnar gärna till demoner.
Kontorslandskap tar fyr och vecklas ut
förfärande med bord och telefoner.
För helvete! Jag har ett femtiotal
för många uppgifter jag måste klara!
– På kvällen smyger jag till kyrkan, sval
och tyst, och slår mig ner och andas bara.
25. Dödssång
Först kommer allltid kvinnan,
därefter mannens person;
här finns inte rum för passion.
När livet blir bättre än innan
förhöjes levnadens ton.
Först kommer alltid dagen,
därefter nattens gestalt;
intet betyder ju allt.
Det är den enda lagen
och vinden blåser så kallt.
Först kommer aldrig dikten,
därefter sanningens ord;
korten på avsides bord
mister alldeles vikten
och stiger som natten i nord.
Snart är den över, den pärsen
vår blinda levnad oss gav;
nu ställer vi större krav.
Detta är sista versen,
jag låter den stå på min grav.
26. Resignation
I mörker var jag förlorad.
Då såg jag i mörkret ett ljus
och till Herrens tjänst blev jag korad
och kallad hem till hans hus.
Men småningom började glansen
falna. Det gör den nog än.
Det känns som hade jag chansen
och förlorade den igen.
Så finns det till slut någon frälsning?
Jag tvivlar och tror det ändå.
Och jag sänder till Gud en hälsning.
Kanske syns vi nån gång i det blå.
27. Den Ärbare Muslimens Sång
Jag bär den djupt under huden,
den Sanning som ligger i ljuden
jag hör från mitt blods minaret;
jag vet på svenska. Jag vet
att Allah är den ende guden
och Mohammed hans profet.
Nå, skulle jag skämta om detta?
Nu måste jag allt berätta,
en mänska, bara ett rö,
att hellre skulle jag dö!
Så låt mig föklara med hetta:
min avsikt är ren som snö.
Min lön blir i himlen rundlig.
Förståelsen, den är stundlig;
på den kan det mesta rå;
Allah är större än så
och sanningen outgrundlig
men sanning fövisso ändå.
Det är den gudomliga planen.
Jag vet, för jag läste Koranen
och tankarna gick i ring –
där stod faktiskt ingenting!
Allt annat blir rena chikanen
när allting kommer omkring.
Så varde allt snack förbannat.
Ty höjt över allting annat
är det som är högre, min vän;
det kommer aldrig igen
hit ner, där tiden har stannat
i nuet och döjer där än.
Den vise är samtidigt token!
Låt vagnarna avhäktas loken!
Låt texten av rena ord
förbli vad den först var gjord!
Det står i den heliga Boken
som pryder mitt nattygsbord.
28. Emily Dickinson
Jag dog för skönhet, men var knappt
i graven passad in
då en som dog för sanning snabbt
fick platsen bredvid min.
Han sporde: "Vad blev fel för dig?"
"Min skönhet", blev mitt svar.
Han sade: "Sanningen för mig!
Vi är ett syskonpar."
Och liksom släktingars en natt
vårt samtal än höll på
när jord och mossa tog det fatt
och släckte namnen då.
29. Det Mördade Barnets Sång
Vad säger man. Ondskans ympning
på trädet: samhället. – Nåväl,
böj huven på rad för uppkrympning.
– Det finns bara blod och stympning
i vår seriemördarsjäl.
Vad tycker ni? Vederstyggligt?
En galning! Fasa aldrig nämnd.
Ert avståndstagande: uppbyggligt.
- Det finns inget mer ohyggligt
än det skändade barnets hämnd.
30. Hatsång
Hunger, hunger, hunger
plågar mig som själve fan
mest hela dan.
- Jag sjunger:
...
hata - hata - hata USA!
hata - hata - hata USA!
hata - hata - hata USA!
hata - hata - hata USA!
Hyckleriet koste;
girigheten likaså;
vad gäller då?
- Vi måste
...
hata - hata - hata USA!
hata - hata - hata USA!
hata - hata - hata USA!
hata - hata - hata USA!
31. Gränsen
Jag står vid mitt fönster, betraktar
fjärden, grå denna dag.
Vinden är stillad. Nu saktar
tiden in sina slag.
Det är en vilande väntan.
Denna sommar är mild.
Och världen i fönstergläntan
står från min verklighet skild.
Jag hör trafikbruset, vänder
till sängen, lägger mig ner.
Lyssnar. Någonting sänder.
Jag somnar, och finns inte mer
men kvar är dock existensen.
Finns något mera jag har
än ingenting? Nej, vid gränsen
är gränsen allt vi har kvar.
32. Tyst Sång
Kvällen är särskilt mörk här i gränden,
där inte särskilt många går förbi
på dagen heller, och få är vi
som här är satta på undantag
vareviga dag
– men lever gör än den
som lyhörd för ekon från bortomänden
här lever i minnet
därav och med sinnet
fyllt av sorg och privata eländen,
men inte alldeles utan behag.
Man sitter vid fönstret, tyst och förveten
och lyssnar till någon lugnande musik,
infrån kommen, en jazzrytm lik,
en viskning, samtidigt torr och öm,
den manar en: Glöm
nu bort all förtreten
och tänk på den egna livskvaliteten...
De illa berörda,
må kallar oss störda.
Grändens namn, det är Ensamheten
och Livets barmhärtigt skymmande dröm.
34. Hymn Till Satan
Man blir så förfärligt trött
för Gud måste gå att äta
och verket blir helt förött
av makternas eviga träta.
Det blir till slut nödvändigt
med en en strikt ny meny där
nattvarden har fördold vikt.
Hela receptet lyder:
Livet. – Bara ett senapskorn.
Det såddes i moder Eva.
Gud prydde oss med horn,
Satan gav oss lust att leva.
35. Kulturdemokraternas Sång
Är matchen ojämn? Så bryt den
direkt! Det är vad man ska.
Ty den socialistiska skitmyten
att alla är lika bra,
det är vad folket ska ha.
Demokraterna smyckar sig pråligt
i floskler av högsta karat!
Aah, en god poet skriver skitdåligt;
tusen kockars är bäst mat;
talang förtjänar blott hat.
Skriv bra: då utbryter krisen,
kalaset och masshysterin:
till slakt förs den jävla smutsgrisen,
i sanning ett neggosvin;
så värne vi poesin.
Ty Jantelagen SKALL följas
så allt blir prydligt och slätt!
Naturen, den måste dimhöljas,
kulturen jämväl; det är rätt;
ty solsken är alltid snett.
Det finns en hall under jorden,
där växer ett träd. Det är dömt.
Här sorlar demonerna, skällsorden!
Må kratern öppna sig ömt
och dåna så allt blir tömt.
För nu ska här pissas och skitas;
må jämlikheten bli all!
Ååh skälla, de kan de. (Men bitas?)
Oouuh, till styrets sorlande hall
firas riddaren Parzifal.
36. Nynnande...
Min själ är hemsökt av en farlig torka.
Jag fattar liksom eld för ingenting.
– Chimären får mig likafullt att att orka
besinna mig och se mig lugnt omkring.
Vad är det för hugsvalelse som sprinklar
min hjälplöshet, min trötta frenesi?
– Hon nalkas överallt ur stadens vinklar
i uppmärksamhetens periferi.
37. Ideologisk Lärosång
Naturen har sin gång i given takt.
Historien då? Den accelererar!
Och undergången nalkas. Var på vakt.
Det är för mycket skit vi tolererar.
Så mycket hotar livet självt, dess grund,
naturen, framför allt det sexuella.
Den hinner inte med. Var kysk, var sund,
sök äkthet i det artificiella.
Det låter ej från början som det ska.
Ty komponeras måste den, musiken,
och icke av sig självt blir allting bra.
Det gäller inte minst för politiken.
För nysådd må det läggas under plog,
vårt falska folkstyre, vars pöbelslater
förslappat våra sinnen länge nog.
Så lyssna ej till sång från demokrater!
Till käbbel har vi inte tid och rum,
så ignorera skenelitens löjen!
Den lockar inte, den är bara dum
och svag. Vi har förvisso andra nöjen.
Förkasta ock fascismens dumhetskult,
dit skall vi inte nu igen oss sänka.
Vi måste fatta världen helt och fullt.
Den som vill överleva måste tänka.
Du säger kanske, att du illa kan?
Nå den som inte vill må ta till lipen!
Så pjoska lagom, du. Väx upp till man
att se och fatta själva Grundprincipen,
att livet är en kamp. Förlorar du
så var det för du läxan illa lärde.
Ställ kraven på dig själv! Förakta nu
allt strunt om människornas lika värde
och gilla läget! Bliv den man du är
och sluta som en kärring hattifnatta!
Säg, vill du lyssna till en god idé
om ett och annat? - Låt oss sammanfatta:
vår ande är försänkt i sorgligt skval,
vårt blod bemängt med vedervärdig smitta.
Så blir vårt samhälle än jämmerdal.
Där måste vi den rätta vägen hitta.
Den vägen leder oss till ljuset ut.
Så må vi inte väja mer för Schismen,
den stora. Stridens dag är här till slut,
så vakna, landsmän! Krossa humanismen.
Ty vad bör göras, redan nu? Jag vet.
Det är blott ett som nu och ständigt gäller:
att skola sig till överlägsenhet,
den livet självt, av eget val, beställer.
38. Tillägnan
Nog vill jag träffa landets andra Enda
geni: rikspapegojan Lars Norén,
vars dikter sällan upphör att mig sända
sig själva i sin ynnest en och en.
Jag önskar att jag denne kunde härma!
Kan själv han baka Mästarens pastej?
– Tillsvidare får mina röster svärma
förbi en en näringsrik poet: prins Dej.
39. En Dåres Hymn
Någon tillfällig bot
finner jag kanske just i
rosors doftande hot
och tystnad, ett svampmoln från rot
och stam skilt på himmelens not-
system en kväll i augusti,
seendets stilla musik,
glädjen, som sval beaktas,
lätt vind, som är sinnet lik,
all dröm, som gör vakan rik
på sanningsenlig mystik
och livet förtjänt att vaktas;
en ensam kvällssky på drift
och alldeles snart förångad –
Augusti hemliga skrift
av händer i skift på skift
osynligt förd med sitt stift –
och till slut är lyriken fångad.
Lyrik, vad? – Låt det bli sagt:
expertisen tycks fromt begapad,
åtsklilligt strunt förlagt.
Jag hävdar en omvänd akt;
all dikt är från början intakt
– och världen ej slutgiltigt skapad.
Så vad är Skönhetens makt,
in statu viae – för filosofie
doktorer, som slutit sin pakt
och säger ganska exakt
vad övriga redan har sagt
– när Döden går med sin lie?
Jag skiter i vilket. Mitt liv
är dikt här på dårhusaltanen;
man har sina bra recidiv
och därtill små tidsfördriv,
om något på, hm, pim kiv –
min Torah, min Bibel, Koranen!
40. Förtvivlan
Något slags folkhem, snällt
och varmt, ett begrepp att damma
av, kanske? Mångkulturellt
eller inte kan göra detsamma –
Men vår samällsmiljö är karg.
All lögn och falskhet noterad.
Jag borde bli oerhört arg.
Blir bara deprimerad.
Nog kunde jag vinna min lager.
Nog kunde jag ta vad jag vill
och framstå i glänsande dager.
Men vad skulle det tjäna till.
All tomhet är mig besannad
från Pajala till Trelleborg.
Jag borde bli förbannad.
Jag känner bara sorg.
Folk söker på teve, på krogar,
på fotboll sin livskvalitet.
Mest sliter de jämt och knogar,
varför? Tja, säg det.
Mitt problem är är inte stressen.
Är van att bara gå på.
Men jag är så jävla ledsen
så det kan ni aldrig förstå.
Skumögt i mörkret treva,
som Fröding? Nej tack och adjö!
Jag vill inte längre leva,
förstår ni. Jag vill bara dö.
41. Sång I Förbifarten
Och Herren drog mig,
blev min lag.
Sång som klingar.
följer jag skyggt.
Men lätteligen
för att det
är dag
– hör jag märkligen
dån
av vingar?
– Jag unnar mig
rätteligen
höra det!
Och tanken slog mig
plötsligt att
den breda gatan
korsas nog tryggt
enkannerligen
bara det
är natt
– är jag verkligen
son
av Satan?
– Förkunnar mig
sannerligen
vara det!
42. Stark Sång
Oceanen av inre och hemligt Ljus
(vi ryser!)
är bara en Droppe i Havet
Förmörkelse, Verklighet, evig Rätt.
Se, därur spirar Sanningskravet
och Rättfärdiggörelsen. Herrens Hus
ger Näste åt alla som fryser
av Fjärde Nyhetens milda Bett
(som kittlar lätt!)
det är Koronan som lyser .
Som Rännil blir till störtande Fors
(nej flera!)
blir det Ögat, DITT, Teleskopet
mot allt, mot Färdens vikande Mål
som gottgör Stölden och Dråpet.
Det Målet är fångat i Siktets Kors!
Nu ingen må hota dig mera:
med Kallelsen hem till Martyrens Bål
(ett svart Hål!)
följer Rätten att själv martera.
43. Dubbel Sång
Passionens ångestlejon lyfter tassen.
Min natt är het av vredgad romantik.
Den sista svanen brusar upp ur vassen.
Så härligt klingar helvetets musik.
Det finns en himmel bortom allt besannat
i gudomens incestuösa akt –
Av död är livet helgat och förbannat.
Så dubbel är det stora Endas makt.
44. Främmande Sång
Röntgenfåglar lyfter svarta
trådar ur buskagen
och bär dem in till de aparta
grannarna genom garagen!
Så öppna för all egen-
domlighet står husen att
var dag blir dröm, förtegen,
genomlyst av fåglar, vind och natt.
45. Sången Till Karriärkvinnan
skÖtsam är av allt att döma
mänskovärdets deff'nition
med klockren ton
bland de bildade
oförvildade.
Möt behövande
stumt bedövande!
"Skänk en slant"...?
Vem? Vår tant?
– Det kan du glömma,
fickan tömma,
Kon,
hon föraktar trista fattighjon.
Borgarkärring!! – vårt perfekta
exemplar av Homo Sapiens,
vid himlens gräns,
intet seende,
iskallt leende,
tomhänt vevande,
närmast levande
död som i
en tragedi
av sina släckta,
liksom bräckta
mäns
ögon speglad semiexistens.
Inskränkt och bornerad.
Tankeverksamhet på burk,
med kaffeslurk,
rena sillerierna,
gynnad av partierna
hon gjort tjänster i.
Röstar vänster. I
chÄfsbefattning
(överskattning!)
uppkvoterad,
framforcerad
– URK
– av nå'n annan jäkla käringskurk!
46. Sången Om Sakta Matt
Så kommer åter flickan Sakta Matt
och vidrör mig med månljuslätta händer.
Jag vaknar mjukt. Det är en laddad natt
på oförklarat therawatt
då liksom hemligt fjärran stjärnor sänder
oavbrutet
liv som slutet
in i sig självt passerar stadens gränder –
Hur många sömngångare vandrar nu
i tofflor kring på måfå? Nå, vi rattar
tillsammans in det mesta, hörrudu,
gemensamt hemma är vi tu
på tankeapparaten; ja ni fattar
nog, men akta
er för Sakta
som tänder varsin cigarrett och skrattar!
På lek och allvar liv och död, förstår
ni vad med denna frasen sägs och menas?
Min kära särar aldrig sina lår.
Det är en annan lust jag får
av henne; någon sanndröm i det senas
existens, en
stund vid gränsen
där flickan Sakta Matt och jag förenas.
47. Sorgligt Men Sant
Så mycket rusigt
är nog drivet
formulerat, sagt och skrivet
om vänskap och så där.
Mitt bidrag följer här,
ja inte utan hetta
kan jag allt berätta:
här är jag, ännu hel
och hållen fastän
trött och stel
av lasten;
mycket bar jag genom livet;
bäst levs det övergivet.
Så mycket tjusigt
sagt och sägen,
att tro det är man obenägen.
Nå, vänskap var det. Ja?
Det är så lagom bra!
Ja, ni får själva välja.
Jag kan allt förtälja
att för min egen del
(och jag tar faktiskt
inte fel):
i praktiskt
taget alla fall och lägen
var vänskap bara i vägen.
48. En Stockholmsvisa
Säg, finns det någon människa i staden
som har mitt namn och min identitet?
– Det visar sig på Stockholmspromenaden
som äger rum i självförsjunkenhet.
Och biltrafiken brusar. Fjärden blänker.
Och någon håller sällskap med mig, vem?
– Det är jag själv som står på bron och tänker.
Nu väcker han mig stilla. Vi går hem.
49. Budbäraren
Tankspridd vände jag om hörnet. Vinden
slog emot mig häftigt som ett tåg –
Ett väldigt moln på himmelen bar in den
stora katastrof som här jag såg
– en parentes av eld! Och på sekunden
färgblind såg jag tecken i en hjord
på drift som skärvor. I förlamning bunden
sammansatte jag dem nu till ord
och ringde på hos dig, bjöds in i hallen
och sa: "I radioaktivitet
och nödvärn är din tröskel nu förfallen.
Ditt namn är skugga, men din blick är ännu het."
50. Skymtar
Vad göms egentligen i själens lådor?
Man drar väl ut nån lite då och då.
Det är väl inte utan sina vådor!
Det man får fram kan vara si och så.
Ett litet odjur hoppar ut i rummet;
en dolk med isblå klinga glimmar här;
nåt mycket egendomligt blir förnummet
– och plötsligt är det inte längre där…
51. Psalm
Död åt allt vad av synden bränns,
intet är vart den leder.
Finns det straff som tillräckligt känns?
Herrens frihet är utan gräns,
ugnen han oss bereder.
.
Världens obönhörliga kross
mal till bröd våra fjärna
meteoriter. Domens bloss
Lucifer hämtar så ner till oss
mörkaste havets stjärna.
.
Någonstans finns en bro av hopp
spänd över tomma vatten.
Snart tillända mitt levnadslopp!
Helgonens ögon och Kristi kropp
leder mig hemåt i natten.
.
Låt mig leva och låt mig tro.
Återstår bortom allt annat
sist för renhetens krona och sko
andens tempel. Där vill jag bo
ännu när tiden stannat.
52. Konflikt
Hur kan man veta meningen med livet?
– Av natt är dagens ljusa rymme välvt.
Jag bryr mig föga om vad som är skrivet;
all bibel jag vill ha är livet självt.
.
Madonnans vackra ögon är en slynas.
Hos mig finns ändå ingen kluvenhet.
Det verkliga kan ses, men aldrig synas.
Jag lever, lever; det är allt jag vet.
Med glädje bär jag lustaskammens stigma
av gudom! Ickenågon vill mig väl,
förblir nåd, väntan, rökelse, enigma
och gnista i min källarmörka själ.
53. Sorgsen Visa
Jag minns din luftigt tunna kropp med smärta.
Jag minns en gryning då jag följde dig
nerför en trappa med ett ängsligt hjärta
in i ett hus… och mera minns jag ej.
Det var förälskelse, och den var verklig.
Det jag berättat var dock blott en dröm.
Nå, verkligheten? Den var inte märklig.
Jag var en skitstövel, så döm och glöm.
54. 80
Det här är nog inte min hemplanet.
Den är bra
dålig,
så mycket ni vet!
Jag hör era skrik,
är det min musik?
Nej!
Men okej,
tålig
...är jag med ljud
...prålig
...er Gud
...han med okänd identitet!
Personligen är jag i hyfsat skick.
För i natt
dog jag;
det gick som det gick,
jag föddes igen
som det anstår män
- ja!
Och i dag
log jag
...fick en idé
...tog jag
...ton C
...den satt klockrent mitt fittiprick!
55. Politikersång
Politiker, dom är sig lika,
idéerna mest bara hattiga,
pengar och knull till de rika,
runk och moral till de fattiga.
56. Pöbeln
Människors småaktiga fladdrande.
De har ingenting att få sagt.
Det är bara ett enfaldigt pladdrande
och man känner just bara förakt.
Tag del, den som bara orkade
som om det fanns nåt att tjafsa om!
Folk är så makalöst korkade.
Man kan omöjligt ha sympati för dom.
57. Tidssång
Här vill jag tala med dåtal,
drömmen skall ge mig chans.
Vi lever! Vi är ett fåtal,
befinner oss ingenstans,
på väg mot den enda färden
som leder oss hemåt. Vem?
Det vet jag inte! Och världen
som livsflödet leder hem
försvann; men språket är bordat
och havet till vila lagt –
Om allt blev för mycket ordat
i regel; och vad blev sagt?
Det mesta var överdrivet.
Det minsta finns överallt.
Så oklart är livet skrivet
i livet, som blåser kallt.
Det kan inte formuleras,
blott antydas då och då.
De döda må tiga, ty deras
är intet: tystnadens vrå.
Vi lever inte! Må te vi
oss levande i en text
bland många! Stunden är evig
läsart, till nuet växt.
Och klockan lider mot elva.
Men tiden? Den återstår!
Vi klandrar inte oss själva.
Här står vi, var än vi går.
Vår framtid är kanske redan
förgången, och all skuld krävd
hänåter. Vi fattar sedan
sanningen; så blir den hävd.
Så endast verklig är drömmen
att ingenting annat blir kvar,
till slut, utom ljusets gömmen
i människonatten, klar!
Var finner du världen? På ställen
där verkligheten är svag –
I gryningen saknar jag kvällen,
om natten är natten dag.
58. Fattigsång
Utblottad är all världen, efterlämnad
oss inga, människomystikens koks:
katolsk vid liv den glöden, spridd och ämnad
sig evig gud i hoppets paradox.
Mot intet sände vi och katapulte
förtvivlans bön ur livets eld och snö!
Att dö är inte särskilt meningsfullt, det
finns dock en mening i att ändå dö.
59. Lamento
Vad är den högsta lusten? Masturbera?
Den konsten tycks oss alla intessera!
Vårt samhälle, där bästa
kärlek för det mesta
heter Porr
må inte klandras
men vara andras
dyra
fosterland;
guld och syra,
fröjd och yra,
lovsång utan vank och skorr;
själv slet jag längesedan alla band
härmed och sökte mig till folkets rand
av ensamvaro; sedan intet mera.
Där står jag stilla som en tankens sprinter.
Min sommar heter Vinter,
mitt söder heter Norr,
min borr
En Smekning, hettan Köld, mitt vatten Torr.
Hur hopplös kan ens tillvaro då vara?
Jag säger ingenting, jag frågar bara.
Till intet är man hunnen;
ligger mest i brunnen.
Å, jag ber,
det är rätt givet,
så säg mig: livet,
kan man
hitta dit?
Intet hann man,
intet vann man;
livet tar och döden ger;
kan världen skapas med nån mäktig rit?
Det här är allt, och det är bara skit.
Att dö, det är en uppgift jag skall klara.
Så bakåt går min väg. Den skall jag vandra.
Så tycks min värld för andra
rent allmänt upp och ner;
ni ser,
jag vill nog inte gärna leva mer.
60. Gånglåt
En kväll när molnigheten trycker på
känner jag mig lättad under promenaden.
Min sinnesstämning, den är lugn och blå
som fönsterspeglad raden efter raden
som följer mig på vägen hemåt genom staden.
Jag visste aldrig vad jag levde för,
kärleksleendet och hånet,
samtidigt? Men vad som än mig rör
tycks det mig nu som blotta spånet,
dansande i stadens vind och avståndsdånet.
61. Party
Oväsen och fylla. Fest i huset.
Natten hänger dyster utanför.
Skuggor flaxar i det vilda ljuset.
I hörnen ligger människor och dör,
kan tyckas. Nån tjuter: "Fan va gasit,
asså, doom doom doom" -
Jaha. Och blicken stirrar glasigt,
dött liksom en kamera. Nå zoom
på sej. Nu går jag ut och röker.
Så är jag knappast någon till besvär.
Nå inte vet jag vad det är jag söker,
och inte fanken finner jag det här.
62. Den Heliga Skrift
Jag följde stigen i ruvande frid
mot utsikt och främmande vatten.
Det var en enslig, besynnerlig tid
för mig själv, helt för sig, i natten.
Och här var fjärden. Glimmande text
var ljusen på motsatta stranden -
Och vad för mening som ner däri växt
undgår mig än; men jag fann den.
63. Nocturne
Här i augusti stadsdel bor mitt vackra ögonvatten,
med tid och tystnad närbesläktat, synnerligen klart
och blint. Jag väntar då i tillförsikt den långa natten
som sakta nalkas oavvänt och aldrig uppenbart;
jag ser! I denna stillhet ryms förvandlingen, den sista,
som inte upphör likt egendomligt första hopp.
Det finns snart ingenting jag om och om igen kan mista
i fantasin om livets stund i slutet ljusomlopp.
Som föremålens andar rörs i tyst och stilla gamman,
som hösten gradvis växer fram i stadens fjärran hus!
Jag ser i andetaget vida parker fläkta samman
vid ensamhetens skugga bakom timmens mörka ljus.
64. Vägen Hem
Vem är jag? O store
Gud, finns du till?
Jag ville jag vore,
vet vad jag vill.
Du är ingen annan,
blott den du är.
Jag tar mig för pannan,
vad min idé
om livet? – Dess låga
skall sist bli höjd,
besvarad var fråga,
jag somna nöjd.
Ty snart är det äntligt
slut på min nöd.
Mitt liv är väsentligt.
Så är min död.
O Gud, du har stannat
här, men hos vem?
– Jag kan inte annat
än vandra hem.
65. Sanningssång
Bara älska varandra - tip top!
Tja, som idé kan det stämma.
Men inte ens i sin egen kropp
hör någon någonsin hemma.
Så är det för alla,
och vindarna kalla,
döden vi nalkas i skingrad tropp -
Att likväl hålla liv i sitt hopp
förblir oss ett ständigt dilemma.
Ett svart hål öppnar sig; tänk
då ändå på allas bästa!
Se tomhetens grymma ögonblänk
och älska ändå din nästa.
Det gäller för livet,
ty så står det skrivet.
Döden framstår ibland som en skänk -
Vid lustens kors eller pinobänk
förblir vi tills vidare fästa.
66. Gåtsång
Det spökar! Vem vet
vems svar;
het
är frågan som vi inte ställt
nog
bar;
dog
vi? Kroppen är själens tält.
De är inte vi;
var går
ni?
Det är ej lätt att svara på.
Lätt
svår-
sett
förvänder vi blicken då.
De har spårat ur,
just det.
Hur
förstår vi frågan: vem är vem?
Klent;
se
sent
omsider vårt fjärran hem!
De fägnar oss med
allt slags
ned-
righet och larvighet och SKAM
- nå..
dags
då
att samla vår EGEN stam.
Ingen den som tror!
Tom, all
bor
den Ende Inge inom alla namn;
vårt
svall,
svårt
att nå, löper ut mot hamn.
67. Naturen
Grönområden där jag bor,
skymda
ställen rymda
överallt i grönskan,
redo för min önskan
att försvinna.
Jag vet nog vad jag tror
och vet vad jag kan hinna.
Ingenting är bara nog,
vinden
själva grinden
ut i vida världen
dit jag ställer färden
- redan ställde,
- jag levde och jag dog
och visste vad det gällde.
Ingenting är bara nu,
bruset
liksom ljuset,
närvaron i parken
sjunker genom marken,
jag är redan
själv naturen, jag är du
och bryr mig intet sedan.
68. Två Testamenten
Formen församlar
innehållet, splittrat.
Men tankarna famlar
tills skallen vittrat...
För vidare studium
skall bibeln duga:
judiskt preludium
och arisk fuga.
68. Förintelsevisan
För mörkrets skull må alla brunnar vara skilda.
I ljusets vakna speglar vill jag ställa färd
på färd inunder stjärnorna, som vilda
av ord försvinner bort.
Vår levnadstid är kort.
Så lyssna därför särskilt noga till den milda
tonen, som av Herren närd
stiger ur andedjupen upp till vår värld.
I bön och blasfemi går sunnanvind förenad
med människor i väntan på sin dolde gud.
Den sanna skriften är till tystnad menad
som ögon drar förbi;
och den som ser är vi.
Nå, den, vars återkomst är starkt försenad,
kommer ändå hit till slut;
drömmens alla fåglar skall han blåsa ut.
69. Coach
Se unga dam, god dag! Jag är herr Samhälle.
Jag undrar något över hennes attityd.
Hon borde nyttja bättre varje tillfälle
att göra duktig karriär; så hör och lyd!
Man vill ju bara hennes eget allra bästa!
Metoden är nog inte för komplex.
Följ blott Herrens ord och älska högt sin nästa,
som scouten alltid redo och positiv till sex!
70. Demokratvisa
Politik, det är att vilja!
Makt är vad det handlar om.
Vem kan får från getter skilja?
Betet går på allmän tilja.
De vill sälja
oss att svälja
rena tramset;
hör på flamset:
alla hörs vårt land omkring,
ingen menar någonting.
Sån är makten,
hycklararpakten
nästan jämt;
stampa takten,
pojkar! Flickor
tömmer fickor,
feminismens tusen fnask,
fägnar nog sitt herrpatrask,
har dom i sin lilla ask;
vill dom göka?
Åh, de vill dom nästan jämt.
Låt det spöka!
Politiken är som sagt den
konst som alltid gagnar makten
folket dämt;
styret mest ett dåligt SKÄMT!
Helan går & halvan kutar,
ingen vet varthän det bär.
Hur man skålar, hur man tutar,
färden dock i diket slutar,
sånt är livet,
såsom skrivet,
alla öden
går mot döden;
skall man leva som man lär...?
Gahrton håller Gahrton kär!
Dan är nattens,
musen kattens,
först som sist,
föga trist;
nog om rattens
populäre?
lagom käre!
gröne rörare i dag;
Gahrtons vilja är vår lag,
fastän, ärligt talat, vag;
av med hatten
(huvet har man redan mist
(jäpp! där satt den))
för vårt bräckta fostervattens
liksom bakfotshambospattens
- jomenVISST!
- riksbekante FYLLERIST.
71. Lamento
Ah, värst vad ni alla tar i.
Blodet är helt förtunnat.
Jag är ganska så förveten...
vem
blandar smeten,
min "komedi",
bär mig hem?
Det därmed sex:
frågan komplex.
Naivt är ert do re mi;
mig blev ett annat unnat.
Så sjung erotikens lov,
er har den säkert gynnat!
Mig gav sexualiteten
blott
ensamheten,
den var mitt brott,
säg mig: sov!
I sömnens hav
dör alla krav,
den tystnaden, vid och dov,
där har min kärlek mynnat.
72. Galningsdithyramben
Jag tänkte på Rom och jehUrosalem,
jag funderade ock på Bastiljen,
men valde Att i ett helt vanligt hem
fira nyår med hela familjen.
Vi åt oss en änka och drack oss ett glas
och lillflickan pussade dockan
liderligt; Månen gick därför i kras
och vi tittade häpna på klockan
där visarna sammanföll till en raket!
Ingenting hände trots det. Det var lörda.
Vi reste oss upp i total enighet
därom och sjöng ut: "LÅT OSS MÖRDA!"
73. Poeter, Se!
Det satt en katta
på en matta.
Den var väl inte särskilt svår att fatta.
74. Nocturne
I vardagen är livet. Du är hemma för en evig stund.
Det händer inte. Släckarlockan hasar ensam över smala
pannåer av besatthet, dock! på helgeskriftens väsensgrund
är språkets långa efterstjärnfall ympat i bedräglig skala.
Så väger främlingsskapet nådens timme i sin tända hand
och fläktar ödesandetagen fjärran hän i lugna tankar.
En svartnad fågel flyger sakta hit från dödens enda land.
Var himmel utan högre mening lägger sig för nattens ankar.
Men ångerfri begrundan når din inlandsträdgård. Alltför sen
i sömnens svävartonart går all hastig väderlek förlorad
mot trakten av ditt hjärta vi för med oss alla; bara en
av inga andra skall till drömmens mjuka hemlighet bli korad.
75. Elegiaco amoroso
Så har jag sökt dig omvägs via yoga,
vid insikt bunden och vid utsikt med
för jag kan inte låta bli att plåga
mig själv med en förfärlig längtanslåga
som alltid gled
såsom ett fjärran skred
intill mitt blod och stilla vred
mig ut i smärta att mot dig mig sedan hemåt våga.
Som du besätter mig i ord och mening!
Samtidigt vet jag inte hur musik
må bo i dina ögons blå förening
med himmelskt timad ögonblicksförsening
i tyst mystik
bakom en ljuv panik;
då knäböjer min ande lik
en ångervålnad åter upp i bottendjup förstening;
det finns en vana. Dagarna blir njugga
och trygga avstånd bort från allt jag sett.
Likgiltigheten kan jag känna dugga
sin vardagsmildhet, hjärtat slutar hugga
i blodet hett
med skammens kalla spett
där Minne likväl står berett
att tända mig ditt främlingsögonljus i blodets skugga.
76. Dagens Tips
Blir du av polisen tagen
bakifrån med stort behag
säj dej själv, av häpnad slagen:
"Något händer varje dag,
men ingen följer ensamlagen,
det gör bara jag!"
77. Sången Om Revisionismen
När lögnen satts i verket. Ja, den skiner
och dikten står opak! Då finns än dörr.
Den leder till Centralen,
där toxiner
som gammal vilja viner
galen,
erinrad in i framtiden och anad förr.
Så hämndlysten är meningen, försvunnen
och återhunnen i sin tid fördrömd
men levande som natten,
outbrunnen,
nätt bakom templen funnen,
skatten
av sanning vartill läsaren är dömd.
78. Sång För Stunden
Jag gick där i din lägenhet. Den saknar
Min signatur. Och hösten utanför
gav liv åt tusen mynningar. Så vaknar
sig väderlek till eld; man når och hör
att främlingskap gör levande. Som riden
av någon Annan slumrar jag. Så rid
i natt, kamrat! Vad vet Din gud om tiden
av Ögonblick - och du om stunden Tid?
79. Enigma
Mot lakanet försvinner inga drömmar
men gåtan väger ingenting.
Samtidigt hämtar dagens varma strömmar
med egen-
domligt säregen
våg av fjärran pendelsving
ur ögonen från kvällens vida syskonring,
ur vaka kallad, fokus bakom regnet
där Månen söker upp sin vind
i nedan:
hitom oredan!
Förvildat sover sagohägnet;
dit differentierad vaknar drömmens hind
som äger ljuset, allt vem ljus betyder
för trakten, som hypnotisk går i spinn
och fråga;
skuggans nattlåga
dit Rösten samlar dig. Du lyder!
Den blir din egen: den var inte din.
80. Barnvisa Sent Omsider
Förälder, ursäkta jag påpekar
risken med vuxnas onda lekar!
För alla delar familjens liv
ock om jämt det är bråk och kiv.
Så sluta låtsas de inte finns,
ty barn växer upp, och MINNS.
81. Postmodern Visa
Människans dekonstruktioner
äger rum ständigt.
Vi passerar ständigt nya zoner
både ut- och invändigt.
Livet är en tid av nätter!
Vi smyger mellan tomma hus
lockade av stråkkvartetter,
korta rop och vinkande ljus.
Bildspråk bakom bildspråk gömmer
bildspråk. Det tar inte slut.
Vi lever inte än. Vi drömmer
och ingen vet vart det skall leda ut.
82. Visa I Folkton
Oktobers bedagade älva hon mötte
vinterns unge och tjusande prins.
De älskade ljuvt och kort och han stötte
bort henne sedan, hon sörjer och minns.
Hon torkar tårarna dock, och förlåter.
Så kommer en majdag, lätt, snabb och öm
tillbaka med prinsen, avsatt, åter
besannande kärlekens eviga dröm.
83. Sång till Minister
Vår infrastrukturens goda minister,
fru Torsten, ja visst är hon upphöjd och bister
så nu ska hon rädda
vår demokrati
från internet! Ledda
med stor energi
och kärlek är vi;
av tant Storebror sedda
och fästa med klister
befrias vi sålunda från våra brister,
ja visst är det så? nej, allvarligt talat,
egentligen fins det just inget val att
välja att välja
om allt ska bli rätt
för allt ska vi svälja
som Makten försett
med rätt etikett;
den vet nog att sälja
den flagga de halat;
så blir vårt folk från frihet hugsvalat.
Hör mullorna mullra i orättens krater!
Vår dumokrati, den är bara teater
vars Gud är just bara
med Djävulen släkt;
så måste man vara
kolitiskt porrekt
och visa respekt
och sin vilja bespara
med övliga later
regeringåriksdagens bÖgar & flAter!
84. Sång till en demokrat
Herr Parzifal, demokraten
med somligas huven på faten
(det är nåt han gärna skryter
med när begåvningen tryter
i särskilt benägen affekt,
och det egna behovet är täckt
och rampljuset släckt) - var var vi
nånstans? Åh, det spar vi,
man får väl skona den mesen;
det viktiga var parentesen.
85. Porrsång
Så fritt vårt fosterland i norr!
Här anslås strängar utan skorr
på svenska hjärtan,
botar smärtan,
ensamheten,
ramaskriet
som vi har
i oss till svar
i smeten,
så får vi ett
slags liv till skänks med ständigt mera porr
till tröst för all förtreten
och det tomma slaveriet.
Här skänks en del att skåda; nå,
tro inte något finns att få,
blott allt förvärrar
Maktens Herrar.
Spola skiten,
skippa snasket!
Ty kom i håg,
du som är låg
och sliten,
blöt av plasket,
att Makten skiljer mycket noga på
den knullande Eliten
och det runkande Patrasket.
86. Kärlekssång
Elände, sjukdom, sodomi,
all urartnings potenser,
utsugning, pornografi
...står vid nationens gränser.
Svenskar, landsmän, vakna upp!
Det sanna blev förtiget.
Låt oss nu bilda samlad trupp.
Vårt värv är kriget.
Vår nutids dekadenta Rom
finns överallt i världen
omkring oss. Kommer dock er dom.
Vi är upprorshärden.
Så må vår folkstorm bryta loss
till seger, Nordens daker;
tro ej vi söker strid! Åt oss
duger blott massaker.
87. Klagosång
Här några hårda ord: så klent bemannad,
så sällan satt på prov och kritiskt scannad
är Apparaten att man blir förbannad
på allt i penningdyrkarstadens slum,
där oförmögenheten, platt och stum
och värdekorruptionen, dum, besannad
med bara alltför jämna mellanrum,
betäcker tillvaron som giftigt skum;
odören hemsk och temperaturen ljum;
så vilar livet dött och vinden stannad.
Vad gör det då om man blir sanningsbiten?
Den hyllar nog sig själv, kultureliten!
Själv alltjämt oböjd, fastän trött och sliten
av motgång, något av en grå statist
i filmen, tycker jag att den är trist.
I allmänhet prioriteras skiten;
och guldet lämnar man därhän, jovisst,
det verkligt värdefulla kommer sist
i bästa fall; det mesta har vi mist
i medelmåttans Tempel; offerriten.
87. Paroller
Vad ska vårt liv
ha för vision?
Innovativ
religion.
Vad kan vår nöd
ha för en mening?
I dag blott förstening,
i morgon bröd!
88. Trygg Barnvisa
Be, be, vita lamm,
synden komma skall på skam,
skickas många fromma ljud
hela vägen opp till Gud.
Inget är vår fina hjord
kärare än vackra ord.
För vi är Jesu blida får,
tryggare nog ingen går.
Ändå är det mörkt och kallt,
faror hotar överallt.
Mycket är så svårt att fatta,
därför må man aldrig skratta.
Ty böner gläder Herren, men
humor är av Djävulen.
När stora stygga vargen ler
springer vi i väg och ber.
Vi kristna blir ju aldrig arga,
låter då oss hellre sarga.
Ska vi slå dom onda? Nä.
Låt oss för dom alla BÄ!
89. Hatsång
Rasande knyter man sin
bleka
tomma hand i svarta,
fördoldaste fickan. Man känner sig lik en
annan, djupt in
dit: i blodets, instinktens riken
går man, besviken
och heligt trött på allt tidsfördriv;
sitt ödes tråd vill man spinna
själv, ser ni; vad står att finna,
hinna;
hemligen där? ETT kollektiv,
se folket, klassen; hela ens liv
tycks då i mängden försvinna.
Stormmoln verkar ibland
skrämma
på flykt himlapällen!
Då längtar man liksom till Viborgska Smällen,
våda och brand;
högt! ljuder blixten i djupaste kvällen
på skilda ställen
snart nog! Må Vredens härliga Dag
randas till slut, översvämma
hela samhället; vad kan stämma,
dämma
revolutionen? Nöden vår lag;
och den är förvisso allt annat än vag;
vid fronten hör vi nog hemma.
Fjärran det apollinskt
svala
kulturidealet;
vi söker det sanna poetiska talet,
lätt libertinskt,
skilt från det gängse politiska skvalet
så uselt malet,
ursäkta! Ur folkets hårdkokta ägg
kläcks snart en tupp: den vill gala
ut vårt hat mot den obotligt hala,
fala
borgarklassens eländiga drägg!
Man vill bara rada dem upp mot en vägg
och låta kulsprutan tala.
90. Sång till Satan
Heliga,
veliga,
bed för mig
gärna,
tja, så har ni brytt
er, det är inte nytt;
vill ni mig värna?
Gläns höga stjärna!
Slutligen kämpade
bara de lämpade,
svärdsman och skytt –
Hoppets lanterna
– Satan, stred för mig
där Gud flytt.
Kyrkan som
dyrkan som
vände mig
rinner
bort, allt har täckts,
vissheten bräckts,
skuggorna hinner,
rovdjuret spinner,
mörkren betäcker mig,
andarna räcker mig
vapen som väckts,
kärleken brinner
– Satan tände mig
där Gud släckts.
Fromheten,
tomheten
stjälpte mig
bara,
gjorde mig vek
med smicker och smek,
låt mig förklara
(ingen må svara):
Livet är verkligen,
föga så märkligen
allt annat än lek
och måste så vara!
– Satan hjälpte mig
där Gud svek.
91. Besvikelse
Passionen glöder, ryker…
Den för mig hän, men vart?
Min barometer dyker,
min själ blir grym och svart.
Nej, ingen glädje varar.
Av kärleken blir hat.
Det enda som jag klarar
är liv i celibat.
92. Fundering
Oftast gör man sig löjlig;
slutligen blir man van.
Dikten som inte är möjlig
kommer dock helt spontan –
Fattningsförmågan, så sölig,
vaknar när skallen är släckt!
Verkligheten är knölig,
drömmen alltid perfekt.
93. Hemmaporrvisa
För enskildhet det enskilt sedda.
Därute följer man vad där hör till.
Offentligt visar vi oss klädda.
Där hemma gör man som man vill.
Men vill du sätta fart på snorren
och kussimurran inför höjd ridå
- smäll bara upp en kamera, ty porren
gör strax publika samlag comme il faut!
94. Vänlös
Hemsk är verkligheten
mest. Oss rider maran
från ringaste förtreten
till dödligaste faran.
Vad sker när hundar ränner
och brandklockor hörs ringa?
I nöden prövas vänner.
Just därför har du inga.
95. Etikvisa
Var ständigt misstänksam mot ljuva toner
och dussinfrälsningsläror överallt.
Du har ej råd att hysa illusioner,
så världen må du nog betrakta kallt,
För vill man hela livets väg få vandra
till målet får man lov att hävda sig!
Det som man vill att du skall göra andra
får faktiskt andra lov att göra dig.
96. Sakrament
Fjärran allt tidsfördriv
har det förvisso hänt en
gång att jag kommit till liv
i tillträde till sakramenten.
För där är det aldrig stopp.
Där får det liv, mitt öde.
Ty detta är Kristi kropp
och detta är Kristi flöde.
97. Fatwah
Herr Rushdie trodde sig veta,
utlade nu Islam.
Sinnen blev särdeles heta,
men fatwan alltför tam.
Så göm sig i Englands skreva,
töm där skammens karaff...
Låt idioten leva!
Det må vara hans straff.
98. Glädje
Ja, in bland de gläntande träden
försvinner min stund i morgongång.
Som klingande dolkar från städen
uppsinglar fåglarnas sång,
kittlar mitt öra.
Trafikens brus vill jag också höra.
Vägen till världen är trång
men lätt,
allt har jag redan i drömmen sett –
och jag vet vad jag nu har att göra.
Så sluter jag ögonen, vilar
i flykten, fri från min tunga kropp.
Som sunnanvindsfläktarna silar
bortan i lövverk mitt lopp.
Världen är nära!
Där finns hela världen att lära,
mogen av önskan och hopp
i dag,
med andetaget strax framme är jag –
Den bördan var lustig att bära!
99. Stockholmsvisa
Vad hågkomst jag i ensam stillhet vårdar
är välbekant för många fler än jag.
Jag tänker nu på Stockholms många gårdar
och minne följer minne, dagar dag.
Men nu är stadens portar låsta. Ingen
är välkommen till dessa gamla hus.
Man stryker som en sorgsen skugga kring en
förlorad dröm, en stad i svunnet ljus.
100. Plötsligt solsken
Vinden dog
dånande hän.
Poppelen slog
en grön fontän
i gatans ände,
famnen av hus!
Och himmelen vände
sitt blad av ljus –
101. Renhet
Om kroppens renhet: inte ett ord.
Med ont får det inte blandas.
Tysta går vi till Herrend bord.
Där kan vi fria andas.
Om blodets sjukdom: inte ett ljud.
Hur skall man tolka detta?
Vår Herre är ock en Vredens Gud.
Han är det enda rätta.
102. Hon
Hon är som inget annat av mig sprunget,
men liksom sakta främmande! Jag står
helt matt av hennes stjärnblick; offerstunget
förblir mitt tysta språk; ett ljuvligt sår.
Vem tar min hand och leder mig till drömmen?
Det är en hemlig och förtrollad natt!
Nu vill jag lära känna dina gömmen,
o flicka, du vars namn är Sakta Matt.
103. Sång till humanismen
Borgerlig är humanismen,
mänskligheten liberal.
Marknaden är enda ismen,
penningen vår katedral.
Jag vet att det och det är skrivet
fint om Gud och mänsklighet
men knappast finns i detta livet
mer än djurisk kvalitet.
Förvisso humanismen visar
sig: den bara stör;
jag umgås ej med kor och grisar,
ligger hellre här och dör!
104. Dårvisa
Jag gick där så rädd
och osäker ständigt.
Tålde ej bli sedd,
mådde rent eländigt.
Men så fick jag idén,
den kom över mig bara
,att jag är schizofren,
det har jag rätt att vara!
Jag träffade mitt val
och så märkligt det bar sig,
nu anses jag normal,
men oj vad man bedrar sig!
105. Visdomsvisa
Förklara vad förklaring har.
Alltid är det inget
mindre än vad innan var:
Gud och själva tinget.
Tror du att du kan det nu?
Slut på sömn och vaka!
Mystikens nycklar lämnar du
föga klok tillbaka.
106. Ögonblicksvisa
Som suset av ett tåg i fjärran stund
berör mig då och då erinran, märklig
blir tillvaron, förhöjd ur mark och grund
mot drömmens region, som då är verklig –
Det drar förbi. Vad kom jag då ihåg?
Det minns jag ej. Med vinden är det svunnet
och här är bara världen, platt och låg;
där aldrig något ögonblick är hunnet.
106. Högervisa
Enstöringen: jag menar
härmed förvisso mig själv.
Ha! Döden är vad förenar
droppen med folkets älv.
Hå, rättens susande later.
Det livet är bara trist.
Ni andra är demokrater.
Jag är protofascist.
107. Ofrom sång
Jag möter somliga kristna
vars tro är just bara banal;
det ter sig mest som ett skal;
maneren fadda och gistna;
en andlighet allmänt knal.
Så finns det ock humanister
varmed lika illa är ställt;
det templet är mest ett tält.
Att ursäkta allas brister
är nog mer bekvämt än snällt.
Nog kan man det allmänna pratet
och har om det gängse gott hum.
Och dock får man ej vara dum.
För sanning finns också i hatet;
sann kärlek är aldrig ljum.
Vad skall man då anse om Satan?
Han är kanske bätte än det
vi trott honom om, så be!
Vår Herre hör hemma på gatan,
han reder sig nog, ska ni se.
Ty verklighet gör förveten.
Av drömmar blir bara sot;
du vaknar till mäktiga hot!
Så möt nu realiteten
och gör däri bättring och bot.
Så misstror jag fromhetens konster,
de har inte just mycket själ;
beskedlig är mången blott träl;
men den, som ter sig ett monster,
kan vara en ängel jämväl.
108. Främmande sång
I lakanet försvinner inga drömmar.
Hemligheten väger kanske ingenting.
Samtidigt kommer alla varma strömmar
ur ögonen från nattens syskonring.
Blicken gömmer fokus bakom regnet
och söker under Månen upp sin vind.
Förvildat väntar ingen sagohägnet.
Differentierad vakar drömmens hind
som äger ljuset, allt som ljus betyder
i trakten som hypnotisk går i spinn
när Rösten kallar dig. Du hör och lyder,
för den är din egen: den är inte din.
109. Snabbsång
Du såg ett ansikte i solen
mitt emot oss, allt svartare, allt mer
högburet över takstolen
och det är nästan allt du inte ser.
Så svävande: att leva
högt över samveten och vattenstup
kring stadens mörker i det skeva
ögonlickets evigt sammansvunna djup.
110. Klubbsång
Nu samlas de många på nöjesklubben.
Förväntar sig alla en lång het natt.
Förtida gamle pojken, sent unge gubben
söker chimären ta fatt -
Mot stjärnorna rikta kärleksantennen:
det är vad som gäller i moll och dur!
- Sina skeppsbrutna ögon förlänar männen
galjonsdansösens figur.
110. Kärleksvisa
Att korsa en gata är möjligt,
att leva är ganska svårt
det mesta tämligen böjligt,
det andra orimligt hårt.
Kärleken är värst för de unga,
ej heller vi äldre står pall.
Härom vill jag inte sjunga.
Jag sjunger i alla fall.
111. Nödsång
Men aldrig kan man fullkomligt gardera
sig, det vill han framhålla klart.
Personalen måste till exempel reagera
på larmet. Det är väl ganska uppenbart.
Han märker nu att han är ensam, tiger
plötsligt och tittar ängsligt ut.
Med utsikten har någon ödesdiger
förändring skett. Och han förstår till slut:
det brinner! Han rycker upp sig, springer
nerför trapporna. Förblir ändå
på samma våning. Larmet ringer, ringer.
Men ovanför elden finns bara en nivå.
112. Amatörsång
Oftast gör man sig löjlig;
slutligen blir man van.
Dikten som inte är möjlig
kommer dock helt spontan –
Fattningsförmågan, så sölig,
vaknar när skallen är släckt!
Verkligheten är knölig,
drömmen alltid perfekt.
113. Tillägnan
Jag tillhör sällan de behagsinta;
hör dock än mindre till de lagsinta;
blir glad, när vissa kvinnor pratar strunt
med ord som dansar
kring männens skansar
i känsligt pansar,
liksom nyis tunt –
Honnör, Ann Jäderlund, du svagsinta!
114. Trafiksång
En vinkel uppstår. Färger undflyr tingen.
Ett fönster öppnas, någon kliver ut
på jakt efter en ängel: bara ingen.
Den utlyser försynt en tyst minut.
Och landsvägsbilar där! Miniatyrer
för tidiga ännu att tydas fram.
I väderleken upplöses gravyrer.
Vi smulas ut i sol och makadam.
För bilder var vårt liv och inget annat.
Med slutna ögon finns vi inte mer.
Om natten, äntligen, har tiden stannat.
Och bilder är som alltid allt vi ser.
115. Sanning
'
När sanning sätts i verket. Ja, den skiner
och dikten är belyst. Där finns än dörr.
Den leder till Centralen, där toxiner
förvaras i en tid, besannad förr.
Så hämndlysten är sanningen, försvunnen
och återfunnen i sin tid fördrömd
och levande som natten, outbrunnen
i sanning vartill läsaren är dömd.
116. Fundering
Jag gick där i min lägenhet. Den saknar
ännu signatur. Och hösten utanför
gav liv åt tusen öppningar. Så vaknar
vår väderlek till liv; vi ser och hör.
Främlingskap gör levande. Som riden
av en Annan slumrar jag. Så rid
i natt! Vad vet din Gud om tiden
Ögonblick - och du om ögonblicket Tid?
117. Enskild sång
Människans dekonstruktioner
äger rum ständigt.
Vi passerar ständigt nya zoner
både ut- och invändigt.
Livet är en tid av nätter!
Vi smyger mellan tomma hus
lockade av stråkkvartetter,
korta rop och vinkande ljus.
Bildspråk bakom bildspråk gömmer
bildspråk. Det tar inte slut.
Vi lever inte än. Vi drömmer
och ingen vet vart det skall leda ut.
118. Konnässör
Nej ett så'nt romantiskt solskensmoln.
Det ger dramatisk impression.
Andlöst tittar vi i himmelsskål'n.
I fjärran höres åskans mullerton,
ty blixten är ett riktigt bullerdon.
Tavlan kostar säkert en miljon.
119. Begränsning
Kristen tro? Nog är den sann.
Nog är du sann, om du är kristen,
Det hjälper bara lite grann.
Det är bristen.
Den gav en riktning för sin tid.
En väg för ödesfärden.
Kan säkert frälsa mången individ
– men aldrig världen.
120. Slutsång
Om du inte står ut? Tja, försvinn
i friheten ut; den är där
de facto och du slipper in
helt utan besvär
i världen.
Den vidare färden?
Bara alldeles förutsättningslös bär den,
det finns ingen tydlig karta som lär den;
förlora – och vinn!
Sen kommer den dag, när du dör.
och ställs vid himmelens port
– eller helvetets. Vad man bör
har sagts. Vad du gjort
i livet
som det blev dig givet
och alldeles oavsett vad som är skrivet,
fast månget blad nog är ohjälpligt rivet,
det skall du stå för.
120. Kärleksvisa
Om kärlek har jag ganska ofta ordat.
Det är ett ämne, där jag mycket vet.
I mitt fall blev det mesta ofullbordat.
Se häri knappast någon hemlighet.
Jag köpte aldrig någonting för pengar.
Vill sjunga vackert, om det går, ändå.
Det ägde rum i drömmens lätta sängar,
som regel. Och bäst är det faktiskt så.
121. Kyla
Ordens gång denna hunna årstid... som
sanden lyser i de nedslitna gräsen!
Kom naken, se ditt ansikte... så kom
då tigande som om
du frambar väsen
till speglingen i portarna... så kläs en
långsamt erinran i fukt som alltmer
brinner sig fram att stilla klyva skölden
av förlamning: allt den tomhet du ser,
en ogudom som ler,
och redan föll den,
förenad med dig själv i sommarkölden –
122 Stockholmsvisa
Så enslig denna sommarmånad,
så utrymd mina drömmars stad.
All kärlek, den var bara lånad.
Och människorna? Tomma blad.
Så skall vi då rå om varandra?
Mitt blod är kallt och rent som snö.
I Stockholm vill jag ensam vandra.
Där vill jag även ensam dö.
123. Cinnober
En väsenslöshet finns i garderober,
en mänskligt undanglidande valens,
morbid, vagt släkt med Strindbergs herr Cinnober,
en månblek väktare vid nattens gräns
mot falska ögonblick och tomma stunder
som blir till Olycka! en vacker dag
man tappar greppet i en dödlig blunder
- så akta er. Cinnober, det är jag.
124. Vi och dom
Så nära ligger det till hands
att klaga, men, å pyttan,
vårt land är BRA, men utomlands,
där härjar egennyttan.
För svenskar har ju GOTT motiv.
Så grönskar våra marker!
I Sverige råder Näringsliv,
i Ryssland Oligarker.
125, Värlen är drömd
Världen är drömd av en gud som svinner,
fylld av det som ej är den.
Vi vet inte vart vi går och hinner,
bara att allting dött går igen.
Dansens lina skall aldrig slakna,
envar fiende bli vår vän.
Bed, att vår gud skall äntligen vakna
upp eller domna djupare än.
126. Skriften
Nej, inte direkt som att vakna,
att bli vad du icke är.
Ditt liv skall du aldrig sakna
var än du befinner dig: här.
Det Ofullbordade: livet,
den Fråga, som saknar Svar.
Ur Boken är slutbladet rivet.
Din oskrivna bibel är kvar.
127. Hemligheten
Har'u stridit
försiktig,
med avsikt lite fel
vittrat syftets bråddjupa del
som gläntar däri, bär
det hän dit tårar duggar tätt -
Har'u lidit
en viktig
och vederlaga pärs -
Spårljus! Mened vittnar i vers
av laber kaliber
om leden, som jag lodat rätt.
128. Poesi för folket
Herr Parzifal, demokraten,
har godkänd människosyn.
Så är en politiska dyn,
man gillar en sämsta maten
och höjer det usla till skyn.
Här ekar de folkliga skriken
här gapas det dumt och fräckt!
All tarvlighet världen väckt
får plats i den sämsta lyriken
så jämlikt politiskt korrekt.
129. Minnessång
Det fanns en stad där vi
som unga
lekte vind i gårdar tunga
av förgången energi
och flög förbi varann i kärleksäventyrens gunga -
Den tiden är förbi,
den staden
susar blott i minnesbladen,
som en saknad melodi
man letar efter på sin hårddisk, där man velat ha den.
130. Sorgsen visa
Jag anser att döden är livets brud
och att kärlek är ständigt av nöden.
Man måste ju hoppas. Det finns nog en Gud
som ger oss en mening med döden.
För livet är dödligt. Det visste jag väl.
Som Adam fördärvar sin Eva!
- Erotiskt hat fräter sönder min själ
och berövar mig lusten at leva.
131. Mystisk vaggvisa
Jag sover nästan. Lyssnar till trafiken
vars sång är all av hemlig innebörd
i fönstret till det inga, som mystiken
förklarar såningsmannens fulla skörd.
Det kan man inte läsa om i Tysta
Bokens tirader, verser och citat!
- Men just nu tycker jag mig mig kunna nysta
gudom ur världens nödår, dåd och prat.
132. Dum folkvisa
En präktig norrlänning med snus
bak örat, näsan mellan bena,
ej främmande för brännvinsrus
och porr när timmarna blir sena,
och båda fötter rotfast ner
i kornplantagens djupa mocka,
en präktig karl, på världen ser
han lugnt, ha, ingenting kan chocka
en sådan Folkets Man, stabil
och säker, ja all börda är nog orkad;
han inger allt förtroende med stil
och smak att vara klädsamt korkad.
133. Elak Barnvisa
Gnägg Gnägg vita Sto,
har vi något bo?
Hästarna är hemma,
det kan inte stämma,
blinka lilla gumman Noak över sjön och ro!
Ojoj, Jesu slup
går längs vattnets stup...
Fårena är borta,
Herren kom till korta,
gubben Noak vilar på sin höjd i Vätterns djup.
Tut Tut Ellefunt,
prata inte strunt!
Fritt må tackan löpa,
själv sig ständigt döpa,
vatten ovanpå det har vi hela jorden runt.
Mjau Mjau Kissekatt,
flög sin volt och satt!
Tänk om helga anden
fann den handen, hann den
undan skulle (kvack!) en Annan vakna matt i natt.
Lys Lys Lampaglöd,
här går ingen nöd!
Vem har rätt att gyckla?
Den må sedan cykla
som en hjälte bort i solnedgången; den är röd.
fredag, augusti 14, 2009
HAIKU
1
Lyfter på hatten,
iklär sin identitet
saturnusringar.
2
Jag är ett lövverk
i mina bästa stunder,
genomblåst av Dig.
3
Natten har tusen
ögon! Och de virvlar ner
i nöjeslivet.
4
Mellan himmelens
grå / blå: inskuren vägför-
greningens notis.
5
Segelbåtarna
långt borta, i motljuset
– rör sig kilskriften...?
6
Månens kalla sken
i nattens tystnad: sådan
Stalins dödskultur.
7
Modets paradox:
du skall aldrig någonsin
våga vara feg!
8
Vinden jäktar som
en människa i staden,
endast ljus vilar.
Lyfter på hatten,
iklär sin identitet
saturnusringar.
2
Jag är ett lövverk
i mina bästa stunder,
genomblåst av Dig.
3
Natten har tusen
ögon! Och de virvlar ner
i nöjeslivet.
4
Mellan himmelens
grå / blå: inskuren vägför-
greningens notis.
5
Segelbåtarna
långt borta, i motljuset
– rör sig kilskriften...?
6
Månens kalla sken
i nattens tystnad: sådan
Stalins dödskultur.
7
Modets paradox:
du skall aldrig någonsin
våga vara feg!
8
Vinden jäktar som
en människa i staden,
endast ljus vilar.
torsdag, augusti 13, 2009
SAPFISKA STROFPAR
1
Djävulsk öppnar skuggan ditt ansikte i
solen för min blick som är död och trasig.
Gatans vilda ljus exekveras oavbrutet.
Ögonen darrar.
Jag griper tag i händerna. Verkar konstig,
men det säger ingen till dig. Det blåser.
Vinden: skygg. September: ångestmånad.
Lugnande kaffe.
2
Här: altanen, gapande tom: vems trädgård
bor i skugga här där etiken, bortglömd,
vakar lugnt i buskagen; ankomst: hitåt.
Namnet är Någon.
Detta thrillermysterium saknar lösning,
vakna därför, lös det ändå. Nu brinner
timmen långsamt. Någon är namnet. Sov i
tillförsikt ännu.
3
Plötsligt lyser tankens befänga lampa
upp ditt rums akvarium! Dörren stängs. Det
sorlar grått, och fönstret står öppet: hitåt
kastas musiken.
Lyssna, redan vaken och redo. Timmar
samlas, egenartade ord bärs fram i
nattens ljus från bländade skålar. Månen
lyser i fönstret.
4
Flyktens dunkla lägenhet bär med vingslag
mannens mångna blick från vårt år av sorger
hit mot natt; och Ingen må skildra sträcket
hem i det fjärran.
Följ mig. Säg mig: jag är din vän, och lämna
ensam redan tårarna kvar där stunden
driver utan bakgrund i tidens våg, på
ögonen mörklagd.
5
Aldrig slocknar sången som alltid måste
dö; man höjer eklipsen i världens tystnad.
Kvällen dalar. Avlägsen var den inte.
Världen är borta.
Gatans lyktor, närmare nu, betraktar
ensamheten. Avlägsen är den. Varför?
- Plötsligt tänds den väpnade mannens utom-
världsliga svårmod.
Djävulsk öppnar skuggan ditt ansikte i
solen för min blick som är död och trasig.
Gatans vilda ljus exekveras oavbrutet.
Ögonen darrar.
Jag griper tag i händerna. Verkar konstig,
men det säger ingen till dig. Det blåser.
Vinden: skygg. September: ångestmånad.
Lugnande kaffe.
2
Här: altanen, gapande tom: vems trädgård
bor i skugga här där etiken, bortglömd,
vakar lugnt i buskagen; ankomst: hitåt.
Namnet är Någon.
Detta thrillermysterium saknar lösning,
vakna därför, lös det ändå. Nu brinner
timmen långsamt. Någon är namnet. Sov i
tillförsikt ännu.
3
Plötsligt lyser tankens befänga lampa
upp ditt rums akvarium! Dörren stängs. Det
sorlar grått, och fönstret står öppet: hitåt
kastas musiken.
Lyssna, redan vaken och redo. Timmar
samlas, egenartade ord bärs fram i
nattens ljus från bländade skålar. Månen
lyser i fönstret.
4
Flyktens dunkla lägenhet bär med vingslag
mannens mångna blick från vårt år av sorger
hit mot natt; och Ingen må skildra sträcket
hem i det fjärran.
Följ mig. Säg mig: jag är din vän, och lämna
ensam redan tårarna kvar där stunden
driver utan bakgrund i tidens våg, på
ögonen mörklagd.
5
Aldrig slocknar sången som alltid måste
dö; man höjer eklipsen i världens tystnad.
Kvällen dalar. Avlägsen var den inte.
Världen är borta.
Gatans lyktor, närmare nu, betraktar
ensamheten. Avlägsen är den. Varför?
- Plötsligt tänds den väpnade mannens utom-
världsliga svårmod.
MEDITYDER
1
En preussisk dotter av god familj
älskar hammarklaversonaten, hatar
Hitler med okuvligt brinnande fanatism
Goebbels har observerat hennes skönhet
och den gör honom inte väl till mods
Hon läser der Angriff regelbundet
såsom i riksdagshusets eldsken
Sedermera faller äntligen Berlin
och gatan utanför hennes lägenhet
är sållad av stupade rödarmister
och hitlerungdom med saliga leenden
och söndertrasade kroppar
Major Sergej Timofejevitj Sidorenko
som gick i spetsen för sin straffbataljon
med tapperhet skön som Stalins kärlek
sitter bredvid henne på sängen, gömmer
sitt ansikte i händerna, förtvivlad
Inom ett par timmar gifter han sig
med en preussisk dotter av god familj
Och hon är vackrare än Dresdens eldsken
2
Här börjar
Stockholm, drömmen,
Vasastaden i synnerhet, mot
öster, möjlighetens väder-
sträck för sångernas exil, som
börjar
två hundra meter längre fram
där världshistoren blir gradvis aktuell
och gatornas breda framtidsperspektiv
närmar sig mannen i ensamhetens rätt
med kvinnors erotiska sorgsenhet
och tillfredsställande skugga
Det är som en gatuservering
Jag
öppnar då mina ögon mot
den polska prickskyttens leende
djupt i det okända rummet bakom
just det fönster som tillfälligt blänker, nu
har hon flyttat till rummet intill, jag
har försvunnit ur kärlekens
meningsfulla sammanhang
Jag blev född
allt
närmare Karlavägens början
Har förlorat intresset för gatufrid, hon
förlorade sin man
Kamrat
Rokossovskij sitter vid
bordet bredvid, i skrynklig
kavaj, med
de utsökt läderbehandskade uttrycksmedlen
knutna, andas
ansträngt, obruten... som
vore
Någon
blind och döv
betraktar han ännu den intakta pizzan,
muttrar för den lätta vinden
"Det Var En Tjusig Tid På Många Sätt"
3
Se vart det bär och tvär-
nita, precis på stup-
kanten, blick
stilla
Ett nästan
mänskligt
krucifix
Kyrkan är utom synhåll
4
Jag har vaknat, obehagligt
mätt, min
kropp är tung av gjutjärn, ungefär, det
är sådär med diabetes
Var är de utsökt skira känslorna
Jag blundar, men ser ingen
bild, och farsan
är i himmelen
förhoppningsvis, var fick jag
det ifrån, Gud
snarkar
Någonstans o någonstans, en
natt vid Hellesponten
eller nåt
Man borde läsa fadervår
men kan den inte utantill
Nu blir det en kopp kaffe
5
Ortonymt, såsom lyriken
bjuder, meddelas här om
Kvinnans tjusning: den
försvinner; allt som blir kvar
Är det sneeeeeda i tambur-
miljöerna på Östermalm
6
Det var precis som Photoshop,
jag menar Nu
Här förekom egentligen
ett samtal utan två personer
Då blev det klocka i ett annat rum
Och du frågade, men varför
är vi inte ännu mer än SÅ
definitiva; ungefär som fåglar
Tja, säg det; men som jag
dirigerar ögonskugga!
På gården många många parsec utanför blev
stenar av en alltför sedangrå exakthet inte
stenar
Ja inte heller det; direkt
Det hörde inte heller hit, det
bara
blev; med ett sonatiskt bildsteg
Nu väntar jag på spelarskarans mycket inga kommentarer
7
Jag var väl lite nedstämd, klockan
visste inte riktigt när
Då sa väggen till
mig att låta tankarna flyta på
tankarna, de har väl sin poäng
och sådär; jag menar grådager
Ryck upp sej ur tristessen, va
Bliv till!
Och tankarna får bilder, gårdar
i kärlekens underliga sken –
8
Det är ett andetag med stilla
rörelser i Stockholms fönster
Den lätta vinden
återkommer när som helst
Ett fåtal ensamma män
strör ut sina namn på trottoarerna
Som flyttar de skönare kvinnorna bort
mot motortrafikens avståndsdån
Det ögonblicket expanderar
i riktning mot verkligheten
Där ryktet går
att Någon uppstått hitom regn
Som nalkas oupphörligt
utan att någonsin hinna fram
Men där aftonen till slut har fallit skym-
tar gårdar i en okänd tonart –
9
Poesien är som Månen
Helt onödig
Men visst är den fin
10
En våg av oskuld sammanfaller med stöld
och speglar i avsedd tid det förvirrande landskapet
Träd på vandring
vet vad Gud
menar med sin existens
Tystnad är varje människas egendom
11
Jag ser ett starkt rum
av medvetslöshet
uppfylla dina svala hårslingor
Här inlöser sig ett
ögonblick i gudomens helt
nerkonstruerade brottstycke
Darrar som en pil
just när den träffar luftens
ovedersägliga tangent
En häftig vrede famlar
sig bort mellan universitetens
bänkar av egentlighet
Dagens nödlidande språkbruk
avbildar
livets oupphörligt stillaringande signal
12
En fläkt av det som kallas
frånvaro drar genom rummen
På avstånd susar den interna
väderlekens enigmatiska toaletter
Jag vacklar otrogen bort ur
verklighetsmanöverns ödehus
Reda ord förklarar sig i grönska
genom oförutsägbar substitution
Stundlös är nådens förgörelserika
parkirrgång ingalunda inte
13
I tanken sker ett närmande mellan
ljus och en rosa strimma
Jag bringar hennes trädgård
exposition i välberäknad ensamhet
Som granar står bedrövelse
rak i det döende medvetandet
Nattens omöjliga pendel hänger
stilla redan i denna förestående minut
Det finns också en himmel någonstans,
det ryktet går mellan ögonblickets fåglar
Ögonblicket, säger jag
14
Det speglar mig
Men där är hon ju,
leende
som
städerna längs
gatan
Gatangatangatangatan
allt närmare ett möjligt torg
med poppelverk och hastigt solsken
Hon säger
Undergång Är Ett Sånt Vackert Ord
Jag svarar
inte
Och väderleken upphör kring en utmärkt pizzeria
15
Över stundens landskap drar en vind
av våldsamt oberende
Husens svarta fönster
ser
– utan återvändo
Jag befinner mig i samklang med de spridda broarna
Skogar stadda på grafik mot norr
erinrar dödens kikarsiktes fjärrande vråk
av tystnad
om samhällspolitikens
rena perspektiv, där klockor av extern förtvivlan
blottar sina inre stråk av feminin bedräglighet
Besvikelse är Herrens ord
men det har ingen väderhaftigt kartografisk relevans
för ensamhetens energier i sitt
ett och samma bildspels upprätthållande i form av Natt
Den tiden kommer stundom
Det rummet färdas inåt genom broklangen
och bildar katedralsutrymme bortom mitt aparta blod
16
Vem undrar sitt namn i Gryningen, denna stafett
i sändarezon mellan vänster och ofönster, mitt
I egen vidrörelse, höft i förfärans nåd, utblottad
tomhet, just det: sorgen är möjlig, döden bra
Natten återvänder därför till ett ändå enbart
moment i detta hem när aftonvaro destruerar
Rutan som vandrar från källartoppar till maneter
i handledens ofattbara brunn av stagnerad lust,
Nedankorridorer! ensamheten exponeras blixt
hitom blixt, hon uppslår ögonen till Sådan Fallos
17
Jag sitter i min säng, funderar
över hembegreppet
Ja och så blir himmelsgrå
tid: tidig
ungdom och så där, spiraler
mot en obeaktad stadsdel
som en gång sträckte sig längs Hälsingegatan
Till gården öppnas minnesluckor
En vårdad ekosamling hör till sena mandomsår
Värmeelementet som slog gnistor!
och satte mig i spinn längs garderoberna
Tystnaden? Här kommer den
Barnen står i ring kring
portvakten som ligger livlös fram-
stupa
Bredvid kroppen:
skärvor av en liten blå Måne
18
Osannolikt är Stockholmsbildens namn
i ensamvarons ögonblick
där intet för de sällsynt lugna kvinnorna förbi
Söderlingvistikens verb som går i fatt
de mäktiga statyerna vid alla parkers dröm
och dalar upp
som spegelark nedom
det halvmedvetna folkets fönsterliga åtbörder
Så är man en osynt, bara
det därför inte händer något särskilt
Men i härfjärran växlar tankspriddhetens
fjärdar under molnens gränser, just
så
förblir
ens hem vid alla kända barndomsgårdar
över nästan hela Vasastan
beläget
cirka fyra trappor upp, ja redan där,
I den antydda vindens bleka namn och närhet
19
Det spelar inget torg vad det betyder,
ty
den framtida sångens asyntax
Mot anleten på stadens fond
av fenomenighet
och grånande kravaller
Mellan dina ögon, idiot
20
Ensamhetens parkeringsplats
utanför mitt fönster
stående i återkomst,
återkomst, ett
vackert infall, dröjande
Det är en regntung dag
där färger nalkas i konstanta glimtar
Jag är bosatt i ett annat Järfälla
Även där går pendeltågen tyst förbi
21
Ensamhet
tappar / söker sitt
namn, livets
mening
snappar
vi stundom på Torsgatan
22
Linan sträcks
i kärlekens tvekande grönska
Skuggan byter fot
Våga bara
ett enda andetag upp
till dans på ditt ögas solfjäder,
Lustigt
levande
död, halvvägs
ner
i den oåtkomliga dammen
23
Du lämnar min tanke
som ett möjligt
rum,
det äger rum på gatan,
och nalkas med
vaggande svärta, på en höft
besannad i gemensam
skugga, dina båda
Världsbrus! det
sker vår tystnad växelströmt
Jag binder mina tankar vid dig,
Anima,
fallen av stad,
vars ögon speglar väderlekens fågel, så
en gång ingen, att känslan, härmed
dubbelt antydd,
som en vind av närhet,
kvinnligt vunnen ur en fjärran busshållplats,
kärlek måste ingen kalla den,
blir till som en möjlighet vi aldrig nämner
24
I dig är
ingenting, relativistiskt
Du tänder ej en
obetydligt
påtänkt cigarrett, men
ler och säger att det är så där med drömmar
I dig är stadens
väsen, dina
vänstert
mörka ögonbryn
kungör en vindlös avdrift
i taksprångens hastigt förtätade arkitektur
Vad upphör i denna samtidighet
Således är det min tystnad, varom
jag inte önskar tala,
som uppstår mellan dig och
gatorna
utanför vårt fönstertal, som två
gånger, våra, en gång, ingen, bar mitt namn
genom det förgångnas tunnelbana
Med vilken sorgsen ofullbordan i den här kon-
texten ankom jag till detta osanna möte
Befolkningen höjer inte sina blickar omkring oss
men därför vänder du mig skuggan till
och nalkas i det härmed antydda försvinnandet
25
Armod är min dagsresas mål
där jag sov
Flicka, du som
ingalunda
finns, mot
dig
står alla lägenhet öppna
Det minns jag redan i drömmens morgon
I natt är stadsdelen inte här
och dagarnas antal motsvarar fönstrens
på ett likartat svindlande ungefär
Ensamhetens annorlunda särskilt
vindrika
trapphus omger mitt sådana tomrum
Anima, du som
inte är här, för
din
skull bor jag ingen annanstans
Det visste jag redan i tunnelbanan
26
Jag bugar mig svart
och säger God
Dag till den målade flickan som
starkt
gick förbi, det
var en mången tid på inga sätt
med en hand på den klargula stuprännan
27
Jag är mångas hus; ni hör röster
vars ärende smidigt dör i besläktad tystnad
Satserna lämnar senhetens nöje
som platserna vandrar mot de högre stånden
där Flickan bjuder sociala tjänster
Parker lämnar din blick som en lugn applåd
Vi älskar varandra
men utelämnar verbet
Ingen är varför,
någon vet hur
Stadshagen äger visuell kultur, jag
avverkar nu balettkåren
som inte innehåller andra män
och de har inga ansikten
Det har inte heller vi som delar namn
med ensamhetens psykotiska tillstånd
Det utrymmer ingens samtal med sig själv
28
En tankspridd sommardag i Väderessingens periferi
Nalkas ensamheten oupphörligt som ett flyktigt verb
ur källargnistan i en önskad kvinnas ögonlabyrint
som timar bort i händelser omkring Vår Frus porträtt
Det läste ni ur mellanrummet inom tidsinkonsekvensen
Upprepas därför inte någon annan fråga bortom skuggan
av mig, som skyndar gatan vidare i lätt förvåning?
Hon vinkar sidledes om fönsterkorset i en mörklagd blick
29
Sportsyster, du
följer mig vid handen som
sakta
stryker
likt
sunnan
vånda av svunnen mandom
längs
ingen andra person i ungefär samma tempo
30
O samtidighetens husfasad
Bryter upp den sammanhängande
natten i ett fantastiskt ögonblick av tystnad
Fråga mig inte vad det betydde
för nu vill jag tränga in i dig
Och stänga dörren
bakåt
NEDÅT inåt UTÅT
hemåt i min egen-
domligt
nertystade lägenhet
Där minnet fördröjer ett sedermera dis: det
är så dina ögon förefaller mig om natten
31
Här är slutet. jag
har hittat in
Rummen är nära
där Jag har tittat ut
I skymningen bildar människornas ögon
solitär
teori för nattens utveckling
mot samhällsäktenskapets sannolika våg
mot drömmens förlamande sändarmast
vars hädanfärd
frångår en närbelägen framtid
Jag har väntat den
och ryktet var falskt
Musiken upphör; där
finns många träd
Det finns inga ord
Jag har räknat dem
Jag har knullat dig
och vrider nu din fredsbevarande bild
tillbaka mot den obefintliga stationen
Jag har spelat en roll
och tonen var sann
Jag har studerat verbens
mörker för att
se
vad som återstod
i banorna efter stadens tillblivelse
som begrepp i ett sammanhang vi inte känner, jag
har dött
Jag har studerat mörkrets väsen i er frånvaro
för att inte bryta min ensamhet, vi
skiljer oss Något från varandras
strand
Det finns bara En
Ingen ser vem jag är
när jag har lämnat det offentliga rummet
Tågen är framme till sist
Skuggor sorlar på minnets perronger
Nederlaget var sant
Vi sprider oss i turistisk tystnad
som vind fläktar bort över parkdammarna
Ingen
kom hem
Men Någon är det jag ser
när jag betraktar mig i fönstrets återstod
32
DING! människorna gäspar sig upp
ur sina sängars frestelsemystik
Kvinnor sträcker sig mot bibelbak,
män mot stadens ekonomiska kompasser
Mjuka trottoarer rullas ned
mot värdestormens nödsignal,
Hopen Av polär besatthet trissar upp
sitt Ur till morgondans och politik
På katedralens spira tronar glad
Den Helige Andes vindflöjel
33
Jag öppnar en lucka mot världens
norrmalmstorg
I den riksomfattande gryningen
Jag säljer remsor av
historia
rivna som Barnets hackande gråt
ur hypotesernas outtalade vanart
av gymnastik
Vackra kvinnor slungas lesbiskt i komfort
Det är i ungdomen, jag har någonstans en kumpan
med ambitioner att skapa
"ett centrum för folklig kultur"
Vem är du? Namnets
undertext hör liksom verben inte
hit;
slingor
av en dylik ofullbordan
inleder varje annat ord kontinuerligt
med ett andetag hämtat från överdrivet
regniga parker där fruktbara steg av erotisk
tystnad
har försvunnit som en ensamt gestaltad identitet, så
glömskt
genererar tiden sin egen av-
drift mot vår avlägset bestämmande passion
Så är det inte heller
Vi sjunker ner i det där
Vi misslyckades; härom
talar inte något avsides tid-
ningspapper
Lågt
Mitt i en särskild vindfläkt
på glid
mot en annan svårmodig tillfällighet
34
Grå er tomma dag med all vår mättnad
men djupast ner i världen glimmar natt
av kyrka, brånad, hopp och dopamin
Viloreceptorer blommar överallt
i Stockholms undanskymda parker
35
O satsa din hustru på sanningens
tredjefemma av några få men desto
vimåstevaramyckettydligare sonatissor
etecetera som spetsar in sig på senare tid
Våga inte då
vada fugastolt i tömt kaninkoppel
hem till erotikens pånyttända brasa
med mindre det plantas
i å och bananer
till babyklass ett komma fel syrfälle
ifråga om vår relation till yster väderlek
36
Ytan
Vi måste
alla
dit
Att vara ensam i sitt spår
av infinit betydenhet
Jag spelar en roll på ett högre
plan av talrik himmel ajournerad
till nåna såna nära sära stratosfäröar i Palestrinas
vård nånstans på mittens rika sjö pladask va
Vem trår en å till marekandelabriskt efterspel,
ty då är klockan Ä i 12
Hur blev nu detta sammanhängande
Så vill jag ännu en gång åter-
komma till detta: att
barn är, öh, sociala varelser
Murkret har inte övervunnit unklet
Herren heter Googolplex
Du menar
Att göra upp med elden, det
är vågornas affinitet med lågornas
affinitet med lådornas affinitet
med vådorna därav affinitivt
som attan oaktat syntaxen relaterat
till sig självt, om någonting; sådärja
Vad var det nu som fan vi skulle måsta
Det spelar ingen jävla roll på salig Månens utstruktur
37
Så åter
en slinga
av allt
ljus
Att leva
trots
det, så
och ännu en dag av natt, bort-
sett från det sexuella
Så ändå en sommar
i vind-
löshet, vars
stokastiska vändor i trädens lindrika lövverk leder
den Ensamme till själva Ensamhetens enda
palatsfasad, ett världs-
omfattande försvar: genetiskt fönster
där tiden ryms, kamrat
Stalins ansikte vill visa sig i nästa ögonblick
och låta sin humor överskugga massorna som piprök
38
O kärleksnatt, vi
skall ej i morgon
mötas
och sedan aldrig
mer
hitta ner
till oss själva
som överskrider cirrus
Jag sätter mitt ord
i virvelblickens trappa
Och stiger upp till sammanbrott
Radar undan ditt rop mot en lysande fallskärm
39
Blondinen disponerades av
far, hon gav mig sprutor
Det var binärt,
såsom idéer fläktar från materien
Skalets frukt är läsarens beskaffenhet
Ah, bokhyllorna! de löste upp mig
till en idé vid samtalsfronten mellan Då och När,
analog med språkets underliga yta
40
Det
känns inte, finns inte
Det är som vinden, vet
ingenting
Om att det är ingenting
särskilt utom räckhåll
för ögonblickets tveksamme aktör
i denna bleka väderlek
hitom
samtidigt lika frånahanda stadsdån
Om att det är jag som säger det
Om att det är en gård här
med underliga fönster
Svarta av inga andra människors drömmar
41
Det är i portmörker: ljus, det
speglas: går
över gatan, i går, nej, lagom
kamera; tidsstilla då, ungefärskap, släckt
med universums-
blicken genom en som omedvetet andas
fyra decennier tillbaka, ett typiskt
brevbärarfel
På hjärnans
långsamma
vågor
Och utanförsvämning
Och doft med ett särskilt eko
– på gränsundergång till Östermalm
Det kommer inte hemåt mer, säger
praktiskt taget ingenting
i vestibul till ärendet, okänt
på återväg mot
gårdshusets förbisedda plåtslageri, som
nästan ändå existerar just
i dag, i månads-
vända för en tillfällig stadsdel, avsändarens
Vem sa det där
Jag tror det var så här
:att
i motgång
på osannolikheten hos en lätt trottoar
glimtvis i fönsterkvasarernas bortrad
– och sedan finns här ingenstans
Men tystnaden fattar sig långt
när den är här
och man går vidare
in
i vaken-
gång, det fanns lägenheter
här, vi lever i ett närmast
Försvinnande moment
med doft av ett annorlunda eko
42
Maria, aaah, vad sådant slag
och nedertrafik
precis i närhetligheten
den stund som kommer går
,förtidligar; mig artar den på tyst
dånstad,
gårdsljus, ålderdomsbarn; ding
– allt flyr det hängande på nåd till idags hyp-
nagogt orienterade bortanförstans
I principalton; domliga nollmonologer;
– vad menar detta?
Det menar ingenting
Det blir vid liv och tidegärd elektriskt kyrk-
stopp,
DÅNG
Källarbrud, jag är på väg mot dig;
källarbrud, jag är på väg till dig!
43
En sommardag i Kvarteret –
Min granne, Satan, bjöd
in mig på lite
matjesill med kokt
nypotatis, gräddfil & gräslök,
och kavring med riktigt smör,
därtill en heineken,
sen blev det två till
& lite till, & jomenvisst, vi
hoppa' inte över hutterna
heller
(Aalborg Akvavit)
Vi pratade om grannsamverkan
Han sa då helt
plötsligt att jag vill ha en hyresrätt, men
det vill jag ju inte alls
Hoho, ta upp det med styrelsen!
sa Satan
Sen återkom vi, relativt
lugnt,
till det det där med grannsamverkan
Jag förklarade helt ärligt
att jag är inte så där överdrivet
intresserad av det där
köret, kratta Gunnar
Ekelöf Om hösten & sånt? eller vaddå
Jooooo, komigen nu
Ja vadårå
T ex gransamverkan juletid hoho, sa Satan
Särdeles humoristiskt
Sen gick vi hem till
mig för att
titta på morsans
akvareller och
försvann bland skuggorna; nåja,
Fullt
så
tomt
Brukar det faktiskt inte gå till på Kultursödermalm –
(Så vitt man vet!)
44
Och det var före mannaårens
återglans i sexuellt kamratskap,
Ett hus med obestämda våningar
på malplacerat schakt
Och rangordning
fick oss att tänka undan
Vi möttes i solidarisk
villervallla; någon tjänade Revolten
På torgen utanför, i miljardärsklass
var det tidvis, alltmera uppifrån tills ögonen tog slut
45
O Dikten är start i panikens Låga
hörn med optiskt ansopad vindstöt
och man kan ingenting att göra åt det
Esteten vilar i sin korpfåtölj,
hon slungar behagfullt sina knäveck om varandra
November kikar in ur fönsterkorsets Norr
46
Att man får ont i magen
av sej själv
Där känner Någon Gång igen sig
Det är mycket på den växlande
stodens trottoarer, de
vagt
små svarta gestalternas identitets-
hopp mellan kvinnornas bedrägligt trålande förakt
och trosförnimmelser av schizolog miljöbassäng
till samma återståenden förvisade
i klorsyntax av annorlunda stämpel
upphör vid en mur av Ingenstad
och det är bara början
47
Gamla låtar blir
som pepparkorn i nattens trädgård
Öh
Vad
var det nu jag skulle säga
48
Litet stackmoln
Det är en
trevlig tablett, man
lider inte av den, tvärtom
inställd; utlagd
på himmelens
evighetsklinik för psykiatrisk tvångsvård
49
Så var det aftonflöjten,
katolskt är ljuset med aromer
av lägenhetsupplösning under svängig sömn
Det kan bero på regnet,
svalt som en årstid av korsbetraktad suburbitet
och en hel del rutinmässig samvetsprövning
Tågen hänger inte särskilt noga samman,
den upphängdes namn är Ingen
Jag försöker övertyga mig själv
om att Jag är intet, Gud är allt, och
kräver av mig själv att detta lyckas; därför
denna verbala kolorit för
synestetisk väderlek med underskrift av Alexander Luria
Tobak är av värde även
Jag sluter mina ögon helt kort och med övervägt behag,
mitt leende är hämtat från Vår Tigande Fru
med erinran om ordlös
dogm i vila: serotoninreceptorbalans
spunnen ur bakgrundens oberoende stadsdel, denna
beständigt
och flerdimensionellt begagnade text
Paus tulpanar upp sig
Här startar ett kortvarigt innehåll som en ballong
50
I kaffet sjöng
en stöt av överlägsen fromhet
med sekvens: jag hör
glädjeklockans röda pingel att det finns
STUP under borgarklassens flabbande tonår, alltid
något posithivt
Vi måste lära känna natten, typ
I dag: en bonus
i form av lugn och sanning, legendariskt
bottenfri bassäng av Indien med retorik
där bara ordet "delvis" har betydelse
51
I bostadsrättsföreningens final
:den oväntade trappan
:verbets grodd i anagogisk obemärkthet
Jag har vänt mig bort från jaktens friska andetag
och vilar ut i ett sympatiskt döende
Det var stereo befriad från Cupido med pilotton
Nu blir det en kopp kaffe under Logos, klasslöst
och konstant, jag
syftar här på Roslagsvägens vackra brus
52
Kungsholmens grönska säger rosenkransen, sunnan
vänder oss i andetagens tunna mellanrum
sin charmiga profil
vars mönstertid har anlänt
kananaréiskt från ett obeaktat håll
av zenit och tillfällig beskaffenhet samt ex cathedra
i personligt oansvar, att ALLT
utom
semester
är bara fullständigt meningslöst
53
Det finns en mening, säger du, jag
lystrar då till fågelsträckens vågfunktioner
Så är kärleken Abstrakt Begrepp
Stockholms lätta skorstensrökar
saknar varje stöd
i beprövad vetenskap och erfarenhet
I gengäld blommar 50-talet
Vinden går i barndom
inte minst på hitsidan,
minnesapokryfens påart
Sa du att det finns en mening?
Vi möter stunden i
gemensamt ljus, det var
en tjusig tid på många sätt
54
Det är när kvällarna fälls jag
stiger framåt för min inre blink, utanför
mig själv och med alla tillämpligare paradoxer
i minne på det obestämdaste samt ägnar mig in
mot det förflutnas framtida nattsida, stadsdel
eller ej: det är försvinnande om nästa
ögonblick bildar oegentlig semantik, jag
förhåller mig allt närmare trafiksignalerna
55
Jag fäster blicken vid en fjärrpunkt
och går dit
Här finns märkliga
skulpturer utan återvändo
Jag fäster blicken vid en fjärrpunkt
och går dit
Parken här har ingen mening
eller sol
På serveringen
beställer jag en räksmörgås
56
Det är rörelse och vila på försök, en fråga ställd i
förväg; i Stallmästargårdens sneda snabbskott
avsätter redan vinden ett undantagsförhållande
gradvis efter levnadsloppets hastiga passage ur
visuell bekantskap: jag är taket, du min trädtopp
57
Jag vet en hund som
nalkas, den är ingenting för er
Jag har omsider
internaliserat Jakobsberg
Där vinterklingar varje
händelse av härlett rosenljus
58
Det börjar luta mot förvildat medium
och regnkvällarnas återkomst i sammanhang med dig
planterar vårt grannskap i speglat mönster, jag
vet bara inget nummer för en angränsad port
som riktat mot annorlunda ålder stiger
vidare i oförändrad närhet till en stundande förklaring
vars ögonblick av utebliven vind och försenad samfärdsel
lyser av en enda oavslutad stavelse som ingen kan förstå
59
Det är just nu vi lever
Varför kan inte världens ende Ledare
författa sin beständighet
och likt en övendrivet omedveten bortanvind
underteckna ögonblickets alla vita löv med ordet Sålunda
Det är just nu vi andas
utantill
vad ingenting betyder för ett sydligt moratorium
av oförståndig mellanart
och utan vidare förbindelse med Nådeskarans Högkvarter
Det är just där vi måste dricka natten
Sålunda skall Kärlekspositronen utvecklas ekliptiskt
i mellanrymden bakom existensens röda semikolon
Så tar väderleken slut
Därmed furneras äntligt Jungfrudomens
finala väsensgarderob med hemlig eftertanke och Synkristus
60
Perfektion! uppehålla sig
i ljushastighetens
gudomlighetsbekräftande stillhet
Det finns inget slut på det
Som undulaten i sin brur, den
kvittrar och kvittrar, ger sig
ALDRIG!
61
Yin och yang såg jag förenade i drömmen
Tänkte då på davis cup
62
Herren andas ut
Massorna
driver
förgängelsens
turbin
Herren andas in
Haschisch
presenterar oss
för ensamheten
63
I ensamhetens vinglas
tilldrar sig ett mörker
Månaden ropar i bakvänt ljus
På överdrivet avstånd
nalkas
dödens förnekade sommarfågel
Människornas enda stad
brinner genom tystnad
Vasaparken sjunker i ett vackert ord
Aldrig
upphör
andetagets stund
Men utanför
ditt sannolika rum
beträder
vår gemensamma himmel
Sanningens grånande bangård under tiden
64
Finalia,
du är mitt hjärtas rosenrot
Vad händer när ditt vänstra ögonbryn
förtärs av kartografisk eld
Järnvägsherrens fångar, mänskligheten,
odlar egna existensen i vår underjord
En lustig general är jag
på flykt mot ödets torptecken
Tunnelfågeln sjunger mitt begär
och blåser östanvinden vilse
65
Jag har en flickvän
djupt i världen, hennes
namn är Sakta Matt, hon
väntar i en spegels halvljus bortom köttet
och låter mig ta del i hennes andetag av nattmusik
som genomkorsar väderlekens onda städer
och utlöser en ständig svärm av
infinit bedräglighet och pendelstjärnfall
vars blinda signalering återkallar Stormens Herre
till den finala galenskapens hundsprång mot oss, en
försvunnenhet likt ordalydelser i hennes vida leende
Så genereras fruktbar skräck på vandring,
försåtligt danas tidens landskap i exakt förvandling,
denna verblöshet är ensam verklig,
denna sömn förblir i helighet vår tända vaka,
denna oåtkomlighet magnetiserar
min bleka död, av tystnader gestaltad
bakom stunderna som klingar inom sunnanvindens räckhåll
och kallar mig till oavbruten, esoterisk möda, sakta matt
66
Stänk av död
i folkvinden
Senare nu,
hon röker tystnad
Med städer
i ögonen. Natt
67
Med en suck tar jag mig för pannan
Det här är ingen
väderlek
Likriktad med sanningstystnad går ur dagen
färdlandskapet
genom smärtan i mitt vänstra öga
vidare mot väsensstjärnan Smäleks underliga nåd
i hjärtformatens polykosmos
Hej du skjutne morgontok, låt
döden
dala
genom dessa meningslösa ord
Det är mycket sunt
men sant
fast kanske ändå inte riktigt riktigt
Ty vanan har sitt sammanskott
i värdekartans åttondel
av Barndomsleende i världen
som glimtar lik en offensiv princip
men stavas GRAAL i Månens dyra anlete
Alltmedan jungfrudomen fnittrar i din garderob
68
Samhället
förfaller
Ligor av
onödigt
ställförsvävande, men
bråd
pleonasm, omognad har tagit över
intresset för det intermediära, det
katalytiskt arbiträra
mellanrummet efter medial
kontext, och
därefter varje ömsesatt humanitet
varicketill
du vare fostrad under efemär bejakelse
som
irrealt inte därför lättar Någon
Gud
finns, finns
inte
Man accepterar det begripliga men
inte under större protest: jaså inte
Och infinner sig under närmsta utmattning
Så har vi sett på detta: tillfälligheten
och vanvördnaden av Dessförrinnan
i det här med övergiven stadsmiljö,
det behöver inte då vara märkvärdigt,
det måste inte heller vara nödvändigt;
vad är det då för
särskild
mened med att leva just i natt?
– Att inte vara en bland alla andra
men inte heller vara ingen alls,
att hinna in i blicken
och hinna ut i dag,
att drömma, drömma, drömma ännu mer,
allt ljusare, allt längre ner
i världen, sin, där undergången ler
så svart man ser,
och framför allt att
avskaffa tunnelbanan,
komma hem för ett enda ögonblick, dö
– och lustigt svinga sig över spåren
69
Detta ögonblicks befolkning
samlas under stadens skugga
Jag har ibland förenats
med ett egendomlighetens kollektiv
men därom vet förträfflig vandel intet
Ordens grå begagnare
ber till den äldre bebyggelsens
evigt obetalde gud
utan att veta om det
Alla talar med varandra
om sin ensamhet
Vinterstränder tycker ingen om
Jag har ibland förvånats
av tapetmönster
där Ingens lugna andetag gestaltas
i en själva tidsutdräktens inkarnation
som utraderar människornas
fullkomligt andra ögon, vänder
mig utåtsiktad in mot ryggens fönster
och färgar väderlekens ljusa zon
i riktning med barmhärtig frånvaro
70
Mobilen plingar av brist,
sen är det tyst en stund,
sedan kommer hela rasket,
skriet från familjelivets vildmark
genljuder i ett psykiskt universum
av gapande tomhet, solitud
"Du Spelar Apa!!"
Människorna skär sig,
huset skiner av oenighet,
mobilen plingar av brist,
sen är det tyst en stund,
sedan kommer hela rasket,
skriet från familjelivets vildmark
genljuder i ett psykiskt universum
av gapande tomhet, solitud
"Du Spelar Apa!!"
Människorna skär sig,
huset skiner av oenighet,
man tappar sina ansikten, antastar
varandra med profetiskt långa stavar,
far kastar dottern i brasan,
hon kliver ut igen och begär tietusen i skadestånd,
ack vilken pinsam julafton! inför hela svenska folket,
det kan bli så där, om man inte tänker efter
före och så där, glömmer
Gud; livets oerhörda skönhet; är den
nog för Auschwitz och ett typiskt, helt
väsenslöst
jävla gräl, bara ett
av tietusen? ja det tål att tänka på
Men ärligt talat; jag bryr mig inte över hövan,
jag är så glad att jag är sinnessjuk;
tietusen är förresten ganska rimligt,
med tanke på
omständigheterna
och så där; jag dricker kaffe nu. i
oförändrat
nattlig
solitud, en
säng med ljuva femtitalet
kuddar, ensamhet
där livet återgår till vanlig hosta,
världens oerhörda skönhet, lite sånt
71
För mig är det en omvänd eld
att vara
landskapet, den evinnerligen
återkommande
intagningen
i de inomhusliga värdesammanhangen
Jag bringar fåglarna Kultur
för en semantiskt skymningsgård
Skuggor ur det minimala
följer det beständiga sned-
steget, jag menar inte
turordningen, den
som låter orden
tömmas
efterhand som inget
upp i bildens odelbara självsynkronicitet och
vind, till kartläggning försenad
i riktning mot sporadiskt Tecken
och marknivåhändelsernas ögonblickliga arkitektur
72
Jag öppnar en lucka mot världens
torg
i den riksomfattande gryningen
Jag säljer remsor av
historia
rivna som Barnets hackande gråt
ur hypotesernas outtalade vanart
av gymnastik
Vackra kvinnor slungas lesbiskt i komfort
Det är i ungdomen, jag har någonstans en kumpan
med ambitioner att skapa
"ett centrum för folklig kultur"
Vem är du? Namnets
undertext hör liksom verben inte
hit;
slingor
av en dylik ofullbordan
inleder varje annat ord kontinuerligt
med ett andetag hämtat från överdrivet
regniga parker där fruktbara steg av erotisk
tystnad
har försvunnit som en ensamt gestaltad identitet, så
glömskt
genererar tiden sin egen av-
drift mot vår avlägset bestämmande passion
Så är det inte heller
Vi sjunker ner i det där
Vi misslyckades; härom
talar inte något avsides tid-
ningspapper
lågt
mitt i en särskild vindfläkt
på glid
mot en annan svårmodig tillfällighet
73
Jag går omkring
med fotografögon
Tittar på de vackra
flickorna, helst bakifrån
Söders brus omger oss
med tusen möjligheter
Utom räckhåll, själv-
distans och pengar
Det är vackert väder nu,
andetag i frihet
74
Och hennes vänstra ögon, nu igen
Se här är källargnistan
under tiden
Vem tänder vimplarna i människornas
ögon
Jag vet, det är Maria
Hon gör mig lätt om hjärtat, lätt
i takt och ton med Vasaparken i mitt huvud
går jag omkring bland gatu-
substantivens
infernaliskt grå planteringar som
oavbrutet kastas hit ur det förgångna
Lägenheten kommer även hit
Barnet gryr i mammas garderob
av skingrad väsenselegans
Mitt liv, det var
förjävligt,
nu är det slut med det!
Det artar sig
till nattmusik
och romantik
Det vandrar,
portättet,
för min inre blick
Det går mot nyår
denna julidag
i det förgångnas skugga
som gled mig inåt i mentalkontext
av kärleksundergång och Sakrament
Se här är Hon
Se här är Ögonen
Se här är smällarsvärmen, rotad
nedom
tidegärdens oförklarliga sonatform -
75
Grå dag med all vår hunger
efter förberedelser till flykt
Sanningen är dyster
såsom i en dunkel bibel
Människorna gäspar
sig energiskt upp i ändamålens enfald,
sträcker sig mot underhållningsbranschens
magnecyler, smiskar
demonerna med arbetslinjens krucifix
Plikten framför alla
Hot går hem
I fönstret blommar ensamhet
Jag räcker fram min hand
till någon syndfull helikopter
Vinden: en tapetsyster
mot väderlekens vägg
Jag är nyansernas önskare, furnerad
med betänklig självtukt
Non serviam!
Å herregud, jag
skriver din
lod-
gröna stam på den försagda mur
av hypotetiskt grenverk
som löper likt en
signalerad skådebana stadd i full reträtt
mot erotikens taktfullt grymma kabbala
Land du förbannade,
ditt namn är
Utanförskap
76
Jazzdotter, ge mig
dina höfter
Jag har tillfällen
åt dig
Det är katastrof
i världen
Döden nalkas
mycket långsamt
Men kärleken
går snabbt
77
Mosebacke
ligger närmast Gud
78
Kommer dagar då metallisk återklang, att,
oavslutad, livets mening
hör inte
hit, lyssna på sitt
eget radiösa teckenspråk, det
ohemställda, det
bacchanaliskt väsenslösa allegorion
i världens rymd av således hädan
STAD AV LJUS
Vad montagnerar å final de breda vägarna
Vad är det för en underlig sonat vi hör i höst
79
En kväll, söderöver,
där alla träd står vända åt fel håll
kommer svaghet plötsligt över dig
som en kall vindfläkt i nacken
Många år senare
ser du just den vackra vägen framför dig
En bild av livet
Så följer mig belysning
allt längre in i mörkret
som tycks utan ände
Så dör jag in i ett beständigt ögonblick
och lämnar svaghet bakom mig.
80
Halvsanna män går in
i hissarnas bakhåll
Berättelser kan börja
Ingen läser staden
som jag skiver
på den andra sidan
för de enda kvinnorna
i kärlekens befängda skugga
81
Jag söker nattens ensligt gungande synkop
i erotiken, dit vår kransbefolkning vallfärdas
Vad ögonglimmer ej betyder för ditt själv-
herbarium av inexakta liknelser må under-
Balanseras med en Stjärnas svunna uddar,
väget till vårt hemska folks panikavstamp
Mot singelsvängens landgång bortom södra
universum leder ingenstans, precis som verb
Av otillräcklig snedbelysning internaliserar
i Skymundan väderlekens dagligaste resultat
82
Oho min Smiskade, jag bjuder
ansiktssyra, utsökt makadam
Till vägen mot nylonskapet
som vinkar i vårt oerfarna
Nufjärran, där Fågel Penis
rullar på sig solnedgången
I speglarnas dal, där ej endast
John Wayne snurrar med geväret
Ensamhet, planterar jag en
jungfrukälla melankoliskt halvvägs
83
Men varför har en deuteronormerad skugga
av kastad väderlek försenat flickans tolvtonsblick
På avdrift genom fruktansvärda år av skogsbryn
längs ordfält perspektiverade mot ansiktslös
Mandorla; ett konstant bekymmer må traderas,
vi andra, lövgrå, stavar TILLKOMST! – panta rei
Med högljus dödsförsedda under eftermiddags-
valven mot en stenstad av polär förträfflighet
Besannar vi varandras åternamn i stoft och så-
ledes förrunnen vanmakt bakom nådens polka
84
Medan jag ändå har en lugn gata mellan ögonen
passar jag på att generera vackra flickors leenden
Som förtjänar buteljgröna glasögon på stranden
och anorektiskt vita björkar framför ångestfyllda
Skogsbryn längsmed vandringstågen under särskild
beundran, framställd med en särdeles mental teknik
Begäret är förtvivlans moder, inte sant, vi delar
bröd och vin, o kära systrar, under vattensvala valv
Till slut är sinnesfrid, så långt från ungdom man
kan nå längs snitslad bana genom korsskogen
85
Stockholm, det är ensamhetens breda gator
med sommartystnad såsom ingen annanstans
Bebodd av skuggor cirkulerar vattenstaden
på klippor av synergisk hägring och bestämmelse
Till gradvis altitud med resenärens Mästarhiss
från ord mot bild; man vilar sig på Confidencen,
Begagnar sig av bruten prosa bakom lodat berg,
en brottsling väser: akta dig noga för Nockeby-
Tåget, ja akta dig noga för Nockebytåget, på
Nockebytåget
vet man aldrig vad som sker!
86
Tallbrant stupar måndagkvällen mot sin relevans
för människopaket som vaknar upp ur pendeltågen,
Postdestinerade till köpcenter, dumt familjeliv och
väderlekskonversationer under toleransens skynivå
En okänd Faktor tumlar bort i mörkergrönskan,
ungdom undandriver av och an i Rågsveds gräns-
Kriminalitet: ett ord jag inte gillar: "frånvaro", det
förleder oss till smälek och förvirrade abstraktioner
I press och halvdan månad av erotisk galenskap,
man sneglar Faktiskt vinden hellre bort i kyrka då
87
O bordslampa
i musikaliskt vardagsrum
O lägenhet,
den kolorära mikrokosmen
För mig till sitt öga
med förgreningar i berg
En hustru kommer in,
Vad Är Det Frågan Om?
Det Brinner! svarar jag,
då blir det janssons frestelse
88
Det finns en mening
bortom horisonten
Alla vägar bär till
Rom och Coca-Cola
Ett skimmer av beständig
erotik förlänar
Ditt leende mitt ögonblick
som innesluter väderleken
Över detta marmorbord
där bara ensamheten sitter kvar
89
Här är fotomodellens underbara kropp
i byggnadsställningar, artilleri och taggtråd
Väsenslöshetens monokroma undantag
från sekulärt dekorum fäster stunden Noll
Vid eurytmiskt eftersläp av ljus melankoli
som i ständig natt av esoterisk nederbörd
Befolkar gårdagsbiografernas distrikt
med onda avsikter och därmed likbetonat
Nonsens; ingenstans är kärlek, bara nåd
på coda stadd mot Parkernas november
90
Vem ser var inget händer
denna eftermiddag under moln
Perversionens ockrahus
skymmer glädje i mansardtakstolar
Detta län har konstruerats
av ensamhetens vintergud
Här finns utsikt och historia,
förfallen temperatur
Ett barn leker Döende Svan
i den centrala garderoben
91
Där man går ner i stan
blir sömnen ljus av överraskningar
Som hinner in i alla thetaner,
gestaltar sig vid en bland oss
Enda möten äger rum
bakom annat deplacerat fönster
Som med synoptisk avdrift jämsides
skenar i trafikens klockarkad
Till halvinnantimmens avslutning
i arbetslinjens överskritt mot realogen under vindens notblad
92
Det är en grumlig ström av sfinxögonkast,
rostiga spikar, avrättningsnischer
i bekanta drömhus
Det är Atlashusen under jämförbara vykort
Det är här och där, i
skymningen, jag bor
och tänker på mig själv
i ständigt detta ögonblick
precis som alla andra
som själva bara nästan finns
En kvinnas historiska rop kommer fram
till Månens oerhörda spaningsbil
som vandrar genom husen
över ett behagligt rykte
Och då har det hänt
någonting igen
Det gör det hela tiden,
vare sig vi glömmer eller arbetar
Vad otäckt och begärligt
livet är, i synneret
lyriken, de mentala glasskärvorna, dessa
dödligt uteblivna väsenskorrektiv
som flyter på sömnens underbara skitvatten
93
Vad betyder ord
för gårdarnas fördrömda hastighet
Vad betyder sensommarens
alla nätstängsel för vår frivaro
Vid en främmande infart står en tyst
kiosk ännu kvar sen barndomen
Ingen betänker
den spridda stadsgrönskans vardag
Korthugget meddelar gråsparvarna
varandra den senaste väderleksrapporten
94
Stadens tysta gator
avvaktar kvällens regn
Längre bort är trafiken
tom, där finns inga människor
Ett rop av förvåning
hördes från en gård
Någonstans
är precis överallt
Men bara just här
tittar ensamhet ut genom fönstret
95
Befoga mig en blick, förlora mig
till gårdsindustrins akustiska dans
I artens leendesynkrona skugga
mister varje vågat Ur min skuld
Det kommer park i ögonblickets
vådavind: ett skott av grå sommar
Försöker, afrikansk i åthävan, en
superfågel simulera källarstråk?
Mademoiselle Canasta heter du,
det ser jag på ditt vänstra ögonbryn
96
Hon strök min stad
med vindens ögonbryn och frågade
Vad menar du med sexualitetens äggmonad?
Jag satte handen till min panna, den
blev kvar som en staty
Trafiken stannade i fönstret, mitt
i kullerbyttans grandiosa deflation
Vi hörde ingen Skostensmästare ta hissen ner
Jag lyfte mina tunga ögonlick mot flickan
som log en rökring mot mig; vem
av oss förstod
att denna stund av oförändrat brus var livets mening?
SVISCH! Nu är vi båda här igen
och lystrar ett gemensamt barnarop från gården
97
Det är en dag av smälek
Gud planterar
barmhärtighetens skuggor
i våra onda lägenheter
Närsynt, mycket konkret
sträcker jag mitt Nedantill mot universum
Stjärnor dalar som försäljningssiffror
Det blir en natt av plötslig morgon
Trafiktangenter brusar vänligt hitåt
från skolmassakrerna vid horisonten
98
I gränderna växer skuggorna som friska löv,
flickornas ögon brinner av natt,
ensamma träd väger sommarens intryck
Den lugna trafiken passerar svalkande förbi,
långt långt borta hägrar en plage,
blå chimärer bärs fram av fönstrens andetag
Flickornas vackra blickar undviker ensamma män
som vänder sig om efter dem
med mörka ögon och något snabbare andhämtning
99
Hon kommer som en vind, åhej
Då blir man stående i full
förort mot de ödesdigra nätterna
Orden kommer
efterhand, vadå? hon
säger någonting om
vad som helst men inte kärlek va
Han lomar bort
Då blir man till sej som man säjer
Mot väderleken bortom hippocampus
öppnar sig ett vederstyggligt fönster
Där kliver man i armod ut, går
fram till henne som en vind och säger
"Betrakta Mig Från Andra Sidan!"
Och det gör hon
Sen går vi hem till sagans land och firar
vår gemensamt vunna framfång med banana SPLIT
100
O timmans djupa förhemligelse
i ötidsår och svart passion
O samtalslust
Den får oss att tiga
Jag slår upp mitt vänstrra
ögonbryn mot blicken i vår närhet
Det är
mellan två, i
fjärran
susade morgondagens pålkran
Det fick jag från "above"
som drog in den gammaldags rullgardinen
Herren
Ande
pockar på gården, pickar
mord ur det mäktiga spektakel
västerlandets undergång samtidigt
beskänker vertebraterna med sannolika undantag
såsom Nordan svingar fosternesjordens kust –
Från det många till det ena,
det bara alltför sena –
I världsklämtan bidar tonsättarnåden
von Händels molto allegrante
skälmskt i all skolkborgerlig tröttsamhet –
Men det finns en högre tideräkning
Dödens klocka skall vår skola slå
med undervisning: hela världen
Och när, bäst och slutligen, det blå
sammanlägger sig med röda
steg
mot sanningns minut
är det kanske dags att gå och lägga sig
101
Så har åter en sommar slagit
upp sin kupol av lysande stillhet
över den del av ensamhetens
stad som ännu stannar hemma,
internvind dansar och gömmer
de lummiga skuggornas ansikten
På tillfällighetsstundens nedåt-
väg som sluttar svalt och ständigt
vänder sig Någon om och upp-
täcker grönskans milda dominans
över allt som skiljer de lugnt
ankommande husen från varandra
Så har åter en sommar infunnit
sig i ett enda stående klockslag
i trakten av en tyngdlös mänsklighet,
synkron: den upphör nu koncentriskt
i gemensam siesta; och där är till
slut bara grönskan delaktig
Vem står inte främmande inför
alla dessa fönster varifrån man
i nästa nästan samma ögonblick
mycket lugnt betraktar sig själv,
vem står inte frågande inför
väderlekens byggnadskonst i norr
På sin väg in i det tillfälliga vän-
der sig Någon mot dimensionen
vars namn är Bort och inleder
väntan på absensens bildögonblick
sakta överflyglat av dova moln
som förkunnar ögats dröjande lätthet
102
Jag frågade,
är du lite ledsen,
då såg jag hennes tysta gråt,
blev lite ledsen
Och vi steg upp till marken
och vi föll ner i himlen,
o heliga incest
Hon sa,
du har inga känslor,
jag är avundsjuk på dej,
du är starkare än jag
Och vi föll upp till marken,
och vi steg ner i himlen,
o heliga incest
Jag sa,
jag orkar inte
bära känslor på min rygg,
jag är svagare än du
Och vi föll upp i himlen,
och vi steg ner från marken,
o heliga incest
Hon sa,
det är för varmt och svettigt här,
låt oss gå in i skuggan,
sluta våra ögon,
vila i varandras leende
Och vi föll ner från himlen
och vi steg upp ur marken
o heliga incest
103
Det var i kvarter med
spänningshjulen
och de hÖgt
intillande verben
snett ned
mot
det blå tornet, eller rättare sagt –
Det handlade om –
Att inte förklara sig omlott med
Dödsfröknarna
i detta kvarter! – och fallendekvot med
spänningshjulen, gårdarna
tillända; jag borde ha fortsatt här
men inte heller där fanns tillräcklig mening
Det var i sådant manér,
det var i kanal med spänningshjulen
och inte heller detta kvarter, den antalades,
att under vÅgOr finna sällsamt mästerskap med hösten –
Det var så att säga något annat
Det var i fas med ankomst och väderlek
då hemlighet öVaS i sjunkna vinklar
där icke mer man Förstfödd nu
i sedevara kom till fängelse
104
Nattvind försätter rummet i temporala svårigheter
och inleder människan i frestelse till segmenterad
tankeverksamhet mot bakgrund av exakta sjärnor
varpå en virvlande stadsplan har fixats; mellanrum
konstituterar bibelsända talesätt vid immanensens
förvända tomrum av en social besatthet, rensad
från autentiskt blod och överväganden i tystnad
Med avund bakom örat infinner sig Gestalten,
ingen vet ur vad sammanhörighet han har förfallit
till snarlikt främlingskap för Ågestamannens identitet;
kriminalsyntaxen måste uppdateras; barnen flyr
i fasa för ett korrigerat moderskap; på sextiotalet
var det sving och vänstertrafikantisk yra rådde,
en Annan ville räkna med att vintermolnen stannar
På det hela taget lutar våra kyrktorn obetydlligt,
i morgon är ett eget väntrum i finalt kontinuum;
Gestalten, var det! speglad synd är dubbel varning
för det Mesta Spelet inom ofaldens bestämda ram;
i mån av sanning äger vi förbittran intill värdetalets
flammande karharsisbrunnar bortom nattens tempus;
den sovande återvänder sakta till mystikens bädd
105
Dagar utan betvingande moln
bryter inte landskapets menedstystnad
Här finns inga människor
Av lögnens hastigt passerande tåg
besannad är den lugna kromatiken
som driver lik en timlig avsikt genom
ångesten som vi har lämnat bakom oss
Sådan är den frånvarande nattens väderlek
Vingslag bildas i en tvivelaktig rök
där obeständigheten hos en sedeslös betraktelse
dröjer under väntan
Jag skrev den på en annan genomresa
Hastigt
överkorsar nu en omedveten vindfläkt
dessa blinda ord av utestängd förklaring
106
Det är gåta i dag
Världen bor i himmelen
där ingen ser
vad döden kostar
i form av nåd och självmotsägelse
I drömmens nästan obekanta höstkvarter
ökar fönstrens antal gradvis
Kromatik av farlig oskuld
stiger i min nästas underliga trapphus
Jag måste säga att jag lever
Horisonten stryker sig likt fågelregioner
mot violinsonatens tredjeben
Väsenslöshet
drar som en fläkt av den exakta nationalekonomin
genom ensamvarons grå kulturlandskap
Väderleken är tangentiell, sen
skymmer det
Här följer ett diskret kontinuum
av parallaktisk tystnad
riktad mot en ortodox version
av meningslös förblindelse i trakten av Arkturus
Herren talar inte annorlunda
107
Stimmande form genomlyser den bortanför-
mänskliga efternattens allegoriska hus, där
återsubstantivens obetidade andar övar sin
gemensamt djupt nedåtorienterade orkester-
svit uppbygd av otrons asymfoniska satser
Vi har inte tak över huvudet bakom Italien;
stjärnorna framkallar sig själva inom ångest-
skuggans räckhåll sina hemförlovade gestalter,
de ser oss; de vet oss; de upplöser oss
med nåders innantäkt av övertygande minut,
Ett andetag av extern förskjutning, samtidighet,
förklarande grå kronologisk belysning av sido-
beläget aktivitetsindex; så avsides ökar med
oledig tonart väggarnas olycksklingande
blom! en strömmande formula avläser oss
108
Bilen
bilar
Det är i sjäva
tutet
bilen
Blir på riktigt bil
109
Linjar, se
sanningen
i det synkreta;
kontrollera universum,
ditt redskap
i Ögat,
det minimaximala
ljuset,
och mörkret
täckt av ett ankdun
och ett ankdun
i gråaste gult,
i vitaste svart,
i grönaste grått
110
Sodom och Gomorra
Betrakta sexualitetens
oerhörda skönhet
Sodom och Gomorra
Regin är synnerligen
professionell
Sodom och Gomorra
Den ljuvliga censuren
är genomskinlig
Sodom och Gomorra.
Världen är en show,
vila i häpnad
Sodom och Gomorra
Det ligger i USA,
där pratar alla svenska
Sodom och Gomorra
Flyt ut i musikens
erotiska trance
Sodom och Gomorra
En ensam ynglings
dröm blir alldeles sann
Sodom och Gomorra
Världens undergång
spelar ingen roll
Sodom och Gomorra
Sinnenas rike
väntar på dig
Sodom och Gomorra
Härifrån till evigheten
är det inte långt
Sodom och Gomorra
Vi är nästan där
111
Rättmusan
Man säger att hon luktar
Ljus, vad är det här för kandelabert nollprat
Valutadamm betäcker marknadstälten
Superstjärnor dippar svenska talesätt
budomlott
i pepsicolaflickor som har
klockats in från Stora Glömskan
Här kommer en filur med bothåven
En gammal dômikon på Månens väcksida
besedlar oss i nattens tunnelvåg
men önskar majeutikens undergång tillbaka-
ledes i fanatisk aria
Det börjar likna någon flygolycka med Knäppupp
Mediciner slingrar sig
mot Curação längs fonetikens vertikala ledstång
Herrpubliken jublar
Violinsonater glimmar som en
avdraperad slipsten i förkastlig expositionism
Såningsmannen stavar vidare i dådens bibel,
därför minskar inte världsbefolkningen
Ja ni ser hur allting hänger samman
så att man kan bli nästan arg!
112
Flicka, du är söt i rök
från ögonvrån där jag turistar
längs Europas huvudstäder
externa i Förintelsemuséernas fragrans
Vad säjer du om en kopp kaffe
Månskensnätter bakom detta fönsterljus
forceras universums kopparport
i varje ögonblick du existerar
Det spelar ingen större roll att det är vår
Vi äger ju varandras uppmärksamhet
Extratemporala lägenheters översinnliga fusion
i tomma intet, hörrudu, det
är så gott som
Kaffe, jag
lägger illusionen på ditt bord
och mediterar på min stora ensamhet
113
Så går det till i staden, att
det alltid flödar
Förändringar i murförbanden
driver ensamheten framåt
genom tillfällen av olikartat ljus
Man lämnar kroppen då och då
Man tänker på de sociala sammanhangen
Vit är Lågan, okänd, hastig
av ett järnvägsnät i verklig mening, därför
stannar frågehörnen upp i steg kring hus
och kvinnor utan mening går förlorade
med automatiserad kompetens
för våldskalenderns återställande, ni ser,
jag syftar här på oförskämda suckar
Fjärrtrafiken fortsätter igen
I promenadens hitomväderlek
fördriver jag mitt namn till vackra glimtar
av Tillfällighet på glid mot
det röda bortom Gamla Stan
Med ljudens gång-
art, mellanrum av seroton befrielse
till lyktradernas kringkast
andas skilda hastigheter synharmoniskt
Envar sig själv ton
114
Otvivelaktigt var hans förtrolighet med överdriven
gatusten & sådär besläktad med tokiga talesätt om
peppar peppar
Lövfällningen, och däremot: den rena grafiken,
det var på sett och dis en park i ystert morgonregn,
en ögonblicklighetens oåtkomliga
metaforlighet inom värderamen för det symtomatiskt
otillräckliga med avseende på flakvenserna, precis
som radio, vilken som helst, i slutminuterna efter
inledandet av gårdagsljus med vårgas i kontempelt
samlag
Kyrkklockans träffande vibrationer finns
Det gör även ingenting
Först
här
kommer
sist
Verbet som försvann i aftonsången
O barneT leker Annorlunda-
lägenheten våg i våg med pantomimstuk på ETT gung
115
Det är på väg åt lätt håll: egendomlig
tystnad under timmen av
semester, långt bortifråååån, ett
nästa försiktigt andetag av
Dej, flicka, du är mig var-
kunnad i resenärens natt, över stjärn-
stationers gula tegelhus, i ådrömme
vill jag sända hem åt dig
och dela dina händelser med ingen
Här finns en ögonvändigt
länad lägenhet för stunden, post-
katolsk, med
slinga genom rökelse och thriller
Här finns hemlig temperatur
I denna trakt har Mörker sydlig fruktbarhet
116
Vem står så ensam
på gryningens torg
& röker sitt leende
till slut,
inväntar
skottlossningen i dina Ögon
117
Ensamhetens nattliga gård
med sörjande lyktor,
regnvåt asfalt
Och helvetets enda grå
källarfönster,
ett ansikte där,
hålögt
Incestbarnpornografen Någon Någonsson
rabblar sin amerikanska knullhandbokshylla
baklänges
om och om igen
i evighet
Omen
Lustbejakelsen och västerlandets undergång
Natt utan gryning
En kvinna skriker och skriker och SKRIKER
Men någonting här är inte sant
Och vingarna,
vingarna,
de ofattbara vingarna,
de stiger i ständigt ett och samma ögonblick över hustaken
och kockklang från gården lyfts
Gud är större,
Gud är större,
Gud är större
118
Kring ensamhetens torg
församlar mig
arbetshusens vanmäktiga ansikten
Fönstren hyser inga fåglar
Jag betraktar Månens meningslösa ord
som begränsar länet
Klockslagets inåtvända skugga bärgar vittne
om ljusets befriande lekamen som förtär oss
men jag spanar inte efter vindens uteblivna kollektiv
Det är en arkitektmiljö det här
På motorleden bakom alltihop
passerar trafiken som ett ständigt leende
119
Det finns en rökruta vid sjukusets entré
Alltid
någon
anledning att vara lycklig
Man finner sig tillrätta
i sitt liv
Man sliter kapuschongen om sig
i eftermiddagens snålblåst,
betraktar de hyggliga taxibilarna
vars fönster speglar ensamhetens
höstliga svårmod
Sanningen kommer tillbaka
Patienter dör i kulvertsystemet
Satans övriga inkarnationer
vallfärdar genom kroppen
Där är det redan natt
120
Lövfällningen tilltalar mig,
den får träden att börja sända
Det är mest en oväderlik musik,
förbi mot ett ensamt aftonfönster
Varstans i fjärran kvarter, så
drömt att befolkningen ändras
Och en kvinnas ansikte bildar natthimmel-
bakgrund i mina slutna ögon: vid-
Öppna mot en dag i morgon också,
den är lika mörkerlysande som Du
121
Dag är männens
Substantiv och svag
övergår i solhembana
tid
vårt besannande för-
stånd att meddela vind-ingenting
Jag har komet i ditt ÖGA!
Det betyder
Mot nattblom stiger som i trapphus-
fönster kvinnors egendomligt rena erotik
med glans av en svunnen undergång
122
Vem är jag, vad
vill jag
På kvällens lugna gatas
interimistiskt
?
guppande avstånd hänger någonlyktorna
Jag har bara stenansikten själv, men
eftertanken, rengjord med problemlösning
hinner in mig där jag står och svajar
kroppsvikten av dessa ord
Ensamheten börjar
123
Tid bestiger vitterhetens murar
Var fick jag det ifrån
Vad säger steglitsan
Hon är så vacker
Trevande bland mina känslors glassplitter
finner jag ett korn av sanning
Det liknar ett fragment av Pindaros
Man tillbad ett centralt ägg
Vad näringsliv på andra sidan hundskallen
består av ligger höljt i belladonna
124
Min önskade, du är för mig
vad nådens
senap
betyder för en tidig ålderdom
Ultravågor från en svinnande Förmåga
sensibiliserar föga
vittnen hem dessa bibelord
Världen är som köksgolvsmönster
ådrad av arkturisk aftonglans
Man blir som barn på nytt
och kommer in i himmelriket
Man blir som död på nytt, man
får en blick som svarta solar
Lägenheten går omkring i dina lätta steg
Min önskade, du är för mig
vad tysk
höst
betyder för den svenska sommaren
125
Det är för närvarande och annorlunda tyst
fågeleftermiddag, del-
vis duggregn på en annan plats
än vardagstalesätten långsamt medger
Inga skuggor färdas här
En medeltimatull är norröver, så
ovidkommande för folkhems-
tankens avdrömmade stund
att morgondagen förefaller sluta blåsa
Empiriskt obesannad tankeverksamhet
förbereder Intets löv på drift i nödbuskagens
envist återuppstannande kamouflage
Var börjar väderstrecken?
Ingen vet var skuggorna har tagit vägen
Ögonblicklig som ett nätstaket
bemannas denna väderlek av allmän frånvaro
126
Du tog min oskuld i din mun och sade
Spaghetti, hörrudu, det är väl
nästan ingenting att tala dalmål om
på sats mot den yppersta domstugan
Och nattlöv föll i förbannade tapeter
Jag tog din stjärna i mitt våld och
viskade med röst af endare gotik
Förvisso inte heller det, men sedan
Då gick vi hem till varsin garderob
i nästa rum där faster Herre torde buklanda
127
Jesus
Där är han ju
(Det är Aftonbladet också;
DET
är professionalism
av internationell beskaffenhet!)
Herren brinner för det mesta, kallar
till sig våra pornomoderata barnslingar
Men vilken förtidspensionerad konsument
(PLING! Kassabibeln stämde tack och lov)
Och nu? Tja, brödet
(vem är detta?)
smakar också Fenix
I övrigt är det mesta liksom väderlek
Molnens grupprumba går runt i åttor
På väckelsemånadernas blodomflutna torg
utvecklas handel
i godtycklighetens mellanrum
Exakt som dikter står giraffen på sitt podium
Balanserad i ett knyckigt provisorium
går en parafilt beräknad professorska vilse
bland sina monosocialt moderna byrålådor
som åker ut och in
reumatiserade i terroristisk otakt
ungefär som allmänhetens andetag
Ja livet är så tråkigt
Sorg
infinner sig
i människornas ögon
På dödens bord
anordnas
ledsakrament
i oupphörligt växlande kombinationer
Svenska Kyrkan arvoderar Astrid Lindgrens knarkbekännelser
Regeringen är tolerant
Här kommer Vattumannens Tidsålder
Men ingen psykopatiskt godtagbar estet
vacklar i sin världsberömda övertygelse
allt närmare
en misstänksam cypress
på tavelramen till österlandets solnedgång
128
Igårsonaten av Prokofiev
må sluta med en jävla sats
:o(
Det slår mej dock
Det finns så många tanter slag i slag
å nästan detta hörn av herrenguds-alltet
att det är möjligt
att det är sant
De står så gott? som
ont!
fort! Tomt! analaverade
Per ton-arter
av
Vasastans dekorum
och stampar takten
PÅ UNDERGÅNGENS DÅ-TIMA PARKBÄNK!
:o)
129
Jag hade tvättstugan, mötte där
henne, hon som bor i lägenheten
mitt emot, p-
rulleknullisen
(Man har ju alla hennes filmer, det
är nästan lite jobbigt ibland,
om ni förstår vad jag menar)
Hon morsade glatt,
som alltid
Fem minuter se-
nare fick jag en idé
Och gjorde upp en plan
Den satte jag i verket
redan samma kväll
Ringde på
Hon öppnade
Hej, du blir inte besviken…
Va
Jag skulle väldans gärna vilja
älska
med dej -
Det var ett skott med laserprecision; kom in!
Och där blev vi hela natten
och långt in på dan därpå
och lyssnade på bach
och spelade canasta
med pärona hennes (dom
liknade Helan och Hal-
van; konstigt...!?) som
tillfälligt var på händel-
sevis besök
Dom var också jättesnälla
130
Jag och världen
blundar mot varandra, vi
trivs fint ihop
Det är en dag av syster-
skapelse hi hi
Jag känner stor förtvivlan
av existentiell natur
Lycka, det är även
50 kuddar i sin säng
Mycket här i väderleken
är förvånansvärt enkelt
men man kommer på det sent
Så där ja
Nu öppnar jag mitt fönster
in mot väsensgarderobens mörka dag
och låter bilder komma till mig
131
Nu har jag lämnat nattens biograf
och parkeringsplatsens
dröjande familjedrama ledigt bakom
mina ögon, onda av medmänsklighet
Jag har i allmänhet rivit
mitt bibelstorn, där Fågel
Ångest irrade mot drömkällaren
i små pendelvindar av erotisk monomani
Så måste jag äntligen glömma mej själv
och bli Ett med Alltet, det
ska väl inte vara helt omöjligt, jag
menar, visst fan är väderleken schizofren
132
November; Mörby; jag
har ont i huvudet, och här
ligger nu
Hemköp, jag
stoppar handen inom
byxan baktill, alltid
voltaren till hands, med
sorbet
i sinne, apart
som granat-
äpple, går jag vidare mot
världen
133
I Stockholms gamla
sena kväll, en
Tuloskylt, halverad, nu
stängd alldeles
Liksom en tanke, sidledes
mot sociala sammanhang
kring många år
av ensamhet, naturligtvis, men även
annorluna vals, man känner kvällspress, av-
tryck på förvånat grannskap i det efemära
undantagstillståndet Liv
Att komma hem är ganska egendomligt överstundom
134
Jag känner stor
förtvivlan, halv
i bebyggelse med
återkomst inom en
förbisedd kontext
jag för övrigt ändå
utelämnar, men
det är så levande
O Dalagatans revi-
derande belysning, vad
den luktar gott!
Ett minne
sneddar
baklänges
Denna skönhet: suicidal, förvisso
någonting att
länge, länge dröja sig intill
i skuggan av trafikens avståndsdån
135
Det är för det innersta så
att jag har gårdat på mig denna
radiosekund intill sömn att falla
sju, tre... hämndförsenade lyktår
högt innanför mig själv, dock
bort i kanalens egenbrunn, där
eftersvindel av en sista måndag
med ögonvända i glimtande skum
bebor mig ut suicidavsatsen, an-
stundar såsom under polsk musik,
sänder i drift och förmodan,
samtidig mened; sålunda sådan
glädje, inifrån ett rymligt omfång
ställd när ett annan timligt samhälls-
divertimento sydligt halats ner
i blåstfasadernas undrande ikoner,
följer mig även på vårens flykt
mot Herrens solstänkta förorter;
så kan det vakna upp ibland
136
Grå dag, då människornas främlingskaper
antecknas på gatunätets ark
Skribenten är en vind med stänk av solljus
Ett
enda
fönsterglimmer av förändring
kastas mellan spridda ansikten
De många gångerna, jag
vet, de många
gångerna vi inte möttes
vet ingen av oss vem den andre är
Uteliggaren, han har sin
stund, han vilar
bort kommersens gatukvinnor
Längs medvetslös trafik
förbinder år av högt belägen skugga
ångest
med ett sinnesdis av kollektiv
beskaffenhet som
går i dagen här: ett hornsignal
ur det befängdas harmonilära
tar mycket sakta satsgestalt i något hörn
av väderlekens fortifikationsförvaltning
Man säger, att det spelar ingen roll
Det finns till slut en morgondag för hemmen
Ett språk av skymning
växer fram
som trogen, synestetisk grönska
ur källarvinklarnas barmhärtighet
137
Jag föreställer mig
att jag är ensam
Jag tycker om den symfonin
Stadsbilden
är partituret, Ingenstans
ett esoteriskt
notsystem
som med ett leende förskingras ned
i någon åtrådd flickas armbandsur, där strax
ett ögonblick av sannolikt behärskad isolationism
Försvarar sin fångst under ztillsamt vanvett
138
Inomhus är utanför
den vågande sonaten
som händer om ett ögonblick:
tidlösheter, stmtomatiskt få
bildar undergång till nästa
torium – ter oss äntligen vår
nattvard fyndigt överspelad,
såsom ett dygn i rundfart
mellan Egendômens
murkna celler: osannolikt!
En harkrank dansar sig fast
på självförväderlekligandets
pinsamt målbelysta skospets –
Så snavande belägen
in i ännu en och ingen not-
syntes utan att segla bort mig
på menetekelväggen i min ande
var aldrig tavelhavets tystnad då
att man stannade i den tonarten
139
Namnfrihet man stundom sänder
sig undantaget betydligt Ansvar
på svunnendom statt allmänt folk ur
bottenlöst fallande skam och svält
Blir utan sakta vidare ögon, inåt-
bända, stående då vid era därmed
lästa dörrar, lycklig vänder ingen
med andetaget åter till sig själv
140
Nattens lagom intressanta stjärnbilder
står absolut stilla
Jag är äntligen kosmiskt överlägsen dem,
har mina egna storslagna bekymmer
Tidningsvärlden prasslar över gårdagsgammal is –
vad har vi ovanefter nu?
Tro, hopp och kärlek, jag
finner dessa väsentliga begrepp
sexologiskt otillräckligt klargjorda
De få
av er andra
som är värda er
tid
måste, så som jag har gjort,
resa er ur skam och gammal vana;
gå sedan ut och konsultera Spalterna!
Ty natten är vår enda press.
141
Stockholm grånar olycksbådande
just när avståndet dit är det exakt rätta,
för då är väderleken sådan
Då är det särskilt tyst
Som
nu, du
kastas inåt-dit med tankens ögonblink,
Svävar... nej, förflyttas, i din drömkropp
längsmed Herrens underliga leende... dagar
av en dödlig Nåd
vandrar… fönster, fönster, fönster, fönster
– i takt med människornas uppvaknanden därbakom
142
Vad är det för en jävel som skriker i gardinerna
i riktning mot stadsljuset, världsbruset,
Gudshuset
Dötugg går igen
på tankestampens matta tillståndslöshet,
stjärnfall vippar telefunktionellt,
katalogmystik barrerar promenadsubstansens tebjudning
Vad är det här för dumheter
En fråga
viner svagt i Yorrickssons ögonhåla, ty
:det kostar hallelujabombens ingenjörer tid,
att månaderna samlas; mot
TRÄFFHIMLARNA
slungas din blick,
förbunden med stora nebulosor
av astrologiskt mogen samvetstryffel
Grånadens babe, Maria,
är fruktansvärd i kurvatur och stundfrihet
Och hembussens sista svarta rosenruta faller rut
mot sovstadsapoteket
varbakom nattminister Månefåne står
som lök
på uppåtgränslösheten av figursyntaktiserade kommunbryn
med hennes Urbild i beskäftig Avspeglan
alltmedan tiden gror
och Herren spökar i gardinerna
144
Jag vaknar omogen, förfelad
som en ödesdiger lykta
med svärta av förbannat susande beskaffenhet
ner till min av molnfri vinter pinade, reala tid
Något övermåttan vanligt
smular sig på lugna papper –
Men vafan;
det händer bara en gång!
att man behöver pissa
upp sig i en gammal
sönderbruten lägenhet från stadsdelen Sinister
som ingen äkta väderlek bebor: ty
det
hör inte hit
Jag har ett överlägset intellekt
Skriver
av sublimerad mordlust, vad
ni än behagar inbilla er
Och vansinnets nysådda nattdiagonaler
förvandlar mina ögon bortom Nietzsches stol,
som blev hans enda sol; längre
kom han ju aldrig; det
Gör bara den individuella väsenslösheten
145
Efter midnatt; mördande snömodd
och kaotisk
blottställdhet; langare på stan;
taxibilar utom räckhåll
Högerpredikanters
värdesubstantiv förvanskas
i en undanfläckad spegel
med kognitiva dissonanser
En gapande skugga slår upp
i ett beklagligt tillstånd
av ekonomisk nöd
och utanförskap
som ett försummat rondvrak
ur vänsterportens
semiotiskt
anfallande meningslöshet –
Spring för helvete!
Försök att vara lite samhällsnyttig,
det är en ju dag av arbete
i morgon också
146
Fara tänder stadsdelen
Fönstrens svarta rök
som blommar ut ur vår drömmars
HETS bestiger en förlorad framtid
av konform besatthet
som detaljerar väderleken i retorisk vanmakt
Jag övar "undergångens leende"
och rullar ögonen kring min fragranta tillvaro
Nu är det sex att leva!
147
Det är musik
Den förebådar inte livgas
Människornas ögonbryn ger tvivelaktig avkastning
Var träffas Brinnande Synkop, det
är ju natt
Det finns ett näringsliv
Infrasjälens låga planta siktas
i en stjärnlös pendel ställd mot verklighetens rök
Namnets skymda åkerskugga kastar maskerna mot horisonten
148
Att vara eller inte vara
ett heroiskt vårdpaket,
det är frågan många ställer sig
Olyckan!
som vandrar vidare i lägenheternas naturlandskap,
vad den är lätt, snabb & öm
– nästan som en trappa opp i himmelen
(Den bygger på sig själv
i skuggan av ett ögonblick
som återkommer varje gång
du glömmer dej & blinkar)
Försåt bedarrar sakta i ett mycket egendomligt verb
HJÄLP! nu
chockas flickan Fåna av en
stolles rena hjärta stelt av samlagsönskemål
Så kan det gå när Månen tappar tumvisaren
149
Gå ut i skogarna
Där klämtar solens horn
mot aftonen av blodröd sällhet
Gå in i skogarna
Dig kallar Månens ödesflin
till en oändlig mardröm
Gå hem i skogarna
Där vilar Satan upp sig,
där vårdas dödens altare
150
Det är i växelspelet, nu
ofullbordat
mellan text och väderlek
berget växer upp till vin
Det sker i Ordets skandalösa
nav, döda mig igen!
"Fallet går under namnlöshet."
För länge sedan slutade vi minnas, mjukt
vid kyrkoflockens obesökta gräns, en
Natt
mot horisonten
Uppenbarelsen: tangentiell
Helig, helig helig
en Trio med vetebomber, den
närmar sig från Orienten, stående
grå, medför
sorgens
NU
...rehabiliterade Stjärna
151
Flygplatsen! ja
den, och
familjer på intressets brant
Nu blev ni lite nyfikna
Allt fint och vackert
bröd som redan
susat upp till nederländerna
belyser ögonblickets återkomst
Himmelen är lika utstuderad som ett
och annat bibelblad; sådär,
då var det sagt,
nu
kan vi börja resa
152
Nattens dunkla hus
retirerar ner i tveksamheten
I dina många ögon
hör jag
gallergrindar dras igen
Jag vet inte längre vem du är
Redan ser du inte vad jag menar
Gårdens doftsyntes av violinistisk
vakendröm från något annat utanland
existerar inte heller
153
Här är en inglasad entré
där jag blir flera, den
väcker skuggan i mig
Trafiken är mitt oberoende
Om jag bara hade pengar
vore lyckan min
Det svarta taket, min
identitet, jag ser
en vit fågel där, jag tror
att den känner
fåglar i sitt hitåtvända öga
Bland dem står
ynglingar på huvudet och
skapar stolt
psykologiska spörsmål
som knyter sig till äldre mäns
intresse för småflickor
Förvånad går jag hem och bakar
en elektrisk dröm
154
Vem är förklaringen till
allt
Jaja jag vet, det
står i bibeln, hör
till det som säkert stämmer
ganska bra
Men jag tänkte på nåt annat
Nånting mera
liksom glimtvis; det
gör mig
sakta
matt
155
Vinden
ställer frågan: vem
existerar inte
Goda jag är dyra,
skådebanan schizofren
En gammal get med sidenkjol
går omkring på styltor
En gammal get med sidenkjol
vänder sig för föraktfullt bort
En gammal get med sidenkjol
intresserar sig för småflickor
En gammal get med sidenkjol
överskattar grovt
sin kosmologiska betydelse
En gammal get med sidenkjol
vill gärna dela ut kondomer till
en gammal get med sidenkjol
som imiterar en teaterapa
Vem fan bryr sig
Ingen hostar svagt
i katakomben, har
väl rökt för många cigarretter
Slingor av förbittrad storhet
stiger mot beskattningstaket
Himmelen är nära,
oändlig, vertikal
Livet är en önskedröm
Det här är bara dröm
Nåväl: en
hornsignal på av-
sides tabell, och tåget
sätter åter i
funktion sin
ordmassa, mot
färdnattens fördömde stins
Han står som denna teckenskorsten
tangentiell mot herren Månes flagga och
betraktar
liksom denne
sina ögon tursamt vänlös
156
Jag vet en tacka av förtvivlad chans
Det gröna är det sköna
(mörka)
på många sätt & vis, helt
annrorlunda
Det förekommer avkastning i fjärran Ur
Det förekommer thinner mellan våra ögon
Det förekommer lykt-
räder i någons partitur
Låt oss komma hemåt
genom satsens lågerhuggna sten
Det blir hus av sådant
Interjektionalt förflyter
skriften längs förgången tid, man
förnimmer i ett snedstämt andetag
tvivelakter under hissen
Jag vet en flickas unga lägenhet
i sammanbrottet mellan kväll och gryning
Hon tar emot besökare från Nedan
Det är hennes enda dygd
På väg från metaögonblikets kökströskel
försvinner hela universum: tankestopp
GASLJUS!
Ytterdörren glider bort
i stil med Mona-Lisas leende
Förvildad söker diktens lysare sin Kyrka
157
I afton renässans!
Löftet
spelar
i substantivens metronom
I afton renässans!
Jag befriar mig
in i mina ögon, andas
allt närmare Odengatans arkad
av ögonblicksförlängande portbelysningar
I afton renässans!
Stjärnorna tindrar
sig ner i tabletter, vår stapelvara
dold i undergångsbesatthetens väsens-
förintelse, akosmiskt
belastar oss framtid
I afton renässans!
En gitarr
förlagd
till existensrymdens
baktystnad frambär
tveksamt vägd erotisk sannolikhet
genom de förtvivlade anekdoternas grändtöcken
ut i mitt världsomfattande blod
I afton renässans!
Enbart i ordet "hotell"
ryms tro, hopp och kärlek
I afton renässans!
Nattlig är den sanna parkleken
I afton renässans!
Den enskildes handlingsrymme begränsas
huvudsakligen av Skorpionens
något
bakåtlutade
impuls; personligt
emporium
alstras
i en dörrvakts glömda revolver
I afton renässans!
Stockholm faller sönder
i den ljumma ickevindens
eukaristiskt oregelbundna kortspel
i riktning mot vår obeaktade psykologi
I afton renässans!
Timmarna glänser av nöje
I afton renässans!
Trafiken är fullkomligt medveten
I afton renässans!
Värdesignaler bildar repeterbarhet
I afton renässans!
Och just
den flickan vars
oberörda namn är Sakta Matt
nalkas
här med ljuvlig död
utraderad i ett apofatiskt leende
I afton renässans!
158
Intet vederlägger vinden
I stadens abstraktion
vandrar en främmande himmel
Parker dignar under en beständig åtrå
Med skugga är ditt andetag belastat
såsom en förlupen
skuldfrihet
gjuter väsen i själva det meningslösa
Intet vimlar bort i vinden
som ensligt bildar bro
Samhällsgemenskapens besynnerliga hem
stannar upp i väderleken
och mörknar in i människornas avvaktan
159
Människorna fortplantar
under glättigt prat
sina knappa tystnader
Jag tycker inte särskilt mycket om dem
men det finns så många vackra hustak!
De kommer mig att uppmärksamma himmelen
och hoppas på vad ovanefter är
Begreppet Horisont
klingar i ett andetag som
aldrig lämnar mig
Uppenbarelsen: tangentiell
Att dö är att leva en smula,
att leva att beständigt dö
Jag har vind i mina ögon,
pendel i mitt kärleksfria oberende,
namn i bibelns olästa kapitel
Ande rör sig under vardagstaket
I fönstret smyger tankens fågelsträck
i riktning mot den stående musiken
som alstras enligt Religionplan Ett
160
Vakta dina ord,
poet
Ett ögonblick av
högmod
förkastas ned
mot sanningstystnadens
obestämda mineraler
i Herrens tektoniska missnöje
Även där viskar stjärnor
Nåväl, det
stundomregnar någonstans
Gå i frid nu till fönstret fram
med handen i din hand
och pennan i din blick
Anteckna väderlekens frånvaro
161
När Skönheten kom till Kommunens
(och Näringslivets)
skyddade verkstad
för yngel av poätisk ffisförnämhet
(Den är med tystnad och stipendium besläktad)
Var pesten redan där.
162
Någonstans i kulturlandskapet
bor den odentitet av ljus och egendomlig skugga
som i ett beständigt ögonblick av informationsrik art
och nederbörd stenograferar vinden
1800-talen dröjer bort i spridda stugor
Ensamheten genomsyrar människornas selektiva vardag
där ingen tanke stöter vanans metronom ur sikte
Själv har jag ingen avsikt med min lömska närvaro
i undantagets tun och vret
och samtidens flyende städer som för alltid
består
av ickestoft och skugga, sorl av röster bakom fromhetens
tapetmönster, ett nät av sakta tillfälle
Jag påverkar er väderlek ändå
163
Skeendet är ännu inte meningsfullt
I sommarens blånande synopsis
spelar samhällsvetenskapen föga roll
En maskros av unik exakthet börjar skratta
Biblarna förångas
I kartans planlösa beskaffenhet
kryper vindarnas minuter längs terrängens kromatik
allt närmare den mässande syntaxen
Snart kan verkligheten börja
164
Men vad konstigt
Här är det Stadsdel under tiden
Här speglas värdemästerskapen häftigt upp
i politikens normbelupna rörelsebastilj
Vad har väl vi i den att göra –
vill man befria oss från skapelse,
förförisk sömn och Utomhus?
Det kan vi inte acceptera!
Vi knyter boxarskor i våra jättelika fickor,
furnerar Stora Frälsningsurnans järnmask
med regn från herredomare och lönnar
Vi lutar på varandras hemlöshet
som vaktar Natt
i skuggan av mystikens höga hattar
Vi talar med varandra om vaddå
som bildar satsdel understundom
Psykotiskt andas vi trapporna ner
till kärlekslivets katakombnatur
där Nådens svarta rader spirar
mot samhällets autentiska kontext
165
Ej lätt som grönskan hävdar denna fjäriln
sin livsdags korta dröm i lindeparken;
ty fladdret vidrörs lätt av Någons tanke;
och tre dagars skuggor kantar närbutiken.
Att i så hastig levnads art och väsenslöshet
mot snarlik död på något marklöst ställe
sväva utan chans!
sväva utan chans!
medan sommarn ännu svänger
sin gröna lykta framför ögonen
– och kanske ändå hitta in
– och kanske ändå hitta in
innan Någon tittar ut.
166
Det fågliga; att fly
I grå dag
Då
Redan
Fågligare då
168
Jag blinkar fåglar
Det finns en inspirerad
skräckslagenhet i väderleken
Jag blinkar fåglar
Den perfekta stillheten
i ljusets hastighet vidrör dig
Jag blinkar fåglar
Ingens namn skall erövra
det utomspråkliga landskapet
Jag blinkar fåglar
I frånvarnos impulsmoment
stiger flickans ögonbryn mot himlen
Jag blinkar fåglar
Rummet andas utan timme
och låter Herren Mörker vara här
169
Så är det drömnad åter, det
är världshistoriens
befängda substitut
Vår frihet gryr
i väderlekens stund av
underdeterminerande balansgång
Jag kan sitta stilla vid mitt fönster mot galaxerna
och känna hur även
mitt
ansikte virvlar
Liv, som bildar centrum för mitt liv, ditt
namn är Avlägsenhet
Död, ditt namn är Katalytisk Skärpa
"Carpe diem", säger tystnadsundulaten
Jag blockar fram en timme ur panikens garderob
och läser i svällande glädje
om förintelsernas bleka skorstensskuggor
Där kommer Herren Jesus närmare
170
Det är en fjärd, och
segelbåtarnas prekära skedar
spelar föga roll
Vi återkommer till en ilsken stadsdel
I fjärran nalkas undantågen
Med bibelrymdens lustigt attraktiva parallaxfönster
förhåller det sig sålunda
Här följer ett inget och motsägelsebesannat substantiv
171
Från Finland
kommer världens bästa
och fulaste
kvinnor, man
hör dom
på en kilometers avstånd,
slog det mig
plötsligt, jag
försäkrar, utan
förekommen anledning
I dag är en dag av gammal
gammal vana
Jag slumrar
i takt
med motorleden utanför mitt öppna fönster
172
Det här betyder ingenting
Det där blå, för-
svinnande kring
gatumänniskornas vrister, slingan
av
satskonstruktionens
något
sobert
uteblivande fasa;
fragment, framgent
Det börjar miljö, kriminalhotellen
i samhällets DJUP / två förbannade kvinnor
skiftar vetenskap med aftonens kapitel
Jag kastar mina ögon i trolöshet
bort med trafikens besynnerliga verb
Det finns bara slut i kärlekens talström
Det finns inget fönster i världens riktning
173
Det Absoluta; teologiskt grundat
AVGRUNDSDJUPT
i celibatet, något Kyrkan
själv har misslyckats förstå
På det katolska
har jag överhuvud taget
icke skymten
av ett enda tvivel
Det metakatolska: först där
är man ända framme, en meter
över Kyrkans tornspets
ser man äntligt himlen klart, i
Faderns,
Sonens
och Den Helige Andes
namn
+, hell
Satan
174
Jesus? vilken helknäpp vettvilling,
som klippt och skuren ur en typiskt
spaderhispig mänsklighet av tokgalna dårar
Alldeles säkert hade även han ett
harem, spikarna
satt där de skulle
& lite sånt
Det var dåligt
Homiletiskt
välfurnerad med syntaxialt nocturne
bestiger jag mitt trygga fönsterkors mot universum
där psykosens baldersbrå reverbererar
Det var bättre
Mer med tystnaden besläktat, litteratur
och metaforlighet
i ögats axiomatiska inramningar
& Lite sånt
(Poesiskolan)
175
Enförna, det
är inte riktigt
skog, bara nästan
Tid och människa
176
Vem vill ha en ödesdiger toalett
i gästrummet
Väderlekens skönhet är så oerhörd
att frukostflingorna försvinner
Man stavar till ett äktenskap
och hushållet går överstyr
177
Om det finns en is av
populistisk ensamhet
att återspegla i ett
lyriskt ögonblick här uppe
förefaller okänt bland de sexuellt
förbaskat sköna jetflygplanen
Det kan man ge sig dada på!
Jag har en maffiöst förädlad tornspirsskog
att tänka på i övergångar mellan mina ryggrader
Världen blinkar mycket religiös
vid skuggan av unika andetag
i bortsåddhet från när till fjärran östern
deponerade med underlig sirocco
från politikernas illa förberedda hemmakvällar
Det bara sker i allmänhet
Vad blir då slutsatsen av detta? tja,
dra ut i dina slutna ögonlock och lär,
för jag har sannerligen ingen aning
Man är ju bara människa
178
Världen är ditt svarta köpcenter;
natten är lång
vid eftersläp av vårdbehovens
politiskt tomma solitud
i dans med nöd och sedvana;
eftertänksamhetens sångkartell
undertaktar reaktionens dunkla kretsar,
Herrens barnarena ord slår
UPP i din ryggrads våldsspiral, en
blixt av pornografiskt särintresse
väger andetaget mot ett torn av återkomst
och sammangungad storm,
en heraldiskt bruten väsensform
i människornas helgetystnad
som fotograferar tinglighetens bortvändhet
och sparar kollektivets dödsmoment
för morgondagens oberoende kapitel
179
En senare gång
löser modulen
Det här är mitt liv
av ingen annans
Sammansatt
i konsekvensens vanart
Oförlåten
i konsonantens nöd
Tar jag vind
ur tankens uppskov
Mot Nattens vidöppna skott
180
Minnesrummet
stiger under mig
Jag kan inte avstå
min estetik,
Förbrunnen
i Satans leende
181
Frågans finger
riktas
mot den röda knappen
Väderleken
imploderar
i atonal geografi
182
Undergångens stora svarta fötter sänks
likt vattentäkter mot vår grå planet
och politikens herrar byter satsmagneter inbördes
Folken dallrar i bekvämlighetsförbistring
likt papiljotter under jordbävning på världens G-sträng
Din arma tanke gror i samhällsvetenskapens kraftlinjer
Egalitära
lägers dålighetsmajorer formulerar Konst
184
Jag bär ett Ljus inom mig
Det är ett stycke teckenlöshet
ordnad i ett sällsynt anletsdrag, en
månadsprojektion av asymmetrisk cirkularitet
varinnanför en sammanslungad timme även cirkulerar
i enlighet med en stokastiskt förmedveten retorik
som kommer garderboerna att slockna
I fönstret hägrar samtidsdiagrammet
Fåtalsmässigt åstadkommer människorna ingenting
att tala om
i sammanhang med Kyrkans väderlek
Okularet dit är SVART
av optiskt tålamod, vi
upprepar:
det är en Solförmörkelse!
Att länet andas
förefaller otydligt
Att trädgården är din förnekar du
O konstiga musik
O väsensfåglarnas kollegialt besynnerliga tantra
185
Det finns så mycket oförsiktigt land
på ögonblicket mellan Enkelspår och Teckenspråk
Kan någon försona sig med det
Den infantila köpenskapens vågor cerebreras
utan sydligt samband mellan vårens kvinnor
som förintat sina ögon i mystikens parkskugga
Livet har en högre dimension, tyvärr
I egenskap av idog vapenhalare för Jesus Kristus
stryker jag mig eftertänksamt över solens
månsken i mitt beska ordförråd
och låter världsvid väsenslöshet avspelas till bandet
mellan glada barn
och domartid i samlad skala på besökstid
Så skall en slipsten skriftligt formateras
Det finns en medmänsklig förträfflighet
någonstans o någonstans
i trakten av din nästas bortre ögonbryn
av mjuk identitet
och kyskhet fallen mot en sval gård
vars skuggor reserverats för en ingen annandag
Så kan dikten avslutas
i något hemligt andetag
då väderleken önskar börja om igen
186
Det här betyder ingenting
Det där blå, för-
svinnande kring
gatumänniskornas vrister, slingan
av
satskonstruktionens
något
sobert
uteblivande fasa;
fragment, framgent
Det börjar miljö, kriminalhotellen
i samhällets DJUP / två förbannade kvinnor
skiftar vetenskap med aftonens kapitel
Jag kastar mina ögon i trolöshet
bort med trafikens besynnerliga verb
Det finns bara slut i kärlekens talström
Det finns inget fönster i världens riktning
188
Jag var lite nedstämd, klockan
visste inte riktigt när
Då sa väggen till
mig att låta tankarna flyta på
tankarna, de har väl sin poäng
och sådär; jag menar grådager
Ryck upp sej ur tristessen, va
Bliv till!
Och tankarna får bilder, gårdar
i kärlekens underliga sken –
189
Ögonblicket: det är
det DET det DET det
Är inte riktigt
politik
att vara utan satstempo
Det är bara början
– utan
sexualitet
Öva sitt steg i Så-
ledes, jag menar
Tystnad; med adverbial, något
Ickesagt, i rättning mot
platanens tillfresställande skugga, klart
söderut
Cesur i finalens inledning
190
Jag hör din
syn, lite savtrogen
Med ränderna på sidan
övar rummet dager
Och jag har c:a 50 kuddar
i stället för bara dej
191
Det är på många
sätt, förvisso
Vad nu är härmed sagt
192
Om det är så
skall inget vara
Det är herren Guds kapitelspråk
Vad fan det nu betyder
193
O Mästaren af
Ego, sedantidighetens husfason,
Bryter upp den
Samman-hängande
natten medelmåtta dum i en fantastiskt
ringare stund av estetisk överlägsenhet
Fråga mig inte vad det betydde
för nu vill jag tränga in i dig
Och stänga dörren
DÖRREN bakåt
NEDÅT inåt UTÅT
hemåt i min egen-
domligt
nertystade lägenhet
Där minnet fördröjer ett oåtkomligt dis: det
är så dina ögon förefaller mig om dagen
194
O att det går, jag
menar, att
leva, vi får, och att
gatornas halvt om
helt på vårt två gemen-
gemensamma bildspråk i erinrans dal
utsagda fångenskap vid och
med detta, vår mening
tog medeltid här, jag
öh menar förskrämd att, tja, det
är väl till syvingen
sist att så här va att
ensamheten lämnar paraplyer hitom sig
och vandrar vidare med
saktnödig tanke på dolda fickor av
nåd / fotografiskt obevisat motstånd, vill
inte så dödligt gärna förstå
att flickor med ögon där surmulen spådom
dröjer sig Envighet kvar från går-
dagsnattens exotiska burskap i
dy-likt ovidkommande samman-
hangsfångst av förlupen oskuld
bevarar mitt namn i apatiska leendens
uppståndelsetystnad bakom trafikens rygg
195
Sportsyster, du
följer mig vid handen som
sakta
stryker
likt
sunnan
vånda av en mandom svunnen
i askes
längs
just
ingen andra person i ungefär samma tempo
196
Talade du dig själv,
menade du i morgon
Lågorna, lämnande elden, lever
sitt oegennyttigt förbannade liv
Det har med oss att göra; våra
skuggor, i
rum, förenande
kropparnas oerhörda bild, tycker kanske om det
Ni förstår vad jag menar: inte
ett djävla dugg-
regn faller som avskeds-
temata genom den stadsanpassade afton-
gryningens
mened,
din
och i denna oöverträffade lägenhet
197
O kärleksnatt, vi
skall ej i morgon
mötas
och sedan aldrig
mer
hitta ner
till oss själva
Jag sätter mitt ord
i virvelblickens trappa
och stiger upp till sammanbrott
Radar in dina rop mot sin frånvaros lysande fallskärm
198
På världens enda
återstående
hotell inväntar
självmördaren
gryningens ögonblick
En preussisk dotter av god familj
älskar hammarklaversonaten, hatar
Hitler med okuvligt brinnande fanatism
Goebbels har observerat hennes skönhet
och den gör honom inte väl till mods
Hon läser der Angriff regelbundet
såsom i riksdagshusets eldsken
Sedermera faller äntligen Berlin
och gatan utanför hennes lägenhet
är sållad av stupade rödarmister
och hitlerungdom med saliga leenden
och söndertrasade kroppar
Major Sergej Timofejevitj Sidorenko
som gick i spetsen för sin straffbataljon
med tapperhet skön som Stalins kärlek
sitter bredvid henne på sängen, gömmer
sitt ansikte i händerna, förtvivlad
Inom ett par timmar gifter han sig
med en preussisk dotter av god familj
Och hon är vackrare än Dresdens eldsken
2
Här börjar
Stockholm, drömmen,
Vasastaden i synnerhet, mot
öster, möjlighetens väder-
sträck för sångernas exil, som
börjar
två hundra meter längre fram
där världshistoren blir gradvis aktuell
och gatornas breda framtidsperspektiv
närmar sig mannen i ensamhetens rätt
med kvinnors erotiska sorgsenhet
och tillfredsställande skugga
Det är som en gatuservering
Jag
öppnar då mina ögon mot
den polska prickskyttens leende
djupt i det okända rummet bakom
just det fönster som tillfälligt blänker, nu
har hon flyttat till rummet intill, jag
har försvunnit ur kärlekens
meningsfulla sammanhang
Jag blev född
allt
närmare Karlavägens början
Har förlorat intresset för gatufrid, hon
förlorade sin man
Kamrat
Rokossovskij sitter vid
bordet bredvid, i skrynklig
kavaj, med
de utsökt läderbehandskade uttrycksmedlen
knutna, andas
ansträngt, obruten... som
vore
Någon
blind och döv
betraktar han ännu den intakta pizzan,
muttrar för den lätta vinden
"Det Var En Tjusig Tid På Många Sätt"
3
Se vart det bär och tvär-
nita, precis på stup-
kanten, blick
stilla
Ett nästan
mänskligt
krucifix
Kyrkan är utom synhåll
4
Jag har vaknat, obehagligt
mätt, min
kropp är tung av gjutjärn, ungefär, det
är sådär med diabetes
Var är de utsökt skira känslorna
Jag blundar, men ser ingen
bild, och farsan
är i himmelen
förhoppningsvis, var fick jag
det ifrån, Gud
snarkar
Någonstans o någonstans, en
natt vid Hellesponten
eller nåt
Man borde läsa fadervår
men kan den inte utantill
Nu blir det en kopp kaffe
5
Ortonymt, såsom lyriken
bjuder, meddelas här om
Kvinnans tjusning: den
försvinner; allt som blir kvar
Är det sneeeeeda i tambur-
miljöerna på Östermalm
6
Det var precis som Photoshop,
jag menar Nu
Här förekom egentligen
ett samtal utan två personer
Då blev det klocka i ett annat rum
Och du frågade, men varför
är vi inte ännu mer än SÅ
definitiva; ungefär som fåglar
Tja, säg det; men som jag
dirigerar ögonskugga!
På gården många många parsec utanför blev
stenar av en alltför sedangrå exakthet inte
stenar
Ja inte heller det; direkt
Det hörde inte heller hit, det
bara
blev; med ett sonatiskt bildsteg
Nu väntar jag på spelarskarans mycket inga kommentarer
7
Jag var väl lite nedstämd, klockan
visste inte riktigt när
Då sa väggen till
mig att låta tankarna flyta på
tankarna, de har väl sin poäng
och sådär; jag menar grådager
Ryck upp sej ur tristessen, va
Bliv till!
Och tankarna får bilder, gårdar
i kärlekens underliga sken –
8
Det är ett andetag med stilla
rörelser i Stockholms fönster
Den lätta vinden
återkommer när som helst
Ett fåtal ensamma män
strör ut sina namn på trottoarerna
Som flyttar de skönare kvinnorna bort
mot motortrafikens avståndsdån
Det ögonblicket expanderar
i riktning mot verkligheten
Där ryktet går
att Någon uppstått hitom regn
Som nalkas oupphörligt
utan att någonsin hinna fram
Men där aftonen till slut har fallit skym-
tar gårdar i en okänd tonart –
9
Poesien är som Månen
Helt onödig
Men visst är den fin
10
En våg av oskuld sammanfaller med stöld
och speglar i avsedd tid det förvirrande landskapet
Träd på vandring
vet vad Gud
menar med sin existens
Tystnad är varje människas egendom
11
Jag ser ett starkt rum
av medvetslöshet
uppfylla dina svala hårslingor
Här inlöser sig ett
ögonblick i gudomens helt
nerkonstruerade brottstycke
Darrar som en pil
just när den träffar luftens
ovedersägliga tangent
En häftig vrede famlar
sig bort mellan universitetens
bänkar av egentlighet
Dagens nödlidande språkbruk
avbildar
livets oupphörligt stillaringande signal
12
En fläkt av det som kallas
frånvaro drar genom rummen
På avstånd susar den interna
väderlekens enigmatiska toaletter
Jag vacklar otrogen bort ur
verklighetsmanöverns ödehus
Reda ord förklarar sig i grönska
genom oförutsägbar substitution
Stundlös är nådens förgörelserika
parkirrgång ingalunda inte
13
I tanken sker ett närmande mellan
ljus och en rosa strimma
Jag bringar hennes trädgård
exposition i välberäknad ensamhet
Som granar står bedrövelse
rak i det döende medvetandet
Nattens omöjliga pendel hänger
stilla redan i denna förestående minut
Det finns också en himmel någonstans,
det ryktet går mellan ögonblickets fåglar
Ögonblicket, säger jag
14
Det speglar mig
Men där är hon ju,
leende
som
städerna längs
gatan
Gatangatangatangatan
allt närmare ett möjligt torg
med poppelverk och hastigt solsken
Hon säger
Undergång Är Ett Sånt Vackert Ord
Jag svarar
inte
Och väderleken upphör kring en utmärkt pizzeria
15
Över stundens landskap drar en vind
av våldsamt oberende
Husens svarta fönster
ser
– utan återvändo
Jag befinner mig i samklang med de spridda broarna
Skogar stadda på grafik mot norr
erinrar dödens kikarsiktes fjärrande vråk
av tystnad
om samhällspolitikens
rena perspektiv, där klockor av extern förtvivlan
blottar sina inre stråk av feminin bedräglighet
Besvikelse är Herrens ord
men det har ingen väderhaftigt kartografisk relevans
för ensamhetens energier i sitt
ett och samma bildspels upprätthållande i form av Natt
Den tiden kommer stundom
Det rummet färdas inåt genom broklangen
och bildar katedralsutrymme bortom mitt aparta blod
16
Vem undrar sitt namn i Gryningen, denna stafett
i sändarezon mellan vänster och ofönster, mitt
I egen vidrörelse, höft i förfärans nåd, utblottad
tomhet, just det: sorgen är möjlig, döden bra
Natten återvänder därför till ett ändå enbart
moment i detta hem när aftonvaro destruerar
Rutan som vandrar från källartoppar till maneter
i handledens ofattbara brunn av stagnerad lust,
Nedankorridorer! ensamheten exponeras blixt
hitom blixt, hon uppslår ögonen till Sådan Fallos
17
Jag sitter i min säng, funderar
över hembegreppet
Ja och så blir himmelsgrå
tid: tidig
ungdom och så där, spiraler
mot en obeaktad stadsdel
som en gång sträckte sig längs Hälsingegatan
Till gården öppnas minnesluckor
En vårdad ekosamling hör till sena mandomsår
Värmeelementet som slog gnistor!
och satte mig i spinn längs garderoberna
Tystnaden? Här kommer den
Barnen står i ring kring
portvakten som ligger livlös fram-
stupa
Bredvid kroppen:
skärvor av en liten blå Måne
18
Osannolikt är Stockholmsbildens namn
i ensamvarons ögonblick
där intet för de sällsynt lugna kvinnorna förbi
Söderlingvistikens verb som går i fatt
de mäktiga statyerna vid alla parkers dröm
och dalar upp
som spegelark nedom
det halvmedvetna folkets fönsterliga åtbörder
Så är man en osynt, bara
det därför inte händer något särskilt
Men i härfjärran växlar tankspriddhetens
fjärdar under molnens gränser, just
så
förblir
ens hem vid alla kända barndomsgårdar
över nästan hela Vasastan
beläget
cirka fyra trappor upp, ja redan där,
I den antydda vindens bleka namn och närhet
19
Det spelar inget torg vad det betyder,
ty
den framtida sångens asyntax
Mot anleten på stadens fond
av fenomenighet
och grånande kravaller
Mellan dina ögon, idiot
20
Ensamhetens parkeringsplats
utanför mitt fönster
stående i återkomst,
återkomst, ett
vackert infall, dröjande
Det är en regntung dag
där färger nalkas i konstanta glimtar
Jag är bosatt i ett annat Järfälla
Även där går pendeltågen tyst förbi
21
Ensamhet
tappar / söker sitt
namn, livets
mening
snappar
vi stundom på Torsgatan
22
Linan sträcks
i kärlekens tvekande grönska
Skuggan byter fot
Våga bara
ett enda andetag upp
till dans på ditt ögas solfjäder,
Lustigt
levande
död, halvvägs
ner
i den oåtkomliga dammen
23
Du lämnar min tanke
som ett möjligt
rum,
det äger rum på gatan,
och nalkas med
vaggande svärta, på en höft
besannad i gemensam
skugga, dina båda
Världsbrus! det
sker vår tystnad växelströmt
Jag binder mina tankar vid dig,
Anima,
fallen av stad,
vars ögon speglar väderlekens fågel, så
en gång ingen, att känslan, härmed
dubbelt antydd,
som en vind av närhet,
kvinnligt vunnen ur en fjärran busshållplats,
kärlek måste ingen kalla den,
blir till som en möjlighet vi aldrig nämner
24
I dig är
ingenting, relativistiskt
Du tänder ej en
obetydligt
påtänkt cigarrett, men
ler och säger att det är så där med drömmar
I dig är stadens
väsen, dina
vänstert
mörka ögonbryn
kungör en vindlös avdrift
i taksprångens hastigt förtätade arkitektur
Vad upphör i denna samtidighet
Således är det min tystnad, varom
jag inte önskar tala,
som uppstår mellan dig och
gatorna
utanför vårt fönstertal, som två
gånger, våra, en gång, ingen, bar mitt namn
genom det förgångnas tunnelbana
Med vilken sorgsen ofullbordan i den här kon-
texten ankom jag till detta osanna möte
Befolkningen höjer inte sina blickar omkring oss
men därför vänder du mig skuggan till
och nalkas i det härmed antydda försvinnandet
25
Armod är min dagsresas mål
där jag sov
Flicka, du som
ingalunda
finns, mot
dig
står alla lägenhet öppna
Det minns jag redan i drömmens morgon
I natt är stadsdelen inte här
och dagarnas antal motsvarar fönstrens
på ett likartat svindlande ungefär
Ensamhetens annorlunda särskilt
vindrika
trapphus omger mitt sådana tomrum
Anima, du som
inte är här, för
din
skull bor jag ingen annanstans
Det visste jag redan i tunnelbanan
26
Jag bugar mig svart
och säger God
Dag till den målade flickan som
starkt
gick förbi, det
var en mången tid på inga sätt
med en hand på den klargula stuprännan
27
Jag är mångas hus; ni hör röster
vars ärende smidigt dör i besläktad tystnad
Satserna lämnar senhetens nöje
som platserna vandrar mot de högre stånden
där Flickan bjuder sociala tjänster
Parker lämnar din blick som en lugn applåd
Vi älskar varandra
men utelämnar verbet
Ingen är varför,
någon vet hur
Stadshagen äger visuell kultur, jag
avverkar nu balettkåren
som inte innehåller andra män
och de har inga ansikten
Det har inte heller vi som delar namn
med ensamhetens psykotiska tillstånd
Det utrymmer ingens samtal med sig själv
28
En tankspridd sommardag i Väderessingens periferi
Nalkas ensamheten oupphörligt som ett flyktigt verb
ur källargnistan i en önskad kvinnas ögonlabyrint
som timar bort i händelser omkring Vår Frus porträtt
Det läste ni ur mellanrummet inom tidsinkonsekvensen
Upprepas därför inte någon annan fråga bortom skuggan
av mig, som skyndar gatan vidare i lätt förvåning?
Hon vinkar sidledes om fönsterkorset i en mörklagd blick
29
Sportsyster, du
följer mig vid handen som
sakta
stryker
likt
sunnan
vånda av svunnen mandom
längs
ingen andra person i ungefär samma tempo
30
O samtidighetens husfasad
Bryter upp den sammanhängande
natten i ett fantastiskt ögonblick av tystnad
Fråga mig inte vad det betydde
för nu vill jag tränga in i dig
Och stänga dörren
bakåt
NEDÅT inåt UTÅT
hemåt i min egen-
domligt
nertystade lägenhet
Där minnet fördröjer ett sedermera dis: det
är så dina ögon förefaller mig om natten
31
Här är slutet. jag
har hittat in
Rummen är nära
där Jag har tittat ut
I skymningen bildar människornas ögon
solitär
teori för nattens utveckling
mot samhällsäktenskapets sannolika våg
mot drömmens förlamande sändarmast
vars hädanfärd
frångår en närbelägen framtid
Jag har väntat den
och ryktet var falskt
Musiken upphör; där
finns många träd
Det finns inga ord
Jag har räknat dem
Jag har knullat dig
och vrider nu din fredsbevarande bild
tillbaka mot den obefintliga stationen
Jag har spelat en roll
och tonen var sann
Jag har studerat verbens
mörker för att
se
vad som återstod
i banorna efter stadens tillblivelse
som begrepp i ett sammanhang vi inte känner, jag
har dött
Jag har studerat mörkrets väsen i er frånvaro
för att inte bryta min ensamhet, vi
skiljer oss Något från varandras
strand
Det finns bara En
Ingen ser vem jag är
när jag har lämnat det offentliga rummet
Tågen är framme till sist
Skuggor sorlar på minnets perronger
Nederlaget var sant
Vi sprider oss i turistisk tystnad
som vind fläktar bort över parkdammarna
Ingen
kom hem
Men Någon är det jag ser
när jag betraktar mig i fönstrets återstod
32
DING! människorna gäspar sig upp
ur sina sängars frestelsemystik
Kvinnor sträcker sig mot bibelbak,
män mot stadens ekonomiska kompasser
Mjuka trottoarer rullas ned
mot värdestormens nödsignal,
Hopen Av polär besatthet trissar upp
sitt Ur till morgondans och politik
På katedralens spira tronar glad
Den Helige Andes vindflöjel
33
Jag öppnar en lucka mot världens
norrmalmstorg
I den riksomfattande gryningen
Jag säljer remsor av
historia
rivna som Barnets hackande gråt
ur hypotesernas outtalade vanart
av gymnastik
Vackra kvinnor slungas lesbiskt i komfort
Det är i ungdomen, jag har någonstans en kumpan
med ambitioner att skapa
"ett centrum för folklig kultur"
Vem är du? Namnets
undertext hör liksom verben inte
hit;
slingor
av en dylik ofullbordan
inleder varje annat ord kontinuerligt
med ett andetag hämtat från överdrivet
regniga parker där fruktbara steg av erotisk
tystnad
har försvunnit som en ensamt gestaltad identitet, så
glömskt
genererar tiden sin egen av-
drift mot vår avlägset bestämmande passion
Så är det inte heller
Vi sjunker ner i det där
Vi misslyckades; härom
talar inte något avsides tid-
ningspapper
Lågt
Mitt i en särskild vindfläkt
på glid
mot en annan svårmodig tillfällighet
34
Grå er tomma dag med all vår mättnad
men djupast ner i världen glimmar natt
av kyrka, brånad, hopp och dopamin
Viloreceptorer blommar överallt
i Stockholms undanskymda parker
35
O satsa din hustru på sanningens
tredjefemma av några få men desto
vimåstevaramyckettydligare sonatissor
etecetera som spetsar in sig på senare tid
Våga inte då
vada fugastolt i tömt kaninkoppel
hem till erotikens pånyttända brasa
med mindre det plantas
i å och bananer
till babyklass ett komma fel syrfälle
ifråga om vår relation till yster väderlek
36
Ytan
Vi måste
alla
dit
Att vara ensam i sitt spår
av infinit betydenhet
Jag spelar en roll på ett högre
plan av talrik himmel ajournerad
till nåna såna nära sära stratosfäröar i Palestrinas
vård nånstans på mittens rika sjö pladask va
Vem trår en å till marekandelabriskt efterspel,
ty då är klockan Ä i 12
Hur blev nu detta sammanhängande
Så vill jag ännu en gång åter-
komma till detta: att
barn är, öh, sociala varelser
Murkret har inte övervunnit unklet
Herren heter Googolplex
Du menar
Att göra upp med elden, det
är vågornas affinitet med lågornas
affinitet med lådornas affinitet
med vådorna därav affinitivt
som attan oaktat syntaxen relaterat
till sig självt, om någonting; sådärja
Vad var det nu som fan vi skulle måsta
Det spelar ingen jävla roll på salig Månens utstruktur
37
Så åter
en slinga
av allt
ljus
Att leva
trots
det, så
och ännu en dag av natt, bort-
sett från det sexuella
Så ändå en sommar
i vind-
löshet, vars
stokastiska vändor i trädens lindrika lövverk leder
den Ensamme till själva Ensamhetens enda
palatsfasad, ett världs-
omfattande försvar: genetiskt fönster
där tiden ryms, kamrat
Stalins ansikte vill visa sig i nästa ögonblick
och låta sin humor överskugga massorna som piprök
38
O kärleksnatt, vi
skall ej i morgon
mötas
och sedan aldrig
mer
hitta ner
till oss själva
som överskrider cirrus
Jag sätter mitt ord
i virvelblickens trappa
Och stiger upp till sammanbrott
Radar undan ditt rop mot en lysande fallskärm
39
Blondinen disponerades av
far, hon gav mig sprutor
Det var binärt,
såsom idéer fläktar från materien
Skalets frukt är läsarens beskaffenhet
Ah, bokhyllorna! de löste upp mig
till en idé vid samtalsfronten mellan Då och När,
analog med språkets underliga yta
40
Det
känns inte, finns inte
Det är som vinden, vet
ingenting
Om att det är ingenting
särskilt utom räckhåll
för ögonblickets tveksamme aktör
i denna bleka väderlek
hitom
samtidigt lika frånahanda stadsdån
Om att det är jag som säger det
Om att det är en gård här
med underliga fönster
Svarta av inga andra människors drömmar
41
Det är i portmörker: ljus, det
speglas: går
över gatan, i går, nej, lagom
kamera; tidsstilla då, ungefärskap, släckt
med universums-
blicken genom en som omedvetet andas
fyra decennier tillbaka, ett typiskt
brevbärarfel
På hjärnans
långsamma
vågor
Och utanförsvämning
Och doft med ett särskilt eko
– på gränsundergång till Östermalm
Det kommer inte hemåt mer, säger
praktiskt taget ingenting
i vestibul till ärendet, okänt
på återväg mot
gårdshusets förbisedda plåtslageri, som
nästan ändå existerar just
i dag, i månads-
vända för en tillfällig stadsdel, avsändarens
Vem sa det där
Jag tror det var så här
:att
i motgång
på osannolikheten hos en lätt trottoar
glimtvis i fönsterkvasarernas bortrad
– och sedan finns här ingenstans
Men tystnaden fattar sig långt
när den är här
och man går vidare
in
i vaken-
gång, det fanns lägenheter
här, vi lever i ett närmast
Försvinnande moment
med doft av ett annorlunda eko
42
Maria, aaah, vad sådant slag
och nedertrafik
precis i närhetligheten
den stund som kommer går
,förtidligar; mig artar den på tyst
dånstad,
gårdsljus, ålderdomsbarn; ding
– allt flyr det hängande på nåd till idags hyp-
nagogt orienterade bortanförstans
I principalton; domliga nollmonologer;
– vad menar detta?
Det menar ingenting
Det blir vid liv och tidegärd elektriskt kyrk-
stopp,
DÅNG
Källarbrud, jag är på väg mot dig;
källarbrud, jag är på väg till dig!
43
En sommardag i Kvarteret –
Min granne, Satan, bjöd
in mig på lite
matjesill med kokt
nypotatis, gräddfil & gräslök,
och kavring med riktigt smör,
därtill en heineken,
sen blev det två till
& lite till, & jomenvisst, vi
hoppa' inte över hutterna
heller
(Aalborg Akvavit)
Vi pratade om grannsamverkan
Han sa då helt
plötsligt att jag vill ha en hyresrätt, men
det vill jag ju inte alls
Hoho, ta upp det med styrelsen!
sa Satan
Sen återkom vi, relativt
lugnt,
till det det där med grannsamverkan
Jag förklarade helt ärligt
att jag är inte så där överdrivet
intresserad av det där
köret, kratta Gunnar
Ekelöf Om hösten & sånt? eller vaddå
Jooooo, komigen nu
Ja vadårå
T ex gransamverkan juletid hoho, sa Satan
Särdeles humoristiskt
Sen gick vi hem till
mig för att
titta på morsans
akvareller och
försvann bland skuggorna; nåja,
Fullt
så
tomt
Brukar det faktiskt inte gå till på Kultursödermalm –
(Så vitt man vet!)
44
Och det var före mannaårens
återglans i sexuellt kamratskap,
Ett hus med obestämda våningar
på malplacerat schakt
Och rangordning
fick oss att tänka undan
Vi möttes i solidarisk
villervallla; någon tjänade Revolten
På torgen utanför, i miljardärsklass
var det tidvis, alltmera uppifrån tills ögonen tog slut
45
O Dikten är start i panikens Låga
hörn med optiskt ansopad vindstöt
och man kan ingenting att göra åt det
Esteten vilar i sin korpfåtölj,
hon slungar behagfullt sina knäveck om varandra
November kikar in ur fönsterkorsets Norr
46
Att man får ont i magen
av sej själv
Där känner Någon Gång igen sig
Det är mycket på den växlande
stodens trottoarer, de
vagt
små svarta gestalternas identitets-
hopp mellan kvinnornas bedrägligt trålande förakt
och trosförnimmelser av schizolog miljöbassäng
till samma återståenden förvisade
i klorsyntax av annorlunda stämpel
upphör vid en mur av Ingenstad
och det är bara början
47
Gamla låtar blir
som pepparkorn i nattens trädgård
Öh
Vad
var det nu jag skulle säga
48
Litet stackmoln
Det är en
trevlig tablett, man
lider inte av den, tvärtom
inställd; utlagd
på himmelens
evighetsklinik för psykiatrisk tvångsvård
49
Så var det aftonflöjten,
katolskt är ljuset med aromer
av lägenhetsupplösning under svängig sömn
Det kan bero på regnet,
svalt som en årstid av korsbetraktad suburbitet
och en hel del rutinmässig samvetsprövning
Tågen hänger inte särskilt noga samman,
den upphängdes namn är Ingen
Jag försöker övertyga mig själv
om att Jag är intet, Gud är allt, och
kräver av mig själv att detta lyckas; därför
denna verbala kolorit för
synestetisk väderlek med underskrift av Alexander Luria
Tobak är av värde även
Jag sluter mina ögon helt kort och med övervägt behag,
mitt leende är hämtat från Vår Tigande Fru
med erinran om ordlös
dogm i vila: serotoninreceptorbalans
spunnen ur bakgrundens oberoende stadsdel, denna
beständigt
och flerdimensionellt begagnade text
Paus tulpanar upp sig
Här startar ett kortvarigt innehåll som en ballong
50
I kaffet sjöng
en stöt av överlägsen fromhet
med sekvens: jag hör
glädjeklockans röda pingel att det finns
STUP under borgarklassens flabbande tonår, alltid
något posithivt
Vi måste lära känna natten, typ
I dag: en bonus
i form av lugn och sanning, legendariskt
bottenfri bassäng av Indien med retorik
där bara ordet "delvis" har betydelse
51
I bostadsrättsföreningens final
:den oväntade trappan
:verbets grodd i anagogisk obemärkthet
Jag har vänt mig bort från jaktens friska andetag
och vilar ut i ett sympatiskt döende
Det var stereo befriad från Cupido med pilotton
Nu blir det en kopp kaffe under Logos, klasslöst
och konstant, jag
syftar här på Roslagsvägens vackra brus
52
Kungsholmens grönska säger rosenkransen, sunnan
vänder oss i andetagens tunna mellanrum
sin charmiga profil
vars mönstertid har anlänt
kananaréiskt från ett obeaktat håll
av zenit och tillfällig beskaffenhet samt ex cathedra
i personligt oansvar, att ALLT
utom
semester
är bara fullständigt meningslöst
53
Det finns en mening, säger du, jag
lystrar då till fågelsträckens vågfunktioner
Så är kärleken Abstrakt Begrepp
Stockholms lätta skorstensrökar
saknar varje stöd
i beprövad vetenskap och erfarenhet
I gengäld blommar 50-talet
Vinden går i barndom
inte minst på hitsidan,
minnesapokryfens påart
Sa du att det finns en mening?
Vi möter stunden i
gemensamt ljus, det var
en tjusig tid på många sätt
54
Det är när kvällarna fälls jag
stiger framåt för min inre blink, utanför
mig själv och med alla tillämpligare paradoxer
i minne på det obestämdaste samt ägnar mig in
mot det förflutnas framtida nattsida, stadsdel
eller ej: det är försvinnande om nästa
ögonblick bildar oegentlig semantik, jag
förhåller mig allt närmare trafiksignalerna
55
Jag fäster blicken vid en fjärrpunkt
och går dit
Här finns märkliga
skulpturer utan återvändo
Jag fäster blicken vid en fjärrpunkt
och går dit
Parken här har ingen mening
eller sol
På serveringen
beställer jag en räksmörgås
56
Det är rörelse och vila på försök, en fråga ställd i
förväg; i Stallmästargårdens sneda snabbskott
avsätter redan vinden ett undantagsförhållande
gradvis efter levnadsloppets hastiga passage ur
visuell bekantskap: jag är taket, du min trädtopp
57
Jag vet en hund som
nalkas, den är ingenting för er
Jag har omsider
internaliserat Jakobsberg
Där vinterklingar varje
händelse av härlett rosenljus
58
Det börjar luta mot förvildat medium
och regnkvällarnas återkomst i sammanhang med dig
planterar vårt grannskap i speglat mönster, jag
vet bara inget nummer för en angränsad port
som riktat mot annorlunda ålder stiger
vidare i oförändrad närhet till en stundande förklaring
vars ögonblick av utebliven vind och försenad samfärdsel
lyser av en enda oavslutad stavelse som ingen kan förstå
59
Det är just nu vi lever
Varför kan inte världens ende Ledare
författa sin beständighet
och likt en övendrivet omedveten bortanvind
underteckna ögonblickets alla vita löv med ordet Sålunda
Det är just nu vi andas
utantill
vad ingenting betyder för ett sydligt moratorium
av oförståndig mellanart
och utan vidare förbindelse med Nådeskarans Högkvarter
Det är just där vi måste dricka natten
Sålunda skall Kärlekspositronen utvecklas ekliptiskt
i mellanrymden bakom existensens röda semikolon
Så tar väderleken slut
Därmed furneras äntligt Jungfrudomens
finala väsensgarderob med hemlig eftertanke och Synkristus
60
Perfektion! uppehålla sig
i ljushastighetens
gudomlighetsbekräftande stillhet
Det finns inget slut på det
Som undulaten i sin brur, den
kvittrar och kvittrar, ger sig
ALDRIG!
61
Yin och yang såg jag förenade i drömmen
Tänkte då på davis cup
62
Herren andas ut
Massorna
driver
förgängelsens
turbin
Herren andas in
Haschisch
presenterar oss
för ensamheten
63
I ensamhetens vinglas
tilldrar sig ett mörker
Månaden ropar i bakvänt ljus
På överdrivet avstånd
nalkas
dödens förnekade sommarfågel
Människornas enda stad
brinner genom tystnad
Vasaparken sjunker i ett vackert ord
Aldrig
upphör
andetagets stund
Men utanför
ditt sannolika rum
beträder
vår gemensamma himmel
Sanningens grånande bangård under tiden
64
Finalia,
du är mitt hjärtas rosenrot
Vad händer när ditt vänstra ögonbryn
förtärs av kartografisk eld
Järnvägsherrens fångar, mänskligheten,
odlar egna existensen i vår underjord
En lustig general är jag
på flykt mot ödets torptecken
Tunnelfågeln sjunger mitt begär
och blåser östanvinden vilse
65
Jag har en flickvän
djupt i världen, hennes
namn är Sakta Matt, hon
väntar i en spegels halvljus bortom köttet
och låter mig ta del i hennes andetag av nattmusik
som genomkorsar väderlekens onda städer
och utlöser en ständig svärm av
infinit bedräglighet och pendelstjärnfall
vars blinda signalering återkallar Stormens Herre
till den finala galenskapens hundsprång mot oss, en
försvunnenhet likt ordalydelser i hennes vida leende
Så genereras fruktbar skräck på vandring,
försåtligt danas tidens landskap i exakt förvandling,
denna verblöshet är ensam verklig,
denna sömn förblir i helighet vår tända vaka,
denna oåtkomlighet magnetiserar
min bleka död, av tystnader gestaltad
bakom stunderna som klingar inom sunnanvindens räckhåll
och kallar mig till oavbruten, esoterisk möda, sakta matt
66
Stänk av död
i folkvinden
Senare nu,
hon röker tystnad
Med städer
i ögonen. Natt
67
Med en suck tar jag mig för pannan
Det här är ingen
väderlek
Likriktad med sanningstystnad går ur dagen
färdlandskapet
genom smärtan i mitt vänstra öga
vidare mot väsensstjärnan Smäleks underliga nåd
i hjärtformatens polykosmos
Hej du skjutne morgontok, låt
döden
dala
genom dessa meningslösa ord
Det är mycket sunt
men sant
fast kanske ändå inte riktigt riktigt
Ty vanan har sitt sammanskott
i värdekartans åttondel
av Barndomsleende i världen
som glimtar lik en offensiv princip
men stavas GRAAL i Månens dyra anlete
Alltmedan jungfrudomen fnittrar i din garderob
68
Samhället
förfaller
Ligor av
onödigt
ställförsvävande, men
bråd
pleonasm, omognad har tagit över
intresset för det intermediära, det
katalytiskt arbiträra
mellanrummet efter medial
kontext, och
därefter varje ömsesatt humanitet
varicketill
du vare fostrad under efemär bejakelse
som
irrealt inte därför lättar Någon
Gud
finns, finns
inte
Man accepterar det begripliga men
inte under större protest: jaså inte
Och infinner sig under närmsta utmattning
Så har vi sett på detta: tillfälligheten
och vanvördnaden av Dessförrinnan
i det här med övergiven stadsmiljö,
det behöver inte då vara märkvärdigt,
det måste inte heller vara nödvändigt;
vad är det då för
särskild
mened med att leva just i natt?
– Att inte vara en bland alla andra
men inte heller vara ingen alls,
att hinna in i blicken
och hinna ut i dag,
att drömma, drömma, drömma ännu mer,
allt ljusare, allt längre ner
i världen, sin, där undergången ler
så svart man ser,
och framför allt att
avskaffa tunnelbanan,
komma hem för ett enda ögonblick, dö
– och lustigt svinga sig över spåren
69
Detta ögonblicks befolkning
samlas under stadens skugga
Jag har ibland förenats
med ett egendomlighetens kollektiv
men därom vet förträfflig vandel intet
Ordens grå begagnare
ber till den äldre bebyggelsens
evigt obetalde gud
utan att veta om det
Alla talar med varandra
om sin ensamhet
Vinterstränder tycker ingen om
Jag har ibland förvånats
av tapetmönster
där Ingens lugna andetag gestaltas
i en själva tidsutdräktens inkarnation
som utraderar människornas
fullkomligt andra ögon, vänder
mig utåtsiktad in mot ryggens fönster
och färgar väderlekens ljusa zon
i riktning med barmhärtig frånvaro
70
Mobilen plingar av brist,
sen är det tyst en stund,
sedan kommer hela rasket,
skriet från familjelivets vildmark
genljuder i ett psykiskt universum
av gapande tomhet, solitud
"Du Spelar Apa!!"
Människorna skär sig,
huset skiner av oenighet,
mobilen plingar av brist,
sen är det tyst en stund,
sedan kommer hela rasket,
skriet från familjelivets vildmark
genljuder i ett psykiskt universum
av gapande tomhet, solitud
"Du Spelar Apa!!"
Människorna skär sig,
huset skiner av oenighet,
man tappar sina ansikten, antastar
varandra med profetiskt långa stavar,
far kastar dottern i brasan,
hon kliver ut igen och begär tietusen i skadestånd,
ack vilken pinsam julafton! inför hela svenska folket,
det kan bli så där, om man inte tänker efter
före och så där, glömmer
Gud; livets oerhörda skönhet; är den
nog för Auschwitz och ett typiskt, helt
väsenslöst
jävla gräl, bara ett
av tietusen? ja det tål att tänka på
Men ärligt talat; jag bryr mig inte över hövan,
jag är så glad att jag är sinnessjuk;
tietusen är förresten ganska rimligt,
med tanke på
omständigheterna
och så där; jag dricker kaffe nu. i
oförändrat
nattlig
solitud, en
säng med ljuva femtitalet
kuddar, ensamhet
där livet återgår till vanlig hosta,
världens oerhörda skönhet, lite sånt
71
För mig är det en omvänd eld
att vara
landskapet, den evinnerligen
återkommande
intagningen
i de inomhusliga värdesammanhangen
Jag bringar fåglarna Kultur
för en semantiskt skymningsgård
Skuggor ur det minimala
följer det beständiga sned-
steget, jag menar inte
turordningen, den
som låter orden
tömmas
efterhand som inget
upp i bildens odelbara självsynkronicitet och
vind, till kartläggning försenad
i riktning mot sporadiskt Tecken
och marknivåhändelsernas ögonblickliga arkitektur
72
Jag öppnar en lucka mot världens
torg
i den riksomfattande gryningen
Jag säljer remsor av
historia
rivna som Barnets hackande gråt
ur hypotesernas outtalade vanart
av gymnastik
Vackra kvinnor slungas lesbiskt i komfort
Det är i ungdomen, jag har någonstans en kumpan
med ambitioner att skapa
"ett centrum för folklig kultur"
Vem är du? Namnets
undertext hör liksom verben inte
hit;
slingor
av en dylik ofullbordan
inleder varje annat ord kontinuerligt
med ett andetag hämtat från överdrivet
regniga parker där fruktbara steg av erotisk
tystnad
har försvunnit som en ensamt gestaltad identitet, så
glömskt
genererar tiden sin egen av-
drift mot vår avlägset bestämmande passion
Så är det inte heller
Vi sjunker ner i det där
Vi misslyckades; härom
talar inte något avsides tid-
ningspapper
lågt
mitt i en särskild vindfläkt
på glid
mot en annan svårmodig tillfällighet
73
Jag går omkring
med fotografögon
Tittar på de vackra
flickorna, helst bakifrån
Söders brus omger oss
med tusen möjligheter
Utom räckhåll, själv-
distans och pengar
Det är vackert väder nu,
andetag i frihet
74
Och hennes vänstra ögon, nu igen
Se här är källargnistan
under tiden
Vem tänder vimplarna i människornas
ögon
Jag vet, det är Maria
Hon gör mig lätt om hjärtat, lätt
i takt och ton med Vasaparken i mitt huvud
går jag omkring bland gatu-
substantivens
infernaliskt grå planteringar som
oavbrutet kastas hit ur det förgångna
Lägenheten kommer även hit
Barnet gryr i mammas garderob
av skingrad väsenselegans
Mitt liv, det var
förjävligt,
nu är det slut med det!
Det artar sig
till nattmusik
och romantik
Det vandrar,
portättet,
för min inre blick
Det går mot nyår
denna julidag
i det förgångnas skugga
som gled mig inåt i mentalkontext
av kärleksundergång och Sakrament
Se här är Hon
Se här är Ögonen
Se här är smällarsvärmen, rotad
nedom
tidegärdens oförklarliga sonatform -
75
Grå dag med all vår hunger
efter förberedelser till flykt
Sanningen är dyster
såsom i en dunkel bibel
Människorna gäspar
sig energiskt upp i ändamålens enfald,
sträcker sig mot underhållningsbranschens
magnecyler, smiskar
demonerna med arbetslinjens krucifix
Plikten framför alla
Hot går hem
I fönstret blommar ensamhet
Jag räcker fram min hand
till någon syndfull helikopter
Vinden: en tapetsyster
mot väderlekens vägg
Jag är nyansernas önskare, furnerad
med betänklig självtukt
Non serviam!
Å herregud, jag
skriver din
lod-
gröna stam på den försagda mur
av hypotetiskt grenverk
som löper likt en
signalerad skådebana stadd i full reträtt
mot erotikens taktfullt grymma kabbala
Land du förbannade,
ditt namn är
Utanförskap
76
Jazzdotter, ge mig
dina höfter
Jag har tillfällen
åt dig
Det är katastrof
i världen
Döden nalkas
mycket långsamt
Men kärleken
går snabbt
77
Mosebacke
ligger närmast Gud
78
Kommer dagar då metallisk återklang, att,
oavslutad, livets mening
hör inte
hit, lyssna på sitt
eget radiösa teckenspråk, det
ohemställda, det
bacchanaliskt väsenslösa allegorion
i världens rymd av således hädan
STAD AV LJUS
Vad montagnerar å final de breda vägarna
Vad är det för en underlig sonat vi hör i höst
79
En kväll, söderöver,
där alla träd står vända åt fel håll
kommer svaghet plötsligt över dig
som en kall vindfläkt i nacken
Många år senare
ser du just den vackra vägen framför dig
En bild av livet
Så följer mig belysning
allt längre in i mörkret
som tycks utan ände
Så dör jag in i ett beständigt ögonblick
och lämnar svaghet bakom mig.
80
Halvsanna män går in
i hissarnas bakhåll
Berättelser kan börja
Ingen läser staden
som jag skiver
på den andra sidan
för de enda kvinnorna
i kärlekens befängda skugga
81
Jag söker nattens ensligt gungande synkop
i erotiken, dit vår kransbefolkning vallfärdas
Vad ögonglimmer ej betyder för ditt själv-
herbarium av inexakta liknelser må under-
Balanseras med en Stjärnas svunna uddar,
väget till vårt hemska folks panikavstamp
Mot singelsvängens landgång bortom södra
universum leder ingenstans, precis som verb
Av otillräcklig snedbelysning internaliserar
i Skymundan väderlekens dagligaste resultat
82
Oho min Smiskade, jag bjuder
ansiktssyra, utsökt makadam
Till vägen mot nylonskapet
som vinkar i vårt oerfarna
Nufjärran, där Fågel Penis
rullar på sig solnedgången
I speglarnas dal, där ej endast
John Wayne snurrar med geväret
Ensamhet, planterar jag en
jungfrukälla melankoliskt halvvägs
83
Men varför har en deuteronormerad skugga
av kastad väderlek försenat flickans tolvtonsblick
På avdrift genom fruktansvärda år av skogsbryn
längs ordfält perspektiverade mot ansiktslös
Mandorla; ett konstant bekymmer må traderas,
vi andra, lövgrå, stavar TILLKOMST! – panta rei
Med högljus dödsförsedda under eftermiddags-
valven mot en stenstad av polär förträfflighet
Besannar vi varandras åternamn i stoft och så-
ledes förrunnen vanmakt bakom nådens polka
84
Medan jag ändå har en lugn gata mellan ögonen
passar jag på att generera vackra flickors leenden
Som förtjänar buteljgröna glasögon på stranden
och anorektiskt vita björkar framför ångestfyllda
Skogsbryn längsmed vandringstågen under särskild
beundran, framställd med en särdeles mental teknik
Begäret är förtvivlans moder, inte sant, vi delar
bröd och vin, o kära systrar, under vattensvala valv
Till slut är sinnesfrid, så långt från ungdom man
kan nå längs snitslad bana genom korsskogen
85
Stockholm, det är ensamhetens breda gator
med sommartystnad såsom ingen annanstans
Bebodd av skuggor cirkulerar vattenstaden
på klippor av synergisk hägring och bestämmelse
Till gradvis altitud med resenärens Mästarhiss
från ord mot bild; man vilar sig på Confidencen,
Begagnar sig av bruten prosa bakom lodat berg,
en brottsling väser: akta dig noga för Nockeby-
Tåget, ja akta dig noga för Nockebytåget, på
Nockebytåget
vet man aldrig vad som sker!
86
Tallbrant stupar måndagkvällen mot sin relevans
för människopaket som vaknar upp ur pendeltågen,
Postdestinerade till köpcenter, dumt familjeliv och
väderlekskonversationer under toleransens skynivå
En okänd Faktor tumlar bort i mörkergrönskan,
ungdom undandriver av och an i Rågsveds gräns-
Kriminalitet: ett ord jag inte gillar: "frånvaro", det
förleder oss till smälek och förvirrade abstraktioner
I press och halvdan månad av erotisk galenskap,
man sneglar Faktiskt vinden hellre bort i kyrka då
87
O bordslampa
i musikaliskt vardagsrum
O lägenhet,
den kolorära mikrokosmen
För mig till sitt öga
med förgreningar i berg
En hustru kommer in,
Vad Är Det Frågan Om?
Det Brinner! svarar jag,
då blir det janssons frestelse
88
Det finns en mening
bortom horisonten
Alla vägar bär till
Rom och Coca-Cola
Ett skimmer av beständig
erotik förlänar
Ditt leende mitt ögonblick
som innesluter väderleken
Över detta marmorbord
där bara ensamheten sitter kvar
89
Här är fotomodellens underbara kropp
i byggnadsställningar, artilleri och taggtråd
Väsenslöshetens monokroma undantag
från sekulärt dekorum fäster stunden Noll
Vid eurytmiskt eftersläp av ljus melankoli
som i ständig natt av esoterisk nederbörd
Befolkar gårdagsbiografernas distrikt
med onda avsikter och därmed likbetonat
Nonsens; ingenstans är kärlek, bara nåd
på coda stadd mot Parkernas november
90
Vem ser var inget händer
denna eftermiddag under moln
Perversionens ockrahus
skymmer glädje i mansardtakstolar
Detta län har konstruerats
av ensamhetens vintergud
Här finns utsikt och historia,
förfallen temperatur
Ett barn leker Döende Svan
i den centrala garderoben
91
Där man går ner i stan
blir sömnen ljus av överraskningar
Som hinner in i alla thetaner,
gestaltar sig vid en bland oss
Enda möten äger rum
bakom annat deplacerat fönster
Som med synoptisk avdrift jämsides
skenar i trafikens klockarkad
Till halvinnantimmens avslutning
i arbetslinjens överskritt mot realogen under vindens notblad
92
Det är en grumlig ström av sfinxögonkast,
rostiga spikar, avrättningsnischer
i bekanta drömhus
Det är Atlashusen under jämförbara vykort
Det är här och där, i
skymningen, jag bor
och tänker på mig själv
i ständigt detta ögonblick
precis som alla andra
som själva bara nästan finns
En kvinnas historiska rop kommer fram
till Månens oerhörda spaningsbil
som vandrar genom husen
över ett behagligt rykte
Och då har det hänt
någonting igen
Det gör det hela tiden,
vare sig vi glömmer eller arbetar
Vad otäckt och begärligt
livet är, i synneret
lyriken, de mentala glasskärvorna, dessa
dödligt uteblivna väsenskorrektiv
som flyter på sömnens underbara skitvatten
93
Vad betyder ord
för gårdarnas fördrömda hastighet
Vad betyder sensommarens
alla nätstängsel för vår frivaro
Vid en främmande infart står en tyst
kiosk ännu kvar sen barndomen
Ingen betänker
den spridda stadsgrönskans vardag
Korthugget meddelar gråsparvarna
varandra den senaste väderleksrapporten
94
Stadens tysta gator
avvaktar kvällens regn
Längre bort är trafiken
tom, där finns inga människor
Ett rop av förvåning
hördes från en gård
Någonstans
är precis överallt
Men bara just här
tittar ensamhet ut genom fönstret
95
Befoga mig en blick, förlora mig
till gårdsindustrins akustiska dans
I artens leendesynkrona skugga
mister varje vågat Ur min skuld
Det kommer park i ögonblickets
vådavind: ett skott av grå sommar
Försöker, afrikansk i åthävan, en
superfågel simulera källarstråk?
Mademoiselle Canasta heter du,
det ser jag på ditt vänstra ögonbryn
96
Hon strök min stad
med vindens ögonbryn och frågade
Vad menar du med sexualitetens äggmonad?
Jag satte handen till min panna, den
blev kvar som en staty
Trafiken stannade i fönstret, mitt
i kullerbyttans grandiosa deflation
Vi hörde ingen Skostensmästare ta hissen ner
Jag lyfte mina tunga ögonlick mot flickan
som log en rökring mot mig; vem
av oss förstod
att denna stund av oförändrat brus var livets mening?
SVISCH! Nu är vi båda här igen
och lystrar ett gemensamt barnarop från gården
97
Det är en dag av smälek
Gud planterar
barmhärtighetens skuggor
i våra onda lägenheter
Närsynt, mycket konkret
sträcker jag mitt Nedantill mot universum
Stjärnor dalar som försäljningssiffror
Det blir en natt av plötslig morgon
Trafiktangenter brusar vänligt hitåt
från skolmassakrerna vid horisonten
98
I gränderna växer skuggorna som friska löv,
flickornas ögon brinner av natt,
ensamma träd väger sommarens intryck
Den lugna trafiken passerar svalkande förbi,
långt långt borta hägrar en plage,
blå chimärer bärs fram av fönstrens andetag
Flickornas vackra blickar undviker ensamma män
som vänder sig om efter dem
med mörka ögon och något snabbare andhämtning
99
Hon kommer som en vind, åhej
Då blir man stående i full
förort mot de ödesdigra nätterna
Orden kommer
efterhand, vadå? hon
säger någonting om
vad som helst men inte kärlek va
Han lomar bort
Då blir man till sej som man säjer
Mot väderleken bortom hippocampus
öppnar sig ett vederstyggligt fönster
Där kliver man i armod ut, går
fram till henne som en vind och säger
"Betrakta Mig Från Andra Sidan!"
Och det gör hon
Sen går vi hem till sagans land och firar
vår gemensamt vunna framfång med banana SPLIT
100
O timmans djupa förhemligelse
i ötidsår och svart passion
O samtalslust
Den får oss att tiga
Jag slår upp mitt vänstrra
ögonbryn mot blicken i vår närhet
Det är
mellan två, i
fjärran
susade morgondagens pålkran
Det fick jag från "above"
som drog in den gammaldags rullgardinen
Herren
Ande
pockar på gården, pickar
mord ur det mäktiga spektakel
västerlandets undergång samtidigt
beskänker vertebraterna med sannolika undantag
såsom Nordan svingar fosternesjordens kust –
Från det många till det ena,
det bara alltför sena –
I världsklämtan bidar tonsättarnåden
von Händels molto allegrante
skälmskt i all skolkborgerlig tröttsamhet –
Men det finns en högre tideräkning
Dödens klocka skall vår skola slå
med undervisning: hela världen
Och när, bäst och slutligen, det blå
sammanlägger sig med röda
steg
mot sanningns minut
är det kanske dags att gå och lägga sig
101
Så har åter en sommar slagit
upp sin kupol av lysande stillhet
över den del av ensamhetens
stad som ännu stannar hemma,
internvind dansar och gömmer
de lummiga skuggornas ansikten
På tillfällighetsstundens nedåt-
väg som sluttar svalt och ständigt
vänder sig Någon om och upp-
täcker grönskans milda dominans
över allt som skiljer de lugnt
ankommande husen från varandra
Så har åter en sommar infunnit
sig i ett enda stående klockslag
i trakten av en tyngdlös mänsklighet,
synkron: den upphör nu koncentriskt
i gemensam siesta; och där är till
slut bara grönskan delaktig
Vem står inte främmande inför
alla dessa fönster varifrån man
i nästa nästan samma ögonblick
mycket lugnt betraktar sig själv,
vem står inte frågande inför
väderlekens byggnadskonst i norr
På sin väg in i det tillfälliga vän-
der sig Någon mot dimensionen
vars namn är Bort och inleder
väntan på absensens bildögonblick
sakta överflyglat av dova moln
som förkunnar ögats dröjande lätthet
102
Jag frågade,
är du lite ledsen,
då såg jag hennes tysta gråt,
blev lite ledsen
Och vi steg upp till marken
och vi föll ner i himlen,
o heliga incest
Hon sa,
du har inga känslor,
jag är avundsjuk på dej,
du är starkare än jag
Och vi föll upp till marken,
och vi steg ner i himlen,
o heliga incest
Jag sa,
jag orkar inte
bära känslor på min rygg,
jag är svagare än du
Och vi föll upp i himlen,
och vi steg ner från marken,
o heliga incest
Hon sa,
det är för varmt och svettigt här,
låt oss gå in i skuggan,
sluta våra ögon,
vila i varandras leende
Och vi föll ner från himlen
och vi steg upp ur marken
o heliga incest
103
Det var i kvarter med
spänningshjulen
och de hÖgt
intillande verben
snett ned
mot
det blå tornet, eller rättare sagt –
Det handlade om –
Att inte förklara sig omlott med
Dödsfröknarna
i detta kvarter! – och fallendekvot med
spänningshjulen, gårdarna
tillända; jag borde ha fortsatt här
men inte heller där fanns tillräcklig mening
Det var i sådant manér,
det var i kanal med spänningshjulen
och inte heller detta kvarter, den antalades,
att under vÅgOr finna sällsamt mästerskap med hösten –
Det var så att säga något annat
Det var i fas med ankomst och väderlek
då hemlighet öVaS i sjunkna vinklar
där icke mer man Förstfödd nu
i sedevara kom till fängelse
104
Nattvind försätter rummet i temporala svårigheter
och inleder människan i frestelse till segmenterad
tankeverksamhet mot bakgrund av exakta sjärnor
varpå en virvlande stadsplan har fixats; mellanrum
konstituterar bibelsända talesätt vid immanensens
förvända tomrum av en social besatthet, rensad
från autentiskt blod och överväganden i tystnad
Med avund bakom örat infinner sig Gestalten,
ingen vet ur vad sammanhörighet han har förfallit
till snarlikt främlingskap för Ågestamannens identitet;
kriminalsyntaxen måste uppdateras; barnen flyr
i fasa för ett korrigerat moderskap; på sextiotalet
var det sving och vänstertrafikantisk yra rådde,
en Annan ville räkna med att vintermolnen stannar
På det hela taget lutar våra kyrktorn obetydlligt,
i morgon är ett eget väntrum i finalt kontinuum;
Gestalten, var det! speglad synd är dubbel varning
för det Mesta Spelet inom ofaldens bestämda ram;
i mån av sanning äger vi förbittran intill värdetalets
flammande karharsisbrunnar bortom nattens tempus;
den sovande återvänder sakta till mystikens bädd
105
Dagar utan betvingande moln
bryter inte landskapets menedstystnad
Här finns inga människor
Av lögnens hastigt passerande tåg
besannad är den lugna kromatiken
som driver lik en timlig avsikt genom
ångesten som vi har lämnat bakom oss
Sådan är den frånvarande nattens väderlek
Vingslag bildas i en tvivelaktig rök
där obeständigheten hos en sedeslös betraktelse
dröjer under väntan
Jag skrev den på en annan genomresa
Hastigt
överkorsar nu en omedveten vindfläkt
dessa blinda ord av utestängd förklaring
106
Det är gåta i dag
Världen bor i himmelen
där ingen ser
vad döden kostar
i form av nåd och självmotsägelse
I drömmens nästan obekanta höstkvarter
ökar fönstrens antal gradvis
Kromatik av farlig oskuld
stiger i min nästas underliga trapphus
Jag måste säga att jag lever
Horisonten stryker sig likt fågelregioner
mot violinsonatens tredjeben
Väsenslöshet
drar som en fläkt av den exakta nationalekonomin
genom ensamvarons grå kulturlandskap
Väderleken är tangentiell, sen
skymmer det
Här följer ett diskret kontinuum
av parallaktisk tystnad
riktad mot en ortodox version
av meningslös förblindelse i trakten av Arkturus
Herren talar inte annorlunda
107
Stimmande form genomlyser den bortanför-
mänskliga efternattens allegoriska hus, där
återsubstantivens obetidade andar övar sin
gemensamt djupt nedåtorienterade orkester-
svit uppbygd av otrons asymfoniska satser
Vi har inte tak över huvudet bakom Italien;
stjärnorna framkallar sig själva inom ångest-
skuggans räckhåll sina hemförlovade gestalter,
de ser oss; de vet oss; de upplöser oss
med nåders innantäkt av övertygande minut,
Ett andetag av extern förskjutning, samtidighet,
förklarande grå kronologisk belysning av sido-
beläget aktivitetsindex; så avsides ökar med
oledig tonart väggarnas olycksklingande
blom! en strömmande formula avläser oss
108
Bilen
bilar
Det är i sjäva
tutet
bilen
Blir på riktigt bil
109
Linjar, se
sanningen
i det synkreta;
kontrollera universum,
ditt redskap
i Ögat,
det minimaximala
ljuset,
och mörkret
täckt av ett ankdun
och ett ankdun
i gråaste gult,
i vitaste svart,
i grönaste grått
110
Sodom och Gomorra
Betrakta sexualitetens
oerhörda skönhet
Sodom och Gomorra
Regin är synnerligen
professionell
Sodom och Gomorra
Den ljuvliga censuren
är genomskinlig
Sodom och Gomorra.
Världen är en show,
vila i häpnad
Sodom och Gomorra
Det ligger i USA,
där pratar alla svenska
Sodom och Gomorra
Flyt ut i musikens
erotiska trance
Sodom och Gomorra
En ensam ynglings
dröm blir alldeles sann
Sodom och Gomorra
Världens undergång
spelar ingen roll
Sodom och Gomorra
Sinnenas rike
väntar på dig
Sodom och Gomorra
Härifrån till evigheten
är det inte långt
Sodom och Gomorra
Vi är nästan där
111
Rättmusan
Man säger att hon luktar
Ljus, vad är det här för kandelabert nollprat
Valutadamm betäcker marknadstälten
Superstjärnor dippar svenska talesätt
budomlott
i pepsicolaflickor som har
klockats in från Stora Glömskan
Här kommer en filur med bothåven
En gammal dômikon på Månens väcksida
besedlar oss i nattens tunnelvåg
men önskar majeutikens undergång tillbaka-
ledes i fanatisk aria
Det börjar likna någon flygolycka med Knäppupp
Mediciner slingrar sig
mot Curação längs fonetikens vertikala ledstång
Herrpubliken jublar
Violinsonater glimmar som en
avdraperad slipsten i förkastlig expositionism
Såningsmannen stavar vidare i dådens bibel,
därför minskar inte världsbefolkningen
Ja ni ser hur allting hänger samman
så att man kan bli nästan arg!
112
Flicka, du är söt i rök
från ögonvrån där jag turistar
längs Europas huvudstäder
externa i Förintelsemuséernas fragrans
Vad säjer du om en kopp kaffe
Månskensnätter bakom detta fönsterljus
forceras universums kopparport
i varje ögonblick du existerar
Det spelar ingen större roll att det är vår
Vi äger ju varandras uppmärksamhet
Extratemporala lägenheters översinnliga fusion
i tomma intet, hörrudu, det
är så gott som
Kaffe, jag
lägger illusionen på ditt bord
och mediterar på min stora ensamhet
113
Så går det till i staden, att
det alltid flödar
Förändringar i murförbanden
driver ensamheten framåt
genom tillfällen av olikartat ljus
Man lämnar kroppen då och då
Man tänker på de sociala sammanhangen
Vit är Lågan, okänd, hastig
av ett järnvägsnät i verklig mening, därför
stannar frågehörnen upp i steg kring hus
och kvinnor utan mening går förlorade
med automatiserad kompetens
för våldskalenderns återställande, ni ser,
jag syftar här på oförskämda suckar
Fjärrtrafiken fortsätter igen
I promenadens hitomväderlek
fördriver jag mitt namn till vackra glimtar
av Tillfällighet på glid mot
det röda bortom Gamla Stan
Med ljudens gång-
art, mellanrum av seroton befrielse
till lyktradernas kringkast
andas skilda hastigheter synharmoniskt
Envar sig själv ton
114
Otvivelaktigt var hans förtrolighet med överdriven
gatusten & sådär besläktad med tokiga talesätt om
peppar peppar
Lövfällningen, och däremot: den rena grafiken,
det var på sett och dis en park i ystert morgonregn,
en ögonblicklighetens oåtkomliga
metaforlighet inom värderamen för det symtomatiskt
otillräckliga med avseende på flakvenserna, precis
som radio, vilken som helst, i slutminuterna efter
inledandet av gårdagsljus med vårgas i kontempelt
samlag
Kyrkklockans träffande vibrationer finns
Det gör även ingenting
Först
här
kommer
sist
Verbet som försvann i aftonsången
O barneT leker Annorlunda-
lägenheten våg i våg med pantomimstuk på ETT gung
115
Det är på väg åt lätt håll: egendomlig
tystnad under timmen av
semester, långt bortifråååån, ett
nästa försiktigt andetag av
Dej, flicka, du är mig var-
kunnad i resenärens natt, över stjärn-
stationers gula tegelhus, i ådrömme
vill jag sända hem åt dig
och dela dina händelser med ingen
Här finns en ögonvändigt
länad lägenhet för stunden, post-
katolsk, med
slinga genom rökelse och thriller
Här finns hemlig temperatur
I denna trakt har Mörker sydlig fruktbarhet
116
Vem står så ensam
på gryningens torg
& röker sitt leende
till slut,
inväntar
skottlossningen i dina Ögon
117
Ensamhetens nattliga gård
med sörjande lyktor,
regnvåt asfalt
Och helvetets enda grå
källarfönster,
ett ansikte där,
hålögt
Incestbarnpornografen Någon Någonsson
rabblar sin amerikanska knullhandbokshylla
baklänges
om och om igen
i evighet
Omen
Lustbejakelsen och västerlandets undergång
Natt utan gryning
En kvinna skriker och skriker och SKRIKER
Men någonting här är inte sant
Och vingarna,
vingarna,
de ofattbara vingarna,
de stiger i ständigt ett och samma ögonblick över hustaken
och kockklang från gården lyfts
Gud är större,
Gud är större,
Gud är större
118
Kring ensamhetens torg
församlar mig
arbetshusens vanmäktiga ansikten
Fönstren hyser inga fåglar
Jag betraktar Månens meningslösa ord
som begränsar länet
Klockslagets inåtvända skugga bärgar vittne
om ljusets befriande lekamen som förtär oss
men jag spanar inte efter vindens uteblivna kollektiv
Det är en arkitektmiljö det här
På motorleden bakom alltihop
passerar trafiken som ett ständigt leende
119
Det finns en rökruta vid sjukusets entré
Alltid
någon
anledning att vara lycklig
Man finner sig tillrätta
i sitt liv
Man sliter kapuschongen om sig
i eftermiddagens snålblåst,
betraktar de hyggliga taxibilarna
vars fönster speglar ensamhetens
höstliga svårmod
Sanningen kommer tillbaka
Patienter dör i kulvertsystemet
Satans övriga inkarnationer
vallfärdar genom kroppen
Där är det redan natt
120
Lövfällningen tilltalar mig,
den får träden att börja sända
Det är mest en oväderlik musik,
förbi mot ett ensamt aftonfönster
Varstans i fjärran kvarter, så
drömt att befolkningen ändras
Och en kvinnas ansikte bildar natthimmel-
bakgrund i mina slutna ögon: vid-
Öppna mot en dag i morgon också,
den är lika mörkerlysande som Du
121
Dag är männens
Substantiv och svag
övergår i solhembana
tid
vårt besannande för-
stånd att meddela vind-ingenting
Jag har komet i ditt ÖGA!
Det betyder
Mot nattblom stiger som i trapphus-
fönster kvinnors egendomligt rena erotik
med glans av en svunnen undergång
122
Vem är jag, vad
vill jag
På kvällens lugna gatas
interimistiskt
?
guppande avstånd hänger någonlyktorna
Jag har bara stenansikten själv, men
eftertanken, rengjord med problemlösning
hinner in mig där jag står och svajar
kroppsvikten av dessa ord
Ensamheten börjar
123
Tid bestiger vitterhetens murar
Var fick jag det ifrån
Vad säger steglitsan
Hon är så vacker
Trevande bland mina känslors glassplitter
finner jag ett korn av sanning
Det liknar ett fragment av Pindaros
Man tillbad ett centralt ägg
Vad näringsliv på andra sidan hundskallen
består av ligger höljt i belladonna
124
Min önskade, du är för mig
vad nådens
senap
betyder för en tidig ålderdom
Ultravågor från en svinnande Förmåga
sensibiliserar föga
vittnen hem dessa bibelord
Världen är som köksgolvsmönster
ådrad av arkturisk aftonglans
Man blir som barn på nytt
och kommer in i himmelriket
Man blir som död på nytt, man
får en blick som svarta solar
Lägenheten går omkring i dina lätta steg
Min önskade, du är för mig
vad tysk
höst
betyder för den svenska sommaren
125
Det är för närvarande och annorlunda tyst
fågeleftermiddag, del-
vis duggregn på en annan plats
än vardagstalesätten långsamt medger
Inga skuggor färdas här
En medeltimatull är norröver, så
ovidkommande för folkhems-
tankens avdrömmade stund
att morgondagen förefaller sluta blåsa
Empiriskt obesannad tankeverksamhet
förbereder Intets löv på drift i nödbuskagens
envist återuppstannande kamouflage
Var börjar väderstrecken?
Ingen vet var skuggorna har tagit vägen
Ögonblicklig som ett nätstaket
bemannas denna väderlek av allmän frånvaro
126
Du tog min oskuld i din mun och sade
Spaghetti, hörrudu, det är väl
nästan ingenting att tala dalmål om
på sats mot den yppersta domstugan
Och nattlöv föll i förbannade tapeter
Jag tog din stjärna i mitt våld och
viskade med röst af endare gotik
Förvisso inte heller det, men sedan
Då gick vi hem till varsin garderob
i nästa rum där faster Herre torde buklanda
127
Jesus
Där är han ju
(Det är Aftonbladet också;
DET
är professionalism
av internationell beskaffenhet!)
Herren brinner för det mesta, kallar
till sig våra pornomoderata barnslingar
Men vilken förtidspensionerad konsument
(PLING! Kassabibeln stämde tack och lov)
Och nu? Tja, brödet
(vem är detta?)
smakar också Fenix
I övrigt är det mesta liksom väderlek
Molnens grupprumba går runt i åttor
På väckelsemånadernas blodomflutna torg
utvecklas handel
i godtycklighetens mellanrum
Exakt som dikter står giraffen på sitt podium
Balanserad i ett knyckigt provisorium
går en parafilt beräknad professorska vilse
bland sina monosocialt moderna byrålådor
som åker ut och in
reumatiserade i terroristisk otakt
ungefär som allmänhetens andetag
Ja livet är så tråkigt
Sorg
infinner sig
i människornas ögon
På dödens bord
anordnas
ledsakrament
i oupphörligt växlande kombinationer
Svenska Kyrkan arvoderar Astrid Lindgrens knarkbekännelser
Regeringen är tolerant
Här kommer Vattumannens Tidsålder
Men ingen psykopatiskt godtagbar estet
vacklar i sin världsberömda övertygelse
allt närmare
en misstänksam cypress
på tavelramen till österlandets solnedgång
128
Igårsonaten av Prokofiev
må sluta med en jävla sats
:o(
Det slår mej dock
Det finns så många tanter slag i slag
å nästan detta hörn av herrenguds-alltet
att det är möjligt
att det är sant
De står så gott? som
ont!
fort! Tomt! analaverade
Per ton-arter
av
Vasastans dekorum
och stampar takten
PÅ UNDERGÅNGENS DÅ-TIMA PARKBÄNK!
:o)
129
Jag hade tvättstugan, mötte där
henne, hon som bor i lägenheten
mitt emot, p-
rulleknullisen
(Man har ju alla hennes filmer, det
är nästan lite jobbigt ibland,
om ni förstår vad jag menar)
Hon morsade glatt,
som alltid
Fem minuter se-
nare fick jag en idé
Och gjorde upp en plan
Den satte jag i verket
redan samma kväll
Ringde på
Hon öppnade
Hej, du blir inte besviken…
Va
Jag skulle väldans gärna vilja
älska
med dej -
Det var ett skott med laserprecision; kom in!
Och där blev vi hela natten
och långt in på dan därpå
och lyssnade på bach
och spelade canasta
med pärona hennes (dom
liknade Helan och Hal-
van; konstigt...!?) som
tillfälligt var på händel-
sevis besök
Dom var också jättesnälla
130
Jag och världen
blundar mot varandra, vi
trivs fint ihop
Det är en dag av syster-
skapelse hi hi
Jag känner stor förtvivlan
av existentiell natur
Lycka, det är även
50 kuddar i sin säng
Mycket här i väderleken
är förvånansvärt enkelt
men man kommer på det sent
Så där ja
Nu öppnar jag mitt fönster
in mot väsensgarderobens mörka dag
och låter bilder komma till mig
131
Nu har jag lämnat nattens biograf
och parkeringsplatsens
dröjande familjedrama ledigt bakom
mina ögon, onda av medmänsklighet
Jag har i allmänhet rivit
mitt bibelstorn, där Fågel
Ångest irrade mot drömkällaren
i små pendelvindar av erotisk monomani
Så måste jag äntligen glömma mej själv
och bli Ett med Alltet, det
ska väl inte vara helt omöjligt, jag
menar, visst fan är väderleken schizofren
132
November; Mörby; jag
har ont i huvudet, och här
ligger nu
Hemköp, jag
stoppar handen inom
byxan baktill, alltid
voltaren till hands, med
sorbet
i sinne, apart
som granat-
äpple, går jag vidare mot
världen
133
I Stockholms gamla
sena kväll, en
Tuloskylt, halverad, nu
stängd alldeles
Liksom en tanke, sidledes
mot sociala sammanhang
kring många år
av ensamhet, naturligtvis, men även
annorluna vals, man känner kvällspress, av-
tryck på förvånat grannskap i det efemära
undantagstillståndet Liv
Att komma hem är ganska egendomligt överstundom
134
Jag känner stor
förtvivlan, halv
i bebyggelse med
återkomst inom en
förbisedd kontext
jag för övrigt ändå
utelämnar, men
det är så levande
O Dalagatans revi-
derande belysning, vad
den luktar gott!
Ett minne
sneddar
baklänges
Denna skönhet: suicidal, förvisso
någonting att
länge, länge dröja sig intill
i skuggan av trafikens avståndsdån
135
Det är för det innersta så
att jag har gårdat på mig denna
radiosekund intill sömn att falla
sju, tre... hämndförsenade lyktår
högt innanför mig själv, dock
bort i kanalens egenbrunn, där
eftersvindel av en sista måndag
med ögonvända i glimtande skum
bebor mig ut suicidavsatsen, an-
stundar såsom under polsk musik,
sänder i drift och förmodan,
samtidig mened; sålunda sådan
glädje, inifrån ett rymligt omfång
ställd när ett annan timligt samhälls-
divertimento sydligt halats ner
i blåstfasadernas undrande ikoner,
följer mig även på vårens flykt
mot Herrens solstänkta förorter;
så kan det vakna upp ibland
136
Grå dag, då människornas främlingskaper
antecknas på gatunätets ark
Skribenten är en vind med stänk av solljus
Ett
enda
fönsterglimmer av förändring
kastas mellan spridda ansikten
De många gångerna, jag
vet, de många
gångerna vi inte möttes
vet ingen av oss vem den andre är
Uteliggaren, han har sin
stund, han vilar
bort kommersens gatukvinnor
Längs medvetslös trafik
förbinder år av högt belägen skugga
ångest
med ett sinnesdis av kollektiv
beskaffenhet som
går i dagen här: ett hornsignal
ur det befängdas harmonilära
tar mycket sakta satsgestalt i något hörn
av väderlekens fortifikationsförvaltning
Man säger, att det spelar ingen roll
Det finns till slut en morgondag för hemmen
Ett språk av skymning
växer fram
som trogen, synestetisk grönska
ur källarvinklarnas barmhärtighet
137
Jag föreställer mig
att jag är ensam
Jag tycker om den symfonin
Stadsbilden
är partituret, Ingenstans
ett esoteriskt
notsystem
som med ett leende förskingras ned
i någon åtrådd flickas armbandsur, där strax
ett ögonblick av sannolikt behärskad isolationism
Försvarar sin fångst under ztillsamt vanvett
138
Inomhus är utanför
den vågande sonaten
som händer om ett ögonblick:
tidlösheter, stmtomatiskt få
bildar undergång till nästa
torium – ter oss äntligen vår
nattvard fyndigt överspelad,
såsom ett dygn i rundfart
mellan Egendômens
murkna celler: osannolikt!
En harkrank dansar sig fast
på självförväderlekligandets
pinsamt målbelysta skospets –
Så snavande belägen
in i ännu en och ingen not-
syntes utan att segla bort mig
på menetekelväggen i min ande
var aldrig tavelhavets tystnad då
att man stannade i den tonarten
139
Namnfrihet man stundom sänder
sig undantaget betydligt Ansvar
på svunnendom statt allmänt folk ur
bottenlöst fallande skam och svält
Blir utan sakta vidare ögon, inåt-
bända, stående då vid era därmed
lästa dörrar, lycklig vänder ingen
med andetaget åter till sig själv
140
Nattens lagom intressanta stjärnbilder
står absolut stilla
Jag är äntligen kosmiskt överlägsen dem,
har mina egna storslagna bekymmer
Tidningsvärlden prasslar över gårdagsgammal is –
vad har vi ovanefter nu?
Tro, hopp och kärlek, jag
finner dessa väsentliga begrepp
sexologiskt otillräckligt klargjorda
De få
av er andra
som är värda er
tid
måste, så som jag har gjort,
resa er ur skam och gammal vana;
gå sedan ut och konsultera Spalterna!
Ty natten är vår enda press.
141
Stockholm grånar olycksbådande
just när avståndet dit är det exakt rätta,
för då är väderleken sådan
Då är det särskilt tyst
Som
nu, du
kastas inåt-dit med tankens ögonblink,
Svävar... nej, förflyttas, i din drömkropp
längsmed Herrens underliga leende... dagar
av en dödlig Nåd
vandrar… fönster, fönster, fönster, fönster
– i takt med människornas uppvaknanden därbakom
142
Vad är det för en jävel som skriker i gardinerna
i riktning mot stadsljuset, världsbruset,
Gudshuset
Dötugg går igen
på tankestampens matta tillståndslöshet,
stjärnfall vippar telefunktionellt,
katalogmystik barrerar promenadsubstansens tebjudning
Vad är det här för dumheter
En fråga
viner svagt i Yorrickssons ögonhåla, ty
:det kostar hallelujabombens ingenjörer tid,
att månaderna samlas; mot
TRÄFFHIMLARNA
slungas din blick,
förbunden med stora nebulosor
av astrologiskt mogen samvetstryffel
Grånadens babe, Maria,
är fruktansvärd i kurvatur och stundfrihet
Och hembussens sista svarta rosenruta faller rut
mot sovstadsapoteket
varbakom nattminister Månefåne står
som lök
på uppåtgränslösheten av figursyntaktiserade kommunbryn
med hennes Urbild i beskäftig Avspeglan
alltmedan tiden gror
och Herren spökar i gardinerna
144
Jag vaknar omogen, förfelad
som en ödesdiger lykta
med svärta av förbannat susande beskaffenhet
ner till min av molnfri vinter pinade, reala tid
Något övermåttan vanligt
smular sig på lugna papper –
Men vafan;
det händer bara en gång!
att man behöver pissa
upp sig i en gammal
sönderbruten lägenhet från stadsdelen Sinister
som ingen äkta väderlek bebor: ty
det
hör inte hit
Jag har ett överlägset intellekt
Skriver
av sublimerad mordlust, vad
ni än behagar inbilla er
Och vansinnets nysådda nattdiagonaler
förvandlar mina ögon bortom Nietzsches stol,
som blev hans enda sol; längre
kom han ju aldrig; det
Gör bara den individuella väsenslösheten
145
Efter midnatt; mördande snömodd
och kaotisk
blottställdhet; langare på stan;
taxibilar utom räckhåll
Högerpredikanters
värdesubstantiv förvanskas
i en undanfläckad spegel
med kognitiva dissonanser
En gapande skugga slår upp
i ett beklagligt tillstånd
av ekonomisk nöd
och utanförskap
som ett försummat rondvrak
ur vänsterportens
semiotiskt
anfallande meningslöshet –
Spring för helvete!
Försök att vara lite samhällsnyttig,
det är en ju dag av arbete
i morgon också
146
Fara tänder stadsdelen
Fönstrens svarta rök
som blommar ut ur vår drömmars
HETS bestiger en förlorad framtid
av konform besatthet
som detaljerar väderleken i retorisk vanmakt
Jag övar "undergångens leende"
och rullar ögonen kring min fragranta tillvaro
Nu är det sex att leva!
147
Det är musik
Den förebådar inte livgas
Människornas ögonbryn ger tvivelaktig avkastning
Var träffas Brinnande Synkop, det
är ju natt
Det finns ett näringsliv
Infrasjälens låga planta siktas
i en stjärnlös pendel ställd mot verklighetens rök
Namnets skymda åkerskugga kastar maskerna mot horisonten
148
Att vara eller inte vara
ett heroiskt vårdpaket,
det är frågan många ställer sig
Olyckan!
som vandrar vidare i lägenheternas naturlandskap,
vad den är lätt, snabb & öm
– nästan som en trappa opp i himmelen
(Den bygger på sig själv
i skuggan av ett ögonblick
som återkommer varje gång
du glömmer dej & blinkar)
Försåt bedarrar sakta i ett mycket egendomligt verb
HJÄLP! nu
chockas flickan Fåna av en
stolles rena hjärta stelt av samlagsönskemål
Så kan det gå när Månen tappar tumvisaren
149
Gå ut i skogarna
Där klämtar solens horn
mot aftonen av blodröd sällhet
Gå in i skogarna
Dig kallar Månens ödesflin
till en oändlig mardröm
Gå hem i skogarna
Där vilar Satan upp sig,
där vårdas dödens altare
150
Det är i växelspelet, nu
ofullbordat
mellan text och väderlek
berget växer upp till vin
Det sker i Ordets skandalösa
nav, döda mig igen!
"Fallet går under namnlöshet."
För länge sedan slutade vi minnas, mjukt
vid kyrkoflockens obesökta gräns, en
Natt
mot horisonten
Uppenbarelsen: tangentiell
Helig, helig helig
en Trio med vetebomber, den
närmar sig från Orienten, stående
grå, medför
sorgens
NU
...rehabiliterade Stjärna
151
Flygplatsen! ja
den, och
familjer på intressets brant
Nu blev ni lite nyfikna
Allt fint och vackert
bröd som redan
susat upp till nederländerna
belyser ögonblickets återkomst
Himmelen är lika utstuderad som ett
och annat bibelblad; sådär,
då var det sagt,
nu
kan vi börja resa
152
Nattens dunkla hus
retirerar ner i tveksamheten
I dina många ögon
hör jag
gallergrindar dras igen
Jag vet inte längre vem du är
Redan ser du inte vad jag menar
Gårdens doftsyntes av violinistisk
vakendröm från något annat utanland
existerar inte heller
153
Här är en inglasad entré
där jag blir flera, den
väcker skuggan i mig
Trafiken är mitt oberoende
Om jag bara hade pengar
vore lyckan min
Det svarta taket, min
identitet, jag ser
en vit fågel där, jag tror
att den känner
fåglar i sitt hitåtvända öga
Bland dem står
ynglingar på huvudet och
skapar stolt
psykologiska spörsmål
som knyter sig till äldre mäns
intresse för småflickor
Förvånad går jag hem och bakar
en elektrisk dröm
154
Vem är förklaringen till
allt
Jaja jag vet, det
står i bibeln, hör
till det som säkert stämmer
ganska bra
Men jag tänkte på nåt annat
Nånting mera
liksom glimtvis; det
gör mig
sakta
matt
155
Vinden
ställer frågan: vem
existerar inte
Goda jag är dyra,
skådebanan schizofren
En gammal get med sidenkjol
går omkring på styltor
En gammal get med sidenkjol
vänder sig för föraktfullt bort
En gammal get med sidenkjol
intresserar sig för småflickor
En gammal get med sidenkjol
överskattar grovt
sin kosmologiska betydelse
En gammal get med sidenkjol
vill gärna dela ut kondomer till
en gammal get med sidenkjol
som imiterar en teaterapa
Vem fan bryr sig
Ingen hostar svagt
i katakomben, har
väl rökt för många cigarretter
Slingor av förbittrad storhet
stiger mot beskattningstaket
Himmelen är nära,
oändlig, vertikal
Livet är en önskedröm
Det här är bara dröm
Nåväl: en
hornsignal på av-
sides tabell, och tåget
sätter åter i
funktion sin
ordmassa, mot
färdnattens fördömde stins
Han står som denna teckenskorsten
tangentiell mot herren Månes flagga och
betraktar
liksom denne
sina ögon tursamt vänlös
156
Jag vet en tacka av förtvivlad chans
Det gröna är det sköna
(mörka)
på många sätt & vis, helt
annrorlunda
Det förekommer avkastning i fjärran Ur
Det förekommer thinner mellan våra ögon
Det förekommer lykt-
räder i någons partitur
Låt oss komma hemåt
genom satsens lågerhuggna sten
Det blir hus av sådant
Interjektionalt förflyter
skriften längs förgången tid, man
förnimmer i ett snedstämt andetag
tvivelakter under hissen
Jag vet en flickas unga lägenhet
i sammanbrottet mellan kväll och gryning
Hon tar emot besökare från Nedan
Det är hennes enda dygd
På väg från metaögonblikets kökströskel
försvinner hela universum: tankestopp
GASLJUS!
Ytterdörren glider bort
i stil med Mona-Lisas leende
Förvildad söker diktens lysare sin Kyrka
157
I afton renässans!
Löftet
spelar
i substantivens metronom
I afton renässans!
Jag befriar mig
in i mina ögon, andas
allt närmare Odengatans arkad
av ögonblicksförlängande portbelysningar
I afton renässans!
Stjärnorna tindrar
sig ner i tabletter, vår stapelvara
dold i undergångsbesatthetens väsens-
förintelse, akosmiskt
belastar oss framtid
I afton renässans!
En gitarr
förlagd
till existensrymdens
baktystnad frambär
tveksamt vägd erotisk sannolikhet
genom de förtvivlade anekdoternas grändtöcken
ut i mitt världsomfattande blod
I afton renässans!
Enbart i ordet "hotell"
ryms tro, hopp och kärlek
I afton renässans!
Nattlig är den sanna parkleken
I afton renässans!
Den enskildes handlingsrymme begränsas
huvudsakligen av Skorpionens
något
bakåtlutade
impuls; personligt
emporium
alstras
i en dörrvakts glömda revolver
I afton renässans!
Stockholm faller sönder
i den ljumma ickevindens
eukaristiskt oregelbundna kortspel
i riktning mot vår obeaktade psykologi
I afton renässans!
Timmarna glänser av nöje
I afton renässans!
Trafiken är fullkomligt medveten
I afton renässans!
Värdesignaler bildar repeterbarhet
I afton renässans!
Och just
den flickan vars
oberörda namn är Sakta Matt
nalkas
här med ljuvlig död
utraderad i ett apofatiskt leende
I afton renässans!
158
Intet vederlägger vinden
I stadens abstraktion
vandrar en främmande himmel
Parker dignar under en beständig åtrå
Med skugga är ditt andetag belastat
såsom en förlupen
skuldfrihet
gjuter väsen i själva det meningslösa
Intet vimlar bort i vinden
som ensligt bildar bro
Samhällsgemenskapens besynnerliga hem
stannar upp i väderleken
och mörknar in i människornas avvaktan
159
Människorna fortplantar
under glättigt prat
sina knappa tystnader
Jag tycker inte särskilt mycket om dem
men det finns så många vackra hustak!
De kommer mig att uppmärksamma himmelen
och hoppas på vad ovanefter är
Begreppet Horisont
klingar i ett andetag som
aldrig lämnar mig
Uppenbarelsen: tangentiell
Att dö är att leva en smula,
att leva att beständigt dö
Jag har vind i mina ögon,
pendel i mitt kärleksfria oberende,
namn i bibelns olästa kapitel
Ande rör sig under vardagstaket
I fönstret smyger tankens fågelsträck
i riktning mot den stående musiken
som alstras enligt Religionplan Ett
160
Vakta dina ord,
poet
Ett ögonblick av
högmod
förkastas ned
mot sanningstystnadens
obestämda mineraler
i Herrens tektoniska missnöje
Även där viskar stjärnor
Nåväl, det
stundomregnar någonstans
Gå i frid nu till fönstret fram
med handen i din hand
och pennan i din blick
Anteckna väderlekens frånvaro
161
När Skönheten kom till Kommunens
(och Näringslivets)
skyddade verkstad
för yngel av poätisk ffisförnämhet
(Den är med tystnad och stipendium besläktad)
Var pesten redan där.
162
Någonstans i kulturlandskapet
bor den odentitet av ljus och egendomlig skugga
som i ett beständigt ögonblick av informationsrik art
och nederbörd stenograferar vinden
1800-talen dröjer bort i spridda stugor
Ensamheten genomsyrar människornas selektiva vardag
där ingen tanke stöter vanans metronom ur sikte
Själv har jag ingen avsikt med min lömska närvaro
i undantagets tun och vret
och samtidens flyende städer som för alltid
består
av ickestoft och skugga, sorl av röster bakom fromhetens
tapetmönster, ett nät av sakta tillfälle
Jag påverkar er väderlek ändå
163
Skeendet är ännu inte meningsfullt
I sommarens blånande synopsis
spelar samhällsvetenskapen föga roll
En maskros av unik exakthet börjar skratta
Biblarna förångas
I kartans planlösa beskaffenhet
kryper vindarnas minuter längs terrängens kromatik
allt närmare den mässande syntaxen
Snart kan verkligheten börja
164
Men vad konstigt
Här är det Stadsdel under tiden
Här speglas värdemästerskapen häftigt upp
i politikens normbelupna rörelsebastilj
Vad har väl vi i den att göra –
vill man befria oss från skapelse,
förförisk sömn och Utomhus?
Det kan vi inte acceptera!
Vi knyter boxarskor i våra jättelika fickor,
furnerar Stora Frälsningsurnans järnmask
med regn från herredomare och lönnar
Vi lutar på varandras hemlöshet
som vaktar Natt
i skuggan av mystikens höga hattar
Vi talar med varandra om vaddå
som bildar satsdel understundom
Psykotiskt andas vi trapporna ner
till kärlekslivets katakombnatur
där Nådens svarta rader spirar
mot samhällets autentiska kontext
165
Ej lätt som grönskan hävdar denna fjäriln
sin livsdags korta dröm i lindeparken;
ty fladdret vidrörs lätt av Någons tanke;
och tre dagars skuggor kantar närbutiken.
Att i så hastig levnads art och väsenslöshet
mot snarlik död på något marklöst ställe
sväva utan chans!
sväva utan chans!
medan sommarn ännu svänger
sin gröna lykta framför ögonen
– och kanske ändå hitta in
– och kanske ändå hitta in
innan Någon tittar ut.
166
Det fågliga; att fly
I grå dag
Då
Redan
Fågligare då
168
Jag blinkar fåglar
Det finns en inspirerad
skräckslagenhet i väderleken
Jag blinkar fåglar
Den perfekta stillheten
i ljusets hastighet vidrör dig
Jag blinkar fåglar
Ingens namn skall erövra
det utomspråkliga landskapet
Jag blinkar fåglar
I frånvarnos impulsmoment
stiger flickans ögonbryn mot himlen
Jag blinkar fåglar
Rummet andas utan timme
och låter Herren Mörker vara här
169
Så är det drömnad åter, det
är världshistoriens
befängda substitut
Vår frihet gryr
i väderlekens stund av
underdeterminerande balansgång
Jag kan sitta stilla vid mitt fönster mot galaxerna
och känna hur även
mitt
ansikte virvlar
Liv, som bildar centrum för mitt liv, ditt
namn är Avlägsenhet
Död, ditt namn är Katalytisk Skärpa
"Carpe diem", säger tystnadsundulaten
Jag blockar fram en timme ur panikens garderob
och läser i svällande glädje
om förintelsernas bleka skorstensskuggor
Där kommer Herren Jesus närmare
170
Det är en fjärd, och
segelbåtarnas prekära skedar
spelar föga roll
Vi återkommer till en ilsken stadsdel
I fjärran nalkas undantågen
Med bibelrymdens lustigt attraktiva parallaxfönster
förhåller det sig sålunda
Här följer ett inget och motsägelsebesannat substantiv
171
Från Finland
kommer världens bästa
och fulaste
kvinnor, man
hör dom
på en kilometers avstånd,
slog det mig
plötsligt, jag
försäkrar, utan
förekommen anledning
I dag är en dag av gammal
gammal vana
Jag slumrar
i takt
med motorleden utanför mitt öppna fönster
172
Det här betyder ingenting
Det där blå, för-
svinnande kring
gatumänniskornas vrister, slingan
av
satskonstruktionens
något
sobert
uteblivande fasa;
fragment, framgent
Det börjar miljö, kriminalhotellen
i samhällets DJUP / två förbannade kvinnor
skiftar vetenskap med aftonens kapitel
Jag kastar mina ögon i trolöshet
bort med trafikens besynnerliga verb
Det finns bara slut i kärlekens talström
Det finns inget fönster i världens riktning
173
Det Absoluta; teologiskt grundat
AVGRUNDSDJUPT
i celibatet, något Kyrkan
själv har misslyckats förstå
På det katolska
har jag överhuvud taget
icke skymten
av ett enda tvivel
Det metakatolska: först där
är man ända framme, en meter
över Kyrkans tornspets
ser man äntligt himlen klart, i
Faderns,
Sonens
och Den Helige Andes
namn
+, hell
Satan
174
Jesus? vilken helknäpp vettvilling,
som klippt och skuren ur en typiskt
spaderhispig mänsklighet av tokgalna dårar
Alldeles säkert hade även han ett
harem, spikarna
satt där de skulle
& lite sånt
Det var dåligt
Homiletiskt
välfurnerad med syntaxialt nocturne
bestiger jag mitt trygga fönsterkors mot universum
där psykosens baldersbrå reverbererar
Det var bättre
Mer med tystnaden besläktat, litteratur
och metaforlighet
i ögats axiomatiska inramningar
& Lite sånt
(Poesiskolan)
175
Enförna, det
är inte riktigt
skog, bara nästan
Tid och människa
176
Vem vill ha en ödesdiger toalett
i gästrummet
Väderlekens skönhet är så oerhörd
att frukostflingorna försvinner
Man stavar till ett äktenskap
och hushållet går överstyr
177
Om det finns en is av
populistisk ensamhet
att återspegla i ett
lyriskt ögonblick här uppe
förefaller okänt bland de sexuellt
förbaskat sköna jetflygplanen
Det kan man ge sig dada på!
Jag har en maffiöst förädlad tornspirsskog
att tänka på i övergångar mellan mina ryggrader
Världen blinkar mycket religiös
vid skuggan av unika andetag
i bortsåddhet från när till fjärran östern
deponerade med underlig sirocco
från politikernas illa förberedda hemmakvällar
Det bara sker i allmänhet
Vad blir då slutsatsen av detta? tja,
dra ut i dina slutna ögonlock och lär,
för jag har sannerligen ingen aning
Man är ju bara människa
178
Världen är ditt svarta köpcenter;
natten är lång
vid eftersläp av vårdbehovens
politiskt tomma solitud
i dans med nöd och sedvana;
eftertänksamhetens sångkartell
undertaktar reaktionens dunkla kretsar,
Herrens barnarena ord slår
UPP i din ryggrads våldsspiral, en
blixt av pornografiskt särintresse
väger andetaget mot ett torn av återkomst
och sammangungad storm,
en heraldiskt bruten väsensform
i människornas helgetystnad
som fotograferar tinglighetens bortvändhet
och sparar kollektivets dödsmoment
för morgondagens oberoende kapitel
179
En senare gång
löser modulen
Det här är mitt liv
av ingen annans
Sammansatt
i konsekvensens vanart
Oförlåten
i konsonantens nöd
Tar jag vind
ur tankens uppskov
Mot Nattens vidöppna skott
180
Minnesrummet
stiger under mig
Jag kan inte avstå
min estetik,
Förbrunnen
i Satans leende
181
Frågans finger
riktas
mot den röda knappen
Väderleken
imploderar
i atonal geografi
182
Undergångens stora svarta fötter sänks
likt vattentäkter mot vår grå planet
och politikens herrar byter satsmagneter inbördes
Folken dallrar i bekvämlighetsförbistring
likt papiljotter under jordbävning på världens G-sträng
Din arma tanke gror i samhällsvetenskapens kraftlinjer
Egalitära
lägers dålighetsmajorer formulerar Konst
184
Jag bär ett Ljus inom mig
Det är ett stycke teckenlöshet
ordnad i ett sällsynt anletsdrag, en
månadsprojektion av asymmetrisk cirkularitet
varinnanför en sammanslungad timme även cirkulerar
i enlighet med en stokastiskt förmedveten retorik
som kommer garderboerna att slockna
I fönstret hägrar samtidsdiagrammet
Fåtalsmässigt åstadkommer människorna ingenting
att tala om
i sammanhang med Kyrkans väderlek
Okularet dit är SVART
av optiskt tålamod, vi
upprepar:
det är en Solförmörkelse!
Att länet andas
förefaller otydligt
Att trädgården är din förnekar du
O konstiga musik
O väsensfåglarnas kollegialt besynnerliga tantra
185
Det finns så mycket oförsiktigt land
på ögonblicket mellan Enkelspår och Teckenspråk
Kan någon försona sig med det
Den infantila köpenskapens vågor cerebreras
utan sydligt samband mellan vårens kvinnor
som förintat sina ögon i mystikens parkskugga
Livet har en högre dimension, tyvärr
I egenskap av idog vapenhalare för Jesus Kristus
stryker jag mig eftertänksamt över solens
månsken i mitt beska ordförråd
och låter världsvid väsenslöshet avspelas till bandet
mellan glada barn
och domartid i samlad skala på besökstid
Så skall en slipsten skriftligt formateras
Det finns en medmänsklig förträfflighet
någonstans o någonstans
i trakten av din nästas bortre ögonbryn
av mjuk identitet
och kyskhet fallen mot en sval gård
vars skuggor reserverats för en ingen annandag
Så kan dikten avslutas
i något hemligt andetag
då väderleken önskar börja om igen
186
Det här betyder ingenting
Det där blå, för-
svinnande kring
gatumänniskornas vrister, slingan
av
satskonstruktionens
något
sobert
uteblivande fasa;
fragment, framgent
Det börjar miljö, kriminalhotellen
i samhällets DJUP / två förbannade kvinnor
skiftar vetenskap med aftonens kapitel
Jag kastar mina ögon i trolöshet
bort med trafikens besynnerliga verb
Det finns bara slut i kärlekens talström
Det finns inget fönster i världens riktning
188
Jag var lite nedstämd, klockan
visste inte riktigt när
Då sa väggen till
mig att låta tankarna flyta på
tankarna, de har väl sin poäng
och sådär; jag menar grådager
Ryck upp sej ur tristessen, va
Bliv till!
Och tankarna får bilder, gårdar
i kärlekens underliga sken –
189
Ögonblicket: det är
det DET det DET det
Är inte riktigt
politik
att vara utan satstempo
Det är bara början
– utan
sexualitet
Öva sitt steg i Så-
ledes, jag menar
Tystnad; med adverbial, något
Ickesagt, i rättning mot
platanens tillfresställande skugga, klart
söderut
Cesur i finalens inledning
190
Jag hör din
syn, lite savtrogen
Med ränderna på sidan
övar rummet dager
Och jag har c:a 50 kuddar
i stället för bara dej
191
Det är på många
sätt, förvisso
Vad nu är härmed sagt
192
Om det är så
skall inget vara
Det är herren Guds kapitelspråk
Vad fan det nu betyder
193
O Mästaren af
Ego, sedantidighetens husfason,
Bryter upp den
Samman-hängande
natten medelmåtta dum i en fantastiskt
ringare stund av estetisk överlägsenhet
Fråga mig inte vad det betydde
för nu vill jag tränga in i dig
Och stänga dörren
DÖRREN bakåt
NEDÅT inåt UTÅT
hemåt i min egen-
domligt
nertystade lägenhet
Där minnet fördröjer ett oåtkomligt dis: det
är så dina ögon förefaller mig om dagen
194
O att det går, jag
menar, att
leva, vi får, och att
gatornas halvt om
helt på vårt två gemen-
gemensamma bildspråk i erinrans dal
utsagda fångenskap vid och
med detta, vår mening
tog medeltid här, jag
öh menar förskrämd att, tja, det
är väl till syvingen
sist att så här va att
ensamheten lämnar paraplyer hitom sig
och vandrar vidare med
saktnödig tanke på dolda fickor av
nåd / fotografiskt obevisat motstånd, vill
inte så dödligt gärna förstå
att flickor med ögon där surmulen spådom
dröjer sig Envighet kvar från går-
dagsnattens exotiska burskap i
dy-likt ovidkommande samman-
hangsfångst av förlupen oskuld
bevarar mitt namn i apatiska leendens
uppståndelsetystnad bakom trafikens rygg
195
Sportsyster, du
följer mig vid handen som
sakta
stryker
likt
sunnan
vånda av en mandom svunnen
i askes
längs
just
ingen andra person i ungefär samma tempo
196
Talade du dig själv,
menade du i morgon
Lågorna, lämnande elden, lever
sitt oegennyttigt förbannade liv
Det har med oss att göra; våra
skuggor, i
rum, förenande
kropparnas oerhörda bild, tycker kanske om det
Ni förstår vad jag menar: inte
ett djävla dugg-
regn faller som avskeds-
temata genom den stadsanpassade afton-
gryningens
mened,
din
och i denna oöverträffade lägenhet
197
O kärleksnatt, vi
skall ej i morgon
mötas
och sedan aldrig
mer
hitta ner
till oss själva
Jag sätter mitt ord
i virvelblickens trappa
och stiger upp till sammanbrott
Radar in dina rop mot sin frånvaros lysande fallskärm
198
På världens enda
återstående
hotell inväntar
självmördaren
gryningens ögonblick
SONETTER
B. SONETTER
Anm. Dessa sonetter är ännu ofärdiga, jag har i vissa fall missat en stavelse, men det är ingenting och skall fixas till efter hand. Stavelseräkningen är det lättaste monentet i sonettformen.
1
Då vädret stiger fram med vilda sken
i nattens städer driver människor tillbaka
mot lägre innebörd. Låt sedan allt försaka
mig nu, försöka bli dig nära, sen
som annan skugga, likaledes ren
som ord i blåsande förvirring skaka
ur stunden sanning, ögonblick i vaka
– vad menar jag! Vad är väl nu idén
i denna väntan på det ofattbara?
Och vem är du då? Ingen, vad jag vet;
du saknar namn, så det är ingen fara
att Någon hinner upp vår hemlighet
i denna blinda natt där du må vara
mig ansikte och tom identitet.
2
En dröm om popplar följer promenaden.
En kropp har murats in i väggen. Bröd
förbländar mig och kastar mig som död
till marken och ilar längsmed ryggraden:
april. Ett vilt manöverfält är staden
där varje skugga saknar ljus och stöd
för tillvaron. Man lider ingen nöd
i kärleksäventyret, eskapaden,
bryt sönder denna kropp och låt mig leva!
När kvällens fåglar sänker sig mot oss,
då vet jag intet mer. Här lyser skeva
impulser fram bland träden, dunkla bloss
som lockar oss mot drömmens blinda skreva
och för ur varje riktning stegen loss...
3
En första rörelse, som kunde vricka
i gång en tid, en väderlek som hinns
hit fram av sina vindar? Nej det finns
nu ingen. Må så ingen klocka ticka.
En första ordning, varmed Gud kan sticka
stjärnorna hem i himmelens provins
att lysa ned i teleskopets lins?
Nej ingen sådan heller! Låt oss skicka
till ingenstans i rymden våra bud –
Oändligheten viker undan alla
förtrogna rum för världarna och Gud.
Som alla ting är andra ting! Den kalla,
förvända natten låter dagens skrud
till Djupet nedom ord och mening falla.
4
En hund tar tjugunio steg och stannar.
I snön finns en och annan stoppsignal.
Vi två går också. Stannar. Vid en hal
fläck, rödljus, eller tystnad som besannar
en farhåga? Så mångt vårt liv förbannar
med Olycka! Så gå i kyrkan, sval
och tröstande till sist. Ur mörkrets dal
kom vi som långa bänkar då bemannar.
Nu stänger livet sina dörrar, sa du nyss.
Nå, bultar vi på porten angeläget?
Då ska ju Herren öppna – om han lyss.
Nå, vi får se. Vi anstränger oss träget,
sen får vi be. Så ge mig nu en kyss;
här finns ej annat val än gilla läget.
5
En isblåst rakt i blicken, solar svärmar
i tårarnas kaleidoskop. Jag går
längs gatan som har följt mig alltid, når
till gatan ända fram, jag kommer, närmar
mig gatan, den som bländar allt med skärmar
av mörker och en väldig kraft som slår
och slår sin puls i blodet, mycket stilla står
det, varje ögonblick det förra härmar
– identiskt! Tanken slår mig: gatan ser
mig gå på gatan, orörlig och soligt
självlysande, jag lyser mer och mer –
Snart kommer nog polisen, det är troligt,
vadå, jag lyfter, kommer inte ner,
för jag är riktigt påtänd, fan vad roligt!
6
En klocka pekar bort emot ett tåg.
Det är en vinterdag när snöglopp skvätter.
En trötthet sticker till. Du tar tabletter
mot värk och väger dina ord på våg.
Du är poet. Din position är låg.
Tillbakadragen hör du stråkkvartetter
och odlar hemlig romantik som sätter
i brand inom dig vad omkring du såg.
Vi reser mellan skilda slag av timmar.
Som allt förbyts när huden det berör,
en ordlös poesi där allting rimmar.
Bli ung på nytt! Det rår du inte för.
Det är en dag när många ögon glimmar.
Du blundar, anar Gud som aldrig dör.
7
En kvinna i ett fönster: inte här
och kanske inte heller annorstädes,
en människa som existensen klädes
av drömsk förklaring, en exakt chimär
vars tillvaro är möjlig, temporär
och halvmedveten redan innan, glädes
jag ännu när det har gått över, rädes
jag ingalunda ensamheten som isär
till slut oss fört, så är ju vanligheten
i denna föga intressanta dal
av jämmer och elände, världen, smeten,
förskingringen och alla trista kval –
I drömmen endast finns realiteten,
min levnads ämne, och mitt ideal.
8
En tanke, som en lykta, plötsligt tänd,
befängd, förflugen… Se hur dörren glider
upp för ingen tveksamt, ljudlöst, vrider
sitt mörker nittio grader runt; förvänd
är nattens verklighet, som återsänd
mot drömmens mörka horisont. Du rider
en springare av oro, tanke, lider
du fara på ditt öppna fält, omränd
av det absurda? Månen lyser egen-
artad in genom fönstret, obeträngd
och glad, en skämtare: se hur han neg en
sekund, en bråkdels, leende, en hängd
förbrytare är vad han är, förtegen…
Så spring mot dörren genast! – Den är stängd.
9
En tavla vandrar genom skogens drömda
kultur, besatt av fjärran mänsklighet
av halvmedvetna ögonlick; diskret
är världens ögonblick, det ständigt glömda.
Bland syndfrihetsmysteria är gömda
i själens dunkelgrönska, som jag vet,
var kvinnas fjärrangrå identitet
som flyr dem hän; till dagsljus är vi dömda.
Så ingenting förstår vi. Nattens brus
av tungotal passerar då; allt via
går hemlig text oss närförbi abstrus
med Rösterna; vi torde sällan sia
därom; vår skog är mörk, där vandrar ljus
att söka, lugn; jag följer dig, Maria.
10
Ett ansikte av kärlek, sönderfall,
halveringstid, liksom i glömska bunden
till sitt förlopp, romantiskt blekt för stunden:
så ont är könet; avsikten är kall
och hungrig. Så begynner redan all
försening, strålande mot aftonlunden
där vår berättelse tar slut, från grunden
skall inget bygga sig till bild och mall
ånyo, stenar tar sig nog till vara
för stenar, bara tvivel förblir sant –
Radioaktiv är aftonlunden bara,
i aftonlunden strålar solen grant
på nedgång. Här finns inget att förklara
för allt är skilt från allt och likadant.
11
Ett ensamt månsken. Jag är mycket länge
från hemmatiden; och vad säger du,
o Sakta Matt, som ju är med mig nu
i flickgestaltens glimt, mitt ögas klänge?
Den är mig ej, som i din skugga tränge!
I dagens ljus gick sanningen itu
med drömmarna. De var mitt hemvist ju,
med stark betoning under sammanhänge
som inte går i ensamt månsken än –
Du tar min hand, och vi går syskonringen
av vägens oobjekt på tid och spänn
i asymtot mot oss och fågelvingen
av Tredje Ande, som jag har på känn
ur ögon, dina, mot de gömda tingen.
12
Ett kartblad ligger mörknat framför mig.
Jag borde känna detta landskaps trakter
bland vägar, stränder, åkrar... Dolda makter
förhindrar detta, jag förstår det ej.
Jag lyssnar efter några steg, men nej.
Befinner mig Därute. Trädens vakter,
betraktar mig på vägen, kyrkandakter
snarlik är denna tystnad. Panta rei.
Allt här är obestämdhet, dubbel syn
i åldrande och tvekan och jag manar
fram plåga och extas, en väg ur dyn
av minnen, ingen finns där, och jag anar
blott ändstationers punkter under skyn,
små röda ljus, hur ivrigt jag än spanar.
13
Ett kors, ett korsdrag här, att här förbliva...
I jordens tunna sandskikt mörkrets spår.
Följ tecknet som ditt namn förhärdat år
för år. Finns ingenting att sedan skriva
så läs det redan skrivna, försök riva
din egenart till spricka, dunkelt sår,
bli oåtkomlig: ingen skugga når
dig nedomsides ögonblickets skiva.
Det ljusnar här. Är denna lera tid?
Är dessa meningsfulla ord den lera
varav den meningen blir formad vid
förståelsesystemens rötter, mera
förvildade i skog, är mera strid
den dödens djupa ström vi må passera?
14
Ett ord betyder ingenstans. Du vänder
mot döden åter. Livet bildar sakrament
däri; och redan har ett intet hänt,
där allt du menar sedan åter händer.
Fördelad är din Gud i språkets bränder
som dör i fjärran. Hem till natten vänt
går ljuset, Logos, det som alltid tänt
det ingalunda över alla länder.
Ett ord betyder alltid. Ännu mer
betyder ord. Den samlade kontexten
betyder ingenting. Tillbaka ger
det inga texten; där igenom släcks den
och ljuset gryr. Mot hösten redan ser
du nätter förbereda återväxten.
15
Ett raster, flerskiktat, ett slags matris –
Så framstår varje människas Persona.
Identitet är något vi kan låna
men aldrig skaffa oss till något pris.
Den alltför milde går i kras och kris,
var förut offer som en Desdemona,
blir nu en djävul som vill slå och håna,
och framstå vederstyggligen på alla vis –
Du var, du är, du blir, vad avgör detta?
En svartnad eld – som det slår gnistor nu!
Som luften dallrar av en iskall hetta –
På gott, på ont? När hjärtat går itu
så finns ett annat innanför. Det rätta,
det enda rätta är att vara – du.
16
Fixera ögonblicket. Medvetandet
dör bort igen. Beskriv ett världsallt. Vem
skall gripa kring dig i ditt eget hem.
Du håller redan i den vänstra hand ett
väsentligt föremål du funnit bland ett
försvunnet antal föremål. I kläm-
kraft stor din hand, så höj den, stäm
sen tingens omloppsflöde, stanna bandet –
Din röst som jagat rastlös fram är släckt
och lugna tankar kommer nu tillbaka
med alltmer oåtkomliga objekt
den svarta rymden undandrömt. Försaka
det svunna och svep undan håret. Väckt
är tystnaden där du har satts att vaka.
17
Den vita mässan fortsätter förrätta
– och gör det fullt med stöd av helig lag
– människooffer än i denna dag
och tar sig sannerligen för att mätta
de hungriga med gudakroppen! Detta
förbiser man allmänt, dock! undantag
hos en och annan Upplyst ger behag
åt den katolska blodspassionens hetta.
Vi kristosatanister, vi aparta,
som framdeles skall höra hemma i
den samfund jag med dessa ord vill starta
må föredra en mera blygsam liturgi:
vi nöjer oss med rituella samtal, svarta
mässors mildaste eukaristi.
18
I frälsning motsatserna skall förenas,
att tro precis tvärtom blir faktiskt rätt,
och faktiskt finns det inget annat sätt
att rätt förstå vad som i Bibeln menas.
Ty ständigt ser vi synderskorna stenas,
profeterna på bålen brännas. Hett
och blint förnekar man allting som lätt
kan inses självklart; det är så man enas.
Den skyldige är inte svår att leta.
Den kristne mördade sin Gud med list.
Jag vet nog vad hans Hämnare kan heta.
Man tror mig inte, men det gör jag visst!
Det är nu dags att låta flocken veta
att den som skriver detta är Synkrist.
19
"O bönom oss och be till Böne-Mö,
o ständigt nya böner Gud vill höra
och som belöning oss till himlen föra,
det är ju sådan glädje att få dö…"
Förståndet smälter ned i känslotö,
o fåraskock! – Hur kan det mig beröra,
vad har väl jag med detta flum att göra
– jag hoppas ni är lyckliga, adjö!
Vad kyrkan faktiskt här i välden är
är väsensskilt från ett platoniskt esse.
Allt skumrask fromt vill jag mig undanbe.
Orört naiv, som Tolstoj eller Hesse
tror jag på Kyrkan såsom klar idé.
För annan "kyrka" har jag noll intresse!
20
Så fann jag sanningen; den är infam,
rent omöjlig, jag borde hålla truten,
helst innan jag blir både hängd och skjuten,
sen föda åt en evig vanhävdsgam.
Likväl får härolden ej bli för tam,
och vika för sin egen rädsla. Gjuten
intakt är sanningen och innesluten
som mitokondrier inom Islam.
På varje fråga kan jag kanske svara –
Men må jag detta, vad? Tja, fråga ni
som inte hyser mod att själva svara.
Det finns en följdriktig teologi –
och denna vägrar jag till slut förklara
för gör jag det blir allting – parodi.
21
En trädgårdslykta? – Avtäck metaforen
i NATT! Jag stiger närmare ditt hus
som Ande, danad av trafikens brus
i fjärran, bakom nöden, minnesåren
och tavlan i din kammare, som dåren
bebor i tysthet redan: en diffus
bekantskap, det är INTE jag, ett sus
i rören är mitt namn, som ögontåren
i ljuset, DITT: o nattlanterna; tu
är vi? det ska vi bli? Som lindens grenar
vid trädgårdsgränsen närmar jag mig nu
ditt fönster, VITT av lyckoskräck, jag menar
det börjar tändas till förening! Du
är Ingens Namn och Jag: det som förenar –
22
Jag går i skuggan av mig själv: en annan,
en ingen, som jag inte känner väl,
vars bleka ansikte och namn jag stjäl
med anonymitetens dis om pannan.
Han är en roll, en tillskrift. Sorgekannan
är min och inte hans, jag dricker, mäl
mig ut ur all gemenskap, kapitäl
för ensamhetens pelare! Och mannan
må dala Tillförsikt till mötes! Tro
och tillförsikt är jag, som dessa blinda
och ljusa satser utan ton och sko
av mening rider bort, nå vem kan vinda
än fler ur hoppets brunn? Jag sätter bo
i vinden. Natten vilar i sin linda.
23
Vi dör och arbetar i dessa njugga
och obestämda dagar utan salt
och mening radade i spalt på spalt
men utan text; ett ingenting att tugga.
– Identiteten! Den är som en skugga.
Men vems är den? Det blir mörkt och kallt
omkring oss här. Vad är det för gestalt
vars tystnad egendomligt nu tycks dugga
sig in i vardagslivet? Det blir lins
och ljus för vårt betraktande i ringen
av allt vi röner, känner, lär och minns –
Så tycks det finnas Någon mitt i tingen
redan – men när vi tittar ditåt finns
en annan bara; den, vars namn är Ingen.
24
Det måste allra djupast inom oss
där inget annat är än djupa natten
fullkomligt avskilt, klart och okänt vatten
lysa fram: så må stillhet bryta loss.
Det bor en vildhet i det där förstås
– här ute! Hur man vågar gissa att en
ensam man känner sig den svarta katten
nu smyga fram med med gula ögonbloss –
I drömmens ekar jagar drömmens mårdar
ur grönskans svarta stup ett klientel
av vakna ansikten som ingen vårdar
i dag! Vi måste hålla ryggen stel
– och sedan lugnt gå ut på våra gårdar
befriade från oro. Utan fel.
25
Det finns ett Ord. Det gror. Vad är vår jord.
"Allt flyter." Ansåg filosofen att den
berömda satsen rörde lätt vid skatten
av evig sanning mellan syd och nord?
Den mörka tystnaden förblir förspord.
Det gryr ett ljus, en glans i avgrundsnatten,
en solförmörkelse, ett okänt vatten
av tystnad bär oss fram till Herrens bord -
Så låt min tanke flykta som en svala,
min själ bli tyst, om bara en minut
av sång i toner utan klang och skala,
men vila, synnerligen sakta lut-
ning in mot det förhoppningsvis finala
Ord, vari all vår längtan mynnar ut.
26
Förtagen är effekten! Lås mig inne
i ljudets svängrum där det rena bor!
Jag siktar ingenting; med sinne skor
det inga sig förtydligande sinne
för dessa ord, som bildar upplyst tinne
och förberedelse till skott; jag tror
på Via Negativa, jag blir stor,
mitt tal är högt med Gud och Noll i minne.
Affekten är förtegen! Flyg mig hem
till Månen som är lika tyst och sluten
som själv jag vill i bästa mål, så vem
är du som inte hör min sång? Ställ ut en
lanterna i din ljusa garderob och stäm
oss återtåg på ren gitarr – beskjuten!
27
Visst är du osäker. Asocial,
rent av. Du blir så ofta fly förbannad
och slår ifrån dig vilt och fullbemannad
som av demoner! Vem har något val
i livet? Självkontrollen, den är skral,
din självbild lika usel som besannad
och levnadsbanan tycks i fiasko stannad –
Lägg på en annan rem då! För på tal
bara vad ingen annan kan begripa,
gör framtoningen underlig och skum!
Så kan du kanske klara upp din knipa
– för övrigt är realiteten stum,
sin äkthet måste man till äkthet slipa
där sanning bor: i ordens mellanrum.
28
I varje missvisning bor en kompass,
ett vägval ingenstans, men ut ur tiden
och in i något annat liv. Beriden
allt längre in mot drömmarnas terrass
på berget NED i värdelandets klass
av intressanta landskap, bakåtskriden
allt längre UPP däri går kroppen, vriden
av tanken alltmer sidledes i jazz
och andra lugna rytmer lockad inne
med löfte om en salig undergång: dit ut
bar stunden hän, behåll den i ditt minne,
bevara den i varje ny minut
och möt den NU med öppet ryttarsinne:
där börjar färden och där tar den slut.
29
Hur än dit fönsters upplösningsförmåga
gestaltar ingenting förblir jag där.
Du känner mig. Du vet jag har dig kär,
såsom man säger – låt det måttet råga!
Så brinner högt en nytänd mandomslåga
att själva Månen känner sant begär.
Ah, du klär av dig, åh hur bra du klär
i bara mässingen – hur kan du våga
mig fresta i så okänd nattregi?
Säg törs man ringa på? Jag är försiktig,
jag frågar först mig själv; har pli
minsann, på, öh, mig själv, en riktig
charmör, oh yes, när du och jag blir vi
då skall jag ingen lusta bli dig pliktig…
30
Om du har frågat dig var ljudet finns
innan det låter – fick du svar på denna
besynnerliga undran? Kan det ränna
upp genom ryggraden som därvid spinns
likt tvenne blonda strängar, hastigt sins-
emellan spända, så kan ljudet spänna
sitt ormskinn över blixten, vi kan känna
stötarna fångas under lätets lins –
Den bilden är förvirrande. Där vilar
den strax försvunnen i sin tomma kropp
av muller på distans. Här kommer bilar
förbi på motorvägen, ständigt lopp
i stilla landskap. Aftonsolen strilar
från brutna skyar utan stund och stopp –
32
Längs zodiakens vandring står en mur
i ständig byggnad mellan ögonblickar
från Du till Nå! Och vädergumman stickar
av moln och nystan här sitt ur och skur.
I ögonblicket stannar varje djur
ett ögonblick: det här är världen; skickar
sin tomma blick från Nu till Då och vrickar
sig fram ett snäpp ännu i sinom tur.
Vår mur är väl en metafor för tiden?
Det här är verkligheten, månaden
och timmen. Vem kan vara säkert riden
bland dessa varelser? Och vem är vän
och vem är bara fiende som vid en
annan mur låter porten slå igen?
33
O fantasi! Som tankarna må ludda
sig upp i oförnuftet! Du blir glad
och lämnar fri tristessen, drar åstad
mot Ingenstans likt fåglarna och Buddha.
Då kan du ändå under flykten snudda
vid en och annan vind och någon rad
i dikten; kanske denna. Vem vet vad
du läser? Säkert är det lite udda.
O väderlek, o meteorolog!
Du skapar själv din verklighet helt riktigt
i oförnuft, som vinden åker tåg
i vinden! – Det var ganska oförsiktigt...
öh, formulerat... eh, likt våg på våg
då...? – Äh! Det där är inte särskilt viktigt.
34
I varje ord du talar till mig om
bor Kallelsen till gatans mörka ände:
och vem vet vilka som dig en gång sände
och sänder dig igen? Från oss till dem,
de andra, dit går färden ständigt: kom
och sök! Här finner du mitt blände
och dina skuggor som dig alltid vände
mig ryggen, alltid drev ett steg framom –
I övergivenheten finns det mening
och natt. Vem vet vad dessa ord till slut
förändrar – som en stilla vattenrening
strax innan livets flöde löper ut
i tomma intet? Bortom all försening
oss väntar kanske sanningens minut.
35
I dormitorierna här: ett ljus
av tvivel vidrör ständigt våra lätta
drömmar i natt, det irrar, vill berätta
om Annan sanning, flyktig och diffus –
I skilda gathörn vid trafikens brus
talar vi med varandra, som om detta
nu vore möjligt, namnen riktigt mätta
som avstånd mellan oss bland dessa hus –
En hemlig park står svunnen bakom husen.
Och där är springbrunnen. Så hög och vild
är vattenpelaren, av teckenljusen
från Annan stadsdel blinkande och spilld
till detta universum, att här står du frusen
i ögonblicket in, ur stunden skild.
36
Vad hädelse som förekom! Precis
var solen! Människorna? Som förbytta,
i svarta gummidräkter klädda, lytta
och halta, konstiga på alla vis
som om de sökte vinna något pris
i galenskap, vadhelst till ingen nytta...
Att slunga runt symboler! Att förflytta
sitt verb i återtåg kring världens dis
och möjlighet är det projekt du sedan
den djupa samhällskrisen vi har sagt
en del om här nu övar idogt medan
all väderlek och vind i egen takt
förvandlar sömnen inför Gud som redan
förintar den i en och samma akt…
37
Vi börjar med en dal i månljus: natten
i bild! Var ligger himmelriket då?
Dit kan man ej i våra drömmar nå –
En dal i månljus var det. Kanske satt en
förvirrad konstnär här och tänkte att en
sån tavla skulle hänga lämpligt på
en vägg; den kostar tusen eller två –
än sen då? Pengar rinner bort som vatten,
var ligger himmelriket då? Mot kval
och lust bärs ändå hoppets ljusa flamma
i varje meningslös epok; i tal
och skrift rekommenderas vi anamma
den ena eller andra sanningen. En dal
i månljus, var det; men det gör det samma.
38
Det är så mycket med det jordiska, jaha?
Som till exempel Gud? Det fattas bara
att denne bryr sig om sin barnaskara
och därför existerar till sig bra.
Det är så mycket med det nattliga: att ta
en dröm på allvar, kan det vara
så tillrådligt? Där kanske göms vår snara
fördömelse, så vill vi dit? O ja!
Det är så litet man begriper. Livet
förblir i varje ögonblick en dröm,
ett blad ur illusionens bibel rivet,
det virvlar bort i läsningen, så glöm
i oförstånd nu allt som det är skrivet
längs medvetandets vägledande ström!
39
En plats, kanske den största man kan finna
är sorgen att man aldrig möts igen.
Jag vet en busstur. Åter leder den
till ingenstans, en skymningsvärld att vinna,
förlorad är den, redo att försvinna
på omvägar är jag, liksom en vän
jag en gång hade. Glömd är sanningen,
förgäves dessa avstånd jag vill hinna
och minnets fåglar flyger nu på nytt
mot inga. Alla nekar att bli sedda
som om de min förintelse har skytt.
Nu är de till sin skapelse beredda!
På spaning efter aftonen som flytt
skall namn till nya ansikten bli ledda.
40
Så ovanlig och levande, så rik
och olik, genom rörelsen så nära
där borta är den, att man kunde lära
sig spela den: jag talar om musik,
en kommande mystik, som orden lik
ett samband. Jag har inget att förtära
förutom detta landskap jag vill bära
i verbens avlägsna dianetik
som närmar sig min öppna mun, luftburen
och stum, ett frågetecken mitt
emellan oss: vi möts på landskapsturen,
vi präglar nu varandra, sätter ditt
och vårt i samband med de vilda djuren
som kretsar avlägset kring sig och sitt.
41
Jag klarar inte av de stora orden.
De skrämmer mig att fordra det jag vill
men utan egen vilja, imbecill
i vacklan mellan Gud och altarborden,
där tränger de mig in! De fromma morden
skall alltid fortgå, folket strömma till
i svarta skuggor klädda. Kyrklig drill
och offerskugga vilar över jorden
kontinuerligt, lägger grav vid grav
(fast aldrig nu), de samlar sig till städer
där texter som jag inte klarar av
att läsa ger åt själar ton och kläder
– vem är jag då, vår Gud? – En tom enklav
är allt. Han flyr i hoppfullt bleka väder –
42
Det kommer någon dag då ingen und-
kommer i denna natt som redan lyder
den kraft för vilken mina kroppar pryder
en fjärran svart, magnetiserad lund.
Där nalkas Någon likt en trogen hund
– ty hängd vid Ordens blinda vällust tyder
den Enda själv korrekt den ljusa sky där
den Enda texten glimmar för en stund
av esoteriskt vansinne, en brand, ling-
vistiskt exakt, förtegen och besatt
av tecken stadda i konstant förvandling –
Så öppnas åter dag i denna natt;
där förekommer tvivelaktig handling,
där möter jag min flicka, Sakta Matt.
43
Så månljus natten som absurt förenar
de enda två som inte finns med bädd
och kroppar som i tyngdlöshet, beredd
till ingen gud, förstår du vad jag menar?
Mysterium! Ett träd med onda grenar
mot galenskapen sträckta: du är ledd
av dem till mig, i vänsterögat sedd
och sprungen in bland ljus och tomma stenar
– passion och fasa! Motsatser i natt
och tystnad! Detta är min trädgård, funnen
av dig, min glödögda och svarta katt,
naturen här är symbolik, förrunnen
– O hitförrymda flicka, Sakta Matt
är nu ditt namn, din gåta redan hunnen!
44
Att utforskande språkets möjligheter
få genomströva dess geografi:
nog finns det självändamål djupt däri,
man finner nya jagidentiteter
i spel av metaforer, rim och meter
ett nytt semantiskt /semiotiskt vi.
Man går dem liksom skog och sjö förbi
en höstdag lyckligt hög och klar som eter.
Som allt förs in i växelverkan här!
Man färdas utan mål och mycken möda,
har ingen aning om varthän det bär.
Det är en oförutsägbar sorts gröda,
en frihetsgenerator vilken lär
oss väcka upp oss själva från de döda.
45
Ja, äntligen. Nu var det vädret dog
och medvetandet blixtrade vid grinden
till skogen in! Din andning? Jag bar in den
till mörkrets ansikte. Det såg och log.
Vad gjorde jag med dina ögon? – Tog
dem med mig. De försatte här i spinn den
förgrenade sekundens tid och vinden
som inte fanns i denna tomma skog.
Din kropp? Den bar jag inom mig försvunnen
bland dina tankar, som jag mötte där
ett ögonlick förgick och jag blev spunnen
till immateria i stolt begär
hos dig som inte finns, men oförbrunnen
alltsedan dess min kropp och själ förtär.
46
"De gudar som oss elden lånar från
sin himmel måste därutöver skänka
oss heligt lidande och sorg, försänka
i mörker människan i samma mån,
så säger jag, jag är en jordens son,
så måste jag, till kärlek ämnad, tänka."
Han tystnar. Ingenting tycks kunna kränka
den tystnaden som ter sig lik ett dån.
Han ser i flodens vatten fackelbränder,
hör vagnar gnissla högt bland fjärran berg
och läser bud som mörka skogar sänder.
Som kåda är hans egen kropp och märg,
hans blod då? – Ingen vet vad som där händer
och ingen visste någonsin dess färg.
47
I människorna sådda ligger fröna
och skyndar sig förbi varandra kvickt.
Som skogar tynar chanserna på sikt.
Av mögel täcks det lätta och det sköna.
Tillfällighet är allt som kan belöna
till slut oss alla. Stunden ligger dikt
mot ögonblicket an. Vad är av vikt
är allt och ingenting som finns att röna.
Nå, människornas tid var dum och seg.
En mängdberäkning gör de digitala
skyltföntren nu av oss som gick och teg
här nyss förbi. Sekunderna blir svala
och trottoarer mäter våra steg
som svinner liksom kvällen börjat dala.
48
Jag bor i huset. Starkare än jag
är huset. Jag är ensam här, och många
besöker huset, och jag hör dem gånga
omkring och småprata, en blek och vag
men närvarande skara. Det är dag,
jag drömmer inte! – Även kommer långa
sömnlösa nätter; jag hör redskap stånga
mot golv och väggar, gästerna tar tag
och städar huset åt mig, tack! Jag bjuder
på middag sen med damm från alla vrår
och vinklar djupt ur minnets latituder
upphämtade och rätade av år
till kryddor. Svaga melodier ljuder
– tills huset åter tyst och ensligt står.
49
Den gröna sommaren har blivit stilla
så stilla som ditt ansikte: en klar
kristall; men bakom aftondammen skar
en smärta i fåfänglighet dig illa.
Om det var verkligt eller ödslig villa
– vem vet. Men blommor dog i ont förvar
och koltrastens förskrämda sånger bar
dig bud om ofärd, natt och blod att spilla.
Din sömn är likväl ännu inte störd.
av denna blinda oro. Fridfullt susar
den övergivna skogen sakta förd
mot byarna allt närmare och tjusar
de sovande. Av årets välljud rörd
är ännu jag med hågkomst som berusar.
50
Kortspel till klockan fem. Maskinens sus
i måssprängd gryning. Öar. Men på natten
var skeppet högt och störtande. Och skratten,
de kunde tappa taget om ett hus
av kort, en kvinna, villebråd i ljus-
reflexer, prisma, doft av pälsverk, vatten
ställs fram och mannen tar en drink så att en
skugga lämnar konversationens brus –
Så urskiljs döden, lätt fotograferad,
den drar över barens flaskpyramid,
försvinner, tack och lov. – Generad?
Nej, inte barmästaren! Han tar vid
i alla lägen. – Klädsamt animerad:
vår samvaro. Så länge det är tid.
51
Mitt tåg blev stilla i augustinatten.
Här var en väldig stad. Här satt jag trött
och såg mot blänk och ljus. Vad blir jag mött
av här, av sorg? Då tycktes plötsligt att en
hel mängd av höga blommor kring ett vatten,
en damm, liksom en vänlig hälsning glött
till mig, det lyste fram i gult och rött
och jag blev glad och hoppfull där jag satt en
minut och vilade. – Men plötsligt hård
kom verkligheten åter: blixten tände
med ett den fram, där såg jag, vård vid vård,
vart än jag mina yra ögon vände,
en stum och meningslös begravningsgård
till synes breda ut sig utan ände.
52
Vår tillvaro: i tid horisontal
och ständigt framförlängd, generationer
som följer på varandra genom zoner
av människohistoria i kval
och vällust, tystnad, tvång och val,
vadhelst du vill. Vår kunskap om miljoner
aspekter härpå grundar lärdomstroner
– vad ovanefter är förblir final
och oåtkomlig gåta: det får gälla
som trossak blott och svävande idé;
för inga människor kan föreställa
sig det mot tid ställt vinkelräta ske –
vi är ju tvunget endimensionella.
Så får vi spekulera, tro och be.
53
Visst gör det ont att brista. Nästan jämt
och ständigt här vid randen av det inga
och alltför svarta, motsägelsen, ringa
är trösten att det overkliga, dämt
i dina ögon förefaller skrämt –
För båda hör vi dissonansen klinga:
alarm. Och jag vill bara springa
i väg som ertappad med dåligt skämt.
Så pinsam Döden är, så skymflig drömmen
om närhet, liv och verklig poesi.
Man måste skydda livet djupt i gömmen
av illusion mot livet, parodi
på livet, tiden, medvetandeströmmen
det inte heller finns en mening i.
54
Vad säger du? De gjorde det på riktigt?
Det kan jag inte tro! Har du bevis?
Få se! För jag betalar vilket pris
som helst minsann, ja det är inte viktigt!
Sånt här, är inte det anmälningspliktigt,
liksom? Så ut med språket, please!
Nåväl, vem bryr sig. Jag är ingen gris.
Jag tycker bara det var oförsiktigt,
ja om det var på riktigt menar jag.
Nå var det det? Äsch jag vill bara veta,
liksom! Sånt händer nästan varje dag,
liksom. Ja, vissa scener kan bli heta,
det spelar ingen roll och ingen lag
är kränkt, men någon lär det alltid reta.
55
Till redaktionen kom en volontär.
Det var väl nån filur som någon kände.
Han ställde nästan bara till elände
med allt, han var just bara till besvär.
Och redaktören tänkte: ja, det här
får lösas på nåt vis, hur fanken än det
kan falla ut! På enkelt uppdrag sände
han unge mannen sedan, ty "så lär
han sig". Åh ingen dans på linan slaka!
En kort notis om bypampen i Skog
som höll ett tal. – Och grabben kom tillbaka
med oförrättat ärende och log:
"Tyvärr, det blev inget. Han börja skaka,
sen fick han hjärtslag och föll ner och dog."
56
Jag tog mig före att dig kurtisera
med en gitarr på högsta hastighet
och du berömde ljudets kvalitet –
Jag sa förbryllad: öh, jaha, vad mera?
Du svarade: "Försök att imponera
på mig! Jag har en dunkel hemlighet
berätta den, så att jag också vet,
hihi! Sen kan jag kanske gratulera."
Då blev jag mycket manligen bestämd
och sa: "Nog vet jag, lilla stumpan...
Din sexualitet är alltför dämd,
så ta nu sakta av dig ena strumpan
och blir jag inte därvid alltför skrämd
så kan du sen få klämma mig på rumpan!"
57
Det är en ljum och vårlig söndagkväll.
Det skymmer i den stora parken redan,
och allt tycks löpa hastigare sedan,
men barnens lek som nyss ljöd vild och gäll
har äntligt domnat undan lugn och snäll.
Här dröjer jag mig gärna kvar alltmedan
det lyftes av mig, dagens id och ledan
som tyngt mig; pliktens eviga rondell.
Crocus, du blänker givmilt utan grunder!
Crocus, du fröjdar mig som jag är van!
Inunder stora lampor, som ett under,
där står du, ger mig hemligt ny elán –
Crocus, å du min vän i svåra stunder,
jag ser dig lysa på din dunkla plan.
58
Det är nåt egendomligt med balkonger.
De glider mycket tyst och lätt ibland
en centimeter fram mot fjärran land –
Det är nåt egendomligt med perronger.
Där kan man höra liksom tysta sånger
av Ingen framförda, som på en strand
till Evigheten... Vinden rör sin hand
och orden svävar tysta som ballonger...
Det är nåt egendomligt med lyrik.
Den säger alltid någonting fast inget
egentligen blir sagt, en semantik
som utvecklas ur tystnaden omkring ett
försvinnande... En sång, som ingens lik
gör ord till sång och språk det sökta tinget.
59
I natt är dagen slumpmässigt förbunden
med husens vinklar och musikens vrår
– ja, vad du önskar! Under tiden går
orörlighet från rum till rum, för stunden
djupt nedåtgömd i världens brunn; den
intakta metaforen undflyr oss. I år
är livet meningslöst, ja, du förstår
nog inte. Var finns enda offerlunden
som förklarar dessa ord med någon stark
berättelse den hängde mannen saknar
i varje osedd bok? – Men dagens ark
skall åter tändas. Linjespelet slaknar
i detta nu. Som barnen i en park
är människorna trygga där de vaknar.
60
Det där är alltid omöjligt i grund
och botten. Motsäger sig självt. Förbrinner,
förbränner. Sorgen innanför: som thinner
i luften, eftermiddag, varje stund
är orimligt förskjuten, vem är kund
hos verkligheten, gatorna försvinner
– melankoli! Den bleka tiden rinner –
Jag går till parkens tomma sorgelund
och minns: det där är alltid aldrig, ingen
är där; det där är alltid säregen
förtvivlan, fågeldöd, jag går omkring en
minut och vänder åter in i den,
för tiden undflyr ingen, orden, tingen
och varje ögonblick är här igen.
61
Jag bär en tvivelaktig hemlighet
inom mig. Det är någonting som illa
bestämmer väderleken i min lilla
världsdel i dag, en galen kvalitet
i bleka skuggor, och såvitt jag vet
bor ingen under skrämda tak, förvilla
mig nu igen! Och det blir stilla
och paranoiskt. Min identitet
är osäker – förvilla mig i vaka,
väck upp mitt namn där andra namn har såtts!
I källarfönster brinner ljusen raka
av ångest! Intet vansinne har spåtts
mig, ändå för mig tystnaden tillbaka
dit där mitt eget självmord har begåtts –
61
Men aftonfärgerna är inte tunga.
Och villorna har ansikten i ton
och ljummen tystnad kring en tågstation.
Jag ser lokaltåget i fjärran gunga,
det kommer inte närmare, men unga
och obestämda år är här. I skon
har jag ett mynt, valören: En Miljon.
Och ljusen tänds; de börjar hemligt sjunga
om någonting som inte någon vet
men någon hemligt känner väl. Det skrider
allt närmare. Och Månens minaret
står hög; den ropar tystnad, sprider
sitt budskap, vad? Det är en hemlighet;
förblir en hemlighet i alla tider.
62
Jag går i skuggan av mig själv: en annan,
en ingen, som jag inte känner väl,
vars bleka ansikte och namn jag stjäl
med anonymitetens dis om pannan.
Han är en roll, en tillskrift. Sorgekannan
är min och inte hans, jag dricker, mäl
mig ut ur all gemenskap, kapitäl
för ensamhetens pelare! Och mannan
må dala Tillförsikt till mötes! Tro
och tillförsikt är jag, som dessa blinda
och ljusa satser utan ton och sko
av mening rider bort, nå vem kan vinda
än fler ur hoppets brunn? Jag sätter bo
i vinden. Natten vilar i sin linda.
63
I soluppgången, ensam där jag går
på gatorna, går ljuset skallgång, finner
sin väg och min och bron vars kliv nu hinner
till andra sidan vattnet. Något får
så allt att darra. Jag ser dig där du står,
du kastar ingen skugga, du försvinner
i ett av världens mellanrum, där rinner
solljusets hymn som inget öra når.
Ty glömd är mörkrets lugna andrastämma
och mellan varje rad förtegen, brant
mot natten öppnad inåt i dilemma
och möjlighet. Och staden, det är sant,
är övergiven, men där hör du hemma
liksom på horisontens brända kant.
64
Stå mitt i tiden och ha här att göra
bland ord och kopparplåt, ekonomi,
signalement, Teknopolis, magi
och melodier överallt att höra.
I lätta reflektioner sammansnöra
det skilda till ett sammanhang vari
en störtbotten är nådd: asymmetri
och innebörd! Här kan jag tingen röra,
nu vill jag öppna ögonen och se
hur människor bärs fram i skilda öden
och börja själv en egen odyssé,
fösvinna ned i gatans liv och flöden
– min jacka lyser blå. Och bara det
som inte finns står mellan mig och döden.
65
Här syns irritationen under lupp:
jag ser mig själv med högt och stilla hat en
förvirrad eftermiddag laga maten –
Blir åter matt liksom en galen tupp,
man måste ju fungera bra i grupp
– en jävla hönsgård! Ligger ord i faten?
Må då Olycka tysta nonsenspraten,
förståelse gå källartrappan upp,
ett alfabete sänkas i det veka,
förvända tillvaro som bildar söm
där barn i sömnen fortsätter att leka –
På natten kommer frågorna: en ström
av djur med obesvarade och bleka
ansikten. Huset dånar kring en dröm.
66
Tillbakadragen har han intresserat
sig djupt för nattvardens mysterium:
hur bröd och vin förgår i mässans rum,
och vad som danas transsubstantierat.
Själv tror han nu, att ej finns mycket mer att
förtälja, just, än just det här, så stum
är han, vars cogito et ergo sum
förblir såhär försiktigt formulerat:
"Där brödet svann i ljus bor all förmåga,
det ljuset är det vi förtär, och har,
och blodet lyser, det förblir i låga
och livet upphör inte, allt blir kvar,
för livet ställer alltid tidens fråga,
och frågan måste därför sakna svar."
67
Jag trodde verkligen jag såg allting
så klart och tydligt: ungdom tror sig veta,
minsann! Och tveklöst går den ut att leta
sin tros bekräftelse all världen kring.
Sporadiskt träffar dock oss alltid sting
av köld i verklighetens vind, och heta
impulser från en inre natt vill ständigt reta
vår tillit; visst till slut är ingenting.
Vår trygghet var det. Den nöts ned så sakta.
Den ljusa värld vi föddes till blir skum.
Envar får ensam själv sin boning vakta
till slut, sin kyrka återbaka. Stum
är sanningen, alkoverna intakta,
mitt bröd? – Är Corpus Christi Mysticum.
68
Hur börja? – Kanske med ett judiskt arv,
diskret dubblerat, som så mångt kan vara:
att både G-d och S-x är onämnbara,
vad trodde du? Det här är inget larv.
Just du är Mästaren, vars ärevarv
är fullt förtjänta, Ingmar, men förklara
vad icke kan förklaras lär nog vara
styvt jobb, såsom att skarva skarv med skarv...
Jag tror nog du förstår. Så dubbelt bräckligt
är nattvardsgästernas novemberljus
och själens djupa mörker bara spräckligt...
Dilemmat rev du i ditt malörtsrus:
är kanske inte det bevis tillräckligt
för G-d, att S-t-n bygger svarta hus...?
69
O landskap, såsom hämtat ur en sägen!
Kring ensamheten stor gemenskap gärdas
i bortvändhet mot Ljuset. Inga lärdas
är Sanningen, till alla dock benägen.
O väg framför oss alla – obelägen!
Försvinnandet förblir det evigt värdas
bestämda värde här och nu. Det färdas
en mänsklighetens karavan på vägen.
En spegling tycks oss ständigt framåt sända –
Det ljusa molnet framför vägen bär den
fram mot sig i sin blixt, den ovvända
i varje ögonblick på denna färden
och att vi lever NU: det är det enda
beständiga förhållandet i världen.
70
Så störst av allt det här är fjärilsleken..
Det låter mycket vackert. Är det sant?
Den frågan är nog pinsamt obekant
och brövas får den, bara vänd på steken
är hatet minst? De fromma diskoteken:
där dansas säkert ändå likadant
till samma skiva ystert och parant
man gjorde själv, tills illusionen svek en.
Och vad är Evangelium? Sortera reken
ur oansvarets korsband elegant,
prelat! Sitt halleluja skrek en
brevhök sen mot himmelens ljusa spant –
Men jordens himmelsljus är bara veken,
och bara där är kärlek dominant.
71
Jag sa: "De lärdes intellekt var vassa
i svunna sekler och skall så förbli
framöver, vad det rör teologi,
en fakultet med diger andlig kassa.
En samlad, synnerligen helig massa
av genomreflekterad teori
av himmelskt ursprung: det besitter vi."
"Åh jess!" sa flickan, " låt mig långsamt jazza,
men sanningen är inte för komplex.
Fullt tillgänglig den stora Hemligheten
som göms i Templets yttersta annex,
potentiellt är envar allförveten
att oupplöslig dubbelkraften Sex
och Gud förblir superbt Realiteten!"
72
En garderob. Den gläntar. Vi ser två
små glada huvuden helt oblygt kika
i rummet ut: vad Lust och Skam är lika!
är osökt häpen reflexionen då.
Vi drömde länge fromt och fredligt. Nå,
nu tvingas fridens illusioner vika.
Kan Synden kanske våra liv berika?
Hm, livet måste hämtas ur sin vrå –
Och Kunskap slet¨i mörkret upp sin reva
och människan är inte imbecill
sen Adam väcktes av sin trogna Eva.
Men felet med det liv dit alla vill
är bara att det aldrig börjar leva
och att vi aldrig någonsin – finns till!
73
På bron: mot någon industri, ett
helt öde ställe; plötsligt: absolut
storm, kaos, det blixtrar en minut
av vanvett, det är rena raseriet –
Och katastrofens larm förbyts nu i ett
stort lugn där rökar stiger, flyter ut
oändligt tunt på himlens sjö till slut
lågt som en bildkant över sceneriet –
Och ingen känner framtidshemligheten –
Vi återvänder hem. På vägen når
vi förorterna, anonymiteten –
På torgen driver ungdom av igår
förströdd och aningslös och omedveten
inför den svåra köld som förestår.
74
Vi talar bäst i metaforer här
då orsaken förklarar metaforer:
koncentriskt faller de som meteorer
och bringar natten punktvis klarhet när
det gäller? – Ingalunda! vad som bär
sin mening är ju drömmens spårer-
farenheter, intakta... mycket svårer-
sättliga... ungefär som Baudelaire...
Till saken: denna vill vi kontrollera
men saken själv är bortom all kontroll.
Man kan i all oändlighet sen diskutera,
det gör alls ingen skillnad, spelar roll
för Månen på sin höjd. Vad kan vi mera
studera? Ärligt talat har vi just noll koll…
75
I varje ord du talar till mig om
bor Kallelsen till gatans mörka ände:
och vem vet vilka som dig en gång sände
och sänder dig igen? Från oss till dem,
de andra, dit går färden ständigt: kom
och sök! Här finner du mitt blände
och dina skuggor som dig alltid vände
mig ryggen, alltid drev ett steg framom –
I övergivenheten finns det mening
och natt. Vem vet vad dessa ord till slut
förändrar – som en stilla vattenrening
strax innan livets flöde löper ut
i tomma intet? Bortom all försening
oss väntar kanske sanningens minut.
76
Det är din puls jag låter slå i munnen
och munnarna förbyts av andedräkt
i andedräkt. Av ögonlocket täckt
är blicken dit du flytt, dit du är hunnen.
Lägg ansikten i vatten! Hastigt spunnen
är strimman där din axel dröjer, sträckt
mot rummet, väckt, av ljusa dofter släckt:
i äpple, kummin, bläck är jag försvunnen –
Det är en mun att falla i, förbli,
det är ett läte, verklighet och villa –
I denna slummer bor en melodi
och den är inte din, men rädd att spilla
en enda ton försjunker jag däri,
försvinner, simmar bort och vakar stilla.
77
Ett löv som faller; tanken i din blick;
en dunkel dunge, grönska som en grotta;
och alltid denna längtan som vill blotta
en plats som väntar mig i oförändrat skick –
Det här är platsen dit jag aldrig gick,
förlorad, irrande som i en åtta –
Och lövet faller, orden börjar lotta
sig fram i vattenkärl, så tag och drick –
De sjunker ned som löv i bäck och sinne,
de fyller tanken i din blick, din rygg
försvinner i ett kärl av år och minne
som gräs och gran i bild, så vattenskygg
i detta regn av slummer djupt härinne
i rummet jag har druckit flyr du trygg.
78
Så ovanlig och levande, så rik
och olik, genom rörelsen så nära
där borta är den, att man kunde lära
sig spela den: jag talar om musik,
en kommande mystik, som orden lik
ett samband. Jag har inget att förtära
förutom detta landskap jag vill bära
i verbens avlägsna dianetik
som närmar sig min öppna mun, luftburen
och stum, ett frågetecken mitt
emellan oss: vi möts på landskapsturen,
vi präglar nu varandra, sätter ditt
och vårt i samband med de vilda djuren
som kretsar avlägset kring sig och sitt.
79
Jag växlar mina lätta sinnen, känner
ett äpples rodnad, hör en syrlig frukt.
Ett bett i tanken bringar tid i tukt
och längtans ordning svala ord som bränner
sin bro från ljud till sak, en morgon spänner
sitt gyllne skinn från hörn till hörn, från bukt
till bukt i rummet, bär en sydlig lukt
till minnet. Inga mänskor, bara vänner,
en skingrad närgemenskap finns det här
som där, i barntiden med promenader
som ännu inte gjorts. I lätt besvär
och saknad vill man gå; vad eskapader
för in bland ord som inte finns och där-
för kanske kan förklara dessa rader...?
80
Det kommer någon dag då ingen und-
kommer i denna natt som redan lyder
den kraft för vilken mina kroppar pryder
en fjärran svart, magnetiserad lund.
Där nalkas Någon likt en trogen hund
– ty hängd vid Odens blinda vällust tyder
den Enda själv korrekt den ljusa sky där
den Enda texten glimmar för en stund
av esoteriskt vansinne, en brand, ling-
vistiskt exakt, förtegen och besatt
av tecken stadda i konstant förvandling –
Så öppnas åter dag i denna natt;
där förekommer tvivelaktig handling,
där möter jag min flicka, Sakta Matt.
81
Så månljus natten som absurt förenar
de enda två som inte finns med bädd
och kroppar som i tyngdlöshet, beredd
till ingen gud, förstår du vad jag menar?
Mysterium! Ett träd med onda grenar
mot galenskapen sträckta: du är ledd
av dem till mig, i vänsterögat sedd
och sprungen in bland ljus och tomma stenar
– passion och fasa! Motsatser i natt
och tystnad! Detta är min trädgård, funnen
av dig, min glödögda och svarta katt,
naturen här är symbolik, förrunnen
– O hitförrymda flicka, Sakta Matt
är nu ditt namn, din gåta redan hunnen!
82
Att utforskande språkets möjligheter
få genomströva dess geografi:
nog finns det självändamål djupt däri,
man finner nya jagidentiteter
i spel av metaforer, rim och meter
ett nytt semantiskt /semiotiskt vi.
Man går dem liksom skog och sjö förbi
en höstdag lyckligt hög och klar som eter.
Som allt förs in i växelverkan här!
Man färdas utan mål och mycken möda,
har ingen aning om varthän det bär.
Det är en oförutsägbar sorts gröda,
en frihetsgenerator vilken lär
oss väcka upp oss själva från de döda.
83
Som vilda orglar vinterstormen brusar:
det liknar folkets mörka raseri,
en mordisk våg av purpur och mani
som stjärnor avlövad. Hur ont det tjusar.
Hur dödens nätter djupt i blodet susar.
Soldater flyr i mörkret. Dör däri;
som vind. Och denna slagna här är vi.
Som skuggor i förvirring bakåt rusar.
Liksom en törnevildmark kring en stad
där trappor blöder: månen tycks ha gjort en
sorts helomvändning och den skådar vad?
Den jagar kvinnor i förfäran. Orten
är dömd till undergång i ljusets bad
och hus där vargar störtar genom porten.
84
Du känner någon spänning när du rör
vid ytan, det är något där som tänder
ditt blodomlopp till sammanhang och vänder
förgängelse till lycka innanför
det sovande som ingen skillnad gör
och ingen mening genom rummet sänder.
Du vill begrava dina ljusa händer
i denna tystnad som du inte hör.
Det är ett huvud, sovande. Ditt öra
är seende nu lagt till pannan. Dag
och natt är inne. Vågar du förföra
till havets andning oss där du och jag
tillsammans på vår aftonstrand kan höra
vad som till undergång är dömt en dag?
85
Här öppnas rum, jag rör mig över marken
där löven vilar i sin sarkofag
av vind och väderlek. Här sker en vag
förväxling lik en text på drift i arken,
ett upplösande ljus, så stark en
förfäran ligger här i öppen dag
och osedd likafullt, förbjuden lag,
och skugga denna mulna dag i parken
– att allt förlorar sin identitet,
allt namn försvinner som det gångna året
och själv blir jag min egen hemlighet
jag inte känner, inte alls förstår ett
enda förvirrat ögonblick, men vet
att bara Intet väntar mig i spåret…
86
O mina ögon! Dem kan ingen släcka.
Nå, kan man kanske tända dem? Ånej!
De riktas nämligen nu bort från dig –
Ur ditt mysterium kan ingen väcka
mig någonsin, och jag kan inte sträcka
ens mina armar därur. Vilken tjej...
Ett obegripligt fönster är du, ej
ett ögonblick i sänder kan dig bräcka
till ljus hur än man i ditt öga spanar
in mot det väsen som där ute bor
och talar med en fjärran röst som manar
mig hemåt till en underlig sejour –
Min bädd är annorlunda än jag anar,
mitt läger skiljer sig från vad jag tror.
87
Besjälad följer hastigt som en blick
sin förespegling. Nu är ljuden klara,
resorna långa. Så brukar det vara
strax innan sommaren, så detta trick
är likt ett land i ofullständigt skick
för här behövs en skärgård att befara –
Så därför når han fram till trädet bara
på spaning efter någon tid som gick
och lämnade sin skuld att nu bekänna
som fångad under skuggan av ett då –
så var det verkligen; och låta spänna
i kronan fast sig själv samt slungad nå
mot trädets tusen ställen upp i denna
sekund en fågelflock kan vila på.
88
Motståndet har jag i ett gathörn mött
och det var grått; dess färg de aldrig föddas
bland flugor, skit, det armodsövergöddas
fördömda arv för vind och intet ött.
Motståndet. Nog har färgen varit rött
från tid till tid, men aldrig det förblöddas.
i och för sig. Jag vilar i det öddas
minut för tillfället; är mycket trött
men vaken. Jag har mött den första muren:
ett tillfälle av hunger. Man gör strid
därav och därav blir man sedan buren.
Tillfälligt är allt Motstånd, handen vid
din hand, så undvikande är naturen
en höst, en vår, vår Kraft, i varje tid.
89
I varje mänsklig kromatik: ett hål.
Alltid fattas någonting i tonraden
och döden växer sakta där och vad den
än är mot slutet har den inget mål,
precis som livet. Himmelens kupol
må övertäcka båda, hela staden
allt inomhus och utomhus. På baden
församlas barn från vädrets metropol
en lycklig sommar, drömmande och solig,
av någon fulltalig musik förd bort
mot klorblå himmel, fjärranbrus, en rolig
berättelse, en nyuppfunnen sport
av makt och tyst gemenskap: trolig
som kamrat är döden, livet? Kort.
90
I blygrått kommer rödhaken och tränger.
Det här är vida fältet. Denna mark
är sank. Personnevägen. Lugn och stark
är kroppen ännu. Fågelbenet spränger.
Och stark är luften som i pendlar hänger
från himlen ned där träd slår upp en park,
naturlig, liksom stratusmolnens ark
varunder ort och ord tillsammans svänger.
Trast, mata, hungerns ljus, tänk ljud
som långsamt brustit fram ur fågelbenet,
att gå där ingen moder är, stå gud
i världens öga, hugga tand i sten ett
moment i sönderfall och fjällad hud
i mättat bly; och uppehålla skenet.
91
Igår var jag i stadsdelen och såg
sju gånger Ordet och var strax försvunnen
om hörn och till den mörka brunnen hunnen
i otillfällets existenta våg
av ögonblick; i ljusvåg, timmens, låg
det förberett och redan där, vid brunnen
stod eldens djupa sträng av tårar spunnen
i tvillingröster, spik och fångenhåg.
Johannes' nakna fot i sand och dyner!
Svetslågestämman släcker där sitt skri,
din likdräkt stiger fram, en låga bryner
ditt öga; överallt är inte vi
beredda att i dessa tungosyner
bli till genom att tysta gå förbi.
92
Ett ansikte av kärlek, sönderfall,
halveringstid, liksom i glömska bunden
till sitt förlopp, romantiskt blekt för stunden:
så ont är könet; avsikten är kall
och hungrig. Så begynner redan all
försening, strålande mot aftonlunden
där vår berättelse tar slut, från grunden
skall inget bygga sig till bild och mall
ånyo, stenar tar sig nog till vara
för stenar, bara tvivel förblir sant –
Radioaktiv är aftonlunden bara,
i aftonlunden strålar solen grant
på nedgång. Här finns inget att förklara
för allt är skilt från allt och likadant.
93
Så har nu sommaren till ända gått.
September stöter mot en vintrigt nära
och obarmhärig kyla. Snart att lära
sin sak är nattens mörker, dovt och rått.
Så blir det nu. Så har vi kanske fått
allt vad av liv där funnits att begära.
Nu väntar annat perspektiv att bära
iväg får flykt, vår skörd som ingen sått
i salt och tystnad. Mörka skyar sväller.
Förvildad löper vinden som en hund
längs stadens vilsna gator, gnyr och skäller.
En bortvänd måne lyser tom och rund
om natten. Underliga frågor ställer
till oss det ljuset. Tänk på dem en stund.
94
Nej, det finns ingen kulmen du kan nå.
Och fotspår plånas ut i guset: dina.
De spår du lämnat annanstans skall sina
i natt och kvar finns bara tiden då.
Så vittrande är detta land, så gå
där av och an, låt tystnaden förfina
ditt steg till eftertänksamhet och mina
som ingen löper risk att trampa på.
På stället röra sig, om dagen stilla
sig hem och lämna hela världen kvar
i fönstret, föreställning, dröm och villa:
till slut den bästa möjlighet man har
att undvika repetitionen, illa
förbländande är den. – Och natten? – Klar!
95
Det börjar här i en skogen strax invid
kvarter av förstadshus. Och kvällen faller,
vad börjar då. Vid husen tänds marschaller,
fördrömda timmar, tillvaro på glid.
Trafiken hörs på avstånd. Drömmens galler-
grind, ännu stängd, står öppen, denna tid
är dubbel, natt och dag förenade i strid
och vila, tankar flyter bort i daller-'
vind, ännu lätt, vad börjar nu vid husen,
marschaller tänds, miljön är här fördrömd,
försenad, och här bor de, aftonljusen
finns till i närheten, på mening tömd
är tillvaron, vem nalkas då bland tusen
fördrömda träd, bland träden ännu gömd –
96
Det är i skogen. Häftigt regn. Och stilla.
Här växer kryptogamer inåtvänt
och snabbt. Här står jag, lyssnar spänt
och ser mot sjön. Erinrar mig en illa
förfallen, redan föga verklig villa
med stora frågvisa fönster som tänt
sin mörka hemlighet. Och det har hänt
att någonting härut har kunnat spilla.
Sin hemlighet: den känner ingen till
på resa över molnens ovansida
i natt. Den bär oss dit vi inte vill
och ändå vill. En mild och medeltida
måne belyser oss med stor pupill
och då finns ingen kunskap mer att lida.
97
Som månget småkryp föds ur surnat vin,
om man nu vördsamt tror antikens visa,
tycks pendeltågen ett och ett förlisa
sig in på vår station för halv maskin.
Och vi släpps in. Som uppvärmt stearin
förflyttas massan. Nog är den att prisa.
Det händer väl att någon råkar fisa
men allmänt visar man ju disciplin.
Och vinter är det. Tidningarna sköra.
De tinar efterhand, och vid Karlberg
tycks världsnyheterna vi läser röra
rubrikerna. Och minnena får färg.
Jag tänker nu på dig. Då kan jag höra
en varm och svag musik i blod och märg.
98
Låt timmen Nio brinna av hans ljus!
Jag talar med en stulen rad och menar
någonting annat. Renegater genar
likt drömda skuggor mellan varje hus.
De hinner ingenstans, och högst abstrus
förblir destinationen. Allt försenar
den man som fallen ur sig själv förenar
sig själv med ingen och hans skatt blir grus.
För vägarna i byn är redan raka
och timmen Nio brinner hög och klar.
Här finns det inget man behövt försaka
och allt förblir såsom det aldrig var.
Men själv lär jag nog alltjämt vaka
förgäves i min sömn, där jag står kvar.
99
I god sumerisk sömn kan vi nu lossa
drottningens hårpil från en guldringsbädd.
För bild och makt har särats nu, beredd
är Vem att alla illusioner krossa.
Här kan man sitta, på sin pipa blossa,
estet bland flugor, hjärtligt oombedd
att tala. Skönheten är illa sedd.
Miss World är vald: Pomperipossa!
Men bilders uppror pryder varje hätta
vi över våra huven skamsna drar.
Man frågar sig förfärad: vad är detta?
Rimbaud for ingenstans, nej, han bor kvar
på rummet än. Vad drömmarna blev lätta!
I alla väderstreck står väggen bar.
100
I fönstret växer blom av lugna isar.
Kristaller blommar ut i natronlut
vars blinda former känns igen till slut
som Strindberg såg vad livsutkastet visar.
Ur död blir liv. Vad kyrkorna bespisar
sitt folk med i en mycket tyst minut
är inte känt och inget kommer ut
från döden vi kan se hur än vi kisar.
I detta finns en klar kontradiktion.
Ett ingenting bedrar oss, imiterar
sig självt, men avger då en sorgsen ton
och den är sanningsenlig. Den formerar
till innehåll vad göms i någon zon
där något av oss själva residerar.
101
Just denna dag var blå av hejdlös höst
och luften klar, och skogar, fält knappt rörda
utav en vind, av inga fåglar störda,
belysta utan oro eller tröst.
Där fans en märklig skugga utan röst
och tystnad djupt bland ekar och dess börda
föll här till marken: löv, som sammansnörda
av vunnen frihet las till markens bröst.
Men i en glänta bakom dessa träd
som fridfullt, obönhörligt ställdes kala
och bakom fält av människornas säd
som vilade i höstens ljus, det svala,
tre ryttare! på sporrsträck under räd
mot okänt? mål varom vi ej får tala.
102
När jag var liten drömde jag om ting
i livet, ville ta dem in i drömmen.
Då kom de alla fram ur sina gömmen
i rummen där de funnits runtomkring.
Små leksaksdjur och bollar, någon ring,
en speldosa fick jag i handen, strömmen
ur handen vändes, drömmens innandömen
gav f
Anm. Dessa sonetter är ännu ofärdiga, jag har i vissa fall missat en stavelse, men det är ingenting och skall fixas till efter hand. Stavelseräkningen är det lättaste monentet i sonettformen.
1
Då vädret stiger fram med vilda sken
i nattens städer driver människor tillbaka
mot lägre innebörd. Låt sedan allt försaka
mig nu, försöka bli dig nära, sen
som annan skugga, likaledes ren
som ord i blåsande förvirring skaka
ur stunden sanning, ögonblick i vaka
– vad menar jag! Vad är väl nu idén
i denna väntan på det ofattbara?
Och vem är du då? Ingen, vad jag vet;
du saknar namn, så det är ingen fara
att Någon hinner upp vår hemlighet
i denna blinda natt där du må vara
mig ansikte och tom identitet.
2
En dröm om popplar följer promenaden.
En kropp har murats in i väggen. Bröd
förbländar mig och kastar mig som död
till marken och ilar längsmed ryggraden:
april. Ett vilt manöverfält är staden
där varje skugga saknar ljus och stöd
för tillvaron. Man lider ingen nöd
i kärleksäventyret, eskapaden,
bryt sönder denna kropp och låt mig leva!
När kvällens fåglar sänker sig mot oss,
då vet jag intet mer. Här lyser skeva
impulser fram bland träden, dunkla bloss
som lockar oss mot drömmens blinda skreva
och för ur varje riktning stegen loss...
3
En första rörelse, som kunde vricka
i gång en tid, en väderlek som hinns
hit fram av sina vindar? Nej det finns
nu ingen. Må så ingen klocka ticka.
En första ordning, varmed Gud kan sticka
stjärnorna hem i himmelens provins
att lysa ned i teleskopets lins?
Nej ingen sådan heller! Låt oss skicka
till ingenstans i rymden våra bud –
Oändligheten viker undan alla
förtrogna rum för världarna och Gud.
Som alla ting är andra ting! Den kalla,
förvända natten låter dagens skrud
till Djupet nedom ord och mening falla.
4
En hund tar tjugunio steg och stannar.
I snön finns en och annan stoppsignal.
Vi två går också. Stannar. Vid en hal
fläck, rödljus, eller tystnad som besannar
en farhåga? Så mångt vårt liv förbannar
med Olycka! Så gå i kyrkan, sval
och tröstande till sist. Ur mörkrets dal
kom vi som långa bänkar då bemannar.
Nu stänger livet sina dörrar, sa du nyss.
Nå, bultar vi på porten angeläget?
Då ska ju Herren öppna – om han lyss.
Nå, vi får se. Vi anstränger oss träget,
sen får vi be. Så ge mig nu en kyss;
här finns ej annat val än gilla läget.
5
En isblåst rakt i blicken, solar svärmar
i tårarnas kaleidoskop. Jag går
längs gatan som har följt mig alltid, når
till gatan ända fram, jag kommer, närmar
mig gatan, den som bländar allt med skärmar
av mörker och en väldig kraft som slår
och slår sin puls i blodet, mycket stilla står
det, varje ögonblick det förra härmar
– identiskt! Tanken slår mig: gatan ser
mig gå på gatan, orörlig och soligt
självlysande, jag lyser mer och mer –
Snart kommer nog polisen, det är troligt,
vadå, jag lyfter, kommer inte ner,
för jag är riktigt påtänd, fan vad roligt!
6
En klocka pekar bort emot ett tåg.
Det är en vinterdag när snöglopp skvätter.
En trötthet sticker till. Du tar tabletter
mot värk och väger dina ord på våg.
Du är poet. Din position är låg.
Tillbakadragen hör du stråkkvartetter
och odlar hemlig romantik som sätter
i brand inom dig vad omkring du såg.
Vi reser mellan skilda slag av timmar.
Som allt förbyts när huden det berör,
en ordlös poesi där allting rimmar.
Bli ung på nytt! Det rår du inte för.
Det är en dag när många ögon glimmar.
Du blundar, anar Gud som aldrig dör.
7
En kvinna i ett fönster: inte här
och kanske inte heller annorstädes,
en människa som existensen klädes
av drömsk förklaring, en exakt chimär
vars tillvaro är möjlig, temporär
och halvmedveten redan innan, glädes
jag ännu när det har gått över, rädes
jag ingalunda ensamheten som isär
till slut oss fört, så är ju vanligheten
i denna föga intressanta dal
av jämmer och elände, världen, smeten,
förskingringen och alla trista kval –
I drömmen endast finns realiteten,
min levnads ämne, och mitt ideal.
8
En tanke, som en lykta, plötsligt tänd,
befängd, förflugen… Se hur dörren glider
upp för ingen tveksamt, ljudlöst, vrider
sitt mörker nittio grader runt; förvänd
är nattens verklighet, som återsänd
mot drömmens mörka horisont. Du rider
en springare av oro, tanke, lider
du fara på ditt öppna fält, omränd
av det absurda? Månen lyser egen-
artad in genom fönstret, obeträngd
och glad, en skämtare: se hur han neg en
sekund, en bråkdels, leende, en hängd
förbrytare är vad han är, förtegen…
Så spring mot dörren genast! – Den är stängd.
9
En tavla vandrar genom skogens drömda
kultur, besatt av fjärran mänsklighet
av halvmedvetna ögonlick; diskret
är världens ögonblick, det ständigt glömda.
Bland syndfrihetsmysteria är gömda
i själens dunkelgrönska, som jag vet,
var kvinnas fjärrangrå identitet
som flyr dem hän; till dagsljus är vi dömda.
Så ingenting förstår vi. Nattens brus
av tungotal passerar då; allt via
går hemlig text oss närförbi abstrus
med Rösterna; vi torde sällan sia
därom; vår skog är mörk, där vandrar ljus
att söka, lugn; jag följer dig, Maria.
10
Ett ansikte av kärlek, sönderfall,
halveringstid, liksom i glömska bunden
till sitt förlopp, romantiskt blekt för stunden:
så ont är könet; avsikten är kall
och hungrig. Så begynner redan all
försening, strålande mot aftonlunden
där vår berättelse tar slut, från grunden
skall inget bygga sig till bild och mall
ånyo, stenar tar sig nog till vara
för stenar, bara tvivel förblir sant –
Radioaktiv är aftonlunden bara,
i aftonlunden strålar solen grant
på nedgång. Här finns inget att förklara
för allt är skilt från allt och likadant.
11
Ett ensamt månsken. Jag är mycket länge
från hemmatiden; och vad säger du,
o Sakta Matt, som ju är med mig nu
i flickgestaltens glimt, mitt ögas klänge?
Den är mig ej, som i din skugga tränge!
I dagens ljus gick sanningen itu
med drömmarna. De var mitt hemvist ju,
med stark betoning under sammanhänge
som inte går i ensamt månsken än –
Du tar min hand, och vi går syskonringen
av vägens oobjekt på tid och spänn
i asymtot mot oss och fågelvingen
av Tredje Ande, som jag har på känn
ur ögon, dina, mot de gömda tingen.
12
Ett kartblad ligger mörknat framför mig.
Jag borde känna detta landskaps trakter
bland vägar, stränder, åkrar... Dolda makter
förhindrar detta, jag förstår det ej.
Jag lyssnar efter några steg, men nej.
Befinner mig Därute. Trädens vakter,
betraktar mig på vägen, kyrkandakter
snarlik är denna tystnad. Panta rei.
Allt här är obestämdhet, dubbel syn
i åldrande och tvekan och jag manar
fram plåga och extas, en väg ur dyn
av minnen, ingen finns där, och jag anar
blott ändstationers punkter under skyn,
små röda ljus, hur ivrigt jag än spanar.
13
Ett kors, ett korsdrag här, att här förbliva...
I jordens tunna sandskikt mörkrets spår.
Följ tecknet som ditt namn förhärdat år
för år. Finns ingenting att sedan skriva
så läs det redan skrivna, försök riva
din egenart till spricka, dunkelt sår,
bli oåtkomlig: ingen skugga når
dig nedomsides ögonblickets skiva.
Det ljusnar här. Är denna lera tid?
Är dessa meningsfulla ord den lera
varav den meningen blir formad vid
förståelsesystemens rötter, mera
förvildade i skog, är mera strid
den dödens djupa ström vi må passera?
14
Ett ord betyder ingenstans. Du vänder
mot döden åter. Livet bildar sakrament
däri; och redan har ett intet hänt,
där allt du menar sedan åter händer.
Fördelad är din Gud i språkets bränder
som dör i fjärran. Hem till natten vänt
går ljuset, Logos, det som alltid tänt
det ingalunda över alla länder.
Ett ord betyder alltid. Ännu mer
betyder ord. Den samlade kontexten
betyder ingenting. Tillbaka ger
det inga texten; där igenom släcks den
och ljuset gryr. Mot hösten redan ser
du nätter förbereda återväxten.
15
Ett raster, flerskiktat, ett slags matris –
Så framstår varje människas Persona.
Identitet är något vi kan låna
men aldrig skaffa oss till något pris.
Den alltför milde går i kras och kris,
var förut offer som en Desdemona,
blir nu en djävul som vill slå och håna,
och framstå vederstyggligen på alla vis –
Du var, du är, du blir, vad avgör detta?
En svartnad eld – som det slår gnistor nu!
Som luften dallrar av en iskall hetta –
På gott, på ont? När hjärtat går itu
så finns ett annat innanför. Det rätta,
det enda rätta är att vara – du.
16
Fixera ögonblicket. Medvetandet
dör bort igen. Beskriv ett världsallt. Vem
skall gripa kring dig i ditt eget hem.
Du håller redan i den vänstra hand ett
väsentligt föremål du funnit bland ett
försvunnet antal föremål. I kläm-
kraft stor din hand, så höj den, stäm
sen tingens omloppsflöde, stanna bandet –
Din röst som jagat rastlös fram är släckt
och lugna tankar kommer nu tillbaka
med alltmer oåtkomliga objekt
den svarta rymden undandrömt. Försaka
det svunna och svep undan håret. Väckt
är tystnaden där du har satts att vaka.
17
Den vita mässan fortsätter förrätta
– och gör det fullt med stöd av helig lag
– människooffer än i denna dag
och tar sig sannerligen för att mätta
de hungriga med gudakroppen! Detta
förbiser man allmänt, dock! undantag
hos en och annan Upplyst ger behag
åt den katolska blodspassionens hetta.
Vi kristosatanister, vi aparta,
som framdeles skall höra hemma i
den samfund jag med dessa ord vill starta
må föredra en mera blygsam liturgi:
vi nöjer oss med rituella samtal, svarta
mässors mildaste eukaristi.
18
I frälsning motsatserna skall förenas,
att tro precis tvärtom blir faktiskt rätt,
och faktiskt finns det inget annat sätt
att rätt förstå vad som i Bibeln menas.
Ty ständigt ser vi synderskorna stenas,
profeterna på bålen brännas. Hett
och blint förnekar man allting som lätt
kan inses självklart; det är så man enas.
Den skyldige är inte svår att leta.
Den kristne mördade sin Gud med list.
Jag vet nog vad hans Hämnare kan heta.
Man tror mig inte, men det gör jag visst!
Det är nu dags att låta flocken veta
att den som skriver detta är Synkrist.
19
"O bönom oss och be till Böne-Mö,
o ständigt nya böner Gud vill höra
och som belöning oss till himlen föra,
det är ju sådan glädje att få dö…"
Förståndet smälter ned i känslotö,
o fåraskock! – Hur kan det mig beröra,
vad har väl jag med detta flum att göra
– jag hoppas ni är lyckliga, adjö!
Vad kyrkan faktiskt här i välden är
är väsensskilt från ett platoniskt esse.
Allt skumrask fromt vill jag mig undanbe.
Orört naiv, som Tolstoj eller Hesse
tror jag på Kyrkan såsom klar idé.
För annan "kyrka" har jag noll intresse!
20
Så fann jag sanningen; den är infam,
rent omöjlig, jag borde hålla truten,
helst innan jag blir både hängd och skjuten,
sen föda åt en evig vanhävdsgam.
Likväl får härolden ej bli för tam,
och vika för sin egen rädsla. Gjuten
intakt är sanningen och innesluten
som mitokondrier inom Islam.
På varje fråga kan jag kanske svara –
Men må jag detta, vad? Tja, fråga ni
som inte hyser mod att själva svara.
Det finns en följdriktig teologi –
och denna vägrar jag till slut förklara
för gör jag det blir allting – parodi.
21
En trädgårdslykta? – Avtäck metaforen
i NATT! Jag stiger närmare ditt hus
som Ande, danad av trafikens brus
i fjärran, bakom nöden, minnesåren
och tavlan i din kammare, som dåren
bebor i tysthet redan: en diffus
bekantskap, det är INTE jag, ett sus
i rören är mitt namn, som ögontåren
i ljuset, DITT: o nattlanterna; tu
är vi? det ska vi bli? Som lindens grenar
vid trädgårdsgränsen närmar jag mig nu
ditt fönster, VITT av lyckoskräck, jag menar
det börjar tändas till förening! Du
är Ingens Namn och Jag: det som förenar –
22
Jag går i skuggan av mig själv: en annan,
en ingen, som jag inte känner väl,
vars bleka ansikte och namn jag stjäl
med anonymitetens dis om pannan.
Han är en roll, en tillskrift. Sorgekannan
är min och inte hans, jag dricker, mäl
mig ut ur all gemenskap, kapitäl
för ensamhetens pelare! Och mannan
må dala Tillförsikt till mötes! Tro
och tillförsikt är jag, som dessa blinda
och ljusa satser utan ton och sko
av mening rider bort, nå vem kan vinda
än fler ur hoppets brunn? Jag sätter bo
i vinden. Natten vilar i sin linda.
23
Vi dör och arbetar i dessa njugga
och obestämda dagar utan salt
och mening radade i spalt på spalt
men utan text; ett ingenting att tugga.
– Identiteten! Den är som en skugga.
Men vems är den? Det blir mörkt och kallt
omkring oss här. Vad är det för gestalt
vars tystnad egendomligt nu tycks dugga
sig in i vardagslivet? Det blir lins
och ljus för vårt betraktande i ringen
av allt vi röner, känner, lär och minns –
Så tycks det finnas Någon mitt i tingen
redan – men när vi tittar ditåt finns
en annan bara; den, vars namn är Ingen.
24
Det måste allra djupast inom oss
där inget annat är än djupa natten
fullkomligt avskilt, klart och okänt vatten
lysa fram: så må stillhet bryta loss.
Det bor en vildhet i det där förstås
– här ute! Hur man vågar gissa att en
ensam man känner sig den svarta katten
nu smyga fram med med gula ögonbloss –
I drömmens ekar jagar drömmens mårdar
ur grönskans svarta stup ett klientel
av vakna ansikten som ingen vårdar
i dag! Vi måste hålla ryggen stel
– och sedan lugnt gå ut på våra gårdar
befriade från oro. Utan fel.
25
Det finns ett Ord. Det gror. Vad är vår jord.
"Allt flyter." Ansåg filosofen att den
berömda satsen rörde lätt vid skatten
av evig sanning mellan syd och nord?
Den mörka tystnaden förblir förspord.
Det gryr ett ljus, en glans i avgrundsnatten,
en solförmörkelse, ett okänt vatten
av tystnad bär oss fram till Herrens bord -
Så låt min tanke flykta som en svala,
min själ bli tyst, om bara en minut
av sång i toner utan klang och skala,
men vila, synnerligen sakta lut-
ning in mot det förhoppningsvis finala
Ord, vari all vår längtan mynnar ut.
26
Förtagen är effekten! Lås mig inne
i ljudets svängrum där det rena bor!
Jag siktar ingenting; med sinne skor
det inga sig förtydligande sinne
för dessa ord, som bildar upplyst tinne
och förberedelse till skott; jag tror
på Via Negativa, jag blir stor,
mitt tal är högt med Gud och Noll i minne.
Affekten är förtegen! Flyg mig hem
till Månen som är lika tyst och sluten
som själv jag vill i bästa mål, så vem
är du som inte hör min sång? Ställ ut en
lanterna i din ljusa garderob och stäm
oss återtåg på ren gitarr – beskjuten!
27
Visst är du osäker. Asocial,
rent av. Du blir så ofta fly förbannad
och slår ifrån dig vilt och fullbemannad
som av demoner! Vem har något val
i livet? Självkontrollen, den är skral,
din självbild lika usel som besannad
och levnadsbanan tycks i fiasko stannad –
Lägg på en annan rem då! För på tal
bara vad ingen annan kan begripa,
gör framtoningen underlig och skum!
Så kan du kanske klara upp din knipa
– för övrigt är realiteten stum,
sin äkthet måste man till äkthet slipa
där sanning bor: i ordens mellanrum.
28
I varje missvisning bor en kompass,
ett vägval ingenstans, men ut ur tiden
och in i något annat liv. Beriden
allt längre in mot drömmarnas terrass
på berget NED i värdelandets klass
av intressanta landskap, bakåtskriden
allt längre UPP däri går kroppen, vriden
av tanken alltmer sidledes i jazz
och andra lugna rytmer lockad inne
med löfte om en salig undergång: dit ut
bar stunden hän, behåll den i ditt minne,
bevara den i varje ny minut
och möt den NU med öppet ryttarsinne:
där börjar färden och där tar den slut.
29
Hur än dit fönsters upplösningsförmåga
gestaltar ingenting förblir jag där.
Du känner mig. Du vet jag har dig kär,
såsom man säger – låt det måttet råga!
Så brinner högt en nytänd mandomslåga
att själva Månen känner sant begär.
Ah, du klär av dig, åh hur bra du klär
i bara mässingen – hur kan du våga
mig fresta i så okänd nattregi?
Säg törs man ringa på? Jag är försiktig,
jag frågar först mig själv; har pli
minsann, på, öh, mig själv, en riktig
charmör, oh yes, när du och jag blir vi
då skall jag ingen lusta bli dig pliktig…
30
Om du har frågat dig var ljudet finns
innan det låter – fick du svar på denna
besynnerliga undran? Kan det ränna
upp genom ryggraden som därvid spinns
likt tvenne blonda strängar, hastigt sins-
emellan spända, så kan ljudet spänna
sitt ormskinn över blixten, vi kan känna
stötarna fångas under lätets lins –
Den bilden är förvirrande. Där vilar
den strax försvunnen i sin tomma kropp
av muller på distans. Här kommer bilar
förbi på motorvägen, ständigt lopp
i stilla landskap. Aftonsolen strilar
från brutna skyar utan stund och stopp –
32
Längs zodiakens vandring står en mur
i ständig byggnad mellan ögonblickar
från Du till Nå! Och vädergumman stickar
av moln och nystan här sitt ur och skur.
I ögonblicket stannar varje djur
ett ögonblick: det här är världen; skickar
sin tomma blick från Nu till Då och vrickar
sig fram ett snäpp ännu i sinom tur.
Vår mur är väl en metafor för tiden?
Det här är verkligheten, månaden
och timmen. Vem kan vara säkert riden
bland dessa varelser? Och vem är vän
och vem är bara fiende som vid en
annan mur låter porten slå igen?
33
O fantasi! Som tankarna må ludda
sig upp i oförnuftet! Du blir glad
och lämnar fri tristessen, drar åstad
mot Ingenstans likt fåglarna och Buddha.
Då kan du ändå under flykten snudda
vid en och annan vind och någon rad
i dikten; kanske denna. Vem vet vad
du läser? Säkert är det lite udda.
O väderlek, o meteorolog!
Du skapar själv din verklighet helt riktigt
i oförnuft, som vinden åker tåg
i vinden! – Det var ganska oförsiktigt...
öh, formulerat... eh, likt våg på våg
då...? – Äh! Det där är inte särskilt viktigt.
34
I varje ord du talar till mig om
bor Kallelsen till gatans mörka ände:
och vem vet vilka som dig en gång sände
och sänder dig igen? Från oss till dem,
de andra, dit går färden ständigt: kom
och sök! Här finner du mitt blände
och dina skuggor som dig alltid vände
mig ryggen, alltid drev ett steg framom –
I övergivenheten finns det mening
och natt. Vem vet vad dessa ord till slut
förändrar – som en stilla vattenrening
strax innan livets flöde löper ut
i tomma intet? Bortom all försening
oss väntar kanske sanningens minut.
35
I dormitorierna här: ett ljus
av tvivel vidrör ständigt våra lätta
drömmar i natt, det irrar, vill berätta
om Annan sanning, flyktig och diffus –
I skilda gathörn vid trafikens brus
talar vi med varandra, som om detta
nu vore möjligt, namnen riktigt mätta
som avstånd mellan oss bland dessa hus –
En hemlig park står svunnen bakom husen.
Och där är springbrunnen. Så hög och vild
är vattenpelaren, av teckenljusen
från Annan stadsdel blinkande och spilld
till detta universum, att här står du frusen
i ögonblicket in, ur stunden skild.
36
Vad hädelse som förekom! Precis
var solen! Människorna? Som förbytta,
i svarta gummidräkter klädda, lytta
och halta, konstiga på alla vis
som om de sökte vinna något pris
i galenskap, vadhelst till ingen nytta...
Att slunga runt symboler! Att förflytta
sitt verb i återtåg kring världens dis
och möjlighet är det projekt du sedan
den djupa samhällskrisen vi har sagt
en del om här nu övar idogt medan
all väderlek och vind i egen takt
förvandlar sömnen inför Gud som redan
förintar den i en och samma akt…
37
Vi börjar med en dal i månljus: natten
i bild! Var ligger himmelriket då?
Dit kan man ej i våra drömmar nå –
En dal i månljus var det. Kanske satt en
förvirrad konstnär här och tänkte att en
sån tavla skulle hänga lämpligt på
en vägg; den kostar tusen eller två –
än sen då? Pengar rinner bort som vatten,
var ligger himmelriket då? Mot kval
och lust bärs ändå hoppets ljusa flamma
i varje meningslös epok; i tal
och skrift rekommenderas vi anamma
den ena eller andra sanningen. En dal
i månljus, var det; men det gör det samma.
38
Det är så mycket med det jordiska, jaha?
Som till exempel Gud? Det fattas bara
att denne bryr sig om sin barnaskara
och därför existerar till sig bra.
Det är så mycket med det nattliga: att ta
en dröm på allvar, kan det vara
så tillrådligt? Där kanske göms vår snara
fördömelse, så vill vi dit? O ja!
Det är så litet man begriper. Livet
förblir i varje ögonblick en dröm,
ett blad ur illusionens bibel rivet,
det virvlar bort i läsningen, så glöm
i oförstånd nu allt som det är skrivet
längs medvetandets vägledande ström!
39
En plats, kanske den största man kan finna
är sorgen att man aldrig möts igen.
Jag vet en busstur. Åter leder den
till ingenstans, en skymningsvärld att vinna,
förlorad är den, redo att försvinna
på omvägar är jag, liksom en vän
jag en gång hade. Glömd är sanningen,
förgäves dessa avstånd jag vill hinna
och minnets fåglar flyger nu på nytt
mot inga. Alla nekar att bli sedda
som om de min förintelse har skytt.
Nu är de till sin skapelse beredda!
På spaning efter aftonen som flytt
skall namn till nya ansikten bli ledda.
40
Så ovanlig och levande, så rik
och olik, genom rörelsen så nära
där borta är den, att man kunde lära
sig spela den: jag talar om musik,
en kommande mystik, som orden lik
ett samband. Jag har inget att förtära
förutom detta landskap jag vill bära
i verbens avlägsna dianetik
som närmar sig min öppna mun, luftburen
och stum, ett frågetecken mitt
emellan oss: vi möts på landskapsturen,
vi präglar nu varandra, sätter ditt
och vårt i samband med de vilda djuren
som kretsar avlägset kring sig och sitt.
41
Jag klarar inte av de stora orden.
De skrämmer mig att fordra det jag vill
men utan egen vilja, imbecill
i vacklan mellan Gud och altarborden,
där tränger de mig in! De fromma morden
skall alltid fortgå, folket strömma till
i svarta skuggor klädda. Kyrklig drill
och offerskugga vilar över jorden
kontinuerligt, lägger grav vid grav
(fast aldrig nu), de samlar sig till städer
där texter som jag inte klarar av
att läsa ger åt själar ton och kläder
– vem är jag då, vår Gud? – En tom enklav
är allt. Han flyr i hoppfullt bleka väder –
42
Det kommer någon dag då ingen und-
kommer i denna natt som redan lyder
den kraft för vilken mina kroppar pryder
en fjärran svart, magnetiserad lund.
Där nalkas Någon likt en trogen hund
– ty hängd vid Ordens blinda vällust tyder
den Enda själv korrekt den ljusa sky där
den Enda texten glimmar för en stund
av esoteriskt vansinne, en brand, ling-
vistiskt exakt, förtegen och besatt
av tecken stadda i konstant förvandling –
Så öppnas åter dag i denna natt;
där förekommer tvivelaktig handling,
där möter jag min flicka, Sakta Matt.
43
Så månljus natten som absurt förenar
de enda två som inte finns med bädd
och kroppar som i tyngdlöshet, beredd
till ingen gud, förstår du vad jag menar?
Mysterium! Ett träd med onda grenar
mot galenskapen sträckta: du är ledd
av dem till mig, i vänsterögat sedd
och sprungen in bland ljus och tomma stenar
– passion och fasa! Motsatser i natt
och tystnad! Detta är min trädgård, funnen
av dig, min glödögda och svarta katt,
naturen här är symbolik, förrunnen
– O hitförrymda flicka, Sakta Matt
är nu ditt namn, din gåta redan hunnen!
44
Att utforskande språkets möjligheter
få genomströva dess geografi:
nog finns det självändamål djupt däri,
man finner nya jagidentiteter
i spel av metaforer, rim och meter
ett nytt semantiskt /semiotiskt vi.
Man går dem liksom skog och sjö förbi
en höstdag lyckligt hög och klar som eter.
Som allt förs in i växelverkan här!
Man färdas utan mål och mycken möda,
har ingen aning om varthän det bär.
Det är en oförutsägbar sorts gröda,
en frihetsgenerator vilken lär
oss väcka upp oss själva från de döda.
45
Ja, äntligen. Nu var det vädret dog
och medvetandet blixtrade vid grinden
till skogen in! Din andning? Jag bar in den
till mörkrets ansikte. Det såg och log.
Vad gjorde jag med dina ögon? – Tog
dem med mig. De försatte här i spinn den
förgrenade sekundens tid och vinden
som inte fanns i denna tomma skog.
Din kropp? Den bar jag inom mig försvunnen
bland dina tankar, som jag mötte där
ett ögonlick förgick och jag blev spunnen
till immateria i stolt begär
hos dig som inte finns, men oförbrunnen
alltsedan dess min kropp och själ förtär.
46
"De gudar som oss elden lånar från
sin himmel måste därutöver skänka
oss heligt lidande och sorg, försänka
i mörker människan i samma mån,
så säger jag, jag är en jordens son,
så måste jag, till kärlek ämnad, tänka."
Han tystnar. Ingenting tycks kunna kränka
den tystnaden som ter sig lik ett dån.
Han ser i flodens vatten fackelbränder,
hör vagnar gnissla högt bland fjärran berg
och läser bud som mörka skogar sänder.
Som kåda är hans egen kropp och märg,
hans blod då? – Ingen vet vad som där händer
och ingen visste någonsin dess färg.
47
I människorna sådda ligger fröna
och skyndar sig förbi varandra kvickt.
Som skogar tynar chanserna på sikt.
Av mögel täcks det lätta och det sköna.
Tillfällighet är allt som kan belöna
till slut oss alla. Stunden ligger dikt
mot ögonblicket an. Vad är av vikt
är allt och ingenting som finns att röna.
Nå, människornas tid var dum och seg.
En mängdberäkning gör de digitala
skyltföntren nu av oss som gick och teg
här nyss förbi. Sekunderna blir svala
och trottoarer mäter våra steg
som svinner liksom kvällen börjat dala.
48
Jag bor i huset. Starkare än jag
är huset. Jag är ensam här, och många
besöker huset, och jag hör dem gånga
omkring och småprata, en blek och vag
men närvarande skara. Det är dag,
jag drömmer inte! – Även kommer långa
sömnlösa nätter; jag hör redskap stånga
mot golv och väggar, gästerna tar tag
och städar huset åt mig, tack! Jag bjuder
på middag sen med damm från alla vrår
och vinklar djupt ur minnets latituder
upphämtade och rätade av år
till kryddor. Svaga melodier ljuder
– tills huset åter tyst och ensligt står.
49
Den gröna sommaren har blivit stilla
så stilla som ditt ansikte: en klar
kristall; men bakom aftondammen skar
en smärta i fåfänglighet dig illa.
Om det var verkligt eller ödslig villa
– vem vet. Men blommor dog i ont förvar
och koltrastens förskrämda sånger bar
dig bud om ofärd, natt och blod att spilla.
Din sömn är likväl ännu inte störd.
av denna blinda oro. Fridfullt susar
den övergivna skogen sakta förd
mot byarna allt närmare och tjusar
de sovande. Av årets välljud rörd
är ännu jag med hågkomst som berusar.
50
Kortspel till klockan fem. Maskinens sus
i måssprängd gryning. Öar. Men på natten
var skeppet högt och störtande. Och skratten,
de kunde tappa taget om ett hus
av kort, en kvinna, villebråd i ljus-
reflexer, prisma, doft av pälsverk, vatten
ställs fram och mannen tar en drink så att en
skugga lämnar konversationens brus –
Så urskiljs döden, lätt fotograferad,
den drar över barens flaskpyramid,
försvinner, tack och lov. – Generad?
Nej, inte barmästaren! Han tar vid
i alla lägen. – Klädsamt animerad:
vår samvaro. Så länge det är tid.
51
Mitt tåg blev stilla i augustinatten.
Här var en väldig stad. Här satt jag trött
och såg mot blänk och ljus. Vad blir jag mött
av här, av sorg? Då tycktes plötsligt att en
hel mängd av höga blommor kring ett vatten,
en damm, liksom en vänlig hälsning glött
till mig, det lyste fram i gult och rött
och jag blev glad och hoppfull där jag satt en
minut och vilade. – Men plötsligt hård
kom verkligheten åter: blixten tände
med ett den fram, där såg jag, vård vid vård,
vart än jag mina yra ögon vände,
en stum och meningslös begravningsgård
till synes breda ut sig utan ände.
52
Vår tillvaro: i tid horisontal
och ständigt framförlängd, generationer
som följer på varandra genom zoner
av människohistoria i kval
och vällust, tystnad, tvång och val,
vadhelst du vill. Vår kunskap om miljoner
aspekter härpå grundar lärdomstroner
– vad ovanefter är förblir final
och oåtkomlig gåta: det får gälla
som trossak blott och svävande idé;
för inga människor kan föreställa
sig det mot tid ställt vinkelräta ske –
vi är ju tvunget endimensionella.
Så får vi spekulera, tro och be.
53
Visst gör det ont att brista. Nästan jämt
och ständigt här vid randen av det inga
och alltför svarta, motsägelsen, ringa
är trösten att det overkliga, dämt
i dina ögon förefaller skrämt –
För båda hör vi dissonansen klinga:
alarm. Och jag vill bara springa
i väg som ertappad med dåligt skämt.
Så pinsam Döden är, så skymflig drömmen
om närhet, liv och verklig poesi.
Man måste skydda livet djupt i gömmen
av illusion mot livet, parodi
på livet, tiden, medvetandeströmmen
det inte heller finns en mening i.
54
Vad säger du? De gjorde det på riktigt?
Det kan jag inte tro! Har du bevis?
Få se! För jag betalar vilket pris
som helst minsann, ja det är inte viktigt!
Sånt här, är inte det anmälningspliktigt,
liksom? Så ut med språket, please!
Nåväl, vem bryr sig. Jag är ingen gris.
Jag tycker bara det var oförsiktigt,
ja om det var på riktigt menar jag.
Nå var det det? Äsch jag vill bara veta,
liksom! Sånt händer nästan varje dag,
liksom. Ja, vissa scener kan bli heta,
det spelar ingen roll och ingen lag
är kränkt, men någon lär det alltid reta.
55
Till redaktionen kom en volontär.
Det var väl nån filur som någon kände.
Han ställde nästan bara till elände
med allt, han var just bara till besvär.
Och redaktören tänkte: ja, det här
får lösas på nåt vis, hur fanken än det
kan falla ut! På enkelt uppdrag sände
han unge mannen sedan, ty "så lär
han sig". Åh ingen dans på linan slaka!
En kort notis om bypampen i Skog
som höll ett tal. – Och grabben kom tillbaka
med oförrättat ärende och log:
"Tyvärr, det blev inget. Han börja skaka,
sen fick han hjärtslag och föll ner och dog."
56
Jag tog mig före att dig kurtisera
med en gitarr på högsta hastighet
och du berömde ljudets kvalitet –
Jag sa förbryllad: öh, jaha, vad mera?
Du svarade: "Försök att imponera
på mig! Jag har en dunkel hemlighet
berätta den, så att jag också vet,
hihi! Sen kan jag kanske gratulera."
Då blev jag mycket manligen bestämd
och sa: "Nog vet jag, lilla stumpan...
Din sexualitet är alltför dämd,
så ta nu sakta av dig ena strumpan
och blir jag inte därvid alltför skrämd
så kan du sen få klämma mig på rumpan!"
57
Det är en ljum och vårlig söndagkväll.
Det skymmer i den stora parken redan,
och allt tycks löpa hastigare sedan,
men barnens lek som nyss ljöd vild och gäll
har äntligt domnat undan lugn och snäll.
Här dröjer jag mig gärna kvar alltmedan
det lyftes av mig, dagens id och ledan
som tyngt mig; pliktens eviga rondell.
Crocus, du blänker givmilt utan grunder!
Crocus, du fröjdar mig som jag är van!
Inunder stora lampor, som ett under,
där står du, ger mig hemligt ny elán –
Crocus, å du min vän i svåra stunder,
jag ser dig lysa på din dunkla plan.
58
Det är nåt egendomligt med balkonger.
De glider mycket tyst och lätt ibland
en centimeter fram mot fjärran land –
Det är nåt egendomligt med perronger.
Där kan man höra liksom tysta sånger
av Ingen framförda, som på en strand
till Evigheten... Vinden rör sin hand
och orden svävar tysta som ballonger...
Det är nåt egendomligt med lyrik.
Den säger alltid någonting fast inget
egentligen blir sagt, en semantik
som utvecklas ur tystnaden omkring ett
försvinnande... En sång, som ingens lik
gör ord till sång och språk det sökta tinget.
59
I natt är dagen slumpmässigt förbunden
med husens vinklar och musikens vrår
– ja, vad du önskar! Under tiden går
orörlighet från rum till rum, för stunden
djupt nedåtgömd i världens brunn; den
intakta metaforen undflyr oss. I år
är livet meningslöst, ja, du förstår
nog inte. Var finns enda offerlunden
som förklarar dessa ord med någon stark
berättelse den hängde mannen saknar
i varje osedd bok? – Men dagens ark
skall åter tändas. Linjespelet slaknar
i detta nu. Som barnen i en park
är människorna trygga där de vaknar.
60
Det där är alltid omöjligt i grund
och botten. Motsäger sig självt. Förbrinner,
förbränner. Sorgen innanför: som thinner
i luften, eftermiddag, varje stund
är orimligt förskjuten, vem är kund
hos verkligheten, gatorna försvinner
– melankoli! Den bleka tiden rinner –
Jag går till parkens tomma sorgelund
och minns: det där är alltid aldrig, ingen
är där; det där är alltid säregen
förtvivlan, fågeldöd, jag går omkring en
minut och vänder åter in i den,
för tiden undflyr ingen, orden, tingen
och varje ögonblick är här igen.
61
Jag bär en tvivelaktig hemlighet
inom mig. Det är någonting som illa
bestämmer väderleken i min lilla
världsdel i dag, en galen kvalitet
i bleka skuggor, och såvitt jag vet
bor ingen under skrämda tak, förvilla
mig nu igen! Och det blir stilla
och paranoiskt. Min identitet
är osäker – förvilla mig i vaka,
väck upp mitt namn där andra namn har såtts!
I källarfönster brinner ljusen raka
av ångest! Intet vansinne har spåtts
mig, ändå för mig tystnaden tillbaka
dit där mitt eget självmord har begåtts –
61
Men aftonfärgerna är inte tunga.
Och villorna har ansikten i ton
och ljummen tystnad kring en tågstation.
Jag ser lokaltåget i fjärran gunga,
det kommer inte närmare, men unga
och obestämda år är här. I skon
har jag ett mynt, valören: En Miljon.
Och ljusen tänds; de börjar hemligt sjunga
om någonting som inte någon vet
men någon hemligt känner väl. Det skrider
allt närmare. Och Månens minaret
står hög; den ropar tystnad, sprider
sitt budskap, vad? Det är en hemlighet;
förblir en hemlighet i alla tider.
62
Jag går i skuggan av mig själv: en annan,
en ingen, som jag inte känner väl,
vars bleka ansikte och namn jag stjäl
med anonymitetens dis om pannan.
Han är en roll, en tillskrift. Sorgekannan
är min och inte hans, jag dricker, mäl
mig ut ur all gemenskap, kapitäl
för ensamhetens pelare! Och mannan
må dala Tillförsikt till mötes! Tro
och tillförsikt är jag, som dessa blinda
och ljusa satser utan ton och sko
av mening rider bort, nå vem kan vinda
än fler ur hoppets brunn? Jag sätter bo
i vinden. Natten vilar i sin linda.
63
I soluppgången, ensam där jag går
på gatorna, går ljuset skallgång, finner
sin väg och min och bron vars kliv nu hinner
till andra sidan vattnet. Något får
så allt att darra. Jag ser dig där du står,
du kastar ingen skugga, du försvinner
i ett av världens mellanrum, där rinner
solljusets hymn som inget öra når.
Ty glömd är mörkrets lugna andrastämma
och mellan varje rad förtegen, brant
mot natten öppnad inåt i dilemma
och möjlighet. Och staden, det är sant,
är övergiven, men där hör du hemma
liksom på horisontens brända kant.
64
Stå mitt i tiden och ha här att göra
bland ord och kopparplåt, ekonomi,
signalement, Teknopolis, magi
och melodier överallt att höra.
I lätta reflektioner sammansnöra
det skilda till ett sammanhang vari
en störtbotten är nådd: asymmetri
och innebörd! Här kan jag tingen röra,
nu vill jag öppna ögonen och se
hur människor bärs fram i skilda öden
och börja själv en egen odyssé,
fösvinna ned i gatans liv och flöden
– min jacka lyser blå. Och bara det
som inte finns står mellan mig och döden.
65
Här syns irritationen under lupp:
jag ser mig själv med högt och stilla hat en
förvirrad eftermiddag laga maten –
Blir åter matt liksom en galen tupp,
man måste ju fungera bra i grupp
– en jävla hönsgård! Ligger ord i faten?
Må då Olycka tysta nonsenspraten,
förståelse gå källartrappan upp,
ett alfabete sänkas i det veka,
förvända tillvaro som bildar söm
där barn i sömnen fortsätter att leka –
På natten kommer frågorna: en ström
av djur med obesvarade och bleka
ansikten. Huset dånar kring en dröm.
66
Tillbakadragen har han intresserat
sig djupt för nattvardens mysterium:
hur bröd och vin förgår i mässans rum,
och vad som danas transsubstantierat.
Själv tror han nu, att ej finns mycket mer att
förtälja, just, än just det här, så stum
är han, vars cogito et ergo sum
förblir såhär försiktigt formulerat:
"Där brödet svann i ljus bor all förmåga,
det ljuset är det vi förtär, och har,
och blodet lyser, det förblir i låga
och livet upphör inte, allt blir kvar,
för livet ställer alltid tidens fråga,
och frågan måste därför sakna svar."
67
Jag trodde verkligen jag såg allting
så klart och tydligt: ungdom tror sig veta,
minsann! Och tveklöst går den ut att leta
sin tros bekräftelse all världen kring.
Sporadiskt träffar dock oss alltid sting
av köld i verklighetens vind, och heta
impulser från en inre natt vill ständigt reta
vår tillit; visst till slut är ingenting.
Vår trygghet var det. Den nöts ned så sakta.
Den ljusa värld vi föddes till blir skum.
Envar får ensam själv sin boning vakta
till slut, sin kyrka återbaka. Stum
är sanningen, alkoverna intakta,
mitt bröd? – Är Corpus Christi Mysticum.
68
Hur börja? – Kanske med ett judiskt arv,
diskret dubblerat, som så mångt kan vara:
att både G-d och S-x är onämnbara,
vad trodde du? Det här är inget larv.
Just du är Mästaren, vars ärevarv
är fullt förtjänta, Ingmar, men förklara
vad icke kan förklaras lär nog vara
styvt jobb, såsom att skarva skarv med skarv...
Jag tror nog du förstår. Så dubbelt bräckligt
är nattvardsgästernas novemberljus
och själens djupa mörker bara spräckligt...
Dilemmat rev du i ditt malörtsrus:
är kanske inte det bevis tillräckligt
för G-d, att S-t-n bygger svarta hus...?
69
O landskap, såsom hämtat ur en sägen!
Kring ensamheten stor gemenskap gärdas
i bortvändhet mot Ljuset. Inga lärdas
är Sanningen, till alla dock benägen.
O väg framför oss alla – obelägen!
Försvinnandet förblir det evigt värdas
bestämda värde här och nu. Det färdas
en mänsklighetens karavan på vägen.
En spegling tycks oss ständigt framåt sända –
Det ljusa molnet framför vägen bär den
fram mot sig i sin blixt, den ovvända
i varje ögonblick på denna färden
och att vi lever NU: det är det enda
beständiga förhållandet i världen.
70
Så störst av allt det här är fjärilsleken..
Det låter mycket vackert. Är det sant?
Den frågan är nog pinsamt obekant
och brövas får den, bara vänd på steken
är hatet minst? De fromma diskoteken:
där dansas säkert ändå likadant
till samma skiva ystert och parant
man gjorde själv, tills illusionen svek en.
Och vad är Evangelium? Sortera reken
ur oansvarets korsband elegant,
prelat! Sitt halleluja skrek en
brevhök sen mot himmelens ljusa spant –
Men jordens himmelsljus är bara veken,
och bara där är kärlek dominant.
71
Jag sa: "De lärdes intellekt var vassa
i svunna sekler och skall så förbli
framöver, vad det rör teologi,
en fakultet med diger andlig kassa.
En samlad, synnerligen helig massa
av genomreflekterad teori
av himmelskt ursprung: det besitter vi."
"Åh jess!" sa flickan, " låt mig långsamt jazza,
men sanningen är inte för komplex.
Fullt tillgänglig den stora Hemligheten
som göms i Templets yttersta annex,
potentiellt är envar allförveten
att oupplöslig dubbelkraften Sex
och Gud förblir superbt Realiteten!"
72
En garderob. Den gläntar. Vi ser två
små glada huvuden helt oblygt kika
i rummet ut: vad Lust och Skam är lika!
är osökt häpen reflexionen då.
Vi drömde länge fromt och fredligt. Nå,
nu tvingas fridens illusioner vika.
Kan Synden kanske våra liv berika?
Hm, livet måste hämtas ur sin vrå –
Och Kunskap slet¨i mörkret upp sin reva
och människan är inte imbecill
sen Adam väcktes av sin trogna Eva.
Men felet med det liv dit alla vill
är bara att det aldrig börjar leva
och att vi aldrig någonsin – finns till!
73
På bron: mot någon industri, ett
helt öde ställe; plötsligt: absolut
storm, kaos, det blixtrar en minut
av vanvett, det är rena raseriet –
Och katastrofens larm förbyts nu i ett
stort lugn där rökar stiger, flyter ut
oändligt tunt på himlens sjö till slut
lågt som en bildkant över sceneriet –
Och ingen känner framtidshemligheten –
Vi återvänder hem. På vägen når
vi förorterna, anonymiteten –
På torgen driver ungdom av igår
förströdd och aningslös och omedveten
inför den svåra köld som förestår.
74
Vi talar bäst i metaforer här
då orsaken förklarar metaforer:
koncentriskt faller de som meteorer
och bringar natten punktvis klarhet när
det gäller? – Ingalunda! vad som bär
sin mening är ju drömmens spårer-
farenheter, intakta... mycket svårer-
sättliga... ungefär som Baudelaire...
Till saken: denna vill vi kontrollera
men saken själv är bortom all kontroll.
Man kan i all oändlighet sen diskutera,
det gör alls ingen skillnad, spelar roll
för Månen på sin höjd. Vad kan vi mera
studera? Ärligt talat har vi just noll koll…
75
I varje ord du talar till mig om
bor Kallelsen till gatans mörka ände:
och vem vet vilka som dig en gång sände
och sänder dig igen? Från oss till dem,
de andra, dit går färden ständigt: kom
och sök! Här finner du mitt blände
och dina skuggor som dig alltid vände
mig ryggen, alltid drev ett steg framom –
I övergivenheten finns det mening
och natt. Vem vet vad dessa ord till slut
förändrar – som en stilla vattenrening
strax innan livets flöde löper ut
i tomma intet? Bortom all försening
oss väntar kanske sanningens minut.
76
Det är din puls jag låter slå i munnen
och munnarna förbyts av andedräkt
i andedräkt. Av ögonlocket täckt
är blicken dit du flytt, dit du är hunnen.
Lägg ansikten i vatten! Hastigt spunnen
är strimman där din axel dröjer, sträckt
mot rummet, väckt, av ljusa dofter släckt:
i äpple, kummin, bläck är jag försvunnen –
Det är en mun att falla i, förbli,
det är ett läte, verklighet och villa –
I denna slummer bor en melodi
och den är inte din, men rädd att spilla
en enda ton försjunker jag däri,
försvinner, simmar bort och vakar stilla.
77
Ett löv som faller; tanken i din blick;
en dunkel dunge, grönska som en grotta;
och alltid denna längtan som vill blotta
en plats som väntar mig i oförändrat skick –
Det här är platsen dit jag aldrig gick,
förlorad, irrande som i en åtta –
Och lövet faller, orden börjar lotta
sig fram i vattenkärl, så tag och drick –
De sjunker ned som löv i bäck och sinne,
de fyller tanken i din blick, din rygg
försvinner i ett kärl av år och minne
som gräs och gran i bild, så vattenskygg
i detta regn av slummer djupt härinne
i rummet jag har druckit flyr du trygg.
78
Så ovanlig och levande, så rik
och olik, genom rörelsen så nära
där borta är den, att man kunde lära
sig spela den: jag talar om musik,
en kommande mystik, som orden lik
ett samband. Jag har inget att förtära
förutom detta landskap jag vill bära
i verbens avlägsna dianetik
som närmar sig min öppna mun, luftburen
och stum, ett frågetecken mitt
emellan oss: vi möts på landskapsturen,
vi präglar nu varandra, sätter ditt
och vårt i samband med de vilda djuren
som kretsar avlägset kring sig och sitt.
79
Jag växlar mina lätta sinnen, känner
ett äpples rodnad, hör en syrlig frukt.
Ett bett i tanken bringar tid i tukt
och längtans ordning svala ord som bränner
sin bro från ljud till sak, en morgon spänner
sitt gyllne skinn från hörn till hörn, från bukt
till bukt i rummet, bär en sydlig lukt
till minnet. Inga mänskor, bara vänner,
en skingrad närgemenskap finns det här
som där, i barntiden med promenader
som ännu inte gjorts. I lätt besvär
och saknad vill man gå; vad eskapader
för in bland ord som inte finns och där-
för kanske kan förklara dessa rader...?
80
Det kommer någon dag då ingen und-
kommer i denna natt som redan lyder
den kraft för vilken mina kroppar pryder
en fjärran svart, magnetiserad lund.
Där nalkas Någon likt en trogen hund
– ty hängd vid Odens blinda vällust tyder
den Enda själv korrekt den ljusa sky där
den Enda texten glimmar för en stund
av esoteriskt vansinne, en brand, ling-
vistiskt exakt, förtegen och besatt
av tecken stadda i konstant förvandling –
Så öppnas åter dag i denna natt;
där förekommer tvivelaktig handling,
där möter jag min flicka, Sakta Matt.
81
Så månljus natten som absurt förenar
de enda två som inte finns med bädd
och kroppar som i tyngdlöshet, beredd
till ingen gud, förstår du vad jag menar?
Mysterium! Ett träd med onda grenar
mot galenskapen sträckta: du är ledd
av dem till mig, i vänsterögat sedd
och sprungen in bland ljus och tomma stenar
– passion och fasa! Motsatser i natt
och tystnad! Detta är min trädgård, funnen
av dig, min glödögda och svarta katt,
naturen här är symbolik, förrunnen
– O hitförrymda flicka, Sakta Matt
är nu ditt namn, din gåta redan hunnen!
82
Att utforskande språkets möjligheter
få genomströva dess geografi:
nog finns det självändamål djupt däri,
man finner nya jagidentiteter
i spel av metaforer, rim och meter
ett nytt semantiskt /semiotiskt vi.
Man går dem liksom skog och sjö förbi
en höstdag lyckligt hög och klar som eter.
Som allt förs in i växelverkan här!
Man färdas utan mål och mycken möda,
har ingen aning om varthän det bär.
Det är en oförutsägbar sorts gröda,
en frihetsgenerator vilken lär
oss väcka upp oss själva från de döda.
83
Som vilda orglar vinterstormen brusar:
det liknar folkets mörka raseri,
en mordisk våg av purpur och mani
som stjärnor avlövad. Hur ont det tjusar.
Hur dödens nätter djupt i blodet susar.
Soldater flyr i mörkret. Dör däri;
som vind. Och denna slagna här är vi.
Som skuggor i förvirring bakåt rusar.
Liksom en törnevildmark kring en stad
där trappor blöder: månen tycks ha gjort en
sorts helomvändning och den skådar vad?
Den jagar kvinnor i förfäran. Orten
är dömd till undergång i ljusets bad
och hus där vargar störtar genom porten.
84
Du känner någon spänning när du rör
vid ytan, det är något där som tänder
ditt blodomlopp till sammanhang och vänder
förgängelse till lycka innanför
det sovande som ingen skillnad gör
och ingen mening genom rummet sänder.
Du vill begrava dina ljusa händer
i denna tystnad som du inte hör.
Det är ett huvud, sovande. Ditt öra
är seende nu lagt till pannan. Dag
och natt är inne. Vågar du förföra
till havets andning oss där du och jag
tillsammans på vår aftonstrand kan höra
vad som till undergång är dömt en dag?
85
Här öppnas rum, jag rör mig över marken
där löven vilar i sin sarkofag
av vind och väderlek. Här sker en vag
förväxling lik en text på drift i arken,
ett upplösande ljus, så stark en
förfäran ligger här i öppen dag
och osedd likafullt, förbjuden lag,
och skugga denna mulna dag i parken
– att allt förlorar sin identitet,
allt namn försvinner som det gångna året
och själv blir jag min egen hemlighet
jag inte känner, inte alls förstår ett
enda förvirrat ögonblick, men vet
att bara Intet väntar mig i spåret…
86
O mina ögon! Dem kan ingen släcka.
Nå, kan man kanske tända dem? Ånej!
De riktas nämligen nu bort från dig –
Ur ditt mysterium kan ingen väcka
mig någonsin, och jag kan inte sträcka
ens mina armar därur. Vilken tjej...
Ett obegripligt fönster är du, ej
ett ögonblick i sänder kan dig bräcka
till ljus hur än man i ditt öga spanar
in mot det väsen som där ute bor
och talar med en fjärran röst som manar
mig hemåt till en underlig sejour –
Min bädd är annorlunda än jag anar,
mitt läger skiljer sig från vad jag tror.
87
Besjälad följer hastigt som en blick
sin förespegling. Nu är ljuden klara,
resorna långa. Så brukar det vara
strax innan sommaren, så detta trick
är likt ett land i ofullständigt skick
för här behövs en skärgård att befara –
Så därför når han fram till trädet bara
på spaning efter någon tid som gick
och lämnade sin skuld att nu bekänna
som fångad under skuggan av ett då –
så var det verkligen; och låta spänna
i kronan fast sig själv samt slungad nå
mot trädets tusen ställen upp i denna
sekund en fågelflock kan vila på.
88
Motståndet har jag i ett gathörn mött
och det var grått; dess färg de aldrig föddas
bland flugor, skit, det armodsövergöddas
fördömda arv för vind och intet ött.
Motståndet. Nog har färgen varit rött
från tid till tid, men aldrig det förblöddas.
i och för sig. Jag vilar i det öddas
minut för tillfället; är mycket trött
men vaken. Jag har mött den första muren:
ett tillfälle av hunger. Man gör strid
därav och därav blir man sedan buren.
Tillfälligt är allt Motstånd, handen vid
din hand, så undvikande är naturen
en höst, en vår, vår Kraft, i varje tid.
89
I varje mänsklig kromatik: ett hål.
Alltid fattas någonting i tonraden
och döden växer sakta där och vad den
än är mot slutet har den inget mål,
precis som livet. Himmelens kupol
må övertäcka båda, hela staden
allt inomhus och utomhus. På baden
församlas barn från vädrets metropol
en lycklig sommar, drömmande och solig,
av någon fulltalig musik förd bort
mot klorblå himmel, fjärranbrus, en rolig
berättelse, en nyuppfunnen sport
av makt och tyst gemenskap: trolig
som kamrat är döden, livet? Kort.
90
I blygrått kommer rödhaken och tränger.
Det här är vida fältet. Denna mark
är sank. Personnevägen. Lugn och stark
är kroppen ännu. Fågelbenet spränger.
Och stark är luften som i pendlar hänger
från himlen ned där träd slår upp en park,
naturlig, liksom stratusmolnens ark
varunder ort och ord tillsammans svänger.
Trast, mata, hungerns ljus, tänk ljud
som långsamt brustit fram ur fågelbenet,
att gå där ingen moder är, stå gud
i världens öga, hugga tand i sten ett
moment i sönderfall och fjällad hud
i mättat bly; och uppehålla skenet.
91
Igår var jag i stadsdelen och såg
sju gånger Ordet och var strax försvunnen
om hörn och till den mörka brunnen hunnen
i otillfällets existenta våg
av ögonblick; i ljusvåg, timmens, låg
det förberett och redan där, vid brunnen
stod eldens djupa sträng av tårar spunnen
i tvillingröster, spik och fångenhåg.
Johannes' nakna fot i sand och dyner!
Svetslågestämman släcker där sitt skri,
din likdräkt stiger fram, en låga bryner
ditt öga; överallt är inte vi
beredda att i dessa tungosyner
bli till genom att tysta gå förbi.
92
Ett ansikte av kärlek, sönderfall,
halveringstid, liksom i glömska bunden
till sitt förlopp, romantiskt blekt för stunden:
så ont är könet; avsikten är kall
och hungrig. Så begynner redan all
försening, strålande mot aftonlunden
där vår berättelse tar slut, från grunden
skall inget bygga sig till bild och mall
ånyo, stenar tar sig nog till vara
för stenar, bara tvivel förblir sant –
Radioaktiv är aftonlunden bara,
i aftonlunden strålar solen grant
på nedgång. Här finns inget att förklara
för allt är skilt från allt och likadant.
93
Så har nu sommaren till ända gått.
September stöter mot en vintrigt nära
och obarmhärig kyla. Snart att lära
sin sak är nattens mörker, dovt och rått.
Så blir det nu. Så har vi kanske fått
allt vad av liv där funnits att begära.
Nu väntar annat perspektiv att bära
iväg får flykt, vår skörd som ingen sått
i salt och tystnad. Mörka skyar sväller.
Förvildad löper vinden som en hund
längs stadens vilsna gator, gnyr och skäller.
En bortvänd måne lyser tom och rund
om natten. Underliga frågor ställer
till oss det ljuset. Tänk på dem en stund.
94
Nej, det finns ingen kulmen du kan nå.
Och fotspår plånas ut i guset: dina.
De spår du lämnat annanstans skall sina
i natt och kvar finns bara tiden då.
Så vittrande är detta land, så gå
där av och an, låt tystnaden förfina
ditt steg till eftertänksamhet och mina
som ingen löper risk att trampa på.
På stället röra sig, om dagen stilla
sig hem och lämna hela världen kvar
i fönstret, föreställning, dröm och villa:
till slut den bästa möjlighet man har
att undvika repetitionen, illa
förbländande är den. – Och natten? – Klar!
95
Det börjar här i en skogen strax invid
kvarter av förstadshus. Och kvällen faller,
vad börjar då. Vid husen tänds marschaller,
fördrömda timmar, tillvaro på glid.
Trafiken hörs på avstånd. Drömmens galler-
grind, ännu stängd, står öppen, denna tid
är dubbel, natt och dag förenade i strid
och vila, tankar flyter bort i daller-'
vind, ännu lätt, vad börjar nu vid husen,
marschaller tänds, miljön är här fördrömd,
försenad, och här bor de, aftonljusen
finns till i närheten, på mening tömd
är tillvaron, vem nalkas då bland tusen
fördrömda träd, bland träden ännu gömd –
96
Det är i skogen. Häftigt regn. Och stilla.
Här växer kryptogamer inåtvänt
och snabbt. Här står jag, lyssnar spänt
och ser mot sjön. Erinrar mig en illa
förfallen, redan föga verklig villa
med stora frågvisa fönster som tänt
sin mörka hemlighet. Och det har hänt
att någonting härut har kunnat spilla.
Sin hemlighet: den känner ingen till
på resa över molnens ovansida
i natt. Den bär oss dit vi inte vill
och ändå vill. En mild och medeltida
måne belyser oss med stor pupill
och då finns ingen kunskap mer att lida.
97
Som månget småkryp föds ur surnat vin,
om man nu vördsamt tror antikens visa,
tycks pendeltågen ett och ett förlisa
sig in på vår station för halv maskin.
Och vi släpps in. Som uppvärmt stearin
förflyttas massan. Nog är den att prisa.
Det händer väl att någon råkar fisa
men allmänt visar man ju disciplin.
Och vinter är det. Tidningarna sköra.
De tinar efterhand, och vid Karlberg
tycks världsnyheterna vi läser röra
rubrikerna. Och minnena får färg.
Jag tänker nu på dig. Då kan jag höra
en varm och svag musik i blod och märg.
98
Låt timmen Nio brinna av hans ljus!
Jag talar med en stulen rad och menar
någonting annat. Renegater genar
likt drömda skuggor mellan varje hus.
De hinner ingenstans, och högst abstrus
förblir destinationen. Allt försenar
den man som fallen ur sig själv förenar
sig själv med ingen och hans skatt blir grus.
För vägarna i byn är redan raka
och timmen Nio brinner hög och klar.
Här finns det inget man behövt försaka
och allt förblir såsom det aldrig var.
Men själv lär jag nog alltjämt vaka
förgäves i min sömn, där jag står kvar.
99
I god sumerisk sömn kan vi nu lossa
drottningens hårpil från en guldringsbädd.
För bild och makt har särats nu, beredd
är Vem att alla illusioner krossa.
Här kan man sitta, på sin pipa blossa,
estet bland flugor, hjärtligt oombedd
att tala. Skönheten är illa sedd.
Miss World är vald: Pomperipossa!
Men bilders uppror pryder varje hätta
vi över våra huven skamsna drar.
Man frågar sig förfärad: vad är detta?
Rimbaud for ingenstans, nej, han bor kvar
på rummet än. Vad drömmarna blev lätta!
I alla väderstreck står väggen bar.
100
I fönstret växer blom av lugna isar.
Kristaller blommar ut i natronlut
vars blinda former känns igen till slut
som Strindberg såg vad livsutkastet visar.
Ur död blir liv. Vad kyrkorna bespisar
sitt folk med i en mycket tyst minut
är inte känt och inget kommer ut
från döden vi kan se hur än vi kisar.
I detta finns en klar kontradiktion.
Ett ingenting bedrar oss, imiterar
sig självt, men avger då en sorgsen ton
och den är sanningsenlig. Den formerar
till innehåll vad göms i någon zon
där något av oss själva residerar.
101
Just denna dag var blå av hejdlös höst
och luften klar, och skogar, fält knappt rörda
utav en vind, av inga fåglar störda,
belysta utan oro eller tröst.
Där fans en märklig skugga utan röst
och tystnad djupt bland ekar och dess börda
föll här till marken: löv, som sammansnörda
av vunnen frihet las till markens bröst.
Men i en glänta bakom dessa träd
som fridfullt, obönhörligt ställdes kala
och bakom fält av människornas säd
som vilade i höstens ljus, det svala,
tre ryttare! på sporrsträck under räd
mot okänt? mål varom vi ej får tala.
102
När jag var liten drömde jag om ting
i livet, ville ta dem in i drömmen.
Då kom de alla fram ur sina gömmen
i rummen där de funnits runtomkring.
Små leksaksdjur och bollar, någon ring,
en speldosa fick jag i handen, strömmen
ur handen vändes, drömmens innandömen
gav f