Sodom och Gomorra
Betrakta sexualitetens
oerhörda skönhet
Sodom och Gomorra
Regin är synnerligen
professionell
Sodom och Gomorra
Den ljuvliga censuren
är genomskinlig
Sodom och Gomorra.
Världen är en show,
vila i häpnad
Sodom och Gomorra
Det ligger i USA,
där pratar alla svenska
Sodom och Gomorra
Flyt ut i musikens
erotiska trance
Sodom och Gomorra
En ensam ynglings
dröm blir alldeles sann
Sodom och Gomorra
Världens undergång
spelar ingen roll
Sodom och Gomorra
Sinnenas rike
väntar på dig
Sodom och Gomorra
Härifrån till evigheten
är det inte långt
Sodom och Gomorra
Vi är nästan där
onsdag, juli 15, 2009
måndag, juni 01, 2009
ARISK SÅNGSVIT
1. Krigarstammens Sång
Hur segra i livets skiften?
Vi läser och lär oss i Skriften,
sanningen, väldig och sammanträngd,
vad Lucifer skrev i mängd!
Befriad lycklig ur syndens skreva
– må den, som uppdämmer driften
leva
vild i kyskhet! – Grottan är stängd.
Så väljer vi ut os själva
att seger och härlighet välva
Tempel skrämmande högt över er;
och skugga är vad ni ser;
ni skymtar oss i utmark och glänta
– ty redan slår klockorna elva;
vänta!
Vi dödar, gråter och ler.
Oss väntar den heliga festen;
vi lever och skiter i resten,
för livet är bara ett andetag
och döden enbart vår lag!
I vapenmakt må händerna valkas.
– Den blonda och skapande besten
nalkas;
enbart det är Amen idag.
Så släck humanismen, de lärdas;
av ofärd må krigaren härdas!
Fattigdom är vår lysande skatt.
Nu återstår äntligen att:
beredd att låta landen förödas,
– i grymhet och leende färdas,
födas,
leva, kämpa, rida i natt.
Så börja den svindlande jakten
och erövra människotrakten;
lysande framtid väntar däri:
dess överstepräster är vi!
Naturen själv sina riktningspilar:
– den transhumanistiska makten
vilar
helt på sexuell energi.
2. Kulturdemokraternas Sång
Är matchen ojämn? Så bryt den
direkt! Det är vad man ska.
Ty den socialistiska skitmyten
att alla är lika bra,
det är vad folket ska ha.
Demokraterna smyckar sig pråligt
i floskler av högsta karat!
Aah, en god poet skriver skitdåligt;
tusen kockars är bäst mat;
talang förtjänar blott hat.
Skriv bra: då utbryter krisen,
kalaset och masshysterin:
till slakt förs den jävla smutsgrisen,
i sanning ett neggosvin;
så värne vi poesin.
Ty Jantelagen SKALL följas
så allt blir prydligt och slätt!
Naturen, den måste dimhöljas,
kulturen jämväl; det är rätt;
ty solsken är alltid snett.
Det finns en hall under jorden,
där växer ett träd. Det är dömt.
Här sorlar demonerna, skällsorden!
Må kratern öppna sig ömt
och dåna så allt blir tömt.
För nu ska här pissas och skitas;
må jämlikheten bli all!
Ååh skälla, de kan de. (Men bitas?)
Oouuh, till styrets sorlande hall
firas riddaren Parzifal.
3. Nordisk Höstsång
Svarta kråkor mot en blå
himmel, svampar tunga
av sin bittra kunskap så-
som hästens onda ögonvrå
bevarar världens vindar grå
och djupa vatten unga –
Tranor flyger linjen, den
raka, silverne, den trösten,
möjlig, verksam är den än,
flykten, pilen, strängen, spänn
bågen Ensamhet, din vän
som sänder dig till hösten.
4. Sång Utan Titel
Höstmorgons vilda glans!
Demonen i dig är värd en chans.
Hemligt sjuder den,
kusligt ljuder den.
Vinden bjuder den
upp till dans
där du ensam i parken länkar
steg vid steg längs raden av bänkar.
Livsaftons vilda eld!
Passionen brinner i själens däld,
och bitterhetsmäld.
Herren sänder den.
Satan tänder den.
Hösten vänder den
upp till gäld,
där du ensam nu ger dig hän en
stund med blicken sänkt i fontänen.
Dödslängtans vilda ljus!
Vi lyssnar häpna till vindens sus,
och blodets brus,
i vårt hemliga rus
döden viger och
natten tiger och
dikten niger och
blir abstrus
där du ensam i parken vänder
OM OCH LER MED GLIMMANDE TÄNDER.
Vansinnets vilda brand!
Man kände Lågan hetta ibland -
och släckte med sand,
och smärtans hand
den eldens tand -
Dig den ämnar ju.
Mörket rämnar nu
bort, nu lämnar du
livets rand
hörsam ännu för springbrunnsporlet
når du stan och det hetsande sorlet.
5. Hymn
Jag vandrade ut ur skammens läger,
lusten lockade mig.
Det är mellan dessa två allt väger
sig närmare, Gud, till dig.
Mörker och ljus förblir vår blandning
och vägval, Ja eller Nej.
Stadigt svänger sig livets andning
närmare, Gud, till dig,
närmare, Gud, till dig.
6. Gatusång
Det blinkade! – och han var tankspridd vid
försvinnandet; blev hastigt borta, lik en
vind som nu har förbytts; då är det tid
att uppta inre dialogers id
på nytt; vi återkommer i trafiken
som är sig lik i ordens län och riken;
ett ljus för tystnadens asteroid.
Och flickan, stjärnan, hon som inte finns,
drog strax förbi på gatan, hjärtetörnan
högg väl den nämnde; ingen annan minns
intrigen, anad knappt som tiden spinns,
vem av de två som nätt och jämnt runt hörnan
sjönk ner i språkligheten, samhällsförnan
varur oss nya arter återvinns.
För vi är folk med annan semantik
att tala till oss själva med, som drömmar,
envar egentligt obekant, men lik
en film, beledsagad av stadsmusik,
din värld, där verb i mänskoskogen strömmar
förbi som vinden töjer grönskors tömmar
och tystnads fattigdom gör dikten rik.
6. Sommarvisa
Var sommar är staden en annan stad,
var människa främling, och du,
mitt jag, som jag känt, ett oskrivet blad
i tiden som bara finns – nu.
Det är som en dröm, ett slags ensamhet
i glädje av mystisk natur –
Ty okänt förblir då vad allt jag vet
i mening som spirar härur.
Det är som lövverkens skuggspel i vind,
kappt märkbar, från ingenstans –
Jag vilar, hänförd och seende blind
i lugn och total acceptans.
Se växlande moln, se parker i stum
förvändhet, se folktomma hus –
Och världen blir till ett sagolikt rum
och skuggan ett nytt slags ljus…
Ja, världsfrånvändhet hör sommaren till,
semester i flykt och fördärv
och skapelse; fråga sig då vad man vill
i nydaning, vila och värv...
Förresten! Vad är det för ärende, att
beskriva vad inget är likt?
O sommar, fördrömd! – En väsenslös skatt
är livet; så fattigt; så rikt.
7. De Två Stammarna
Det löper ondska genom världen.
Tomma fält, förstörda plogar
passerar vi på hemåtfärden
ned i mörka skogar.
Därinne skall vi åter födas,
liket resa sig ur kärran,
av ande våra kroppar gödas.
- Hör en sång i fjärran!
Vi hör i natten, under månen,
de hör oss sjunga under solen.
Förunderlig den antifonen,
nektarn, vitriolen...
Så lär oss världen själv taktiken:
dubbel omfattning! Hell Seger!
De tystnar, och vi hör musiken
tonsatt i Max Reger.
Fördrömdheten, komplexiteten
naturens kontrapunkt! O vilda fuga,
vi lär! Om väsenshemligheten
kan vi inte ljuga.
Det finns ett flöde där. Det hastar
ut mellan brisarna och grundet.
Och tiden sover. Drömmen kastar
bron över vida sundet.
Vi vaknar plötsligt, mitt i natten,
Samförståndets gåta klarnar.
Vi ser det bottenlösa vatten
ingen annan varnar.
Vi har lärt känna huvudfåran!
Varandra skall vi lära sedan
i Hemlighet: den södra Toran
vår: den norra Vedan.
Två stammar måste hålla samman,
bandets vård bli ren och varlig
i vått och torrt, i sorg och gamman.
- Fienden är farlig.
Man ser det ej och vet för sällan.
Samma blod, fast skilda hudar!
- Vår Gud befaller vänskap mellan
arier och judar.
8. En Äldre Mans Visa
Så går jag ut på aftonpromenaden.
Så når jag älsklingsstället, fjärden här,
beundrar utsikten i sol, ser raden
av tysta hus på andra sidan: staden.
Smått tankspridd är man, alltid! Därför lär
man strax vad inte är, nå vem vet när
det redan sker? - Jag varsnar plötsligt vad en
minut sen inte var: att du är där.
O flicka här bredvid mig, får jag störa
din tystnad, säga ett och annat ord
med något innehåll? Jag vet: förföra
är inte meningen. Vad kan man göra.
Bli offer för en annans lilla mord
i sängen, du! Jag står i ljusets nord
och vet devisen: Se men inte röra
sig alls: till nästan intet är man gjord.
Vi står vid fjärden. Allt är nästan skrivet
i minnet redan nu, ett ögonblick
mot änden av det hårda mannalivet.
Jag gömmer varje ärr som blev mig givet,
befinner mig trots allt i godkänt skick,
behärskar nöjsamt alla levnadstrick
till slut. Det är ju så det är i livet,
att hur man sköt, så sa det bara klick,
att värst var ändå kärleken. Den brinner
med ständig låga; brinner aldrig ut.
Allt annat dör och dör till slut, försvinner.
Dock, brådska inte i ditt liv. Vi hinner;
för äntligt skall man lära veta hut,
så här, i början av ett väntat slut
på vägen, livets, den man alltid finner
i dödens enda, skälvande minut.
Vad själv jag fann var inte alltför illa.
Det är just inte någon hemlighet.
I livets fällor får nu andra trilla;
för jag har inte mycket blod att spilla,
så danad är min grå identitet,
man har väl blivit anspråkslös. Man vet
att vara mest belåten med det lilla,
att tålig röna nöje och förtret.
Din värld, o flicka, fick jag lycklig gästa,
så trevligt! Se en mening, du, däri!
Vad var det för en möjlighet att testa,
det här? Det var ett intet, som det mesta.
Jag nynnar på en egen melodi;
du står här bara i min fantasi.
Det är trots allt, det vet jag nog, det bästa
för oss, som icke är, och dock är vi.
Ty bäst flanörens ensamhet i detta
fördrömda ögonblick en sommarkväll
på fjärdens avstånd från passionens hetta
varom han alltför mycket kan berätta;
vart minne, sparat som en eternell,
må framstå som en finstämd bagatell
still slut. Vad mannens drömmar svävar lätta
från Stockholms broar, kyrkor och hotell.
9. Kärleksvisa
Det finns så många storliga poeter
som solar sig på latsidans parnass
och låtsas ruva djupa hemligheter
– men produktionen, den är ganska kass.
Den visan som försvann en gång på Flanderns
fördömda slagfält, skrivs den än en gång?
– Min glans är sällan sedd, som salamanderns,
men kärlek vill jag bärga i min sång.
10. Krigshymn
Elände, sjukdom, sodomi,
all urartnings potenser,
utsugning, pornografi
...står vid nationens gränser.
Svenskar, landsmän, vakna upp!
Det sanna blev förtiget.
Låt oss nu bilda samlad trupp.
Vårt värv är kriget.
Vår nutids dekadenta Rom
finns överallt i världen
omkring oss. Kommer dock er dom.
Vi är upprorshärden.
Så må vår folkstorm bryta loss
till seger, Nordens daker;
tro ej vi söker strid! Åt oss
duger blott massaker.
12. Klagovisa
Gammal är jag och bruten,
ensam när allt kommer kring.
Nog är folk söta i truten;
smilar och svassar,
med när det passar,
vad har de att ge? Ingenting.
Så mycket elakt man känner
hatbrev mest vill man sända.
Ständigt sökte jag vänner,
överallt gick jag,
hur många fick jag?
Inte en enda!
13. Nocturne
Jag går mot ljus: ett ingenting,
lyktan bakom grinden.
Dess namn är Ensamhet. Omkring
driver löv för vinden.
Jag bär en skugga, blek och vag.
Sen är glädjens timma.
Behöver inte ljusan dag.
Önskar natt och dimma.
Lång är natten. Livet kort.
Världen är förfärlig.
Där leder stegen hem och bort.
Drömmen väntar härlig.
14. Tillägnan
Den lätta sömnen väcker mig ur dvalan.
I språket mynnar då min tankes älv.
Mig vidrör någon Annan lätt som svalan
sin lätta vind och blir till slut jag själv,
den Edens lustgård, där man hungrig höfte
då till sitt språk; det är ju inte känt,
så lute sig mot visdomsträdets Löfte
om syn och strängt förbjudet Sakrament.
En adamsfrestelse är överklivet
från Ett till Annat: en i läge lagd
korrespondens! Så flygande är livet
vars mening redan är med livet sagd.
Det järnet står i levnadsblodet ristat;
det blev sig självt sin utsaga en natt
vi städse haft som dag och sedan mistat
på morgonen som en bevarad skatt.
Natur var guldet, liksom regnets mönster
slår projicerat in på ruta Ett
där Texten visas i ett eget fönster
av väderlek, vars födelse blir lätt.
Kultur naturen! Någon, som den vårdar
får människor gå ut i, om de vill,
att se sig själva: våra tomma gårdar,
de svävar som om Herren nickat till.
Så är var människa en plats, den bristen
på gudom länar full inkarnation
och logos dit vi bor, så hemligt kristen
går vägen under himlens farozon.
En avgrund lockar oss till våra hattar
som blåser av det ögonblick vi föds:
det enda: kenosis; vi dör och fattar
att allt vi fattar, fattar vi till nöds.
Så kom vi till med med våra oförtjänster
på randen av en allas inga stad
av syndfri dröm! Jag viker av till vänster
längs mörkerskogsbrynet i sina blad
där teckenrader korsar teckenrader
och därmed bringar texten areal
men orden själva Mål för promenader
längs orden från ett inre Odjurs Tal.
Var är vems ansikte? Där öppnas redan
en utsökt gäspnings lagom täckta gap;
hon sänker handen, och förklarar sedan
att text är Konst, men dikten Vetenskap.
Vem kan förklara poesi? Den vägen,
den upphör aldrig än, såvitt vi vet;
mot språket står en god poet förlägen;
det nuet när lingvistisk evighet.
Vems bröd? - Så näringsriktiga var axen
att världen föds med vindens knappa skörd.
Vem dricker vinet? Namnet är syntaxen
den för vi nu till munnen: Innebörd.
Vi äter Gud, och vandrar hem i födan
som är vår egen kropp, en mäktig dôm,
ögonblickets, där får vi lön för mödan
i språklig form av tystnadens arom.
Låt resa Tillfällets försvunna hyddor!
Låt hunger mätta oss, var än vi går!
I fjärran vinkar hems exakta kryddor,
förtär vi Målet, som vi aldrig når.
Mot eget Centrum leder andras gator,
vid mångens utkant slår jag upp ert tält,
approximerar svenskans laborator,
den hypnagoga Eva Runefelt.
15. Sanningssång
Dumheten gror;
höj rösten en ters;
liv och kärlek förblir en pärs,
ingen är med villa befriad.
Nå, tro som ni alla tror,
var ni än bor,
så hör en vers...
Lögnen är ständigt glättigt skriad
HÖGT i moderiktig kommers!
Människor vill,
ja nog är det så,
tro vad passar dem bäst ändå.
Undervisning? Var kan den börja?
Tja, verkligheten hör till,
med allt vårt spill,
må åren gå...
"Experter" pratar så mycket smörja
lyssna inte gärna därpå.
Envar, på sin kant,
må binda sitt ris,
vet nog, envar på eget vis
vad som, gömt under bottenslammen,
förblir beständigt och sant,
vart än man slant
i all sin kris:
att döden är livets kostnad, skammen
lustens ofrånkomliga pris.
16. Qabalah
En fråga är ställd.
Alla dårar är nu beredda
att samtidigt resa sin mäld
ur stenen. Den är det sedda,
den overklighet som skakar,
bergen, som vakar
på rötter av eld
oss alla till gäld
men av hemliga stjärnor svedda.
Så kommer en natt
med sanningens svarta lykta
den svårmodsbörda en katt,
vår Död, bär på svansen; betryckta
står människorna och fryser –
Mörkret belyser
oss alla med watt
som alstras med skatt
och ränta på allt det förryckta.
17. Gåtfull Sång
Att öva på sin verklighet, att mäkta
i världen klara sin situation,
att skilja bort det falska från det äkta...
Ursäkta,
jag söker nedom allt en klockren ton
som flyter stilla under levnadsbron
där människorna ständigt måste jäkta,
och däri skapa mig en fredad zon.
Att möta kravet: kontinuiteten.
För annars är man illa social.
Man måste vara smidig som maneten
i smeten,
vårt samhälle, och träffa sina val
prekärt i jämvikt mellan lust och kval
som danar hjärtat och identiteten
att glimma sårbar under namnets skal.
18. Gatans Sång
Där sitter ni vid pappas dator. Oj.
Här ser vi borgarklassens barnaskara.
Där sitter ni och hånar oss. Va skoj.
Hos mamma. Tryggare kan ingen vara.
Men vår kultur är faktiskt också fin.
Vår kristne gud är vår. Hans namn är Satan.
Så flabba lugnt, ni unga borgarsvin,
vi ska nog ta er, en och en, på gatan.
19. Nihilistvisa
Det eviga livet
spelar ingen roll.
Harpomotivet
skorrar i moll.
Döden, den snara,
sänker sig kvav.
Nu har jag bara
ett enda krav
på livet: mitt starka
intresse däri
= RUNKA & KNARKA
& SKRIVA POESI!
20. Anima
Det finns så mycket själ i denna världen,
men inte särskilt mycket är den värd.
Din skugga? Tung är den, jag bär den.
Med slutna ögon på min huvudgärd
såg jag din blick.
Vart jag än i drömmen gick
följde du mig på färden.
Så skönt är aldrig livet som en dröm
så sov och göm
din själ i hennes. Gott är minnets skick,
så vackert som ett gammalt kopparstick.
Ditt namn är Anima. Jag tror du redan
finns, fast inte på ett vanligt sätt
och inte särskilt mycket händer medan
du inte finns, och det är också rätt
skönt som det känns,
eld som obetydligt bränns.
Föga händer väl sedan.
Så skönt är livet som en skuggig ström.
Din själ är öm,
min själ är din. – Så vaknar jag med ens
till världen och din icke-existens.
21. Stalker
Det här är nattens stad. Din tysta stråt
mot intet vill jag följa under tystnad.
Där finns det ingenting att skratta åt
och heller intet ämnesval för gråt.
Det här är ensamhetens asymtot
mot dig, förklarad av en hemlig lystnad.
Jag älskar inte dig. Du är min blå
och svarta dröm, som alltid för mig lyste.
Jag älskar blott mig själv, ty bara så
är kärlek möjlig. Sedan må jag trå
schavotten, överlever nog ändå
den död som dock mig alltid livet hyste.
O flicka, av din skönhet, som på kiv,
till galenskaper blev jag alltid driven.
Vad lär du härmed om mitt sanna liv,
att paradoxer är mitt tidsfördriv?
Du vill nog inte att jag finns, så riv
ur boken denna dikt, som strax är skriven.
Paniken står på lut i farlig grad!
Så blottas ingen skolas enda schema -
Som gatans blinda lyktor står i rad
uttrycker orden jag vet inte vad.
Jag lever, nu. I nattens onda stad
förföljer jag din själ, din kropp, ditt tema.
22. Svensk Kampsång
Det mörknar nu över riket,
och lögnen växer sig stark.
Vårt folk är förrått och sviket,
som var det på främmande mark.
Nyhetsprogrammen ljuger,
inbilskt, naket och fräckt.
Tro inte att sanningen duger.
Den är ej politiskt korrekt.
En folkförrädare talar -
Namnet skiter vi i.
Fraserna rinner, skvalar
och skvätter i full hysteri.
Så ljugs det, gapas och skrias -
Makten vill ha det så.
Men Sverige måste befrias,
det är allt vi skall tänka på.
Sverige - ett folkhem? - Att hoppas
kan alltid vara en lek.
Men alla förhoppningar stoppas
av Maktens lögner och svek.
Men folkets kamp skall besanna
den verkliga rätten till slut.
Hederligt folk må få stanna,
men packet kastar vi ut.
Vi frågar oss: vad bör göras?
Men allt beror på idén.
Frihetskampen skall föras!
Detaljerna klarar vi sen.
Dags NU krossa buren
av lögner! Gör stallet rent!
Kamp NU mot diktaturen!
I morgon är det för sent!
23. Dekadent
Fala donnan Trixi Chans
uppträder på China Strix,
nattklubben, med nakendans
tjänar ganska bra med pix,
Syndens äpple gömmer stekel,
skåda dödens menetekel,
GRÖNT SMORD ANUS,
GRÖNT SMORD ANUS!
Lågor dansar, vågor slår,
världen susar, ingen hör,
klockan stannar, blodet står
stilla, alla vet varför –
Sakta höljer natt och dimma
smärtans sista ljusa strimma,
NORNDÖMT GASRUS,
NORNDÖMT GASRUS!
24. Lugnande
Finansen gäller i vår värld till slut
och mänskan lyssnar gärna till demoner.
Kontorslandskap tar fyr och vecklas ut
förfärande med bord och telefoner.
För helvete! Jag har ett femtiotal
för många uppgifter jag måste klara!
– På kvällen smyger jag till kyrkan, sval
och tyst, och slår mig ner och andas bara.
25. Dödssång
Först kommer allltid kvinnan,
därefter mannens person;
här finns inte rum för passion.
När livet blir bättre än innan
förhöjes levnadens ton.
Först kommer alltid dagen,
därefter nattens gestalt;
intet betyder ju allt.
Det är den enda lagen
och vinden blåser så kallt.
Först kommer aldrig dikten,
därefter sanningens ord;
korten på avsides bord
mister alldeles vikten
och stiger som natten i nord.
Snart är den över, den pärsen
vår blinda levnad oss gav;
nu ställer vi större krav.
Detta är sista versen,
jag låter den stå på min grav.
26. Resignation
I mörker var jag förlorad.
Då såg jag i mörkret ett ljus
och till Herrens tjänst blev jag korad
och kallad hem till hans hus.
Men småningom började glansen
falna. Det gör den nog än.
Det känns som hade jag chansen
och förlorade den igen.
Så finns det till slut någon frälsning?
Jag tvivlar och tror det ändå.
Och jag sänder till Gud en hälsning.
Kanske syns vi nån gång i det blå.
27. Den Ärbare Muslimens Sång
Jag bär den djupt under huden,
den Sanning som ligger i ljuden
jag hör från mitt blods minaret;
jag vet på svenska. Jag vet
att Allah är den ende guden
och Mohammed hans profet.
Nå, skulle jag skämta om detta?
Nu måste jag allt berätta,
en mänska, bara ett rö,
att hellre skulle jag dö!
Så låt mig föklara med hetta:
min avsikt är ren som snö.
Min lön blir i himlen rundlig.
Förståelsen, den är stundlig;
på den kan det mesta rå;
Allah är större än så
och sanningen outgrundlig
men sanning fövisso ändå.
Det är den gudomliga planen.
Jag vet, för jag läste Koranen
och tankarna gick i ring –
där stod faktiskt ingenting!
Allt annat blir rena chikanen
när allting kommer omkring.
Så varde allt snack förbannat.
Ty höjt över allting annat
är det som är högre, min vän;
det kommer aldrig igen
hit ner, där tiden har stannat
i nuet och döjer där än.
Den vise är samtidigt token!
Låt vagnarna avhäktas loken!
Låt texten av rena ord
förbli vad den först var gjord!
Det står i den heliga Boken
som pryder mitt nattygsbord.
28. Emily Dickinson
Jag dog för skönhet, men var knappt
i graven passad in
då en som dog för sanning snabbt
fick platsen bredvid min.
Han sporde: "Vad blev fel för dig?"
"Min skönhet", blev mitt svar.
Han sade: "Sanningen för mig!
Vi är ett syskonpar."
Och liksom släktingars en natt
vårt samtal än höll på
när jord och mossa tog det fatt
och släckte namnen då.
29. Det Mördade Barnets Sång
Vad säger man. Ondskans ympning
på trädet: samhället. – Nåväl,
böj huven på rad för uppkrympning.
– Det finns bara blod och stympning
i vår seriemördarsjäl.
Vad tycker ni? Vederstyggligt?
En galning! Fasa aldrig nämnd.
Ert avståndstagande: uppbyggligt.
- Det finns inget mer ohyggligt
än det skändade barnets hämnd.
30. Hatsång
Hunger, hunger, hunger
plågar mig som själve fan
mest hela dan.
- Jag sjunger:
...
hata - hata - hata USA!
hata - hata - hata USA!
hata - hata - hata USA!
hata - hata - hata USA!
Hyckleriet koste;
girigheten likaså;
vad gäller då?
- Vi måste
...
hata - hata - hata USA!
hata - hata - hata USA!
hata - hata - hata USA!
hata - hata - hata USA!
31. Gränsen
Jag står vid mitt fönster, betraktar
fjärden, grå denna dag.
Vinden är stillad. Nu saktar
tiden in sina slag.
Det är en vilande väntan.
Denna sommar är mild.
Och världen i fönstergläntan
står från min verklighet skild.
Jag hör trafikbruset, vänder
till sängen, lägger mig ner.
Lyssnar. Någonting sänder.
Jag somnar, och finns inte mer
men kvar är dock existensen.
Finns något mera jag har
än ingenting? Nej, vid gränsen
är gränsen allt vi har kvar.
32. Tyst Sång
Kvällen är särskilt mörk här i gränden,
där inte särskilt många går förbi
på dagen heller, och få är vi
som här är satta på undantag
vareviga dag
– men lever gör än den
som lyhörd för ekon från bortomänden
här lever i minnet
därav och med sinnet
fyllt av sorg och privata eländen,
men inte alldeles utan behag.
Man sitter vid fönstret, tyst och förveten
och lyssnar till någon lugnande musik,
infrån kommen, en jazzrytm lik,
en viskning, samtidigt torr och öm,
den manar en: Glöm
nu bort all förtreten
och tänk på den egna livskvaliteten...
De illa berörda,
må kallar oss störda.
Grändens namn, det är Ensamheten
och Livets barmhärtigt skymmande dröm.
34. Hymn Till Satan
Man blir så förfärligt trött
för Gud måste gå att äta
och verket blir helt förött
av makternas eviga träta.
Det blir till slut nödvändigt
med en en strikt ny meny där
nattvarden har fördold vikt.
Hela receptet lyder:
Livet. – Bara ett senapskorn.
Det såddes i moder Eva.
Gud prydde oss med horn,
Satan gav oss lust att leva.
35. Sången Om Hjälplösheten
Mannen betraktade solen.
Blind
satt han sedan,
fotad i grind;
instängd, redan
negativ; stolen,
bortblåst medan
det ännu kom vind.
Solen betraktade världen,
låg;
solnedgången
var allt den såg...
Så blev mången
efter på färden;
låg på perrongen
och räknade tåg.
36. Nynnande...
Min själ är hemsökt av en farlig torka.
Jag fattar liksom eld för ingenting.
– Chimären får mig likafullt att att orka
besinna mig och se mig lugnt omkring.
Vad är det för hugsvalelse som sprinklar
min hjälplöshet, min trötta frenesi?
– Hon nalkas överallt ur stadens vinklar
i uppmärksamhetens periferi.
37. Ideologisk Lärosång
Naturen har sin gång i given takt.
Historien då? Den accelererar!
Och undergången nalkas. Var på vakt.
Det är för mycket skit vi tolererar.
Så mycket hotar livet självt, dess grund,
naturen, framför allt det sexuella.
Den hinner inte med. Var kysk, var sund,
sök äkthet i det artificiella.
Det låter ej från början som det ska.
Ty komponeras måste den, musiken,
och icke av sig självt blir allting bra.
Det gäller inte minst för politiken.
För nysådd må det läggas under plog,
vårt falska folkstyre, vars pöbelslater
förslappat våra sinnen länge nog.
Så lyssna ej till sång från demokrater!
Till käbbel har vi inte tid och rum,
så ignorera skenelitens löjen!
Den lockar inte, den är bara dum
och svag. Vi har förvisso andra nöjen.
Förkasta ock fascismens dumhetskult,
dit skall vi inte nu igen oss sänka.
Vi måste fatta världen helt och fullt.
Den som vill överleva måste tänka.
Du säger kanske, att du illa kan?
Nå den som inte vill må ta till lipen!
Så pjoska lagom, du. Väx upp till man
att se och fatta själva Grundprincipen,
att livet är en kamp. Förlorar du
så var det för du läxan illa lärde.
Ställ kraven på dig själv! Förakta nu
allt strunt om människornas lika värde
och gilla läget! Bliv den man du är
och sluta som en kärring hattifnatta!
Säg, vill du lyssna till en god idé
om ett och annat? - Låt oss sammanfatta:
vår ande är försänkt i sorgligt skval,
vårt blod bemängt med vedervärdig smitta.
Så blir vårt samhälle än jämmerdal.
Där måste vi den rätta vägen hitta.
Den vägen leder oss till ljuset ut.
Så må vi inte väja mer för Schismen,
den stora. Stridens dag är här till slut,
så vakna, landsmän! Krossa humanismen.
Ty vad bör göras, redan nu? Jag vet.
Det är blott ett som nu och ständigt gäller:
att skola sig till överlägsenhet,
den livet självt, av eget val, beställer.
38. Tillägnan
Nog vill jag träffa landets andra Enda
geni: rikspapegojan Lars Norén,
vars dikter sällan upphör att mig sända
sig själva i sin ynnest en och en.
Jag önskar att jag denne kunde härma!
Kan själv han baka Mästarens pastej?
– Tillsvidare får mina röster svärma
förbi en en näringsrik poet: prins Dej.
39. En Dåres Hymn
Någon tillfällig bot
finner jag kanske just i
rosors doftande hot
och tystnad, ett svampmoln från rot
och stam skilt på himmelens not-
system en kväll i augusti,
seendets stilla musik,
glädjen, som sval beaktas,
lätt vind, som är sinnet lik,
all dröm, som gör vakan rik
på sanningsenlig mystik
och livet förtjänt att vaktas;
en ensam kvällssky på drift
och alldeles snart förångad –
Augusti hemliga skrift
av händer i skift på skift
osynligt förd med sitt stift –
och till slut är lyriken fångad.
Lyrik, vad? – Låt det bli sagt:
expertisen tycks fromt begapad,
åtsklilligt strunt förlagt.
Jag hävdar en omvänd akt;
all dikt är från början intakt
– och världen ej slutgiltigt skapad.
Så vad är Skönhetens makt,
in statu viae – för filosofie
doktorer, som slutit sin pakt
och säger ganska exakt
vad övriga redan har sagt
– när Döden går med sin lie?
Jag skiter i vilket. Mitt liv
är dikt här på dårhusaltanen;
man har sina bra recidiv
och därtill små tidsfördriv,
om något på, hm, pim kiv –
min Torah, min Bibel, Koranen!
40. Förtvivlan
Något slags folkhem, snällt
och varmt, ett begrepp att damma
av, kanske? Mångkulturellt
eller inte kan göra detsamma –
Men vår samällsmiljö är karg.
All lögn och falskhet noterad.
Jag borde bli oerhört arg.
Blir bara deprimerad.
Nog kunde jag vinna min lager.
Nog kunde jag ta vad jag vill
och framstå i glänsande dager.
Men vad skulle det tjäna till.
All tomhet är mig besannad
från Pajala till Trelleborg.
Jag borde bli förbannad.
Jag känner bara sorg.
Folk söker på teve, på krogar,
på fotboll sin livskvalitet.
Mest sliter de jämt och knogar,
varför? Tja, säg det.
Mitt problem är är inte stressen.
Är van att bara gå på.
Men jag är så jävla ledsen
så det kan ni aldrig förstå.
Skumögt i mörkret treva,
som Fröding? Nej tack och adjö!
Jag vill inte längre leva,
förstår ni. Jag vill bara dö.
41. Sång I Förbifarten
Och Herren drog mig,
blev min lag.
Sång som klingar.
följer jag skyggt.
Men lätteligen
för att det
är dag
– hör jag märkligen
dån
av vingar?
– Jag unnar mig
rätteligen
höra det!
Och tanken slog mig
plötsligt att
den breda gatan
korsas nog tryggt
enkannerligen
bara det
är natt
– är jag verkligen
son
av Satan?
– Förkunnar mig
sannerligen
vara det!
42. Stark Sång
Oceanen av inre och hemligt Ljus
(vi ryser!)
är bara en Droppe i Havet
Förmörkelse, Verklighet, evig Rätt.
Se, därur spirar Sanningskravet
och Rättfärdiggörelsen. Herrens Hus
ger Näste åt alla som fryser
av Fjärde Nyhetens milda Bett
(som kittlar lätt!)
det är Koronan som lyser .
Som Rännil blir till störtande Fors
(nej flera!)
blir det Ögat, DITT, Teleskopet
mot allt, mot Färdens vikande Mål
som gottgör Stölden och Dråpet.
Det Målet är fångat i Siktets Kors!
Nu ingen må hota dig mera:
med Kallelsen hem till Martyrens Bål
(ett svart Hål!)
följer Rätten att själv martera.
43. Dubbel Sång
Passionens ångestlejon lyfter tassen.
Min natt är het av vredgad romantik.
Den sista svanen brusar upp ur vassen.
Så härligt klingar helvetets musik.
Det finns en himmel bortom allt besannat
i gudomens incestuösa akt –
Av död är livet helgat och förbannat.
Så dubbel är det stora Endas makt.
44. Främmande Sång
Röntgenfåglar lyfter svarta
trådar ur buskagen
och bär dem in till de aparta
grannarna genom garagen!
Så öppna för all egen-
domlighet står husen att
var dag blir dröm, förtegen,
genomlyst av fåglar, vind och natt.
45. Sången Till Karriärkvinnan
skÖtsam är av allt att döma
mänskovärdets deff'nition
med klockren ton
bland de bildade
oförvildade.
Möt behövande
stumt bedövande!
"Skänk en slant"...?
Vem? Vår tant?
– Det kan du glömma,
fickan tömma,
Kon,
hon föraktar trista fattighjon.
Borgarkärring!! – vårt perfekta
exemplar av Homo Sapiens,
vid himlens gräns,
intet seende,
iskallt leende,
tomhänt vevande,
närmast levande
död som i
en tragedi
av sina släckta,
liksom bräckta
mäns
ögon speglad semiexistens.
Inskränkt och bornerad.
Tankeverksamhet på burk,
med kaffeslurk,
rena sillerierna,
gynnad av partierna
hon gjort tjänster i.
Röstar vänster. I
chÄfsbefattning
(överskattning!)
uppkvoterad,
framforcerad
– URK
– av nå'n annan jäkla käringskurk!
46. Sången Om Sakta Matt
Så kommer åter flickan Sakta Matt
och vidrör mig med månljuslätta händer.
Jag vaknar mjukt. Det är en laddad natt
på oförklarat therawatt
då liksom hemligt fjärran stjärnor sänder
oavbrutet
liv som slutet
in i sig självt passerar stadens gränder –
Hur många sömngångare vandrar nu
i tofflor kring på måfå? Nå, vi rattar
tillsammans in det mesta, hörrudu,
gemensamt hemma är vi tu
på tankeapparaten; ja ni fattar
nog, men akta
er för Sakta
som tänder varsin cigarrett och skrattar!
På lek och allvar liv och död, förstår
ni vad med denna frasen sägs och menas?
Min kära särar aldrig sina lår.
Det är en annan lust jag får
av henne; någon sanndröm i det senas
existens, en
stund vid gränsen
där flickan Sakta Matt och jag förenas.
47. Sorgligt Men Sant
Så mycket rusigt
är nog drivet
formulerat, sagt och skrivet
om vänskap och så där.
Mitt bidrag följer här,
ja inte utan hetta
kan jag allt berätta:
här är jag, ännu hel
och hållen fastän
trött och stel
av lasten;
mycket bar jag genom livet;
bäst levs det övergivet.
Så mycket tjusigt
sagt och sägen,
att tro det är man obenägen.
Nå, vänskap var det. Ja?
Det är så lagom bra!
Ja, ni får själva välja.
Jag kan allt förtälja
att för min egen del
(och jag tar faktiskt
inte fel):
i praktiskt
taget alla fall och lägen
var vänskap bara i vägen.
48. En Stockholmsvisa
Säg, finns det någon människa i staden
som har mitt namn och min identitet?
– Det visar sig på Stockholmspromenaden
som äger rum i självförsjunkenhet.
Och biltrafiken brusar. Fjärden blänker.
Och någon håller sällskap med mig, vem?
– Det är jag själv som står på bron och tänker.
Nu väcker han mig stilla. Vi går hem.
49. Budbäraren
Tankspridd vände jag om hörnet. Vinden
slog emot mig häftigt som ett tåg –
Ett väldigt moln på himmelen bar in den
stora katastrof som här jag såg
– en parentes av eld! Och på sekunden
färgblind såg jag tecken i en hjord
på drift som skärvor. I förlamning bunden
sammansatte jag dem nu till ord
och ringde på hos dig, bjöds in i hallen
och sa: "I radioaktivitet
och nödvärn är din tröskel nu förfallen.
Ditt namn är skugga, men din blick är ännu het."
50. Skymtar
Vad göms egentligen i själens lådor?
Man drar väl ut nån lite då och då.
Det är väl inte utan sina vådor!
Det man får fram kan vara si och så.
Ett litet odjur hoppar ut i rummet;
en dolk med isblå klinga glimmar här;
nåt mycket egendomligt blir förnummet
– och plötsligt är det inte längre där…
51. Psalm
Död åt allt vad av synden bränns,
intet är vart den leder.
Finns det straff som tillräckligt känns?
Herrens frihet är utan gräns,
ugnen han oss bereder.
.
Världens obönhörliga kross
mal till bröd våra fjärna
meteoriter. Domens bloss
Lucifer hämtar så ner till oss
mörkaste havets stjärna.
.
Någonstans finns en bro av hopp
spänd över tomma vatten.
Snart tillända mitt levnadslopp!
Helgonens ögon och Kristi kropp
leder mig hemåt i natten.
.
Låt mig leva och låt mig tro.
Återstår bortom allt annat
sist för renhetens krona och sko
andens tempel. Där vill jag bo
ännu när tiden stannat.
52. Konflikt
Hur kan man veta meningen med livet?
– Av natt är dagens ljusa rymme välvt.
Jag bryr mig föga om vad som är skrivet;
all bibel jag vill ha är livet självt.
.
Madonnans vackra ögon är en slynas.
Hos mig finns ändå ingen kluvenhet.
Det verkliga kan ses, men aldrig synas.
Jag lever, lever; det är allt jag vet.
Med glädje bär jag lustaskammens stigma
av gudom! Ickenågon vill mig väl,
förblir nåd, väntan, rökelse, enigma
och gnista i min källarmörka själ.
53. Sorgsen Visa
Jag minns din luftigt tunna kropp med smärta.
Jag minns en gryning då jag följde dig
nerför en trappa med ett ängsligt hjärta
in i ett hus… och mera minns jag ej.
Det var förälskelse, och den var verklig.
Det jag berättat var dock blott en dröm.
Nå, verkligheten? Den var inte märklig.
Jag var en skitstövel, så döm och glöm.
54. 80
Det här är nog inte min hemplanet.
Den är bra
dålig,
så mycket ni vet!
Jag hör era skrik,
är det min musik?
Nej!
Men okej,
tålig
...är jag med ljud
...prålig
...er Gud
...han med okänd identitet!
Personligen är jag i hyfsat skick.
För i natt
dog jag;
det gick som det gick,
jag föddes igen
som det anstår män
- ja!
Och i dag
log jag
...fick en idé
...tog jag
...ton C
...den satt klockrent mitt fittiprick!
55. Politikersång
Politiker, dom är sig lika,
idéerna mest bara hattiga,
pengar och knull till de rika,
runk och moral till de fattiga.
56. Pöbeln
Människors småaktiga fladdrande.
De har ingenting att få sagt.
Det är bara ett enfaldigt pladdrande
och man känner just bara förakt.
Tag del, den som bara orkade
som om det fanns nåt att tjafsa om!
Folk är så makalöst korkade.
Man kan omöjligt ha sympati för dom.
57. Tidssång
Här vill jag tala med dåtal,
drömmen skall ge mig chans.
Vi lever! Vi är ett fåtal,
befinner oss ingenstans,
på väg mot den enda färden
som leder oss hemåt. Vem?
Det vet jag inte! Och världen
som livsflödet leder hem
försvann; men språket är bordat
och havet till vila lagt –
Om allt blev för mycket ordat
i regel; och vad blev sagt?
Det mesta var överdrivet.
Det minsta finns överallt.
Så oklart är livet skrivet
i livet, som blåser kallt.
Det kan inte formuleras,
blott antydas då och då.
De döda må tiga, ty deras
är intet: tystnadens vrå.
Vi lever inte! Må te vi
oss levande i en text
bland många! Stunden är evig
läsart, till nuet växt.
Och klockan lider mot elva.
Men tiden? Den återstår!
Vi klandrar inte oss själva.
Här står vi, var än vi går.
Vår framtid är kanske redan
förgången, och all skuld krävd
hänåter. Vi fattar sedan
sanningen; så blir den hävd.
Så endast verklig är drömmen
att ingenting annat blir kvar,
till slut, utom ljusets gömmen
i människonatten, klar!
Var finner du världen? På ställen
där verkligheten är svag –
I gryningen saknar jag kvällen,
om natten är natten dag.
58. Fattigsång
Utblottad är all världen, efterlämnad
oss inga, människomystikens koks:
katolsk vid liv den glöden, spridd och ämnad
sig evig gud i hoppets paradox.
Mot intet sände vi och katapulte
förtvivlans bön ur livets eld och snö!
Att dö är inte särskilt meningsfullt, det
finns dock en mening i att ändå dö.
59. Lamento
Vad är den högsta lusten? Masturbera?
Den konsten tycks oss alla intessera!
Vårt samhälle, där bästa
kärlek för det mesta
heter Porr
må inte klandras
men vara andras
dyra
fosterland;
guld och syra,
fröjd och yra,
lovsång utan vank och skorr;
själv slet jag längesedan alla band
härmed och sökte mig till folkets rand
av ensamvaro; sedan intet mera.
Där står jag stilla som en tankens sprinter.
Min sommar heter Vinter,
mitt söder heter Norr,
min borr
En Smekning, hettan Köld, mitt vatten Torr.
Hur hopplös kan ens tillvaro då vara?
Jag säger ingenting, jag frågar bara.
Till intet är man hunnen;
ligger mest i brunnen.
Å, jag ber,
det är rätt givet,
så säg mig: livet,
kan man
hitta dit?
Intet hann man,
intet vann man;
livet tar och döden ger;
kan världen skapas med nån mäktig rit?
Det här är allt, och det är bara skit.
Att dö, det är en uppgift jag skall klara.
Så bakåt går min väg. Den skall jag vandra.
Så tycks min värld för andra
rent allmänt upp och ner;
ni ser,
jag vill nog inte gärna leva mer.
60. Gånglåt
En kväll när molnigheten trycker på
känner jag mig lättad under promenaden.
Min sinnesstämning, den är lugn och blå
som fönsterspeglad raden efter raden
som följer mig på vägen hemåt genom staden.
Jag visste aldrig vad jag levde för,
kärleksleendet och hånet,
samtidigt? Men vad som än mig rör
tycks det mig nu som blotta spånet,
dansande i stadens vind och avståndsdånet.
61. Party
Oväsen och fylla. Fest i huset.
Natten hänger dyster utanför.
Skuggor flaxar i det vilda ljuset.
I hörnen ligger människor och dör,
kan tyckas. Nån tjuter: "Fan va gasit,
asså, doom doom doom" -
Jaha. Och blicken stirrar glasigt,
dött liksom en kamera. Nå zoom
på sej. Nu går jag ut och röker.
Så är jag knappast någon till besvär.
Nå inte vet jag vad det är jag söker,
och inte fanken finner jag det här.
62. Den Heliga Skrift
Jag följde stigen i ruvande frid
mot utsikt och främmande vatten.
Det var en enslig, besynnerlig tid
för mig själv, helt för sig, i natten.
Och här var fjärden. Glimmande text
var ljusen på motsatta stranden -
Och vad för mening som ner däri växt
undgår mig än; men jag fann den.
63. Nocturne
Här i augusti stadsdel bor mitt vackra ögonvatten,
med tid och tystnad närbesläktat, synnerligen klart
och blint. Jag väntar då i tillförsikt den långa natten
som sakta nalkas oavvänt och aldrig uppenbart;
jag ser! I denna stillhet ryms förvandlingen, den sista,
som inte upphör likt egendomligt första hopp.
Det finns snart ingenting jag om och om igen kan mista
i fantasin om livets stund i slutet ljusomlopp.
Som föremålens andar rörs i tyst och stilla gamman,
som hösten gradvis växer fram i stadens fjärran hus!
Jag ser i andetaget vida parker fläkta samman
vid ensamhetens skugga bakom timmens mörka ljus.
64. Vägen Hem
Vem är jag? O store
Gud, finns du till?
Jag ville jag vore,
vet vad jag vill.
Du är ingen annan,
blott den du är.
Jag tar mig för pannan,
vad min idé
om livet? – Dess låga
skall sist bli höjd,
besvarad var fråga,
jag somna nöjd.
Ty snart är det äntligt
slut på min nöd.
Mitt liv är väsentligt.
Så är min död.
O Gud, du har stannat
här, men hos vem?
– Jag kan inte annat
än vandra hem.
65. Sanningssång
Bara älska varandra - tip top!
Tja, som idé kan det stämma.
Men inte ens i sin egen kropp
hör någon någonsin hemma.
Så är det för alla,
och vindarna kalla,
döden vi nalkas i skingrad tropp -
Att likväl hålla liv i sitt hopp
förblir oss ett ständigt dilemma.
Ett svart hål öppnar sig; tänk
då ändå på allas bästa!
Se tomhetens grymma ögonblänk
och älska ändå din nästa.
Det gäller för livet,
ty så står det skrivet.
Döden framstår ibland som en skänk -
Vid lustens kors eller pinobänk
förblir vi tills vidare fästa.
66. Gåtsång
Det spökar! Vem vet
vems svar;
het
är frågan som vi inte ställt
nog
bar;
dog
vi? Kroppen är själens tält.
De är inte vi;
var går
ni?
Det är ej lätt att svara på.
Lätt
svår-
sett
förvänder vi blicken då.
De har spårat ur,
just det.
Hur
förstår vi frågan: vem är vem?
Klent;
se
sent
omsider vårt fjärran hem!
De fägnar oss med
allt slags
ned-
righet och larvighet och SKAM
- nå..
dags
då
att samla vår EGEN stam.
Ingen den som tror!
Tom, all
bor
den Ende Inge inom alla namn;
vårt
svall,
svårt
att nå, löper ut mot hamn.
67. Naturen
Grönområden där jag bor,
skymda
ställen rymda
överallt i grönskan,
redo för min önskan
att försvinna.
Jag vet nog vad jag tror
och vet vad jag kan hinna.
Ingenting är bara nog,
vinden
själva grinden
ut i vida världen
dit jag ställer färden
- redan ställde,
- jag levde och jag dog
och visste vad det gällde.
Ingenting är bara nu,
bruset
liksom ljuset,
närvaron i parken
sjunker genom marken,
jag är redan
själv naturen, jag är du
och bryr mig intet sedan.
68. Två Testamenten
Formen församlar
innehållet, splittrat.
Men tankarna famlar
tills skallen vittrat...
För vidare studium
skall bibeln duga:
judiskt preludium
och arisk fuga.
68. Förintelsevisan
För mörkrets skull må alla brunnar vara skilda.
I ljusets vakna speglar vill jag ställa färd
på färd inunder stjärnorna, som vilda
av ord försvinner bort.
Vår levnadstid är kort.
Så lyssna därför särskilt noga till den milda
tonen, som av Herren närd
stiger ur andedjupen upp till vår värld.
I bön och blasfemi går sunnanvind förenad
med människor i väntan på sin dolde gud.
Den sanna skriften är till tystnad menad
som ögon drar förbi;
och den som ser är vi.
Nå, den, vars återkomst är starkt försenad,
kommer ändå hit till slut;
drömmens alla fåglar skall han blåsa ut.
69. Coach
Se unga dam, god dag! Jag är herr Samhälle.
Jag undrar något över hennes attityd.
Hon borde nyttja bättre varje tillfälle
att göra duktig karriär; så hör och lyd!
Man vill ju bara hennes eget allra bästa!
Metoden är nog inte för komplex.
Följ blott Herrens ord och älska högt sin nästa,
som scouten alltid redo och positiv till sex!
70. Demokratvisa
Politik, det är att vilja!
Makt är vad det handlar om.
Vem kan får från getter skilja?
Betet går på allmän tilja.
De vill sälja
oss att svälja
rena tramset;
hör på flamset:
alla hörs vårt land omkring,
ingen menar någonting.
Sån är makten,
hycklararpakten
nästan jämt;
stampa takten,
pojkar! Flickor
tömmer fickor,
feminismens tusen fnask,
fägnar nog sitt herrpatrask,
har dom i sin lilla ask;
vill dom göka?
Åh, de vill dom nästan jämt.
Låt det spöka!
Politiken är som sagt den
konst som alltid gagnar makten
folket dämt;
styret mest ett dåligt SKÄMT!
Helan går & halvan kutar,
ingen vet varthän det bär.
Hur man skålar, hur man tutar,
färden dock i diket slutar,
sånt är livet,
såsom skrivet,
alla öden
går mot döden;
skall man leva som man lär...?
Gahrton håller Gahrton kär!
Dan är nattens,
musen kattens,
först som sist,
föga trist;
nog om rattens
populäre?
lagom käre!
gröne rörare i dag;
Gahrtons vilja är vår lag,
fastän, ärligt talat, vag;
av med hatten
(huvet har man redan mist
(jäpp! där satt den))
för vårt bräckta fostervattens
liksom bakfotshambospattens
- jomenVISST!
- riksbekante FYLLERIST.
71. Lamento
Ah, värst vad ni alla tar i.
Blodet är helt förtunnat.
Jag är ganska så förveten...
vem
blandar smeten,
min "komedi",
bär mig hem?
Det därmed sex:
frågan komplex.
Naivt är ert do re mi;
mig blev ett annat unnat.
Så sjung erotikens lov,
er har den säkert gynnat!
Mig gav sexualiteten
blott
ensamheten,
den var mitt brott,
säg mig: sov!
I sömnens hav
dör alla krav,
den tystnaden, vid och dov,
där har min kärlek mynnat.
72. Galningsdithyramben
Jag tänkte på Rom och jehUrosalem,
jag funderade ock på Bastiljen,
men valde Att i ett helt vanligt hem
fira nyår med hela familjen.
Vi åt oss en änka och drack oss ett glas
och lillflickan pussade dockan
liderligt; Månen gick därför i kras
och vi tittade häpna på klockan
där visarna sammanföll till en raket!
Ingenting hände trots det. Det var lörda.
Vi reste oss upp i total enighet
därom och sjöng ut: "LÅT OSS MÖRDA!"
73. Poeter, Se!
Det satt en katta
på en matta.
Den var väl inte särskilt svår att fatta.
74. Nocturne
I vardagen är livet. Du är hemma för en evig stund.
Det händer inte. Släckarlockan hasar ensam över smala
pannåer av besatthet, dock! på helgeskriftens väsensgrund
är språkets långa efterstjärnfall ympat i bedräglig skala.
Så väger främlingsskapet nådens timme i sin tända hand
och fläktar ödesandetagen fjärran hän i lugna tankar.
En svartnad fågel flyger sakta hit från dödens enda land.
Var himmel utan högre mening lägger sig för nattens ankar.
Men ångerfri begrundan når din inlandsträdgård. Alltför sen
i sömnens svävartonart går all hastig väderlek förlorad
mot trakten av ditt hjärta vi för med oss alla; bara en
av inga andra skall till drömmens mjuka hemlighet bli korad.
75. Elegiaco amoroso
Så har jag sökt dig omvägs via yoga,
vid insikt bunden och vid utsikt med
för jag kan inte låta bli att plåga
mig själv med en förfärlig längtanslåga
som alltid gled
såsom ett fjärran skred
intill mitt blod och stilla vred
mig ut i smärta att mot dig mig sedan hemåt våga.
Som du besätter mig i ord och mening!
Samtidigt vet jag inte hur musik
må bo i dina ögons blå förening
med himmelskt timad ögonblicksförsening
i tyst mystik
bakom en ljuv panik;
då knäböjer min ande lik
en ångervålnad åter upp i bottendjup förstening;
det finns en vana. Dagarna blir njugga
och trygga avstånd bort från allt jag sett.
Likgiltigheten kan jag känna dugga
sin vardagsmildhet, hjärtat slutar hugga
i blodet hett
med skammens kalla spett
där Minne likväl står berett
att tända mig ditt främlingsögonljus i blodets skugga.
76. Dagens Tips
Blir du av polisen tagen
bakifrån med stort behag
säj dej själv, av häpnad slagen:
"Något händer varje dag,
men ingen följer ensamlagen,
det gör bara jag!"
77. Sången Om Revisionismen
När lögnen satts i verket. Ja, den skiner
och dikten står opak! Då finns än dörr.
Den leder till Centralen,
där toxiner
som gammal vilja viner
galen,
erinrad in i framtiden och anad förr.
Så hämndlysten är meningen, försvunnen
och återhunnen i sin tid fördrömd
men levande som natten,
outbrunnen,
nätt bakom templen funnen,
skatten
av sanning vartill läsaren är dömd.
78. Sång För Stunden
Jag gick där i din lägenhet. Den saknar
Min signatur. Och hösten utanför
gav liv åt tusen mynningar. Så vaknar
sig väderlek till eld; man når och hör
att främlingskap gör levande. Som riden
av någon Annan slumrar jag. Så rid
i natt, kamrat! Vad vet Din gud om tiden
av Ögonblick - och du om stunden Tid?
79. Enigma
Mot lakanet försvinner inga drömmar
men gåtan väger ingenting.
Samtidigt hämtar dagens varma strömmar
med egen-
domligt säregen
våg av fjärran pendelsving
ur ögonen från kvällens vida syskonring,
ur vaka kallad, fokus bakom regnet
där Månen söker upp sin vind
i nedan:
hitom oredan!
Förvildat sover sagohägnet;
dit differentierad vaknar drömmens hind
som äger ljuset, allt vem ljus betyder
för trakten, som hypnotisk går i spinn
och fråga;
skuggans nattlåga
dit Rösten samlar dig. Du lyder!
Den blir din egen: den var inte din.
80. Barnvisa Sent Omsider
Förälder, ursäkta jag påpekar
risken med vuxnas onda lekar!
För alla delar familjens liv
ock om jämt det är bråk och kiv.
Så sluta låtsas de inte finns,
ty barn växer upp, och MINNS.
81. Postmodern Visa
Människans dekonstruktioner
äger rum ständigt.
Vi passerar ständigt nya zoner
både ut- och invändigt.
Livet är en tid av nätter!
Vi smyger mellan tomma hus
lockade av stråkkvartetter,
korta rop och vinkande ljus.
Bildspråk bakom bildspråk gömmer
bildspråk. Det tar inte slut.
Vi lever inte än. Vi drömmer
och ingen vet vart det skall leda ut.
82. Visa I Folkton
Oktobers bedagade älva hon mötte
vinterns unge och tjusande prins.
De älskade ljuvt och kort och han stötte
bort henne sedan, hon sörjer och minns.
Hon torkar tårarna dock, och förlåter.
Så kommer en majdag, lätt, snabb och öm
tillbaka med prinsen, avsatt, åter
besannande kärlekens eviga dröm.
83. Sång till Minister
Vår infrastrukturens goda minister,
fru Torsten, ja visst är hon upphöjd och bister
så nu ska hon rädda
vår demokrati
från internet! Ledda
med stor energi
och kärlek är vi;
av tant Storebror sedda
och fästa med klister
befrias vi sålunda från våra brister,
ja visst är det så? nej, allvarligt talat,
egentligen fins det just inget val att
välja att välja
om allt ska bli rätt
för allt ska vi svälja
som Makten försett
med rätt etikett;
den vet nog att sälja
den flagga de halat;
så blir vårt folk från frihet hugsvalat.
Hör mullorna mullra i orättens krater!
Vår dumokrati, den är bara teater
vars Gud är just bara
med Djävulen släkt;
så måste man vara
kolitiskt porrekt
och visa respekt
och sin vilja bespara
med övliga later
regeringåriksdagens bÖgar & flAter!
84. Sång till en demokrat
Herr Parzifal, demokraten
med somligas huven på faten
(det är nåt han gärna skryter
med när begåvningen tryter
i särskilt benägen affekt,
och det egna behovet är täckt
och rampljuset släckt) - var var vi
nånstans? Åh, det spar vi,
man får väl skona den mesen;
det viktiga var parentesen.
85. Porrsång
Så fritt vårt fosterland i norr!
Här anslås strängar utan skorr
på svenska hjärtan,
botar smärtan,
ensamheten,
ramaskriet
som vi har
i oss till svar
i smeten,
så får vi ett
slags liv till skänks med ständigt mera porr
till tröst för all förtreten
och det tomma slaveriet.
Här skänks en del att skåda; nå,
tro inte något finns att få,
blott allt förvärrar
Maktens Herrar.
Spola skiten,
skippa snasket!
Ty kom i håg,
du som är låg
och sliten,
blöt av plasket,
att Makten skiljer mycket noga på
den knullande Eliten
och det runkande Patrasket.
86. Kärlekssång
Förbålt! Så skimrande var aldrig havet
som främlingsskapet i din dävna blick –
Vad är du för en Quinna?? Kärlekskravet
gör aldrig uppehåll, så kom i skick
för KNULLET asså! Femtielva drinkar
har man i enfald bjudit skrället på!
– Den subban ligger bara där och blinkar.
Vafan, vi grejar nog det här ändå.
87. Klagosång
Här några hårda ord: så klent bemannad,
så sällan satt på prov och kritiskt scannad
är Apparaten att man blir förbannad
på allt i penningdyrkarstadens slum,
där oförmögenheten, platt och stum
och värdekorruptionen, dum, besannad
med bara alltför jämna mellanrum,
betäcker tillvaron som giftigt skum;
odören hemsk och temperaturen ljum;
så vilar livet dött och vinden stannad.
Vad gör det då om man blir sanningsbiten?
Den hyllar nog sig själv, kultureliten!
Själv alltjämt oböjd, fastän trött och sliten
av motgång, något av en grå statist
i filmen, tycker jag att den är trist.
I allmänhet prioriteras skiten;
och guldet lämnar man därhän, jovisst,
det verkligt värdefulla kommer sist
i bästa fall; det mesta har vi mist
i medelmåttans Tempel; offerriten.
87. Paroller
Vad ska vårt liv
ha för vision?
Innovativ
religion.
Vad kan vår nöd
ha för en mening?
I dag blott förstening,
i morgon bröd!
88. Trygg Barnvisa
Be, be, vita lamm,
synden komma skall på skam,
skickas många fromma ljud
hela vägen opp till Gud.
Inget är vår fina hjord
kärare än vackra ord.
För vi är Jesu blida får,
tryggare nog ingen går.
Ändå är det mörkt och kallt,
faror hotar överallt.
Mycket är så svårt att fatta,
därför må man aldrig skratta.
Ty böner gläder Herren, men
humor är av Djävulen.
När stora stygga vargen ler
springer vi i väg och ber.
Vi kristna blir ju aldrig arga,
låter då oss hellre sarga.
Ska vi slå dom onda? Nä.
Låt oss för dom alla BÄ!
89. Hatsång
Rasande knyter man sin
bleka
tomma hand i svarta,
fördoldaste fickan. Man känner sig lik en
annan, djupt in
dit: i blodets, instinktens riken
går man, besviken
och heligt trött på allt tidsfördriv;
sitt ödes tråd vill man spinna
själv, ser ni; vad står att finna,
hinna;
hemligen där? ETT kollektiv,
se folket, klassen; hela ens liv
tycks då i mängden försvinna.
Stormmoln verkar ibland
skrämma
på flykt himlapällen!
Då längtar man liksom till Viborgska Smällen,
våda och brand;
högt! ljuder blixten i djupaste kvällen
på skilda ställen
snart nog! Må Vredens härliga Dag
randas till slut, översvämma
hela samhället; vad kan stämma,
dämma
revolutionen? Nöden vår lag;
och den är förvisso allt annat än vag;
vid fronten hör vi nog hemma.
Fjärran det apollinskt
svala
kulturidealet;
vi söker det sanna poetiska talet,
lätt libertinskt,
skilt från det gängse politiska skvalet
så uselt malet,
ursäkta! Ur folkets hårdkokta ägg
kläcks snart en tupp: den vill gala
ut vårt hat mot den obotligt hala,
fala
borgarklassens eländiga drägg!
Man vill bara rada dem upp mot en vägg
och låta kulsprutan tala.
90. Sång till Satan
Heliga,
veliga,
bed för mig
gärna,
tja, så har ni brytt
er, det är inte nytt;
vill ni mig värna?
Gläns höga stjärna!
Slutligen kämpade
bara de lämpade,
svärdsman och skytt –
Hoppets lanterna
– Satan, stred för mig
där Gud flytt.
Kyrkan som
dyrkan som
vände mig
rinner
bort, allt har täckts,
vissheten bräckts,
skuggorna hinner,
rovdjuret spinner,
mörkren betäcker mig,
andarna räcker mig
vapen som väckts,
kärleken brinner
– Satan tände mig
där Gud släckts.
Fromheten,
tomheten
stjälpte mig
bara,
gjorde mig vek
med smicker och smek,
låt mig förklara
(ingen må svara):
Livet är verkligen,
föga så märkligen
allt annat än lek
och måste så vara!
– Satan hjälpte mig
där Gud svek.
91. Besvikelse
Passionen glöder, ryker…
Den för mig hän, men vart?
Min barometer dyker,
min själ blir grym och svart.
Nej, ingen glädje varar.
Av kärleken blir hat.
Det enda som jag klarar
är liv i celibat.
92. Fundering
Oftast gör man sig löjlig;
slutligen blir man van.
Dikten som inte är möjlig
kommer dock helt spontan –
Fattningsförmågan, så sölig,
vaknar när skallen är släckt!
Verkligheten är knölig,
drömmen alltid perfekt.
93. Hemmaporrvisa
För enskildhet det enskilt sedda.
Därute följer man vad där hör till.
Offentligt visar vi oss klädda.
Där hemma gör man som man vill.
Men vill du sätta fart på snorren
och kussimurran inför höjd ridå
- smäll bara upp en kamera, ty porren
gör strax publika samlag comme il faut!
Hur segra i livets skiften?
Vi läser och lär oss i Skriften,
sanningen, väldig och sammanträngd,
vad Lucifer skrev i mängd!
Befriad lycklig ur syndens skreva
– må den, som uppdämmer driften
leva
vild i kyskhet! – Grottan är stängd.
Så väljer vi ut os själva
att seger och härlighet välva
Tempel skrämmande högt över er;
och skugga är vad ni ser;
ni skymtar oss i utmark och glänta
– ty redan slår klockorna elva;
vänta!
Vi dödar, gråter och ler.
Oss väntar den heliga festen;
vi lever och skiter i resten,
för livet är bara ett andetag
och döden enbart vår lag!
I vapenmakt må händerna valkas.
– Den blonda och skapande besten
nalkas;
enbart det är Amen idag.
Så släck humanismen, de lärdas;
av ofärd må krigaren härdas!
Fattigdom är vår lysande skatt.
Nu återstår äntligen att:
beredd att låta landen förödas,
– i grymhet och leende färdas,
födas,
leva, kämpa, rida i natt.
Så börja den svindlande jakten
och erövra människotrakten;
lysande framtid väntar däri:
dess överstepräster är vi!
Naturen själv sina riktningspilar:
– den transhumanistiska makten
vilar
helt på sexuell energi.
2. Kulturdemokraternas Sång
Är matchen ojämn? Så bryt den
direkt! Det är vad man ska.
Ty den socialistiska skitmyten
att alla är lika bra,
det är vad folket ska ha.
Demokraterna smyckar sig pråligt
i floskler av högsta karat!
Aah, en god poet skriver skitdåligt;
tusen kockars är bäst mat;
talang förtjänar blott hat.
Skriv bra: då utbryter krisen,
kalaset och masshysterin:
till slakt förs den jävla smutsgrisen,
i sanning ett neggosvin;
så värne vi poesin.
Ty Jantelagen SKALL följas
så allt blir prydligt och slätt!
Naturen, den måste dimhöljas,
kulturen jämväl; det är rätt;
ty solsken är alltid snett.
Det finns en hall under jorden,
där växer ett träd. Det är dömt.
Här sorlar demonerna, skällsorden!
Må kratern öppna sig ömt
och dåna så allt blir tömt.
För nu ska här pissas och skitas;
må jämlikheten bli all!
Ååh skälla, de kan de. (Men bitas?)
Oouuh, till styrets sorlande hall
firas riddaren Parzifal.
3. Nordisk Höstsång
Svarta kråkor mot en blå
himmel, svampar tunga
av sin bittra kunskap så-
som hästens onda ögonvrå
bevarar världens vindar grå
och djupa vatten unga –
Tranor flyger linjen, den
raka, silverne, den trösten,
möjlig, verksam är den än,
flykten, pilen, strängen, spänn
bågen Ensamhet, din vän
som sänder dig till hösten.
4. Sång Utan Titel
Höstmorgons vilda glans!
Demonen i dig är värd en chans.
Hemligt sjuder den,
kusligt ljuder den.
Vinden bjuder den
upp till dans
där du ensam i parken länkar
steg vid steg längs raden av bänkar.
Livsaftons vilda eld!
Passionen brinner i själens däld,
och bitterhetsmäld.
Herren sänder den.
Satan tänder den.
Hösten vänder den
upp till gäld,
där du ensam nu ger dig hän en
stund med blicken sänkt i fontänen.
Dödslängtans vilda ljus!
Vi lyssnar häpna till vindens sus,
och blodets brus,
i vårt hemliga rus
döden viger och
natten tiger och
dikten niger och
blir abstrus
där du ensam i parken vänder
OM OCH LER MED GLIMMANDE TÄNDER.
Vansinnets vilda brand!
Man kände Lågan hetta ibland -
och släckte med sand,
och smärtans hand
den eldens tand -
Dig den ämnar ju.
Mörket rämnar nu
bort, nu lämnar du
livets rand
hörsam ännu för springbrunnsporlet
når du stan och det hetsande sorlet.
5. Hymn
Jag vandrade ut ur skammens läger,
lusten lockade mig.
Det är mellan dessa två allt väger
sig närmare, Gud, till dig.
Mörker och ljus förblir vår blandning
och vägval, Ja eller Nej.
Stadigt svänger sig livets andning
närmare, Gud, till dig,
närmare, Gud, till dig.
6. Gatusång
Det blinkade! – och han var tankspridd vid
försvinnandet; blev hastigt borta, lik en
vind som nu har förbytts; då är det tid
att uppta inre dialogers id
på nytt; vi återkommer i trafiken
som är sig lik i ordens län och riken;
ett ljus för tystnadens asteroid.
Och flickan, stjärnan, hon som inte finns,
drog strax förbi på gatan, hjärtetörnan
högg väl den nämnde; ingen annan minns
intrigen, anad knappt som tiden spinns,
vem av de två som nätt och jämnt runt hörnan
sjönk ner i språkligheten, samhällsförnan
varur oss nya arter återvinns.
För vi är folk med annan semantik
att tala till oss själva med, som drömmar,
envar egentligt obekant, men lik
en film, beledsagad av stadsmusik,
din värld, där verb i mänskoskogen strömmar
förbi som vinden töjer grönskors tömmar
och tystnads fattigdom gör dikten rik.
6. Sommarvisa
Var sommar är staden en annan stad,
var människa främling, och du,
mitt jag, som jag känt, ett oskrivet blad
i tiden som bara finns – nu.
Det är som en dröm, ett slags ensamhet
i glädje av mystisk natur –
Ty okänt förblir då vad allt jag vet
i mening som spirar härur.
Det är som lövverkens skuggspel i vind,
kappt märkbar, från ingenstans –
Jag vilar, hänförd och seende blind
i lugn och total acceptans.
Se växlande moln, se parker i stum
förvändhet, se folktomma hus –
Och världen blir till ett sagolikt rum
och skuggan ett nytt slags ljus…
Ja, världsfrånvändhet hör sommaren till,
semester i flykt och fördärv
och skapelse; fråga sig då vad man vill
i nydaning, vila och värv...
Förresten! Vad är det för ärende, att
beskriva vad inget är likt?
O sommar, fördrömd! – En väsenslös skatt
är livet; så fattigt; så rikt.
7. De Två Stammarna
Det löper ondska genom världen.
Tomma fält, förstörda plogar
passerar vi på hemåtfärden
ned i mörka skogar.
Därinne skall vi åter födas,
liket resa sig ur kärran,
av ande våra kroppar gödas.
- Hör en sång i fjärran!
Vi hör i natten, under månen,
de hör oss sjunga under solen.
Förunderlig den antifonen,
nektarn, vitriolen...
Så lär oss världen själv taktiken:
dubbel omfattning! Hell Seger!
De tystnar, och vi hör musiken
tonsatt i Max Reger.
Fördrömdheten, komplexiteten
naturens kontrapunkt! O vilda fuga,
vi lär! Om väsenshemligheten
kan vi inte ljuga.
Det finns ett flöde där. Det hastar
ut mellan brisarna och grundet.
Och tiden sover. Drömmen kastar
bron över vida sundet.
Vi vaknar plötsligt, mitt i natten,
Samförståndets gåta klarnar.
Vi ser det bottenlösa vatten
ingen annan varnar.
Vi har lärt känna huvudfåran!
Varandra skall vi lära sedan
i Hemlighet: den södra Toran
vår: den norra Vedan.
Två stammar måste hålla samman,
bandets vård bli ren och varlig
i vått och torrt, i sorg och gamman.
- Fienden är farlig.
Man ser det ej och vet för sällan.
Samma blod, fast skilda hudar!
- Vår Gud befaller vänskap mellan
arier och judar.
8. En Äldre Mans Visa
Så går jag ut på aftonpromenaden.
Så når jag älsklingsstället, fjärden här,
beundrar utsikten i sol, ser raden
av tysta hus på andra sidan: staden.
Smått tankspridd är man, alltid! Därför lär
man strax vad inte är, nå vem vet när
det redan sker? - Jag varsnar plötsligt vad en
minut sen inte var: att du är där.
O flicka här bredvid mig, får jag störa
din tystnad, säga ett och annat ord
med något innehåll? Jag vet: förföra
är inte meningen. Vad kan man göra.
Bli offer för en annans lilla mord
i sängen, du! Jag står i ljusets nord
och vet devisen: Se men inte röra
sig alls: till nästan intet är man gjord.
Vi står vid fjärden. Allt är nästan skrivet
i minnet redan nu, ett ögonblick
mot änden av det hårda mannalivet.
Jag gömmer varje ärr som blev mig givet,
befinner mig trots allt i godkänt skick,
behärskar nöjsamt alla levnadstrick
till slut. Det är ju så det är i livet,
att hur man sköt, så sa det bara klick,
att värst var ändå kärleken. Den brinner
med ständig låga; brinner aldrig ut.
Allt annat dör och dör till slut, försvinner.
Dock, brådska inte i ditt liv. Vi hinner;
för äntligt skall man lära veta hut,
så här, i början av ett väntat slut
på vägen, livets, den man alltid finner
i dödens enda, skälvande minut.
Vad själv jag fann var inte alltför illa.
Det är just inte någon hemlighet.
I livets fällor får nu andra trilla;
för jag har inte mycket blod att spilla,
så danad är min grå identitet,
man har väl blivit anspråkslös. Man vet
att vara mest belåten med det lilla,
att tålig röna nöje och förtret.
Din värld, o flicka, fick jag lycklig gästa,
så trevligt! Se en mening, du, däri!
Vad var det för en möjlighet att testa,
det här? Det var ett intet, som det mesta.
Jag nynnar på en egen melodi;
du står här bara i min fantasi.
Det är trots allt, det vet jag nog, det bästa
för oss, som icke är, och dock är vi.
Ty bäst flanörens ensamhet i detta
fördrömda ögonblick en sommarkväll
på fjärdens avstånd från passionens hetta
varom han alltför mycket kan berätta;
vart minne, sparat som en eternell,
må framstå som en finstämd bagatell
still slut. Vad mannens drömmar svävar lätta
från Stockholms broar, kyrkor och hotell.
9. Kärleksvisa
Det finns så många storliga poeter
som solar sig på latsidans parnass
och låtsas ruva djupa hemligheter
– men produktionen, den är ganska kass.
Den visan som försvann en gång på Flanderns
fördömda slagfält, skrivs den än en gång?
– Min glans är sällan sedd, som salamanderns,
men kärlek vill jag bärga i min sång.
10. Krigshymn
Elände, sjukdom, sodomi,
all urartnings potenser,
utsugning, pornografi
...står vid nationens gränser.
Svenskar, landsmän, vakna upp!
Det sanna blev förtiget.
Låt oss nu bilda samlad trupp.
Vårt värv är kriget.
Vår nutids dekadenta Rom
finns överallt i världen
omkring oss. Kommer dock er dom.
Vi är upprorshärden.
Så må vår folkstorm bryta loss
till seger, Nordens daker;
tro ej vi söker strid! Åt oss
duger blott massaker.
12. Klagovisa
Gammal är jag och bruten,
ensam när allt kommer kring.
Nog är folk söta i truten;
smilar och svassar,
med när det passar,
vad har de att ge? Ingenting.
Så mycket elakt man känner
hatbrev mest vill man sända.
Ständigt sökte jag vänner,
överallt gick jag,
hur många fick jag?
Inte en enda!
13. Nocturne
Jag går mot ljus: ett ingenting,
lyktan bakom grinden.
Dess namn är Ensamhet. Omkring
driver löv för vinden.
Jag bär en skugga, blek och vag.
Sen är glädjens timma.
Behöver inte ljusan dag.
Önskar natt och dimma.
Lång är natten. Livet kort.
Världen är förfärlig.
Där leder stegen hem och bort.
Drömmen väntar härlig.
14. Tillägnan
Den lätta sömnen väcker mig ur dvalan.
I språket mynnar då min tankes älv.
Mig vidrör någon Annan lätt som svalan
sin lätta vind och blir till slut jag själv,
den Edens lustgård, där man hungrig höfte
då till sitt språk; det är ju inte känt,
så lute sig mot visdomsträdets Löfte
om syn och strängt förbjudet Sakrament.
En adamsfrestelse är överklivet
från Ett till Annat: en i läge lagd
korrespondens! Så flygande är livet
vars mening redan är med livet sagd.
Det järnet står i levnadsblodet ristat;
det blev sig självt sin utsaga en natt
vi städse haft som dag och sedan mistat
på morgonen som en bevarad skatt.
Natur var guldet, liksom regnets mönster
slår projicerat in på ruta Ett
där Texten visas i ett eget fönster
av väderlek, vars födelse blir lätt.
Kultur naturen! Någon, som den vårdar
får människor gå ut i, om de vill,
att se sig själva: våra tomma gårdar,
de svävar som om Herren nickat till.
Så är var människa en plats, den bristen
på gudom länar full inkarnation
och logos dit vi bor, så hemligt kristen
går vägen under himlens farozon.
En avgrund lockar oss till våra hattar
som blåser av det ögonblick vi föds:
det enda: kenosis; vi dör och fattar
att allt vi fattar, fattar vi till nöds.
Så kom vi till med med våra oförtjänster
på randen av en allas inga stad
av syndfri dröm! Jag viker av till vänster
längs mörkerskogsbrynet i sina blad
där teckenrader korsar teckenrader
och därmed bringar texten areal
men orden själva Mål för promenader
längs orden från ett inre Odjurs Tal.
Var är vems ansikte? Där öppnas redan
en utsökt gäspnings lagom täckta gap;
hon sänker handen, och förklarar sedan
att text är Konst, men dikten Vetenskap.
Vem kan förklara poesi? Den vägen,
den upphör aldrig än, såvitt vi vet;
mot språket står en god poet förlägen;
det nuet när lingvistisk evighet.
Vems bröd? - Så näringsriktiga var axen
att världen föds med vindens knappa skörd.
Vem dricker vinet? Namnet är syntaxen
den för vi nu till munnen: Innebörd.
Vi äter Gud, och vandrar hem i födan
som är vår egen kropp, en mäktig dôm,
ögonblickets, där får vi lön för mödan
i språklig form av tystnadens arom.
Låt resa Tillfällets försvunna hyddor!
Låt hunger mätta oss, var än vi går!
I fjärran vinkar hems exakta kryddor,
förtär vi Målet, som vi aldrig når.
Mot eget Centrum leder andras gator,
vid mångens utkant slår jag upp ert tält,
approximerar svenskans laborator,
den hypnagoga Eva Runefelt.
15. Sanningssång
Dumheten gror;
höj rösten en ters;
liv och kärlek förblir en pärs,
ingen är med villa befriad.
Nå, tro som ni alla tror,
var ni än bor,
så hör en vers...
Lögnen är ständigt glättigt skriad
HÖGT i moderiktig kommers!
Människor vill,
ja nog är det så,
tro vad passar dem bäst ändå.
Undervisning? Var kan den börja?
Tja, verkligheten hör till,
med allt vårt spill,
må åren gå...
"Experter" pratar så mycket smörja
lyssna inte gärna därpå.
Envar, på sin kant,
må binda sitt ris,
vet nog, envar på eget vis
vad som, gömt under bottenslammen,
förblir beständigt och sant,
vart än man slant
i all sin kris:
att döden är livets kostnad, skammen
lustens ofrånkomliga pris.
16. Qabalah
En fråga är ställd.
Alla dårar är nu beredda
att samtidigt resa sin mäld
ur stenen. Den är det sedda,
den overklighet som skakar,
bergen, som vakar
på rötter av eld
oss alla till gäld
men av hemliga stjärnor svedda.
Så kommer en natt
med sanningens svarta lykta
den svårmodsbörda en katt,
vår Död, bär på svansen; betryckta
står människorna och fryser –
Mörkret belyser
oss alla med watt
som alstras med skatt
och ränta på allt det förryckta.
17. Gåtfull Sång
Att öva på sin verklighet, att mäkta
i världen klara sin situation,
att skilja bort det falska från det äkta...
Ursäkta,
jag söker nedom allt en klockren ton
som flyter stilla under levnadsbron
där människorna ständigt måste jäkta,
och däri skapa mig en fredad zon.
Att möta kravet: kontinuiteten.
För annars är man illa social.
Man måste vara smidig som maneten
i smeten,
vårt samhälle, och träffa sina val
prekärt i jämvikt mellan lust och kval
som danar hjärtat och identiteten
att glimma sårbar under namnets skal.
18. Gatans Sång
Där sitter ni vid pappas dator. Oj.
Här ser vi borgarklassens barnaskara.
Där sitter ni och hånar oss. Va skoj.
Hos mamma. Tryggare kan ingen vara.
Men vår kultur är faktiskt också fin.
Vår kristne gud är vår. Hans namn är Satan.
Så flabba lugnt, ni unga borgarsvin,
vi ska nog ta er, en och en, på gatan.
19. Nihilistvisa
Det eviga livet
spelar ingen roll.
Harpomotivet
skorrar i moll.
Döden, den snara,
sänker sig kvav.
Nu har jag bara
ett enda krav
på livet: mitt starka
intresse däri
= RUNKA & KNARKA
& SKRIVA POESI!
20. Anima
Det finns så mycket själ i denna världen,
men inte särskilt mycket är den värd.
Din skugga? Tung är den, jag bär den.
Med slutna ögon på min huvudgärd
såg jag din blick.
Vart jag än i drömmen gick
följde du mig på färden.
Så skönt är aldrig livet som en dröm
så sov och göm
din själ i hennes. Gott är minnets skick,
så vackert som ett gammalt kopparstick.
Ditt namn är Anima. Jag tror du redan
finns, fast inte på ett vanligt sätt
och inte särskilt mycket händer medan
du inte finns, och det är också rätt
skönt som det känns,
eld som obetydligt bränns.
Föga händer väl sedan.
Så skönt är livet som en skuggig ström.
Din själ är öm,
min själ är din. – Så vaknar jag med ens
till världen och din icke-existens.
21. Stalker
Det här är nattens stad. Din tysta stråt
mot intet vill jag följa under tystnad.
Där finns det ingenting att skratta åt
och heller intet ämnesval för gråt.
Det här är ensamhetens asymtot
mot dig, förklarad av en hemlig lystnad.
Jag älskar inte dig. Du är min blå
och svarta dröm, som alltid för mig lyste.
Jag älskar blott mig själv, ty bara så
är kärlek möjlig. Sedan må jag trå
schavotten, överlever nog ändå
den död som dock mig alltid livet hyste.
O flicka, av din skönhet, som på kiv,
till galenskaper blev jag alltid driven.
Vad lär du härmed om mitt sanna liv,
att paradoxer är mitt tidsfördriv?
Du vill nog inte att jag finns, så riv
ur boken denna dikt, som strax är skriven.
Paniken står på lut i farlig grad!
Så blottas ingen skolas enda schema -
Som gatans blinda lyktor står i rad
uttrycker orden jag vet inte vad.
Jag lever, nu. I nattens onda stad
förföljer jag din själ, din kropp, ditt tema.
22. Svensk Kampsång
Det mörknar nu över riket,
och lögnen växer sig stark.
Vårt folk är förrått och sviket,
som var det på främmande mark.
Nyhetsprogrammen ljuger,
inbilskt, naket och fräckt.
Tro inte att sanningen duger.
Den är ej politiskt korrekt.
En folkförrädare talar -
Namnet skiter vi i.
Fraserna rinner, skvalar
och skvätter i full hysteri.
Så ljugs det, gapas och skrias -
Makten vill ha det så.
Men Sverige måste befrias,
det är allt vi skall tänka på.
Sverige - ett folkhem? - Att hoppas
kan alltid vara en lek.
Men alla förhoppningar stoppas
av Maktens lögner och svek.
Men folkets kamp skall besanna
den verkliga rätten till slut.
Hederligt folk må få stanna,
men packet kastar vi ut.
Vi frågar oss: vad bör göras?
Men allt beror på idén.
Frihetskampen skall föras!
Detaljerna klarar vi sen.
Dags NU krossa buren
av lögner! Gör stallet rent!
Kamp NU mot diktaturen!
I morgon är det för sent!
23. Dekadent
Fala donnan Trixi Chans
uppträder på China Strix,
nattklubben, med nakendans
tjänar ganska bra med pix,
Syndens äpple gömmer stekel,
skåda dödens menetekel,
GRÖNT SMORD ANUS,
GRÖNT SMORD ANUS!
Lågor dansar, vågor slår,
världen susar, ingen hör,
klockan stannar, blodet står
stilla, alla vet varför –
Sakta höljer natt och dimma
smärtans sista ljusa strimma,
NORNDÖMT GASRUS,
NORNDÖMT GASRUS!
24. Lugnande
Finansen gäller i vår värld till slut
och mänskan lyssnar gärna till demoner.
Kontorslandskap tar fyr och vecklas ut
förfärande med bord och telefoner.
För helvete! Jag har ett femtiotal
för många uppgifter jag måste klara!
– På kvällen smyger jag till kyrkan, sval
och tyst, och slår mig ner och andas bara.
25. Dödssång
Först kommer allltid kvinnan,
därefter mannens person;
här finns inte rum för passion.
När livet blir bättre än innan
förhöjes levnadens ton.
Först kommer alltid dagen,
därefter nattens gestalt;
intet betyder ju allt.
Det är den enda lagen
och vinden blåser så kallt.
Först kommer aldrig dikten,
därefter sanningens ord;
korten på avsides bord
mister alldeles vikten
och stiger som natten i nord.
Snart är den över, den pärsen
vår blinda levnad oss gav;
nu ställer vi större krav.
Detta är sista versen,
jag låter den stå på min grav.
26. Resignation
I mörker var jag förlorad.
Då såg jag i mörkret ett ljus
och till Herrens tjänst blev jag korad
och kallad hem till hans hus.
Men småningom började glansen
falna. Det gör den nog än.
Det känns som hade jag chansen
och förlorade den igen.
Så finns det till slut någon frälsning?
Jag tvivlar och tror det ändå.
Och jag sänder till Gud en hälsning.
Kanske syns vi nån gång i det blå.
27. Den Ärbare Muslimens Sång
Jag bär den djupt under huden,
den Sanning som ligger i ljuden
jag hör från mitt blods minaret;
jag vet på svenska. Jag vet
att Allah är den ende guden
och Mohammed hans profet.
Nå, skulle jag skämta om detta?
Nu måste jag allt berätta,
en mänska, bara ett rö,
att hellre skulle jag dö!
Så låt mig föklara med hetta:
min avsikt är ren som snö.
Min lön blir i himlen rundlig.
Förståelsen, den är stundlig;
på den kan det mesta rå;
Allah är större än så
och sanningen outgrundlig
men sanning fövisso ändå.
Det är den gudomliga planen.
Jag vet, för jag läste Koranen
och tankarna gick i ring –
där stod faktiskt ingenting!
Allt annat blir rena chikanen
när allting kommer omkring.
Så varde allt snack förbannat.
Ty höjt över allting annat
är det som är högre, min vän;
det kommer aldrig igen
hit ner, där tiden har stannat
i nuet och döjer där än.
Den vise är samtidigt token!
Låt vagnarna avhäktas loken!
Låt texten av rena ord
förbli vad den först var gjord!
Det står i den heliga Boken
som pryder mitt nattygsbord.
28. Emily Dickinson
Jag dog för skönhet, men var knappt
i graven passad in
då en som dog för sanning snabbt
fick platsen bredvid min.
Han sporde: "Vad blev fel för dig?"
"Min skönhet", blev mitt svar.
Han sade: "Sanningen för mig!
Vi är ett syskonpar."
Och liksom släktingars en natt
vårt samtal än höll på
när jord och mossa tog det fatt
och släckte namnen då.
29. Det Mördade Barnets Sång
Vad säger man. Ondskans ympning
på trädet: samhället. – Nåväl,
böj huven på rad för uppkrympning.
– Det finns bara blod och stympning
i vår seriemördarsjäl.
Vad tycker ni? Vederstyggligt?
En galning! Fasa aldrig nämnd.
Ert avståndstagande: uppbyggligt.
- Det finns inget mer ohyggligt
än det skändade barnets hämnd.
30. Hatsång
Hunger, hunger, hunger
plågar mig som själve fan
mest hela dan.
- Jag sjunger:
...
hata - hata - hata USA!
hata - hata - hata USA!
hata - hata - hata USA!
hata - hata - hata USA!
Hyckleriet koste;
girigheten likaså;
vad gäller då?
- Vi måste
...
hata - hata - hata USA!
hata - hata - hata USA!
hata - hata - hata USA!
hata - hata - hata USA!
31. Gränsen
Jag står vid mitt fönster, betraktar
fjärden, grå denna dag.
Vinden är stillad. Nu saktar
tiden in sina slag.
Det är en vilande väntan.
Denna sommar är mild.
Och världen i fönstergläntan
står från min verklighet skild.
Jag hör trafikbruset, vänder
till sängen, lägger mig ner.
Lyssnar. Någonting sänder.
Jag somnar, och finns inte mer
men kvar är dock existensen.
Finns något mera jag har
än ingenting? Nej, vid gränsen
är gränsen allt vi har kvar.
32. Tyst Sång
Kvällen är särskilt mörk här i gränden,
där inte särskilt många går förbi
på dagen heller, och få är vi
som här är satta på undantag
vareviga dag
– men lever gör än den
som lyhörd för ekon från bortomänden
här lever i minnet
därav och med sinnet
fyllt av sorg och privata eländen,
men inte alldeles utan behag.
Man sitter vid fönstret, tyst och förveten
och lyssnar till någon lugnande musik,
infrån kommen, en jazzrytm lik,
en viskning, samtidigt torr och öm,
den manar en: Glöm
nu bort all förtreten
och tänk på den egna livskvaliteten...
De illa berörda,
må kallar oss störda.
Grändens namn, det är Ensamheten
och Livets barmhärtigt skymmande dröm.
34. Hymn Till Satan
Man blir så förfärligt trött
för Gud måste gå att äta
och verket blir helt förött
av makternas eviga träta.
Det blir till slut nödvändigt
med en en strikt ny meny där
nattvarden har fördold vikt.
Hela receptet lyder:
Livet. – Bara ett senapskorn.
Det såddes i moder Eva.
Gud prydde oss med horn,
Satan gav oss lust att leva.
35. Sången Om Hjälplösheten
Mannen betraktade solen.
Blind
satt han sedan,
fotad i grind;
instängd, redan
negativ; stolen,
bortblåst medan
det ännu kom vind.
Solen betraktade världen,
låg;
solnedgången
var allt den såg...
Så blev mången
efter på färden;
låg på perrongen
och räknade tåg.
36. Nynnande...
Min själ är hemsökt av en farlig torka.
Jag fattar liksom eld för ingenting.
– Chimären får mig likafullt att att orka
besinna mig och se mig lugnt omkring.
Vad är det för hugsvalelse som sprinklar
min hjälplöshet, min trötta frenesi?
– Hon nalkas överallt ur stadens vinklar
i uppmärksamhetens periferi.
37. Ideologisk Lärosång
Naturen har sin gång i given takt.
Historien då? Den accelererar!
Och undergången nalkas. Var på vakt.
Det är för mycket skit vi tolererar.
Så mycket hotar livet självt, dess grund,
naturen, framför allt det sexuella.
Den hinner inte med. Var kysk, var sund,
sök äkthet i det artificiella.
Det låter ej från början som det ska.
Ty komponeras måste den, musiken,
och icke av sig självt blir allting bra.
Det gäller inte minst för politiken.
För nysådd må det läggas under plog,
vårt falska folkstyre, vars pöbelslater
förslappat våra sinnen länge nog.
Så lyssna ej till sång från demokrater!
Till käbbel har vi inte tid och rum,
så ignorera skenelitens löjen!
Den lockar inte, den är bara dum
och svag. Vi har förvisso andra nöjen.
Förkasta ock fascismens dumhetskult,
dit skall vi inte nu igen oss sänka.
Vi måste fatta världen helt och fullt.
Den som vill överleva måste tänka.
Du säger kanske, att du illa kan?
Nå den som inte vill må ta till lipen!
Så pjoska lagom, du. Väx upp till man
att se och fatta själva Grundprincipen,
att livet är en kamp. Förlorar du
så var det för du läxan illa lärde.
Ställ kraven på dig själv! Förakta nu
allt strunt om människornas lika värde
och gilla läget! Bliv den man du är
och sluta som en kärring hattifnatta!
Säg, vill du lyssna till en god idé
om ett och annat? - Låt oss sammanfatta:
vår ande är försänkt i sorgligt skval,
vårt blod bemängt med vedervärdig smitta.
Så blir vårt samhälle än jämmerdal.
Där måste vi den rätta vägen hitta.
Den vägen leder oss till ljuset ut.
Så må vi inte väja mer för Schismen,
den stora. Stridens dag är här till slut,
så vakna, landsmän! Krossa humanismen.
Ty vad bör göras, redan nu? Jag vet.
Det är blott ett som nu och ständigt gäller:
att skola sig till överlägsenhet,
den livet självt, av eget val, beställer.
38. Tillägnan
Nog vill jag träffa landets andra Enda
geni: rikspapegojan Lars Norén,
vars dikter sällan upphör att mig sända
sig själva i sin ynnest en och en.
Jag önskar att jag denne kunde härma!
Kan själv han baka Mästarens pastej?
– Tillsvidare får mina röster svärma
förbi en en näringsrik poet: prins Dej.
39. En Dåres Hymn
Någon tillfällig bot
finner jag kanske just i
rosors doftande hot
och tystnad, ett svampmoln från rot
och stam skilt på himmelens not-
system en kväll i augusti,
seendets stilla musik,
glädjen, som sval beaktas,
lätt vind, som är sinnet lik,
all dröm, som gör vakan rik
på sanningsenlig mystik
och livet förtjänt att vaktas;
en ensam kvällssky på drift
och alldeles snart förångad –
Augusti hemliga skrift
av händer i skift på skift
osynligt förd med sitt stift –
och till slut är lyriken fångad.
Lyrik, vad? – Låt det bli sagt:
expertisen tycks fromt begapad,
åtsklilligt strunt förlagt.
Jag hävdar en omvänd akt;
all dikt är från början intakt
– och världen ej slutgiltigt skapad.
Så vad är Skönhetens makt,
in statu viae – för filosofie
doktorer, som slutit sin pakt
och säger ganska exakt
vad övriga redan har sagt
– när Döden går med sin lie?
Jag skiter i vilket. Mitt liv
är dikt här på dårhusaltanen;
man har sina bra recidiv
och därtill små tidsfördriv,
om något på, hm, pim kiv –
min Torah, min Bibel, Koranen!
40. Förtvivlan
Något slags folkhem, snällt
och varmt, ett begrepp att damma
av, kanske? Mångkulturellt
eller inte kan göra detsamma –
Men vår samällsmiljö är karg.
All lögn och falskhet noterad.
Jag borde bli oerhört arg.
Blir bara deprimerad.
Nog kunde jag vinna min lager.
Nog kunde jag ta vad jag vill
och framstå i glänsande dager.
Men vad skulle det tjäna till.
All tomhet är mig besannad
från Pajala till Trelleborg.
Jag borde bli förbannad.
Jag känner bara sorg.
Folk söker på teve, på krogar,
på fotboll sin livskvalitet.
Mest sliter de jämt och knogar,
varför? Tja, säg det.
Mitt problem är är inte stressen.
Är van att bara gå på.
Men jag är så jävla ledsen
så det kan ni aldrig förstå.
Skumögt i mörkret treva,
som Fröding? Nej tack och adjö!
Jag vill inte längre leva,
förstår ni. Jag vill bara dö.
41. Sång I Förbifarten
Och Herren drog mig,
blev min lag.
Sång som klingar.
följer jag skyggt.
Men lätteligen
för att det
är dag
– hör jag märkligen
dån
av vingar?
– Jag unnar mig
rätteligen
höra det!
Och tanken slog mig
plötsligt att
den breda gatan
korsas nog tryggt
enkannerligen
bara det
är natt
– är jag verkligen
son
av Satan?
– Förkunnar mig
sannerligen
vara det!
42. Stark Sång
Oceanen av inre och hemligt Ljus
(vi ryser!)
är bara en Droppe i Havet
Förmörkelse, Verklighet, evig Rätt.
Se, därur spirar Sanningskravet
och Rättfärdiggörelsen. Herrens Hus
ger Näste åt alla som fryser
av Fjärde Nyhetens milda Bett
(som kittlar lätt!)
det är Koronan som lyser .
Som Rännil blir till störtande Fors
(nej flera!)
blir det Ögat, DITT, Teleskopet
mot allt, mot Färdens vikande Mål
som gottgör Stölden och Dråpet.
Det Målet är fångat i Siktets Kors!
Nu ingen må hota dig mera:
med Kallelsen hem till Martyrens Bål
(ett svart Hål!)
följer Rätten att själv martera.
43. Dubbel Sång
Passionens ångestlejon lyfter tassen.
Min natt är het av vredgad romantik.
Den sista svanen brusar upp ur vassen.
Så härligt klingar helvetets musik.
Det finns en himmel bortom allt besannat
i gudomens incestuösa akt –
Av död är livet helgat och förbannat.
Så dubbel är det stora Endas makt.
44. Främmande Sång
Röntgenfåglar lyfter svarta
trådar ur buskagen
och bär dem in till de aparta
grannarna genom garagen!
Så öppna för all egen-
domlighet står husen att
var dag blir dröm, förtegen,
genomlyst av fåglar, vind och natt.
45. Sången Till Karriärkvinnan
skÖtsam är av allt att döma
mänskovärdets deff'nition
med klockren ton
bland de bildade
oförvildade.
Möt behövande
stumt bedövande!
"Skänk en slant"...?
Vem? Vår tant?
– Det kan du glömma,
fickan tömma,
Kon,
hon föraktar trista fattighjon.
Borgarkärring!! – vårt perfekta
exemplar av Homo Sapiens,
vid himlens gräns,
intet seende,
iskallt leende,
tomhänt vevande,
närmast levande
död som i
en tragedi
av sina släckta,
liksom bräckta
mäns
ögon speglad semiexistens.
Inskränkt och bornerad.
Tankeverksamhet på burk,
med kaffeslurk,
rena sillerierna,
gynnad av partierna
hon gjort tjänster i.
Röstar vänster. I
chÄfsbefattning
(överskattning!)
uppkvoterad,
framforcerad
– URK
– av nå'n annan jäkla käringskurk!
46. Sången Om Sakta Matt
Så kommer åter flickan Sakta Matt
och vidrör mig med månljuslätta händer.
Jag vaknar mjukt. Det är en laddad natt
på oförklarat therawatt
då liksom hemligt fjärran stjärnor sänder
oavbrutet
liv som slutet
in i sig självt passerar stadens gränder –
Hur många sömngångare vandrar nu
i tofflor kring på måfå? Nå, vi rattar
tillsammans in det mesta, hörrudu,
gemensamt hemma är vi tu
på tankeapparaten; ja ni fattar
nog, men akta
er för Sakta
som tänder varsin cigarrett och skrattar!
På lek och allvar liv och död, förstår
ni vad med denna frasen sägs och menas?
Min kära särar aldrig sina lår.
Det är en annan lust jag får
av henne; någon sanndröm i det senas
existens, en
stund vid gränsen
där flickan Sakta Matt och jag förenas.
47. Sorgligt Men Sant
Så mycket rusigt
är nog drivet
formulerat, sagt och skrivet
om vänskap och så där.
Mitt bidrag följer här,
ja inte utan hetta
kan jag allt berätta:
här är jag, ännu hel
och hållen fastän
trött och stel
av lasten;
mycket bar jag genom livet;
bäst levs det övergivet.
Så mycket tjusigt
sagt och sägen,
att tro det är man obenägen.
Nå, vänskap var det. Ja?
Det är så lagom bra!
Ja, ni får själva välja.
Jag kan allt förtälja
att för min egen del
(och jag tar faktiskt
inte fel):
i praktiskt
taget alla fall och lägen
var vänskap bara i vägen.
48. En Stockholmsvisa
Säg, finns det någon människa i staden
som har mitt namn och min identitet?
– Det visar sig på Stockholmspromenaden
som äger rum i självförsjunkenhet.
Och biltrafiken brusar. Fjärden blänker.
Och någon håller sällskap med mig, vem?
– Det är jag själv som står på bron och tänker.
Nu väcker han mig stilla. Vi går hem.
49. Budbäraren
Tankspridd vände jag om hörnet. Vinden
slog emot mig häftigt som ett tåg –
Ett väldigt moln på himmelen bar in den
stora katastrof som här jag såg
– en parentes av eld! Och på sekunden
färgblind såg jag tecken i en hjord
på drift som skärvor. I förlamning bunden
sammansatte jag dem nu till ord
och ringde på hos dig, bjöds in i hallen
och sa: "I radioaktivitet
och nödvärn är din tröskel nu förfallen.
Ditt namn är skugga, men din blick är ännu het."
50. Skymtar
Vad göms egentligen i själens lådor?
Man drar väl ut nån lite då och då.
Det är väl inte utan sina vådor!
Det man får fram kan vara si och så.
Ett litet odjur hoppar ut i rummet;
en dolk med isblå klinga glimmar här;
nåt mycket egendomligt blir förnummet
– och plötsligt är det inte längre där…
51. Psalm
Död åt allt vad av synden bränns,
intet är vart den leder.
Finns det straff som tillräckligt känns?
Herrens frihet är utan gräns,
ugnen han oss bereder.
.
Världens obönhörliga kross
mal till bröd våra fjärna
meteoriter. Domens bloss
Lucifer hämtar så ner till oss
mörkaste havets stjärna.
.
Någonstans finns en bro av hopp
spänd över tomma vatten.
Snart tillända mitt levnadslopp!
Helgonens ögon och Kristi kropp
leder mig hemåt i natten.
.
Låt mig leva och låt mig tro.
Återstår bortom allt annat
sist för renhetens krona och sko
andens tempel. Där vill jag bo
ännu när tiden stannat.
52. Konflikt
Hur kan man veta meningen med livet?
– Av natt är dagens ljusa rymme välvt.
Jag bryr mig föga om vad som är skrivet;
all bibel jag vill ha är livet självt.
.
Madonnans vackra ögon är en slynas.
Hos mig finns ändå ingen kluvenhet.
Det verkliga kan ses, men aldrig synas.
Jag lever, lever; det är allt jag vet.
Med glädje bär jag lustaskammens stigma
av gudom! Ickenågon vill mig väl,
förblir nåd, väntan, rökelse, enigma
och gnista i min källarmörka själ.
53. Sorgsen Visa
Jag minns din luftigt tunna kropp med smärta.
Jag minns en gryning då jag följde dig
nerför en trappa med ett ängsligt hjärta
in i ett hus… och mera minns jag ej.
Det var förälskelse, och den var verklig.
Det jag berättat var dock blott en dröm.
Nå, verkligheten? Den var inte märklig.
Jag var en skitstövel, så döm och glöm.
54. 80
Det här är nog inte min hemplanet.
Den är bra
dålig,
så mycket ni vet!
Jag hör era skrik,
är det min musik?
Nej!
Men okej,
tålig
...är jag med ljud
...prålig
...er Gud
...han med okänd identitet!
Personligen är jag i hyfsat skick.
För i natt
dog jag;
det gick som det gick,
jag föddes igen
som det anstår män
- ja!
Och i dag
log jag
...fick en idé
...tog jag
...ton C
...den satt klockrent mitt fittiprick!
55. Politikersång
Politiker, dom är sig lika,
idéerna mest bara hattiga,
pengar och knull till de rika,
runk och moral till de fattiga.
56. Pöbeln
Människors småaktiga fladdrande.
De har ingenting att få sagt.
Det är bara ett enfaldigt pladdrande
och man känner just bara förakt.
Tag del, den som bara orkade
som om det fanns nåt att tjafsa om!
Folk är så makalöst korkade.
Man kan omöjligt ha sympati för dom.
57. Tidssång
Här vill jag tala med dåtal,
drömmen skall ge mig chans.
Vi lever! Vi är ett fåtal,
befinner oss ingenstans,
på väg mot den enda färden
som leder oss hemåt. Vem?
Det vet jag inte! Och världen
som livsflödet leder hem
försvann; men språket är bordat
och havet till vila lagt –
Om allt blev för mycket ordat
i regel; och vad blev sagt?
Det mesta var överdrivet.
Det minsta finns överallt.
Så oklart är livet skrivet
i livet, som blåser kallt.
Det kan inte formuleras,
blott antydas då och då.
De döda må tiga, ty deras
är intet: tystnadens vrå.
Vi lever inte! Må te vi
oss levande i en text
bland många! Stunden är evig
läsart, till nuet växt.
Och klockan lider mot elva.
Men tiden? Den återstår!
Vi klandrar inte oss själva.
Här står vi, var än vi går.
Vår framtid är kanske redan
förgången, och all skuld krävd
hänåter. Vi fattar sedan
sanningen; så blir den hävd.
Så endast verklig är drömmen
att ingenting annat blir kvar,
till slut, utom ljusets gömmen
i människonatten, klar!
Var finner du världen? På ställen
där verkligheten är svag –
I gryningen saknar jag kvällen,
om natten är natten dag.
58. Fattigsång
Utblottad är all världen, efterlämnad
oss inga, människomystikens koks:
katolsk vid liv den glöden, spridd och ämnad
sig evig gud i hoppets paradox.
Mot intet sände vi och katapulte
förtvivlans bön ur livets eld och snö!
Att dö är inte särskilt meningsfullt, det
finns dock en mening i att ändå dö.
59. Lamento
Vad är den högsta lusten? Masturbera?
Den konsten tycks oss alla intessera!
Vårt samhälle, där bästa
kärlek för det mesta
heter Porr
må inte klandras
men vara andras
dyra
fosterland;
guld och syra,
fröjd och yra,
lovsång utan vank och skorr;
själv slet jag längesedan alla band
härmed och sökte mig till folkets rand
av ensamvaro; sedan intet mera.
Där står jag stilla som en tankens sprinter.
Min sommar heter Vinter,
mitt söder heter Norr,
min borr
En Smekning, hettan Köld, mitt vatten Torr.
Hur hopplös kan ens tillvaro då vara?
Jag säger ingenting, jag frågar bara.
Till intet är man hunnen;
ligger mest i brunnen.
Å, jag ber,
det är rätt givet,
så säg mig: livet,
kan man
hitta dit?
Intet hann man,
intet vann man;
livet tar och döden ger;
kan världen skapas med nån mäktig rit?
Det här är allt, och det är bara skit.
Att dö, det är en uppgift jag skall klara.
Så bakåt går min väg. Den skall jag vandra.
Så tycks min värld för andra
rent allmänt upp och ner;
ni ser,
jag vill nog inte gärna leva mer.
60. Gånglåt
En kväll när molnigheten trycker på
känner jag mig lättad under promenaden.
Min sinnesstämning, den är lugn och blå
som fönsterspeglad raden efter raden
som följer mig på vägen hemåt genom staden.
Jag visste aldrig vad jag levde för,
kärleksleendet och hånet,
samtidigt? Men vad som än mig rör
tycks det mig nu som blotta spånet,
dansande i stadens vind och avståndsdånet.
61. Party
Oväsen och fylla. Fest i huset.
Natten hänger dyster utanför.
Skuggor flaxar i det vilda ljuset.
I hörnen ligger människor och dör,
kan tyckas. Nån tjuter: "Fan va gasit,
asså, doom doom doom" -
Jaha. Och blicken stirrar glasigt,
dött liksom en kamera. Nå zoom
på sej. Nu går jag ut och röker.
Så är jag knappast någon till besvär.
Nå inte vet jag vad det är jag söker,
och inte fanken finner jag det här.
62. Den Heliga Skrift
Jag följde stigen i ruvande frid
mot utsikt och främmande vatten.
Det var en enslig, besynnerlig tid
för mig själv, helt för sig, i natten.
Och här var fjärden. Glimmande text
var ljusen på motsatta stranden -
Och vad för mening som ner däri växt
undgår mig än; men jag fann den.
63. Nocturne
Här i augusti stadsdel bor mitt vackra ögonvatten,
med tid och tystnad närbesläktat, synnerligen klart
och blint. Jag väntar då i tillförsikt den långa natten
som sakta nalkas oavvänt och aldrig uppenbart;
jag ser! I denna stillhet ryms förvandlingen, den sista,
som inte upphör likt egendomligt första hopp.
Det finns snart ingenting jag om och om igen kan mista
i fantasin om livets stund i slutet ljusomlopp.
Som föremålens andar rörs i tyst och stilla gamman,
som hösten gradvis växer fram i stadens fjärran hus!
Jag ser i andetaget vida parker fläkta samman
vid ensamhetens skugga bakom timmens mörka ljus.
64. Vägen Hem
Vem är jag? O store
Gud, finns du till?
Jag ville jag vore,
vet vad jag vill.
Du är ingen annan,
blott den du är.
Jag tar mig för pannan,
vad min idé
om livet? – Dess låga
skall sist bli höjd,
besvarad var fråga,
jag somna nöjd.
Ty snart är det äntligt
slut på min nöd.
Mitt liv är väsentligt.
Så är min död.
O Gud, du har stannat
här, men hos vem?
– Jag kan inte annat
än vandra hem.
65. Sanningssång
Bara älska varandra - tip top!
Tja, som idé kan det stämma.
Men inte ens i sin egen kropp
hör någon någonsin hemma.
Så är det för alla,
och vindarna kalla,
döden vi nalkas i skingrad tropp -
Att likväl hålla liv i sitt hopp
förblir oss ett ständigt dilemma.
Ett svart hål öppnar sig; tänk
då ändå på allas bästa!
Se tomhetens grymma ögonblänk
och älska ändå din nästa.
Det gäller för livet,
ty så står det skrivet.
Döden framstår ibland som en skänk -
Vid lustens kors eller pinobänk
förblir vi tills vidare fästa.
66. Gåtsång
Det spökar! Vem vet
vems svar;
het
är frågan som vi inte ställt
nog
bar;
dog
vi? Kroppen är själens tält.
De är inte vi;
var går
ni?
Det är ej lätt att svara på.
Lätt
svår-
sett
förvänder vi blicken då.
De har spårat ur,
just det.
Hur
förstår vi frågan: vem är vem?
Klent;
se
sent
omsider vårt fjärran hem!
De fägnar oss med
allt slags
ned-
righet och larvighet och SKAM
- nå..
dags
då
att samla vår EGEN stam.
Ingen den som tror!
Tom, all
bor
den Ende Inge inom alla namn;
vårt
svall,
svårt
att nå, löper ut mot hamn.
67. Naturen
Grönområden där jag bor,
skymda
ställen rymda
överallt i grönskan,
redo för min önskan
att försvinna.
Jag vet nog vad jag tror
och vet vad jag kan hinna.
Ingenting är bara nog,
vinden
själva grinden
ut i vida världen
dit jag ställer färden
- redan ställde,
- jag levde och jag dog
och visste vad det gällde.
Ingenting är bara nu,
bruset
liksom ljuset,
närvaron i parken
sjunker genom marken,
jag är redan
själv naturen, jag är du
och bryr mig intet sedan.
68. Två Testamenten
Formen församlar
innehållet, splittrat.
Men tankarna famlar
tills skallen vittrat...
För vidare studium
skall bibeln duga:
judiskt preludium
och arisk fuga.
68. Förintelsevisan
För mörkrets skull må alla brunnar vara skilda.
I ljusets vakna speglar vill jag ställa färd
på färd inunder stjärnorna, som vilda
av ord försvinner bort.
Vår levnadstid är kort.
Så lyssna därför särskilt noga till den milda
tonen, som av Herren närd
stiger ur andedjupen upp till vår värld.
I bön och blasfemi går sunnanvind förenad
med människor i väntan på sin dolde gud.
Den sanna skriften är till tystnad menad
som ögon drar förbi;
och den som ser är vi.
Nå, den, vars återkomst är starkt försenad,
kommer ändå hit till slut;
drömmens alla fåglar skall han blåsa ut.
69. Coach
Se unga dam, god dag! Jag är herr Samhälle.
Jag undrar något över hennes attityd.
Hon borde nyttja bättre varje tillfälle
att göra duktig karriär; så hör och lyd!
Man vill ju bara hennes eget allra bästa!
Metoden är nog inte för komplex.
Följ blott Herrens ord och älska högt sin nästa,
som scouten alltid redo och positiv till sex!
70. Demokratvisa
Politik, det är att vilja!
Makt är vad det handlar om.
Vem kan får från getter skilja?
Betet går på allmän tilja.
De vill sälja
oss att svälja
rena tramset;
hör på flamset:
alla hörs vårt land omkring,
ingen menar någonting.
Sån är makten,
hycklararpakten
nästan jämt;
stampa takten,
pojkar! Flickor
tömmer fickor,
feminismens tusen fnask,
fägnar nog sitt herrpatrask,
har dom i sin lilla ask;
vill dom göka?
Åh, de vill dom nästan jämt.
Låt det spöka!
Politiken är som sagt den
konst som alltid gagnar makten
folket dämt;
styret mest ett dåligt SKÄMT!
Helan går & halvan kutar,
ingen vet varthän det bär.
Hur man skålar, hur man tutar,
färden dock i diket slutar,
sånt är livet,
såsom skrivet,
alla öden
går mot döden;
skall man leva som man lär...?
Gahrton håller Gahrton kär!
Dan är nattens,
musen kattens,
först som sist,
föga trist;
nog om rattens
populäre?
lagom käre!
gröne rörare i dag;
Gahrtons vilja är vår lag,
fastän, ärligt talat, vag;
av med hatten
(huvet har man redan mist
(jäpp! där satt den))
för vårt bräckta fostervattens
liksom bakfotshambospattens
- jomenVISST!
- riksbekante FYLLERIST.
71. Lamento
Ah, värst vad ni alla tar i.
Blodet är helt förtunnat.
Jag är ganska så förveten...
vem
blandar smeten,
min "komedi",
bär mig hem?
Det därmed sex:
frågan komplex.
Naivt är ert do re mi;
mig blev ett annat unnat.
Så sjung erotikens lov,
er har den säkert gynnat!
Mig gav sexualiteten
blott
ensamheten,
den var mitt brott,
säg mig: sov!
I sömnens hav
dör alla krav,
den tystnaden, vid och dov,
där har min kärlek mynnat.
72. Galningsdithyramben
Jag tänkte på Rom och jehUrosalem,
jag funderade ock på Bastiljen,
men valde Att i ett helt vanligt hem
fira nyår med hela familjen.
Vi åt oss en änka och drack oss ett glas
och lillflickan pussade dockan
liderligt; Månen gick därför i kras
och vi tittade häpna på klockan
där visarna sammanföll till en raket!
Ingenting hände trots det. Det var lörda.
Vi reste oss upp i total enighet
därom och sjöng ut: "LÅT OSS MÖRDA!"
73. Poeter, Se!
Det satt en katta
på en matta.
Den var väl inte särskilt svår att fatta.
74. Nocturne
I vardagen är livet. Du är hemma för en evig stund.
Det händer inte. Släckarlockan hasar ensam över smala
pannåer av besatthet, dock! på helgeskriftens väsensgrund
är språkets långa efterstjärnfall ympat i bedräglig skala.
Så väger främlingsskapet nådens timme i sin tända hand
och fläktar ödesandetagen fjärran hän i lugna tankar.
En svartnad fågel flyger sakta hit från dödens enda land.
Var himmel utan högre mening lägger sig för nattens ankar.
Men ångerfri begrundan når din inlandsträdgård. Alltför sen
i sömnens svävartonart går all hastig väderlek förlorad
mot trakten av ditt hjärta vi för med oss alla; bara en
av inga andra skall till drömmens mjuka hemlighet bli korad.
75. Elegiaco amoroso
Så har jag sökt dig omvägs via yoga,
vid insikt bunden och vid utsikt med
för jag kan inte låta bli att plåga
mig själv med en förfärlig längtanslåga
som alltid gled
såsom ett fjärran skred
intill mitt blod och stilla vred
mig ut i smärta att mot dig mig sedan hemåt våga.
Som du besätter mig i ord och mening!
Samtidigt vet jag inte hur musik
må bo i dina ögons blå förening
med himmelskt timad ögonblicksförsening
i tyst mystik
bakom en ljuv panik;
då knäböjer min ande lik
en ångervålnad åter upp i bottendjup förstening;
det finns en vana. Dagarna blir njugga
och trygga avstånd bort från allt jag sett.
Likgiltigheten kan jag känna dugga
sin vardagsmildhet, hjärtat slutar hugga
i blodet hett
med skammens kalla spett
där Minne likväl står berett
att tända mig ditt främlingsögonljus i blodets skugga.
76. Dagens Tips
Blir du av polisen tagen
bakifrån med stort behag
säj dej själv, av häpnad slagen:
"Något händer varje dag,
men ingen följer ensamlagen,
det gör bara jag!"
77. Sången Om Revisionismen
När lögnen satts i verket. Ja, den skiner
och dikten står opak! Då finns än dörr.
Den leder till Centralen,
där toxiner
som gammal vilja viner
galen,
erinrad in i framtiden och anad förr.
Så hämndlysten är meningen, försvunnen
och återhunnen i sin tid fördrömd
men levande som natten,
outbrunnen,
nätt bakom templen funnen,
skatten
av sanning vartill läsaren är dömd.
78. Sång För Stunden
Jag gick där i din lägenhet. Den saknar
Min signatur. Och hösten utanför
gav liv åt tusen mynningar. Så vaknar
sig väderlek till eld; man når och hör
att främlingskap gör levande. Som riden
av någon Annan slumrar jag. Så rid
i natt, kamrat! Vad vet Din gud om tiden
av Ögonblick - och du om stunden Tid?
79. Enigma
Mot lakanet försvinner inga drömmar
men gåtan väger ingenting.
Samtidigt hämtar dagens varma strömmar
med egen-
domligt säregen
våg av fjärran pendelsving
ur ögonen från kvällens vida syskonring,
ur vaka kallad, fokus bakom regnet
där Månen söker upp sin vind
i nedan:
hitom oredan!
Förvildat sover sagohägnet;
dit differentierad vaknar drömmens hind
som äger ljuset, allt vem ljus betyder
för trakten, som hypnotisk går i spinn
och fråga;
skuggans nattlåga
dit Rösten samlar dig. Du lyder!
Den blir din egen: den var inte din.
80. Barnvisa Sent Omsider
Förälder, ursäkta jag påpekar
risken med vuxnas onda lekar!
För alla delar familjens liv
ock om jämt det är bråk och kiv.
Så sluta låtsas de inte finns,
ty barn växer upp, och MINNS.
81. Postmodern Visa
Människans dekonstruktioner
äger rum ständigt.
Vi passerar ständigt nya zoner
både ut- och invändigt.
Livet är en tid av nätter!
Vi smyger mellan tomma hus
lockade av stråkkvartetter,
korta rop och vinkande ljus.
Bildspråk bakom bildspråk gömmer
bildspråk. Det tar inte slut.
Vi lever inte än. Vi drömmer
och ingen vet vart det skall leda ut.
82. Visa I Folkton
Oktobers bedagade älva hon mötte
vinterns unge och tjusande prins.
De älskade ljuvt och kort och han stötte
bort henne sedan, hon sörjer och minns.
Hon torkar tårarna dock, och förlåter.
Så kommer en majdag, lätt, snabb och öm
tillbaka med prinsen, avsatt, åter
besannande kärlekens eviga dröm.
83. Sång till Minister
Vår infrastrukturens goda minister,
fru Torsten, ja visst är hon upphöjd och bister
så nu ska hon rädda
vår demokrati
från internet! Ledda
med stor energi
och kärlek är vi;
av tant Storebror sedda
och fästa med klister
befrias vi sålunda från våra brister,
ja visst är det så? nej, allvarligt talat,
egentligen fins det just inget val att
välja att välja
om allt ska bli rätt
för allt ska vi svälja
som Makten försett
med rätt etikett;
den vet nog att sälja
den flagga de halat;
så blir vårt folk från frihet hugsvalat.
Hör mullorna mullra i orättens krater!
Vår dumokrati, den är bara teater
vars Gud är just bara
med Djävulen släkt;
så måste man vara
kolitiskt porrekt
och visa respekt
och sin vilja bespara
med övliga later
regeringåriksdagens bÖgar & flAter!
84. Sång till en demokrat
Herr Parzifal, demokraten
med somligas huven på faten
(det är nåt han gärna skryter
med när begåvningen tryter
i särskilt benägen affekt,
och det egna behovet är täckt
och rampljuset släckt) - var var vi
nånstans? Åh, det spar vi,
man får väl skona den mesen;
det viktiga var parentesen.
85. Porrsång
Så fritt vårt fosterland i norr!
Här anslås strängar utan skorr
på svenska hjärtan,
botar smärtan,
ensamheten,
ramaskriet
som vi har
i oss till svar
i smeten,
så får vi ett
slags liv till skänks med ständigt mera porr
till tröst för all förtreten
och det tomma slaveriet.
Här skänks en del att skåda; nå,
tro inte något finns att få,
blott allt förvärrar
Maktens Herrar.
Spola skiten,
skippa snasket!
Ty kom i håg,
du som är låg
och sliten,
blöt av plasket,
att Makten skiljer mycket noga på
den knullande Eliten
och det runkande Patrasket.
86. Kärlekssång
Förbålt! Så skimrande var aldrig havet
som främlingsskapet i din dävna blick –
Vad är du för en Quinna?? Kärlekskravet
gör aldrig uppehåll, så kom i skick
för KNULLET asså! Femtielva drinkar
har man i enfald bjudit skrället på!
– Den subban ligger bara där och blinkar.
Vafan, vi grejar nog det här ändå.
87. Klagosång
Här några hårda ord: så klent bemannad,
så sällan satt på prov och kritiskt scannad
är Apparaten att man blir förbannad
på allt i penningdyrkarstadens slum,
där oförmögenheten, platt och stum
och värdekorruptionen, dum, besannad
med bara alltför jämna mellanrum,
betäcker tillvaron som giftigt skum;
odören hemsk och temperaturen ljum;
så vilar livet dött och vinden stannad.
Vad gör det då om man blir sanningsbiten?
Den hyllar nog sig själv, kultureliten!
Själv alltjämt oböjd, fastän trött och sliten
av motgång, något av en grå statist
i filmen, tycker jag att den är trist.
I allmänhet prioriteras skiten;
och guldet lämnar man därhän, jovisst,
det verkligt värdefulla kommer sist
i bästa fall; det mesta har vi mist
i medelmåttans Tempel; offerriten.
87. Paroller
Vad ska vårt liv
ha för vision?
Innovativ
religion.
Vad kan vår nöd
ha för en mening?
I dag blott förstening,
i morgon bröd!
88. Trygg Barnvisa
Be, be, vita lamm,
synden komma skall på skam,
skickas många fromma ljud
hela vägen opp till Gud.
Inget är vår fina hjord
kärare än vackra ord.
För vi är Jesu blida får,
tryggare nog ingen går.
Ändå är det mörkt och kallt,
faror hotar överallt.
Mycket är så svårt att fatta,
därför må man aldrig skratta.
Ty böner gläder Herren, men
humor är av Djävulen.
När stora stygga vargen ler
springer vi i väg och ber.
Vi kristna blir ju aldrig arga,
låter då oss hellre sarga.
Ska vi slå dom onda? Nä.
Låt oss för dom alla BÄ!
89. Hatsång
Rasande knyter man sin
bleka
tomma hand i svarta,
fördoldaste fickan. Man känner sig lik en
annan, djupt in
dit: i blodets, instinktens riken
går man, besviken
och heligt trött på allt tidsfördriv;
sitt ödes tråd vill man spinna
själv, ser ni; vad står att finna,
hinna;
hemligen där? ETT kollektiv,
se folket, klassen; hela ens liv
tycks då i mängden försvinna.
Stormmoln verkar ibland
skrämma
på flykt himlapällen!
Då längtar man liksom till Viborgska Smällen,
våda och brand;
högt! ljuder blixten i djupaste kvällen
på skilda ställen
snart nog! Må Vredens härliga Dag
randas till slut, översvämma
hela samhället; vad kan stämma,
dämma
revolutionen? Nöden vår lag;
och den är förvisso allt annat än vag;
vid fronten hör vi nog hemma.
Fjärran det apollinskt
svala
kulturidealet;
vi söker det sanna poetiska talet,
lätt libertinskt,
skilt från det gängse politiska skvalet
så uselt malet,
ursäkta! Ur folkets hårdkokta ägg
kläcks snart en tupp: den vill gala
ut vårt hat mot den obotligt hala,
fala
borgarklassens eländiga drägg!
Man vill bara rada dem upp mot en vägg
och låta kulsprutan tala.
90. Sång till Satan
Heliga,
veliga,
bed för mig
gärna,
tja, så har ni brytt
er, det är inte nytt;
vill ni mig värna?
Gläns höga stjärna!
Slutligen kämpade
bara de lämpade,
svärdsman och skytt –
Hoppets lanterna
– Satan, stred för mig
där Gud flytt.
Kyrkan som
dyrkan som
vände mig
rinner
bort, allt har täckts,
vissheten bräckts,
skuggorna hinner,
rovdjuret spinner,
mörkren betäcker mig,
andarna räcker mig
vapen som väckts,
kärleken brinner
– Satan tände mig
där Gud släckts.
Fromheten,
tomheten
stjälpte mig
bara,
gjorde mig vek
med smicker och smek,
låt mig förklara
(ingen må svara):
Livet är verkligen,
föga så märkligen
allt annat än lek
och måste så vara!
– Satan hjälpte mig
där Gud svek.
91. Besvikelse
Passionen glöder, ryker…
Den för mig hän, men vart?
Min barometer dyker,
min själ blir grym och svart.
Nej, ingen glädje varar.
Av kärleken blir hat.
Det enda som jag klarar
är liv i celibat.
92. Fundering
Oftast gör man sig löjlig;
slutligen blir man van.
Dikten som inte är möjlig
kommer dock helt spontan –
Fattningsförmågan, så sölig,
vaknar när skallen är släckt!
Verkligheten är knölig,
drömmen alltid perfekt.
93. Hemmaporrvisa
För enskildhet det enskilt sedda.
Därute följer man vad där hör till.
Offentligt visar vi oss klädda.
Där hemma gör man som man vill.
Men vill du sätta fart på snorren
och kussimurran inför höjd ridå
- smäll bara upp en kamera, ty porren
gör strax publika samlag comme il faut!
fredag, november 28, 2008
Dikter
A. CANZONE
1
Min andes hem är staden.
Det är dit in jag vankar
och lämnar själ och kropp i dröm och vaka –
förvildad löper raden
av ensamhetens tankar
längsmed trafiken, aldrig mer tilbaka;
mig själv vill jag försaka
och bli till ett med denna
miljö, vars öppna grindar
finns till i nuets vindar
från överallt; så lär jag världen känna
såsom jag gärna minns den;
men ingenstans i hela världen finns den –
Mitt blod, som ådror böjligt,
blir till i samma stunder
som andetagen, och dess ämne, världen,
en sömn, där allt är möjligt,
liksom minutens under,
består i svindlande förvandling där den
ledsagar mig på färden
hit in, där aldrig mer jag
står skugga, oförsenad
dit bort där jag är menad:
en fjärran närbelägen stadsdel ser jag
med ögon, nu förskjutna
mot nattens dagar in, i övrigt slutna.
Vad väntar mig? Är livet
det Ord jag snart skall vara?
Katolskt må det i tystnad formuleras,
bli in i kroppen skrivet:
mitt; verkligheten bara!
Och människorna? Världen är väl deras;
det får till nöds noteras…
Vad mer skall jag snart finna?
– Det ler och drar min lystnad
intill sig: hennes tystnad
och anlete; en egendomlig kvinna
är hon jag möter via
mysterium; vad heter hon? Maria.
2
För varje dag går solen
om hösten något längre
åt vänster ner från fönstret sett. Jag vilar
i tystnader på stolen,
min verklighet blir trängre
för varje stund det sista ljuset strilar
hit in. Min tanke ilar
i stillheter. Så många
det blir av ett i detta
moment av fjärran hetta
och tankspriddhet, förvärvad under långa
och svunna år av levnad;
här återstår jag under enkel trevnad.
För varje år sjönk blodet
allt längre ner i djupet
av kärlek, hopp och tro. Katolskt är ljuset
som städse ger mig modet
att finnas till mot stupet,
min död, det ögonblick då allt blir fruset
och kvar det lätta suset
av liv och dettas mening
i andras blod. Så sprider
sig över land och lider
det ljus som aldrig dör. En vägförgrening
är livet, vars karisma
förklaras genom tankspriddhetens prisma.
3
Jag bor mot staden, bruset
som omger mina tankar
och tränger in i dem som lätt bedövning
och dröm. Katolskt är ljuset
där jag i skuggan vankar.
Det håller mig lätt vaken med sin sövning
och gör mitt liv en övning
i tro och hopp; att veta
var kärlek lågt kan brinna;
dit vill jag sedan hinna,
jag anar stundom var jag gott må leta –
Att fånga det i orden
förblir mitt enda ändamål på jorden.
Jag lyss till stadsmusiken
i ensamhetens svindel,
Jag går där ingen går, det är det bästa
jag vet; katolsk musiken
i natt! Min ögonbindel
blir avlyft av en blindhet för det mesta –
Att verkligheten gästa
och njuta stadens tröster
i morgon syns behagligt;
det nöjet lätt och dagligt,
jag går där alla går, bland andras röster,
de mina, redan världens;
katolsk är vägen dit, min tystnad färdens.
3
För kärleken, min duva
må du ta dig i ständigt
förnyad akt för annars blir du hunnen
av dagar, föga ljuva.
och livet blir eländigt
var är din framtid då? I rök försvunnen.
Vår ödestråd är spunnen
av illusionens glanser.
I drömmen blir vi borta
och kommer där till korta,
så får vi ej av livet många chanser –
Det är min syn på saken;
nå, döm nu själv om den är klok och vaken.
Jag är väl själv besviken
och surögd på det mesta.
Mitt eget liv var inte särskilt lyckat.
Till intet blev mystiken,
till skärvor blev mitt bästa,
min själ grymt slaktad, sexdan köttet styckat.
Mig driver nu ett tryck att
förringa allt för andra.
Skit samma. Jag får skylla
mig själv och livet fylla
med mening, grubblande på stigen vandra –
Jag tänker inte jäkta;
det här var bara några ord, ursäkta.
4
O flicka, nu är sorgen
för stor. Jag minns dig åter
och sjunker samman i en svår fördrömdhet.
O Gud, förbli mig borgen
av ensamhet. Jag gråter.
Jag vet: det är en välförtjänt fördömdhet,
jag älskar ingen glömdhet
och önskar ingen glömska.
Mig sänds i bitter eter
blandade hemligheter.
Jag lever i det verkliga: det drömska.
Min tro är född av smärta,
den glöder i ett sönderstunget hjärta.
Jag går i stadens vimmel
med blicken sänkt i gatan
och lyssnar lite grand till folkets bubbel
men längtar till min himmel.
Där skall jag möta Satan.
Det blir kompensation för allt mitt trubbel,
ty sanningen är dubbel,
det onda blir det goda,
det goda blir det enda;
dit vill jag återvända;
det är den sanning jag har lyckats loda;
min tro? Den är av nöden
vad nu den blev på grund av kärleksdöden.
Till kyskhet blev jag danad,
ty renhet var ditt väsen,
därunder fanns en egendomlig hetta
som alltid var mig anad.
Det gjorde mig för kräsen
mig kunde bara ensamheten mätta
till slut; förklara detta!
I ständiga attacker
kommer förtvivlans vågor;
min nöd blir eld och lågor,
ty Gud är stor och övergivenheten vacker.
Till himlen skall den skicka
min själ, min kropp. – Så möts vi snart, o flicka.
5
O flicka, tysta lammen
i nattens utkant, mina,
jag skänker mig min nöd, den mjuka döden
i dina ögon, skammen
och lustens dolda pina
som går i dagen då ur blodets flöden;
vi går mot skilda öden
som undflyr själva drömmen,
det ena blir det andra,
jag vill i tystnad vandra
från människorna bort, ja följa strömmen
förblandad med din tystnad
som höjer in i natten mannens lystnad.
Mitt fornliv blommar åter!
Till ungdom återbördad
med döden som jag talat om, så skenbart
besannat som det låter
blev kärleksvånda skördad
att intet annat elände tycks enbart
förlorat, naket, stenbart
i gryningssolens strålar
som faller lika naket
och hårt, ja smärtsamt vaket
och skrivet här med ord som iskallt målar
sig själva, som det ger sig;
det är så där mitt språk, jag själv, beter sig.
Så fly mig undan, flicka,
så fly och fly i världen,
du kommer inte undan mig, jag hastar
liksom en seismisk spricka
i bergväggen; den färden
går lika undan den, vår grund förkastar
sig snabbt, var än vi rastar;
jag stannar vid din sida,
förblir den ende mannen,
i livet, ditt, slå an en
förtvivlad ton, ty du skall alltid rida
min själ, min kropps förlängning
mot dig, vår galgbacke, min ljuva hängning.
6
Så är en dag försvunnen
mot ingenting. Jag saknar
den ej; det finns i världens vida natt
ej rum för känslor. Hunnen
är tiden nu. Man vaknar
ur någon tankspriddhet och tänker att
det duger nog; min skatt
består till ostördheten
förlagd, därmed besparad
sig själv; så blir förklarad
min själ, hur än den var; identiteten.
Nog vet jag att jag har
min skatt; och där finns inte själen kvar.
Nu är en natt till ända
och jag är ännu vaken.
Nå, det gör ingenting. Jag är vid liv;
skall någon gud mig sända
sin nåd? Jag tror den saken
får anstå. Tiden går med långa kliv;
jag har mitt tidsfördriv,
det ska ni alla veta
jag klarar gott att drömma!
Må ögonblicken strömma,
min lust åt alla håll och kanter spreta.
Man följer med i svängen
så gott det går att göra det från sängen.
En dag har kommit åter.
Åh, alla är de samma
numer; en annan har omsider nått
sin levnadshöst; jag gråter
förvisso ej. Min flamma
är dämpad nu, mitt rum behagligt grått.
Det mesta har jag fått,
och det var inte mycket;
ty världen är det lilla;
jag hör en fågel drilla;
i moll går detta ensamhetens stycke...
Nå, vem är fågeln, jag?
Det får man kanske veta någon dag.
7
O knullis! Jag är stjärnan
i filmen, du är glansen
i Lust och Skam, triumfen och horrören,
så jubla, lilla tärnan,
var glad att du fick chansen
att älska högt och rent; den stören
förringar amatören,
så lämna världen bakom
och dyrka mig och dug mig
ordentligt nu och sug mig,
men gör det bara rätt ty jag blir slak om
du ej förstår att akta
mitt Ollon; gör det lyckligt, lent och sakta.
Nu får du erospilen
rätt in i kussimurran
min själs klenod, din andes ljuva glipa!
Sen kör vi vovvestilen,
så upp med aktersnurrran;
det blir så vackert att dom måste lipa,
blott du förstår att knipa,
såsom sig bör, min duva,
på dig ska ingen klanka,
sänk nu ditt huvud, svanka
än mer, ty mina avsikter är ljuva,
ty se, nu skall jag slicka
dig bakifrån, min rara samlagsflicka!
Ojojj! nu föll du hän en
sekund i knullextasen
mitt vackra ansikte blev vå;tt av saften
från lilla fittfontänen;
det var som själva fasen,
du är en riktig Quinna, du har kraften;
så sällan man har haft en
sån sån duktig tös i sängen!
O sötaste hetären,
nu kör vi missionären,
ty det är faktiskt allra bästa svängen
för sanna sexgourmér;
de flesta har så fåniga idéer.
Hur gammal är du? Bara
knappt arton? Tja, det bästa,
nätt moget, är ju bäst, av visuella
skäl framför allt, min rara!
Vad ska vi mera testa;
kan tysta önskemålet kanske gälla
det något... speciella?
Se hur min Fallos dunkar
av hjärtats heta löften!
Så gnid dig hårt mot höften
betrakta så hur lugnt och fint jag runkar...
Du ler och vidrör fittan
med lika utsökt känslighet på klittan.
Du är en härligt stygg en,
hihi, det är förfärligt;
vad är du för en liten gullig slinka!
Nå lägg platt på ryggen,
igen, det här blir härligt
för tittarna; se lycklig upp och vinka
åt dem; de lär nog blinka.
Nå låt det gå förbi dig;
Hur är det nu vi lönar
den skocken? Som de stönar!
Nu kör jag stolta jadesprian i dig;
då kniper du och möter
som jag i andetagens tempo stöter.
Snart skall du explodera.
Det kan du inte hindra,
ty jag bemästrar ljuvt varenda fitta
för varje knull altmera.
Skall detta konstverk lindra
de andra männens nöd? - Ånej! Men titta,
det får de, sedan hitta
nåt sjaskigt knull på gatan
nånstans, så gott de mäktar,
förmår, står i och jäktar.
Bevare oss, så ta mig Gud och Satan;
för snuskiga chimärer!
Vi är den sanna Porrens pionjärer.
Nog har vi båda mist en
del plats i andras hjärtan;
så må vi sedan fredlösa få vandra.
För jag är mycket kristen!
Jag har min fröjd i smärtan.
som du, min tjej; vem kan med rätt oss klandra?
Vi älskar ju varandra,
visst gör vi! Saligheten
är här, den fromma festen!
– Vad heter du förresten?
– Det är strunt samma; anonymiteten
är nästan halva charmen
för dig; den gläder även mannabarmen.
Ah, kärlek vill jag lova,
hör sexualmusiken
som hem till Paradiso vill oss bära!
Här kommer snart de dova,
för få bekanta skriken;
blott härav kan man Erotiken lära.
Nu är det ganska nära,
varom så mångt är ordat;
det slaskar och det smackar
ordentligt; åh, vi tackar!
– Du råmar rytmiskt nu .Det är fullbordat;
vi skippar mannaspasmen;
vi har ju filmat Vaginalorgasmen!
B. SONETTER
Anm. Dessa sonetter är ännu ofärdiga, jag har i vissa fall missat en stavelse, men det är ingenting och skall fixas till efter hand. Stavelseräkningen är det lättaste monentet i sonettformen.
1
Då vädret stiger fram med vilda sken
i nattens städer driver människor tillbaka
mot lägre innebörd. Låt sedan allt försaka
mig nu, försöka bli dig nära, sen
som annan skugga, likaledes ren
som ord i blåsande förvirring skaka
ur stunden sanning, ögonblick i vaka
– vad menar jag! Vad är väl nu idén
i denna väntan på det ofattbara?
Och vem är du då? Ingen, vad jag vet;
du saknar namn, så det är ingen fara
att Någon hinner upp vår hemlighet
i denna blinda natt där du må vara
mig ansikte och tom identitet.
2
En dröm om popplar följer promenaden.
En kropp har murats in i väggen. Bröd
förbländar mig och kastar mig som död
till marken och ilar längsmed ryggraden:
april. Ett vilt manöverfält är staden
där varje skugga saknar ljus och stöd
för tillvaron. Man lider ingen nöd
i kärleksäventyret, eskapaden,
bryt sönder denna kropp och låt mig leva!
När kvällens fåglar sänker sig mot oss,
då vet jag intet mer. Här lyser skeva
impulser fram bland träden, dunkla bloss
som lockar oss mot drömmens blinda skreva
och för ur varje riktning stegen loss...
3
En första rörelse, som kunde vricka
i gång en tid, en väderlek som hinns
hit fram av sina vindar? Nej det finns
nu ingen. Må så ingen klocka ticka.
En första ordning, varmed Gud kan sticka
stjärnorna hem i himmelens provins
att lysa ned i teleskopets lins?
Nej ingen sådan heller! Låt oss skicka
till ingenstans i rymden våra bud –
Oändligheten viker undan alla
förtrogna rum för världarna och Gud.
Som alla ting är andra ting! Den kalla,
förvända natten låter dagens skrud
till Djupet nedom ord och mening falla.
4
En hund tar tjugunio steg och stannar.
I snön finns en och annan stoppsignal.
Vi två går också. Stannar. Vid en hal
fläck, rödljus, eller tystnad som besannar
en farhåga? Så mångt vårt liv förbannar
med Olycka! Så gå i kyrkan, sval
och tröstande till sist. Ur mörkrets dal
kom vi som långa bänkar då bemannar.
Nu stänger livet sina dörrar, sa du nyss.
Nå, bultar vi på porten angeläget?
Då ska ju Herren öppna – om han lyss.
Nå, vi får se. Vi anstränger oss träget,
sen får vi be. Så ge mig nu en kyss;
här finns ej annat val än gilla läget.
5
En isblåst rakt i blicken, solar svärmar
i tårarnas kaleidoskop. Jag går
längs gatan som har följt mig alltid, når
till gatan ända fram, jag kommer, närmar
mig gatan, den som bländar allt med skärmar
av mörker och en väldig kraft som slår
och slår sin puls i blodet, mycket stilla står
det, varje ögonblick det förra härmar
– identiskt! Tanken slår mig: gatan ser
mig gå på gatan, orörlig och soligt
självlysande, jag lyser mer och mer –
Snart kommer nog polisen, det är troligt,
vadå, jag lyfter, kommer inte ner,
för jag är riktigt påtänd, fan vad roligt!
6
En klocka pekar bort emot ett tåg.
Det är en vinterdag när snöglopp skvätter.
En trötthet sticker till. Du tar tabletter
mot värk och väger dina ord på våg.
Du är poet. Din position är låg.
Tillbakadragen hör du stråkkvartetter
och odlar hemlig romantik som sätter
i brand inom dig vad omkring du såg.
Vi reser mellan skilda slag av timmar.
Som allt förbyts när huden det berör,
en ordlös poesi där allting rimmar.
Bli ung på nytt! Det rår du inte för.
Det är en dag när många ögon glimmar.
Du blundar, anar Gud som aldrig dör.
7
En kvinna i ett fönster: inte här
och kanske inte heller annorstädes,
en människa som existensen klädes
av drömsk förklaring, en exakt chimär
vars tillvaro är möjlig, temporär
och halvmedveten redan innan, glädes
jag ännu när det har gått över, rädes
jag ingalunda ensamheten som isär
till slut oss fört, så är ju vanligheten
i denna föga intressanta dal
av jämmer och elände, världen, smeten,
förskingringen och alla trista kval –
I drömmen endast finns realiteten,
min levnads ämne, och mitt ideal.
8
En tanke, som en lykta, plötsligt tänd,
befängd, förflugen… Se hur dörren glider
upp för ingen tveksamt, ljudlöst, vrider
sitt mörker nittio grader runt; förvänd
är nattens verklighet, som återsänd
mot drömmens mörka horisont. Du rider
en springare av oro, tanke, lider
du fara på ditt öppna fält, omränd
av det absurda? Månen lyser egen-
artad in genom fönstret, obeträngd
och glad, en skämtare: se hur han neg en
sekund, en bråkdels, leende, en hängd
förbrytare är vad han är, förtegen…
Så spring mot dörren genast! – Den är stängd.
9
En tavla vandrar genom skogens drömda
kultur, besatt av fjärran mänsklighet
av halvmedvetna ögonlick; diskret
är världens ögonblick, det ständigt glömda.
Bland syndfrihetsmysteria är gömda
i själens dunkelgrönska, som jag vet,
var kvinnas fjärrangrå identitet
som flyr dem hän; till dagsljus är vi dömda.
Så ingenting förstår vi. Nattens brus
av tungotal passerar då; allt via
går hemlig text oss närförbi abstrus
med Rösterna; vi torde sällan sia
därom; vår skog är mörk, där vandrar ljus
att söka, lugn; jag följer dig, Maria.
10
Ett ansikte av kärlek, sönderfall,
halveringstid, liksom i glömska bunden
till sitt förlopp, romantiskt blekt för stunden:
så ont är könet; avsikten är kall
och hungrig. Så begynner redan all
försening, strålande mot aftonlunden
där vår berättelse tar slut, från grunden
skall inget bygga sig till bild och mall
ånyo, stenar tar sig nog till vara
för stenar, bara tvivel förblir sant –
Radioaktiv är aftonlunden bara,
i aftonlunden strålar solen grant
på nedgång. Här finns inget att förklara
för allt är skilt från allt och likadant.
11
Ett ensamt månsken. Jag är mycket länge
från hemmatiden; och vad säger du,
o Sakta Matt, som ju är med mig nu
i flickgestaltens glimt, mitt ögas klänge?
Den är mig ej, som i din skugga tränge!
I dagens ljus gick sanningen itu
med drömmarna. De var mitt hemvist ju,
med stark betoning under sammanhänge
som inte går i ensamt månsken än –
Du tar min hand, och vi går syskonringen
av vägens oobjekt på tid och spänn
i asymtot mot oss och fågelvingen
av Tredje Ande, som jag har på känn
ur ögon, dina, mot de gömda tingen.
12
Ett kartblad ligger mörknat framför mig.
Jag borde känna detta landskaps trakter
bland vägar, stränder, åkrar... Dolda makter
förhindrar detta, jag förstår det ej.
Jag lyssnar efter några steg, men nej.
Befinner mig Därute. Trädens vakter,
betraktar mig på vägen, kyrkandakter
snarlik är denna tystnad. Panta rei.
Allt här är obestämdhet, dubbel syn
i åldrande och tvekan och jag manar
fram plåga och extas, en väg ur dyn
av minnen, ingen finns där, och jag anar
blott ändstationers punkter under skyn,
små röda ljus, hur ivrigt jag än spanar.
13
Ett kors, ett korsdrag här, att här förbliva...
I jordens tunna sandskikt mörkrets spår.
Följ tecknet som ditt namn förhärdat år
för år. Finns ingenting att sedan skriva
så läs det redan skrivna, försök riva
din egenart till spricka, dunkelt sår,
bli oåtkomlig: ingen skugga når
dig nedomsides ögonblickets skiva.
Det ljusnar här. Är denna lera tid?
Är dessa meningsfulla ord den lera
varav den meningen blir formad vid
förståelsesystemens rötter, mera
förvildade i skog, är mera strid
den dödens djupa ström vi må passera?
14
Ett ord betyder ingenstans. Du vänder
mot döden åter. Livet bildar sakrament
däri; och redan har ett intet hänt,
där allt du menar sedan åter händer.
Fördelad är din Gud i språkets bränder
som dör i fjärran. Hem till natten vänt
går ljuset, Logos, det som alltid tänt
det ingalunda över alla länder.
Ett ord betyder alltid. Ännu mer
betyder ord. Den samlade kontexten
betyder ingenting. Tillbaka ger
det inga texten; där igenom släcks den
och ljuset gryr. Mot hösten redan ser
du nätter förbereda återväxten.
15
Ett raster, flerskiktat, ett slags matris –
Så framstår varje människas Persona.
Identitet är något vi kan låna
men aldrig skaffa oss till något pris.
Den alltför milde går i kras och kris,
var förut offer som en Desdemona,
blir nu en djävul som vill slå och håna,
och framstå vederstyggligen på alla vis –
Du var, du är, du blir, vad avgör detta?
En svartnad eld – som det slår gnistor nu!
Som luften dallrar av en iskall hetta –
På gott, på ont? När hjärtat går itu
så finns ett annat innanför. Det rätta,
det enda rätta är att vara – du.
16
Fixera ögonblicket. Medvetandet
dör bort igen. Beskriv ett världsallt. Vem
skall gripa kring dig i ditt eget hem.
Du håller redan i den vänstra hand ett
väsentligt föremål du funnit bland ett
försvunnet antal föremål. I kläm-
kraft stor din hand, så höj den, stäm
sen tingens omloppsflöde, stanna bandet –
Din röst som jagat rastlös fram är släckt
och lugna tankar kommer nu tillbaka
med alltmer oåtkomliga objekt
den svarta rymden undandrömt. Försaka
det svunna och svep undan håret. Väckt
är tystnaden där du har satts att vaka.
17
Den vita mässan fortsätter förrätta
– och gör det fullt med stöd av helig lag
– människooffer än i denna dag
och tar sig sannerligen för att mätta
de hungriga med gudakroppen! Detta
förbiser man allmänt, dock! undantag
hos en och annan Upplyst ger behag
åt den katolska blodspassionens hetta.
Vi kristosatanister, vi aparta,
som framdeles skall höra hemma i
den samfund jag med dessa ord vill starta
må föredra en mera blygsam liturgi:
vi nöjer oss med rituella samtal, svarta
mässors mildaste eukaristi.
18
I frälsning motsatserna skall förenas,
att tro precis tvärtom blir faktiskt rätt,
och faktiskt finns det inget annat sätt
att rätt förstå vad som i Bibeln menas.
Ty ständigt ser vi synderskorna stenas,
profeterna på bålen brännas. Hett
och blint förnekar man allting som lätt
kan inses självklart; det är så man enas.
Den skyldige är inte svår att leta.
Den kristne mördade sin Gud med list.
Jag vet nog vad hans Hämnare kan heta.
Man tror mig inte, men det gör jag visst!
Det är nu dags att låta flocken veta
att den som skriver detta är Synkrist.
19
"O bönom oss och be till Böne-Mö,
o ständigt nya böner Gud vill höra
och som belöning oss till himlen föra,
det är ju sådan glädje att få dö…"
Förståndet smälter ned i känslotö,
o fåraskock! – Hur kan det mig beröra,
vad har väl jag med detta flum att göra
– jag hoppas ni är lyckliga, adjö!
Vad kyrkan faktiskt här i välden är
är väsensskilt från ett platoniskt esse.
Allt skumrask fromt vill jag mig undanbe.
Orört naiv, som Tolstoj eller Hesse
tror jag på Kyrkan såsom klar idé.
För annan "kyrka" har jag noll intresse!
20
Så fann jag sanningen; den är infam,
rent omöjlig, jag borde hålla truten,
helst innan jag blir både hängd och skjuten,
sen föda åt en evig vanhävdsgam.
Likväl får härolden ej bli för tam,
och vika för sin egen rädsla. Gjuten
intakt är sanningen och innesluten
som mitokondrier inom Islam.
På varje fråga kan jag kanske svara –
Men må jag detta, vad? Tja, fråga ni
som inte hyser mod att själva svara.
Det finns en följdriktig teologi –
och denna vägrar jag till slut förklara
för gör jag det blir allting – parodi.
21
En trädgårdslykta? – Avtäck metaforen
i NATT! Jag stiger närmare ditt hus
som Ande, danad av trafikens brus
i fjärran, bakom nöden, minnesåren
och tavlan i din kammare, som dåren
bebor i tysthet redan: en diffus
bekantskap, det är INTE jag, ett sus
i rören är mitt namn, som ögontåren
i ljuset, DITT: o nattlanterna; tu
är vi? det ska vi bli? Som lindens grenar
vid trädgårdsgränsen närmar jag mig nu
ditt fönster, VITT av lyckoskräck, jag menar
det börjar tändas till förening! Du
är Ingens Namn och Jag: det som förenar –
22
Jag går i skuggan av mig själv: en annan,
en ingen, som jag inte känner väl,
vars bleka ansikte och namn jag stjäl
med anonymitetens dis om pannan.
Han är en roll, en tillskrift. Sorgekannan
är min och inte hans, jag dricker, mäl
mig ut ur all gemenskap, kapitäl
för ensamhetens pelare! Och mannan
må dala Tillförsikt till mötes! Tro
och tillförsikt är jag, som dessa blinda
och ljusa satser utan ton och sko
av mening rider bort, nå vem kan vinda
än fler ur hoppets brunn? Jag sätter bo
i vinden. Natten vilar i sin linda.
23
Vi dör och arbetar i dessa njugga
och obestämda dagar utan salt
och mening radade i spalt på spalt
men utan text; ett ingenting att tugga.
– Identiteten! Den är som en skugga.
Men vems är den? Det blir mörkt och kallt
omkring oss här. Vad är det för gestalt
vars tystnad egendomligt nu tycks dugga
sig in i vardagslivet? Det blir lins
och ljus för vårt betraktande i ringen
av allt vi röner, känner, lär och minns –
Så tycks det finnas Någon mitt i tingen
redan – men när vi tittar ditåt finns
en annan bara; den, vars namn är Ingen.
24
Det måste allra djupast inom oss
där inget annat är än djupa natten
fullkomligt avskilt, klart och okänt vatten
lysa fram: så må stillhet bryta loss.
Det bor en vildhet i det där förstås
– här ute! Hur man vågar gissa att en
ensam man känner sig den svarta katten
nu smyga fram med med gula ögonbloss –
I drömmens ekar jagar drömmens mårdar
ur grönskans svarta stup ett klientel
av vakna ansikten som ingen vårdar
i dag! Vi måste hålla ryggen stel
– och sedan lugnt gå ut på våra gårdar
befriade från oro. Utan fel.
25
Det finns ett Ord. Det gror. Vad är vår jord.
"Allt flyter." Ansåg filosofen att den
berömda satsen rörde lätt vid skatten
av evig sanning mellan syd och nord?
Den mörka tystnaden förblir förspord.
Det gryr ett ljus, en glans i avgrundsnatten,
en solförmörkelse, ett okänt vatten
av tystnad bär oss fram till Herrens bord -
Så låt min tanke flykta som en svala,
min själ bli tyst, om bara en minut
av sång i toner utan klang och skala,
i vila, synnerligen sakta lut-
ning in mot det varom vi ej må tala,
det Ord, dit all vår längtan leder ut.
26
Förtagen är effekten! Lås mig inne
i ljudets svängrum där det rena bor!
Jag siktar ingenting; med sinne skor
det inga sig förtydligande sinne
för dessa ord, som bildar upplyst tinne
och förberedelse till skott; jag tror
på Via Negativa, jag blir stor,
mitt tal är högt med Gud och Noll i minne.
Affekten är förtegen! Flyg mig hem
till Månen som är lika tyst och sluten
som själv jag vill i bästa mål, så vem
är du som inte hör min sång? Ställ ut en
lanterna i din ljusa garderob och stäm
oss återtåg på ren gitarr – beskjuten!
27
Visst är du osäker. Asocial,
rent av. Du blir så ofta fly förbannad
och slår ifrån dig vilt och fullbemannad
som av demoner! Vem har något val
i livet? Självkontrollen, den är skral,
din självbild lika usel som besannad
och levnadsbanan tycks i fiasko stannad –
Lägg på en annan rem då! För på tal
bara vad ingen annan kan begripa,
gör framtoningen underlig och skum!
Så kan du kanske klara upp din knipa
– för övrigt är realiteten stum,
sin äkthet måste man till äkthet slipa
där sanning bor: i ordens mellanrum.
28
I varje missvisning bor en kompass,
ett vägval ingenstans, men ut ur tiden
och in i något annat liv. Beriden
allt längre in mot drömmarnas terrass
på berget NED i värdelandets klass
av intressanta landskap, bakåtskriden
allt längre UPP däri går kroppen, vriden
av tanken alltmer sidledes i jazz
och andra lugna rytmer lockad inne
med löfte om en salig undergång: dit ut
bar stunden hän, behåll den i ditt minne,
bevara den i varje ny minut
och möt den NU med öppet ryttarsinne:
där börjar färden och där tar den slut.
29
Hur än dit fönsters upplösningsförmåga
gestaltar ingenting förblir jag där.
Du känner mig. Du vet jag har dig kär,
såsom man säger – låt det måttet råga!
Så brinner högt en nytänd mandomslåga
att själva Månen känner sant begär.
Ah, du klär av dig, åh hur bra du klär
i bara mässingen – hur kan du våga
mig fresta i så okänd nattregi?
Säg törs man ringa på? Jag är försiktig,
jag frågar först mig själv; har pli
minsann, på, öh, mig själv, en riktig
charmör, oh yes, när du och jag blir vi
då skall jag ingen lusta bli dig pliktig…
30
Om du har frågat dig var ljudet finns
innan det låter – fick du svar på denna
besynnerliga undran? Kan det ränna
upp genom ryggraden som därvid spinns
likt tvenne blonda strängar, hastigt sins-
emellan spända, så kan ljudet spänna
sitt ormskinn över blixten, vi kan känna
stötarna fångas under lätets lins –
Den bilden är förvirrande. Där vilar
den strax försvunnen i sin tomma kropp
av muller på distans. Här kommer bilar
förbi på motorvägen, ständigt lopp
i stilla landskap. Aftonsolen strilar
från brutna skyar utan stund och stopp –
32
Längs zodiakens vandring står en mur
i ständig byggnad mellan ögonblickar
från Du till Nå! Och vädergumman stickar
av moln och nystan här sitt ur och skur.
I ögonblicket stannar varje djur
ett ögonblick: det här är världen; skickar
sin tomma blick från Nu till Då och vrickar
sig fram ett snäpp ännu i sinom tur.
Vår mur är väl en metafor för tiden?
Det här är verkligheten, månaden
och timmen. Vem kan vara säkert riden
bland dessa varelser? Och vem är vän
och vem är bara fiende som vid en
annan mur låter porten slå igen?
33
O fantasi! Som tankarna må ludda
sig upp i oförnuftet! Du blir glad
och lämnar fri tristessen, drar åstad
mot Ingenstans likt fåglarna och Buddha.
Då kan du ändå under flykten snudda
vid en och annan vind och någon rad
i dikten; kanske denna. Vem vet vad
du läser? Säkert är det lite udda.
O väderlek, o meteorolog!
Du skapar själv din verklighet helt riktigt
i oförnuft, som vinden åker tåg
i vinden! – Det var ganska oförsiktigt...
öh, formulerat... eh, likt våg på våg
då...? – Äh! Det där är inte särskilt viktigt.
34
I varje ord du talar till mig om
bor Kallelsen till gatans mörka ände:
och vem vet vilka som dig en gång sände
och sänder dig igen? Från oss till dem,
de andra, dit går färden ständigt: kom
och sök! Här finner du mitt blände
och dina skuggor som dig alltid vände
mig ryggen, alltid drev ett steg framom –
I övergivenheten finns det mening
och natt. Vem vet vad dessa ord till slut
förändrar – som en stilla vattenrening
strax innan livets flöde löper ut
i tomma intet? Bortom all försening
oss väntar kanske sanningens minut.
35
I dormitorierna här: ett ljus
av tvivel vidrör ständigt våra lätta
drömmar i natt, det irrar, vill berätta
om Annan sanning, flyktig och diffus –
I skilda gathörn vid trafikens brus
talar vi med varandra, som om detta
nu vore möjligt, namnen riktigt mätta
som avstånd mellan oss bland dessa hus –
En hemlig park står svunnen bakom husen.
Och där är springbrunnen. Så hög och vild
är vattenpelaren, av teckenljusen
från Annan stadsdel blinkande och spilld
till detta universum, att här står du frusen
i ögonblicket in, ur stunden skild.
36
Vad hädelse som förekom! Precis
var solen! Människorna? Som förbytta,
i svarta gummidräkter klädda, lytta
och halta, konstiga på alla vis
som om de sökte vinna något pris
i galenskap, vadhelst till ingen nytta...
Att slunga runt symboler! Att förflytta
sitt verb i återtåg kring världens dis
och möjlighet är det projekt du sedan
den djupa samhällskrisen vi har sagt
en del om här nu övar idogt medan
all väderlek och vind i egen takt
förvandlar sömnen inför Gud som redan
förintar den i en och samma akt…
37
Vi börjar med en dal i månljus: natten
i bild! Var ligger himmelriket då?
Dit kan man ej i våra drömmar nå –
En dal i månljus var det. Kanske satt en
förvirrad konstnär här och tänkte att en
sån tavla skulle hänga lämpligt på
en vägg; den kostar tusen eller två –
än sen då? Pengar rinner bort som vatten,
var ligger himmelriket då? Mot kval
och lust bärs ändå hoppets ljusa flamma
i varje meningslös epok; i tal
och skrift rekommenderas vi anamma
den ena eller andra sanningen. En dal
i månljus, var det; men det gör det samma.
38
Det är så mycket med det jordiska, jaha?
Som till exempel Gud? Det fattas bara
att denne bryr sig om sin barnaskara
och därför existerar till sig bra.
Det är så mycket med det nattliga: att ta
en dröm på allvar, kan det vara
så tillrådligt? Där kanske göms vår snara
fördömelse, så vill vi dit? O ja!
Det är så litet man begriper. Livet
förblir i varje ögonblick en dröm,
ett blad ur illusionens bibel rivet,
det virvlar bort i läsningen, så glöm
i oförstånd nu allt som det är skrivet
längs medvetandets vägledande ström!
39
En plats, kanske den största man kan finna
är sorgen att man aldrig möts igen.
Jag vet en busstur. Åter leder den
till ingenstans, en skymningsvärld att vinna,
förlorad är den, redo att försvinna
på omvägar är jag, liksom en vän
jag en gång hade. Glömd är sanningen,
förgäves dessa avstånd jag vill hinna
och minnets fåglar flyger nu på nytt
mot inga. Alla nekar att bli sedda
som om de min förintelse har skytt.
Nu är de till sin skapelse beredda!
På spaning efter aftonen som flytt
skall namn till nya ansikten bli ledda.
40
Så ovanlig och levande, så rik
och olik, genom rörelsen så nära
där borta är den, att man kunde lära
sig spela den: jag talar om musik,
en kommande mystik, som orden lik
ett samband. Jag har inget att förtära
förutom detta landskap jag vill bära
i verbens avlägsna dianetik
som närmar sig min öppna mun, luftburen
och stum, ett frågetecken mitt
emellan oss: vi möts på landskapsturen,
vi präglar nu varandra, sätter ditt
och vårt i samband med de vilda djuren
som kretsar avlägset kring sig och sitt.
41
Jag klarar inte av de stora orden.
De skrämmer mig att fordra det jag vill
men utan egen vilja, imbecill
i vacklan mellan Gud och altarborden,
där tränger de mig in! De fromma morden
skall alltid fortgå, folket strömma till
i svarta skuggor klädda. Kyrklig drill
och offerskugga vilar över jorden
kontinuerligt, lägger grav vid grav
(fast aldrig nu), de samlar sig till städer
där texter som jag inte klarar av
att läsa ger åt själar ton och kläder
– vem är jag då, vår Gud? – En tom enklav
är allt. Han flyr i hoppfullt bleka väder –
42
Det kommer någon dag då ingen und-
kommer i denna natt som redan lyder
den kraft för vilken mina kroppar pryder
en fjärran svart, magnetiserad lund.
Där nalkas Någon likt en trogen hund
– ty hängd vid Ordens blinda vällust tyder
den Enda själv korrekt den ljusa sky där
den Enda texten glimmar för en stund
av esoteriskt vansinne, en brand, ling-
vistiskt exakt, förtegen och besatt
av tecken stadda i konstant förvandling –
Så öppnas åter dag i denna natt;
där förekommer tvivelaktig handling,
där möter jag min flicka, Sakta Matt.
43
Så månljus natten som absurt förenar
de enda två som inte finns med bädd
och kroppar som i tyngdlöshet, beredd
till ingen gud, förstår du vad jag menar?
Mysterium! Ett träd med onda grenar
mot galenskapen sträckta: du är ledd
av dem till mig, i vänsterögat sedd
och sprungen in bland ljus och tomma stenar
– passion och fasa! Motsatser i natt
och tystnad! Detta är min trädgård, funnen
av dig, min glödögda och svarta katt,
naturen här är symbolik, förrunnen
– O hitförrymda flicka, Sakta Matt
är nu ditt namn, din gåta redan hunnen!
44
Att utforskande språkets möjligheter
få genomströva dess geografi:
nog finns det självändamål djupt däri,
man finner nya jagidentiteter
i spel av metaforer, rim och meter
ett nytt semantiskt /semiotiskt vi.
Man går dem liksom skog och sjö förbi
en höstdag lyckligt hög och klar som eter.
Som allt förs in i växelverkan här!
Man färdas utan mål och mycken möda,
har ingen aning om varthän det bär.
Det är en oförutsägbar sorts gröda,
en frihetsgenerator vilken lär
oss väcka upp oss själva från de döda.
45
Ja, äntligen. Nu var det vädret dog
och medvetandet blixtrade vid grinden
till skogen in! Din andning? Jag bar in den
till mörkrets ansikte. Det såg och log.
Vad gjorde jag med dina ögon? – Tog
dem med mig. De försatte här i spinn den
förgrenade sekundens tid och vinden
som inte fanns i denna tomma skog.
Din kropp? Den bar jag inom mig försvunnen
bland dina tankar, som jag mötte här
på nytt; och även jag blev spunnen
till immateria i stolt begär
hos dig som inte finns – och oförbrunnen
alltsedan dess min kropp och själ förtär.
46
"De gudar som oss elden lånar från
sin himmel måste därutöver skänka
oss heligt lidande och sorg, försänka
i mörker människan i samma mån,
så säger jag, jag är en jordens son,
så måste jag, till kärlek ämnad, tänka."
Han tystnar. Ingenting tycks kunna kränka
den tystnaden som ter sig lik ett dån.
Han ser i flodens vatten fackelbränder,
hör vagnar gnissla högt bland fjärran berg
och läser bud som mörka skogar sänder.
Som kåda är hans egen kropp och märg,
hans blod då? – Ingen vet vad som där händer
och ingen visste någonsin dess färg.
47
I människorna sådda ligger fröna
och skyndar sig förbi varandra kvickt.
Som skogar tynar chanserna på sikt.
Av mögel täcks det lätta och det sköna.
Tillfällighet är allt som kan belöna
till slut oss alla. Stunden ligger dikt
mot ögonblicket an. Vad är av vikt
är allt och ingenting som finns att röna.
Nå, människornas tid var dum och seg.
En mängdberäkning gör de digitala
skyltföntren nu av oss som gick och teg
här nyss förbi. Sekunderna blir svala
och trottoarer mäter våra steg
som svinner liksom kvällen börjat dala.
48
Jag bor i huset. Starkare än jag
är huset. Jag är ensam här, och många
besöker huset, och jag hör dem gånga
omkring och småprata, en blek och vag
men närvarande skara. Det är dag,
jag drömmer inte! – Även kommer långa
sömnlösa nätter; jag hör redskap stånga
mot golv och väggar, gästerna tar tag
och städar huset åt mig, tack! Jag bjuder
på middag sen med damm från alla vrår
och vinklar djupt ur minnets latituder
upphämtade och rätade av år
till kryddor. Svaga melodier ljuder
– tills huset åter tyst och ensligt står.
49
Den gröna sommaren har blivit stilla
så stilla som ditt ansikte: en klar
kristall; men bakom aftondammen skar
en smärta i fåfänglighet dig illa.
Om det var verkligt eller ödslig villa
– vem vet. Men blommor dog i ont förvar
och koltrastens förskrämda sånger bar
dig bud om ofärd, natt och blod att spilla.
Din sömn är likväl ännu inte störd.
av denna blinda oro. Fridfullt susar
den övergivna skogen sakta förd
mot byarna allt närmare och tjusar
de sovande. Av årets välljud rörd
är ännu jag med hågkomst som berusar.
50
Kortspel till klockan fem. Maskinens sus
i måssprängd gryning. Öar. Men på natten
var skeppet högt och störtande. Och skratten,
de kunde tappa taget om ett hus
av kort, en kvinna, villebråd i ljus-
reflexer, prisma, doft av pälsverk, vatten
ställs fram och mannen tar en drink så att en
skugga lämnar konversationens brus –
Så urskiljs döden, lätt fotograferad,
den drar över barens flaskpyramid,
försvinner, tack och lov. – Generad?
Nej, inte barmästaren! Han tar vid
i alla lägen. – Klädsamt animerad:
vår samvaro. Så länge det är tid.
51
Mitt tåg blev stilla i augustinatten.
Här var en väldig stad. Här satt jag trött
och såg mot blänk och ljus. Vad blir jag mött
av här, av sorg? Då tycktes plötsligt att en
hel mängd av höga blommor kring ett vatten,
en damm, liksom en vänlig hälsning glött
till mig, det lyste fram i gult och rött
och jag blev glad och hoppfull där jag satt en
minut och vilade. – Men plötsligt hård
kom verkligheten åter: blixten tände
med ett den fram, där såg jag, vård vid vård,
vart än jag mina yra ögon vände,
en stum och meningslös begravningsgård
till synes breda ut sig utan ände.
52
Vår tillvaro: i tid horisontal
och ständigt framförlängd, generationer
som följer på varandra genom zoner
av människohistoria i kval
och vällust, tystnad, tvång och val,
vadhelst du vill. Vår kunskap om miljoner
aspekter härpå grundar lärdomstroner
– vad ovanefter är förblir final
och oåtkomlig gåta: det får gälla
som trossak blott och svävande idé;
för inga människor kan föreställa
sig det mot tid ställt vinkelräta ske –
vi är ju tvunget endimensionella.
Så får vi spekulera, tro och be.
53
Visst gör det ont att brista. Nästan jämt
och ständigt här vid randen av det inga
och alltför svarta, motsägelsen, ringa
är trösten att det overkliga, dämt
i dina ögon förefaller skrämt –
För båda hör vi dissonansen klinga:
alarm. Och jag vill bara springa
i väg som ertappad med dåligt skämt.
Så pinsam Döden är, så skymflig drömmen
om närhet, liv och verklig poesi.
Man måste skydda livet djupt i gömmen
av illusion mot livet, parodi
på livet, tiden, medvetandeströmmen
det inte heller finns en mening i.
54
Vad säger du? De gjorde det på riktigt?
Det kan jag inte tro! Har du bevis?
Få se! För jag betalar vilket pris
som helst minsann, ja det är inte viktigt!
Sånt här, är inte det anmälningspliktigt,
liksom? Så ut med språket, please!
Nåväl, vem bryr sig. Jag är ingen gris.
Jag tycker bara det var oförsiktigt,
ja om det var på riktigt menar jag.
Nå var det det? Äsch jag vill bara veta,
liksom! Sånt händer nästan varje dag,
liksom. Ja, vissa scener kan bli heta,
det spelar ingen roll och ingen lag
är kränkt, men någon lär det alltid reta.
55
Till redaktionen kom en volontär.
Det var väl nån filur som någon kände.
Han ställde nästan bara till elände
med allt, han var just bara till besvär.
Och redaktören tänkte: ja, det här
får lösas på nåt vis, hur fanken än det
kan falla ut! På enkelt uppdrag sände
han unge mannen sedan, ty "så lär
han sig". Åh ingen dans på linan slaka!
En kort notis om bypampen i Skog
som höll ett tal. – Och grabben kom tillbaka
med oförrättat ärende och log:
"Tyvärr, det blev inget. Han börja skaka,
sen fick han hjärtslag och föll ner och dog."
56
Jag tog mig före att dig kurtisera
med en gitarr på högsta hastighet
och du berömde ljudets kvalitet –
Jag sa förbryllad: öh, jaha, vad mera?
Du svarade: "Försök att imponera
på mig! Jag har en dunkel hemlighet
berätta den, så att jag också vet,
hihi! Sen kan jag kanske gratulera."
Då blev jag mycket manligen bestämd
och sa: "Nog vet jag, lilla stumpan...
Din sexualitet är alltför dämd,
så ta nu sakta av dig ena strumpan
och blir jag inte därvid alltför skrämd
så kan du sen få klämma mig på rumpan!"
57
Det är en ljum och vårlig söndagkväll.
Det skymmer i den stora parken redan,
och allt tycks löpa hastigare sedan,
men barnens lek som nyss ljöd vild och gäll
har äntligt domnat undan lugn och snäll.
Här dröjer jag mig gärna kvar alltmedan
det lyftes av mig, dagens id och ledan
som tyngt mig; pliktens eviga rondell.
Crocus, du blänker givmilt utan grunder!
Crocus, du fröjdar mig som jag är van!
Inunder stora lampor, som ett under,
där står du, ger mig hemligt ny elán –
Crocus, å du min vän i svåra stunder,
jag ser dig lysa på din dunkla plan.
58
Det är nåt egendomligt med balkonger.
De glider mycket tyst och lätt ibland
en centimeter fram mot fjärran land –
Det är nåt egendomligt med perronger.
Där kan man höra liksom tysta sånger
av Ingen framförda, som på en strand
till Evigheten... Vinden rör sin hand
och orden svävar tysta som ballonger...
Det är nåt egendomligt med lyrik.
Den säger alltid någonting fast inget
egentligen blir sagt, en semantik
som utvecklas ur tystnaden omkring ett
försvinnande... En sång, som ingens lik
gör ord till sång och språk det sökta tinget.
59
I natt är dagen slumpmässigt förbunden
med husens vinklar och musikens vrår
– ja, vad du önskar! Under tiden går
orörlighet från rum till rum, för stunden
djupt nedåtgömd i världens brunn; den
intakta metaforen undflyr oss. I år
är livet meningslöst, ja, du förstår
nog inte. Var finns enda offerlunden
som förklarar dessa ord med någon stark
berättelse den hängde mannen saknar
i varje osedd bok? – Men dagens ark
skall åter tändas. Linjespelet slaknar
i detta nu. Som barnen i en park
är människorna trygga där de vaknar.
60
Det där är alltid omöjligt i grund
och botten. Motsäger sig självt. Förbrinner,
förbränner. Sorgen innanför: som thinner
i luften, eftermiddag, varje stund
är orimligt förskjuten, vem är kund
hos verkligheten, gatorna försvinner
– melankoli! Den bleka tiden rinner –
Jag går till parkens tomma sorgelund
och minns: det där är alltid aldrig, ingen
är där; det där är alltid säregen
förtvivlan, fågeldöd, jag går omkring en
minut och vänder åter in i den,
för tiden undflyr ingen, orden, tingen
och varje ögonblick är här igen.
61
Jag bär en tvivelaktig hemlighet
inom mig. Det är någonting som illa
bestämmer väderleken i min lilla
världsdel i dag, en galen kvalitet
i bleka skuggor, och såvitt jag vet
bor ingen under skrämda tak, förvilla
mig nu igen! Och det blir stilla
och paranoiskt. Min identitet
är osäker – förvilla mig i vaka,
väck upp mitt namn där andra namn har såtts!
I källarfönster brinner ljusen raka
av ångest! Intet vansinne har spåtts
mig, ändå för mig tystnaden tillbaka
dit där mitt eget självmord har begåtts –
61
Men aftonfärgerna är inte tunga.
Och villorna har ansikten i ton
och ljummen tystnad kring en tågstation.
Jag ser lokaltåget i fjärran gunga,
det kommer inte närmare, men unga
och obestämda år är här. I skon
har jag ett mynt, valören: En Miljon.
Och ljusen tänds; de börjar hemligt sjunga
om någonting som inte någon vet
men någon hemligt känner väl. Det skrider
allt närmare. Och Månens minaret
står hög; den ropar tystnad, sprider
sitt budskap, vad? Det är en hemlighet;
förblir en hemlighet i alla tider.
62
Jag går i skuggan av mig själv: en annan,
en ingen, som jag inte känner väl,
vars bleka ansikte och namn jag stjäl
med anonymitetens dis om pannan.
Han är en roll, en tillskrift. Sorgekannan
är min och inte hans, jag dricker, mäl
mig ut ur all gemenskap, kapitäl
för ensamhetens pelare! Och mannan
må dala Tillförsikt till mötes! Tro
och tillförsikt är jag, som dessa blinda
och ljusa satser utan ton och sko
av mening rider bort, nå vem kan vinda
än fler ur hoppets brunn? Jag sätter bo
i vinden. Natten vilar i sin linda.
63
I soluppgången, ensam där jag går
på gatorna, går ljuset skallgång, finner
sin väg och min och bron vars kliv nu hinner
till andra sidan vattnet. Något får
så allt att darra. Jag ser dig där du står,
du kastar ingen skugga, du försvinner
i ett av världens mellanrum, där rinner
solljusets hymn som inget öra når.
Ty glömd är mörkrets lugna andrastämma
och mellan varje rad förtegen, brant
mot natten öppnad inåt i dilemma
och möjlighet. Och staden, det är sant,
är övergiven, men där hör du hemma
liksom på horisontens brända kant.
64
Stå mitt i tiden och ha här att göra
bland ord och kopparplåt, ekonomi,
signalement, Teknopolis, magi
och melodier överallt att höra.
I lätta reflektioner sammansnöra
det skilda till ett sammanhang vari
en störtbotten är nådd: asymmetri
och innebörd! Här kan jag tingen röra,
nu vill jag öppna ögonen och se
hur människor bärs fram i skilda öden
och börja själv en egen odyssé,
fösvinna ned i gatans liv och flöden
– min jacka lyser blå. Och bara det
som inte finns står mellan mig och döden.
65
Här syns irritationen under lupp:
jag ser mig själv med högt och stilla hat en
förvirrad eftermiddag laga maten –
Blir åter matt liksom en galen tupp,
man måste ju fungera bra i grupp
– en jävla hönsgård! Ligger ord i faten?
Må då Olycka tysta nonsenspraten,
förståelse gå källartrappan upp,
ett alfabete sänkas i det veka,
förvända tillvaro som bildar söm
där barn i sömnen fortsätter att leka –
På natten kommer frågorna: en ström
av djur med obesvarade och bleka
ansikten. Huset dånar kring en dröm.
66
Tillbakadragen har han intresserat
sig djupt för nattvardens mysterium:
hur bröd och vin förgår i mässans rum,
och vad som danas transsubstantierat.
Själv tror han nu, att ej finns mycket mer att
förtälja, just, än just det här, så stum
är han, vars cogito et ergo sum
förblir såhär försiktigt formulerat:
"Där brödet svann i ljus bor all förmåga,
det ljuset är det vi förtär, och har,
och blodet lyser, det förblir i låga
och livet upphör inte, allt blir kvar,
för livet ställer alltid tidens fråga,
och frågan måste därför sakna svar."
67
Jag trodde verkligen jag såg allting
så klart och tydligt: ungdom tror sig veta,
minsann! Och tveklöst går den ut att leta
sin tros bekräftelse all världen kring.
Sporadiskt träffar dock oss alltid sting
av köld i verklighetens vind, och heta
impulser från en inre natt vill ständigt reta
vår tillit; visst till slut är ingenting.
Vår trygghet var det. Den nöts ned så sakta.
Den ljusa värld vi föddes till blir skum.
Envar får ensam själv sin boning vakta
till slut, sin kyrka återbaka. Stum
är sanningen, alkoverna intakta,
mitt bröd? – Är Corpus Christi Mysticum.
68
Hur börja? – Kanske med ett judiskt arv,
diskret dubblerat, som så mångt kan vara:
att både G-d och S-x är onämnbara,
vad trodde du? Det här är inget larv.
Just du är Mästaren, vars ärevarv
är fullt förtjänta, Ingmar, men förklara
vad icke kan förklaras lär nog vara
styvt jobb, såsom att skarva skarv med skarv...
Jag tror nog du förstår. Så dubbelt bräckligt
är nattvardsgästernas novemberljus
och själens djupa mörker bara spräckligt...
Dilemmat rev du i ditt malörtsrus:
är kanske inte det bevis tillräckligt
för G-d, att S-t-n bygger svarta hus...?
69
O landskap, såsom hämtat ur en sägen!
Kring ensamheten stor gemenskap gärdas
i bortvändhet mot Ljuset. Inga lärdas
är Sanningen, till alla dock benägen.
O väg framför oss alla – obelägen!
Försvinnandet förblir det evigt värdas
bestämda värde här och nu. Det färdas
en mänsklighetens karavan på vägen.
En spegling tycks oss ständigt framåt sända –
Det ljusa molnet framför vägen bär den
fram mot sig i sin blixt, den ovvända
i varje ögonblick på denna färden
och att vi lever NU: det är det enda
beständiga förhållandet i världen.
70
Så störst av allt det här är fjärilsleken..
Det låter mycket vackert. Är det sant?
Den frågan är nog pinsamt obekant
och brövas får den, bara vänd på steken
är hatet minst? De fromma diskoteken:
där dansas säkert ändå likadant
till samma skiva ystert och parant
man gjorde själv, tills illusionen svek en.
Och vad är Evangelium? Sortera reken
ur oansvarets korsband elegant,
prelat! Sitt halleluja skrek en
brevhök sen mot himmelens ljusa spant –
Men jordens himmelsljus är bara veken,
och bara där är kärlek dominant.
71
Jag sa: "De lärdes intellekt var vassa
i svunna sekler och skall så förbli
framöver, vad det rör teologi,
en fakultet med diger andlig kassa.
En samlad, synnerligen helig massa
av genomreflekterad teori
av himmelskt ursprung: det besitter vi."
"Åh jess!" sa flickan, " låt mig långsamt jazza,
men sanningen är inte för komplex.
Fullt tillgänglig den stora Hemligheten
som göms i Templets yttersta annex,
potentiellt är envar allförveten
att oupplöslig dubbelkraften Sex
och Gud förblir superbt Realiteten!"
72
En garderob. Den gläntar. Vi ser två
små glada huvuden helt oblygt kika
i rummet ut: vad Lust och Skam är lika!
är osökt häpen reflexionen då.
Vi drömde länge fromt och fredligt. Nå,
nu tvingas fridens illusioner vika.
Kan Synden kanske våra liv berika?
Hm, livet måste hämtas ur sin vrå –
Och Kunskap slet¨i mörkret upp sin reva
och människan är inte imbecill
sen Adam väcktes av sin trogna Eva.
Men felet med det liv dit alla vill
är bara att det aldrig börjar leva
och att vi aldrig någonsin – finns till!
73
På bron: mot någon industri, ett
helt öde ställe; plötsligt: absolut
storm, kaos, det blixtrar en minut
av vanvett, det är rena raseriet –
Och katastrofens larm förbyts nu i ett
stort lugn där rökar stiger, flyter ut
oändligt tunt på himlens sjö till slut
lågt som en bildkant över sceneriet –
Och ingen känner framtidshemligheten –
Vi återvänder hem. På vägen når
vi förorterna, anonymiteten –
På torgen driver ungdom av igår
förströdd och aningslös och omedveten
inför den svåra köld som förestår.
74
Vi talar bäst i metaforer här
då orsaken förklarar metaforer:
koncentriskt faller de som meteorer
och bringar natten punktvis klarhet när
det gäller? – Ingalunda! vad som bär
sin mening är ju drömmens spårer-
farenheter, intakta... mycket svårer-
sättliga... ungefär som Baudelaire...
Till saken: denna vill vi kontrollera
men saken själv är bortom all kontroll.
Man kan i all oändlighet sen diskutera,
det gör alls ingen skillnad, spelar roll
för Månen på sin höjd. Vad kan vi mera
studera? Ärligt talat har vi just noll koll…
75
I varje ord du talar till mig om
bor Kallelsen till gatans mörka ände:
och vem vet vilka som dig en gång sände
och sänder dig igen? Från oss till dem,
de andra, dit går färden ständigt: kom
och sök! Här finner du mitt blände
och dina skuggor som dig alltid vände
mig ryggen, alltid drev ett steg framom –
I övergivenheten finns det mening
och natt. Vem vet vad dessa ord till slut
förändrar – som en stilla vattenrening
strax innan livets flöde löper ut
i tomma intet? Bortom all försening
oss väntar kanske sanningens minut.
76
Det är din puls jag låter slå i munnen
och munnarna förbyts av andedräkt
i andedräkt. Av ögonlocket täckt
är blicken dit du flytt, dit du är hunnen.
Lägg ansikten i vatten! Hastigt spunnen
är strimman där din axel dröjer, sträckt
mot rummet, väckt, av ljusa dofter släckt:
i äpple, kummin, bläck är jag försvunnen –
Det är en mun att falla i, förbli,
det är ett läte, verklighet och villa –
I denna slummer bor en melodi
och den är inte din, men rädd att spilla
en enda ton försjunker jag däri,
försvinner, simmar bort och vakar stilla.
77
Ett löv som faller; tanken i din blick;
en dunkel dunge, grönska som en grotta;
och alltid denna längtan som vill blotta
en plats som väntar mig i oförändrat skick –
Det här är platsen dit jag aldrig gick,
förlorad, irrande som i en åtta –
Och lövet faller, orden börjar lotta
sig fram i vattenkärl, så tag och drick –
De sjunker ned som löv i bäck och sinne,
de fyller tanken i din blick, din rygg
försvinner i ett kärl av år och minne
som gräs och gran i bild, så vattenskygg
i detta regn av slummer djupt härinne
i rummet jag har druckit flyr du trygg.
78
Så ovanlig och levande, så rik
och olik, genom rörelsen så nära
där borta är den, att man kunde lära
sig spela den: jag talar om musik,
en kommande mystik, som orden lik
ett samband. Jag har inget att förtära
förutom detta landskap jag vill bära
i verbens avlägsna dianetik
som närmar sig min öppna mun, luftburen
och stum, ett frågetecken mitt
emellan oss: vi möts på landskapsturen,
vi präglar nu varandra, sätter ditt
och vårt i samband med de vilda djuren
som kretsar avlägset kring sig och sitt.
79
Jag växlar mina lätta sinnen, känner
ett äpples rodnad, hör en syrlig frukt.
Ett bett i tanken bringar tid i tukt
och längtans ordning svala ord som bränner
sin bro från ljud till sak, en morgon spänner
sitt gyllne skinn från hörn till hörn, från bukt
till bukt i rummet, bär en sydlig lukt
till minnet. Inga mänskor, bara vänner,
en skingrad närgemenskap finns det här
som där, i barntiden med promenader
som ännu inte gjorts. I lätt besvär
och saknad vill man gå; vad eskapader
för in bland ord som inte finns och där-
för kanske kan förklara dessa rader...?
80
Det kommer någon dag då ingen und-
kommer i denna natt som redan lyder
den kraft för vilken mina kroppar pryder
en fjärran svart, magnetiserad lund.
Där nalkas Någon likt en trogen hund
– ty hängd vid Odens blinda vällust tyder
den Enda själv korrekt den ljusa sky där
den Enda texten glimmar för en stund
av esoteriskt vansinne, en brand, ling-
vistiskt exakt, förtegen och besatt
av tecken stadda i konstant förvandling –
Så öppnas åter dag i denna natt;
där förekommer tvivelaktig handling,
där möter jag min flicka, Sakta Matt.
81
Så månljus natten som absurt förenar
de enda två som inte finns med bädd
och kroppar som i tyngdlöshet, beredd
till ingen gud, förstår du vad jag menar?
Mysterium! Ett träd med onda grenar
mot galenskapen sträckta: du är ledd
av dem till mig, i vänsterögat sedd
och sprungen in bland ljus och tomma stenar
– passion och fasa! Motsatser i natt
och tystnad! Detta är min trädgård, funnen
av dig, min glödögda och svarta katt,
naturen här är symbolik, förrunnen
– O hitförrymda flicka, Sakta Matt
är nu ditt namn, din gåta redan hunnen!
82
Att utforskande språkets möjligheter
få genomströva dess geografi:
nog finns det självändamål djupt däri,
man finner nya jagidentiteter
i spel av metaforer, rim och meter
ett nytt semantiskt /semiotiskt vi.
Man går dem liksom skog och sjö förbi
en höstdag lyckligt hög och klar som eter.
Som allt förs in i växelverkan här!
Man färdas utan mål och mycken möda,
har ingen aning om varthän det bär.
Det är en oförutsägbar sorts gröda,
en frihetsgenerator vilken lär
oss väcka upp oss själva från de döda.
83
Som vilda orglar vinterstormen brusar:
det liknar folkets mörka raseri,
en mordisk våg av purpur och mani
som stjärnor avlövad. Hur ont det tjusar.
Hur dödens nätter djupt i blodet susar.
Soldater flyr i mörkret. Dör däri;
som vind. Och denna slagna här är vi.
Som skuggor i förvirring bakåt rusar.
Liksom en törnevildmark kring en stad
där trappor blöder: månen tycks ha gjort en
sorts helomvändning och den skådar vad?
Den jagar kvinnor i förfäran. Orten
är dömd till undergång i ljusets bad
och hus där vargar störtar genom porten.
84
Du känner någon spänning när du rör
vid ytan, det är något där som tänder
ditt blodomlopp till sammanhang och vänder
förgängelse till lycka innanför
det sovande som ingen skillnad gör
och ingen mening genom rummet sänder.
Du vill begrava dina ljusa händer
i denna tystnad som du inte hör.
Det är ett huvud, sovande. Ditt öra
är seende nu lagt till pannan. Dag
och natt är inne. Vågar du förföra
till havets andning oss där du och jag
tillsammans på vår aftonstrand kan höra
vad som till undergång är dömt en dag?
85
Här öppnas rum, jag rör mig över marken
där löven vilar i sin sarkofag
av vind och väderlek. Här sker en vag
förväxling lik en text på drift i arken,
ett upplösande ljus, så stark en
förfäran ligger här i öppen dag
och osedd likafullt, förbjuden lag,
och skugga denna mulna dag i parken
– att allt förlorar sin identitet,
allt namn försvinner som det gångna året
och själv blir jag min egen hemlighet
jag inte känner, inte alls förstår ett
enda förvirrat ögonblick, men vet
att bara Intet väntar mig i spåret…
86
O mina ögon! Dem kan ingen släcka.
Nå, kan man kanske tända dem? Ånej!
De riktas nämligen nu bort från dig –
Ur ditt mysterium kan ingen väcka
mig någonsin, och jag kan inte sträcka
ens mina armar därur. Vilken tjej...
Ett obegripligt fönster är du, ej
ett ögonblick i sänder kan dig bräcka
till ljus hur än man i ditt öga spanar
in mot det väsen som där ute bor
och talar med en fjärran röst som manar
mig hemåt till en underlig sejour –
Min bädd är annorlunda än jag anar,
mitt läger skiljer sig från vad jag tror.
87
Besjälad följer hastigt som en blick
sin förespegling. Nu är ljuden klara,
resorna långa. Så brukar det vara
strax innan sommaren, så detta trick
är likt ett land i ofullständigt skick
för här behövs en skärgård att befara –
Så därför når han fram till trädet bara
på spaning efter någon tid som gick
och lämnade sin skuld att nu bekänna
som fångad under skuggan av ett då –
så var det verkligen; och låta spänna
i kronan fast sig själv samt slungad nå
mot trädets tusen ställen upp i denna
sekund en fågelflock kan vila på.
88
Motståndet har jag i ett gathörn mött
och det var grått; dess färg de aldrig föddas
bland flugor, skit, det armodsövergöddas
fördömda arv för vind och intet ött.
Motståndet. Nog har färgen varit rött
från tid till tid, men aldrig det förblöddas.
i och för sig. Jag vilar i det öddas
minut för tillfället; är mycket trött
men vaken. Jag har mött den första muren:
ett tillfälle av hunger. Man gör strid
därav och därav blir man sedan buren.
Tillfälligt är allt Motstånd, handen vid
din hand, så undvikande är naturen
en höst, en vår, vår Kraft, i varje tid.
89
I varje mänsklig kromatik: ett hål.
Alltid fattas någonting i tonraden
och döden växer sakta där och vad den
än är mot slutet har den inget mål,
precis som livet. Himmelens kupol
må övertäcka båda, hela staden
allt inomhus och utomhus. På baden
församlas barn från vädrets metropol
en lycklig sommar, drömmande och solig,
av någon fulltalig musik förd bort
mot klorblå himmel, fjärranbrus, en rolig
berättelse, en nyuppfunnen sport
av makt och tyst gemenskap: trolig
som kamrat är döden, livet? Kort.
90
I blygrått kommer rödhaken och tränger.
Det här är vida fältet. Denna mark
är sank. Personnevägen. Lugn och stark
är kroppen ännu. Fågelbenet spränger.
Och stark är luften som i pendlar hänger
från himlen ned där träd slår upp en park,
naturlig, liksom stratusmolnens ark
varunder ort och ord tillsammans svänger.
Trast, mata, hungerns ljus, tänk ljud
som långsamt brustit fram ur fågelbenet,
att gå där ingen moder är, stå gud
i världens öga, hugga tand i sten ett
moment i sönderfall och fjällad hud
i mättat bly; och uppehålla skenet.
91
Igår var jag i stadsdelen och såg
sju gånger Ordet och var strax försvunnen
om hörn och till den mörka brunnen hunnen
i otillfällets existenta våg
av ögonblick; i ljusvåg, timmens, låg
det förberett och redan där, vid brunnen
stod eldens djupa sträng av tårar spunnen
i tvillingröster, spik och fångenhåg.
Johannes' nakna fot i sand och dyner!
Svetslågestämman släcker där sitt skri,
din likdräkt stiger fram, en låga bryner
ditt öga; överallt är inte vi
beredda att i dessa tungosyner
bli till genom att tysta gå förbi.
92
Ett ansikte av kärlek, sönderfall,
halveringstid, liksom i glömska bunden
till sitt förlopp, romantiskt blekt för stunden:
så ont är könet; avsikten är kall
och hungrig. Så begynner redan all
försening, strålande mot aftonlunden
där vår berättelse tar slut, från grunden
skall inget bygga sig till bild och mall
ånyo, stenar tar sig nog till vara
för stenar, bara tvivel förblir sant –
Radioaktiv är aftonlunden bara,
i aftonlunden strålar solen grant
på nedgång. Här finns inget att förklara
för allt är skilt från allt och likadant.
93
Så har nu sommaren till ända gått.
September stöter mot en vintrigt nära
och obarmhärig kyla. Snart att lära
sin sak är nattens mörker, dovt och rått.
Så blir det nu. Så har vi kanske fått
allt vad av liv där funnits att begära.
Nu väntar annat perspektiv att bära
iväg får flykt, vår skörd som ingen sått
i salt och tystnad. Mörka skyar sväller.
Förvildad löper vinden som en hund
längs stadens vilsna gator, gnyr och skäller.
En bortvänd måne lyser tom och rund
om natten. Underliga frågor ställer
till oss det ljuset. Tänk på dem en stund.
94
Nej, det finns ingen kulmen du kan nå.
Och fotspår plånas ut i guset: dina.
De spår du lämnat annanstans skall sina
i natt och kvar finns bara tiden då.
Så vittrande är detta land, så gå
där av och an, låt tystnaden förfina
ditt steg till eftertänksamhet och mina
som ingen löper risk att trampa på.
På stället röra sig, om dagen stilla
sig hem och lämna hela världen kvar
i fönstret, föreställning, dröm och villa:
till slut den bästa möjlighet man har
att undvika repetitionen, illa
förbländande är den. – Och natten? – Klar!
95
Det börjar här i en skogen strax invid
kvarter av förstadshus. Och kvällen faller,
vad börjar då. Vid husen tänds marschaller,
fördrömda timmar, tillvaro på glid.
Trafiken hörs på avstånd. Drömmens galler-
grind, ännu stängd, står öppen, denna tid
är dubbel, natt och dag förenade i strid
och vila, tankar flyter bort i daller-'
vind, ännu lätt, vad börjar nu vid husen,
marschaller tänds, miljön är här fördrömd,
försenad, och här bor de, aftonljusen
finns till i närheten, på mening tömd
är tillvaron, vem nalkas då bland tusen
fördrömda träd, bland träden ännu gömd –
96
Det är i skogen. Häftigt regn. Och stilla.
Här växer kryptogamer inåtvänt
och snabbt. Här står jag, lyssnar spänt
och ser mot sjön. Erinrar mig en illa
förfallen, redan föga verklig villa
med stora frågvisa fönster som tänt
sin mörka hemlighet. Och det har hänt
att någonting härut har kunnat spilla.
Sin hemlighet: den känner ingen till
på resa över molnens ovansida
i natt. Den bär oss dit vi inte vill
och ändå vill. En mild och medeltida
måne belyser oss med stor pupill
och då finns ingen kunskap mer att lida.
97
Som månget småkryp föds ur surnat vin,
om man nu vördsamt tror antikens visa,
tycks pendeltågen ett och ett förlisa
sig in på vår station för halv maskin.
Och vi släpps in. Som uppvärmt stearin
förflyttas massan. Nog är den att prisa.
Det händer väl att någon råkar fisa
men allmänt visar man ju disciplin.
Och vinter är det. Tidningarna sköra.
De tinar efterhand, och vid Karlberg
tycks världsnyheterna vi läser röra
rubrikerna. Och minnena får färg.
Jag tänker nu på dig. Då kan jag höra
en varm och svag musik i blod och märg.
98
Låt timmen Nio brinna av hans ljus!
Jag talar med en stulen rad och menar
någonting annat. Renegater genar
likt drömda skuggor mellan varje hus.
De hinner ingenstans, och högst abstrus
förblir destinationen. Allt försenar
den man som fallen ur sig själv förenar
sig själv med ingen och hans skatt blir grus.
För vägarna i byn är redan raka
och timmen Nio brinner hög och klar.
Här finns det inget man behövt försaka
och allt förblir såsom det aldrig var.
Men själv lär jag nog alltjämt vaka
förgäves i min sömn, där jag står kvar.
99
I god sumerisk sömn kan vi nu lossa
drottningens hårpil från en guldringsbädd.
För bild och makt har särats nu, beredd
är Vem att alla illusioner krossa.
Här kan man sitta, på sin pipa blossa,
estet bland flugor, hjärtligt oombedd
att tala. Skönheten är illa sedd.
Miss World är vald: Pomperipossa!
Men bilders uppror pryder varje hätta
vi över våra huven skamsna drar.
Man frågar sig förfärad: vad är detta?
Rimbaud for ingenstans, nej, han bor kvar
på rummet än. Vad drömmarna blev lätta!
I alla väderstreck står väggen bar.
100
I fönstret växer blom av lugna isar.
Kristaller blommar ut i natronlut
vars blinda former känns igen till slut
som Strindberg såg vad livsutkastet visar.
Ur död blir liv. Vad kyrkorna bespisar
sitt folk med i en mycket tyst minut
är inte känt och inget kommer ut
från döden vi kan se hur än vi kisar.
I detta finns en klar kontradiktion.
Ett ingenting bedrar oss, imiterar
sig självt, men avger då en sorgsen ton
och den är sanningsenlig. Den formerar
till innehåll vad göms i någon zon
där något av oss själva residerar.
101
Just denna dag var blå av hejdlös höst
och luften klar, och skogar, fält knappt rörda
utav en vind, av inga fåglar störda,
belysta utan oro eller tröst.
Där fans en märklig skugga utan röst
och tystnad djupt bland ekar och dess börda
föll här till marken: löv, som sammansnörda
av vunnen frihet las till markens bröst.
Men i en glänta bakom dessa träd
som fridfullt, obönhörligt ställdes kala
och bakom fält av människornas säd
som vilade i höstens ljus, det svala,
tre ryttare! på sporrsträck under räd
mot okänt? mål varom vi ej får tala.
102
När jag var liten drömde jag om ting
i livet, ville ta dem in i drömmen.
Då kom de alla fram ur sina gömmen
i rummen där de funnits runtomkring.
Små leksaksdjur och bollar, någon ring,
en speldosa fick jag i handen, strömmen
ur handen vändes, drömmens innandömen
gav från sig sitt, och där fanns ingenting.
Jag vaknade igen och var besviken.
Jag tittade på handen. Den var tom.
Jag hade ingenting från drömmens riken.
Är drömmens ingenting vår egendom?
Det lyser där. Där borta hörs musiken.
Vår värld är väglös mellan oss och Rom.
103
Det finns i Ryssland ett slags större hus
där hus och fönster visar ut varandra.
Och fönstren tycks dig obegripligt klandra,
de stirrar på dig med ett dunkelt ljus.
Och människor emellan: som i rus
av dena klarhet händer saker, andra
berättelser i andra land tycks vandra
med skrivaren, som blir alltmer abstrus...
Förväxlingar och fester... noga taget,
ett sällsamt mönster: mänskoöden; att
förstå dem är en annan sak. I draget
ett iskallt månsken bringar stiltjens gatt
bland ryska hus som stirrar tomt och tvaget,
som stirrar, stirrar, råder vinternatt.
104
Det är nåt särskilt med snedställda hus
i kväll. Stadsdelen verkar annorlunda,
som om nåt egenomligt skulle stunda,
nåt lika ljumt och blekt som himlens ljus.
En bortvändhet: det är trafikens brus,
en bortvändhet är jag! Vad är det sunda,
det sanna då, egentligen? Begrunda
den frågan… Likt ett plågsamt öronsus
var alltid tiden, namnet, verkligheten…
Däri kan aldrig något Annat nås..
Men ansikten är husen, medveten
är denna stad i kväll. Med brutet lås
står världen öppen: anonymiteten
är min. Och denna sköna gränspsykos.
105
Minutens landskap vilar under vind
av våldsamt oberoende! Det blänker
av tystnad överallt: vår Gud, vars ränker
och forntidsplaner tänder synen, blind
för människan; och drömmens ljusa hind
försvinner hitom svunnen sjö; så skänker
sekunden länet andetag; det tänker;
där vandrar du mot ensamhetens grind –
En mytisk frånvaro är jag: här steg en
impuls av nuet liv i andekropp;
identiteten dör oss: ingens egen
sker stunden bakåt inom ljusförlopp
mot framtiden, vars väderlek, förtegen,
katolsk, besannar landskap, tro och hopp.
106
Vem bär ditt ljus i nattens kyska undantag
inom mig som ett minne; inget annat;
vad mer än tiden har vårt liv förbannat
med gudomstystnaden som sker mitt jag?
O Sakta Matt, min tjej, som bringar dag
åt vinden här, ditt ansikte, besannat
med ickeexistensen, där vi stannat
i rörelse, du gör mig stark, men svag!
Liksom en fjärranvinda, mörk lanterna
står dödens stjärna. Våra blinda år
sker andras; se oss får de mycket gärna
där tidigare vi mot livet går;
det sker den bild vår herre torde värna
i andras tystnad, sin, men aldrig vår.
107
Den sanningen omkull kan ingen vräka,
att sexualiteten är vårt ve.
Så vad om celibatet? – Åh, det är
ett sår som aldrig någonsin vill läka.
Och lik välsignat måste vi oss späka…
Jag hävdar oavvänt min grundidé,
att Gud och Sex är samma sak, så be
om annat sanningsbröd att liknöjt käka...
Ty sanningen har inte stort gehör,
att vad som räddar oss är abstinensen;
vi dör om inte vetekornet dör.
Så omöjlig är världen, existensen!
Att vara avhållsam, det ger den för
vår frälsning nödvändiga transcendensen.
108
Katolskt är Ljuset, och katolsk neurosen.
Man syndar; man kan inte låta bli.
Man förbiser, jomän, att "jag" är "vi".
Jag syftar på den kända symbiosen,
så ofta närbesläktad med psykosen...
Försök med exorcism få lite pli
på själen? – Nix! Den tiden är förbi.
Släng dygdebältena med tankelåsen
och pröva knep av varje tänkbar sort;
förgör dem, övertala dem och be dem...
Försök besegra djävlarnas kohort;
det är en önskedröm att slippa se dem!
– Demoner kan man inte driva bort.
Man måste lära sig att leva med dem.
109
Förunderlig är Texten, intet lik.
Den fyller andetagen, tankestoppen
och reser mig till liv i andekroppen.
Av vad består den, då? På Intet rik
förblir den främmande och sval musik
av hetta sjungen hit från avgrundstoppen
som drar min levnad, händelseförloppen
så verkligt fram: det här är romantik.
Du som jag inte känner, du är Skriften
som driver genom lövverken med natt
i mannens dova blod och tänder skiften
av meningslika ord. I drömmens gatt
står mina segel. Underlig är driften,
o flicka, du vars namn är Sakta Matt.
110
Jag flög längs villorna! Det var en gång
i barndomen för mycket länge sedan
Jag talar nu om barnet, gammalt redan
i denna värld som blivit stum och trång.
Vem av oss ser ett flyktigt barn på språng?
Jag höll min högra hand framför mig medan
jag sprang. – Det vaga minnet bryter ledan
och tänder rummet kring mig som en sång.
Det var ett märkligt Någonting jag funnit!
Jag höll det framför mig i kupad hand.
Vad var det? Ingen vet: det har försvunnit.
Och fönstren lyste i mitt aftonland.
Tillbaka har jag ännu inte hunnit;
men dör förväntansfull mot Nattens rand.
111
Tro inte Gud är särskilt annorlunda
än världen. Kanske har han skapat den.
Dock händer att man liksom har på känn
att något främmande vill gry och stunda.
Vad detta Andra är kan man begrunda.
Här verkar Någon, fiende och vän,
ett väsen ingen känner väl igen;
och vill man bättre se, så må man blunda.
Sen öppna ögonen på nytt. Hotell
är våra hem! Som ingen vind är hemma
färdas vi mot en ständigt fjärran kväll
som faller lodrätt; skall den slutligt dämma
vår uppenbarelse, tangentiell
mot världen vi bebor? – Låt Gud bestämma.
112
Tror jag på kärleken? En plötslig fråga;
den ställer jag mig, och mitt svar blir Nej;
o flicka, Sakta Matt! Jag frågar dig;
du ler; och blicken skruvar upp sin låga.
Gemensam tystnad vill oss därmed håga,
tillsammans, någonting; det händer ej,
det händer, och det tillfredsställer mig;
er andra, då? – Ni skulle bara våga!
Ty vad som sker är detta intet: skräck
för mörkret i en flickas vänstra öga –
Det rör vid er, och det är inte väck
i förstone, ty ni är alltför tröga
för henne! Därför skall ni sätta streck;
ni tillhör marken. Vårt är allt det höga.
113
Jag kommer inte hem med tunnelbanan
i kväll; jag hamnar någon annanstans;
och undrar rentav om min hemort fanns;
allt syns detsamma här men flydd är vanan.
Så står jag på en välkänd okänd plan, an-
lagd... i samma ögonblick, som hanns
av samma ögonblick i denna stund, en chans
är livet, tiden blir mig uppåtkanan
i riktning mot en ny identitet
jag söker ännu här, i dessa rader
i någonting som aldrig hänt, ni vet,
jag existerar inte själv, så fader-
lös faller världen upp i hemlighet
och vild struktur bland ordens myriader –
114
Ett ord betyder ingenstans. Du vänder
mot döden åter. Livet bildar sakrament
däri; och redan har ett intet hänt,
där allt du menar sedan åter händer.
Fördelad är din gud i språkets bränder
som dör i fjärran. Hem till natten vänt
går ljuset, Logos, det som alltid tänt
det ingalunda över alla länder.
Ett ord betyder alltid. Ännu mer
betyder ord. Den samlade kontexten
betyder ingenting. Tillbaka ger
det inga texten; där igenom släcks den
och ljuset gryr. Mot hösten redan ser
du nätter förbereda återväxten.
115
I sömnen vill jag vara den jag är
och drömma, upprepat. Men återvänder
hemåt gör inte åren. Månens bränder
förblir i knapphet, ingens väl och ve
besläktat, som en människas idé
om människan. Den väger våra tänder
i detta ljus, som aldrig dör, men sänder
vår död längs händelsernas grå allé
mot oss som bor i vägens slut, placerat
i världens mörka inledning. Vem går
i motsatt rikning? Det gör jag. Ni ser att
jag lever här i drömmen och förstår
att ljuset är katolskt fördelat, ber att
ni också finns: i drömmen, år för år.
116
Jag klarar inte av de stora orden.
De skrämmer mig att fordra det jag vill
men utan egen vilja, imbecill
i vacklan mellan Gud och altarborden,
där tränger de mig in! De fromma morden
skall alltid fortgå, folket strömma till
i svarta skuggor klädda. Kyrklig drill
och offerskugga vilar över jorden
kontinuerligt, lägger grav vid grav
(fast aldrig nu), de samlar sig till städer
där texter som jag inte klarar av
att läsa ger åt själar ton och kläder
– vem är jag då, vår Gud? – En tom enklav
är allt. Han flyr i hoppfullt bleka väder –
117
Som regnets otal svala lyktor vände
sig om och närde tidens värme finns
jag här, men landskapet som nu jag minns
har lämnat ansiktet med vindens ände
i djup förnimmelse av mig, som tände
i regnet samma stunder vilka sins-
emellan delar upp sig. Syn och lins
är världen där all spegel är och hände.
Och vattnet är ett barn som lär sig glömma.
Och luften är en ålder utan tand.
Men regnet vill på ytan så och tömma
i ringars mitt all hågkomst, såsom sand
i timglas än skall återgry och gömma
sitt enda mörker, där vi röjer land.
118.
Det finns så många städer att besöka,
men vilken bor du kanske själv i? - Glöm
den frågan, du bor ingenstans, en dröm
är livet, där kan människorna spöka,
ensamma hjärtan gå på tomgång, öka
takten, klappjakten då och då, en ström
av dåd och minnen rider oss med töm
av tomhet, sporren heter ångest, sköka
madonnan, frihet tvång och kärlek hat;
hur är vårt ständiigt nya språk att ämna
en verklighetspeskrivning? Ödsligt prat
besudlar media. Låt världen rämna,
låt Corpus Christi bli vår sista mat;
det finns så många städer kvar att lämna.
119
Jag ser en blek och hotfull husfasad
framför mig hastigt. Alla fönster fryser
av samma tomma svärta, vilken hyser
identiskt samma tomhet rad på rad
som någon ohelig upanishad,
av ingen skriven i ett ljus som ryser
av glasklar natt och meningslöst belyser
sig självt på vandring genom denna stad
som inte finns, en omöjlig semester-
ort innanför... allting som omger mig:
den är jag själv: en mängd av spridda rester
från världen, löst i ljus, i natt, i sig,
i mig, i tystnadernas döda fester:
dit går jag överallt. Och stannar ej.
120
I dag är tystnaden en mäktig saga
som inger svindel, gör mig öm och matt
för jag har haft en egendomlig natt,
förstörd av drömmar, lätta, ogrannlaga,
en obeveklig dans av intryck, vaga,
förvirrande… Nog vet jag säkert att
jag inget säkert vet, om än jag satt
i himlen redan vore ljusen svaga
och natten lika mäktig som den jämt
och ständigt var i jämmerdalen, lämnad
i ljuset bakom mig som ett förstämt
och obegripligt minne, återjämnad
förvisso redan här och nu, beklämt
erinrad och till noll och intet ämnad.
121
För många år har gått som spår tillbaka
mot ingenting; du ångrar ingenting.
Det mesta var en pendel utan sving;
dock! kommer strax en vind att listigt haka
sig fast i! Chans är viljans rätta maka,
som ödet ler mot! Och det säger pling
i glädjens kassa, så att säga, ring
din gud, för all del, be honom bevaka
din färd i världens stora äventyr
där guldet är till hands i stora gömmen,
hej, grip ditt tillfälle innan det flyr,
pass på och simma med den rätta strömmen!
– Jaja. Det lugnar sig när dagen gryr.
Du vaknar. Allting skedde blott i drömmen.
122
Du drar dig ur mitt liv som tråden ur
ett halsband rinner. Timmen överskrider
min ensamhet. Du vet nog hur jag lider
och inte lider. Öppenhetens bur
är plötslig. Som ett vilt och fånget djur
står världen utanför med tysta tider
tillsammanförd i ett komplex, där sprider
sig ut ett jag, blir mitt. Personkultur
är greppet. Långa gator dör och händer
sin otrafik omkring mig, anonym,
försvinnande och slug, på språng mot bränder
i ansikten där postmodernt enzym
fördelar väderleken åter, vänder
dig hem som människa i ny kostym.
123
Så många ord som bara står i vägen.
Och vem står mer i vägen? Det gör jag.
Så säg mig: envar är sin egen lag
som gäller lugnt i alla fall och lägen.
Ty ovetskapen vågar, vinner trägen
sin segerkrans, sin lyckas sång, och vag
är texten, mulen livets långa dag
där mycket litet bildar syn för sägen.
Så ber ber jag varje månens vite gud
om hjälp att äntligt sätta bambupilen
i tavlans mitt med ett förträffligt ljud,
att tala dessa ord, och hålla stilen
och låta viga döden till min brud
samt värdigt vandra hem den sista milen.
124
Vad är det för en knäpp idé att ljuset
försetts med egenskapen hastighet?
Av Gud, kanske? Nå, den som allting vet
lär även skilja sig från tankebruset
hos dumma "vetenskapsmän": egna huset
(i allmänhet nå't universitet)
ses om, förslagsvis, kvar blir, till förtret,
av en och annan tankebyggnad gruset…
För vad står c, celerita? Konstant
på svenska! Kvot av energi och massa
där rotpotensen följer elegant
av vågfrontsdimensionen. Det tycks passa
rätt bra en välkänd filosof, Herr Kant,
så intressant, med gummitankar vassa…
125
Så är man en Författare. Men vem?
Knappt någonstans står namnet ens att finna.
Dock finns ett medel att sin ära vinna
och kritikerna; övertyga dem.
Man meddelar på sidan nittifem:
jag har minsann en judisk älskarinna!
– som strax får ut ur handlingen försvinna
– för den poängen gick nog genast hem.
För sexualiteten är ju ävlan.
Man skildrar även sina sprut med fröjd
som särskilt föremål för manlig tävlan.
Så gör man läsekretsen mäkta nöjd.
Och går man bara långt nog med sin skrävlan
så når man rentav till nobelprishöjd!
126
Romantisk afton i augusti månad
går överstyr & alldeles i spinn;
en lika packad Måne tittar in
i fönstret och man känner sig lätt hånad
och slagen av en utebliven brånad;
man orkar bara spela plockepinn;
likt pungen är nu spiran föga stinn;
nå vad är Verkligheten? Bara lånad!
Patetiskt! säger flickan, lite jazz
skall lugnt och stilla tina upp din lat-is,
du slipper gå och mjuka upp på dass.
Man sluddrar sinnligt, nicksch min sötpotatis,
men Rondo amoscho vitjar klass,
och Saeverud är liktjom kärlek graaaaaa-atis!
127
Att bara vara, vara trött och naken.
Att ickeälska ickesexuell.
Att vara varken elak eller snäll.
Att sova på ett berg av kuddar, vaken…
Att ensam sväva över drömstadstaken
i tanken. Låta hemmet bli hotell
i sinnet, tvinna ingets eternell,
det Karin Boye kallar "själva saken",
med analysens fingertoppar, tom
i tanken. Lyssna. Hur den snackar
och väger, svävar utan akt och dom.
Att inte längre veta hur man tackar
sin Gud. Så vilar jag i lotusblom
av hjässan, medan nattens timmar backar.
128
Det finns ett källarfönster i din blick,
o Baby Day. Det finns ett hällan-
satt parti av blommor som jag sällan
har sett i dina höfters vaga skick.
Jag vet nog inte vad jag av dig fick,
o Baby Day. Din blick är inte källan,
ty den är mynningen jag hittar mellan
vad är och inte är. Ett kopparstick
ditt ansikte, o Baby Day. Vem hinner
dit fram på nolltid. Frågan Vem är du
förklingar medan tiden bakåt rinner,
o Baby Day. Ett revben går itu
i samma ögonblick som du försvinner:
jag vaknar, och bredvid mig ligger – du.
129
Jag har förstått den nu. Konstitutionen,
den som är kyrkans nu och för all tid,
ett slutmål för all teologisk id,
att erbjuda som gäld vid Herretronen.
För sanningen är ensam på miljonen
blott en, en enda, allt som kommer vid
och avgör vare fåfäng tankestrid;
den ensam leder in i helgezonen –
För Petrus ger oss yttre perspektiv,
Johannes ger oss hela hemligheten
till heligt allvar eller tidsfördriv
med insikter i Gudsidentiteten –
Så för oss Kunskapen till evigt liv,
så går jag genom Ärans port förveten.
130
Som blodet i hans slagna öron dånar
galaxer, vågor sköljer kusten, hör,
det fräser! Rymden lyser ovanför
där stjärnors flykt och nebulosor lånar
den all sin glans. Och höstens vindar rånar
de drivna trädens kronor. Sedan rör
en vårlig fläkt vid sälgen, något gör
en sådan skillnad. Kväll och gryning grånar.
Så växlar kväll och gryning, vår och höst.
Och björken fälller löven, björken lövas.
Hans timmas liv i bitterhet och tröst
är detta, blott ett liv som skänks och rövas.
Och resten? Tystnad utanför hans röst,
en närvaro i bortvändhet att övas.
131
Och jag försjönk i glömska, sång och natt.
Barmhärtigt öde lät mig djupt försvinna
dit ned där intet längre kan mig hinna
och ingen olycka kan ta mig fatt.
I hemligheten blev mig möjligt att
bli till som människa och börja brinna
som ljus, och ariadnetråden spinna
som leder fram till livets enda skatt
och Kunskap! Djupt i husens gömmen
och gränders vinklar finner jag min bot,
Den milda brottslighet som går mot strömmen
befriar mig från dagens brott ochg hot.
Att aldrig mer få vakna upp ur drömmen,
det är vad slutligt jag ser fram emot.
132
En kvinna duschar, och vad bådar detta?
En mördare drar förhänget i sär
i nästa ögonblick. Den scenen är
bekant och vida kring berömd med rätta.
I drömmen är du klostermunk. Din lätta
metod är vaka vid ett fönster här.
Nu tittar du mot natthimlen och där
klyvs Molnens nedifrån belysta hätta -
Kommuniteten vaknar, förmedveten -
Det som när allting kommer sist omkring
förblir den Yttersta Realiteten
förklaras nu för brödraskapets ring;
förlåten rämnar. – Vad var Hemligheten?
Där bakom gömdes bara – ingenting.
133
Vad vet den trogna människan om livet,
vad vet hon om sin icke-existens?
Blott ingenting är bortom alltings gräns.
En bakgrund har vi nog, men ej motivet.
Livsfundamentet är från början rivet!
Vad tror man? Någonting som ständigt bränns
förgängligt, pornografiskt så det känns
är ensamt djuriskt flyende och givet.
Om tomhet, lust och skam är jag medveten
liksom den mor jag i mitt sinne bär –
Er Herre blev besparad den förtreten;
förhärligades ju, och redan när
han uppstod NED i övergivenheten
var fasta klippan inte längre där.
134
Gud är, när allt kommer omkring, en
begreppslig föreställning – och vad mer?
Vi vet just inte mer än vad vi ser
i morgonljuset på de spridda tingen
och vad vi ser är bara tingen. Ingen
är där, nej ingen, ingen, fast vi ber
och ber om Ingens Återkomst hit ner
till verkligheten gömd inunder vingen,
just det, vår trygghet, pånyttfödelsen
i Jesus Kirstus Fågel Fenix eller
precis vad ni behagar, har på känn
och bär på tungan, den det gäller
att hålla rätt i mun för Nattvarden
den som besvarar Allt – och Frågan ställer…
135
Jag kommer med den hemligheten att
det finns en vänskap synnerlig för hösten,
ett sken, som darrande i mannabrösten
församlar oss till hemlighet och natt.
Det drar väl inte särskilt måga watt.
Förblir ändå den verkningsfulla trösten,
det enda hoppet och den enda rösten,
vår sanna bibel och vår andeskatt.
Det är väl bara det jag vill förtälja.
Jag kommer med en enda hemlighet.
Ett sakrament att eftertänksamt svälja,
en tyst idé, något jag inte vet.
– Men vilka är vi? – Ni får själva välja
er envars katakombidentitet.
136
Nog visste Jesus! Han förstod att brinna
för sanningen och gav sig ingen ro
förrän han lärde. Vad för något? Jo
att penetrera lögnens ljusa hinna.
I intet skall de "troende" försvinna.
De följer ned mot gravens tomma bo
sin skattsökning i kärlek, hopp och tro,
men Sanningen skall blott ett fåtal finna.
De många missar Herrens parousi,
förförda i sin sömn av av drömmens toner,
den ljuva lögnsirenens melodi.
Ha, fromhet! Det är för miljoner!
Men frälsningen består helt enkelt i
att genomskåda alla illusioner.
137
Den andefattige är bara dum,
och salig ingalunda. Talrik skara
förvisso dylika. Må prästen vara
mentor och inte bara talfört stum,
prestera mer än bara Hum Hum Hum
i fromlig ton och ärligen besvara
de obekväma frågorna samt klara
ut vad som göms i vårt Mysterium.
Behovet är ju inte täckt direkt.
Säg hur förklarar vi det ondas gåta?
Begära svar är ingalunda fräckt.
All död, all nöd, all grymhet – man vill gråta!
– i Herrens eget Skapelseprojekt...
Vad finns här då för synder att förlåta...?
138
Så står det ändå alltid något åter
av tron: det kallas outgrundlighet.
Man accepterar att man inte vet.
Det tycker jag är klokt, hur tunt det låter.
En självmotsägelse? Javäl. – Försåter
…de finns, de utgör livets kvalitet
i själva minfältsgrunden, till förtret
vår tränselkringgångs smarta asymtoter –
Nå ingen är förvisso helt perfekt
man gör och tror så gott man kan med skumma
idéer. Överflödig och suspekt
må mummelmängden köa. Vi är stumma
men lämnar envar kyrkbänk katalekt
till företräde åt de hopplöst dumma.
139
Att dö är att gå bort och sedan vara
försvunnen; annars var man aldrig död;
om död man återvinner livets glöd;
då upphävs döden; man var skendöd bara.
Uppståndelsen må därför man förklara
ånyo; inte ens med helgad nöd
och näppe duger vad som sagts till bröd
och Logos åt de trognas frusna skara.
Vad finns det då för möjlighet? Blott en
är logiskt möjlig; ängsligt reserverad
må klippan stå i Undergångens sken.
Här står man. Här är man placerad
– på fasta grunden? – Nu är dagen sen
och Mörkerfursten rehabiliterad!
140
Men självmotsägelser är tunga stenar;
om Kristus dog, då var han faktiskt död,
och väckte Gud sig själv, om och med nöd,
då undrar jag vad sjutton Kyrkan menar.
Jag undrar också vad som nu förenar
ettt logiskt sammanhang som ger oss stöd
mot Synden? Bära korset han oss bjöd –
Säg är det Någon Annan som mig renar…?
Logiken måste vara trons aorta
för annars kan man tro på vad som helst,
så är man ju i grunden bara borta.
Tro bara det är vackert, elller äldst?
Men utan sanning kommer tron till korta
och aldrig må man vara nu så frälst.
141
Det är väl inte utan att man tappar
en räkning på hur många sammanbrott.
Hur många nedombrott. Har klockan gått?
Det var ju tråkigt! Skriv det här på lappar
och dela sedan ut dem: fina klappar.
Se, klockan kommer här igen så smått
på spaning efter någon tid som flott
och fyndigt om en liten stund den snappar
från golvet upp. En poppig melodi
är livet: Jesus Kristus rockar medan
vårt tempusbyte sparar energi
till Snövit. Sinnesfundigt log hon redan:
"Det här är porn", sa hon. "Cum over me
så får du lite mera popcorn sedan!"
142
Så plötsligt komna mitt i natten, se:
– ett koppel hundar, oförklarligt glada!
Och himmelens försvinnande armada
av moln i naftalinvitt redan, det
är skrinet, låst och svävande, var är
det inte det? Då vill jag hellre bada
med dessa glädjens hundar, vilken svada
av snatter, knatter denna kommitté!
Förfärligt är att ständigt söndersliten
och svingad upp till människor och dag
i katapulten födas och bli biten –
Men sinuskurva och förvandlingslag
av ständig återkomst är levnadsriten.
Vi är tillbaka, hundarna och jag.
143
Vår tillvaro: i tid horisontal
och ständigt framförlängd, generationer
som följer på varandra genom zoner
av människohistoria i kval
och vällust, tystnad, tvång och val,
vadhelst du vill. Vår kunskap om miljoner
aspekter härpå grundar lärdomstroner
– vad ovanefter är förblir final
och oåtkomlig gåta: det får gälla
som trossak blott och svävande idé;
för inga människor kan föreställa
sig det mot tid ställt vinkelräta ske –
vi är ju tvunget endimensionella.
Så får vi spekulera, tro och be.
144
En sammanhållen damhöger må snöras
i tillfredsställelse med explosion
och karriär: hon tjänar en miljon,
hon får så bra orgasmer av det hela.
I skolitiken är det, mänskligen att fela,
så mycket otalt; våra dystra ston
i dalen stegrar sig till en kanon-
lavin! Låt fjärran valthorn sig fördela
på växtförädlade magnetfält kant
i kant med tystnaden som männen
bestämmer sanslös, föga intressant
vid mörkrens botanik där högt ardennen
går upp i oförstånd till Månens slant;
den pryder oss med Gud och skilda spännen.
145
I samhällsskeppets natt hör ingen hemma
och hemåt leder ingen korridor.
Jag vet en ocean. Där ute står
den öde som om döden kunde skrämma
sig själv till liv och sanningsöversvämma
ett annat hav: en grå minut, vi når
dit upp i lugna drömmar där vi går
från hytt till hytt i ljusare dilemma.
Gemenskap, vad är det? Till skugga gick
i motsagd stil all strävan att förena
sitt ansikte med andras ögonblick,
så var det. Vad nu än det kunde mena.
Det återvänder i förvandlat skick,
det okända, det grå, det alltför sena.
146
Jag tycker inte om dig. Det är fel
begrepp, men tro nu inte att jag hatar
dig, lyssna inte noga när jag pratar,
jag pratar med ett annat klientel,
demonerna i dina ögon, del-
vis oidentiska med dig. De matar
en annan fram i stöt på stöt. Jag ratar
dig med konsekvens! – Grymt är livets spel,
tro inte att jag älskar dig, var trygg!
Jag tycker bara om dig. Fullt harmonisk,
så är vår samvaro. Var inte skygg,
vår relation är inte ens platonisk,
vi står ju faktiskt bara rygg mot rygg,
den ene rädd, den andra lätt ironisk.
147
Vi förmår. Förmår vi inte minnas.
Förmår vi inget ansikte, en brand.
Vi ser den där på vikens andra strand,
men dit förmår vi inte. Inte finnas,
aldrig. Av ingen vind förmår vi hinnas.
allt som vi förmår är ströva bort i sand
och mörker. Där finns ingenting, ett land
av ingenting att synas och besinnas.
Och våra eldar? Släckta. Var de brann
förmår vi inte minnas. Varför brann de?
Det vet vi ingenting om. De försvann.
De andra liknar inte oss, och bland de
försvunna går de. Deras eldar brann.
De brinner inte längre. Här försvann de.
148
Vi startar folkens vandringsfart i natt
och flyger bort som streck mot gömda länder!
Ingen är inte med där detta händer
och skådar oss miljoner ögonwatt
på upplopp i det tända faktum att
precis det namnets kraft är vad som sänder
programmet innan etervinden vänder –
Var hälsad, sköna flicka, Sakta Matt!
Intensitetsomkastningar för stunden
kan ej radera Grånad i din blick
som för oss bortanhem till morgongrunden
där vi blir en och oförlupen klick
av mörker: det är bara jag, som bunden
vid stenen ligger där förbi du gick.
149
Det här är sakrament till självnaturen,
förstår du? Jaså kanske inte det?
Åh, kanske? Nå, vad gagnar det att be
om mera cognac? Lyft på tutiluren
och pingla Månen då! Bland alla djuren
är zodiaken tolv, men vi är tre:
herr Bodhisattva, du och jag – olé!
Beklottra sedan menetekelmuren
med ExOTIKENS evangelium,
vad trodde du? Här går nu het kring smeten
svadan; förblir i själva verket stum
– AVLÄGSNA BEHÅ! Högt står minareten.
Rop från kameler, fjärran Mysticum
skall föra oss från Här till Evigheten…
150
I natt är dagen slumpmässigt förbunden
med husens vinklar och musikens vrår
– ja, vad du önskar! Under tiden går
orörlighet från rum till rum, för stunden
djupt nedåtgömd i världens brunn; den
intakta metaforen undflyr oss. I år
är livet meningslöst, ja, du förstår
nog inte. Var finns enda offerlunden
som förklarar dessa ord med någon stark
berättelse den hängde mannen saknar
i varje osedd bok? – Men dagens ark
skall åter tändas. Linjespelet slaknar
i detta nu. Som barnen i en park
är människorna trygga där de vaknar.
151
Hon är ohyggligt ledsen. Hon vill vara
förenligt ren och SMUTSIG! Varför det?
Vi söker svaret i musik: do re
min älskade, vet hut! Jag skojar bara.
Låt klarhet sökas i musik. En mara
är annars livet: bokstavligt och tve-
tydigt så sant och rätt. Dessutom är
hon ledsen, varför? Ingen kan förklara.
Låt därför orden dansa bort i natt
och toner! Kvar blir sedan bara orden.
Hon är extatiskt ledsen, skön och matt,
vem är hon? Offer för de fromma morden
förrättade i dur och moll. Glöm att
de sker, så sker de inte. Frid på jorden.
152
Jag har ett starkt förhållande till Månen.
Han är mig när. Han är min enda vän.
Om han är borta, kommer han igen,
det kan man lita på! Betalar lånen,
det gör han punktligt. Böner från en
devot sympatisör som jag blir stän-
digt hörda. Och så vidare på den
tiraden. Hör, jag lyfter megafonen
och ropar ut min hyllningskör. – Förlåt,
det där var inte välfunnet. – Det spelar
väl ingen större roll. Jag är devot,
som sagt, och trogen Månen. När jag felar
förlåter han mig i sin gula ståt
och höghet som jag därvid mystiskt delar.
153
Det där är alltid omöjligt i grund
och botten. Motsäger sig självt. Förbrinner,
förbränner. Sorgen innanför: som thinner
i luften, eftermiddag, varje stund
är orimligt förskjuten, vem är kund
hos verkligheten, gatorna försvinner
– melankoli! Den bleka tiden rinner –
Jag går till parkens tomma sorgelund
och minns: det där är alltid aldrig, ingen
är där; det där är alltid säregen
förtvivlan, fågeldöd, jag går omkring en
minut och vänder åter in i den,
för tiden undflyr ingen, orden, tingen
och varje ögonblick är här igen.
154
Fulländad skam; självdestruktion. Alarm-
signaler, laddade med vanvett, ljuder.
Så stena dig i sällhet. Natten sjuder.
Dig bär en flodvåg av svindel och harm
fram genom blodets himmel, hög och varm.
Så stig i salen häpen in! Dig bjuder
befängda madonnor och sköna luder
till läger djupt i mörkrets avgrundsbarm.
Nej låt oss nyktra till! Och genomskåda
chimärerna. Detta är inte lätt,
men nödvändigt. Förståndet måste råda,
det motsägelsefulla tydas rätt.
Se liv och död: här genereras båda;
kaotisk undergång på dubbelt sätt.
155
För många år har gått som spår tillbaka
mot ingenting; du ångrar ingenting.
Det mesta var en pendel utan sving;
dock! kommer strax en vind att listigt haka
sig fast i! Chans är viljans rätta maka,
som ödet ler mot! Och det säger pling
i glädjens kassa, så att säga, ring
din gud, för all del, be honom bevaka
din färd i världens stora äventyr
där guldet är till hands i stora gömmen,
hej, grip ditt tillfälle innan det flyr,
pass på och simma med den rätta strömmen!
– Jaja. Det lugnar sig när dagen gryr.
Du vaknar. Allting skedde blott i drömmen.
156
För vem är husen. Kvällen faller på
i samma ögonblick jag råkar ställa
mig frågan, vad nu än den kunde gälla
och vem; för vem, för vem är husen då?
Det finns så mångt och mycket att förstå
– men ingalunda allt. Som ord kan välla
spontant, med temperament, en tarantella
i sväng kring hemmets annars lugna vrå –
De frågar mig i kväll: för vem är husen?
Å, dansa ni med glädje, fart och kläm
och fortsätt sedan när jag släcker ljusen!
Då sjunger det i mörkret än: för vem
är husen? Och det är en natt av tusen
i alla hus där orden har sitt hem.
157
Förbryllad går jag i min gårdags dagar,
där afton liknar morgon, dag blir natt
och timmar sväller till minuter, katt-
skall ljuder och tortyren mig behagar –
En märklig vals. Den ruckar taktens lagar.
Mitt liv är i en bakvänd resa statt.
Nå lika gott! Jag kopplar av, så matt
att klockan stannar. Livet, det försvagar
sig självt med åren. Lyft mig i mitt hår
och skicka mig likt en migrant till Aarhus
i Gapet, där är livat värre, trår
jag äntligen min dans, en fest på bårhus,
begravningsplats, i ändlös korridor –
Det är skit samma. Världen är ett dårhus.
158
Förgäves det vi kallar kärlek! Jämt
och ständigt klassad: rena illusionen,
patetiskt enkel som en missad ton, en
förfelad lockelse som viltet skrämt;
vad är det för en vall som driften dämt
och spärrat stigarna ur farozonen?
Ridå! Din chans var ingen på miljonen,
publiken skrattar åt ett dåligt skämt.
Ånej. Det måste vara oförsiktigt
och vackert, sakta mjukt som en garott,
autentiskt och direkt, så intet pliktigt
att allting återstår, att varje mått
blir riktigt, ingenting är särskilt viktigt,
perfekt är brottet som ett vådaskott...
159
Förunderlig är Texten, intet lik.
Den fyller andetagen, tankestoppen
och reser mig till liv i andekroppen.
Av vad består den, då? På Intet rik
förblir den främmande och sval musik
av hetta sjungen hit från avgrundstoppen
som drar min levnad, händelseförloppen
så verkligt fram: det här är romantik.
Du som jag inte känner, du är Skriften
som driver genom lövverken med natt
i mannens dova blod och tänder skiften
av meningslika ord. I drömmens gatt
står mina segel. Underlig är driften,
o flicka, du vars namn är Sakta Matt.
160
Förvandlas till en sten: det smärtar än
för stenen översätter stenens heta
och kalla skrift till något vi kan veta
och omedvetet blir det strax igen.
Om översättning ber mig många män
och kvinnor. Hur jag än försöker leta
så kan jag inte hitta text. Förtreta
mig nu! Ty jag har redan skrivit den.
Och jag är någon annan: ingen alls.
Och inte vet jag alls hur orden lyder.
Det råder tystnad som ett vattenfalls.
Och allt är redan skrivet. Orden bryder
oss alltid. Sådan är var språklig malls
begränsning, vad till slut allt än betyder.
161
Förändringen är tragisk. En minister
som inte har portfölj förföljer den
som har portfölj. Vem är din vän,
din fiende i världen, seg som klister.
Vi kommer ingen vart. Det är en bister
och okänd årstid mellan fönstren än.
Man måste kunna misslyckas igen
och om igen tills varje öga brister!
En fjäril fladdrar lycklig mot sin död.
I nattens lyktsken ligger husen välta.
De blottar sina källare, vår nöd.
Vad ska vi göra nu då? Kanske tälta
tills morgondagen lyser kall och röd?
Den frågan lär vi djupt i drömmen älta.
162
Gestalt, min nöd och nåd, min grymma hona,
vad gör vi här? En klarhet rör ditt hår
och liv och död förblandas där vi går
och ser barmhärtigt skymningsljus förtona.
Avhållsamhet, så tänker jag, kan skona
min själ, men vilken märklig kropp förmår
en sådan lisa? Var den Kristi sår
och stolta död som lär all synd försona?
Nog längtar man till det som sist förlikar
en med sitt liv, sin död och allt begär.
Jag tänker mystisktt på var plågas spikar.
Jag tänker mig att sådant fäste bär
det ljusa på det mörkas vägg. Predikar?
Å nej! Jag fattar inte själv det här.
163
Han sysslar med en väderkarta här
på bilden. Stora vattenmassor stiger
vid stora floders mynningar som viger
dem vid det hav som väderskeppet bär.
En uppsänd barometer gick isär
i tunna luftlager; och vindar niger;
och över slätten växer åskmoln; tiger;
han vänder åter och lär ut det där.
En morgon har en klarhet som förvirrar.
Det är en dag med kyligt väder nu
och ögat ser i klarhet ser hur den irrar.
En pojke trampar is som går itu
på vägen där han går, nåväl, det klirrar;
vem är väl denne pojke? Det var du.
164
Har jag det bra? Det har jag inte sagt!
Nått rätt nivå för dina ambitioner,
höjt melodi för hjärtats ljuva toner
att exekveras i bedräglig takt?
Det sa jag inte heller; var på vakt
mot böjelsen för alla lögnvisioner
om att vi åter kunde nalkas zoner
som kärleken minerat: denna trakt
som du och jag lagt bakom oss i kvällen
är icke mera rimlig. Till förfång,
besvär enbart var vid alla tillfällen
vår kärlek, störande som fågelsång
i gryningen kring gömda uppehällen
– som äntligen dör bort i solnedgång.
165
Hej, barfota går jag mot Vällingby
på väg ifrån ett lyckligt morgonbad.
Här tycks mig stå en medeltida stad
med höga torn inunder molnfri sky.
De håller ovälkomna borta. Ny
är världen denna sommar! Glad
är jag, till vilken djärv entrepenad
beredd i denna goda temps perdu...?
Men nej. Det här var inte riktigt riktigt
och inte heller särskilt noga taget.
Jag skrev det bara. Det var inget viktigt.
Det var just av det mera lätta slaget.
Barfotagubben tar det nog försiktigt
när dörren öppnas till Systembolaget.
166
Hur bordets furudoft väcks upp av solen,
hur marmeladen fröjdar med sin glans
av guld. Jag flyttar blicken ingenstans
den glider över bilden av violen,
akvariet som susar bakom stolen
där slöjstjärtarna leker fram sin dans
– en fröjd som aldrig av en mänska vanns?
– Jag gillar hennes ben, den snäva kjolen,
...jag kliver över stängslet kring min frid.
Nå vem hon är, det spelar noll teater.
En man är ändå samme man all tid,
i samma inbillning och samma later.
Hon sitter ingalunda här bredvid.
Jag suckar lätt och skivar två tomater.
167
Hur kroppen löser sig i natt och sakta
förlorar sig i timme. Den är klar
som tankens dimma, lämnad här och var
längs vägen inåt du är lagd att vakta
längs ögonblickens lyktrad. Att betrakta
dem är att vara utan minnessvar
på namn: identiteten som du har
förlorat. Det finns annat ljus att akta,
metod att undgå: dagens. Det är svart
och mycket tydligt. Vita fakta ringer
sitt ögonblick däri. Det är apart
att vara människa, som klockor stinger
ditt namn i dig. Du kommer ingenvart
i världen hur du vänder dig och springer.
168
Hur mörk är mänskojorden. Kvällen brinner
och himlens svarta fåglar tiger still.
I hjärtat verkar Andens lätta drill-
borr nåd, och tidens tomma rockar spinner.
Guds andedräkt är blek och klar som thinner.
Och skuggor vandrar. De vet vad de vill.
Så lär ditt blod och Logos utantill
alltmedan världens månader försvinner.
För nu är Ödet, stannar likadant
som drömmens enda ögonblicksförsening
med korta steg. Och inget, det är sant,
skall undgå undergång och slutlig rening,
ty rummet upphör nu, det stupar brant
rakt ner mot Dödens Ord och Livets Mening.
169
Här är det, överallt… världsvirvelns mitt-
punkt, händelsernas centrum i kommersen
vars leenden tycks rusa kors och tvärs en
sekund bland alla, vindar kastar vitt
och brett i städerna, i vida spritt
spektakel, stundom är det rena pärsen
och stundom diverterande som versen
du läser nu; och var och en har sitt,
men du har inget! Våra dagar, lika
varandra, hastar mot en öppen grind,
den är vår Frihet; alla lyckas vika
undan den likafullt! Men lind vid lind
står parken bortom husen i sin rika
sömn… grönska… sakta avstannande vind.
170
Här öppnas rum, jag rör mig över marken
där löven vilar i sin sarkofag
av vind och väderlek. Här sker en vag
förväxling lik en text på drift i arken,
ett upplösande ljus, så stark en
förfäran ligger här i öppen dag
och osedd likafullt, förbjuden lag,
och skugga denna mulna dag i parken
– att allt förlorar sin identitet,
allt namn försvinner som det gångna året
och själv blir jag min egen hemlighet
jag inte känner, inte alls förstår ett
enda förvirrat ögonblick, men vet
att bara Intet väntar mig i spåret…
171
Jag ligger utsträckt i min lilla båt.
Det är vid klipporna där solen tömmer
sitt ljus, en enda makt som ingen dömer
och intet vet om stunden Efteråt.
Vad vet jag nu om allt av grymt försåt,
av lidande och död som världen gömmer.
Jag ligger i min lilla båt och drömmer
och känner: mig kan intet komma åt.
Men vad som över vassen börjat driva
mot strandens stenar, det är hennes namn
som aldrig någonsin jag vågar skriva.
Så har jag aldrig känt en öppen famn.
I moln fördunklad sjunker solens skiva
lugnt över någon egendomlig hamn.
172
Höstmorgonfriskhet, luft som klingar ren,
eteriskt ljus och klar, från tusen ringar
av skilda ting som luftigt klangen svingar
emot mig där jag går genom allén
från värdshuset, då är jag tidigt sen
på något sätt omgivningen betingar,
invävd i denna symoni som klingar
omkring mig där jag går på lätta ben –
En våg, som andas svalt och lent från stranden,
en spindeltråd, som över marken brast,
en lärkas drill, så plötsligen försvann den
– just så! Hur allt förändrar sig i hast
och svinner likt en fläkt mot fjärranranden,
tills blott ett minne orden håller fast.
173
I alla samtal växelverkar vi
som kör med dialektisk växellåda!
Vi låter alltid växelverkan råda.
På kommunikationen har vi pli.
Det som är vi är alltid även ni.
Då blir det växelverkan för oss båda!
Vi undgår därmed missförståndens våda-
brand nästan alla andra trillar i.
Vad sa jag nyss. Att ni är vi? Jag menar
att du är jag förstås, du hänger med?
Att jag är du? Förvisso! Jag förenar
bestämt min uppfattning med din idé.
Så blir det en av två, när tvenne stenar
i växelverkan bildar hög, och det blir tre.
174
I blygrått kommer rödhaken och tränger.
Det här är vida fältet. Denna mark
är sank. Personnevägen. Lugn och stark
är kroppen ännu. Fågelbenet spränger.
Och stark är luften som i pendlar hänger
från himlen ned där träd slår upp en park,
naturlig, liksom stratusmolnens ark
varunder ort och ord tillsammans svänger.
Trast, mata, hungerns ljus, tänk ljud
som långsamt brustit fram ur fågelbenet,
att gå där ingen moder är, stå gud
i världens öga, hugga tand i sten ett
moment i sönderfall och fjällad hud
i mättat bly; och uppehålla skenet.
175
Jag låter inte längre klockor mala
min tid. Jag mäter den med skuggans längd
allt längre in mot ensamheten trängd
där någon gud får drunknade att tala.
Det kommer åter mången kväll med svala
brisar och fullmånen på himlen hängd.
Min dörr står öppen och min väg är stängd.
De döda ler åt allt det temporala.
Och sina kläder hänger de till tork.
Mitt ansikte kan de få knyckla samman.
En annan återkommer med en stork.
Så slår man sig till ro i stilla gamman.
Så kan man leva, den som än har ork
att bära vidare den lugna flamman.
176
Jag måste skriva, nu igen: så ödet
som mig beskärdes, smärtan som blev lag.
O flicka, du som gav så svårt behag,
beskänker sakramentet, vinet, brödet.
Det är en kroppslighet. Den för min död ett
steg närmare med varje andetag.
Den är en själslighet. Ur natt och dag
går dygnet, helheten och tankeflödet.
Av sällhet är min plåga sammansatt,
av pina blir min lust perfektionerad!
– Jag söker ej min framtid hinna fatt;
av minnet endast är jag intresserad:
ditt anlete förblir min enda skatt;
så är den saken slutligt diskuterad.
177
Jag måste tänka mig en storm, en riktig
och märklig storm som blåser våra ord
i trasor, så att deras mening, gjord
till mening, uppenbaras sann och viktig.
Den stormens sakrament förblir jag pliktig
min uppmärksamma blick, mitt altarbord
som göms när dödens vimpel visar nord
och Gud tycks närma sig min bädd försiktig.
Då finns här inga människor. Perfekt.
Nu blir det slutligt lugn och ro i världen.
För drömmens ögon är vart öga släckt.
Jag tänder nu en dunkel lykta, bär den
i natten ut där mörkrets ande, väckt
till stillhet leder mig på sista färden.
178
Jag skriver ingen enda rad om dagen.
Jag skriver sedan redan över den.
Så minns du? Inget skall bestå, min vän:
en sanning som består, för den är lagen.
Och rummet häver sig i andetagen;
du vakar, riktar ensam din antenn
av minne bakåt, ser mig gå igen
av natt och timme dövad, tom och slagen,
en drömbild; den finns redan inte kvar,
men nära var det att den kommer nära –
Jag existerar knappast ren och klar –
Och likväl må identiteten bära
det som identiteten alltid bar,
sig själv: vad allt vi har och kan begära.
179
Jag skulle ängslas om hon kunde tyda
de meningar som ur min mun ryckts loss
som ur ett krematorium, små bloss
– patetiskt! Nu må skammen sakta pryda
med fläckar mina lungor. De kan lyda
som än du vill och intressera oss
likt aska, bråte, trassel, skräp och boss;
vårt klokförstånd lär de nog ändå bryda.
För hennes namn är ristat i mitt skelett
och lågorna: analfabeter!
Här inne är det både kallt och hett.
De oförenligaste kvaliteter
ställs mot varandra. Regnluft svalkar lätt
den okunskap som vet vad kvinnan heter.
180
Jag står: min egen lykta. Ligger ner:
min egen mark. Och andetagen: dova
av andetag. I månljus vill jag sova
och vakna. Åtrådda! I ditt kvarter
är paradoxen intet. Jo, jag ser
att allt är paradoxer, intet gåva
och allt förlust. O herre, vill jag lova
dig bönesvar som ljus åt bönen ger?
Förvirrande! är Ordet. Erotiken
här utanför mitt hus är mörk av natt –
Jag står i rampljus, och du är publiken,
teaterns Åtrådda, vars ögonskratt
är fullt av Måne. Sådan är mystiken,
min fattigdom, och sådan är min skatt.
181
Jag torgför ej mitt hjärtas lust och kval
att slätas ut av obekanta händer,
nå på sin höjd ett ögonblick i sänder
och bara mycket tveksamt, mot betal-
ning, kanske; näppelunda har man val
i livet, där man vart man än sig vänder
får syn på samma gris med svarta tänder
och därvid grips av ångest och blir hal
om händerna av svett och råkar tappa
sin självkontroll, fast inte har man lust
att lämna ut sitt hjärteskval, den rappa,
fast inte särskilt jämna pulsen just
som båda benena blitt alltför slappa,
så att man välter för en sunnanpust
182
Jag trodde att jag var förlorad, mot
en låga struken. Och aprilsnön driver,
virvlar i vansinne. En skugga driver
omkring i minnet. Den är svart som sot
och tystnad. Världen lyser fram i hot
om någon samtid som till slut förbliver
vad än jag nu i min förtvivlan skriver
i hopp att denna skrift skall skänka bot.
Det finns en lycklig vilja som förfelar
sig själv, tills själv den äntligen är knäckt.
En stjärna lyser på mitt rum. Den helar
i natten, snar, min dag som nu är släckt.
Att foga samman alla lösa delar
i huvudet förblir mig drömskt projekt.
183
Jag vet. Det är så underligt i världen.
Man har väl trillat ner på galet klot
där ingen varelse har satt sin fot
med vettet i behåll. På huvudgärden
försvinner den i sömn tillslut, och när den
är borta finner jag min väsensrot
i drömmen kanske: i diffusa hot
och löften vilar världen; vinden bär den,
den lätta nattvinden, helt stilla bris
för världens ljusa luftballong som niger
allt längre bort i mörkret. Den är vis
som inget vet om världen. Se, den stiger,
den sjunker undan. Kunskap har sitt pris
och dyrast den varom vi alla tiger.
184
Jag vilar i min galenskap. Den svänger
som lyktor mellan billigt raseri
och jag vet inte vad; en parodi
på livet kanske. Timmarna förlänger
sig ut i sladdrig trötthet, och där hänger
man lik en ödslig trasa, lämnad i
den dumma vindens schlagermelodi
man tröttnat på för länge sen. Nå, klänger
man än sig fast vid linan? Vad för roll
kan detta spela? Sömnen kommer sedan,
barmhärtig som en nervtablett. En boll
för egna sparkar är man – spattigt! Redan
har morgonljuset räknat ner till noll
mitt drama nu, och kvar är bara ledan.
185
Jag är en mumie som ensam vilar
i skogens kista, i ett ständig brus
av motor, gummi, asfalt, hastigt ljus
från vägen nattetid, det flyr och ilar
förbi mig i en följd av breda kilar
i mörkrens mellanrum. Trafikens sus
förgår, förblir som i ett luftigt hus
när morgonljuset mellan träden silar.
Men allt som under ljusa dagen hänt
sänks ned i natten, drömefarenheten
är tyngre nu än än livet som blev sänt
till dig att vila i, knappt medveten
och slumrande, fastän ibland du känt
ett hopp, en sorg i all passiviteten...
186
Jag är i denna bild sen många timmar.
Trots dunklet är jag genast hemma här,
för allt är synligt, helt och fullt isär
i detta grå där bjärta färger glimmar.
Vid fönstret sitter han vars ögon rimmar
med mina, och den nyanlände lär
direkt det namn han ännu inte bär.
Det bjuds av skuggorna som stilla stimmar.
Vem går mot fönstret och vem sitter redan
vid fönstret och vem blir till fönstret förd?
Det är en fråga som besvaras sedan.
Den är så meningslös och oerhörd!
Och svaret uppenbaras gradvis medan
det rum som skiljer flyr sin innebörd.
187
Just denna dag var blå av hejdlös höst
och luften klar, och skogar, fält knappt rörda
utav en vind, av inga fåglar störda,
belysta utan oro eller tröst.
Där fanns en märklig skugga utan röst
och tystnad djupt bland ekar och dess börda
föll här till marken: löv, som sammansnörda
av vunnen frihet las till markens bröst.
Men i en glänta bakom dessa träd
som fridfullt, obönhörligt ställdes kala
och bakom fält av människornas säd
som vilade i höstens ljus, det svala,
tre ryttare! på sporrsträck under räd
mot okänt? mål varom vi ej får tala.
188
Kan dikter lysa såsom ögon brinner.
Rödhakespindeln hänger i sin tråd
och den är svalare. Det är en bråd
grå vintermorgon. Också katten spinner.
Själv vet jag inte säkert om jag hinner
med vad jag skall. Det blir väl alltid råd
och krävs väl knappast några hjältedåd.
Jag klär mig hastigt medan klockan rinner
för mina ögon hos señor Dalí.
Går ut. Ser villor skjuta sina gula
trägavlar upp bland äppelträden i
sin bortovaro stadda, tunna, fula
imitationer kvarstår. Var är ni
o gudar? Jag är människa – en smula.
189
Kunde jag nå dig med en kärlekdikt,
kanske? Jag står på Västerlånggatan
vid Järntorget. Det blåser hårt som satan
och kepsen flyger av och far ur sikt.
Är det en händelse av största vikt?
Världen tycks mig tommare än handflatan.
Var kurva upplöses i derivatan
av daglig samlevnad och menlös plikt.
Vårt liv är mest en snaskig anekdot
där mycket litet lämnar någon fråga
helt öppen. Man står bara trött och våt
i trista regn, bevarar föga låga
inom sig. Var tid faller i försåt
och brister av sin egen kärleks plåga.
190
Kvarter med fönster som förfallit. Ingen
betydelse i dem, de överty-
gar ingen. Eftermiddag: tung som bly
i ögat, opatina över tingen
som vida spridda samlats runtomkring en
sorts obefintlighetens lugna dy –
Koncentriskt växer rummet. Ständigt ny
är staden, stadd i rörelse med ringen
som leder ringen och den innanför
och innanför. Att vila djupt i parken
är gudalikagott och väl, flanör!
Kvarter med fönster som förfallit: arken
av glas och grånad vänder sig och rör
din rygg och lägger dina steg till marken.
191
Kärlekens bilder läcker ut i ord.
Jag vet det. Vem är intresserad.
Du viftar bort dem, något irriterad.
Passionen, den är inte efterspord.
Min egen kärlek är som helt förgjord.
Jag kunde sitta som en kung, bornerad,
med stora ögon, mycket välfriserad,
med kvinnor, halvnakna, omkring mitt bord.
Så kan vi drömma när vi röker pipa
inunder kälkborgarens paraply,
Carl Spitzwegs. Man vill faktiskt bara lipa
åt alltihop till slut förargad, usch och fy
för kärleken! Vem kan ändå begripa
varför den ändå ständigt är som ny?
192
Kärleken, äldre till och med än Gud,
är ingen läderjacka som kan skydda
mot världen. Européerna är brydda
av skuggor i förnuftets ljusa skrud.
I ensamheten finner du din brud.
Till slut blir alla mörka tecken tydda.
Med blicken vänd tillbaka in mot flydda
epoker hör du ännu hjärtats ljud.
Så finns din Gud i obetydligheten,
rentav i smutsen? äcklet? Ingen vet.
Nog sägs han utarmad till kvaliteten
av mången kristen mystiker, som het
på frälsningsgröten, trött på småförtreten
nu satt där på sitt torra dass och sket.
193
Liksom berättelsens herr Arenander
ser jag mig själv, en samling glömda blad
men nog så intressanta! Jag är glad
(fast glädjen prydd av ångestens girlander)
och kraftigt byggd med fantasins expander
och styrkt av Intet, som är, säg mig vad –
Jag flyger genom världens kalla stad
på färd mot drömmens bleka samarkander –
Det där är självsyn, stark identitet.
De inre äventyrens gröna hagar
är tillflykt där; det var min hemlighet
som nu är röjd; så är jag nöjd med dagar
som aldrig hinner upp mig, ty jag vet
min kraft att häva verklighetens lagar.
194
Liksom ett trähuvud tycks natten glida
iväg från mig, ur pannan slår en sorg.
I drömmen står jag ensam på ett torg.
Ditt hjärta bultar mot mig vid min sida.
Jag vet nog inte hur det känns att lida.
Det här är bara bokstäver, en korg
med torra frukter. Karin Boyes borg
av smärta finns väl bortom slätter vida.
Det är som steg i stora höga rum,
de lugna slag ditt blodomlopp nu sänder
till mig. De bländar mig. Min läpp är stum.
Jag ville andas dig som vågor vänder
sig in mot stranden i en skymning, ljum,
och stilla vila dig i mina händer.
195
Lysande tistlar utbreds över landen
och blek är stjärnan ovanför vår jord;
den hänger ensam allra längst i nord,
och var är tiden? Ingenstans försvann den.
Ty allt står stilla mitt i tistelbranden
som själv är gäckande likt fromma mord
som då och då förrättas i ett ord,
ett avstånd vilket rinner ut i sanden.
- Men långsamt korsfästande blåst tar fatt
i stjärnan; i Revolutionens stjärna
och tistelfältet ligger mörkt av Natt!
Likt visa män vi följer stjärnan gärna.
Den för oss dit vi icke vill: en skatt
att skingra rikt, en död att troget värna.
196
Låt mig nu stjäla hop ett land med dyra
och glömda skatter, en bedräglig trakt,
ett Tang-i-Sarvak med sin lejonjakt,
en persisk karavanväg mot Palmyra.
I kungens festsal spelar man på lyra
och gäster fångade i vinets makt,
de ägnar sig åt en och annan akt
av lust och skam i all behagfull yra.
O kunde jag då se en evighet,
i klipprelief, vad njutning du med andra
har delat, som jag inte riktigt vet!
Vad återstår mig sen att sorgsen klandra?
Jag ser mig själv som en anakoret
beredd att lättad in bland skuggor vandra.
197
Lägg nu din hand till knivens vassa egg.
Försök att glömma bort ditt bittra öde.
För ingen människa är kall som snö, det
där vet du, gammalt är det som ditt skägg.
En höstkväll faller ljuset på din vägg.
Därute fryser vind och månljusflöde.
Så kan du säga till dig själv: din nöd är
tom! Upphöjd är du över världens drägg,'
minsann. Och ändå. Hög och mycket nära
förblir dock natten, oundvikligt din.
Här finns en fasa du har svårt att bära.
Och stunden hastar sig, går lugnt i spinn.
Demoner nynnar tyst till Någons ära
och Någon öppnar nu en dörr hit in.
198
Man måste skriva dikt. Så alldagligt
är inte livet att litteraturen
kan undvaras; man undrar sedan hur en
kultur blev till om inte dikt av vikt
förgyllde tillvaron! Så är vår plikt
att skriva dikter som kan öppna buren
naturen stängt och höja över djuren
vår mänskliga gestalt på längre sikt.
Man måste skriva dikt av största vikt: en
förpliktande, vad heter det, ja, sak
som rör oss allihopa. Utan dikten
är människan ju på sin längd ett vrak,
ett lik! Så låt oss därför axla plikten
att skriva dikt; må det bli högt i tak.
199
Man måste tänka sig en riktig vind,
en storm som blåser orden till sentenser,
alltmedan de går sönder, mörknar, glänser
och flyr i natt som drömmens ljusa hind...
Ha, se hur Glada Månen sakta spind-
lar ut sin tråd, vi tvinnar den i tränser
och axlar dessa, överskrider gränser
i nakenhet för Herrens panna, blind!
Det är en storm av meningslöshet, detta.
Blås orden ur din mässingsblå trumpet!
Om världsförintelse må Gud berätta.
Låt bygga vanvettsuniversitet,
låt solen frysa i sin svarta hetta!
Vi vet nu bara att vi inget vet.
200
Man tar sig frihet, man är liberal
man blommar ut i trädgårn. Solen skiner.
Ah, vila i en hammock. Med sekiner
på banken är du både varm och sval.
Ah, denna sköna sommar! För på tal
nåt annat, helst, än fattiga kusiner,
varöver väderlekens piska viner
med snö och torka: kassan, den är skral –
Envar sin egen lyckas smed, för katten!
Här hjälper inget ynkligt gnäll och skäll.
Det viktiga, det är att sänka skatten.
Kusinen, då? Betydligt mindre snäll,
human och godsinnad. Snart kommer natten,
han tar sig frihet och blir kriminell.
201
Med allmänheten missnöjd vill jag yrka
ett eget rum, en avskildhet för män
och kvinnor ingen präst känner igen;
jag känner ingen själv. – Så skall jag dyrka
mig in till helgedom med fjäderstyrka;
för vill man sanningen, och bara den,
så får man vara nästan utan vän,
och dana sig en inre, mystisk kyrka.
Så må de fromma yra i det blå.
Vi viskar det vi lärt, som illa sargar
de övriga, de grå; de klagar så –
Vad skall man ta sig till, när vi förargar?
– Predika hellre för de andra då;
vi tillhör inte hjorden! Vi är vargar.
202
Med sinnet i ett tillstånd av orkan
och blod som rister ungt i hela kroppen –
trafiksignaler visar inte Stopp en
sekund – går jag i drömmen ut på stan.
Jag hastar som en krigsstigsindian!
Så häftigt följer Stunden, tankehoppen,
impulserna och händelseomloppen
att allt kollapsar i perfekt elán:
jag vaknar katapultiskt i mitt rum –
Och allt är plötsligt bara märkligt stilla.
Jag känner mig helt liten, svag och dum,
vaddå? Man får sitt nya läge gilla.
Min röst är skrovlig och min kropp är stum –
Den gamle mannen dansar ganska illa.
203
Med åren kommer avvaktan och vana.
När städers tempel störtar in gör man
nog klokt gå undan och se tiden an
Må andra djupt i världens minspel spana.
Moralen då, vars lilla fjärilsbana
förirrar sig i blicken? Likadan
är livets mening nu till slut, vem kan
i detta virrvarr någon mening ana.
Små ödlor irrar kring i grå ruiner.
Kring sanningskällan virvlar gröna blad.
Det skymmer medan solen ännu skiner.
Vem bygger åter upp vår stolta stad?
Försök att frälsa världen med doktriner!
I livets bok raderas varje rad.
204
Min klagan, den har blivit utkörd; står
nu stum på gatan utanför i ljuset
från bilarna som drar förbi mitt hus. Ett
...slags ljussken kommer även där du går,
liksom en skugga vilken inget når,
förbi med tysta steg som hörs i bruset
på nära håll. Och jag kan känna ruset
din närhet bringar fast jag inte får.
Jag hör den lätta snön som faller
i fönstret. Aktar mig för ensamhet,'
bedräglig känsla, som ett luftigt galler.
Så finns här bara tom intimitet
emellan mig och mig, ett fånigt daller
varom du tack och lov just inget vet.
205
Minutens landskap vilar under vind
av våldsamt oberoende! Det blänker
av tystnad överallt: vår Gud, vars ränker
och forntidsplaner tänder synen, blind
för människan; och drömmens ljusa hind
försvinner hitom svunnen sjö; så skänker
sekunden länet andetag; det tänker;
där vandrar du mot ensamhetens grind –
En mytisk frånvaro är jag: här steg en
impuls av nuet liv i andekropp;
identiteten dör oss: ingens egen
sker stunden bakåt inom ljusförlopp
mot framtiden, vars väderlek, förtegen,
katolsk, besannar landskap, tro och hopp.
206
Mitt hjärta är allt snålare än ditt.
Det delar inte med sig av sin pina.
Det delar inte med sig ens av mina
små ångestfyllda tankar brett och vitt.
Det bjuder ej av smärtoknivens snitt
och låter ej mitt inres piska vina
ut över någon annan. Du har dina
bestämda plågor. Jag har bara mitt.
Mitt öde ringlar hop sig, i var vindel
finns där en torr och tvekande sekund.
Och årmiljarder tornar upp sin svindel.
Och Universum hukar i vår stund
på jorden. Se din egen ögonbindel
och slut sen åter med dig själv förbund.
207
Må skriften på en lertavla ge kraft
mitt i den onda vind som drar från slätten
åt dessa ord som bygger upp sonetten,
ty egen styrka har jag aldrig haft.
Mitt blod är lika starkt som ett glas saft.
Och vad om min passion? Du kanske såg en
mer övertygande. Nu ropar lätt en
schäslong med överkast av smakfull taft.
Jag ligger på den och jag är dess rop.
Det riktar sig till dig, som var du hemma
hos mig, där jag är fången i min grop
av självmedlidande, som nog kan svämma
utöver den ibland, ett tåredop
tillämnat dig som knappast hör min stämma.
208
Nej inte är du ensam sömnlös, vännen.
Vår Gud är stadd på samma väg som du.
Han stannar vid ett upplyst fönster nu,
han pustar, lossar något sina spännen
som håller världen samman kanske än en
järnålder eller två. Går allt i tu –
sök tröst hos Skriften eller Nalle Puh!
Vad stjärnor pryder ännu våra ännen?
Du svettas kallt och Ingen griper in
när i en kylig dröm du hastigt rusar
som nedför trappor, går i spinn
på något sätt och vithet brusar
i dina öron. Vaknar. Åter din
är tysta natten där Hans tystnad susar.
209
Nej, det finns ingen kulmen du kan nå.
Och fotspår plånas ut i guset: dina.
De spår du lämnat annanstans skall sina
i natt och kvar finns bara tiden då.
Så vittrande är detta land, så gå
där av och an, låt tystnaden förfina
ditt steg till eftertänksamhet och mina
som ingen löper risk att trampa på.
På stället röra sig, om dagen stilla
sig hem och lämna hela världen kvar
i fönstret, föreställning, dröm och villa:
till slut den bästa möjlighet man har
att undvika repetitionen, illa
förbländande är den. – Och natten? – Klar!
210
Nej, föreslå mig inte världens städer.
Där är vi främlingar och ingenting.
Som gator tuggar sönder oss! Omkring
oss vänder man sig bort i vackert väder.
Vår dikt är bunden i ett känsligt läder.
De orden har väl ännu något sting.
Här utanför är bara mörkrets ring
och köldens vind, passionens spända fjäder.
Vad rör oss hellenismens nekropoler
och världshistoriens bekanta ström.
inunder tänkta himlars hyperboler.
Det bor ett rus inom oss. Ingen töm
att styra besten med. Som aerosoler
i vinden här: en otydd mördardröm.
211
Nej, inte räddar mig att minnas Rom.
Jag kom för sent till Neros stora bränder.
Min fackla ryker än, och vad den tänder
så inte är det varstans eldens blom.
Och röken driver in i hjärtat, tom
på mening viskar den om brand och länder,
om hav, om år och liv, om vind som vänder,
om ingenting och alltings sista dom.
Det spelar inte längre någon roll.
Och röken driver i ditt tomma hjärta
där skuggor irrar bort åt alla håll.
Begäret jagar dem, begärets bjärta
och tomma bilder bortom all kontroll,
dit husen störtar i en slutlig smärta.
212
Nu bara ett par ord som gör det samma.
Apollon älskade en kråkjungfru;
förutom dessa ömma två var nu
en annan kråkdam Dionysos' amma.
Vid uteblivna bröllop kan det glamma,
för mig väl ett och annat, hörrudu,
säg en och annan kråkjungfru för tu!
Jag är nu gammal så jag börjar damma.
Min fettbuk lyser ensam som av tusen
lysmaskar. Kan jag få bli kvinna då?
Jag kunde gå till nå't av hemlighusen
och fägna mig med träfallos och små
små nyp i egna baken. Var är ljusen
som förr gav kraft nog åt oss båda två!
213
I mörkret lyser ljuset oavvänt
och obesegrat. Höga Namnlösheten
förnekar världen, fröjderna, förtreten
och katastroferna den själv har sänt.
Han vilar evig under allt som hänt,
vem är Han? Tror ni kanske att jag vet en
förklaring? Icke så; identiteten:
förblir den okänd bortom allting känt?
Och världshistorien? Den är till ända.
Helt orörlig blev mänsklighetens dans.
Kulturen översvämmad. Landen brända.
– Eklips! Nu återstår en sista chans,
en klarhet inom allt. Så låt oss vända
vår blick mot Lucifer i all sin glans.
214
I mörkret lyser ljuset oavvänt
och obesegrat. Höga Namnlösheten
förnekar världen, fröjderna, förtreten
och katastroferna den själv har sänt.
Han vilar evig under allt som hänt,
vem är Han? Tror ni kanske att jag vet en
förklaring? Icke så; identiteten:
förblir den okänd bortom allting känt?
Och världshistorien? Den är till ända.
Helt orörlig blev mänsklighetens dans.
Kulturen översvämmad. Landen brända.
– Eklips! Nu återstår en sista chans,
en klarhet inom allt. Så låt oss vända
vår blick mot Lucifer i all sin glans.
215
Så ovärdiga ord; banaliteter!
De tål nog inte säga sanningen,
och ännu mindre lär de veta den.
Den tillhör Kristi ickehemligheter,
hans tysta liknelser, identiteter
som växlar i hans bild förblir vår vän,
som säkerligen alla tycker, men
försvunna djupt i nattens tomma eter,
som bildar bibeltextens bakgrundsbrus;
så var då Herrens tystnad sagd, och mer att
förtälja finns; Guds sanning är abstrus
och synnerligen enkel. Och det sker att
det är fullbordat; och nu har vårt Ljus
just därför aldrig jordiskt existerat.
216
Vem bär ditt ljus i nattens kyska undantag
inom mig som ett minne; inget annat;
vad mer än tiden har vårt liv förbannat
med gudomstystnaden som sker mitt jag?
O Sakta Matt, min tjej, som bringar dag
åt vinden här, ditt ansikte, besannat
med ickeexistensen, där vi stannat
i rörelse, du gör mig stark, men svag!
Liksom en fjärranvinda, mörk lanterna
står dödens stjärna. Våra blinda år
sker andras; se oss får de mycket gärna
där tidigare vi mot livet går;
det sker den bild vår herre torde värna
i andras tystnad, sin, men aldrig vår.
217
Den sanningen omkull kan ingen vräka,
att sexualiteten är vårt ve.
Så vad om celibatet? – Åh, det är
ett sår som aldrig någonsin vill läka.
Och lik välsignat måste vi oss späka…
Jag hävdar oavvänt min grundidé,
att Gud och Sex är samma sak, så be
om annat sanningsbröd att liknöjt käka...
Ty sanningen har inte stort gehör,
att vad som räddar oss är abstinensen;
vi dör om inte vetekornet dör.
Så omöjlig är världen, existensen!
Att vara avhållsam, det ger den för
vår frälsning nödvändiga transcendensen.
218
Katolskt är Ljuset, och katolsk neurosen.
Man syndar; man kan inte låta bli.
Man förbiser, jomän, att "jag" är "vi".
Jag syftar på den kända symbiosen,
så ofta närbesläktad med psykosen...
Försök med exorcism få lite pli
på själen? – Nix! Den tiden är förbi.
Släng dygdebältena med tankelåsen
och pröva knep av varje tänkbar sort;
förgör dem, övertala dem och be dem...
Försök besegra djävlarnas kohort;
det är en önskedröm att slippa se dem!
– Demoner kan man inte driva bort.
Man måste lära sig att leva med dem.
219
Det blåste hårt i ungdomen, så svår
var den. Den varade på tok för många
år av förväntan som blev grus och ånga.
All grönska dog. Jag minns det som i går.
Nu är jag åldrad nog; till ärr blev sår.
Allt syns förgånget. Skuggorna är långa
och flydda dagar sitter föga trånga
som trasor nu. Så konstigt bra jag mår,
så lätt var livet! Varför känna saknad?
Jag lever denna löpande minut;
jag vilar i min rymd, till natten vaknad.
I hemlig lyster står min tid på lut;
nu är jag här. Och vinden hänger slaknad
i grönskans lätta rörelse till slut.
220
Tro inte Gud är särskilt annorlunda
än världen. Kanske har han skapat den.
Dock händer att man liksom har på känn
att något främmande vill gry och stunda.
Vad detta Andra är kan man begrunda.
Här verkar Någon, fiende och vän,
ett väsen ingen känner väl igen;
och vill man bättre se, så må man blunda.
Sen öppna ögonen på nytt. Hotell
är våra hem! Som ingen vind är hemma
färdas vi mot en ständigt fjärran kväll
som faller lodrätt; skall den slutligt dämma
vår uppenbarelse, tangentiell
mot världen vi bebor? – Låt Gud bestämma.
221
Du drar dig ur mitt liv som tråden ur
ett halsband rinner. Timmen överskrider
min ensamhet. Du vet nog hur jag lider
och inte lider. Öppenhetens bur
är plötslig. Som ett vilt och fånget djur
står världen utanför med tysta tider
tillsammanförd i ett komplex, där sprider
sig ut ett jag, blir mitt. Personkultur
är greppet. Långa gator dör och händer
sin otrafik omkring mig, anonym,
försvinnande och slug, på språng mot bränder
i ansikten där postmodernt enzym
fördelar väderleken åter, vänder
dig hem som människa i ny kostym.
222
I varje mänsklig kromatik: ett hål.
Alltid fattas någonting i tonraden
och döden växer sakta där och vad den
än är mot slutet har den inget mål,
precis som livet. Himmelens kupol
må övertäcka båda, hela staden
allt inomhus och utomhus. På baden
församlas barn från vädrets metropol
en lycklig sommar, drömmande och solig,
av någon fulltalig musik förd bort
mot klorblå himmel, fjärranbrus, en rolig
berättelse, en nyuppfunnen sport
av makt och tyst gemenskap: trolig
som kamrat är döden, livet? Kort.
223
Så utsökt fisförnäm, en skald är Yaagh!
Min sköna poesi är fylld av inget,
av tomma sidor, pampig tystnad kring ett
och annat, ord minsann, oändligt vag,
exxxakt är Yaagh, ett språkets mästarlag
i pluralis majestatis! Det springer
på planen ut! Publikens jubel ringer
och klockor brusar stort av domedag,
apotheosis, ragnarök och fest-
ival för mina tunna häften; lik en
big BANG av Genialitet (en rest
är resten), möter Vi publiken
i super-finstämd Tystnad! Vi är bäst,
helt underdånigt enig är kritiken.
224
Att slutligen ge upp, bli vild och galen
och lämna allt förnuftigt sammanhang
som landskap bakom sig, som flyktig klang
och minne. Berget fyller dalen,
natt blir dag och mörker ljus, livsfinalen
närmar sig nu, demoner högt i rang
sätter mitt blod i rörelse och svang,
jag tronar som en gud i dårhussalen!
Det är en frestelse att dö och bli
hemma i månljus natt som tär och sliter
tankarna sönder i vanvettsmagi,
ett dån av tystnad omger mig, jag skiter
i allt: en religion, en parodi
på världen, fylld av dans och dunkla riter.
225
Vad är det ljusa språket? Natten talar
i tystnad, och jag svarar: ingenting.
Av tomhet lyser Månen. Sakta sving
i tidens pendelrörelse förhalar
sig landskapsandetagens rytmer, alar
av skugga står längs blodet. Runtomkring
församlas syskonring på syskonring
av ting och röster. Lugna stjärnfall dalar.
Det här är världen. Jag vet inte vad
den är. Jag vet. Det här är stunden.
I vällust lägger orden sig på rad
på rad. Min glädjerika ångest, bunden
vid ljuset, vänder mörkrets bibelblad
ur språkets marker ned i vattengrunden.
226
Så mycket okänd mening bor i våra
förströdda ord, att allt får innebörd
och syftning, döden blir på porten körd
tillsvidare, och livet lägges i sin skåra,
en armborstpil mot mot Skönheten, att spåra
i tingen överallt, men samlad, rörd
av längtan, likt en ljuvlig viskning hörd
ibland, ett luftigt klatsch av Charons åra –
I liv och död förenas allt till slut,
i erotiken skymtar gudstjänst, mässa,
förmörkad liturgi som bär oss ut
i ljuset nu, liksom till en prinsessa;
envar av oss en prins; en tyst minut
med sanningsord! Förströdda liksom dessa.
227
Som blåsten rister parkerna i natt
berör mig det man kallar "kärlek" illa.
En effektiv kampanj, den mönstergilla,
var aldrig min. Som orden faller platt
ibland! Så locka mig till sång och skratt
och låt mig vända ryggen till all villa,
förförelse och dröm, o själ, var stilla
och lär dig tiga i en trollkarls hatt –
om den får gärna alla kvinnor skämta!
Man är en luggsliten och matt figur.
Mig själv skall snart nog någon Annan hämta.
Jag ler – och tittar ängsligt på mitt ur.
När skall jag höra dödens klocka klämta?
När skall jag slippa ensamhetens bur?
228
Ur dalens vida rymme ropar Buddha.
Han undandrar sig vårt förstånd, vår tid,
vår väderlek av enkel sinnesfrid;
vid sådan hemlighet kan ingen snudda.
Likväl är stunden vår. Förtroligt ljudda,
distinkta fåglar kallar hem vår id
till tystnad och förening. Andestrid
och bred är floden mellan jämt och udda.
Det är ett motsägelserenat fält
som ständigt överbryggar det binära.
Med tom förklaring är ett svalt beställt.
Så mycket viktlöst rum det finns att bära!
De många verkligheterna har smält
till intets fullhet ned. Det är vår lära.
229
I parken vandrar träd som bleka stunder
mot bakgrund av sig själva, i den tid
som är Guds egen. Öppna blodet, rid
i natt! Exil beträder dessa grunder,
som bildar andetag och vågor under
din bild av ingenting som väntar vid
slutet av Den Andres hemväg och strid.
På himlen speglar molnens gråa lunder
ditt hjärtas hastighet. En annan natt
betyder mer: att döden väntar nära
ditt andetag, en ögonblicklig skatt
av mening och förfäran. Bokens lära
har dubbel ickeinnebörd. Med skratt
och tystnad skall din kropp sin ande bära.
230
Hur mörk är mänskojorden. Kvällen brinner
och himlens svarta fåglar tiger still.
I hjärtat verkar Andens lätta drill-
borr nåd, och tidens tomma rockar spinner.
Guds andedräkt är blek och klar som thinner.
Och skuggor vandrar. De vet vad de vill.
Så lär ditt blod och Logos utantill
alltmedan världens månader försvinner.
För nu är Ödet, stannar likadant
som drömmens enda ögonblicksförsening
med korta steg. Och inget, det är sant,
skall undgå undergång och slutlig rening,
ty rummet upphör nu, det stupar brant
rakt ner mot Dödens Ord och Livets Mening.
231
Din blick är tung av natt och rönnbärsklasar.
Det är en kroppslig, mycket tydlig höst
som talar till dig med förblindad röst.
Den blir ett hemligt rum där skuggor hasar.
En klocka slår. Och hela världen rasar
som sand och minne i ditt mörka bröst.
Då kommer Herren in med vin och tröst
som hjärtat in i nåden sakta fasar.
En lika gradvis, blå transformation
är kvällen. Milda ekon börjar rimma.
Du nalkas lycklig en förbjuden zon.
Ur vida spår hörs andekörer stimma
som regn och samlas i gemensam ton,
bekväm, irrationell som denna timma.
232
Och solen står på skogens rand och glor, den
vill inte veta vad den inte vet.
Ett hjärta växer bakom tun och vret,
dess namn är tystnad över hela jorden.
Så låt oss slå oss ner vid böneborden.
O Herre, kom till oss. Din blick är het,
ditt andetag är stark identitet.
Den hjälper oss att finna meningsorden.
O landskap i vårt bröst, o vaga gård.
Vårt blod av guld slog ut i blom och dog en
bedräglig nattmusik. I dödens vård
skall nåd förtingligas; så hemligt slog en
förlorad klocka i ditt Verb. Och hård
som fakta vandrar solen ner i skogen.
233
Det är en kväll när regnet börjar falla.
Jag röker. Jag vet inte vad jag vill
och hela livet tycks mig mest som spill
och meningslöshet; så sjung faderalla
i kör; personligheterna är kalla,
mitt schizofrena jag ett stim av sill
och ingen vet vad livet tjänar till.
För livets tomhet skall vi ändå palla,
vi alla som är en och samme: jag.
Och kvällen faller. Så gör regnet. Ljusen
tänds upp och det är inte längre dag
då ljus är ljus och jag är jag. Lätt frusen
vid fönstret sitter jag alltmera vag
och drömmer mig ett leende bland husen.
234
Vi lär, att Universum bildar skum
av alldeles enorma dimensioner
med stora bubblor skilda av biljoner
galaxers spända hinnor; man blir stum –
Vi har ett stort problem med detta rum;
de flesta möjliga gravitationer
blir otillräckliga, om alla zoner
som synes tomma fylls av vacuum.
När alla kända lösningar fallerar
och lämnar sökaren i mörkret vill
i undran över det han observerar
så skyr man lägligt mera tankespill;
men skum är någonting som väl armerar
det rum det fyller; tänk nu lite till.
235
Ett blåsigt höstlandskap: där har vi än en
figur: en leende och tankfull mall
för det mentala;dubbeltydig all
realitet förvisso. Intellektets spännen
fixerar inte allt, så tag och ränn en
förrädisk vattenlöpa! Under skall
går sura karlars glada hundar vall
med vinden, eller kanske rentav männen –
Ja, vinden var det. Vad är det som bär den?
Jo vinden. Väger inte särskilt många ton
fördelad över skog och sjöar där den
beskriver blott sig själv. Vi tror John Donne
har både rätt och fel om mänskovärlden
som är på resa i herr Gustafsson.
236
Precis som världen genomblåst är sinnet
av denna. Jag är full av energi,
jag menar den det är att vara i
sig själv, i kvanttillståndet, själva spinnet
som ständigt spänner enkelheten in ett
moment ånyo... Hör trafiken. Vi
är människor på väg, vi far förbi
varandras speglar men blir kvar i minnet
som också rör sig oavbrutet här
och nu. Förbliv i dig och hör musiken,
betrakta fönstret! Himlen dröjer där,
den rör sig oavbrutet framåt lik en
regatta förd med ljusets fart sånär
som du är stilla mitt i ankarviken.
237
Se, Jag är mästare på Vila Yoga!
Jag ligger ner och vilar varje dag
från kväll till morgon; sådan är min lag,
min hårda disciplin och ädla plåga.
Så högt den flammar, o min andes låga!
Jag kompromissar aldrig; sån är jag
från morgonen till kvällen. Obehag
och möda hindrar inte mig att våga
mig ständigt framåt i min vilas drag-
kamp, oförsonlig och med helig tåga
armerad, när en värld av dunkelt slag
ifrågasätter mig och jämt vill droga
mig upp med "lutheransk" moral och vag
förträfflighet man vill just bara såga…
238
Nu kommer sommaren med ljus och åter-
komst, nu är sommaren tillbaka här
i denna del av världen som jag bär
på mina axlar; lätt till sinnes låter
nu åter all musik som annars gråter
som om jag världens sorg på skuldran bär –
Mitt lätta huvud lever som det lär:
ett lättingsliv i sus och anekdoter
berättade av tystnaden som finns
här inne högt på kroppens lilla tinne;
förstår jag redan hur min livstråd spinns?
Intrigerna? De får nog rum här inne.
Epikuré med ålderns rätt. Jag minns
så väl all nöd men jag har frid i sinne.
239
Din grund är du! Jag menar andetaget
som mitt i den sekund som slutar här –
Vem vet vart tiden, ofullbordad, bär?
Det är en fråga av det tomma slaget.
Jag fryser lite grann. Jag känner draget
från mörka springor överallt: begär
och plåga. Så tycks livet en chimär,
ett övergångstillstånd, det obehaget
går över inom kort och redan nu
är andetaget oavslutat, bunden
intill en tid som oavvändigt bru-
ten flyr mot tider som var tid för stunden
och sedan inte mer är tid är du,
din rot är du, förgänglighet är grunden.
240
Diagonal som blixten! Lika stilla
förstummad; stora ekar som stängts in
för alltid i sin ingenstansfärd: min
och din, en värld, den stora och den lilla
en kvalmig dag. Vem hör en fågel drilla,
vem sätter elektronerna i spinn
och skapar, genomborrar drömmen, din
och min gemenskap, världens ögonvilla
med dunkla trappor ner till Gud som svängt
sig upp från världen mot vår tankes gömme
där varje ögonblick, som helt befängt
vad rätt och sant du än har tänkt och drömme,
på färd inunder ekar utestängt
vår heta tystnad i sitt innandöme.
241
Fixera ögonblicket. Medvetandet
dör bort. Beskriv ett världsallt. Vem
skall gripa kring dig i ditt eget hem.
Du håller redan i den vänstra hand ett
väsentligt föremål du funnit bland ett
försvunnet antal föremål. I kläm-
kraft stor din hand, så höj den, stäm
sen tingens omloppsflöde, stanna bandet -
Din röst som jagat rastlös fram är släckt
och lugna tankar kommer nu tillbaka
med alltmer oåtkomliga objekt
den svarta rymden undandrömt. Försaka
det svunna och svep undan håret. Väckt
är tystnaden där du har satts att vaka.
242
Från tolkningen kan inget redan höras
och tanken växer här ur kroppen in
i rummet, visslande. Här är ett spinn,
en luftig vibration. Det vill beröras.
Och hjärtat hoppar fram. Nu kan det föras
rakt genom låset fram, ett stort krypin
är världen; så fall upp och sök och finn
allt stöldgods! Det är allt som måste göras.
Gå sedan djupare förvirrad, tyst
och blek i sakta vidgade tamburer
med tomhet, ro och vila. Ej ett knyst
kan höras ännu där. Längs väktarkurer
passerar du i skriften, ögonkysst
i ständigt smidigare ligaturer.
+
243
En första rörelse, som kunde vricka
i gång en tid, en väderlek som hinns
hit fram av sina vindar? Nej det finns
nu ingen. Må så ingen klocka ticka.
En första ordning, varmed Gud kan sticka
stjärnorna hem i himmelens provins
att lysa ned i teleskopets lins?
Nej ingen sådan heller! Låt oss skicka
till ingenstans i rymden våra bud -
Oändligheten viker undan alla
förtrogna rum för världarna och Gud.
Som alla ting är andra ting! Den kalla,
förvända natten låter dagens skrud
till Djupet nedom ord och mening falla.
244
Den bedjande i egen tystnad gjuten:
en form som inte innehåller allt;
den är för sårad själ såsom ett salt.
I lidandet förblir du, timligt skjuten.
Du kommer inte undan det. Helt sluten
i verkligheten inne gör du halt
vid muren här och det är bittert kallt.
Din tro är död och bönens vinge bruten.
Så är realitetens original
men jag vill inte acceptera detta.
Säg varför bön, i denna jämmerdal?
Säg varför vrida sig i köld och hetta?
Nej, var då hellre stoiskt ljum och sval;
det är såvitt jag kan förstå det rätta.
246
Om jag nu kunde klä dig vackert, göra
tillgivenhetens bilder till din dräkt
syntes du allra bäst med ljuset släckt
och kunde du mig än en gång förföra.
Men det är skillnad mellan kan och böra.
Man är ur illusionen en gång väckt
och du av tjänlig glömska övertäckt.
Nu skall vi inte mer varandra störa...
- Har trånaden sin gräns? Nå, överskrid
den då och tag ett steg tillbaka!
De svåra minnen som jag döjde vid
vill jag nu än en gång med glädje smaka,
förlorad in bland liljor, svunnen tid
som åter genomtränger sömn och vaka -
247
Det händer faktiskt ännu att man sänder
ett ögonkast i fönstret ut och där
är skådeplatsen, sällsam: världen lär
man känna, så att säga, när den vänder
sig in mot fönstret med allting som händer
därute någonstans, varthän det bär
i längtan eller nyfiket begär
från bakgården till många fjärran länder -
I bland så kan där också glöda strax
en klase barn (jag är nu smått poetisk)
- i barnaåren är man formbart vax
till uppfostran (och den bör vara etisk)
och ändå tycks de ganska gammaldags
i kråkors stillhet, knäppande estetisk.
247
Den gröna sommaren har blivit stilla
så stilla som ditt ansikte: en klar
kristall; men bakom aftondammen skar
en smärta i fåfänglighet dig illa.
Om det var verkligt eller ödslig villa
- vem vet. Men blommor dog i ont förvar
och koltrastens förskrämda sånger bar
dig bud om ofärd, natt och blod att spilla.
Din sömn är likväl ännu inte störd.
av denna blinda oro. Fridfullt susar
den övergivna skogen sakta förd
mot byarna allt närmare och tjusar
de sovande. Av årets välljud rörd
är ännu jag med hågkomst som berusar.
248
Om aftonen hörs gökens klagan dö
i skogen. Axen böjs. Så gör den röda
vallmon ävenledes, såsom i möda.
Ovädret stiger, speglad av en sjö:
hur den är svartnad likt en fallen ö
av hotfull himmel. Träden står som döda
kring tysta fält med blek och dyster gröda.
Det är en ny och främmande miljö.
Nu är jag hemma. Jag kan tydligt höra
din klänning prassla där helt tyst du går
i vindeltrappan. Någonting tycks röra
vid pannan. Vit är denna hand som når
det stilla ljuset, släcker och vill föra
mig ut där stjärnlös natt och stiltje rår.
249
Den mörka andedräkten här bland grenar.
Förbi olivträdet har någon gått
där blommor svävar kring en ro i blått
och tystnad bor i några gömda stenar.
Nu fladdrar ljusa vingar, natten skenar
hit in...hur ödmjukheten plötsligt fått
en smärtfull karaktär där friden stått.
Vad oro sinne och natur förenar.
Från blommigt törne droppar långsamt dagg
Strålande armar öppnas och förbarmar
sig över hjärtat, hårt; det hyser agg
som ingen känner. Vilka dessa armar
än är...de fjärmar kanske vredens tagg
och bringar tröst i denna värld som larmar.
250
De gudar som oss elden lånar från
sin himmel måste därutöver skänka
oss heligt lidande och sorg, försänka
i mörker människan i samma mån,
så säger jag, jag är en jordens son,
så måste jag, till kärlek ämnad, tänka."
Han tystnar. Ingenting tycks kunna kränka
den tystnaden som ter sig lik ett dån.
Han ser i flodens vatten fackelbränder,
hör vagnar gnissla högt bland fjärran berg
och läser bud som mörka skogar sänder.
Som kåda är hans egen kropp och märg,
hans blod då? - Ingen vet vad som där händer
och ingen visste någonsin dess färg.
251
I människorna sådda ligger fröna
och skyndar sig förbi varandra kvickt.
Som skogar tynar chanserna på sikt.
Av mögel täcks det lätta och det sköna.
Tillfällighet är allt som kan belöna
till slut oss alla. Stunden ligger dikt
mot ögonblicket an. Vad är av vikt
är allt och ingenting som finns att röna.
Nå, människornas tid var dum och seg.
En mängdberäkning gör de digitala
skyltföntren nu av oss som gick och teg
här nyss förbi. Sekunderer dröjer svala
där trottoarer mäter våra steg
som svinner ned längs ensamhetens skala.
252
Jag bor i huset. Starkare än jag
är huset. Jag är ensam här, och många
besöker huset, och jag hör dem gånga
omkring och småprata, en blek och vag
men närvarande skara. Det är dag,
jag drömmer inte! - Även kommer långa
sömnlösa nätter; jag hör redskap stånga
mot golv och väggar, gästerna tar tag
och städar huset åt mig, tack! Jag bjuder
på middag sen med damm från alla vrår
och vinklar djupt ur minnets latituder
upphämtade och rätade av år
till kryddor. Svaga melodier ljuder
- tills huset åter tyst och ensligt står.
253
Vår resa, ställd till Japan, stannar här:
i Japan. - Kan vi kanske precisera?
OK, Kyoto. - Ja? Och ännu mera?
- Äh men lägg av! Vad är det ni begär
av oss! Det här är Japan, vi är där,
OK? - Jaha? Hur kan vi kontrollera
det här? Och veta mer bestämt att era
uppgifter stämmer utan stort besvär?
- Äh men håll käft då! Vi har faktiskt annat
för oss än stå och tjafsa med en VÅG!
- En VÅG? Nej VÄDUR, hörnini!? - Förbannat!
En är våg är lika VIKTIG! - Oj! Här låg
då Japan där er resa tycks ha stannat,
men säg, hur kom ni dit? - Vi åkte TÅG!!!
254
I varje missvisning bor en kompass,
ett vägval ingenstans, men ut ur tiden
och in i något annat liv. Beriden
allt längre in mot drömmarnas terrass
på berget NED i värdelandets klass
av intressanta landskap, bakåtskriden
allt längre UPP däri går kroppen, vriden
av tanken alltmer sidledes i jazz
och andra lugna rytmer lockad inne
med löfte om en salig undergång: dit ut
bar stunden hän, behåll den i ditt minne,
bevara den i varje ny minut
och möt den NU med öppet ryttarsinne:
där börjar färden och där tar den slut.
255
Förtagen är effekten! Lås mig inne
i ljudets svängrum där det rena bor!
Jag siktar ingenting; med sinne skor
det inga sig förtydligande sinne
för dessa ord, som bildar upplyst tinne
och förberedelse till skott; jag tror
på Via Negativa, jag blir stor,
mitt tal är högt med Gud och Noll i minne.
Affekten är förtegen! Flyg mig hem
till Månen som är lika tyst och sluten
som själv jag vill i bästa mål, så vem
är du som inte hör? Ställ ut en
lanterna i din garderob och stäm
oss återtåg på ren gitarr - beskjuten!
256
Visst höll jag mig till sanningen i Ghana!
Tog båten över Debussys La mer.
Sen flög jag lycklig mot Kap Finisterre.
Så kom jag fram till toppen av Tirana.
Nu anla jag en väldig landningsbana.
Mot Universum bar Raketen här...
Men allt blev kvar. Nu ställer jag mig där
att över världsbefolkningarna spana.
Geni! förkunnar jag mig klart och käckt.
Men pöbeln rusar vredgad ur krypinnen
och risken är att man brutalt och fräckt
strax puttar ner mig ifrån ärotinnen -
Jag tror ändock att jag i stort korrekt
har skildrat mina underbara minnen.
257
På bron: mot någon industri, ett
helt öde ställe; plötsligt: absolut
storm, kaos, det blixtrar en minut
av vanvett, det är rena raseriet -
Och katastrofens larm förbyts nu i ett
stort lugn där rökar stiger, flyter ut
oändligt tunt på himlens sjö till slut
lågt som en bildkant över sceneriet -
Och ingen känner framtidshemligheten -
Vi återvänder hem. På vägen når
vi förorterna, anonymiteten -
På torgen driver ungdom av igår
förströdd och aningslös och omedveten
inför den svåra köld som förestår.
258
Vi dör och arbetar i dessa njugga
och obestämda dagar, timmar utan salt
och mening radade i spalt på spalt
men utan text; ett ingenting att tugga.
- Identiteten! Den är som en skugga.
Men vems är den? Det blir mörkt och kallt
omkring oss här. Vad är det för gestalt
vars tystnad egendomligt nu tycks dugga
sig in i vardagslivet. Det blir lins
och ljus för vårt betraktande i ringen
av allt vi röner, känner, lär och minns -
Så tycks det finnas Någon mitt i tingen
redan - men när vi tittar ditåt finns
i samma ögonblick där alltjämt ingen.
259
Ta skamgrepp om sig själv: jag glor och sneglar
och tycks mig billig som en riktig gris.
Har drömmarna ett överlägset pris?
För högt i bild är annat liv, där seglar
en sorgsen vinter bakom nattens reglar...
Det är en lyckodröm på sätt och vis.
Och fåglar flyger mot en plan med is
och barn, beslutsamt sanna liksom speglar.
Jag är väl människa, gemenskapsvarg
på gång i helskogslivet längsmed raka
stadsögonblick, en tid, förvänd och karg,
med blinda trädtoppar i ständig vaka
försänkta; stöter mot en kylig sarg
av tvekan. Sedan stiger jag tillbaka.
260
En trädgårdslykta? - Avtäck metaforen
i NATT! Jag stiger närmare ditt hus
som Ande, danad av trafikens brus
i fjärran, bakom nöden, minnesåren
och tavlan i din kammare, som dåren
bebor i tysthet redan: en diffus
bekantskap, det är INTE jag, ett sus
i rören är mitt namn, som ögontåren
i ljuset, DITT: o nattlanterna; tu
är vi? det ska vi bli? Som lindens grenar
vid trädgårdsgränsen närmar jag mig nu
ditt fönster, VITT av lyckoskräck, jag menar
det börjar tändas till förening! Du
är Namn och Jag: det som förenar -
261
Jag bär en tvivelaktig hemlighet
inom mig. Det är någonting som illa
bestämmer väderleken i min lilla
världsdel i dag, en galen kvalitet
i bleka skuggor, och såvitt jag vet
bor ingen under skrämda tak, förvilla
mig nu igen! Och det blir stilla
och paranoiskt. Min identitet
är osäker - förvilla mig i vaka,
väck upp mitt namn där andra namn har såtts!
I källarfönster brinner ljusen raka
av ångest! Intet vansinne har spåtts
mig, ändå för mig tystnaden tillbaka
dit där mitt eget självmord har begåtts -
262
Det där är alltid omöjligt i grund
och botten. Motsäger sig självt. Förbrinner,
förbränner. Sorgen innanför: som thinner
i luften, eftermiddag, varje stund
är orimligt förskjuten, vem är kund
hos verkligheten, gatorna försvinner
- melankoli! Den bleka tiden rinner -
Jag går till parkens tomma sorgelund
och minns: det där är alltid aldrig, ingen
är där; det där är alltid säregen
förtvivlan, fågeldöd, jag går omkring en
minut och vänder åter in i den,
för tiden undflyr ingen, orden, tingen
och nästa ögonblick är här igen.
263
Jag har ett starkt förhållande till Månen.
Han är mig när. Han är min enda vän.
Om han är borta, kommer han igen,
det kan man lita på! Betalar lånen,
det gör han punktligt. Alla böner från en
devot sympatisör som jag blir stän-
digt hörda. Och så vidare på den
tiraden. Hör, jag lyfter megafonen
och ropar ut min hyllningskör. - Förlåt,
det där var inte välfunnet. - Det spelar
väl ingen större roll. Jag är devot,
som sagt, och trogen Månen. När jag felar
förlåter han mig i sin gula ståt
och höghet som jag därvid mystiskt delar.
264
Hon är ohyggligt ledsen. Hon vill vara
förenligt ren och SMUTSIG! Varför det?
Vi söker svaret i musik: do re
min älskade, vet hut! Jag skojar bara.
Låt klarhet sökas i musik. En mara
är annars livet: bokstavligt och tve-
tydigt så sant och rätt. Dessutom är
hon ledsen, varför? Ingen kan förklara.
Låt därför orden dansa bort i natt
och toner! Kvar blir sedan bara orden.
Hon är extatiskt ledsen, skön och matt,
vem är hon? Offer för de fromma morden
förrättade i dur och moll. Glöm att
de sker, så sker de inte. Frid på jorden.
265
Det här är bistro Paradox! Vad Vilni-
us OJ är mycket trevligt, eller hur.
Jag tror, att människan bland alla djur
- men vad? Det handlar ICKE om den sill ni
förväntat er på tallriken, så spill ni
hur mycket NI vill, det är bara tur
om fakta överlever denna tjur
som står på bordet här och fyllnar till, ni
förstår, det köttet är ett dåligt skämt,
ho ho! Säg får det lov att vara sluring
på salamander? Kräsen må man vara jämt
ehuru inte detr; det var en luring;
vad herren Faster sedan har bestämt,
lär spela föga roll men kosta pluring!
266
Det här är sakrament till självnaturen,
förstår du? Jaså kanske inte det?
Åh, kanske? Nå, vad gagnar det att be
om mera cognac? Lyft på tutiluren
och pingla Månen då! Bland alla djuren
är zodiaken tolv, men vi är nästan tre:
herr Bodhisattva, du och jag - olé!
Beklottra sedan menetekelmuren
med ExOTIKENS evangelium,
vad trodde du? Här går nu het kring smeten
svadan; förblir i själva verket stum
- AVLÄGSNA BEHÅ! Högt står minareten.
Rop från kameler, fjärran Mysticum
skall föra oss från Här till Evigheten...
267
Vi startar folkens vandringsfart i natt
och flyger bort som streck mot gömda länder!
Ingen är inte med där detta händer.
Det skådar oss miljoner ögonwatt
på upplopp i det tända faktum att
precis det namnets kraft är vad som sänder
programmet innan etervinden vänder -
Var hälsad, sköna flicka, Sakta Matt!
Intensitetsomkastningar för stunden
kan ej radera Grånad i din blick
som för oss bortanhem till morgongrunden
där vi blir en och oförlupen klick
av mörker: det är bara jag, som bunden
vid stenen ligger, där förbi du gick.
268
Det vi förmår, förmår vi inte minnas.
förmår vi inte minnas: som en brand.
Vi ser den där på vikens andra strand,
och mer förmår vi inte. Inte finnas,
igen. Av ingen vind förmår vi hinnas
allt vi förmår är ströva bort i sand
och mörker. Där finns ingenting, ett land
av ingenting att synas och besinnas.
Och våra eldar? Släckta. Var de brann
förmår vi inte minnas. Varför brann de?
Det vet vi ingenting om. De försvann.
De andra liknar inte oss, och bland de
försvunna går de. Deras eldar brann.
De brinner inte längre. Här försvann de.
269
Jag tycker inte om dig. Det är fel
begrepp, men tro nu inte att jag hatar
dig, lyssna inte noga när jag pratar,
jag pratar med ett annat klientel,
demonerna i dina ögon, del-
vis oidentiska med dig. De matar
en annan fram i stöt på stöt. Jag ratar
dig ratar dig!!Sårymt är livets spel,
Sro inte att jag gillar dig, var trygg!
Jag tycker bara om dig u. Harmonisk
är samvaron: så mäkta dum skygg.
Vår relation är inte ens platonisk.
Vi står för ögonblicket rygg mot rygg,
den ene rädd, den andra lätt ironisk.
270
Visst gör det ont att brista. Nästan jämt
och ständigt här vid randen av det inga
och alltför svarta, motsägelsen, ringa
är trösten att det overkliga, dämt
i dina ögon förefaller lika skrämt -
För båda hör vi dissonansen klinga:
alarm, alarm! Och jag vill bara springa
i väg som ertappad med dåligt skämt
- så pinsam Döden är, så skymflig drömmen
om närhet, liv och verklig poesi.
Man måste skydda livet djupt i gömmen
av illusion mot livet, parodi
på livet. - Medvetandeströmmen
förgrenar sig till slut. Vi gör sorti.
271
I samhällsskeppets hör vi hemma,
men hemåt leder ingen korridor.
Jag vet en ocean. Där ute står
den öde som om döden kunde skrämma
sig själv till liv och sanningsöversvämma
ett annat hav: en grå minut, vi når
dit upp i lugna drömmar där vi går
från hytt till hytt i ljusare dilemma.
Gemenskap, vad är det? Till skugga gick
i motsägelse all strävan att förena
sitt ansikte med andras ögonblick,
så var det. Vad nu än det kunde mena.
Det återvänder i förvandlat skick,
det okända, det grå, det alltför sena.
272
Det är en riktig damhöger att spela
i tillfredsställelse med explosion
och karriär: hon tjänar en miljon,
hon får så bra orgasmer av det hela.
I politiken är det, mänskligen att fela,
så mycket otalt; våra dystra ston
i hagen stegrar sig och tar mig ton
- adjö! Låt fjärran valthorn sig fördela
på växtförädlade magnetfält kant
i nederkant med tystnaden som männen
bestämmer sanslös, föga intressant
vid mörkrens botanik där högt ardennen
går upp i oförstånd till Månens slant;
den pryder oss med guld och skilda spännen.
273
Så plötsligt komna mitt i natten, se:
- ett koppel hundar, oförklarligt glada!
Och himmelens försvinnande armada
av moln i naftalinvitt redan, det
är skrinet, låst och svävande, var är
det inte det? Då vill jag hellre bada
med dessa glädjens hundar, vilken svada
av snatter, knatter denna kommitté!
Förfärligt är att ständigt söndersliten
och svingad upp till människor och dag
i katapulten födas och bli biten -
Men sinuskurva och förvandlingslag
av ständig återkomst är levnadsriten.
Vi är tillbaka, hundarna och jag.
274
En juninatt mot dagning sakta lider
och mellan stammar strålar Venus vit
i skogen och jag sänder blicken dit...
En skönhetssyn, så stilla, när jag skrider
i tanken framåt tycks det att den glider
min själ till mötes, att den kommer hit -
Då vill jag böja knän i någon rit
jag inte vet men sann för alla tider...
Än hellre vill jag djupast i min själ
en helgedom åt dig, min stjärna, gömma
och fira dig, som alltid gör mig väl
var än jag går, hur tårar än må strömma,
du ler, du helar min akilleshäl,
och låter mig i ljuva timmar drömma.
275
Höstmorgonfriskhet, luft som klingar ren,
eteriskt ljus och klar, från tusen ringar
av skilda ting som luftigt klangen svingar
emot mig där jag går genom allén
från värdshuset, då är jag tidigt sen
på något sätt omgivningen betingar,
invävd i denna symfoni som klingar
omkring mig där jag går på lätta ben -
En våg, som andas svalt och lent från stranden,
en spindeltråd, som över marken brast,
en lärkas drill, så plötsligen försvann den
- just så! Hur allt förändrar sig i hast
och svinner likt en fläkt mot fjärranranden,
tills blott ett minne orden håller fast.
278
I juni vaknar ljuset mycket sakta,
liksom en svävning mellan dimension
och annan dimension: den lätta bron
vill jag bestämt för ord och patos akta
och bara nöja mig att tyst betrakta
det obegripliga. Såsom en fredad zon
är världen nu, i glansen av en ton
från någon gud som intet har att vakta.
Så gör dig ingen brådska. Ta det lugnt,
ligg kvar i sängen och låt ljuset sila
sig samman med dig, nu är livet ungt.
Så unna dig att bara se och vila!
Så snart blir livet åter rått och tungt,
så snart du måste åter gno och ila.
279
Vad vi måste minnas, vet vi ändå.
Förbi ditt hus går backen. Skogen dröjer
sig kvar i det förflutna, liksom töjer
på det. Den växte aldrig riktigt å-
ter efter branden… Ljuset, ostört på
sin promenad bland stammarna… det röjer
oktobersönderfallet. Himlen höjer
sig här till marken ner, en mjuk ridå.
Och andras händer i mitt huvud kramar
varandra till en lång och ensam ton
liksom ett enda öppet fönster ramar
ett ljud av all trafik i en miljon-
stad någonstans... som friheten förlamar
rörelsen; minne; stillhet; position.
280
Att nysta upp ett bakspår - ja man kan,
och man kan göra saker lätt för alla.
Till stor del tvång. I gläjde likväl falla
i ledet in, det måste alle man.
Ja, bakspåret. Vad var det som försvann
i förgrunden? Man måste noga valla
sin flock av ägodelar. Ont står kalla,
förbrända nätter kring dem här och brann -
Bakspåret var det. Det är mycket riktigt
ett bakspår. Detta måste vi ha klart
for oss, och alltid nysta högst försiktigt
i bakspår! Vad som härmed lägges bart
är oväsentligt. Bakspåret är viktigt
för er. Vi kommer hem till världen snart.
281
Du drar dig ur mitt liv som tråden ur
ett halsband rinner. Timmen överskrider
min ensamhet. Du vet nog hur jag lider
och inte lider. Öppenhetens bur
är plötslig. Som ett vilt och fånget djur
står världen utanför med tysta tider
tillsammanförd i ett komplex, där sprider
sig ut ett jag, blir mitt. Personkultur
är greppet. Långa gator dör och händer
sin trafik om kring mig, anonym,
försvinnande och slug, på språng mot bränder
i ansikten där postmodernt enzym
fördelar väderleken åter, vänder
dig hem som människa i ny kostym.
282
Det doftar av lavendel och jasmin.
Till bakomberget kommer vinden ständigt
ur solnedgångens ögonblick: oländigt
som alltid. Sådan är geografin.
Jag sitter på terrassen. Dricker vin,
förklarar lycklig: sant var allt eländigt,
beständigt så! Som drömmen utvändigt
befintlig är ditt väsen, industrin
som ständigt arbetar i dina svåra,
bestämda ögon, vet du, staden där
är lika mörk och varm; och våra
flyende blickar möts i vänskap, bär
erotiskt ögonblicket framåt i den fåra
som tiden föranlett och stannar där.
283
Fixera ögonblicket. Medvetandet
dör bort. Beskriv ett världsallt. Vem
skall gripa kring dig i ditt eget hem.
Du håller redan i den vänstra hand ett
väsentligt föremål du funnit bland ett
försvunnet antal föremål. I kläm-
kraft stor din hand, så höj den, stäm
sen tingens omloppsflöde, stanna bandet -
Din röst som jagat rastlös fram är släckt
och lugna tankar kommer nu tillbaka
med alltmer oåtkomliga objekt
den svarta rymden undandrömt. Försaka
det svunna och svep undan håret. Väckt
är tystnaden där du har satts att vaka.
284
Från tolkningen kan inget redan höras
och tanken växer här ur kroppen in
i rummet, visslande. Här är ett spinn,
en luftig vibration. Det vill beröras.
Och hjärtat hoppar fram. Nu kan det föras
rakt genom låset fram, ett stort krypin
är världen; så fall upp och sök och finn
allt stöldgods! Det är allt som måste göras.
Gå sedan djupare förvirrad, tyst
och blek i sakta vidgade tamburer
med tomhet, ro och vila. Ej ett knyst
kan höras ännu där. Längs väktarkurer
passerar du i skriften, ögonkysst
i ständigt smidigare ligaturer.
285
En första rörelse, som kunde vricka
i gång en tid, en väderlek som hinns
hit fram av sina vindar? Nej det finns
nu ingen. Må så ingen klocka ticka.
En första ordning, varmed Gud kan sticka
stjärnorna hem i himmelens provins
att lysa ned i teleskopets lins?
Nej ingen sådan heller! Låt oss skicka
till ingenstans i rymden våra bud -
Oändligheten viker undan alla
förtrogna rum för världarna och Gud.
Som alla ting är andra ting! Den kalla,
förvända natten låter dagens skrud
till Djupet nedom ord och mening falla.
286
Den bedjande i egen tystnad gjuten:
en form som inte innehåller allt;
den är för sårad själ såsom ett salt.
I det lidandet förblir du, skadskjuten.
Du kommer inte undan det. Helt sluten
i verkligheten inne gör du halt
vid muren här och det är bittert kallt.
Din tro är död och bönens vinge bruten.
Så är realitetens original
men jag vill inte acceptera detta.
Säg varför bön, i denna jämmerdal?
Säg varför vrida sig i köld och hetta?
Nej, var då hellre stoiskt ljum och sval;
det är såvitt jag kan förstå det rätta.
287
Om jag nu kunde klä dig vackert, göra
tillgivenhetens bilder till din dräkt
syntes du allra bäst med ljuset släckt
och kunde du mig än en gång förföra.
Men det är skillnad mellan kan och böra.
Man är ur illusionen en gång väckt
och du av tjänlig glömska övertäckt.
Nu skall vi inte mer varandra störa...
- Har trånaden sin gräns? Nå, överskrid
den då och tag ett sakta steg tillbaka!
De svåra minnen som jag döjde vid
vill jag nu än en gång med glädje smaka,
förlorad in bland liljor, svunnen tid
som åter genomtränger sömn och vaka -
288
Det händer faktiskt ännu att man sänder
ett ögonkast i fönstret ut och där
är skådeplatsen, sällsam: världen lär
man känna, så att säga, när den vänder
sig in mot fönstret med allting som händer
därute någonstans, varthän det bär
i längtan eller nyfiket begär
från bakgården till många fjärran länder -
I bland så kan där också glöda strax
en klase barn (jag är nu smått poetisk)
- i barnaåren är man formbart vax
till uppfostran (och den bör vara etisk)
och ändå tycks de ganska gammaldags
i kråkors stillhet, knäppande estetisk.
289
Har jag det bra? Det har jag inte sagt!
Nått rätt nivå för dina ambitioner,
höjt melodi för hjärtats ljuva toner
att exekveras i bedräglig takt?
Det sa jag inte heller; var på vakt
mot böjelsen för alla lögnvisioner
om att vi åter kunde nalkas zoner
som kärleken minerat: denna trakt
som du och jag lagt bakom oss i kvällen
är icke mera rimlig. Till förfång,
besvär enbart var vid alla tillfällen
vår kärlek, störande som fågelsång
i gryningen kring gömda uppehällen
- som äntligen dör bort i solnedgång.
290
Så svälj mig, tack! En sky av fåglalåt
har rummet klätt. Det outsprungna spänner
sin fjäder, svälj mig inte, redan bränner
mig smärtornas brisad och lyckans gråt.
Allt detta sinnesnära riktas åt
de svarta träden bakom persienner.
De höjer sig och trevar som antenner
mot himlen gömd i mulnande försåt.
Jag sväljer dig. Du är min Eurydike.
I gummistövlar nalkas du min blick
som slukar hela väderlekens rike
och markerna här nedan, som jag fick
till innandöme. Jag är Orfeus' like
där allt är underjord i orört skick.
291
Lysande tistlar utbreds över landen
och blek är stjärnan ovanför vår jord;
den hänger ensam allra längst i nord,
och var är tiden? Ingenstans försvann den.
Ty allt står stilla mitt i tistelbranden
som själv är gäckande likt fromma mord
som då och då förrättas i ett ord,
ett avstånd vilket rinner ut i sanden.
- Men långsamt korsfästande blåst tar fatt
i stjärnan; i Revolutionens stjärna
och tistelfältet ligger mörkt av Natt!
Likt visa män vi följer stjärnan gärna.
Den för oss dit vi icke vill: en skatt
att skingra rikt, en död att troget värna.
292
Osmotiskt tvärdrag: verkligheten. Finns
det kärlek? Det finns nästan ingen riktig
förälskelse i kärlek kvar. Försiktig
som Spinoza må du slipa dig en lins
att stumt betrakta världen med. Så vinns
din mognad själv du är dig äntligt pliktig,
ity din levnads trippelroll är viktig
som både själatåg, station och stins.
Och längs perrongen går en man och bankar
på varje hjul i tur och ordning. Kall
och grym är natten, heta dina tankar
där högt du sitter på en liten pall
och hör en klämmig bit med Ravi Shankar
nånstans i närheten av Place Pigalle.
293
Var natt är som en annan dag av stilla
tillbakadragenhet i hemmets vrå.
Där inne färdas någon i det blå.
Han faller inte ned och slår sig illa,
han löper inte minsta risk att trilla
från himlen ner; det kan man säkert spå.
Totalt förlorad är han nog ändå;
hans värld är bara tomhet, dröm och villa.
Med öppna ögon ser han ingenting
och detta ingenting är allt han känner.
Han vaknar varje morgon. Runtomkring
hans hem försvinner hela världen, spänner
den tunna tiden sin försvunna ring.
Hans namn är Jag och Inga är hans vänner.
294
Sig själv är tystnad och den föreställer
sig här en trädgård och en solnedgång.
Sig själv är där en ensam man, en sång
om ensamhet är tystnaden som gäller.
Det bor en sanning i den och den fäller
sin tomma skugga överallt, ett fång
av natt som redan blommar tyst och lång;
för den står vackra skuggor nu modeller.
En ensam man är ingen vad man vet.
Hans namn är Öppen Stad. Där skall han gömma
sig djupt förutan egenskap och kvalitet.
Ur dagens ljus förmår han sedan tömma
ljus natt, den är hans oidentitet,
hans stora chans att verkligheten drömma.
295
Nu bara ett par ord som gör det samma.
Apollon älskade en kråkjungfru;
förutom dessa ömma två var nu
en annan kråkdam Dionysos' amma.
Vid uteblivna bröllop kan det glamma,
för mig väl ett och annat, hörrudu,
säg en och annan kråkjungfru för tu!
Jag är nu gammal så jag börjar damma.
Min fettbuk lyser ensam som av tusen
lysmaskar. Kan jag få bli kvinna då?
Jag kunde gå till nå't av hemlighusen
och fägna mig med träfallos och små
små nyp i egna baken. Var är ljusen
som förr gav kraft nog åt oss båda två!
296
Vad är besväret värt i kärleken?
Jag finner mig i ron som lamslår vettet,
en självvald tystnad. Det är enda sättet
att inte hejdlöst rida sönder den.
Du skrämmer mig i bland om kvällen men
du lockar mig. I vindsrum har jag sett ett
slags ansikte som var det ditt, och mätt ett
förfärligt vinddrag, ditt, i källaren.
Din kropp har sömn, och den är inte min.
Lugnt följer den mig genom långa dagar
liksom en doft av vinteräpplen in,
allt längre in dit inga ord och lagar
mer gäller för oss två. Så sök och finn
det mörka villebråd oss båda jagar!
297
I ordens fönster lutar björkar in.
I sanskrit är de kärleksträd. De lyser
än mer än varje ord i sanskrit, ryser
som vid ditt kön, en viskning. Den är min.
De är som minnen. Årens lugna svinn.
Jag ser en järnväg från Moskva. Jag fryser
och tänker mig en gud som ler och myser,
försätter sinnet i behagfullt spinn.
Den guden är väl ett slags fadersfamn
som mildrar allting som vill slå och bita.
Små varma ljus i någon nattlig hamn.
På honom kan vi tro, på honom lita.
Och efter dina höfter ger han namn
på alla dessa träd som lyser vita.
298
Kunde jag nå dig med en kärlekdikt,
kanske? Jag står på Västerlånggatan
vid Järntorget. Det blåser hårt som satan
och kepsen blåser av och far ur sikt.
Är det en händelse av största vikt?
Världen tycks mig tommare än handflatan.
Var kurva upplöses i derivatan
av daglig samlevnad och menlös plikt.
Vårt liv är mest en snaskig anekdot
där mycket litet lämnar någon fråga
förfärligt öppen. Man står trött och våt
i trista regn, bevarar föga låga
inom sig. Var tid faller i försåt
och brister av sin egen kärleks plåga.
299
Jag skulle ängslas om hon kunde tyda
de meningar som ur min mun ryckts loss
som ur ett krematorium, små bloss
- patetiskt! Nu må skammen sakta pryda
med fläckar mina lungor. De kan lyda
som än du vill och intressera oss
likt aska, bråte, trassel, skräp och boss;
vårt klokförstånd lär de andock oss bryda.
För hennes namn är ristat i mitt skelett
so ödets lågorov: analfabeter!
Här inne är det både kallt och hett.
De oförenligaste kvaliteter
ställs mot varandra. Regnluft svalkar lätt
den okunskap som vet vad kvinnan heter.
300
I kärlek vill dig skuggor aldrig illa,
förblir dig trogna än i vått och torrt
och vad du sagt dem för de aldrig bort
med svekfull vind i världens ögonvilla.
Med jungfruhjärta lyssnar de helt stilla
till vad du säger om vad slår dig hårt
och smeker mjukt i örlog, pest och sport
och lek med verkligt hjärteblod att spilla.
Men våra kända ansikten förråder dig.
Så vänd dig bort från alla falska speglar.
De gillar inte dig. Förstår dig ej.
Så smyg dig ut ur lögnens blick som sneglar.
Besvara världens inbjudan med nej
och göm din kärlek bakom gömda reglar.
301
Jag rycker till och vaknar. Ett glas vin
har utspillts på mitt nötta bord. Och brevet,
det halvskrivna, det ligger där, det blev ett
småfiasko till, en miss i melodin,
en löjligt falsk not, plitad dit av Hin,
den underjordiskt leende. Och drevet,
demonernas, de ropar åt mig: Lev ett
liv, hahaha! Så lyder seras skrin.
Gardinen drar jag för som Mallarmé.
Som ni förstår är jag en bildad herre,
en god och känslig själ som ni kan se.
Min hustru har rest bort. Det är en smärre
kalamitet. Hur mår jag? Får jag be,
för allan del, det kunde vara värre.
302
Låt mig nu stjäla hop ett land med dyra
och glömda skatter, en bedräglig trakt,
ett Tang-i-Sarvak med sin lejonjakt,
en persisk karavanväg mot Palmyra.
I kungens festsal spelar man på lyra
och gäster fångade i vinets makt,
de ägnar sig åt en och annan akt
av lust och skam i all behagfull yra.
O kunde jag då se en evighet,
i klipprelief, vad njutning du med andra
har delat, som jag inte riktigt vet!
Vad återstår mig sen att sorgsen klandra?
Jag ser mig själv som en anakoret
beredd att lättad in bland skuggor vandra.
303
Jag låter inte längre klockor mala
min tid. Jag mäter den med skuggans längd
allt längre in mot ensamheten trängd
där någon gud får drunknade att tala.
Det kommer åter mången kväll med svala
brisar och fullmånen på himlen hängd.
Min dörr står öppen och min väg är stängd.
De döda ler åt allt det temporala.
Och sina kläder hänger de till tork.
Mitt ansikte kan de få knyckla samman.
En annan återkommer med en stork.
Så slår man sig till ro i stilla gamman.
Så kan man leva, den som än har ork
att bära vidare den lugna flamman.
304
Din smärta är en dålig lekkamrat;
med yttringarna kan du ändå leka.
Det är väl inget för de alltför veka,
men du är nog en rätt så tuff krabat.
Man lever sin ruljangs. Man är kavat.
En plåga, kapslad in i drömmens bleka
och tomma bilder får dig ej att tveka
för modet ditt, det är av hög karat.
Du söker gamen högt på bergets hylla.
Där finns nu inget blod som lyser rött.
Sin kräva har den fågeln lyckats fylla
med rena lammets oskuldsfulla kött.
O döden är så kal. Den saknar mylla.
Jag går till vila upp bland molnen trött.
305
Liksom ett trähuvud tycks natten glida
iväg från mig, ur pannan slår en sorg.
I drömmen står jag ensam på ett torg.
Ditt hjärta bultar mot mig vid min sida.
Jag vet nog inte hur det känns att lida.
Det här är bara bokstäver, en korg
med torra frukter. Karin Boyes borg
av smärta finns väl bortom slätter vida.
Det är som steg i stora höga rum,
de lugna slag ditt blodomlopp nu sänder
till mig. De bländar mig. Min läpp är stum.
Jag ville andas dig som vågor vänder
sig in mot stranden i en skymning, ljum,
och stilla vila dig i mina händer.
306
Vår kärlek ligger gömd i världens mitt
i skyddslöshet där köld och brand förtär den.
Vår död är skiljetecken bortom världen
destination för mörka skuggors ritt.
Du far till sjöss. Ditt hav är ändlöst vitt,
och kanske är det här den sista färden.
Vår nöd? En klippa stadd i svävning bär den
mot Ingenstans, i all sin tomhet spritt.
Beblanda dig med bågskyttar på havet,
men jag begraver all erotisk myt.
Har jag då slutligt brutit udden av ett
slags anfall mot min hud? - Vänd åter, bryt
min tystnad! - Nej. - Jag ställer inte kravet
på stor gemenskap bortom all dispyt.
307
Kärlekens bilder läcker ut i ord.
Jag vet det. Vem är intresserad.
Du viftar bort dem, något irriterad.
Passionen, den är inte efterspord.
Min egen kärlek är som helt förgjord.
Jag kunde sitta som en kung, bornerad,
med stora ögon, mycket välfriserad,
med kvinnor, halvnakna, omkring mitt bord.
Så kan vi drömma när vi röker pipa
inunder kälkborgarens paraply,
Carl Spitzwegs. Man vill bara lipa
åt alltihop till slut förargad, fy
för kärleken! Vem kan begripa
varför den ändå ständigt är som ny?
308
Vi ser att solen nu har hunnit skrida
för långt, den står för lågt, fast ännu klar.
Låt kärlek återgå till vad den vad den var
en stamning på Filipperbrevets sida,
den mörka, baktill. Vad kan utebliva
i livet? Gläd dig du åt det du har
fått uppleva, på frågor du fått svar
på vandringen igenom världen vida.
Ditt hjärta är liksom ett avsänt brev,
fast obeställbart. Vad är nu den lågan?
Osynlig är den! Allt blev som det blev
i skuggan mellan pelarna. Förmågan
som räknas är att se vartåt vi drev
i blinda ögonblick: den sista frågan.
310
Nu tänker jag på skolans grammatik
för ord som alla finns i verkligheten.
Från baktanke till baktanke, medveten,
förflyttar den sin fot i lätt rytmik.
Så finns det också annan semantik
som upp ur stengrunderna smärtsamt slet en
helt annan mening med realiteten:
främmande tystnad, en förblödning lik.
Vem lyfter dessa ord som dryck till munnen?
Vem skänker nu vårt hjärta sitt diktat:
en grammatik att blöda i, försvunnen
bland skuggor in, och vad för märkligt prat
blir detta? Dubbeltydig gör oss brunnen
en eld med vatten i till addressat.
311
Stagnelius, han suckar mer än jag
fast jag är fulare, som syns på passen.
Jag kommer ifrån kärleksunderklassen
och jag är hämndgirig! Det är min lag.
Jag håller handen mot en bild som svag
syns falla fram ur speglar. Hjärtkompassen
vill bara snurra. Oro på parnassen,
det är vår trista lott var evig dag.
Jag öppnar gärna ögonen förfinad,
japansk som herr Matabes självporträtt
i döden! Sedan blir man inte pinad
av kärlek mer, av blod som kokar hett
och isar kallt, men vilar en förtvinad
klohand och känner sig om hjärtat lätt.
312
Kärleken, äldre till och med än Gud,
är ingen läderjacka som kan skydda
mot världen. Européerna är brydda
av skuggor i förnuftets ljusa skrud.
I ensamheten finner du din brud.
Till slut blir alla mörka tecken tydda.
Med blicken vänd tillbaka in mot flydda
epoker hör du ännu hjärtats ljud.
Så finns din Gud i obetydligheten,
rentav i smutsen? äcklet? Ingen vet.
Nog sägs han utarmad till kvaliteten
av mången kristen mystiker, som het
på frälsningsgröten, trött på småförtreten
nu satt där på sitt torra dass och sket.
313
På domens dag skall änglar komma ned,
neuroser stämplas om till skuld. Vem rånar
våra små hjärtan. Swedenborg han lånar
nog ut sin syndabädd i helvetet, så bed
i ångest, ty vår herre är nu vred,
och hör hur eldar över himlen dånar
som jordbävning tills intet mer förvånar
och dödens tystnad sänker hem sitt skred.
Och vem minns då till slut vårt ögonblick
tillsammans liksom vågorna vid stranden.
Allting var stilla som ett kopparstick
och marken tog emot oss. Den var handen
som lämnade sin gåva, oss, där då vi gick
bredvid oss själva, barfota i sanden.
314
Så talte from en köpman i Bokhara:
jag ser hur bilderna förnekar Gud,
de bilderna är dina, from din skrud,
hur kan du? Var nu gärna snäll och svara.
Jag svarade: som Gud kan ingen vara.
Att jämföra är högmod, och mitt bud
är leva som om Gud ej fanns: en brud
som rymt; men vackra bilder vill jag spara.
Vi fångas alla snart i samma nät
och kommer äntligen varandra nära.
Där kan du fortsätta med din enkät.
Tung är den lott vi alla måste bära,
vårt ljus för oss vad elden är för trät,
som gudar tänds vi till Den Högstes ära.
315
I god sumerisk sömn kan vi nu lossa
drottningens hårpil från en guldringsbädd.
För bild och makt har särats nu, beredd
är Vem att alla illusioner krossa.
Här kan man sitta, på sin pipa blossa,
estet bland flugor, hjärtligt oombedd
att tala. Skönheten är illa sedd.
Miss World är vald: Pomperipossa!
Men bilders uppror pryder varje hätta
vi över våra huven skamsna drar.
Man frågar sig förfärad: vad är detta?
Rimbaud for ingenstans, nej, han bor kvar
på rummet än. Vad drömmarna blev lätta!
I alla väderstreck står väggen bar.
316
En klocka pekar bort emot ett tåg.
Det är en vinterdag när snöglopp skvätter.
En trötthet sticker till. Du tar tabletter
mot värk och väger dina ord på våg.
Du är poet. Din position är låg.
Tillbakadragen hör du stråkkvartetter
och odlar hemlig romantik som sätter
i brand inom dig vad omkring du såg.
Vi reser mellan skilda slag av timmar.
Som allt förbyts när huden det berör,
en ordlös poesi där allting rimmar.
Bli ung på nytt! Det rår du inte för.
Det är en dag när många ögon glimmar.
Du blundar, anar Gud som aldrig dör.
317
Må skriften på en lertavla ge kraft
mitt i den onda vind som drar från slätten
åt dessa ord som bygger upp sonetten,
ty egen styrka har jag aldrig haft.
Mitt blod är lika starkt som ett glas saft.
Och vad om min passion? Du har nög sett en
mer övertygande. Nu ropar lätt en
bädd med överkast av smakfull taft.
Jag ligger på den och jag är dess rop.
Det riktar sig till dig, som var du hemma
hos mig, där jag är fången i min grop
av självmedlidande, som nog kan svämma
utöver den ibland, ett tåredop
då tilltänkt dig som aldrig hör min stämma.
318
Jag ser henne i spegeln. Skuggor faller
dit in. Som musslor hennes ögonbryn.
Som lapislazuli inför min syn
är hennes ögon, liksom bakom galler
helt oåtkomliga. Ett stilla daller
förnims i mörkret. Vilken dold försyn
kan anas här i frågor och förtyn
som osett ljus från fladdrande marschaller.
Och var är grönskan dit jag nu kan fly.
Föraktet sluter hennes läppar. Mer att
förtälja har hon inte, ingen ny
förlåtelse att meddela. Jag ber att
hon nu ska gå. Mitt blod är trögt som dy,
mitt hjärta en sandal som hon kasserat.
319
Hej, barfota går jag mot Vällingby
på väg ifrån ett lyckligt morgonbad.
Här tycks mig stå en medeltida stad
med höga torn inunder molnfri sky.
De håller ovälkomna borta. Ny
är världen denna sommar! Glad
är jag, till vilken djärv entrepenad
beredd i denna goda temps perdu...?
Men nej. Det här var inte riktigt riktigt
och inte heller särskilt noga taget.
Jag skrev det bara. Det var inget viktigt.
Det var just av det mera lätta slaget.
Barfotagubben tar det nog försiktigt
när dörren öppnas till Systembolaget.
320
Nå, skulle jag förmå att säga dig
vad sol och måne verkligen betyder
med tanken på hur orden för dem lyder
på sanskrit eller gotiska? Ånej.
De lyser där i språket blott för mig
och meningen är även alltid ny där
begreppen respektive saker pryder.
Mina svenska då? Nej, du förstår den ej.
Sök hellre då med iver hos Magritte
vi båda gillar. Kanske finns det där en
gemensam mening, något ditt och mitt
i samma ögonblick, en bild som bär en
gemensam innebörd, ett lyckligt snitt
- förenande! Så kan vi tala fritt.
321
Som döden fångar oss i vidrigt bläck.
Så säger gravskriften från medeltiden.
Vi föds till natt, kommer dag, snart förliden
vi ser den bortfly som ett fågelsträck
och natten kommer åter med vår skräck
varav envar till sist skall vara riden.
Stäng din dörr, glöm och sätt dig vid en
härd som kan hålla köld och mörker väck
ännu en tid. Vaxtavlan hålles grön
så syner ej kan stiga oss åt pannan
och måla vår förväntan alltför skön.
Från himlen, sägs det, kommer mannan.
Det stämmer kanske. Låt oss be en bön
men nöja oss om sanningen är annan.
322
Hur bordets furudoft väcks upp av solen,
hur marmeladen fröjdar med sin glans
av guld. Jag flyttar blicken ingenstans
den glider över bilden av violen,
akvariet som susar bakom stolen
där slöjstjärtarna leker fram sin dans
- en fröjd som aldrig av en mänska vanns?
- Jag gillar hennes ben, den snäva kjolen,
...jag kliver över stängslet kring min frid.
Nå vem hon är, det spelar noll teater.
En man är ändå samme man all tid,
i samma inbillning och samma later.
Hon sitter ingalunda här bredvid.
Jag suckar lätt och skivar två tomater.
323
Kan dikter lysa såsom ögon brinner.
Rödhakespindeln hänger i sin tråd
och den är svalare. Det är en bråd
grå vintermorgon. Också katten spinner.
Själv vet jag inte säkert om jag hinner
med vad jag skall. Det blir väl alltid råd
och krävs väl knappast några hjältedåd.
Jag klär mig hastigt medan klockan rinner
för mina ögon hos señor Dalí.
Går ut. Ser villor skjuta sina gula
trägavlar upp bland äppelträden i
sin bortovaro stadda, tunna, fula
imitationer kvarstår. Var är ni
o gudar? Jag är människa - en smula.
324
Med åren kommer avvaktan och vana.
När städers tempel störtar in gör man
nog klokt gå undan och se tiden an
Må andra djupt i världens minspel spana.
Moralen då, vars lilla fjärilsbana
förirrar sig i blicken? Likadan
är livets mening nu till slut, vem kan
i detta virrvarr någon mening ana.
Små ödlor irrar kring i grå ruiner.
Kring sanningskällan virvlar gröna blad.
Det skymmer medan solen ännu skiner.
Vem bygger åter upp vår stolta stad?
Försök att frälsa världen med doktriner!
I livets bok raderas varje rad.
325
En enda natt när jag vid hyllans fot
har tagit ett glas risbrännvin för mycket,
då fattar jag för varje mänska tycke
och sluter dem i famnen min till bot
för all min skuld som nykter idiot
jag påhängt mig likt ett förfärligt smycke -
Är livet ett dramatiskt kammarstycke
vars huvudroll är bara min? Fan tro't.
Jag har min plats i världshistorien
och månen lyser över den. Poeten
Tu Fu blir plötsligt väckt av månen, den
är också lysande. Så klart förveten
går jag nu ut och ser på månen, vän
till mig och ljus för hela mänskligheten.
326
Den guden nödgas inte du betrakta
som står där högt på muren med sitt lod;
så illa prövas inte någons mod,
behöver ingen människa sig akta.
Till vardags står han där, att ständigt vakta
...moralen, kanske? Styrelsens metod?
Vår flykt från friheten? Någon klenod
vi inte känner, likväl nalkas sakta?
Med våra städer är det illa ställt.
Iskall är blåsten. Bräcklig är moralen
liksom är allt. Vem skördar ärans fält,
vem väljer något bland de skilda valen
som bjuds som om det något verkligt gällt,
förutom någon horskock, dyr och galen.
327
I ljuset över människans struktur,
att tända kosmiskt klar, demonisera
i kabbalareträttens ljus, med mera,
där vilar tunneln vi skall ta oss ur.
För landsflykt är naturens ordning mur
och skådeplats som ständigt vill tendera
att själens längtan splittra och halvera:
"till häften människa, till häften djur".
Du är min landslykt och min kropp förvisad
till din, och där slår offerelden upp.
Så vare köttets lust bedrägligt prisad.
Men granska kärleken i tvivlets lupp
och näringsfattigt är din själ bespisad
och fångad jag som i en Laokoongrupp.
328
Också i stumma ögonblick förstår
jag en sumerisk klagan. Ständigt bladen
historiens, vänds upp av Gud, som spaden
all skiten vänder, träget, år från år.
Jag ser dig sedan, när du sakta går
liksom en vålnad längs den långa raden
av lyktor, lämnar allt och flyr ur staden
som ögat utryms av en ensam tår.
Ditt kluvna ansikte har solen sett
och månen känt din lust: en hemlig skugga.
För svårt var allt, för mycket alltför lätt.
Ett regn av kommatecken börjar dugga.
Det rena språket hävdar än din rätt
och renhet fastän tiderna är njugga.
329
På andra sidan finns det alltid liv
och det är kort som skalbaggars. Att minnas
från olika stationer: ögonblick, och finnas
på denna sidan till i ljusa tidsfördriv
bland gula blomblad, lycklig och passiv
är nog för detta ögonblick. Besinnas
må sedan mörkren varav vi skall hinnas:
är huden full av fjärilar? Så skriv.
Allt föds och allt förfaller. Allt går runt.
En oaptitlighet som bäst är livet,
så tycks det mig. Jag finner mig ha tunt
motiv för livet, som, vem vet, är drivet
helt oresonligt framåt likväl; sunt
med fjärilshud, kanske? Så blev det skrivet.
330
En måne hänger jämt i björkens krona;
vad gör den där? En klarhet rör ditt hår
och liv och död förblandas där vi går
och här ser skymningsljuset varmt förtona.
Geometrin, så tänker jag, kan skona
mitt sinne. Vilken människa förmår
en sådan lisa? Kanske Kristi sår
och grymma död som lär all synd försona?
Nog längtar man till det som sist förlikar
en med sitt liv, sin död och allt begär.
Jag tänker på en annan plågas spikar.
Jag tänker mig att sådant fäste bär
det ljusa på det mörkas vägg. Predikar?
Å nej! Men kanske nån förstår det här.
331
Jag reser mig ur bädden, upp från oss.
Jag hörde rop från dig. De kom ur kvällen
här utanför, liksom från skilda ställen
som från sin kända omgivning ryckts loss.
Det var väl bara inbillning förstås.
Nog känner vi varandras uppehällen.
Så sätter jag mig åter ner på fällen.
Får lust att röka, så jag tar ett bloss.
Säg, var har djuren dricksplats? frågar du
och ler finurligt. Jaså, bör man veta?
Så ser jag plötsligt: va, du sover ju!
Nå, i din sömn får faktiskt själv du leta!
Så kan jag känna dina rop ännu:
en hemlig glädje! Där kan djuren beta.
332
Vad är nu denna stad? En dikt som dör.
Kvarter och skeppsvarv ligger övergivna.
Berättelserna? De är sönderskrivna
till fluffigt pappersludd som ingen stör.
Du ser ett ansikte här utanför
din port. Den säger: "Jag, din främling blivna,
jag väntar dig i allt det sammandrivna
i denna lätta vind vi båda hör.
Det är en morgondag som för miljoner
och än miljoner sedan sjönk i jord.
Och nedåt, genom tidens alla zoner
kan jag, din Enda, leda dig med ord,
beledsagad av vindens tystnadstoner.
Så sätt dig ned att skriva vid ditt bord."
333
Se putsat som en lampa ligger Spånga
daguerrotypiskt stilla under skyn
som rör sig långsamt bakåt för min syn.
Som bibelverser kan jag se de många
Solhemsvillorna ställa sig i långa
och raka rader. Förklaringar, förtyn
är fjärran här. Guds stränga ögonbryn
förjagar dem! Hans ord kan ingen fånga
i människors. De talar mycket stilla
i allt vi ser. Så tycks det mig ibland.
Vem vet? Det är ju möjligen en villa
det med. Och ned mot himlens rand
drar himlen sakta hem. Vad vill mig illa,
vad vill mig väl i alltets kyss och tand.
334
Jag blickar mot förrevolutionärt
och länge svunnet Petersburg tillbaka.
Det liv jag lever tycks mig bara skaka
på axlarna åt allt: vad är det värt.
Den eld man odlat och det hopp man närt
tycks inte mera angelägna att bevaka
och inte finns här mycket att försaka
nu längre. Redan är allting förtärt.
Så är det lätt att åldras. Livet mister
sitt allvar, förefaller önska att bli kvitt
sig självt. Nå framtiden må vara bister,
vad rör det mig. Problemet, det är ditt,
som än är ung. Mitt gamla hjärta brister
nog ingalunda. Det är nöjd med sitt.
335
Men vi azteker vet bestämt att världen
inte kan räddas. Femte solen ser
vi nu i bleka skyltfönster gå ner
så sakta våra grymma offer bär den.
Så färgas solnedgången här, den
är röd av människornas blod och ter
sig obestämd och lockande. Vad sker
när fåglar lyfter till den sista färden.
Så skall vi alla lämna världens träd
och slukas upp av ljusets sista dimma.
Det lugna mörkret nalkas sakta. Späd
och stilla redan ser vi världens strimma.
På fälten vissnar människornas säd.
Säg, skall den resas i vår sista timma?
336
Ibland kan livet häftigt flamma till.
Från kaktuslövet faller kåpan. Åren
vi fruktade som mytens gudar får en
betydelse som bär dem dit vi icke vill.
Nog kan du ta en lugnande pastill.
men vi azteker vet att ingen går en
försiktig väg förbi de sista såren
och dödens häftigt vidgade pupill.
Vem lovar dig att livet ska bli lätt.
Försök att mörkrets färger övermåla
och ingenting i världens bild blir rätt.
Vad livet faktiskt är, det får man tåla.
Och snart nog sitter du i helvetet,
försöker minnas vid en cocacola.
337
I drömmen stryker jag med handen över
det våta sjögräset jag lyfter in
i båten. Gryning flimrar. Solen, stinn
av mörker blundar tungt och söver
så in mig i min dröm som jag behöver
till råds för jag vet inte vad. Så brinn,
du sol, i svärta. Men vad någonsin
kan jag väl nå i vilken klok manöver.
Jag ville finna vrede utanför
min tid och då i stjärnkartans signaler
vars röda toner då och då jag hör
gå upp. Menh lyckans slumpfinaler
i livet gav mig något, så jag bör
nog ändå klaga med rätt små versaler.
338
Nej, smycke är den inte just, lyriken,
förintas måste den och finnas till.
Som spindelhannen är den, slukas vill
den av sin hona, läsaren, kritiken.
Förutan galenskap blir jag besviken
på livet. Hämta mig ur världens spill,
och bryt med grymhet dagarnas sigill
som för mig gömt den sanna dödsmystiken...
Ja, och så vidare. Och landskap rinner
in över våra händer. Vilken dramatik.
Den skönhet jag vill dö för, säg, var finner
jag denna blomma, på min smärta rik?
Nåväl, det sägs att den som vågar vinner.
Man landar nog till slut som prydligt lik.
339
Här slutar ingen väg. Här varken
begynner eller upphör poesi.
Var finns det sten med linnedofter i
från småbutiken? Och vem virvlar arken
av frågor fyllda runtomkring i parken?
Här går jag med en enkel melodi.
i huvudet. En skugga går förbi
mig, kanske Död, den slutlige anarken.
Och bilar slungar sommarskuggor medan
jag ser dig för mig med en krans av dill.
nej inte är vår kärlek klanglös redan.
Den för oss ännu dit vi båda vill
och något skall nog bära framåt sedan
och ingen vet vad det ska bära till.
340
Säg har jag hela natten legat vid
din trappa. Kom och hjälp mig genast
och ge mig strax din tröst för den är lenast!
För jag är brännskadad av ord och tid.
Som svalorna de pladdrar - ge mig frid
och låt en dimmig tystnad lysa renast!
Tidigt är det. För mig är det som senast.
Min väderleksuppfattning, den är nog på glid.
Oj kärleken. Säg vem kan hålla reda
på den och vem har ork och lust och must.
Man slipper ändå alltför mycken leda.
Och ändå: orden för det här tycks just
förfelade! Så lindra nu min sveda
och hjälp mig hela liden textförlust.
341
I drömmen väntar jag på att din båt
skall återkomma. Vad finns nu hos livet
av glädje kvar. Så är det mesta skrivet,
mest bara skum är lämnat efteråt.
För Gudens ögon är man nog devot
och reciterar sina böner drivet;
nej inget tempel vittrar övergivet
men tvivel göms i skuggornas försåt.
Strateger segrar och besegras, alla
förbryllar oss så gott de alla kan.
från alla håll hörs långa fältrop skalla.
När blir envar sin egen upprorsman?
Mig själv till apati vill jag nu kalla.
Till slut är ingen sanning riktigt sann.
342
Nu överger oss också diktens hem.
Det är som att från kvällsmåltiden stiga
rätt obelåten upp och sedan tiga
förlägen utan att begripa vem
man skulle tala med, god dag, och skäm
sen ut oss allihop! Må damer niga
och herrar buga sig, låt sen oss viga
tillsamman hipp som happ med fart och kläm -
Säg inte kanske kanske nu, säg nej.
Så djävla hurtfrisk man till slut kan vara.
Knapp verkligt mörkret redan packar sig
kring våra ben. Jag säger därför bara:
rör om med kniv i natten. Tack för mig,
jag vaknar till en mer beständig mara.
343
Det enda som mig hotar i din dröm
är silverspegeln i din hand. Tillbaka
mot inget ner längs perspektiviskt raka
alléer skenar ögonblickens ström.
Min ungdoms trötta fönster ber mig: glöm
nu allt vad du har velat här bevaka.
I denna stad finns intet som kan skaka
den som med åldern blivit mindre öm.
Ett örtmysterium har blött för våra pilar.
Din kyskhets fågel var heraldrisk grann.
Med slutna ögon ser jag den och vilar.
Den tomhet som jag fruktat nyss försvann
i morgonljuset här som sedan silar
i hjärtat in där förr min låga brann.
344
Oftare borde allt Guds landsflykt bli
för vår begrundan föremål och fråga.
Säg kanske tvivlar han på sin förmåga?
Han går sitt eget främlingsbröd förbi.
Ur vattnen stiger natt. Djupt inuti
flyr drömmens ekon och passionens låga
och smärtsamt utdragna rop: varje plåga
skall vända till sin källa åter som ett skri.
Låt skugga gro. Låt milda böner såga
i dina kalla ben. Hör vindens melodi
och späk dig lugn i din privata yoga.
I ögons, läppars exercitier kan vi
tillsammans kanske lära oss att våga
vår landsflykt se, och sanningen däri.
345
Din lampa kan du inte vara utan.
På böcker kastar den sitt vilda ljus.
Det är på havet. Vi hör stormens brus
och ser din knappa skepnad i kajutan.
Mot ingen hamn styr nu den lätta skutan.
Fördriv din ensamhet i sus och dus
tills poesi och annat ögongrus
har återbördat dig till första rutan.
Din sömn blir lång, som rymden hög
och rymlig. Ljuset finns där. Extinktionen
är inte fönsterlös och tiden trög
av oklarhet hos Gud, som anslår tonen
förhoppningsvis och kanske aldrig ljög,
unikt som säkert Någon på miljonen.
346
I sömnen hör jag vatten svalt och nära
och vart träd splittras i sin spegelbild.
Där är försvinnande belysning spilld
på ytan av ett djup som allt tycks bära.
Så finns väl därav någonting att lära?
Nej, natten nedanför min blick är skild
från all förståelse. En gryning, mild
och vaksam kommer nog ur månens skära
med doft av juni. Allt är oförstört.
Som barnen häpna ser vi något stort, en
ny dag i livet och ett land vi hört
skall finnas, verkligheten, öppnar porten,
försvinner i ett större ljus, berört
av Natt: den omslutande, sista orten.
347
Som havets pelare bär upp allt ljus,
så doftar solen starkt i sunnanvinden
där bergens diskonturer väntar in den
försvunna bilden av ett väldigt hus:
mental är denna väderlek. I grus
och aska världen fallen. Öppna grinden
ut till en sommardröm! För den är din, den
skall alltid leva som ett stilla rus.
Som ljuset ändå genomtränger sten
och bergen skuggar morgonljuset redan
finns inget ord för stunden: den är sen.
Och den är alltid sen. Den blänker medan
din klocka slår och tanken flyr idén
du ständigt haft om vad som kommer sedan.
348
Lägg nu din hand till knivens vassa egg.
Försök att glömma bort ditt bittra öde.
För ingen människa är kall som snö, det
där vet du, gammalt är det som ditt skägg.
En höstkväll faller ljuset på din vägg.
Därute fryser vind och månljusflöde.
Så kan du säga till dig själv: din nöd är
tom! Upphöjd är du över världens drägg,'
minsann. Och ändå. Hög och mycket nära
förblir dock natten, oundvikligt din.
Här finns en fasa du har svårt att bära.
Och stunden hastar sig, går lugnt i spinn.
Demoner nynnar tyst till Någons ära
och Någon öppnar nu en dörr hit in.
349
Han förde samtal med sin egen skugga
Den var en skådespelare, betald
eländigt nog, av tomma tårar kvald
och ältade sin smärta som en tugga.
De dagar som nu följer blir allt njugga.
Man går mot livets skymning, aldrig vald
allt längre in. Ens livslust är just mald
till föga. Det är milt. Det börjar dugga.
Kvar finns nog grämelsen, bekanta
fadäser, tillkortakommanden, vad mer.
Det var just föga mening i att ranta
omkring på denna småplanet. Allt sker
förgäves. Ännu kan en kärleksplanta
gro upp till något stolt. Vi ber, vi ber.
350
Vad skulle då Theokritos och Schlegel
ha sagt, likt någon på ditt stamkafé.
Vad är det för ett solljus du kan se
och se dig själv i; någon dunkel spegel?
Så tala ut. Så hissa gommens segel
att fladdra stolt. Då vill man bara le,
du är passé. Så drick ditt starka te
och håll dig lugn. Det är en nyttig regel.
Poetlivsdikten är en dyr rubin.
Den blänker knappt i ljus från månens skära.
Den är väl alltid något: ironin.
Den är väl alltid något fint att bära
liksom den månen lyser ljus och fin
likt något man i hoppet kommer nära.
351
Nej, inte räddar mig att minnas Rom.
Jag kom för sent till Neros stora bränder.
Min fackla ryker än, och vad den tänder
så är det inte någonstädes eldens blom.
Och röken driver in i hjärtat, tom
på mening viskar den om brand och länder,
om hav, om år och liv, om vind som vänder,
om ingenting och alltings sista dom.
Det spelar inte längre någon roll.
Och röken driver i ditt tomma hjärta
där skuggor irrar bort åt alla håll.
Begäret jagar dem, begärets bjärta
och tomma bilder bortom all kontroll,
dit husen störtar i en slutlig smärta.
352
Nej, föreslå mig inte världens städer.
Där är vi främlingar och ingenting.
Som gator tuggar sönder oss! Omkring
oss vänder man sig bort i vackert väder.
Vår dikt är bunden i ett känsligt läder.
De orden har väl ännu något sting.
Här utanför är bara mörkrets ring
och köldens vind, passionens spända fjäder.
Vad rör oss hellenismens nekropoler
och världshistoriens bekanta ström.
inunder tänkta himlars hyperboler.
Det bor ett rus inom oss. Ingen töm
att styra besten med. Som aerosoler
i vinden här: en otydd mördardröm.
353
Så reste du dig nu en minnesvård
och över sjön gick vind liksom en galen
och märkligt trogen hund. När bjöds dig valen
av hur du vände åter till din gård.
Så finns det öar, strider, minnen, hård
är vinden, svåra är de glömda kvalen
som du har genomlidit. Blåser sval en
helt annan vind till slut ett mollackord?
Du hör den vinden, kanske. Lövverk frasar
i natten. Mörka ögon säger lugnt adjö
till livet under tystnad, steg som hasar
sig inåt i materien, ett rö
av bara ingenting som söndertrasar
blott ingenting. Där inne ska vi dö.
354
Vad säger texten. Tycks förvisso tala.
Den säger: det är svalt. Du har sett nog.
Du levde nog ett liv, du grät och log
och dagar drog förbi dig heta, svala.
Nu styr du ut din båt från strandens kala
och tomma hällar. Det var där du dog
och världen svann dig som ett fågelflog
ett ögonblick då himlen tycktes dala.
Ja, döden var det. Människor besvär den
men verkan av besvärjelser är tunn.
Så är just fallet över hela världen.
Snart sinad just är mänskodrömmens brunn.
Mot ingenstans går nu den sista färden.
Hur nött är myntet i den dödes mun.
355
Någonting förde mig, i tystnad fälld,
från någonstans, nu är det mitt i natten
som inte fallit såsom regnens vatten.
I fönstren brnner chiffer som en eld.
Vår livsdag lämnar åter livets gäld,
vi lägger av oss tiden här så att en
helt annan tid kan börja. Nu har skatten
betalts och dödsbiljetten är beställd.
Vad hör vi för ett egendomligt rop
som höjts liksom med sammanbitna tänder?
Här pågår ett slags död, ett ångestdop.
Och månen lyser över nattens länder.
Med galna ögon förs vi ned i dödens grop
där livets lyckosvindel återvänder.
357
I drömmen kom jag till en okänd ort
på spaning efter enda vännen, hunden
som vid mitt helgonnamn stått tyst och bunden;
försvunnen än, fast överallt jag sport!
Så gick jag nu mot främlingshusets port.
Steg in, stod frusen genast och för stunden
vid trappräcksslutets tass. I ögonblunden
förstod jag hisnande vad någon gjort -
Sen var det väck. Jag ville inte gärna
ha åter kunskapen för en minut.
Befann mig i en jättelik cistern. - A-
...symtotiskt vreds en spegel i dess slut.
I spegelns mitt förblev en liten stjärna
vars ljus, jag vet det, aldrig skall dö ut.
358
Jag kommer med den hemligheten att
det finns en vänskap synnerlig för hösten,
ett sken, som darrande i mannabrösten
församlar oss till hemlighet och natt.
Det drar väl inte särskilt måga watt.
Förblir ändå den verkningsfulla trösten,
det enda hoppet och den enda rösten,
min sanna bibel och min andeskatt.
Det är väl bara det jag vill förtälja.
Jag kommer med en enda hemlighet.
Ett sakrament att eftertänksamt svälja,
en tyst idé, något jag inte vet.
- Men vilka är vi? - Ni får själva välja
er envars katakombidentitet.
C. MEDITATIVA ETYDER
1
En preussisk dotter av god familj
älskar hammarklaversonaten, hatar
Hitler med okuvligt brinnande fanatism
Goebbels har observerat hennes skönhet
och den gör honom inte väl till mods
Hon läser der Angriff regelbundet
såsom i riksdagshusets eldsken
Sedermera faller äntligen Berlin
och gatan utanför hennes lägenhet
är sållad av stupade rödarmister
och hitlerungdom med saliga leenden
och söndertrasade kroppar
Major Sergej Timofejevitj Sidorenko
som gick i spetsen för sin straffbataljon
med tapperhet skön som Stalins kärlek
sitter bredvid henne på sängen, gömmer
sitt ansikte i händerna, förtvivlad
Inom ett par timmar gifter han sig
med en preussisk dotter av god familj
Och hon är vackrare än Dresdens eldsken
2
Här börjar
Stockholm, drömmen,
Vasastaden i synnerhet, mot
öster, möjlighetens väder-
sträck för sångernas exil, som
börjar
två hundra meter längre fram
där världshistoren blir gradvis aktuell
och gatornas breda framtidsperspektiv
närmar sig mannen i ensamhetens rätt
med kvinnors erotiska sorgsenhet
och tillfredsställande skugga
Det är som en gatuservering
Jag
öppnar då mina ögon mot
den polska prickskyttens leende
djupt i det okända rummet bakom
just det fönster som tillfälligt blänker, nu
har hon flyttat till rummet intill, jag
har försvunnit ur kärlekens
meningsfulla sammanhang
Jag blev född
allt
närmare Karlavägens början
Har förlorat intresset för gatufrid, hon
förlorade sin man
Kamrat
Rokossovskij sitter vid
bordet bredvid, i skrynklig
kavaj, med
de utsökt läderbehandskade uttrycksmedlen
knutna, andas
ansträngt, obruten... som
vore
Någon
blind och döv
betraktar han ännu den intakta pizzan,
muttrar för den lätta vinden
"Det Var En Tjusig Tid På Många Sätt"
3
Se vart det bär och tvär-
nita, precis på stup-
kanten, blick
stilla
Ett nästan
mänskligt
krucifix
Kyrkan är utom synhåll
4
Jag har vaknat, obehagligt
mätt, min
kropp är tung av gjutjärn, ungefär, det
är sådär med diabetes
Var är de utsökt skira känslorna
Jag blundar, men ser ingen
bild, och farsan
är i himmelen
förhoppningsvis, var fick jag
det ifrån, Gud
snarkar
Någonstans o någonstans, en
natt vid Hellesponten
eller nåt
Man borde läsa fadervår
men kan den inte utantill
Nu blir det en kopp kaffe
5
Ortonymt, såsom lyriken
bjuder, meddelas här om
Kvinnans tjusning: den
försvinner; allt som blir kvar
Är det sneeeeeda i tambur-
miljöerna på Östermalm
6
Det var precis som Photoshop,
jag menar Nu
Här förekom egentligen
ett samtal utan två personer
Då blev det klocka i ett annat rum
Och du frågade, men varför
är vi inte ännu mer än SÅ
definitiva; ungefär som fåglar
Tja, säg det; men som jag
dirigerar ögonskugga!
På gården många många parsec utanför blev
stenar av en alltför sedangrå exakthet inte
stenar
Ja inte heller det; direkt
Det hörde inte heller hit, det
bara
blev; med ett sonatiskt bildsteg
Nu väntar jag på spelarskarans mycket inga kommentarer
7
Jag var väl lite nedstämd, klockan
visste inte riktigt när
Då sa väggen till
mig att låta tankarna flyta på
tankarna, de har väl sin poäng
och sådär; jag menar grådager
Ryck upp sej ur tristessen, va
Bliv till!
Och tankarna får bilder, gårdar
i kärlekens underliga sken –
8
Det är ett andetag med stilla
rörelser i Stockholms fönster
Den lätta vinden
återkommer när som helst
Ett fåtal ensamma män
strör ut sina namn på trottoarerna
Som flyttar de skönare kvinnorna bort
mot motortrafikens avståndsdån
Det ögonblicket expanderar
i riktning mot verkligheten
Där ryktet går
att Någon uppstått hitom regn
Som nalkas oupphörligt
utan att någonsin hinna fram
Men där aftonen till slut har fallit skym-
tar gårdar i en okänd tonart –
9
Poesien är som Månen
Helt onödig
Men visst är den fin
10
En våg av oskuld sammanfaller med stöld
och speglar i avsedd tid det förvirrande landskapet
Träd på vandring
vet vad Gud
menar med sin existens
Tystnad är varje människas egendom
11
Jag ser ett starkt rum
av medvetslöshet
uppfylla dina svala hårslingor
Här inlöser sig ett
ögonblick i gudomens helt
nerkonstruerade brottstycke
Darrar som en pil
just när den träffar luftens
ovedersägliga tangent
En häftig vrede famlar
sig bort mellan universitetens
bänkar av egentlighet
Dagens nödlidande språkbruk
avbildar
livets oupphörligt stillaringande signal
12
En fläkt av det som kallas
frånvaro drar genom rummen
På avstånd susar den interna
väderlekens enigmatiska toaletter
Jag vacklar otrogen bort ur
verklighetsmanöverns ödehus
Reda ord förklarar sig i grönska
genom oförutsägbar substitution
Stundlös är nådens förgörelserika
parkirrgång ingalunda inte
13
I tanken sker ett närmande mellan
ljus och en rosa strimma
Jag bringar hennes trädgård
exposition i välberäknad ensamhet
Som granar står bedrövelse
rak i det döende medvetandet
Nattens omöjliga pendel hänger
stilla redan i denna förestående minut
Det finns också en himmel någonstans,
det ryktet går mellan ögonblickets fåglar
Ögonblicket, säger jag
14
Det speglar mig
Men där är hon ju,
leende
som
städerna längs
gatan
Gatangatangatangatan
allt närmare ett möjligt torg
med poppelverk och hastigt solsken
Hon säger
Undergång Är Ett Sånt Vackert Ord
Jag svarar
inte
Och väderleken upphör kring en utmärkt pizzeria
15
Över stundens landskap drar en vind
av våldsamt oberende
Husens svarta fönster
ser
– utan återvändo
Jag befinner mig i samklang med de spridda broarna
Skogar stadda på grafik mot norr
erinrar dödens kikarsiktes fjärrande vråk
av tystnad
om samhällspolitikens
rena perspektiv, där klockor av extern förtvivlan
blottar sina inre stråk av feminin bedräglighet
Besvikelse är Herrens ord
men det har ingen väderhaftigt kartografisk relevans
för ensamhetens energier i sitt
ett och samma bildspels upprätthållande i form av Natt
Den tiden kommer stundom
Det rummet färdas inåt genom broklangen
och bildar katedralsutrymme bortom mitt aparta blod
16
Vem undrar sitt namn i Gryningen, denna stafett
i sändarezon mellan vänster och ofönster, mitt
I egen vidrörelse, höft i förfärans nåd, utblottad
tomhet, just det: sorgen är möjlig, döden bra
Natten återvänder därför till ett ändå enbart
moment i detta hem när aftonvaro destruerar
Rutan som vandrar från källartoppar till maneter
i handledens ofattbara brunn av stagnerad lust,
Nedankorridorer! ensamheten exponeras blixt
hitom blixt, hon uppslår ögonen till Sådan Fallos
17
Jag sitter i min säng, funderar
över hembegreppet
Ja och så blir himmelsgrå
tid: tidig
ungdom och så där, spiraler
mot en obeaktad stadsdel
som en gång sträckte sig längs Hälsingegatan
Till gården öppnas minnesluckor
En vårdad ekosamling hör till sena mandomsår
Värmeelementet som slog gnistor!
och satte mig i spinn längs garderoberna
Tystnaden? Här kommer den
Barnen står i ring kring
portvakten som ligger livlös fram-
stupa
Bredvid kroppen:
skärvor av en liten blå Måne
18
Osannolikt är Stockholmsbildens namn
i ensamvarons ögonblick
där intet för de sällsynt lugna kvinnorna förbi
Söderlingvistikens verb som går i fatt
de mäktiga statyerna vid alla parkers dröm
och dalar upp
som spegelark nedom
det halvmedvetna folkets fönsterliga åtbörder
Så är man en osynt, bara
det därför inte händer något särskilt
Men i härfjärran växlar tankspriddhetens
fjärdar under molnens gränser, just
så
förblir
ens hem vid alla kända barndomsgårdar
över nästan hela Vasastan
beläget
cirka fyra trappor upp, ja redan där,
I den antydda vindens bleka namn och närhet
19
Det spelar inget torg vad det betyder,
ty
den framtida sångens asyntax
Mot anleten på stadens fond
av fenomenighet
och grånande kravaller
Mellan dina ögon, idiot
20
Ensamhetens parkeringsplats
utanför mitt fönster
stående i återkomst,
återkomst, ett
vackert infall, dröjande
Det är en regntung dag
där färger nalkas i konstanta glimtar
Jag är bosatt i ett annat Järfälla
Även där går pendeltågen tyst förbi
21
Ensamhet
tappar / söker sitt
namn, livets
mening
snappar
vi stundom på Torsgatan
22
Linan sträcks
i kärlekens tvekande grönska
Skuggan byter fot
Våga bara
ett enda andetag upp
till dans på ditt ögas solfjäder,
Lustigt
levande
död, halvvägs
ner
i den oåtkomliga dammen
23
Du lämnar min tanke
som ett möjligt
rum,
det äger rum på gatan,
och nalkas med
vaggande svärta, på en höft
besannad i gemensam
skugga, dina båda
Världsbrus! det
sker vår tystnad växelströmt
Jag binder mina tankar vid dig,
Anima,
fallen av stad,
vars ögon speglar väderlekens fågel, så
en gång ingen, att känslan, härmed
dubbelt antydd,
som en vind av närhet,
kvinnligt vunnen ur en fjärran busshållplats,
kärlek måste ingen kalla den,
blir till som en möjlighet vi aldrig nämner
24
I dig är
ingenting, relativistiskt
Du tänder ej en
obetydligt
påtänkt cigarrett, men
ler och säger att det är så där med drömmar
I dig är stadens
väsen, dina
vänstert
mörka ögonbryn
kungör en vindlös avdrift
i taksprångens hastigt förtätade arkitektur
Vad upphör i denna samtidighet
Således är det min tystnad, varom
jag inte önskar tala,
som uppstår mellan dig och
gatorna
utanför vårt fönstertal, som två
gånger, våra, en gång, ingen, bar mitt namn
genom det förgångnas tunnelbana
Med vilken sorgsen ofullbordan i den här kon-
texten ankom jag till detta osanna möte
Befolkningen höjer inte sina blickar omkring oss
men därför vänder du mig skuggan till
och nalkas i det härmed antydda försvinnandet
25
Armod är min dagsresas mål
där jag sov
Flicka, du som
ingalunda
finns, mot
dig
står alla lägenhet öppna
Det minns jag redan i drömmens morgon
I natt är stadsdelen inte här
och dagarnas antal motsvarar fönstrens
på ett likartat svindlande ungefär
Ensamhetens annorlunda särskilt
vindrika
trapphus omger mitt sådana tomrum
Anima, du som
inte är här, för
din
skull bor jag ingen annanstans
Det visste jag redan i tunnelbanan
26
Jag bugar mig svart
och säger God
Dag till den målade flickan som
starkt
gick förbi, det
var en mången tid på inga sätt
med en hand på den klargula stuprännan
27
Jag är mångas hus; ni hör röster
vars ärende smidigt dör i besläktad tystnad
Satserna lämnar senhetens nöje
som platserna vandrar mot de högre stånden
där Flickan bjuder sociala tjänster
Parker lämnar din blick som en lugn applåd
Vi älskar varandra
men utelämnar verbet
Ingen är varför,
någon vet hur
Stadshagen äger visuell kultur, jag
avverkar nu balettkåren
som inte innehåller andra män
och de har inga ansikten
Det har inte heller vi som delar namn
med ensamhetens psykotiska tillstånd
Det utrymmer ingens samtal med sig själv
28
En tankspridd sommardag i Väderessingens periferi
Nalkas ensamheten oupphörligt som ett flyktigt verb
ur källargnistan i en önskad kvinnas ögonlabyrint
som timar bort i händelser omkring Vår Frus porträtt
Det läste ni ur mellanrummet inom tidsinkonsekvensen
Upprepas därför inte någon annan fråga bortom skuggan
av mig, som skyndar gatan vidare i lätt förvåning?
Hon vinkar sidledes om fönsterkorset i en mörklagd blick
29
Sportsyster, du
följer mig vid handen som
sakta
stryker
likt
sunnan
vånda av svunnen mandom
längs
ingen andra person i ungefär samma tempo
30
O samtidighetens husfasad
Bryter upp den sammanhängande
natten i ett fantastiskt ögonblick av tystnad
Fråga mig inte vad det betydde
för nu vill jag tränga in i dig
Och stänga dörren
bakåt
NEDÅT inåt UTÅT
hemåt i min egen-
domligt
nertystade lägenhet
Där minnet fördröjer ett sedermera dis: det
är så dina ögon förefaller mig om natten
31
Här är slutet. jag
har hittat in
Rummen är nära
där Jag har tittat ut
I skymningen bildar människornas ögon
solitär
teori för nattens utveckling
mot samhällsäktenskapets sannolika våg
mot drömmens förlamande sändarmast
vars hädanfärd
frångår en närbelägen framtid
Jag har väntat den
och ryktet var falskt
Musiken upphör; där
finns många träd
Det finns inga ord
Jag har räknat dem
Jag har knullat dig
och vrider nu din fredsbevarande bild
tillbaka mot den obefintliga stationen
Jag har spelat en roll
och tonen var sann
Jag har studerat verbens
mörker för att
se
vad som återstod
i banorna efter stadens tillblivelse
som begrepp i ett sammanhang vi inte känner, jag
har dött
Jag har studerat mörkrets väsen i er frånvaro
för att inte bryta min ensamhet, vi
skiljer oss Något från varandras
strand
Det finns bara En
Ingen ser vem jag är
när jag har lämnat det offentliga rummet
Tågen är framme till sist
Skuggor sorlar på minnets perronger
Nederlaget var sant
Vi sprider oss i turistisk tystnad
som vind fläktar bort över parkdammarna
Ingen
kom hem
Men Någon är det jag ser
när jag betraktar mig i fönstrets återstod
32
DING! människorna gäspar sig upp
ur sina sängars frestelsemystik
Kvinnor sträcker sig mot bibelbak,
män mot stadens ekonomiska kompasser
Mjuka trottoarer rullas ned
mot värdestormens nödsignal,
Hopen Av polär besatthet trissar upp
sitt Ur till morgondans och politik
På katedralens spira tronar glad
Den Helige Andes vindflöjel
33
Jag öppnar en lucka mot världens
norrmalmstorg
I den riksomfattande gryningen
Jag säljer remsor av
historia
rivna som Barnets hackande gråt
ur hypotesernas outtalade vanart
av gymnastik
Vackra kvinnor slungas lesbiskt i komfort
Det är i ungdomen, jag har någonstans en kumpan
med ambitioner att skapa
"ett centrum för folklig kultur"
Vem är du? Namnets
undertext hör liksom verben inte
hit;
slingor
av en dylik ofullbordan
inleder varje annat ord kontinuerligt
med ett andetag hämtat från överdrivet
regniga parker där fruktbara steg av erotisk
tystnad
har försvunnit som en ensamt gestaltad identitet, så
glömskt
genererar tiden sin egen av-
drift mot vår avlägset bestämmande passion
Så är det inte heller
Vi sjunker ner i det där
Vi misslyckades; härom
talar inte något avsides tid-
ningspapper
Lågt
Mitt i en särskild vindfläkt
på glid
mot en annan svårmodig tillfällighet
34
Grå er tomma dag med all vår mättnad
men djupast ner i världen glimmar natt
av kyrka, brånad, hopp och dopamin
Viloreceptorer blommar överallt
i Stockholms undanskymda parker
35
O satsa din hustru på sanningens
tredjefemma av några få men desto
vimåstevaramyckettydligare sonatissor
etecetera som spetsar in sig på senare tid
Våga inte då
vada fugastolt i tömt kaninkoppel
hem till erotikens pånyttända brasa
med mindre det plantas
i å och bananer
till babyklass ett komma fel syrfälle
ifråga om vår relation till yster väderlek
36
Ytan
Vi måste
alla
dit
Att vara ensam i sitt spår
av infinit betydenhet
Jag spelar en roll på ett högre
plan av talrik himmel ajournerad
till nåna såna nära sära stratosfäröar i Palestrinas
vård nånstans på mittens rika sjö pladask va
Vem trår en å till marekandelabriskt efterspel,
ty då är klockan Ä i 12
Hur blev nu detta sammanhängande
Så vill jag ännu en gång åter-
komma till detta: att
barn är, öh, sociala varelser
Murkret har inte övervunnit unklet
Herren heter Googolplex
Du menar
Att göra upp med elden, det
är vågornas affinitet med lågornas
affinitet med lådornas affinitet
med vådorna därav affinitivt
som attan oaktat syntaxen relaterat
till sig självt, om någonting; sådärja
Vad var det nu som fan vi skulle måsta
Det spelar ingen jävla roll på salig Månens utstruktur
37
Så åter
en slinga
av allt
ljus
Att leva
trots
det, så
och ännu en dag av natt, bort-
sett från det sexuella
Så ändå en sommar
i vind-
löshet, vars
stokastiska vändor i trädens lindrika lövverk leder
den Ensamme till själva Ensamhetens enda
palatsfasad, ett världs-
omfattande försvar: genetiskt fönster
där tiden ryms, kamrat
Stalins ansikte vill visa sig i nästa ögonblick
och låta sin humor överskugga massorna som piprök
38
O kärleksnatt, vi
skall ej i morgon
mötas
och sedan aldrig
mer
hitta ner
till oss själva
som överskrider cirrus
Jag sätter mitt ord
i virvelblickens trappa
Och stiger upp till sammanbrott
Radar undan ditt rop mot en lysande fallskärm
39
Blondinen disponerades av
far, hon gav mig sprutor
Det var binärt,
såsom idéer fläktar från materien
Skalets frukt är läsarens beskaffenhet
Ah, bokhyllorna! de löste upp mig
till en idé vid samtalsfronten mellan Då och När,
analog med språkets underliga yta
40
Det
känns inte, finns inte
Det är som vinden, vet
ingenting
Om att det är ingenting
särskilt utom räckhåll
för ögonblickets tveksamme aktör
i denna bleka väderlek
hitom
samtidigt lika frånahanda stadsdån
Om att det är jag som säger det
Om att det är en gård här
med underliga fönster
Svarta av inga andra människors drömmar
41
Det är i portmörker: ljus, det
speglas: går
över gatan, i går, nej, lagom
kamera; tidsstilla då, ungefärskap, släckt
med universums-
blicken genom en som omedvetet andas
fyra decennier tillbaka, ett typiskt
brevbärarfel
På hjärnans
långsamma
vågor
Och utanförsvämning
Och doft med ett särskilt eko
– på gränsundergång till Östermalm
Det kommer inte hemåt mer, säger
praktiskt taget ingenting
i vestibul till ärendet, okänt
på återväg mot
gårdshusets förbisedda plåtslageri, som
nästan ändå existerar just
i dag, i månads-
vända för en tillfällig stadsdel, avsändarens
Vem sa det där
Jag tror det var så här
:att
i motgång
på osannolikheten hos en lätt trottoar
glimtvis i fönsterkvasarernas bortrad
– och sedan finns här ingenstans
Men tystnaden fattar sig långt
när den är här
och man går vidare
in
i vaken-
gång, det fanns lägenheter
här, vi lever i ett närmast
Försvinnande moment
med doft av ett annorlunda eko
42
Maria, aaah, vad sådant slag
och nedertrafik
precis i närhetligheten
den stund som kommer går
,förtidligar; mig artar den på tyst
dånstad,
gårdsljus, ålderdomsbarn; ding
– allt flyr det hängande på nåd till idags hyp-
nagogt orienterade bortanförstans
I principalton; domliga nollmonologer;
– vad menar detta?
Det menar ingenting
Det blir vid liv och tidegärd elektriskt kyrk-
stopp,
DÅNG
Källarbrud, jag är på väg mot dig;
källarbrud, jag är på väg till dig!
43
En sommardag i Kvarteret –
Min granne, Satan, bjöd
in mig på lite
matjesill med kokt
nypotatis, gräddfil & gräslök,
och kavring med riktigt smör,
därtill en heineken,
sen blev det två till
& lite till, & jomenvisst, vi
hoppa' inte över hutterna
heller
(Aalborg Akvavit)
Vi pratade om grannsamverkan
Han sa då helt
plötsligt att jag vill ha en hyresrätt, men
det vill jag ju inte alls
Hoho, ta upp det med styrelsen!
sa Satan
Sen återkom vi, relativt
lugnt,
till det det där med grannsamverkan
Jag förklarade helt ärligt
att jag är inte så där överdrivet
intresserad av det där
köret, kratta Gunnar
Ekelöf Om hösten & sånt? eller vaddå
Jooooo, komigen nu
Ja vadårå
T ex gransamverkan juletid hoho, sa Satan
Särdeles humoristiskt
Sen gick vi hem till
mig för att
titta på morsans
akvareller och
försvann bland skuggorna; nåja,
Fullt
så
tomt
Brukar det faktiskt inte gå till på Kultursödermalm –
(Så vitt man vet!)
44
Och det var före mannaårens
återglans i sexuellt kamratskap,
Ett hus med obestämda våningar
på malplacerat schakt
Och rangordning
fick oss att tänka undan
Vi möttes i solidarisk
villervallla; någon tjänade Revolten
På torgen utanför, i miljardärsklass
var det tidvis, alltmera uppifrån tills ögonen tog slut
45
O Dikten är start i panikens Låga
hörn med optiskt ansopad vindstöt
och man kan ingenting att göra åt det
Esteten vilar i sin korpfåtölj,
hon slungar behagfullt sina knäveck om varandra
November kikar in ur fönsterkorsets Norr
46
Att man får ont i magen
av sej själv
Där känner Någon Gång igen sig
Det är mycket på den växlande
stodens trottoarer, de
vagt
små svarta gestalternas identitets-
hopp mellan kvinnornas bedrägligt trålande förakt
och trosförnimmelser av schizolog miljöbassäng
till samma återståenden förvisade
i klorsyntax av annorlunda stämpel
upphör vid en mur av Ingenstad
och det är bara början
47
Gamla låtar blir
som pepparkorn i nattens trädgård
Öh
Vad
var det nu jag skulle säga
48
Litet stackmoln
Det är en
trevlig tablett, man
lider inte av den, tvärtom
inställd; utlagd
på himmelens
evighetsklinik för psykiatrisk tvångsvård
49
Så var det aftonflöjten,
katolskt är ljuset med aromer
av lägenhetsupplösning under svängig sömn
Det kan bero på regnet,
svalt som en årstid av korsbetraktad suburbitet
och en hel del rutinmässig samvetsprövning
Tågen hänger inte särskilt noga samman,
den upphängdes namn är Ingen
Jag försöker övertyga mig själv
om att Jag är intet, Gud är allt, och
kräver av mig själv att detta lyckas; därför
denna verbala kolorit för
synestetisk väderlek med underskrift av Alexander Luria
Tobak är av värde även
Jag sluter mina ögon helt kort och med övervägt behag,
mitt leende är hämtat från Vår Tigande Fru
med erinran om ordlös
dogm i vila: serotoninreceptorbalans
spunnen ur bakgrundens oberoende stadsdel, denna
beständigt
och flerdimensionellt begagnade text
Paus tulpanar upp sig
Här startar ett kortvarigt innehåll som en ballong
50
I kaffet sjöng
en stöt av överlägsen fromhet
med sekvens: jag hör
glädjeklockans röda pingel att det finns
STUP under borgarklassens flabbande tonår, alltid
något posithivt
Vi måste lära känna natten, typ
I dag: en bonus
i form av lugn och sanning, legendariskt
bottenfri bassäng av Indien med retorik
där bara ordet "delvis" har betydelse
51
I bostadsrättsföreningens final
:den oväntade trappan
:verbets grodd i anagogisk obemärkthet
Jag har vänt mig bort från jaktens friska andetag
och vilar ut i ett sympatiskt döende
Det var stereo befriad från Cupido med pilotton
Nu blir det en kopp kaffe under Logos, klasslöst
och konstant, jag
syftar här på Roslagsvägens vackra brus
52
Kungsholmens grönska säger rosenkransen, sunnan
vänder oss i andetagens tunna mellanrum
sin charmiga profil
vars mönstertid har anlänt
kananaréiskt från ett obeaktat håll
av zenit och tillfällig beskaffenhet samt ex cathedra
i personligt oansvar, att ALLT
utom
semester
är bara fullständigt meningslöst
53
Det finns en mening, säger du, jag
lystrar då till fågelsträckens vågfunktioner
Så är kärleken Abstrakt Begrepp
Stockholms lätta skorstensrökar
saknar varje stöd
i beprövad vetenskap och erfarenhet
I gengäld blommar 50-talet
Vinden går i barndom
inte minst på hitsidan,
minnesapokryfens påart
Sa du att det finns en mening?
Vi möter stunden i
gemensamt ljus, det var
en tjusig tid på många sätt
54
Det är när kvällarna fälls jag
stiger framåt för min inre blink, utanför
mig själv och med alla tillämpligare paradoxer
i minne på det obestämdaste samt ägnar mig in
mot det förflutnas framtida nattsida, stadsdel
eller ej: det är försvinnande om nästa
ögonblick bildar oegentlig semantik, jag
förhåller mig allt närmare trafiksignalerna
55
Jag fäster blicken vid en fjärrpunkt
och går dit
Här finns märkliga
skulpturer utan återvändo
Jag fäster blicken vid en fjärrpunkt
och går dit
Parken här har ingen mening
eller sol
På serveringen
beställer jag en räksmörgås
56
Det är rörelse och vila på försök, en fråga ställd i
förväg; i Stallmästargårdens sneda snabbskott
avsätter redan vinden ett undantagsförhållande
gradvis efter levnadsloppets hastiga passage ur
visuell bekantskap: jag är taket, du min trädtopp
57
Jag vet en hund som
nalkas, den är ingenting för er
Jag har omsider
internaliserat Jakobsberg
Där vinterklingar varje
händelse av härlett rosenljus
58
Det börjar luta mot förvildat medium
och regnkvällarnas återkomst i sammanhang med dig
planterar vårt grannskap i speglat mönster, jag
vet bara inget nummer för en angränsad port
som riktat mot annorlunda ålder stiger
vidare i oförändrad närhet till en stundande förklaring
vars ögonblick av utebliven vind och försenad samfärdsel
lyser av en enda oavslutad stavelse som ingen kan förstå
59
Det är just nu vi lever
Varför kan inte världens ende Ledare
författa sin beständighet
och likt en övendrivet omedveten bortanvind
underteckna ögonblickets alla vita löv med ordet Sålunda
Det är just nu vi andas
utantill
vad ingenting betyder för ett sydligt moratorium
av oförståndig mellanart
och utan vidare förbindelse med Nådeskarans Högkvarter
Det är just där vi måste dricka natten
Sålunda skall Kärlekspositronen utvecklas ekliptiskt
i mellanrymden bakom existensens röda semikolon
Så tar väderleken slut
Därmed furneras äntligt Jungfrudomens
finala väsensgarderob med hemlig eftertanke och Synkristus
60
Perfektion! uppehålla sig
i ljushastighetens
gudomlighetsbekräftande stillhet
Det finns inget slut på det
Som undulaten i sin brur, den
kvittrar och kvittrar, ger sig
ALDRIG!
61
Yin och yang såg jag förenade i drömmen
Tänkte då på davis cup
62
Herren andas ut
Massorna
driver
förgängelsens
turbin
Herren andas in
Haschisch
presenterar oss
för ensamheten
63
I ensamhetens vinglas
tilldrar sig ett mörker
Månaden ropar i bakvänt ljus
På överdrivet avstånd
nalkas
dödens förnekade sommarfågel
Människornas enda stad
brinner genom tystnad
Vasaparken sjunker i ett vackert ord
Aldrig
upphör
andetagets stund
Men utanför
ditt sannolika rum
beträder
vår gemensamma himmel
Sanningens grånande bangård under tiden
64
Finalia,
du är mitt hjärtas rosenrot
Vad händer när ditt vänstra ögonbryn
förtärs av kartografisk eld
Järnvägsherrens fångar, mänskligheten,
odlar egna existensen i vår underjord
En lustig general är jag
på flykt mot ödets torptecken
Tunnelfågeln sjunger mitt begär
och blåser östanvinden vilse
65
Jag har en flickvän
djupt i världen, hennes
namn är Sakta Matt, hon
väntar i en spegels halvljus bortom köttet
och låter mig ta del i hennes andetag av nattmusik
som genomkorsar väderlekens onda städer
och utlöser en ständig svärm av
infinit bedräglighet och pendelstjärnfall
vars blinda signalering återkallar Stormens Herre
till den finala galenskapens hundsprång mot oss, en
försvunnenhet likt ordalydelser i hennes vida leende
Så genereras fruktbar skräck på vandring,
försåtligt danas tidens landskap i exakt förvandling,
denna verblöshet är ensam verklig,
denna sömn förblir i helighet vår tända vaka,
denna oåtkomlighet magnetiserar
min bleka död, av tystnader gestaltad
bakom stunderna som klingar inom sunnanvindens räckhåll
och kallar mig till oavbruten, esoterisk möda, sakta matt
66
Stänk av död
i folkvinden
Senare nu,
hon röker tystnad
Med städer
i ögonen. Natt
67
Med en suck tar jag mig för pannan
Det här är ingen
väderlek
Likriktad med sanningstystnad går ur dagen
färdlandskapet
genom smärtan i mitt vänstra öga
vidare mot väsensstjärnan Smäleks underliga nåd
i hjärtformatens polykosmos
Hej du skjutne morgontok, låt
döden
dala
genom dessa meningslösa ord
Det är mycket sunt
men sant
fast kanske ändå inte riktigt riktigt
Ty vanan har sitt sammanskott
i värdekartans åttondel
av Barndomsleende i världen
som glimtar lik en offensiv princip
men stavas GRAAL i Månens dyra anlete
Alltmedan jungfrudomen fnittrar i din garderob
68
Samhället
förfaller
Ligor av
onödigt
ställförsvävande, men
bråd
pleonasm, omognad har tagit över
intresset för det intermediära, det
katalytiskt arbiträra
mellanrummet efter medial
kontext, och
därefter varje ömsesatt humanitet
varicketill
du vare fostrad under efemär bejakelse
som
irrealt inte därför lättar Någon
Gud
finns, finns
inte
Man accepterar det begripliga men
inte under större protest: jaså inte
Och infinner sig under närmsta utmattning
Så har vi sett på detta: tillfälligheten
och vanvördnaden av Dessförrinnan
i det här med övergiven stadsmiljö,
det behöver inte då vara märkvärdigt,
det måste inte heller vara nödvändigt;
vad är det då för
särskild
mened med att leva just i natt?
– Att inte vara en bland alla andra
men inte heller vara ingen alls,
att hinna in i blicken
och hinna ut i dag,
att drömma, drömma, drömma ännu mer,
allt ljusare, allt längre ner
i världen, sin, där undergången ler
så svart man ser,
och framför allt att
avskaffa tunnelbanan,
komma hem för ett enda ögonblick, dö
– och lustigt svinga sig över spåren
69
Detta ögonblicks befolkning
samlas under stadens skugga
Jag har ibland förenats
med ett egendomlighetens kollektiv
men därom vet förträfflig vandel intet
Ordens grå begagnare
ber till den äldre bebyggelsens
evigt obetalde gud
utan att veta om det
Alla talar med varandra
om sin ensamhet
Vinterstränder tycker ingen om
Jag har ibland förvånats
av tapetmönster
där Ingens lugna andetag gestaltas
i en själva tidsutdräktens inkarnation
som utraderar människornas
fullkomligt andra ögon, vänder
mig utåtsiktad in mot ryggens fönster
och färgar väderlekens ljusa zon
i riktning med barmhärtig frånvaro
70
Mobilen plingar av brist,
sen är det tyst en stund,
sedan kommer hela rasket,
skriet från familjelivets vildmark
genljuder i ett psykiskt universum
av gapande tomhet, solitud
"Du Spelar Apa!!"
Människorna skär sig,
huset skiner av oenighet,
mobilen plingar av brist,
sen är det tyst en stund,
sedan kommer hela rasket,
skriet från familjelivets vildmark
genljuder i ett psykiskt universum
av gapande tomhet, solitud
"Du Spelar Apa!!"
Människorna skär sig,
huset skiner av oenighet,
man tappar sina ansikten, antastar
varandra med profetiskt långa stavar,
far kastar dottern i brasan,
hon kliver ut igen och begär tietusen i skadestånd,
ack vilken pinsam julafton! inför hela svenska folket,
det kan bli så där, om man inte tänker efter
före och så där, glömmer
Gud; livets oerhörda skönhet; är den
nog för Auschwitz och ett typiskt, helt
väsenslöst
jävla gräl, bara ett
av tietusen? ja det tål att tänka på
Men ärligt talat; jag bryr mig inte över hövan,
jag är så glad att jag är sinnessjuk;
tietusen är förresten ganska rimligt,
med tanke på
omständigheterna
och så där; jag dricker kaffe nu. i
oförändrat
nattlig
solitud, en
säng med ljuva femtitalet
kuddar, ensamhet
där livet återgår till vanlig hosta,
världens oerhörda skönhet, lite sånt
71
För mig är det en omvänd eld
att vara
landskapet, den evinnerligen
återkommande
intagningen
i de inomhusliga värdesammanhangen
Jag bringar fåglarna Kultur
för en semantiskt skymningsgård
Skuggor ur det minimala
följer det beständiga sned-
steget, jag menar inte
turordningen, den
som låter orden
tömmas
efterhand som inget
upp i bildens odelbara självsynkronicitet och
vind, till kartläggning försenad
i riktning mot sporadiskt Tecken
och marknivåhändelsernas ögonblickliga arkitektur
72
Jag öppnar en lucka mot världens
torg
i den riksomfattande gryningen
Jag säljer remsor av
historia
rivna som Barnets hackande gråt
ur hypotesernas outtalade vanart
av gymnastik
Vackra kvinnor slungas lesbiskt i komfort
Det är i ungdomen, jag har någonstans en kumpan
med ambitioner att skapa
"ett centrum för folklig kultur"
Vem är du? Namnets
undertext hör liksom verben inte
hit;
slingor
av en dylik ofullbordan
inleder varje annat ord kontinuerligt
med ett andetag hämtat från överdrivet
regniga parker där fruktbara steg av erotisk
tystnad
har försvunnit som en ensamt gestaltad identitet, så
glömskt
genererar tiden sin egen av-
drift mot vår avlägset bestämmande passion
Så är det inte heller
Vi sjunker ner i det där
Vi misslyckades; härom
talar inte något avsides tid-
ningspapper
lågt
mitt i en särskild vindfläkt
på glid
mot en annan svårmodig tillfällighet
73
Jag går omkring
med fotografögon
Tittar på de vackra
flickorna, helst bakifrån
Söders brus omger oss
med tusen möjligheter
Utom räckhåll, själv-
distans och pengar
Det är vackert väder nu,
andetag i frihet
74
Och hennes vänstra ögon, nu igen
Se här är källargnistan
under tiden
Vem tänder vimplarna i människornas
ögon
Jag vet, det är Maria
Hon gör mig lätt om hjärtat, lätt
i takt och ton med Vasaparken i mitt huvud
går jag omkring bland gatu-
substantivens
infernaliskt grå planteringar som
oavbrutet kastas hit ur det förgångna
Lägenheten kommer även hit
Barnet gryr i mammas garderob
av skingrad väsenselegans
Mitt liv, det var
förjävligt,
nu är det slut med det!
Det artar sig
till nattmusik
och romantik
Det vandrar,
portättet,
för min inre blick
Det går mot nyår
denna julidag
i det förgångnas skugga
som gled mig inåt i mentalkontext
av kärleksundergång och Sakrament
Se här är Hon
Se här är Ögonen
Se här är smällarsvärmen, rotad
nedom
tidegärdens oförklarliga sonatform -
75
Grå dag med all vår hunger
efter förberedelser till flykt
Sanningen är dyster
såsom i en dunkel bibel
Människorna gäspar
sig energiskt upp i ändamålens enfald,
sträcker sig mot underhållningsbranschens
magnecyler, smiskar
demonerna med arbetslinjens krucifix
Plikten framför alla
Hot går hem
I fönstret blommar ensamhet
Jag räcker fram min hand
till någon syndfull helikopter
Vinden: en tapetsyster
mot väderlekens vägg
Jag är nyansernas önskare, furnerad
med betänklig självtukt
Non serviam!
Å herregud, jag
skriver din
lod-
gröna stam på den försagda mur
av hypotetiskt grenverk
som löper likt en
signalerad skådebana stadd i full reträtt
mot erotikens taktfullt grymma kabbala
Land du förbannade,
ditt namn är
Utanförskap
76
Jazzdotter, ge mig
dina höfter
Jag har tillfällen
åt dig
Det är katastrof
i världen
Döden nalkas
mycket långsamt
Men kärleken
går snabbt
77
Mosebacke
ligger närmast Gud
78
Kommer dagar då metallisk återklang, att,
oavslutad, livets mening
hör inte
hit, lyssna på sitt
eget radiösa teckenspråk, det
ohemställda, det
bacchanaliskt väsenslösa allegorion
i världens rymd av således hädan
STAD AV LJUS
Vad montagnerar å final de breda vägarna
Vad är det för en underlig sonat vi hör i höst
79
En kväll, söderöver,
där alla träd står vända åt fel håll
kommer svaghet plötsligt över dig
som en kall vindfläkt i nacken
Många år senare
ser du just den vackra vägen framför dig
En bild av livet
Så följer mig belysning
allt längre in i mörkret
som tycks utan ände
Så dör jag in i ett beständigt ögonblick
och lämnar svaghet bakom mig.
80
Halvsanna män går in
i hissarnas bakhåll
Berättelser kan börja
Ingen läser staden
som jag skiver
på den andra sidan
för de enda kvinnorna
i kärlekens befängda skugga
81
Jag söker nattens ensligt gungande synkop
i erotiken, dit vår kransbefolkning vallfärdas
Vad ögonglimmer ej betyder för ditt själv-
herbarium av inexakta liknelser må under-
Balanseras med en Stjärnas svunna uddar,
väget till vårt hemska folks panikavstamp
Mot singelsvängens landgång bortom södra
universum leder ingenstans, precis som verb
Av otillräcklig snedbelysning internaliserar
i Skymundan väderlekens dagligaste resultat
82
Oho min Smiskade, jag bjuder
ansiktssyra, utsökt makadam
Till vägen mot nylonskapet
som vinkar i vårt oerfarna
Nufjärran, där Fågel Penis
rullar på sig solnedgången
I speglarnas dal, där ej endast
John Wayne snurrar med geväret
Ensamhet, planterar jag en
jungfrukälla melankoliskt halvvägs
83
Men varför har en deuteronormerad skugga
av kastad väderlek försenat flickans tolvtonsblick
På avdrift genom fruktansvärda år av skogsbryn
längs ordfält perspektiverade mot ansiktslös
Mandorla; ett konstant bekymmer må traderas,
vi andra, lövgrå, stavar TILLKOMST! – panta rei
Med högljus dödsförsedda under eftermiddags-
valven mot en stenstad av polär förträfflighet
Besannar vi varandras åternamn i stoft och så-
ledes förrunnen vanmakt bakom nådens polka
84
Medan jag ändå har en lugn gata mellan ögonen
passar jag på att generera vackra flickors leenden
Som förtjänar buteljgröna glasögon på stranden
och anorektiskt vita björkar framför ångestfyllda
Skogsbryn längsmed vandringstågen under särskild
beundran, framställd med en särdeles mental teknik
Begäret är förtvivlans moder, inte sant, vi delar
bröd och vin, o kära systrar, under vattensvala valv
Till slut är sinnesfrid, så långt från ungdom man
kan nå längs snitslad bana genom korsskogen
85
Stockholm, det är ensamhetens breda gator
med sommartystnad såsom ingen annanstans
Bebodd av skuggor cirkulerar vattenstaden
på klippor av synergisk hägring och bestämmelse
Till gradvis altitud med resenärens Mästarhiss
från ord mot bild; man vilar sig på Confidencen,
Begagnar sig av bruten prosa bakom lodat berg,
en brottsling väser: akta dig noga för Nockeby-
Tåget, ja akta dig noga för Nockebytåget, på
Nockebytåget
vet man aldrig vad som sker!
86
Tallbrant stupar måndagkvällen mot sin relevans
för människopaket som vaknar upp ur pendeltågen,
Postdestinerade till köpcenter, dumt familjeliv och
väderlekskonversationer under toleransens skynivå
En okänd Faktor tumlar bort i mörkergrönskan,
ungdom undandriver av och an i Rågsveds gräns-
Kriminalitet: ett ord jag inte gillar: "frånvaro", det
förleder oss till smälek och förvirrade abstraktioner
I press och halvdan månad av erotisk galenskap,
man sneglar Faktiskt vinden hellre bort i kyrka då
87
O bordslampa
i musikaliskt vardagsrum
O lägenhet,
den kolorära mikrokosmen
För mig till sitt öga
med förgreningar i berg
En hustru kommer in,
Vad Är Det Frågan Om?
Det Brinner! svarar jag,
då blir det janssons frestelse
88
Det finns en mening
bortom horisonten
Alla vägar bär till
Rom och Coca-Cola
Ett skimmer av beständig
erotik förlänar
Ditt leende mitt ögonblick
som innesluter väderleken
Över detta marmorbord
där bara ensamheten sitter kvar
89
Här är fotomodellens underbara kropp
i byggnadsställningar, artilleri och taggtråd
Väsenslöshetens monokroma undantag
från sekulärt dekorum fäster stunden Noll
Vid eurytmiskt eftersläp av ljus melankoli
som i ständig natt av esoterisk nederbörd
Befolkar gårdagsbiografernas distrikt
med onda avsikter och därmed likbetonat
Nonsens; ingenstans är kärlek, bara nåd
på coda stadd mot Parkernas november
90
Vem ser var inget händer
denna eftermiddag under moln
Perversionens ockrahus
skymmer glädje i mansardtakstolar
Detta län har konstruerats
av ensamhetens vintergud
Här finns utsikt och historia,
förfallen temperatur
Ett barn leker Döende Svan
i den centrala garderoben
91
Där man går ner i stan
blir sömnen ljus av överraskningar
Som hinner in i alla thetaner,
gestaltar sig vid en bland oss
Enda möten äger rum
bakom annat deplacerat fönster
Som med synoptisk avdrift jämsides
skenar i trafikens klockarkad
Till halvinnantimmens avslutning
i arbetslinjens överskritt mot realogen under vindens notblad
92
Det är en grumlig ström av sfinxögonkast,
rostiga spikar, avrättningsnischer
i bekanta drömhus
Det är Atlashusen under jämförbara vykort
Det är här och där, i
skymningen, jag bor
och tänker på mig själv
i ständigt detta ögonblick
precis som alla andra
som själva bara nästan finns
En kvinnas historiska rop kommer fram
till Månens oerhörda spaningsbil
som vandrar genom husen
över ett behagligt rykte
Och då har det hänt
någonting igen
Det gör det hela tiden,
vare sig vi glömmer eller arbetar
Vad otäckt och begärligt
livet är, i synneret
lyriken, de mentala glasskärvorna, dessa
dödligt uteblivna väsenskorrektiv
som flyter på sömnens underbara skitvatten
93
Vad betyder ord
för gårdarnas fördrömda hastighet
Vad betyder sensommarens
alla nätstängsel för vår frivaro
Vid en främmande infart står en tyst
kiosk ännu kvar sen barndomen
Ingen betänker
den spridda stadsgrönskans vardag
Korthugget meddelar gråsparvarna
varandra den senaste väderleksrapporten
94
Stadens tysta gator
avvaktar kvällens regn
Längre bort är trafiken
tom, där finns inga människor
Ett rop av förvåning
hördes från en gård
Någonstans
är precis överallt
Men bara just här
tittar ensamhet ut genom fönstret
95
Befoga mig en blick, förlora mig
till gårdsindustrins akustiska dans
I artens leendesynkrona skugga
mister varje vågat Ur min skuld
Det kommer park i ögonblickets
vådavind: ett skott av grå sommar
Försöker, afrikansk i åthävan, en
superfågel simulera källarstråk?
Mademoiselle Canasta heter du,
det ser jag på ditt vänstra ögonbryn
96
Hon strök min stad
med vindens ögonbryn och frågade
Vad menar du med sexualitetens äggmonad?
Jag satte handen till min panna, den
blev kvar som en staty
Trafiken stannade i fönstret, mitt
i kullerbyttans grandiosa deflation
Vi hörde ingen Skostensmästare ta hissen ner
Jag lyfte mina tunga ögonlick mot flickan
som log en rökring mot mig; vem
av oss förstod
att denna stund av oförändrat brus var livets mening?
SVISCH! Nu är vi båda här igen
och lystrar ett gemensamt barnarop från gården
97
Det är en dag av smälek
Gud planterar
barmhärtighetens skuggor
i våra onda lägenheter
Närsynt, mycket konkret
sträcker jag mitt Nedantill mot universum
Stjärnor dalar som försäljningssiffror
Det blir en natt av plötslig morgon
Trafiktangenter brusar vänligt hitåt
från skolmassakrerna vid horisonten
98
I gränderna växer skuggorna som friska löv,
flickornas ögon brinner av natt,
ensamma träd väger sommarens intryck
Den lugna trafiken passerar svalkande förbi,
långt långt borta hägrar en plage,
blå chimärer bärs fram av fönstrens andetag
Flickornas vackra blickar undviker ensamma män
som vänder sig om efter dem
med mörka ögon och något snabbare andhämtning
99
Hon kommer som en vind, åhej
Då blir man stående i full
förort mot de ödesdigra nätterna
Orden kommer
efterhand, vadå? hon
säger någonting om
vad som helst men inte kärlek va
Han lomar bort
Då blir man till sej som man säjer
Mot väderleken bortom hippocampus
öppnar sig ett vederstyggligt fönster
Där kliver man i armod ut, går
fram till henne som en vind och säger
"Betrakta Mig Från Andra Sidan!"
Och det gör hon
Sen går vi hem till sagans land och firar
vår gemensamt vunna framfång med banana SPLIT
100
O timmans djupa förhemligelse
i ötidsår och svart passion
O samtalslust
Den får oss att tiga
Jag slår upp mitt vänstrra
ögonbryn mot blicken i vår närhet
Det är
mellan två, i
fjärran
susade morgondagens pålkran
Det fick jag från "above"
som drog in den gammaldags rullgardinen
Herren
Ande
pockar på gården, pickar
mord ur det mäktiga spektakel
västerlandets undergång samtidigt
beskänker vertebraterna med sannolika undantag
såsom Nordan svingar fosternesjordens kust –
Från det många till det ena,
det bara alltför sena –
I världsklämtan bidar tonsättarnåden
von Händels molto allegrante
skälmskt i all skolkborgerlig tröttsamhet –
Men det finns en högre tideräkning
Dödens klocka skall vår skola slå
med undervisning: hela världen
Och när, bäst och slutligen, det blå
sammanlägger sig med röda
steg
mot sanningns minut
är det kanske dags att gå och lägga sig
101
Så har åter en sommar slagit
upp sin kupol av lysande stillhet
över den del av ensamhetens
stad som ännu stannar hemma,
internvind dansar och gömmer
de lummiga skuggornas ansikten
På tillfällighetsstundens nedåt-
väg som sluttar svalt och ständigt
vänder sig Någon om och upp-
täcker grönskans milda dominans
över allt som skiljer de lugnt
ankommande husen från varandra
Så har åter en sommar infunnit
sig i ett enda stående klockslag
i trakten av en tyngdlös mänsklighet,
synkron: den upphör nu koncentriskt
i gemensam siesta; och där är till
slut bara grönskan delaktig
Vem står inte främmande inför
alla dessa fönster varifrån man
i nästa nästan samma ögonblick
mycket lugnt betraktar sig själv,
vem står inte frågande inför
väderlekens byggnadskonst i norr
På sin väg in i det tillfälliga vän-
der sig Någon mot dimensionen
vars namn är Bort och inleder
väntan på absensens bildögonblick
sakta överflyglat av dova moln
som förkunnar ögats dröjande lätthet
102
Jag frågade,
är du lite ledsen,
då såg jag hennes tysta gråt,
blev lite ledsen
Och vi steg upp till marken
och vi föll ner i himlen,
o heliga incest
Hon sa,
du har inga känslor,
jag är avundsjuk på dej,
du är starkare än jag
Och vi föll upp till marken,
och vi steg ner i himlen,
o heliga incest
Jag sa,
jag orkar inte
bära känslor på min rygg,
jag är svagare än du
Och vi föll upp i himlen,
och vi steg ner från marken,
o heliga incest
Hon sa,
det är för varmt och svettigt här,
låt oss gå in i skuggan,
sluta våra ögon,
vila i varandras leende
Och vi föll ner från himlen
och vi steg upp ur marken
o heliga incest
103
Det var i kvarter med
spänningshjulen
och de hÖgt
intillande verben
snett ned
mot
det blå tornet, eller rättare sagt –
Det handlade om –
Att inte förklara sig omlott med
Dödsfröknarna
i detta kvarter! – och fallendekvot med
spänningshjulen, gårdarna
tillända; jag borde ha fortsatt här
men inte heller där fanns tillräcklig mening
Det var i sådant manér,
det var i kanal med spänningshjulen
och inte heller detta kvarter, den antalades,
att under vÅgOr finna sällsamt mästerskap med hösten –
Det var så att säga något annat
Det var i fas med ankomst och väderlek
då hemlighet öVaS i sjunkna vinklar
där icke mer man Förstfödd nu
i sedevara kom till fängelse
104
Nattvind försätter rummet i temporala svårigheter
och inleder människan i frestelse till segmenterad
tankeverksamhet mot bakgrund av exakta sjärnor
varpå en virvlande stadsplan har fixats; mellanrum
konstituterar bibelsända talesätt vid immanensens
förvända tomrum av en social besatthet, rensad
från autentiskt blod och överväganden i tystnad
Med avund bakom örat infinner sig Gestalten,
ingen vet ur vad sammanhörighet han har förfallit
till snarlikt främlingskap för Ågestamannens identitet;
kriminalsyntaxen måste uppdateras; barnen flyr
i fasa för ett korrigerat moderskap; på sextiotalet
var det sving och vänstertrafikantisk yra rådde,
en Annan ville räkna med att vintermolnen stannar
På det hela taget lutar våra kyrktorn obetydlligt,
i morgon är ett eget väntrum i finalt kontinuum;
Gestalten, var det! speglad synd är dubbel varning
för det Mesta Spelet inom ofaldens bestämda ram;
i mån av sanning äger vi förbittran intill värdetalets
flammande karharsisbrunnar bortom nattens tempus;
den sovande återvänder sakta till mystikens bädd
105
Dagar utan betvingande moln
bryter inte landskapets menedstystnad
Här finns inga människor
Av lögnens hastigt passerande tåg
besannad är den lugna kromatiken
som driver lik en timlig avsikt genom
ångesten som vi har lämnat bakom oss
Sådan är den frånvarande nattens väderlek
Vingslag bildas i en tvivelaktig rök
där obeständigheten hos en sedeslös betraktelse
dröjer under väntan
Jag skrev den på en annan genomresa
Hastigt
överkorsar nu en omedveten vindfläkt
dessa blinda ord av utestängd förklaring
106
Det är gåta i dag
Världen bor i himmelen
där ingen ser
vad döden kostar
i form av nåd och självmotsägelse
I drömmens nästan obekanta höstkvarter
ökar fönstrens antal gradvis
Kromatik av farlig oskuld
stiger i min nästas underliga trapphus
Jag måste säga att jag lever
Horisonten stryker sig likt fågelregioner
mot violinsonatens tredjeben
Väsenslöshet
drar som en fläkt av den exakta nationalekonomin
genom ensamvarons grå kulturlandskap
Väderleken är tangentiell, sen
skymmer det
Här följer ett diskret kontinuum
av parallaktisk tystnad
riktad mot en ortodox version
av meningslös förblindelse i trakten av Arkturus
Herren talar inte annorlunda
107
Stimmande form genomlyser den bortanför-
mänskliga efternattens allegoriska hus, där
återsubstantivens obetidade andar övar sin
gemensamt djupt nedåtorienterade orkester-
svit uppbygd av otrons asymfoniska satser
Vi har inte tak över huvudet bakom Italien;
stjärnorna framkallar sig själva inom ångest-
skuggans räckhåll sina hemförlovade gestalter,
de ser oss; de vet oss; de upplöser oss
med nåders innantäkt av övertygande minut,
Ett andetag av extern förskjutning, samtidighet,
förklarande grå kronologisk belysning av sido-
beläget aktivitetsindex; så avsides ökar med
oledig tonart väggarnas olycksklingande
blom! en strömmande formula avläser oss
108
Bilen
bilar
Det är i sjäva
tutet
bilen
Blir på riktigt bil
109
Linjar, se
sanningen
i det synkreta;
kontrollera universum,
ditt redskap
i Ögat,
det minimaximala
ljuset,
och mörkret
täckt av ett ankdun
och ett ankdun
i gråaste gult,
i vitaste svart,
i grönaste grått
110
Sodom och Gomorra
Betrakta sexualitetens
oerhörda skönhet
Sodom och Gomorra
Regin är synnerligen
professionell
Sodom och Gomorra
Den ljuvliga censuren
är genomskinlig
Sodom och Gomorra.
Världen är en show,
vila i häpnad
Sodom och Gomorra
Det ligger i USA,
där pratar alla svenska
Sodom och Gomorra
Flyt ut i musikens
erotiska trance
Sodom och Gomorra
En ensam ynglings
dröm blir alldeles sann
Sodom och Gomorra
Världens undergång
spelar ingen roll
Sodom och Gomorra
Sinnenas rike
väntar på dig
Sodom och Gomorra
Härifrån till evigheten
är det inte långt
Sodom och Gomorra
Vi är nästan där
111
Rättmusan
Man säger att hon luktar
Ljus, vad är det här för kandelabert nollprat
Valutadamm betäcker marknadstälten
Superstjärnor dippar svenska talesätt
budomlott
i pepsicolaflickor som har
klockats in från Stora Glömskan
Här kommer en filur med bothåven
En gammal dômikon på Månens väcksida
besedlar oss i nattens tunnelvåg
men önskar majeutikens undergång tillbaka-
ledes i fanatisk aria
Det börjar likna någon flygolycka med Knäppupp
Mediciner slingrar sig
mot Curação längs fonetikens vertikala ledstång
Herrpubliken jublar
Violinsonater glimmar som en
avdraperad slipsten i förkastlig expositionism
Såningsmannen stavar vidare i dådens bibel,
därför minskar inte världsbefolkningen
Ja ni ser hur allting hänger samman
så att man kan bli nästan arg!
112
Flicka, du är söt i rök
från ögonvrån där jag turistar
längs Europas huvudstäder
externa i Förintelsemuséernas fragrans
Vad säjer du om en kopp kaffe
Månskensnätter bakom detta fönsterljus
forceras universums kopparport
i varje ögonblick du existerar
Det spelar ingen större roll att det är vår
Vi äger ju varandras uppmärksamhet
Extratemporala lägenheters översinnliga fusion
i tomma intet, hörrudu, det
är så gott som
Kaffe, jag
lägger illusionen på ditt bord
och mediterar på min stora ensamhet
113
Så går det till i staden, att
det alltid flödar
Förändringar i murförbanden
driver ensamheten framåt
genom tillfällen av olikartat ljus
Man lämnar kroppen då och då
Man tänker på de sociala sammanhangen
Vit är Lågan, okänd, hastig
av ett järnvägsnät i verklig mening, därför
stannar frågehörnen upp i steg kring hus
och kvinnor utan mening går förlorade
med automatiserad kompetens
för våldskalenderns återställande, ni ser,
jag syftar här på oförskämda suckar
Fjärrtrafiken fortsätter igen
I promenadens hitomväderlek
fördriver jag mitt namn till vackra glimtar
av Tillfällighet på glid mot
det röda bortom Gamla Stan
Med ljudens gång-
art, mellanrum av seroton befrielse
till lyktradernas kringkast
andas skilda hastigheter synharmoniskt
Envar sig själv ton
114
Otvivelaktigt var hans förtrolighet med överdriven
gatusten & sådär besläktad med tokiga talesätt om
peppar peppar
Lövfällningen, och däremot: den rena grafiken,
det var på sett och dis en park i ystert morgonregn,
en ögonblicklighetens oåtkomliga
metaforlighet inom värderamen för det symtomatiskt
otillräckliga med avseende på flakvenserna, precis
som radio, vilken som helst, i slutminuterna efter
inledandet av gårdagsljus med vårgas i kontempelt
samlag
Kyrkklockans träffande vibrationer finns
Det gör även ingenting
Först
här
kommer
sist
Verbet som försvann i aftonsången
O barneT leker Annorlunda-
lägenheten våg i våg med pantomimstuk på ETT gung
115
Det är på väg åt lätt håll: egendomlig
tystnad under timmen av
semester, långt bortifråååån, ett
nästa försiktigt andetag av
Dej, flicka, du är mig var-
kunnad i resenärens natt, över stjärn-
stationers gula tegelhus, i ådrömme
vill jag sända hem åt dig
och dela dina händelser med ingen
Här finns en ögonvändigt
länad lägenhet för stunden, post-
katolsk, med
slinga genom rökelse och thriller
Här finns hemlig temperatur
I denna trakt har Mörker sydlig fruktbarhet
116
Vem står så ensam
på gryningens torg
& röker sitt leende
till slut,
inväntar
skottlossningen i dina Ögon
117
Ensamhetens nattliga gård
med sörjande lyktor,
regnvåt asfalt
Och helvetets enda grå
källarfönster,
ett ansikte där,
hålögt
Incestbarnpornografen Någon Någonsson
rabblar sin amerikanska knullhandbokshylla
baklänges
om och om igen
i evighet
Omen
Lustbejakelsen och västerlandets undergång
Natt utan gryning
En kvinna skriker och skriker och SKRIKER
Men någonting här är inte sant
Och vingarna,
vingarna,
de ofattbara vingarna,
de stiger i ständigt ett och samma ögonblick över hustaken
och kockklang från gården lyfts
Gud är större,
Gud är större,
Gud är större
118
Kring ensamhetens torg
församlar mig
arbetshusens vanmäktiga ansikten
Fönstren hyser inga fåglar
Jag betraktar Månens meningslösa ord
som begränsar länet
Klockslagets inåtvända skugga bärgar vittne
om ljusets befriande lekamen som förtär oss
men jag spanar inte efter vindens uteblivna kollektiv
Det är en arkitektmiljö det här
På motorleden bakom alltihop
passerar trafiken som ett ständigt leende
119
Det finns en rökruta vid sjukusets entré
Alltid
någon
anledning att vara lycklig
Man finner sig tillrätta
i sitt liv
Man sliter kapuschongen om sig
i eftermiddagens snålblåst,
betraktar de hyggliga taxibilarna
vars fönster speglar ensamhetens
höstliga svårmod
Sanningen kommer tillbaka
Patienter dör i kulvertsystemet
Satans övriga inkarnationer
vallfärdar genom kroppen
Där är det redan natt
120
Lövfällningen tilltalar mig,
den får träden att börja sända
Det är mest en oväderlik musik,
förbi mot ett ensamt aftonfönster
Varstans i fjärran kvarter, så
drömt att befolkningen ändras
Och en kvinnas ansikte bildar natthimmel-
bakgrund i mina slutna ögon: vid-
Öppna mot en dag i morgon också,
den är lika mörkerlysande som Du
121
Dag är männens
Substantiv och svag
övergår i solhembana
tid
vårt besannande för-
stånd att meddela vind-ingenting
Jag har komet i ditt ÖGA!
Det betyder
Mot nattblom stiger som i trapphus-
fönster kvinnors egendomligt rena erotik
med glans av en svunnen undergång
122
Vem är jag, vad
vill jag
På kvällens lugna gatas
interimistiskt
?
guppande avstånd hänger någonlyktorna
Jag har bara stenansikten själv, men
eftertanken, rengjord med problemlösning
hinner in mig där jag står och svajar
kroppsvikten av dessa ord
Ensamheten börjar
123
Tid bestiger vitterhetens murar
Var fick jag det ifrån
Vad säger steglitsan
Hon är så vacker
Trevande bland mina känslors glassplitter
finner jag ett korn av sanning
Det liknar ett fragment av Pindaros
Man tillbad ett centralt ägg
Vad näringsliv på andra sidan hundskallen
består av ligger höljt i belladonna
124
Min önskade, du är för mig
vad nådens
senap
betyder för en tidig ålderdom
Ultravågor från en svinnande Förmåga
sensibiliserar föga
vittnen hem dessa bibelord
Världen är som köksgolvsmönster
ådrad av arkturisk aftonglans
Man blir som barn på nytt
och kommer in i himmelriket
Man blir som död på nytt, man
får en blick som svarta solar
Lägenheten går omkring i dina lätta steg
Min önskade, du är för mig
vad tysk
höst
betyder för den svenska sommaren
125
Det är för närvarande och annorlunda tyst
fågeleftermiddag, del-
vis duggregn på en annan plats
än vardagstalesätten långsamt medger
Inga skuggor färdas här
En medeltimatull är norröver, så
ovidkommande för folkhems-
tankens avdrömmade stund
att morgondagen förefaller sluta blåsa
Empiriskt obesannad tankeverksamhet
förbereder Intets löv på drift i nödbuskagens
envist återuppstannande kamouflage
Var börjar väderstrecken?
Ingen vet var skuggorna har tagit vägen
Ögonblicklig som ett nätstaket
bemannas denna väderlek av allmän frånvaro
126
Du tog min oskuld i din mun och sade
Spaghetti, hörrudu, det är väl
nästan ingenting att tala dalmål om
på sats mot den yppersta domstugan
Och nattlöv föll i förbannade tapeter
Jag tog din stjärna i mitt våld och
viskade med röst af endare gotik
Förvisso inte heller det, men sedan
Då gick vi hem till varsin garderob
i nästa rum där faster Herre torde buklanda
127
Jesus
Där är han ju
(Det är Aftonbladet också;
DET
är professionalism
av internationell beskaffenhet!)
Herren brinner för det mesta, kallar
till sig våra pornomoderata barnslingar
Men vilken förtidspensionerad konsument
(PLING! Kassabibeln stämde tack och lov)
Och nu? Tja, brödet
(vem är detta?)
smakar också Fenix
I övrigt är det mesta liksom väderlek
Molnens grupprumba går runt i åttor
På väckelsemånadernas blodomflutna torg
utvecklas handel
i godtycklighetens mellanrum
Exakt som dikter står giraffen på sitt podium
Balanserad i ett knyckigt provisorium
går en parafilt beräknad professorska vilse
bland sina monosocialt moderna byrålådor
som åker ut och in
reumatiserade i terroristisk otakt
ungefär som allmänhetens andetag
Ja livet är så tråkigt
Sorg
infinner sig
i människornas ögon
På dödens bord
anordnas
ledsakrament
i oupphörligt växlande kombinationer
Svenska Kyrkan arvoderar Astrid Lindgrens knarkbekännelser
Regeringen är tolerant
Här kommer Vattumannens Tidsålder
Men ingen psykopatiskt godtagbar estet
vacklar i sin världsberömda övertygelse
allt närmare
en misstänksam cypress
på tavelramen till österlandets solnedgång
128
Igårsonaten av Prokofiev
må sluta med en jävla sats
:o(
Det slår mej dock
Det finns så många tanter slag i slag
å nästan detta hörn av herrenguds-alltet
att det är möjligt
att det är sant
De står så gott? som
ont!
fort! Tomt! analaverade
Per ton-arter
av
Vasastans dekorum
och stampar takten
PÅ UNDERGÅNGENS DÅ-TIMA PARKBÄNK!
:o)
129
Jag hade tvättstugan, mötte där
henne, hon som bor i lägenheten
mitt emot, p-
rulleknullisen
(Man har ju alla hennes filmer, det
är nästan lite jobbigt ibland,
om ni förstår vad jag menar)
Hon morsade glatt,
som alltid
Fem minuter se-
nare fick jag en idé
Och gjorde upp en plan
Den satte jag i verket
redan samma kväll
Ringde på
Hon öppnade
Hej, du blir inte besviken…
Va
Jag skulle väldans gärna vilja
älska
med dej -
Det var ett skott med laserprecision; kom in!
Och där blev vi hela natten
och långt in på dan därpå
och lyssnade på bach
och spelade canasta
med pärona hennes (dom
liknade Helan och Hal-
van; konstigt...!?) som
tillfälligt var på händel-
sevis besök
Dom var också jättesnälla
130
Jag och världen
blundar mot varandra, vi
trivs fint ihop
Det är en dag av syster-
skapelse hi hi
Jag känner stor förtvivlan
av existentiell natur
Lycka, det är även
50 kuddar i sin säng
Mycket här i väderleken
är förvånansvärt enkelt
men man kommer på det sent
Så där ja
Nu öppnar jag mitt fönster
in mot väsensgarderobens mörka dag
och låter bilder komma till mig
131
Nu har jag lämnat nattens biograf
och parkeringsplatsens
dröjande familjedrama ledigt bakom
mina ögon, onda av medmänsklighet
Jag har i allmänhet rivit
mitt bibelstorn, där Fågel
Ångest irrade mot drömkällaren
i små pendelvindar av erotisk monomani
Så måste jag äntligen glömma mej själv
och bli Ett med Alltet, det
ska väl inte vara helt omöjligt, jag
menar, visst fan är väderleken schizofren
132
November; Mörby; jag
har ont i huvudet, och här
ligger nu
Hemköp, jag
stoppar handen inom
byxan baktill, alltid
voltaren till hands, med
sorbet
i sinne, apart
som granat-
äpple, går jag vidare mot
världen
133
I Stockholms gamla
sena kväll, en
Tuloskylt, halverad, nu
stängd alldeles
Liksom en tanke, sidledes
mot sociala sammanhang
kring många år
av ensamhet, naturligtvis, men även
annorluna vals, man känner kvällspress, av-
tryck på förvånat grannskap i det efemära
undantagstillståndet Liv
Att komma hem är ganska egendomligt överstundom
134
Jag känner stor
förtvivlan, halv
i bebyggelse med
återkomst inom en
förbisedd kontext
jag för övrigt ändå
utelämnar, men
det är så levande
O Dalagatans revi-
derande belysning, vad
den luktar gott!
Ett minne
sneddar
baklänges
Denna skönhet: suicidal, förvisso
någonting att
länge, länge dröja sig intill
i skuggan av trafikens avståndsdån
135
Det är för det innersta så
att jag har gårdat på mig denna
radiosekund intill sömn att falla
sju, tre... hämndförsenade lyktår
högt innanför mig själv, dock
bort i kanalens egenbrunn, där
eftersvindel av en sista måndag
med ögonvända i glimtande skum
bebor mig ut suicidavsatsen, an-
stundar såsom under polsk musik,
sänder i drift och förmodan,
samtidig mened; sålunda sådan
glädje, inifrån ett rymligt omfång
ställd när ett annan timligt samhälls-
divertimento sydligt halats ner
i blåstfasadernas undrande ikoner,
följer mig även på vårens flykt
mot Herrens solstänkta förorter;
så kan det vakna upp ibland
136
Grå dag, då människornas främlingskaper
antecknas på gatunätets ark
Skribenten är en vind med stänk av solljus
Ett
enda
fönsterglimmer av förändring
kastas mellan spridda ansikten
De många gångerna, jag
vet, de många
gångerna vi inte möttes
vet ingen av oss vem den andre är
Uteliggaren, han har sin
stund, han vilar
bort kommersens gatukvinnor
Längs medvetslös trafik
förbinder år av högt belägen skugga
ångest
med ett sinnesdis av kollektiv
beskaffenhet som
går i dagen här: ett hornsignal
ur det befängdas harmonilära
tar mycket sakta satsgestalt i något hörn
av väderlekens fortifikationsförvaltning
Man säger, att det spelar ingen roll
Det finns till slut en morgondag för hemmen
Ett språk av skymning
växer fram
som trogen, synestetisk grönska
ur källarvinklarnas barmhärtighet
137
Jag föreställer mig
att jag är ensam
Jag tycker om den symfonin
Stadsbilden
är partituret, Ingenstans
ett esoteriskt
notsystem
som med ett leende förskingras ned
i någon åtrådd flickas armbandsur, där strax
ett ögonblick av sannolikt behärskad isolationism
Försvarar sin fångst under ztillsamt vanvett
138
Inomhus är utanför
den vågande sonaten
som händer om ett ögonblick:
tidlösheter, stmtomatiskt få
bildar undergång till nästa
torium – ter oss äntligen vår
nattvard fyndigt överspelad,
såsom ett dygn i rundfart
mellan Egendômens
murkna celler: osannolikt!
En harkrank dansar sig fast
på självförväderlekligandets
pinsamt målbelysta skospets –
Så snavande belägen
in i ännu en och ingen not-
syntes utan att segla bort mig
på menetekelväggen i min ande
var aldrig tavelhavets tystnad då
att man stannade i den tonarten
139
Namnfrihet man stundom sänder
sig undantaget betydligt Ansvar
på svunnendom statt allmänt folk ur
bottenlöst fallande skam och svält
Blir utan sakta vidare ögon, inåt-
bända, stående då vid era därmed
lästa dörrar, lycklig vänder ingen
med andetaget åter till sig själv
140
Nattens lagom intressanta stjärnbilder
står absolut stilla
Jag är äntligen kosmiskt överlägsen dem,
har mina egna storslagna bekymmer
Tidningsvärlden prasslar över gårdagsgammal is –
vad har vi ovanefter nu?
Tro, hopp och kärlek, jag
finner dessa väsentliga begrepp
sexologiskt otillräckligt klargjorda
De få
av er andra
som är värda er
tid
måste, så som jag har gjort,
resa er ur skam och gammal vana;
gå sedan ut och konsultera Spalterna!
Ty natten är vår enda press.
141
Stockholm grånar olycksbådande
just när avståndet dit är det exakt rätta,
för då är väderleken sådan
Då är det särskilt tyst
Som
nu, du
kastas inåt-dit med tankens ögonblink,
Svävar... nej, förflyttas, i din drömkropp
längsmed Herrens underliga leende... dagar
av en dödlig Nåd
vandrar… fönster, fönster, fönster, fönster
– i takt med människornas uppvaknanden därbakom
142
Vad är det för en jävel som skriker i gardinerna
i riktning mot stadsljuset, världsbruset,
Gudshuset
Dötugg går igen
på tankestampens matta tillståndslöshet,
stjärnfall vippar telefunktionellt,
katalogmystik barrerar promenadsubstansens tebjudning
Vad är det här för dumheter
En fråga
viner svagt i Yorrickssons ögonhåla, ty
:det kostar hallelujabombens ingenjörer tid,
att månaderna samlas; mot
TRÄFFHIMLARNA
slungas din blick,
förbunden med stora nebulosor
av astrologiskt mogen samvetstryffel
Grånadens babe, Maria,
är fruktansvärd i kurvatur och stundfrihet
Och hembussens sista svarta rosenruta faller rut
mot sovstadsapoteket
varbakom nattminister Månefåne står
som lök
på uppåtgränslösheten av figursyntaktiserade kommunbryn
med hennes Urbild i beskäftig Avspeglan
alltmedan tiden gror
och Herren spökar i gardinerna
144
Jag vaknar omogen, förfelad
som en ödesdiger lykta
med svärta av förbannat susande beskaffenhet
ner till min av molnfri vinter pinade, reala tid
Något övermåttan vanligt
smular sig på lugna papper –
Men vafan;
det händer bara en gång!
att man behöver pissa
upp sig i en gammal
sönderbruten lägenhet från stadsdelen Sinister
som ingen äkta väderlek bebor: ty
det
hör inte hit
Jag har ett överlägset intellekt
Skriver
av sublimerad mordlust, vad
ni än behagar inbilla er
Och vansinnets nysådda nattdiagonaler
förvandlar mina ögon bortom Nietzsches stol,
som blev hans enda sol; längre
kom han ju aldrig; det
Gör bara den individuella väsenslösheten
145
Efter midnatt; mördande snömodd
och kaotisk
blottställdhet; langare på stan;
taxibilar utom räckhåll
Högerpredikanters
värdesubstantiv förvanskas
i en undanfläckad spegel
med kognitiva dissonanser
En gapande skugga slår upp
i ett beklagligt tillstånd
av ekonomisk nöd
och utanförskap
som ett försummat rondvrak
ur vänsterportens
semiotiskt
anfallande meningslöshet –
Spring för helvete!
Försök att vara lite samhällsnyttig,
det är en ju dag av arbete
i morgon också
146
Fara tänder stadsdelen
Fönstrens svarta rök
som blommar ut ur vår drömmars
HETS bestiger en förlorad framtid
av konform besatthet
som detaljerar väderleken i retorisk vanmakt
Jag övar "undergångens leende"
och rullar ögonen kring min fragranta tillvaro
Nu är det sex att leva!
147
Det är musik
Den förebådar inte livgas
Människornas ögonbryn ger tvivelaktig avkastning
Var träffas Brinnande Synkop, det
är ju natt
Det finns ett näringsliv
Infrasjälens låga planta siktas
i en stjärnlös pendel ställd mot verklighetens rök
Namnets skymda åkerskugga kastar maskerna mot horisonten
148
Att vara eller inte vara
ett heroiskt vårdpaket,
det är frågan många ställer sig
Olyckan!
som vandrar vidare i lägenheternas naturlandskap,
vad den är lätt, snabb & öm
– nästan som en trappa opp i himmelen
(Den bygger på sig själv
i skuggan av ett ögonblick
som återkommer varje gång
du glömmer dej & blinkar)
Försåt bedarrar sakta i ett mycket egendomligt verb
HJÄLP! nu
chockas flickan Fåna av en
stolles rena hjärta stelt av samlagsönskemål
Så kan det gå när Månen tappar tumvisaren
149
Gå ut i skogarna
Där klämtar solens horn
mot aftonen av blodröd sällhet
Gå in i skogarna
Dig kallar Månens ödesflin
till en oändlig mardröm
Gå hem i skogarna
Där vilar Satan upp sig,
där vårdas dödens altare
150
Det är i växelspelet, nu
ofullbordat
mellan text och väderlek
berget växer upp till vin
Det sker i Ordets skandalösa
nav, döda mig igen!
"Fallet går under namnlöshet."
För länge sedan slutade vi minnas, mjukt
vid kyrkoflockens obesökta gräns, en
Natt
mot horisonten
Uppenbarelsen: tangentiell
Helig, helig helig
en Trio med vetebomber, den
närmar sig från Orienten, stående
grå, medför
sorgens
NU
...rehabiliterade Stjärna
151
Flygplatsen! ja
den, och
familjer på intressets brant
Nu blev ni lite nyfikna
Allt fint och vackert
bröd som redan
susat upp till nederländerna
belyser ögonblickets återkomst
Himmelen är lika utstuderad som ett
och annat bibelblad; sådär,
då var det sagt,
nu
kan vi börja resa
152
Nattens dunkla hus
retirerar ner i tveksamheten
I dina många ögon
hör jag
gallergrindar dras igen
Jag vet inte längre vem du är
Redan ser du inte vad jag menar
Gårdens doftsyntes av violinistisk
vakendröm från något annat utanland
existerar inte heller
153
Här är en inglasad entré
där jag blir flera, den
väcker skuggan i mig
Trafiken är mitt oberoende
Om jag bara hade pengar
vore lyckan min
Det svarta taket, min
identitet, jag ser
en vit fågel där, jag tror
att den känner
fåglar i sitt hitåtvända öga
Bland dem står
ynglingar på huvudet och
skapar stolt
psykologiska spörsmål
som knyter sig till äldre mäns
intresse för småflickor
Förvånad går jag hem och bakar
en elektrisk dröm
154
Vem är förklaringen till
allt
Jaja jag vet, det
står i bibeln, hör
till det som säkert stämmer
ganska bra
Men jag tänkte på nåt annat
Nånting mera
liksom glimtvis; det
gör mig
sakta
matt
155
Vinden
ställer frågan: vem
existerar inte
Goda jag är dyra,
skådebanan schizofren
En gammal get med sidenkjol
går omkring på styltor
En gammal get med sidenkjol
vänder sig för föraktfullt bort
En gammal get med sidenkjol
intresserar sig för småflickor
En gammal get med sidenkjol
överskattar grovt
sin kosmologiska betydelse
En gammal get med sidenkjol
vill gärna dela ut kondomer till
en gammal get med sidenkjol
som imiterar en teaterapa
Vem fan bryr sig
Ingen hostar svagt
i katakomben, har
väl rökt för många cigarretter
Slingor av förbittrad storhet
stiger mot beskattningstaket
Himmelen är nära,
oändlig, vertikal
Livet är en önskedröm
Det här är bara dröm
Nåväl: en
hornsignal på av-
sides tabell, och tåget
sätter åter i
funktion sin
ordmassa, mot
färdnattens fördömde stins
Han står som denna teckenskorsten
tangentiell mot herren Månes flagga och
betraktar
liksom denne
sina ögon tursamt vänlös
156
Jag vet en tacka av förtvivlad chans
Det gröna är det sköna
(mörka)
på många sätt & vis, helt
annrorlunda
Det förekommer avkastning i fjärran Ur
Det förekommer thinner mellan våra ögon
Det förekommer lykt-
räder i någons partitur
Låt oss komma hemåt
genom satsens lågerhuggna sten
Det blir hus av sådant
Interjektionalt förflyter
skriften längs förgången tid, man
förnimmer i ett snedstämt andetag
tvivelakter under hissen
Jag vet en flickas unga lägenhet
i sammanbrottet mellan kväll och gryning
Hon tar emot besökare från Nedan
Det är hennes enda dygd
På väg från metaögonblikets kökströskel
försvinner hela universum: tankestopp
GASLJUS!
Ytterdörren glider bort
i stil med Mona-Lisas leende
Förvildad söker diktens lysare sin Kyrka
157
I afton renässans!
Löftet
spelar
i substantivens metronom
I afton renässans!
Jag befriar mig
in i mina ögon, andas
allt närmare Odengatans arkad
av ögonblicksförlängande portbelysningar
I afton renässans!
Stjärnorna tindrar
sig ner i tabletter, vår stapelvara
dold i undergångsbesatthetens väsens-
förintelse, akosmiskt
belastar oss framtid
I afton renässans!
En gitarr
förlagd
till existensrymdens
baktystnad frambär
tveksamt vägd erotisk sannolikhet
genom de förtvivlade anekdoternas grändtöcken
ut i mitt världsomfattande blod
I afton renässans!
Enbart i ordet "hotell"
ryms tro, hopp och kärlek
I afton renässans!
Nattlig är den sanna parkleken
I afton renässans!
Den enskildes handlingsrymme begränsas
huvudsakligen av Skorpionens
något
bakåtlutade
impuls; personligt
emporium
alstras
i en dörrvakts glömda revolver
I afton renässans!
Stockholm faller sönder
i den ljumma ickevindens
eukaristiskt oregelbundna kortspel
i riktning mot vår obeaktade psykologi
I afton renässans!
Timmarna glänser av nöje
I afton renässans!
Trafiken är fullkomligt medveten
I afton renässans!
Värdesignaler bildar repeterbarhet
I afton renässans!
Och just
den flickan vars
oberörda namn är Sakta Matt
nalkas
här med ljuvlig död
utraderad i ett apofatiskt leende
I afton renässans!
158
Intet vederlägger vinden
I stadens abstraktion
vandrar en främmande himmel
Parker dignar under en beständig åtrå
Med skugga är ditt andetag belastat
såsom en förlupen
skuldfrihet
gjuter väsen i själva det meningslösa
Intet vimlar bort i vinden
som ensligt bildar bro
Samhällsgemenskapens besynnerliga hem
stannar upp i väderleken
och mörknar in i människornas avvaktan
159
Människorna fortplantar
under glättigt prat
sina knappa tystnader
Jag tycker inte särskilt mycket om dem
men det finns så många vackra hustak!
De kommer mig att uppmärksamma himmelen
och hoppas på vad ovanefter är
Begreppet Horisont
klingar i ett andetag som
aldrig lämnar mig
Uppenbarelsen: tangentiell
Att dö är att leva en smula,
att leva att beständigt dö
Jag har vind i mina ögon,
pendel i mitt kärleksfria oberende,
namn i bibelns olästa kapitel
Ande rör sig under vardagstaket
I fönstret smyger tankens fågelsträck
i riktning mot den stående musiken
som alstras enligt Religionplan Ett
160
Vakta dina ord,
poet
Ett ögonblick av
högmod
förkastas ned
mot sanningstystnadens
obestämda mineraler
i Herrens tektoniska missnöje
Även där viskar stjärnor
Nåväl, det
stundomregnar någonstans
Gå i frid nu till fönstret fram
med handen i din hand
och pennan i din blick
Anteckna väderlekens frånvaro
161
När Skönheten kom till Kommunens
(och Näringslivets)
skyddade verkstad
för yngel av poätisk ffisförnämhet
(Den är med tystnad och stipendium besläktad)
Var pesten redan där.
162
Någonstans i kulturlandskapet
bor den odentitet av ljus och egendomlig skugga
som i ett beständigt ögonblick av informationsrik art
och nederbörd stenograferar vinden
1800-talen dröjer bort i spridda stugor
Ensamheten genomsyrar människornas selektiva vardag
där ingen tanke stöter vanans metronom ur sikte
Själv har jag ingen avsikt med min lömska närvaro
i undantagets tun och vret
och samtidens flyende städer som för alltid
består
av ickestoft och skugga, sorl av röster bakom fromhetens
tapetmönster, ett nät av sakta tillfälle
Jag påverkar er väderlek ändå
163
Skeendet är ännu inte meningsfullt
I sommarens blånande synopsis
spelar samhällsvetenskapen föga roll
En maskros av unik exakthet börjar skratta
Biblarna förångas
I kartans planlösa beskaffenhet
kryper vindarnas minuter längs terrängens kromatik
allt närmare den mässande syntaxen
Snart kan verkligheten börja
164
Men vad konstigt
Här är det Stadsdel under tiden
Här speglas värdemästerskapen häftigt upp
i politikens normbelupna rörelsebastilj
Vad har väl vi i den att göra –
vill man befria oss från skapelse,
förförisk sömn och Utomhus?
Det kan vi inte acceptera!
Vi knyter boxarskor i våra jättelika fickor,
furnerar Stora Frälsningsurnans järnmask
med regn från herredomare och lönnar
Vi lutar på varandras hemlöshet
som vaktar Natt
i skuggan av mystikens höga hattar
Vi talar med varandra om vaddå
som bildar satsdel understundom
Psykotiskt andas vi trapporna ner
till kärlekslivets katakombnatur
där Nådens svarta rader spirar
mot samhällets autentiska kontext
165
Ej lätt som grönskan hävdar denna fjäriln
sin livsdags korta dröm i lindeparken;
ty fladdret vidrörs lätt av Någons tanke;
och tre dagars skuggor kantar närbutiken.
Att i så hastig levnads art och väsenslöshet
mot snarlik död på något marklöst ställe
sväva utan chans!
sväva utan chans!
medan sommarn ännu svänger
sin gröna lykta framför ögonen
– och kanske ändå hitta in
– och kanske ändå hitta in
innan Någon tittar ut.
166
Det fågliga; att fly
I grå dag
Då
Redan
Fågligare då
168
Jag blinkar fåglar
Det finns en inspirerad
skräckslagenhet i väderleken
Jag blinkar fåglar
Den perfekta stillheten
i ljusets hastighet vidrör dig
Jag blinkar fåglar
Ingens namn skall erövra
det utomspråkliga landskapet
Jag blinkar fåglar
I frånvarnos impulsmoment
stiger flickans ögonbryn mot himlen
Jag blinkar fåglar
Rummet andas utan timme
och låter Herren Mörker vara här
169
Så är det drömnad åter, det
är världshistoriens
befängda substitut
Vår frihet gryr
i väderlekens stund av
underdeterminerande balansgång
Jag kan sitta stilla vid mitt fönster mot galaxerna
och känna hur även
mitt
ansikte virvlar
Liv, som bildar centrum för mitt liv, ditt
namn är Avlägsenhet
Död, ditt namn är Katalytisk Skärpa
"Carpe diem", säger tystnadsundulaten
Jag blockar fram en timme ur panikens garderob
och läser i svällande glädje
om förintelsernas bleka skorstensskuggor
Där kommer Herren Jesus närmare
170
Det är en fjärd, och
segelbåtarnas prekära skedar
spelar föga roll
Vi återkommer till en ilsken stadsdel
I fjärran nalkas undantågen
Med bibelrymdens lustigt attraktiva parallaxfönster
förhåller det sig sålunda
Här följer ett inget och motsägelsebesannat substantiv
171
Från Finland
kommer världens bästa
och fulaste
kvinnor, man
hör dom
på en kilometers avstånd,
slog det mig
plötsligt, jag
försäkrar, utan
förekommen anledning
I dag är en dag av gammal
gammal vana
Jag slumrar
i takt
med motorleden utanför mitt öppna fönster
172
Det här betyder ingenting
Det där blå, för-
svinnande kring
gatumänniskornas vrister, slingan
av
satskonstruktionens
något
sobert
uteblivande fasa;
fragment, framgent
Det börjar miljö, kriminalhotellen
i samhällets DJUP / två förbannade kvinnor
skiftar vetenskap med aftonens kapitel
Jag kastar mina ögon i trolöshet
bort med trafikens besynnerliga verb
Det finns bara slut i kärlekens talström
Det finns inget fönster i världens riktning
173
Det Absoluta; teologiskt grundat
AVGRUNDSDJUPT
i celibatet, något Kyrkan
själv har misslyckats förstå
På det katolska
har jag överhuvud taget
icke skymten
av ett enda tvivel
Det metakatolska: först där
är man ända framme, en meter
över Kyrkans tornspets
ser man äntligt himlen klart, i
Faderns,
Sonens
och Den Helige Andes
namn
+, hell
Satan
174
Jesus? vilken helknäpp vettvilling,
som klippt och skuren ur en typiskt
spaderhispig mänsklighet av tokgalna dårar
Alldeles säkert hade även han ett
harem, spikarna
satt där de skulle
& lite sånt
Det var dåligt
Homiletiskt
välfurnerad med syntaxialt nocturne
bestiger jag mitt trygga fönsterkors mot universum
där psykosens baldersbrå reverbererar
Det var bättre
Mer med tystnaden besläktat, litteratur
och metaforlighet
i ögats axiomatiska inramningar
& Lite sånt
(Poesiskolan)
175
Enförna, det
är inte riktigt
skog, bara nästan
Tid och människa
176
Vem vill ha en ödesdiger toalett
i gästrummet
Väderlekens skönhet är så oerhörd
att frukostflingorna försvinner
Man stavar till ett äktenskap
och hushållet går överstyr
177
Om det finns en is av
populistisk ensamhet
att återspegla i ett
lyriskt ögonblick här uppe
förefaller okänt bland de sexuellt
förbaskat sköna jetflygplanen
Det kan man ge sig dada på!
Jag har en maffiöst förädlad tornspirsskog
att tänka på i övergångar mellan mina ryggrader
Världen blinkar mycket religiös
vid skuggan av unika andetag
i bortsåddhet från när till fjärran östern
deponerade med underlig sirocco
från politikernas illa förberedda hemmakvällar
Det bara sker i allmänhet
Vad blir då slutsatsen av detta? tja,
dra ut i dina slutna ögonlock och lär,
för jag har sannerligen ingen aning
Man är ju bara människa
178
Världen är ditt svarta köpcenter;
natten är lång
vid eftersläp av vårdbehovens
politiskt tomma solitud
i dans med nöd och sedvana;
eftertänksamhetens sångkartell
undertaktar reaktionens dunkla kretsar,
Herrens barnarena ord slår
UPP i din ryggrads våldsspiral, en
blixt av pornografiskt särintresse
väger andetaget mot ett torn av återkomst
och sammangungad storm,
en heraldiskt bruten väsensform
i människornas helgetystnad
som fotograferar tinglighetens bortvändhet
och sparar kollektivets dödsmoment
för morgondagens oberoende kapitel
179
En senare gång
löser modulen
Det här är mitt liv
av ingen annans
Sammansatt
i konsekvensens vanart
Oförlåten
i konsonantens nöd
Tar jag vind
ur tankens uppskov
Mot Nattens vidöppna skott
180
Minnesrummet
stiger under mig
Jag kan inte avstå
min estetik,
Förbrunnen
i Satans leende
181
Frågans finger
riktas
mot den röda knappen
Väderleken
imploderar
i atonal geografi
182
Undergångens stora svarta fötter sänks
likt vattentäkter mot vår grå planet
och politikens herrar byter satsmagneter inbördes
Folken dallrar i bekvämlighetsförbistring
likt papiljotter under jordbävning på världens G-sträng
Din arma tanke gror i samhällsvetenskapens kraftlinjer
Egalitära
lägers dålighetsmajorer formulerar Konst
184
Jag bär ett Ljus inom mig
Det är ett stycke teckenlöshet
ordnad i ett sällsynt anletsdrag, en
månadsprojektion av asymmetrisk cirkularitet
varinnanför en sammanslungad timme även cirkulerar
i enlighet med en stokastiskt förmedveten retorik
som kommer garderboerna att slockna
I fönstret hägrar samtidsdiagrammet
Fåtalsmässigt åstadkommer människorna ingenting
att tala om
i sammanhang med Kyrkans väderlek
Okularet dit är SVART
av optiskt tålamod, vi
upprepar:
det är en Solförmörkelse!
Att länet andas
förefaller otydligt
Att trädgården är din förnekar du
O konstiga musik
O väsensfåglarnas kollegialt besynnerliga tantra
185
Det finns så mycket oförsiktigt land
på ögonblicket mellan Enkelspår och Teckenspråk
Kan någon försona sig med det
Den infantila köpenskapens vågor cerebreras
utan sydligt samband mellan vårens kvinnor
som förintat sina ögon i mystikens parkskugga
Livet har en högre dimension, tyvärr
I egenskap av idog vapenhalare för Jesus Kristus
stryker jag mig eftertänksamt över solens
månsken i mitt beska ordförråd
och låter världsvid väsenslöshet avspelas till bandet
mellan glada barn
och domartid i samlad skala på besökstid
Så skall en slipsten skriftligt formateras
Det finns en medmänsklig förträfflighet
någonstans o någonstans
i trakten av din nästas bortre ögonbryn
av mjuk identitet
och kyskhet fallen mot en sval gård
vars skuggor reserverats för en ingen annandag
Så kan dikten avslutas
i något hemligt andetag
då väderleken önskar börja om igen
186
Det här betyder ingenting
Det där blå, för-
svinnande kring
gatumänniskornas vrister, slingan
av
satskonstruktionens
något
sobert
uteblivande fasa;
fragment, framgent
Det börjar miljö, kriminalhotellen
i samhällets DJUP / två förbannade kvinnor
skiftar vetenskap med aftonens kapitel
Jag kastar mina ögon i trolöshet
bort med trafikens besynnerliga verb
Det finns bara slut i kärlekens talström
Det finns inget fönster i världens riktning
188
Jag var lite nedstämd, klockan
visste inte riktigt när
Då sa väggen till
mig att låta tankarna flyta på
tankarna, de har väl sin poäng
och sådär; jag menar grådager
Ryck upp sej ur tristessen, va
Bliv till!
Och tankarna får bilder, gårdar
i kärlekens underliga sken –
189
Ögonblicket: det är
det DET det DET det
Är inte riktigt
politik
att vara utan satstempo
Det är bara början
– utan
sexualitet
Öva sitt steg i Så-
ledes, jag menar
Tystnad; med adverbial, något
Ickesagt, i rättning mot
platanens tillfresställande skugga, klart
söderut
Cesur i finalens inledning
190
Jag hör din
syn, lite savtrogen
Med ränderna på sidan
övar rummet dager
Och jag har c:a 50 kuddar
i stället för bara dej
191
Det är på många
sätt, förvisso
Vad nu är härmed sagt
192
Om det är så
skall inget vara
Det är herren Guds kapitelspråk
Vad fan det nu betyder
193
O Mästaren af
Ego, sedantidighetens husfason,
Bryter upp den
Samman-hängande
natten medelmåtta dum i en fantastiskt
ringare stund av estetisk överlägsenhet
Fråga mig inte vad det betydde
för nu vill jag tränga in i dig
Och stänga dörren
DÖRREN bakåt
NEDÅT inåt UTÅT
hemåt i min egen-
domligt
nertystade lägenhet
Där minnet fördröjer ett oåtkomligt dis: det
är så dina ögon förefaller mig om dagen
194
O att det går, jag
menar, att
leva, vi får, och att
gatornas halvt om
helt på vårt två gemen-
gemensamma bildspråk i erinrans dal
utsagda fångenskap vid och
med detta, vår mening
tog medeltid här, jag
öh menar förskrämd att, tja, det
är väl till syvingen
sist att så här va att
ensamheten lämnar paraplyer hitom sig
och vandrar vidare med
saktnödig tanke på dolda fickor av
nåd / fotografiskt obevisat motstånd, vill
inte så dödligt gärna förstå
att flickor med ögon där surmulen spådom
dröjer sig Envighet kvar från går-
dagsnattens exotiska burskap i
dy-likt ovidkommande samman-
hangsfångst av förlupen oskuld
bevarar mitt namn i apatiska leendens
uppståndelsetystnad bakom trafikens rygg
195
Sportsyster, du
följer mig vid handen som
sakta
stryker
likt
sunnan
vånda av en mandom svunnen
i askes
längs
just
ingen andra person i ungefär samma tempo
196
Talade du dig själv,
menade du i morgon
Lågorna, lämnande elden, lever
sitt oegennyttigt förbannade liv
Det har med oss att göra; våra
skuggor, i
rum, förenande
kropparnas oerhörda bild, tycker kanske om det
Ni förstår vad jag menar: inte
ett djävla dugg-
regn faller som avskeds-
temata genom den stadsanpassade afton-
gryningens
mened,
din
och i denna oöverträffade lägenhet
197
O kärleksnatt, vi
skall ej i morgon
mötas
och sedan aldrig
mer
hitta ner
till oss själva
Jag sätter mitt ord
i virvelblickens trappa
och stiger upp till sammanbrott
Radar in dina rop mot sin frånvaros lysande fallskärm
D ALLMÄNNA DIKTER
1
Sent hus
tystnad
sannmusik
Verkligheten
framträder hastigt
Senhuset
mördarens fönster
så egendomligt nytänt
musik därifrån
Det är en synnerlig stund;
han skriver nu
tårögd
en gårdsdikt
om nattens enda en-
samhets obegripligt vackra ögon
just ingen vet vem hon är
Morgondagen känner inte heller många
I senhus bor
vi som lever på slutet
och början
av våra liv
och någon annans
med solomusik
och tårar, tårar, tårar
ständigt allt närmare en djup skev gård
där två tre fyra fem sex träd ex-
ploderar under samma tystnad.
2
Gud, gör mig till en god människa.
Ändra citrusträdens inställning till medelhavet.
Några steg mot tystnaden.
Det förbannade skuggtempot.
Gud, gör mig till ett citrusträd,
ändra människornas inställning till Djävulen.
Några steg med skuggorna.
Hela världens högkvarter
ligger bara ett stenkast härifrån.
3
Detta äger rum i
Sàntigo de Chévalire,
nåt glömmesdigert år efter Landets Överkok
och Burgerliga Nystart i Meso Allianza
för snilleglimt, örters flavörer och läkedom i prisklass
undan de annalkande kometerna från Dagsljuset;
och se Överklassens vackraste döttrar städsla
mangrant redan nu de ädlaste hästar från Concierto Grosso!
De är dresserade och trimmade för livtjänst;
vi syftade här i första allmänhet på hästarna.
När under en ridtur
under Flickans kärleksfullt bestämda riktatur
i någon av de oförlikneligt oktobergyllne parkerna
den mäskliga kulturens huvudstad,
Santiagolo de Chévalerile,
med sådan rättelse
är internationellt berömd och premiärministermedaljerad för
en vindstöt, ett hundskall, en skatflock, en alltför omogen cyklist
eller något annat i samma moderna stil
händelsevis och alldeles oförutsägbart öppnar eld
sätter de genast av mot närmaste marmordamm
skattad högt för sin utsökt chalabriska ådring.
Ekipaget försvinner ur sikte
däri –
Stiger och sjunker
så länge det behövs
på lagom djup
i takt med hennes andetag –
Kliver upp igen
när den omedelbara verkligheten
återvunnit sitt konservativa tillstånd –
Ryttarinnan ler spotskt
och fortsätter ridturen oberörd
som om ingenting overkligt inträffat,
ZIPPELADIDUDAH.
Det är nu vid pass trettio krigsår senare
och en dylikt immakulat kulturskönhet
i sådan välmodulerad tillit & god balans
som med så utsökt erotisk måttfullhet skarpladdat
gestaltades av vårt exempels cavallieriska mamsella
finns inte mer i
Santogola de Chivalér
och vetenheterligen inte någon annanstans heller,
inte i Togo
inte i Spetzbergen,
inte ens i hela den erkänt geografiska västvärlden;
det påstås förstås emellanåt att varan odlas på Sockerkuba än
men de tro vi alls ingalunda på naturligtvis.
4
Ett hårdfört och vältränat offer rör sig på stan i kväll.
Gärningspersonens bleka ögon irrar sig närmare stunden
då natten börjar.
En rad av hänsynslösa lyktor garderar perspektivet
mot ett ensligt ställe på en gata bland förtegna kvarter.
Där slutar kvällen.
5
Katharer, vår tro
är större än –
Ord? Magnituden
Menings halva ogrund sorterar
förmodligen under Johannes; det
ena av Grund
kan vi plötsligt förstå,
det hela av Gud
kan vi sannolikt uppnå.
Heliga Guds Dam,
vad oss högst förlänas
Dina klara ögon ser,
vad jag minst kan ana
ber Du oss om
i dativ med paraboler.
6
A
Den breda gatan i landskapet.
Framgången: missräkningen
och det kategoriska påståendet.
B
Den moderliga dominansen.
Vi måste lära oss att leva med
en mindre obalans, i mättnad.
C
Den aptitretande avsikten.
Att vara på sin vakt, inte utan
ett visst behagfull precision.
D
Den avslutade bestämningen.
Just den estetiska konflikt som
drar ut i vårt enda ögonblick.
E
Forminnebördernas arkitektur.
Lateral anciennitetspraxis
mildras av sinnlig jämvikt.
F
Husets motvilliga förvåning.
Inledandets bristande själv-
kritik bygger upp en vitalitet.
G
Föremålens självklara fräckhet.
Ett uppenbart bett i själva
fallet, ostentativt, närgånget.
H
Den oroande meditationen.
Rummet öppnas mot landskap;
ögonblick av stigande ridå.
I
Den kyligaste reduktionen.
Avog i ovedersäglighet men,
tja, man kan lita på det rena.
J
Tvivlets mjuka småleende.
Jag. Antänd under inflytande
av en idiosynkratisk närvaro.
K
Den militäriska avspänningen.
Nu skall du gå, anvisande.
Sätta ned foten hurra hurra!
L
Planens ensidiga stabilisator.
Vi samtycker. Det är bra.
Jaså inte? Ställ dig på hyllan!
M
Det informella instämmandet.
Mässfall. Musikaliskt kry;
avgörelsens feminina touche.
N
Det finfint negativa flödet.
Motvikt i parfymerad dam,
så att säja lätt obegriplig.
O
Mystikens självbesannande.
Autonom dominans inverkar
inte. Påverkan utan objekt.
P
Den charmiga förargelsen.
Att hejda sig i någonting
att vara med om. Kampanj.
Q
Butikskontrollantens öga.
Välmående råtta i harmoni
med sublima hygienkrav!
R
Den kulturella åtskillnaden.
Redan fäller draperiet sid-
ledes tyngdbestämmelse.
S
Utförsgåvornas invarians.
Folk: homeopatiskt overk-
ninglösa instämmanden!
T
Det mycket dåliga tecknet.
Å andra sidan en möjlighet
i kreativ balans, eller till.
U
Sångens återkommande av-
brott. Strykniner. Debuter
i oskuld: jättetankens dåd.
V
De oförtrollade sängarna.
Universaladversitetens
sköna övergångsförödelser.
W
Utelämnandets anakronism.
Marmorlätt ålder; flavör.
Vindöga i den goda smaken.
Å
Helgonets ockulta geografi.
Dogmats inhibitiva fyrsken
och kompromissnavigation.
Ä
Övertydlighetens dissonans.
Fattiga grannar i lätt över-
flöd, behöver de en herde?
Ö
Nallebjörnens uttryckslöshet
En oavslutad kollaps i sikte
– överrumplande primitivt!
7
Puh, att… komma i kontakt med läsningen
av just denna karpatiska romanklassiker
– det var, må jag säga, ungefär som att ränna
med bud till Provinsbalrogens Hovkurir
(han måste ha det på stubinen!
Om hären ej skall under gå!)
...nedför en dunkel, egendomligt bred och flack spiraltrappa
i slottet; den är blockerad av ett drucket maskeradsällskap
rumlande på väg åt samma håll
i b-e-t-y-d-l-i-g-t makligare tempo
….så långt, cirka halvvägs alltså, hann jag
till i morse; scenen upptar ju sidorna 1736-1809
i professor Gäsper-Gustaf-Larssons egen mycket
kritiskt förkortade upplaga, inte sant.
8
Människor är legio i afton
Luften är ljum, nästan överallt en taxi
Vita av ilska jäktar gatljus i väg till sina nattskift
Utanför en pub i världen någonstans börjar den egentliga
natten som en vindfläkt av melankoliskt blå terpentin
Väl hemma ställer jag fönstret sakta öppet
Det går dunkla fiskar i luften
Deras ögon har okänt ändamål
Be mig inte om en cigarrett, jag vill inte prata
I taket en manet av försiktig, avbländad ångest
9
En dag kommer åter i skymundan och blir till afton,
ingen stund kommer åter för ändå egendomlig syn,
men två ögonblick hänger på varandra samtidigt;
evighetens oro lägger noter i andra klassmenyn
du avverkat under dina hålligång med stenkrossen –
Minuten går sin rond på övergivenhetens paviljong,
men solens nästesista strålar mister ändå aldrig sin
illyriska eftersläng på allt bord som du ramponerat.
10
Nedan följer… en konception
eller kalla det: enkel anslagston,
hörd i den lätta sömnen.
En eftermiddags metallgravyr,
en drömbild på första sidan
av något dammigt orkesterpartitur
från nittonde seklets början,
sådd med utsikt och innebörd
rik blev i längden vår samlade skörd,
men allt kunde icke fullföljas.
Tiden är det som stannat här
på tröskeln till en stark
passionsberättelse på okänd mark
mot bakgrund av framtidakriget.
Bud, som intet öga läst,
moln, som hela dagen jäst,
vind, som en ekrot vriden
till stiltje och stum förbidan
av åska; och en fruktad ryttarsilhuett på avstånd.
11
Därför finnas till:
det är det enda som betyder något.
Världen är global
och precisering överflödig
under Månens silvernegalna alar;
det förekommande är adiafora
och lust som vi alla åtrår
men inga tar gemensamt ansvar för.
Sanningskravet: absolut
fritt från bindslen till överhänget av väsentliga behov?
Vaktelköttet lyfter mig till satisfärisk imma –
Förvisso vet ni inte vad ni talar om
i solidarisk oskuld; effekten går som ålens träben
av och faller till marken som ett preventivmedel.
Ja, jag ska. Jag förenar mig
med mörkt glödande exhibitionism,
den glänser på Verkets ohyvlade bord
som hunnit fram till Måltiden
mitt i dess inneslutning av imperfekt häpnad
inför sitt uttryck, men ingalunda redo att presentera sig –
Och när en strålande hög tunnelbana av Realitet
riktar Domarens blick
från sin nedsläckta världsbild inom tågfönstrets ram
ned på sidstup av ett pantokratiskt dödsögonblick
i sänder – har du för all del
satt ditt Ord på den solnedgångsväldiga hostians baksida
där några höstliga alar på stumt vandringståg
bildar slutstation för tillfällets bortglidande strand.
12
Du snor dina tummar hårt
och svingar dig upp på
knä. Du
tänker:
"Jag faller i Cosmos ut – "
Då trillar du handfallet ner i den bleka morgon
och ligger där på magen
och tänker på fridfulla andetag
som tennisbollar mot en husfasad
Men sagans nymf har gömt sig i Rosengård
Mästaren talte:
"Hej alla barn,
MINDRE MUSIK!
det är vad mänskan i sin nöd behöver"
13
Och i den sovandes röntgenblick
är fermateringens ögonstick –
(Babusjkorna på Norrmalmstorg
framklampar tystnadens abstrakta bataljon:
kvalitetsmovie på så vis
att inte hela världen ens praxisterar.)
Det smeker din svala tinningbön,
skogen är full av lemmingben.
(Minernas arkad. Och anletsvågorna.
(Öh, det här är ju (bara) bara en två två rad.))
14
Det råder båggång i ditt inre,
din själ dyker tub med god sikt
där motivet förefaller huvudstupa
nedskalat i en vinkande slant
vars baksida hastigt lyser upp
av stjärnan under horoskopet:
"Tillfället är försåtet,
ditt hjärta snarast i underkant.
Du antar Kristi Lidandes gestalt.
Den går i kras när man rör vid dig,
människorna blir förbannade
och Gud tycker du är enbart löjlig."
15
en dag ska det bliva afton
säjer snömagdalena, allt
handlar bara om att finnas till
låt oss ta varann i hand
så låt oss ta varann i hand
och sakta gunga gatan fram
och sakta gunga gatan fram
och sakta gunga gatan fram
i ett enda ett och samma ögonlick
av verklighetsinfångandets underbart förlängda leende
16
På linjen? Du har ett system i din hand,
du fäller mig in att den kartan ritat en
spådom över några två städer. – Genast
kommer överväganden i skarp motvind:
regnstänk diagnosticeras. Vildare marknad
i kväll. Försök och tag dig samman. Bliv
till. Det här är bara ord på ord, stationer
med klara fel, så att säga, en etyd rakt
in i tankeuppehållets tjutande tunnelberg
17
Inte dog han en naturlig död.
Han mördades av idioterna,
de sammansvurna; de kände
sig träffade, nämligen. Vi hör
en vissling på avstånd: tåget
sätter åter i gång: baklänges.
Den friska
skymningen har redan börjat
blomma hur lång som helst
med bultande puls, glimmande
ögon. Den starka ensamhetens
impulsiva nattvioler spirar
vilt i de tänkbara parkerna
här framme.
18
Tredje eldsvådan är alltid störst,
fjärran står på tillväxt. I världens mitt
lägger vi märke till lokalbefolkningens
välregisserade sätesfrånvaro
inför Mörkret som utmäter sina ögonblick
åt avlägsna län och leder till helig solitudo
eller patologisk aversion; endera tankegången
syftar på sin spegelbild som följer
efter "antingen" i Guds obearbetade tilltal.
Med begagnande av dylikt aviga möjligheter
avstår man tyst allt; sen kommer trons timmar
i requiem och celibat –
Vi är ett urval som med släckt liv framskrider
till något lysande. Det vet vi inget om.
19
Hm! Vad är det för
helvilt djur som ligger där
i hörnet och... tittar?
Blicken är så oerhört…
oerhörd
– att det här är liksom
inte mitt hem längre,
utan mitt... hm!
20
I drömmen var jag på bio,
såg filmen om mig själv,
mitt liv i konstnärligt sammandrag.
Huvudpersonen var konsult
och välkänd i Arbetarrörelsen.
Han reste runt och höll föredrag,
jobbade behjärtansvärt med ungdom.
Dock sa man om honom: "Ibland
är han nästan lite för beslutsam.
Nästan som en direktör."
Sovande mötte jag på gatan
en man,
skulle tilltala honom,
fick inte fram ett ord.
Och han skrattade hysteriskt.
Tungsinne grep mig,
jag gick mig i parken allena.
Allting var meningslöst...
Då omgav mig plötsligt:
Ögonblicklighetens Nöjesfält:
en häpen majstång bland skymda stånd
och tre
fantastiskt
komplicerade
maskiner.
– Satt jag därhemma vid fönstret
och längta' till världen där ute
tills fönstret försvann.
Då gick jag mot dörren
men dörren försvann
och jag hörde en predikoröst
tydligt som på radio -
Rösten sade: "IT BURNS."
Hur skulle jag nu komma ut?
Där stod jag framför tapeten
och slet mitt hår i förbistring
och rösten sade: "IT STILL BURNS."
Där stöp jag till golvet
i råmande besvikelse,
kröp jag längs panelen
likt en starkt berusad
och rösten sade: "IT STILL BURNS."
Nu visste jag varken ut eller in
och i min lågande själanöd
försökte jag frenetiskt
öppna ögonen
inifrå–
Då blev det svart omkring mig –
Då hörde jag en gospelkör
mässa unisont:
"BEAUTIFUL BLAZING."
21
(Chryptiker
övergick nu
barriären till slutreplik:
"Vad har du skrivit, Ljus?") – Lyster,
framtiden ljus med applådåska
– ja, jag förstår att livet
har med det att göra, på det hela
taget annorlunda sammanhang
av utomordentlig oklarhet: den
sträcker sig ända in i den otillräckliga
meningen med dina relationer,
Roll. Det är det som är levande...
Otillräckligt med liv avslutas
under Döden, Utformaren i
esse. Din
skörlämnad förefaller hel
accent rätt överdrivna förhoppningar,
vi ska nog inte hysa någon?
Detta effektfulla ögonblick förblir
utstående
i koncentration på marknadens
halvt geografiska trafikbrus
"i" det slutna rummet, utagerande,
men utan drapa colon, det kallas incorrect –
När det skymmer över mon blir det vackrare
än aldrig i just det sammanhanget,
oskön Bänkholger presenterar ½sig:
"Det var på hundratimmarna
vi hängde upp våra likheter.
Levande döda.
Levande döda."
Det är det slutna rummet / hakar upp sig.
Det är det slutna rummet / hakar upp sig.
22
Från en historia: de gröna kvarteren
Vi levde där, som ett akvarium
i mångtydig utveckling
Dröjde ibland
någon sekund i våra vardagliga förberedelser
Vände ögonen mot havet
som vinkade bortom trafikmärken och radioapparater
Men i den väldiga, förvirrande parken i norr
under bildskuggan
Mondäna kvinnor satte sig upp på stranden
I övrigt: stjärnor, tvekande förort,
små ljustabeller
Hissar och ansikten som stannat
i ett aldrig bekräftat ögonblick –
23
hr Egenhet, blockad i hämkraft
survar självportföljens rot sin
autofona osjälvstadighet
inte lika Gudstroligen
avkupas här och med kaputt
samspel närmare bestämt
vårt Lösenord af DNA
för Hektor: "det tror jag, det,
på det mentala planet, t. o. m. Kärleken"
24
Eftermiddag. Och den usla vinden
sveper sig kall om
husens
tunga våningsprojekt,
lövet
på sin quist...
Eftermiddag. Och den bråda vinden
om hösten; upprepat. Gatorna långa,
min halsduk gör skillnad mellan varm och
bred; de många gångerna. Jag har sagt
att det inte är någon mening
att diskutera det här. Jag har sagt:
det är bara en tobaksaffär.
De många gångerna.
I parken,
där Ensamhet virvlar förbi.
25
Den som rökt chip
vet vad det här betyder:
dvs Tomrummet.
Det fyller längorna –
Gatan av ett hem
kastar spådomen åter
i form av ett ekobrott
på rördromens hektorat
på tal om Viktor Rydberg?
Det låter obetydligt!
26
Väg föll i frigång i stigens lunk som tager
steg på steg i ordens mördarnätter utåt
språkets dråparstråts försåtlighet där
intet hägrande i svarta snaror envist väg-
rar låta sig med ordet "paradox" förenas,
vem ska trösta knyttet? Ingen. Vem är det?
Det kan ingen vara; man är bara Människa
– vi försöker alla varda verkliga i livets
mening: den oupphörliga självantändningen
av nålfint ljus i Christi mörka garderob;
läs Tigarbibeln värjspetsstjärnor speglar!
Troligen finns vi (alla utom knyttet) till.
1721 omplacerades vårt land i utrikes dov
tysthet medan vidare vårdnadstvister slöts,
ett par uppsamlingsnederlag fick stå i tur.
Handlingskrafterna! – formuleras bortiskog,
men på hädaretid har våra sturar alienerats,
länat svenskeligen underjordisk inkompetens
utan personlig ordning. Kisse vi har glömt
jamar under bordet där vi super ner oss.
Pornografisk misshushållning med de sakliga
tingen sveper nu ut sig i långtågstempo.
7 ockupanter spirar hitom hemmets fönster.
Vår svarta dahlias blomster fjädrar upp sig!
Ond är skymningen i förstukvistens vanvett.
Men ensamhetens blå små demoner vippar sig
tröstande i ring kring knyttet. De har med
sig Karls stafett från någon tolfte spurt.
Knyttet håller tacktal, svingar ficklampan,
sniffar i den lätta narvavinden klarögd.
27
Bortom de långsamma eftermiddagstimmarna,
stadsdelarnas
gatubilder med distraherade människor
sitter gud fast i våra Hissar
Han ringer förargad på kyrkklockorna ibland
28
Men nu består förgänglighet
och först av allt
har kärleken sin
baksmälla
för allt –
Oföränderligt
det rätta bär sitt ändamål
i båge mot den riktning
dit stolthet går på styltor,
var bok har nog sin
doftlöshet
livsdagen lång
sin huvudvärk och stiltje,
varannan flykt sin flugsmälla,
men också varje slit sitt slut
en tyst minut
ur led dit ut
på frigånggång –
I tro på något hopp
om kärleken – det största
– vek tanken ständigt
åter
av från plikten framför allt
omkull på brottets dunkla stig
varthän i skogens väderstreck
till någon vindros i futurum
29
ett
oögonblick, bara
påbörjat andetag
fem i tolv någonstans
någon blek dröm någon
annanstans, ett fönster
som utan någon mening
glider upp en aning
Fulländat klövs
nyMånens ark
i sin enhet av blå ytor
Anad ändade hundraden
år historia, fint bildade
minareter en parentes
om någon omedvetenhet
om himmelen över Tel Aviv
29
Tänk om
TV-programmen bara innehöll erotiska sensationsbilder. Då
hade vi haft en annan samhällsbild
också. Ja, vi hade överhuvud
taget inte kunnat kommunicera tillnärmelsevis på det hära sättet.
Vi hade varit tvungna till annorlunda upparbetning
av de tre små inbilska undulaterna. Vad Universum
angelågat är får icke mera vidareutvecklas.
Det hänger nog i sista hand på världshistoriens ve och vändpunkt,
fondväggen alltså: den där infernaliska passagen
med alla dekorerande tänkepannåerna
– barndomsupplevelsen
av den illalilla lila luftmiljön;
det är stor art gå perrongen under Kaos' 80 år!
30
Dö. På den andra sidan?
Hörrödö, ej ens en
lullisk mekanism. Ej ens
enstaka
mening i stil med
substantiv, fragmentariska
malmfynd driver där – bara vila i
röken ger klarhet. Intet driver
världen i stå –
Världen är intet
logikverk, ingen ridå,
ingenstans glider världen i mål, intet
vår värk och villa, vadårå
va, inget driver i
röken, ingen förstår
några enstaka
sparsmka ord som
styvgröe, jordskred, knapptelefon –
31
Dop, vad menar du?
Den här driften är dyr.
Flashboy ,
ge mig ett undantag,
det är så att gatan har tagit slut,
jag söker rum för den stora natten
där enda dörren som leder ut
går på ett brovatten.
32
Jag letar efter stundens kvasimemorära landskap
där strövtåg utropas i septemberdialog
med fönsterefteretsningar på aktuellt avstånd
till rastställen, där vår extatiska egenart
sällskap utövas: det här är inte riktigt,
ren utsaga fordras. Framkomlighet i sätteri
bildar avkastningar på mänsklighetens oförstånd:
vi bor på var address, heter det, men vår?
Svaret på den frågan är mycket nedslående.
33
Kvinna, vi ger varandra
vinkar
som under ett
vasalopp, håller stilen
år efter år med torrdass på taket
Ordens mummel grenar ut sitt bländverk
Fjärran tåg: och det susar i skogen
Oktoberkväll; vanlig. År efter år
vemod jag ägnar dig
Spårlöst borta du smeker mitt hår.
34
Stör mig inte, Tåg,
jag är besviken
på tidtabellen
jag vill hoppa av,
jag kliver strax om-
bord med själva Gûds bort-
växlade telefon-
signal av bara fartens
morgonluft; när du har kommit rätt
visar Månen STOR styv tackpinne
under klockeskalet
till sitt bättre sätt, i några övriga
hus försvinner alla människor –
De vaknar gapskrattande upp ur sina sängar.
35
Ekon
av dina
hastigt
upp-
trappade steg
väckte mej
ur min besinning
och när jag öppnade dörren
till din käraste garderob
& kikade ut på
måfå
stod du där
framför mej
såsom en ur graven
speglad
utan bikini
eller ens skymten av ett flyktigt örhänge
någonstans o någonstans en natt vid horisonten
och frågade med ledsen röst
Var fan är mina ögon
36
Men stegen från bröllop till brillor
är oberäknelig och mycket kort.
Den leder rakt in i stuckaturen
på obducenternas villospår.
När konsumsamhället går till
överdrift blir människan olidlig
stygnen runt. Pavor nocturnus
belyser Någons ögonpuppor i skyn
av desperata vitesförelägganden
till Pornodromstadion i mörkret.
37
På tragedynen Tummelboards
är frågan "Frågan
om Uppståndelsen" för tidigt väckt
och mannens njutning kvinnans sammanlagd
– här kommer Smygpippi!
Hm, Styvpippi, du – jag
skulle vilja hängsla dig i weltervikt,
eller om du föredrar det enda attributet
värde? Är vi inte annorlunda nog tillsammans
blir det paus. Då
utgår här ett mellanrum
(–)
Gå i frid, slutligen. Hämnden
är bara stjärnornas,
följaktligen: ingenting mer
än våra framtidsutsikter till en god science fiction
är på stället Plats
i det fräsande nuet! Det
:vårt egentliga dop,
ögonblickligheten
är sitt eget verk: Final I Flammor, vad har du
annars för plantyp för denna eviga natt?
*
~ Gonggong,
nu blir det Helge Sacrolábion. I förbigående
skall jag nog
ha för avsikt
efterfråga helhetsdöden
den dag domen över mänskligheten hävs
och kabel-TV bjuder säte på Mimans bröllop.
38
I hela sitt liv försökte man vara sin
Gud till lags, där känslorna kom
åt. Men styret gick av
och interregnum föll undan;
det är förmodligen föga eklektisk
idé att försöka resalvera den
här teatraliska människan till farshuset –
Ändrad tid medför svarstablå; vem talar
nu? Brancusis Ägg lägger all
kraft på sin inlevelse i den pornografiska situationen –
Det brister i respekt för legitimationshandlingens innehåll.
39
Bländad jag sna-
vade
ut från ett torn –
40
Men städernas och höstarnas staket
lutar i trötthet –
Branta gårdar
hänger över himmelen.
41
forntidens smällande
duk! Jag hörde ett
gevärsskott
ringa
i Kaldéen – – –
42
Det var en större arbetsplats, där
jobba bl a fyra som voro bröder i
Kristus. Höllo bönemöten varje
rast. Bara ETT fattades dem: ett
kors.
Därför bådo de dagligen till
Gud om ett
kors
i flera veckor; till slut
fingo de under över alla
under! – på något märk-under-
ligt sätt faktiskt TAG i ett
spritt språngande
kors.
Det funno de vara ett gUdasänt
kors,
naturligvis; prisade storligen Herren
för detta utomordentliga
kors
i flera veckor; ja hela
deras lycksaliga tillvaro
handlade till slut om absolut
ingenting
annat än detta
kors!
"Förlåt, grabbar," sa nån
tänkande mänska en dag, "men
uppriktigt sagt: ni är ju bara helt
kors
-fixerade!" – Någon
fnissade. En annan
gubbe sa: "Hörni, om
kors
är till för frälsningen
och frälsningen är till för
kors
då blir det ju faktiskt
kors
för korsets egen skull,
inte sant; genom en sorts
förkorsning, om man säjer
så!" (Skratt!) En tredje föll in: "Inte
för jag är sån där proffs-
kristen expert som ni, men
JAG i a f har fått för mig var
Jesus var minsann SJÄLV
mindre glad
över SITT
kors!"
Allmänt bifall! Fler
och fler samlades kring bröderna i
Kristus, kommentarerna
haglade: "Lös
kors
-ord i stället!" (Gapskratt.)
"Lägg ner korset!" – "Bara alltså riv
hela jävla
kors-
fästningen!" (ASGARV) "Ägna er åt
… bara va faaen som
helst utom detta evinnerliga jävla
kors!"
Och bröderna i Kristus
sågo på varandra; faktiskt gingo
deras ögon i
kors
också individuellt på
dem; och de buro sitt
kors
utan klagan, som Skriften
bjuder, förläto begabbarna,
som skaka på huvena & gick
sin väg. Bröderna höjde nu i bön
sina blickar; Gud var ej där, inte ens
himlen så vitt man kunde se; dock
hade de tackom & lovom sitt härliga
kors;
det hängde de facto i
taket.
43
Jag minns att jag var ung en gång.
Det var en ny erfarenhet.
Ungefär som att plötsligt vara avlägset bekant
med en egendomlig flicka man länge varit intresserad av
och det var tidig höst och sommar på en gång
bara för att allting började och slutade samtidigt...
Jag la min bok ifrån mig och tittade ut genom fönstret:
det började bli sent och mycket vackert
som ett ställe ofta blir när en älskad människas närvaro ebbar –
Och plötsligt befann jag mig långt borta på en obeskrivlig cykelfärd
och den tog hela tiden ännu inte slut, ännu inte –
Jag hörde en ständig körsång bakom träden.
Vägen var tom
och natten ljusare än dagen
tills morgonen grydde, plötsligt var allt oförändrat
stilla, solen en väl avskärmad
högtalare,
världen var tom,
bara en fort–
Rummet!
Ett stadion före
uppvaknandet. Men hitom sirenerna i skol-
porträtten: sången,
RÖSTEN
–
som inte var hennes
44
Jag tror jag vill göra en film
med dej i rollen som teaterapa.
VAD ÄR DET FÖR DUMHETER
Gör du då strålande succé, kära apa?
Det kan man säga om Månen också.
SÄRDELES HUMORISTISKT
Allt är ju relativt, du med; håll
stånd! Har du förresten
tänkt på att den här dikten
möjligen står upp och ner?
NU FÅR DET VARA NOG Ta vara
på de små små fåglarna i skogen,
det är den enda möjlighet du har.
45
Nu tänds viril min diktarhug
av ode till Micky Jill;
hypnagoga ögat vrider fram en scen i ljus
från små lyktor av sned belysning -
Det är ett ställe där rollerna avhängts
krängda ut och in i anonyma vestibulen.
Där står du i springan med ögat utanför
och vaken i samma moment
som du torde erinra dig förträffligt efteråt.
Och vi hälsar dig hjärtligt välkomna här,
vi ställer oss gapna upp och rätar på tredjebenen,
som fåglar vridna till en gök i stark förfäran
är vårt sinne: upptänt av PORNOGRAFI -
Våra vildaste antecipationer
håller dig ej för ett ögonblick lugn -
Nej, oomvänd och försiktigtvis
går du tillbakavägen ut på nytt;
ej annat
plötsligt
passade dig
som ett möbiusband
kring din perfekta navel.
Och stolt må förargelsen gå
som gubbe efter gubbe står
med svullnad högt på roten;
tänk dock ej ont härom, men andas hårt
- bliv Dam i denna prövelse
och låt det vara utanpå
och när du går från in till ut och vidare äventyr,
förmät ej då att fullt stå fast
med båda fötterna på golvet
som om du redan hade tagit skorna av dig.
Ty annars blir det lätt på tok,
effekten blir en annan än vi räknat med
i din spännande mötesbok, uppfylld av kryss
och hor - så kan det gå
om du väljer fel
entré
innan tillfället har börjat.
Men nu vandrar åter dag sin spegel långt
på lustans vackra tittavstånd
och gatans friska nedomvind
slår som en liljans doft mot sinnliga vristen,
på nytt öppnar kväll sitt skådegap,
lågt ropar dig trafiken,
du lämnar första rutan bakom dig.
46
Det här är en Epistel;
det Ordet hyser spalt hos Gûd.
Andromeda besiktigar vår klassicism
och rynkar sin klänning i förargelse.
Dock bildas vers om årstidshösten
halvt på vanart med en signatur
av Luria vid kanten, låsande
lödig knyck i fullt fortmånigt hispetal –
En helt fantastisk predikan, hörrudu!
Den Effekten backar våran
urtima ordbehandlare i stupor? Nu får vi
koppla in blixthjärnan här –
Det är svaj på ytan.
Treenigheten är otroligt stark.
Odysseus lossar sitt nattetyg, fartid
bedarrar i förtrolig schizoeffektivitet.
Allt har sin tid med åror
någon annanvart. Vad menar jag?
Och varför blev det dålig veteskörd
när Jesus uppenbarligen hade humor?
Vad heter voyeur på grekiska?
Det har vi ingen mening om.
Däremot betyder synnerligen lite
obehandlad innebörd. Jag menar ungefär:
"att nedkomst av i anden Ur befolkning
fortgår under tilltal; självsanering
är att föredra, ty god lyrik sitt
innehåll till kjolfåll syr, ja så
går det till minsann! Vi
niger: vill du ha en dikt av mig?
Nej, bevare mig väl, jag
slickar dig; och du må kalla mig Apostel."
47
i natt
har jag undfått min kallelse
till Röst åt universum
från skogsbryn till firmament
(det är bara andra nej tredje gången)
nu vet jag vad livet
betyder för oss & ropar
o krisgrupp o församlade änglar
inskrid bland löst folk på stan
o hjärta, rikta ett dubbelt klock-
slag mellan Helan och Halvan
som irrar på liken vid Breitenfeld 2
o kväll, skynda på
o farfar, ge mig din Bamsekuk
varhelst den kan stå
& jag skall förändra världen
48
Tiden består av små tvärstopp,
rummet har stor plötslighet,
man blir galen av raseri.
Det man inte är vill man bli.
Det man inte har på tapeten
får man leta efter i verkligheten –
Ah! Jag zoomar in Universum.
49
I världens arkipelag
dras resurserna samman,
några blå båtar
stack mot den blåaste ön.
Vid ett rop under bordet
välter de ett krus –
besökare hejdas
med stumma frågor,
upptakten till en tromb
virvlar i biblioteket.
50
Den sista bladet
i livets bok
är ännu inte skrivet
För radernas
mellanrum
gömmer en
...musik, nästan
omärklig
som en vind
i vinden
Men den finns där
redan från början
Då var det vackert väder
Det förstod jag då –
I dag vet jag att någonting
jag aldrig kan vara utan
tappades bort för längesen
Och sen liksom bara gick åren –
Men jag fyllde år en gång
i en främmande, ljus värld
tillsammans med far och mor
Vi var på besök hos Gustafssons
Och jag var hela tiden där
och var fem år
och cirka tre sekunder
hela tiden, på nytt
och på nytt och på nytt
Och framtiden var ett underbart slott
bakom den tvärhöga åsen där solen steg fram
och välkomnade alla på den lugna vägen
utanför Gustafssons hus – den sortens
åsar finns inte mer
Och slottet? Det går knappt att andas.
Men då när jag var fem år och
nyfödd, på tre sekunder när
jämngammal med nuet
hörde jag liksom en enkel sång
spelas hela dagen i Gustafssons hus
Den hette Vackert väder
Och när jag nu helt oväntat
finner dessa ord, i erinran,
hör jag åter musiken,
signaturmelodin
För den slutade aldrig spelas
Den bara... gick i moln
och tystnade
Man är nu sliten, stumnad
och trött med ålderns rättighet
till avskilda gårdar
under oktobers tunga moln
mot kvällningen, när ljusen
tänds –
...även här
börjar trots
allt
livet
ständigt om på nytt
och tiden blir nuvarande
och dikten växer åter till en sång
För jag har varit barn en gång
och då var det vackert väder
Vackert väder Vackert väder
Vinden blåste vände bladet
sol
vind
vår
förbi.
51
En dag på balkongen
lyste mörkret in
mot taket
Svävande
etage vid etage
drömmens röda textilier.
Tillvarons hiss. Interiörer
som staplas
nedanpå varandra
Bilder. De faller ut
som fönsterrutor
mot trafikens vinande roulette
Jag sover inte i natt
ty jag
finns
inte. Gatorna
spränger i nattens grönska
Staden
ryckte upp mot fönstret.
Gardinerna
glödde som norrsken!
Och gled i sär
Gestalt På Trappan
GLASETS MAKT
Brinner I Dina Ögon
52
Det ringer,
det ringer! Gud
GUD vi har ont i huvet.
Klockan slår 12.
Världens skuggor
ordnas på bord i arabhögkvarteren.
Musik täljer örats mahogny.
Andhämtning, res ånyo ett torn.
53
i natt
är ensamheten vaken
ditt rena blod
vägleder
atomvinterns leende avatarer
de patrullerar förstäderna
54
Det var en gång ett djur
som räknades till fårens släkte
Han kunde inte säga bä
Han tränade och tränade och
tränade och tränade och trä-
nade och tränade och träna-
de och trånade och tränade på
bä
det blev en massa dikter
Blir det bä så här?
frågade han hjorden
Ingen sa ens bu
Då tänkte han att ska man bli
erkänd som ett får så
får det bli bland vargar
Därför gick han ut i skogen
Mötte snart en varg – den sa
"tjena!"
gick förbi
55
– Hi,
Slowfoxy, vadå
– är du inte här för ro
skull är
du inte det
överhuvud taget, du
förstår: sådant
där traditionsrikt
infertilt
rollspel, det
gjorde man på
elvistalet, men i dag
är verkligheten
denna: mycket
starkt pornografisk
– och det är du med.
Aufforderung
zum Tanz,
följaktligen;
var god notera
:
fortsättningen,
starkt inomhus: "djupt
i en svart dröm färga
blodet
rätt!
56
Det faller kväll där ute.
Det är trafik. Den lyser vackert
och roende förbi med
strömmens fart, i min
bädd, så att säga, brusar det hav
kring en flotte på andra människors
liv i dess kollektiva tempo.
Kan inte ni
som susar förbi där
tillgodogöra er estetiska värden.
Jag har inte tid med sånt här.
Jag behöver en
likhet med ombord
där jag ingenting hittar.
Nämligen en stark
oro, herr Inne, lugnt
välkommen hem! till mitt
hus och sådär, jag tror nog
man ska ha det så här egentligen.
Man ska det, för annars
ligger man bara och runkar, man
bör det, för annars ligger man bara och glor.
57
Om man kunde vakna upp ståndsmässig
och 3 gånger mumla Majken Johanssons namn
utan ett enda småleende,
om handen genast fann de förbannade glasögonen
in till den enda värld där
man någotsånär torde befinna sig,
om man hade ett mänskligt hjärta i halsgropen
just innan man tittar på spegeln
rakt framifrån
kunde det möjligen vara affärsmässigt att be
nivetVem
regelbundet skicka mera pengar.
58
Det blir inte tillstymmelse gris i kväll.
Svartaffe klarnar på det bättre talet
under hareraman. Jag vet en enkel förstad
och det är slutet på en hel uppfattning,
eller också haver något mycket litet grytt
sig framåt i monorepressivititens växelfil.
Inte det heller? Låter något annat
långt upp i förödelsen svagt strixbudat,
randas Gud med Tummens goda plockspel
överallt där arrangörerna förkastligt
stativerat f d helgerådets Ord: "Stora
Mössan haver framgångsrikt placerats."
59
Renässans på en främmande station, krigstid
Strålkastare blottade jordens innandömen
Den gröna tuben öppnades. Svartklädda män
strömmade ut i kolonnaden. Bleka av svindel
Överallt verklighetens oerhörda klockklang
60
Svart dag rådde fullt påklädd (inför en butik)
med kuperat HÖGT gräs: den s.k. Gåtfullheten
som var målet för "beskrivningen" av ingenstans.
Gud fanns. Stadsdelen? Den var inte Hans
med långa gator som jag trodde mig benägen vid,
men undvek s a k t a varje möte under tidens gång,
som kunde ändra föresats med lokala kännetecken.
Svart dag rådde fullt nattetimme (utan politik),
den s.k. Gåtfullheten. Gud berörde skymningen,
grader av beskrivning tog sig former under tiden.
Medvetandet beslöt därför att på direkta omvägar
vika in på en tvär "bakgata", fortsätta mellan ETT
kvarter och gåtans oerhörda kännetecken till
vänster: ett ingenstans fält av k u p e r a t högt gräs.
61
Hm, i samlag brottas vi med Form,
spelskönt. Sedan blir det
växelverkan – vad tycker du?
Att de här orden liknar något,
men inte mer, och det är,
för all del, alltid, för all
del, något – vad tycker du?
Att det är spelskönt, för all del.
62
– Vad människor är
typiska, Jesus
var typiskt svensk, judarna
likaså, Pontius Pilatus
värst av oss allihop
63
O vardagsljudets oförlikneliga enkelhet
modulerar decimäterns varselmakt, man
lägger upp sig i en effektiv landskapsstol
och betraktar det herrelösa värmeelementet –
"Och daggen gror där kjolens
bärighet stjälper av katten."
*
Men på den andra sidan: de ?nsiktslösa
övervinner tremulandi TV-lådans terminator
med farter av ögats rykande solskensblindhet –
Lågmält virvlar plattektoniken i ett nymålat kök:
"Din trädgård försvinner i ett omärkligt leende
och kommer tillbaka med förbytt aspstånd."
64
svenska älgar passa tider
vår gemensamma ekologi
lider
av en tidig störning
jag menar sen
landshövdingen, en
KVINNA!!!
svävar
över ett världsfråvandlat skogsbryn
där svenska älgar stå i kö
Varför?
det ha de ingen aning om
KVINNA!!!
muskedundrar
I Landstingets Jätte Helikopter
liten älva som sitter på liljans blad
& snyftar
över världens elakhet
blir förbannad
i stället
& tuttar eld på skogsbrynet
svenska älgar fråga sej Varför
65
Ja se det var tvärsöver.
Betänk, hörrudu, ängolabarnen –
en chans som kanske inget åstadkommer.
Söndag. Vem fan har inte räknat ner på
fingrarna. Så trissar man upp sig spänningen
på skiftnyckevis, med gemene mans
goda ord i minne går väl allt okej –
Ferm bara! Sen blire hägg på tempot.
66
Askan
virvlar. Det lilla
o:t i skyn
bländar upp din syn. Omsusad
vänder du tillbaka:
blindkorridoren
(Glömmer
heller inte hålet, där ångesten spolar
nattetid.) – solljus
stillnar på väggen: "Försök
att inte utreda om detta väsen, ty
han lyssnar inte,
jag,
i mina svartnande rum."
67
En höstkväll är de avlägsna träden ändå närvarande
i mannens genomblåsta vemod, under främlings-
tystnad som på en fjärran tågstation inväntar han sin
sömn; där inne skall han vakna upp till smärtans åter-
komst, en mäktig skönhet, hon avlägsnar sig i sol.
68
skoga på! Miljövård
är begreppet,
ögats attackjakt
rakt i Bengt-Emil
på spaning
efter ett verb som flytt.
69
Gallsten, du ska lämna skymningsblomman.
Du har saboterat cocacolaskogarna.
Du har förorsakat spegelskador.
Inte ens Nintendo kan göra något åt dig.
70
Vinden jäktar som
en människa i staden,
endast ljus vilar.
71
Hällou, miss Borderline Personality Disorder!
Tror du mig inte? Du blir
Här är din gråsprängde beskyddare igen, din skyggt
älskade Mentor, åh försök inte
Jag är immun mot dina giftpilar
Jag är en gammal uv, det ska du lita på
Jag slår med glädje mina Vingar kring
din begåvning, ditt spirande begär, din stora skörhet
Vet du, världen, det är ingen trevlig plats
Underjorden tillhör den i allra högsta grad
Men jag skall följa dig i hissen, för det vet
jag att du vill, åjo, sjåpa dig inte
I hissen är vi äntligen tillsammans
Bara vi två, ja vi skall hålla samman
och övervinna alla svårigheter, all intolerans
Hur var det med din klasskamrat, jag tror nog inte
hon är tjockast, jag tror du bara värjer dig
mot yppigheten i en något tidig blomning
Lyssna nu, jag vill att du ska blunda
för jag har en liten överraskning åt dig, lilla vän
Du vet att du kan vara trygg med mig
Lyssna bara till din röst, den allra innersta
Ja visst gör det ont när knoppar brister
Man måste våga språnget i den stora tillit
som skapar världen, se sådärja, duktig flicka
Nu får du gärna öppna ögonen
Upptäck mannens hemlighet
Känn på den, förstå den
Så betvingande
Så lätt, så paradoxal, så trotsigt svävande
Så mjuk och ändå så hård
72
Lyfter på hatten,
iklär sin identitet
saturnusringar.
73
Jag är ett lövverk
i mina bästa stunder,
genomblåst av Dig.
74
Natten har tusen
ögobn! Och de virvlar ner
i nöjeslivet.
75
Vi rullar oss djupt in i kärleksgrottan. Stängd är grottan -
Din gamla klasskamrat får sitt genombrott i en iskallt grym film
där hon visar upp sin spermadrypande fitta för hela Västerlandet.
Både hon och filmen får lysande recensioner
av humanistiskt bildade kvinnor och män på pressens kultursidor:
t ex "Min hud blir full av fjärilar, så befriande var det!"
Sedan tar hennes karriär en oväntad vändning:
hon blir programledare i Teve Kul, rågblond och glittrande glad
sjunger hon dansbandslåtar och delar ut små
kanelbullar till tacksamt skrockande pensionärer.
Rara pojkar möter henne på gatan i hennes lilla hemstad.
De morsar glatt och hon vinkar leende tillbaka.
Vi rullar oss djupare in i kärleksgrottan. Stängd är grottan -
Undulaterna kvittrar i sina burar: "Vi får inte gripas av moralpanik!"
Kanariefåglarna sjunger: "Nypuritanismen får inte löpa amok!"
De rara pojkarna mastuberar lycksaliga på sina toaletter
och sjunger den kroppsliga kärlekens lov:
"Stängd är grottan! Stängd är grottan!
Gud skiter i allt och det gör vi med!"
76
Han försöker koncentrera mig. Hallucinerar
inte. Väderlekens hypotaktiskt väsenslösa
bildspel intonerar landskapskromatiken nu
som alltid, utan fortsättning och katalytisk
impedans; så inbillat försmädlig är er nye
granne, att han sitter i sitt fönster, leende
och tom som vackra dikter bakom ögonen.
Min onda namn förbrukar han i denna tystnad
som förgår med fjärrantågen genom nattens
domar och består som fågelslingor över
arbetsdagens glömska tillfällen (de upphör
när grönskans chef beträder edra ögonbryn
som i ett folkligt andetag av butter komedi
förslösat sitt impulsmoment och vinglat bort).
Lyrikens fraser upprepas som en beskäftig
tandvärk! Så gör livets timmar, våra ögonkast
i det förbjudna. Försök att inte låtsas något;
tvivelaktig vandel genomskådas undantagslöst.
Försök att inte finnas till i fysisk varelse: det
lönar sig, minsann, det där med ande och
fantomer! Grannen var det. Tro mig: han ser.
77
du måste vara onaturlig
Timmar Av Intern Förstörelse Betakar Sig Med
Skorstensljus Som Luktar Epileptiskt Radium,
HURRA!
du måste vara onaturlig
I Stor Förtvivlan Masturberar Herren Apa Medan
Nattens Döva Solar Gungar Bort i Universum,
TYVÄRR!
du måste vara onaturlig
Vårt Jävla Samhälle Planerades Av Stora Feta
Maskar Ur En Anagogiskt Mulen Stjärnsubstans,
MINSANN!
du måste vara onaturlig
Det Finns Så Mycket Lidande I Världen Att Man
Baxnar In I Garderobernas Förlupna Helvete,
JOMÄN!
du måste vara onaturlig
Heliga Bananer Skalar Takten Av Finalpanikens
Musikaliskt Onda Symfonipatroner I Din Stjärt,
OLÉ!
du måste vara onaturlig
78
Denna årstid är en dag av erinran
och ett farligt rum för Vattenmannen
I de dagliga regnen fruktar han att försvinna
och du
att inraderas
i något av de skymtande förortshusens fönster
Så svart är inte döden
Så tom är inte himmelen
Det
Jag måste upprepa det:
Det
hejdar dig mitt i andetaget
Det inträffar, som man säger, hela tiden
och du kan inte undfly
Det
Grönområden skyggar under oavbrutet undantagstillstånd
De mörka klarhetsgryningarna sjunger: Libera me
Allt är om intet under ödslighetens promenader
Inga tabletter hjälper mot Ingenting
Dock har en Avbild retarderats via hastigt rök
alstrad i den tunna ögonblicksoinbjudenheten
Absurd Någons dröjande vällust
Ingen läkare förstår det
Ingen återkallar ingen
in i det inte inga
Dom har varnat för det
Universum rör sig plötsligt
någon centimeter sidledes, anings-
nyansen blåare
Du har väntat det
Du vet att allt är overkligt, en enkel-
riktad väsenspendel utan penetrerbart fäste
Folkets ur besannas gradvis
Det är redan sant
Ty detta är en farlig tid
då endast de dagliga regnen skyddar
världen i din outrymligt bleknande Gestalt
som den ständiga musikens
sporadiskt glimtande otrastar
på vingslag mot ett enda
Ögonblick benämner: Vattenmannen
79
det handlar om att förändra verkligheten
dagar utan moln
vilar bakom spegeln
Nu Är Vi Nästan Utanför
NEJ
det handlar om att förändra verkligheten
mena ingenting
tala under tystnad,
Här Följer Bara Aningar
JA
det handlar om att förändra verkligheten
jag är inte här
världen är så tydlig
Planeten Jorden Rullar Sig
NEJ
det handlar om att förändra verkligheten
väderstrecken bär
bort mot tomma intet
Det Är Nog Ganska Meningslöst
JA
det handlar om att förändra verkligheten
herren äter bröd
utan korv och gurka
Så Kan Man Också Säga Det
NEJ
det handlar om att förändra verkligheten
våga veta hut
räkna dina pärlor
Det Är Väl Ganska Oerhört
JA
det handlar om att förändra verkligheten
lita på din gud
gå mot universum
Det Är Väl Inte Omöjligt
NEJ
det handlar om att förändra verkligheten
80
Ni tror att jag
mår bra av att ni älskar mig
men det är tvärtom så att er kärlek
förhindrar er att ge mig det som jag behöver och förtjänar
och därför blir jag bara deprimerad av era vackra ord
alstrade av atmosfären i er objektiva verklighet
sammansatt av mångfald och hundratals balanser
barnfamiljer frågesport och alla människors likadana värde
kulturarbete politik och vardagsmord
Men däremot får ni gärna för mig
förtära er skam och höra min bön
så vänd er om och se på mig
i backspegeln
Betrakta den oerhörda Fallos
Ni tror att jag
är en benådad
överlevare
men det är tvärtom
Jag njuter bara alltmer intensivt
efter hand som mitt långsamma döende fortskrider
och jag vill dra ut på det hela så mycket som möjligt
Kom alltså inte till mig med några freds och kompromissförslag
Besvära inte mig med er objektiva verklighet
sammansatt av mångfald och hundratals balanser
barnfamiljer frågesport alla människors likadana värde
kulturarbete politik och vardagsmord
Men däremot får ni gärna för mig
förtära er skam och höra min bön
så vänd er om och se på mig
i backspegeln
Betrakta den oerhörda fallos
81
Så har åter en sommar slagit upp
sin kupol av lysande stillhet
över den del av ensamhetens stad
som ännu stannar hemma.
Internvind dansar och gömmer
de lummiga skuggornas ansikten.
På tillfällighetsstundens nedåtväg
som sluttar svalt och ständigt
vänder sig Någon om
och upptäcker grönskans milda dominans
över allt som skiljer de lugnt
ankommande husen från varandra.
Så har åter en sommar infunnit sig
i ett enda stående klockslag
i trakten av en tyngdlös
mänsklighet som upphör koncentriskt
i gemensam siesta. Och där
är till slut bara grönskan delaktig.
Vem står inte främmande inför
alla dessa fönster varifrån man
i nästa nästan samma ögonblick
mycket lugnt betraktar sig själv.
Vem står inte frågande inför
väderlekens byggnadskonst i norr.
På sin väg in i det tillfälliga
vänder sig Någon mot dimensionen
vars namn är Bort och inleder
väntan på absensens bildögonblick
sakta överflyglat av dova moln
som förkunnar ögats dröjande lätthet.
82
På väg från Skolan
in i Livet
möter du Sanningen
om hur Allt hänger ihop,
hållfast,
en obönhörligt
sammanhängande struktur
av sakförhållanden och därmed
besläktade ting –
Konstruktionen, perfekt,
sträcker sig
från stenläggningen ända upp i taket –
"Hur ska jag komma ut här?
Hur ska jag komma ut här?
Kan NÅN tala om för mig det?
Hur ska jag komma ut här??"
83
Varsågod, en liten
bebis!
84
åskan
vilar på bondens axlar
under en paus i världshistorien
85
Sverige Sverige fosterland.
Det bergiga! Det daliga!
Och resten rätt och slätt.
86
Jag fick en farmor igår
Hon heter Famagusta
Hon bara stog där helt plötsligt
och vidöppet
som en annan jävla dörr
87
Med ögon grunda av strålande
tid hämtar Jungfru Maria
Herrens djupa besynnerlighet
ur vår oskulds zebraränder
och löser härav i ringa grad
behjälpt de lugna böneverben
i thinnerkonvolut som sakta
flyter bort i måndagsvinden.
Därför kastar sig ditt andetag
i väntan genom nattens tunnel-
banor av en obeskrivlig tystnad
som ingenting förklarar. Satan
räcker dig sin hand av glädje.
Väderleken vinglar bakåt
över människornas bleka
thinnerhus i psykosens upptakt.
Jag räknar min bestämda dag
till STOPP i nådens återvändstal.
Mina ögon byter plats i kärlek.
Med ansiktet lätt försänkt i
strålande tid begrundar jag
Odjuret SEX gånger utan våg
och vilande förfäran; så total
är stadens himmel att det regnar:
ah, nåden dyker upp! Det är
på stunden. Vi är meniga;
och språket virvlande katolskt –
Det är så mycket menings-
dager över tingens ordning
att klockorna står stilla med
ljusets alla hastigheter nu –
Så dansar vår Jungfru Maria!
88
Jag har varit människa.
det var hopp om livet, som man säger.
I utsikt mot försoning och ljusnande dagrar
tog jag mig framåt i det halvt kända landskapet.
Men i närheten fanns alltid det helt oväntades bleka musik
likt ett underligt ansikte uppdykande bakom en klippa eller ett buskage.
Jag följer mina egna försvinnande steg i något annats riktning,
nu vet jag inte längre om det vore möjligt att kartlägga denna trakt
och som genom något slags för mig helt outgrundlig följdriktighet
för mig varje vägval allt djupare in mot sanningens mörka hjärta.
Jag fruktar den absoluta motsägelsen. Jag längtar till den.
Skogen tätnar. Natten faller. Luften fylls av friska duggstänk
och på avstånd hörs lockrop från en okänd fågel.
Jag är på väg dit in där ingen gud kan följa mig
och jag måste finna min väg ensam.
89
Det är månad att bestrida återkomsten.
Vems ögon riktar sig mot Herren Måne,
vars ego vaktar barnens tungor utan
större framgång? Vad jag skriver dåligt!
90
jag kommer hem
från Kvasar 1
liftade hela sträckan
slår på teven
och hoppas på en p-rulle
fan också
bara en massa jävla
bilar
91
rummet
vänds ut och in
jag
finns inte
hotellet
har bommat igen
jag
vänds ut och in
öppnar
en ny
boddington
pschhhhhhhhhht
fan också
den vändes ut och in
92
Frukta ej
nattens kanoner
Frukta ej
heller
den havandes ögon
Frukta slutligen
ej
isbjörnens oerhörda svallvåg
PLUMS
Ty du
är jag
och jag
är Flickan
dvs gossegudens Hyacinth
93
Huset mediterar, hissen
åker upp och ner
En man står på huvudet i hissen
94
Månen
lyser
på en katt
Mjau
95
In mot ljusets enfald öppnar sig en dörr
i tidens cerebrala bakgrund, färgad ned
i ickehandens ansatsblinda rörelse mot
bara ett beständigt godtycke. Jag röker
utan ångest och besinnar tankens innehåll
som inte finns. I väderleken utanför mitt
vänstra öga färdas dödens sommarleende.
Att vara månaden tillstädes, anpassad
till vardagsrummet och de sakta gryende
momenten, det är inte mitt kapitel, därför
har jag ingenting att säga! Vildänder står
avsides i parkernas berömda gränslöshet,
där är de: stillheter i luften, obegrepp och
samma tecken. Det förblir min återkomst.
Får jag förklara. Vetenskapen? är linjär,
den sammanfaller: inte. Hjärtats avlopp
gurglar i en mycket stark förträfflighet –
Jag slår mig ner elektriskt på en fönster-
bräda, riktar tingens meningslöshet upp mot
väderlekens guld som, lättare än andetaget,
avknoppar denna tystnad i en oavslutad rad
96
Fråga inte efter fadershuset,
du vet ju inte vilken själ som ritar
hitsidan av detta ord med planskilt ögonlock
medan otrons framstöt genom söder universum växlar tempel
under fogsvans, men för de utomstående
framstår varje fötänksamhet såsom efter explosiv sidvana –
Man tar sin nästas ljus i sikte, någorlunda timligt,
sedlinjes mörker försätter sig i häftig
vådabrand på hjärtats vulva över sakramenten:
först redanefter utvecklar sig förtröstans lilla artefakt
i upptaktens riktning mot garderoberna hitom hemmets area
till överlåtelse av Dödens nederlag på långfredagens statistik
hädan i samma ögonblick!v Lagt kort vinner tempo,
i eftertanken återtågar härvid orden under full menlöshet.
97
Och det är löv
och vatten
alltså
vattenlöv och sol
och det är vatten
löv i glaset sol
i sinne
sol härinne
stilla stilla vattensol
löv o vattenglas o
löv alltså
i vattenglaset sol
och liten död fluga
98
O fimbulvinter
o ödsliga natt
där kölden utbrett
över nejden sin
oinskränkta diktatur
Granarnas tragiska skaror
står orörliga bakom de
herrelösa fälten
där inte en rörelse skymtas
Inte en vindfläkt lever
Fullmånens vanvettiga öga
stirrar kallt på världen
Stjärnorna blänker
frostigt och
dödshunden
skäller
vov vov vov
99
Och här
då
och är nu
där
och som allt
inget
Eller nånting sånt
100
Och det
och sådant
o vida hav
där vinden och en strand
och vågorna av fjärran
härkomst
och vind är här
med sommar där
en gammal gUbe och leker
med gossarna i sanden
101
Det tar sig, vind, gå upp i
radar & sådant dämmande Alltids föresats
på maktanspråk & flygande verb; alltmedan timmens
änglaskaror jaga under Högvillfarelsernas stanniolosfär
avstannar politiken i beslutsamhet. Vi måste; vi. Bobby,
Bobby Vee, altså; vi. Då var det vänstertrafik! Den tjugu
elfte septober i år –
Umpa palumpa, umpa palumpa –
Sovjetunionen skakar under Vasiljevskijs svarta välde!
Soliditet, egal; ehuru; katolsk må alls än Ljuskupolens
inre Art av pelarintegral & jublande förtvivlan –
Vad var det här jag skulle säga, kanske Det? Så må, till slut,
den Då estesens ära, offer & förbindelse tillsätesbringa Fram-
inåtutskridande à väsenstyp; vi myllra oceaner (vågor,
asså), bilda Superdans i Bok & Herremotto:s stora enkelhet, den vilda
Stamblondering nu på jorden & i ständig grad. Alltmer för sent
fantastiskt
designade
svenska
örlogsfartyg löpa ut.
102
fullMånens exercizio med escriba y spåna
kallar stillhet i ansatslivets via claustrofobia.
Pr Egkopf själv inlever. –
Ah Gud välsigne trappisternas äppelmunkar.
Den regniga vinden är ditt sinnelag o Char.
När verkligheten korsar sitt ark med höstens bekännelseskrift
inträder Natt med fraserande gestaltlikhet
på enslighetens åskfyllda läppar till Vår Fru Andromeda…
103
Tre dagar före natten
är mörkret redan knutet kring
en stadsdel
som ej
med bestämdhet finns.
En svart och ljummen frihet finns.
Den sorlar i alla
stuprännor där.
Tre dagar före natten
är natten redan här.
Och djupast
i drömmens
brunn av ljus
dess fånge med en fruktbar skräck
som står vid hans fot
som en leklysten hund.
Tre dagar före natten
kan husen fyllas med
källarluft
hgt –
Frihet är över oss!
Hur rikt det svarta vattnet är
som ständigt sipprar
vid nattens rot.
104
Jag tär på Gud
utan ett ljud
som det anstår varje riktig müsliker
105
Jag mötte månen i Malmö
och mytomaner i Göteborg.
Jag mötte miner som mina.
Det var som att läsa i motboken.
Jag mätte väder i modrens öga.
Jag mätte virveln i livets vind.
Jag mätte tonen i harpans nyckel. Till
slut blev jag alldeles matt.
Jag mötte maning i livets mått
och mätte mening i smått & gott
och mätte månen av allting
och mitt i natten gick allt på tok.
Jag mötte Lasso i musikens trollkrets.
Jag mötte Lissabon i dansens virvlar.
Jag mötte tåget öga mot öga.
Jag mötte döden. Han sa "God natt."
106
Det där andra –
Det är det det
är, som
alltid, bara
bara just nu,
i förvandlingen –
Några ögonblick
är andra, bara
några ord är
ingenting –
förutom
bara –
några
ord om
ett plötsligt fönster
som glider upp
i världen förändrar
observationen
av en droppe innebörd,
liksom i förbiseende,
liksom i pressfotografens
oåterkalleliga leende
kl. 5 på eftermiddagen
– genomborrat av en fjäril.
107
Jo, du förstår!
Du har blivit beordrad,
tillfälligt, tal-
medes i det exakta
gathörnet fortsätter jag svingen.
Boll! Makabra gestalter
fortsätter in i speglarna,
forsätter in i Skylt-
väderlekens oerhörda matthet
som jag ser den
när damernas kringlotter vinklas
på nödtäppt ihopfotade knän.
Och med denna bravur
avslutar jag tillfället. Det är att stå på
innan Fritid sveper vind över bortanförkyrkogårdarnas
otroligt ena och tillsammandrabbande natt.
108
Här var han nu.
Hans namn var inte Dracula.
Nu drog han locket över sig.
När tiotusen år förflutit
slet han av sig locket
och hans namn var inte Dracula.
Hans namn var inte Dracula.
Han hette någonting.
Där låg han: någonstans.
Då slet han
locket av sig en gång till.
Hans namn var inte Dracula.
Han hette överhuvud taget
någonting. Han existerade.
Men annars fanns där någonting.
Det hette inte Dracula, sen
drog han locket över sig
på nytt. När tiotusen
år förflutit slet han
locket över sig. Han hette
inte Dracula. Han gjorde inte
det. Sedan drog han på sig locket.
Sedan tog han god tid på sig,
tio tusen år. Han hette
inte Dracula; så hette inte
han. Och sedan
tog han locket av sig.
Sen la dom locket på.
109
det kom över dig
unio mystica
dina ögon
uddades oupphörligt
blink BLINK blink BLINK blink BLINK blink
tidlösheten rullade sin matta
timme framåt och,
tja, detta verbspektakel skedde nästan samtidigt med
…ja, säg inte det
säg kanske kanske kanske
dina händer steg som raketer mot ett okänt stalltak och du sa
"universum
är
en såpbubbla"
110
Hey Babe
Hur Är Läget
Horisontalt Som Vanligt
Förmoda Vi
Hur är det Med
Hälsan
Vi
Äro *Smiiiiiiiiil*
Blodgivare
Hey
Då
Subba
Hey Babe
Hur Är Läget
Horisontalt Som Vanligt
Förmoda Vi
För Resten
Var Ha Vi Sett Dej Nån Stans För
Ut
Eller Mer Åt Aktern Till He He
Kan Det Vara
Ett
Samlags Magazin
Jaså Inte
Det
Nu Gå Vi På Toaletten
Du & "Jag"
Va
Nähä
Skyll Dej Själv
Hey Babe
Hur Är Läget
Horisontalt Som Vanligt
Förmoda Vi
Stör Oss Inte Vi
Tänka
Du Är Denna Krog
Men Vi Äro Hela Mänskligheten
Som Gå
In Ut In Ut In Ut In &
FASTNA
Hur Ska Det Samtidigt
Gå För Oss
Vi Mena Sexuellt Vi
Mena Socialt
Jaså Inte Ens
Det
Heller
Tänker Du Också
Eller Va Fan = Ditt Problem
Va
Bannade
Fläskfia
Hey Babe
Hur Är Läget
Horisontalt Som Vanligt
Förmoda Vi
Du
Har Du Tänkt På En Sak
Vi Mena Närmare
Bestämt
När Dom Som Man Säjer
Fejka
Det Låter Inte Alls Så
Där
& Inte Så Där Heller
Öh
Fan Också Hon
Dog
Vår Vanliga Otur
Vad Gjorde Vi För Fel
NU
Lämna vi
Det Här Jävla bÖgstallet
I Ett Tillstånd Av
Existentiell
Förtvivlan
Mot Sakta Mördande Kväll Vi
Dra Oss Hemåt
Genom Snö Gloppet Pluffs
Plosch Schpliff
Schöffs Klapsch
Kliffs Plosch
Shplasch
Schlisk
Plusch Kloffs
111
Realiteten, sken i andra hand
från världen, bakom ett hörn
Du fann den. Steg på! Damp ner mitt i folket:
publiken
till sin Undergång.
Satte dig upp och såg: överallt
förortståg i demokratisk brottning med varandra.
Vann häpen insikt i spegelns natur:
här inne
befinner sig ingen!?
Och i bortvänd glädjes rymd, som verkligheten klart
bestrålar från sin exil bortom kranskommunerna
avvaktar du till slut
– t. v.
utan uppenbarad förebild.
112
D'finnsju brA dagar all'så
då när solfan skinande lyser PÅ
& folket lever gatuliv i Sj. Statsbilden.
Men så blire komp-
lext alltihop me Sv. I-
tusamhetens dåli'a företeelser i skallen
– allmän dysrytmi % haru vissa Sv-
åri'heter? Dåblire gåpågatan.
113
Natt. Tystnad. – Slutet är den bästa början sökas
kan all hämnden kring. Och stjärnor står på tårna.
Månen mumlar sammmanbitet: "I'll be back!!"
114
Och så gick jag där
på en öde strand
och dimman kom
och jag kände
liksom alldeles självklart
hur jag löstes upp
och blev ett med världsalltet
Va,
förstår du inte vad jag menar
Du får ursäkta
men det tycker jag
med förlov sagt
är en ganska odemokratisk inställning
115
Ett spetsigt föremål
kan förorsaka stor svada.
Det är inte meningen.
Ett trubbigt föremål
kan bryta små skalor.
Här finns inget innehåll.
Ett konstigt föremål
kan föreställa två saker.
Bättre sent än aldrig.
116
kvinnans värld
består av män
männens
av puffror och nuffror
117
I traffickens törstande ström
En blå slampa
Hon är poliskommissarie
Det här är någons lediga liv
och den har att göra med allt eller intet
Störst och minst är kärleken till Stockholms gatufrid
All kväll är vacker
118
Hur det går med sparsmakat infinitesimalkrut
vill jag inte stjärtegärna spekulera i.
Det börjar likna ett någetågonting på dassrullen.
Men så har vi ju förstås det här med pappor.
Vad är det för en hemlös invändning som du överväger?
Små får betar litet: organet spelar mycket föga roll
när cupidoguden brakar loss med rejäl blixtbildning;
vi omdirigerar budoarbesök till de webbade universiteten.
119
Mellan himmelens
grå / blå: inskuren vägför-
greningens notis.
120
Segelbåtarna
långt borta, i motljuset
– rör sig kilskriften...?
121
Om Ni Tänker Avlusa Mej
Ska Ni Veta
Att Det Finns Ingen Lösning Därtill
Om Ni Försöker Avläsa Mej
Bara En Gång Till
Ska Ni Veta
Att Det Är En Riktig Rysare
Om Ni Tänker Avtippa Mej
Bara En Gång Till
Ska Ni Veta
Att Ögon Garderas Med Kryss
Så Spela En Sats På Er Själva
Make My Day
Make My Day
Om Ni Tänker Avspola Mej
Varje Socialhymnens Möbiusband
Bara En Gång Till
Ska Ni Veta
Att Ödet Skall Vända Mig Mot Eder
Så Spela En Sats På Er Själva
Make My Day
Make My Day
Om Ni Tänker Avtappa Mina Ögon
Varje Droppe Bensin
Jag Samlagt För Dopändamål
Bara En Gång Till
Ska Ni Veta
Att Uppbrinnelse Bebor Edra Sjuka bÖijelser
Så Spela En Sats På Er Själva
Make My Day
Make My Day
Tag Min Warning
Om Ni Tänker Avtvaga Mitt Stå
1
Min andes hem är staden.
Det är dit in jag vankar
och lämnar själ och kropp i dröm och vaka –
förvildad löper raden
av ensamhetens tankar
längsmed trafiken, aldrig mer tilbaka;
mig själv vill jag försaka
och bli till ett med denna
miljö, vars öppna grindar
finns till i nuets vindar
från överallt; så lär jag världen känna
såsom jag gärna minns den;
men ingenstans i hela världen finns den –
Mitt blod, som ådror böjligt,
blir till i samma stunder
som andetagen, och dess ämne, världen,
en sömn, där allt är möjligt,
liksom minutens under,
består i svindlande förvandling där den
ledsagar mig på färden
hit in, där aldrig mer jag
står skugga, oförsenad
dit bort där jag är menad:
en fjärran närbelägen stadsdel ser jag
med ögon, nu förskjutna
mot nattens dagar in, i övrigt slutna.
Vad väntar mig? Är livet
det Ord jag snart skall vara?
Katolskt må det i tystnad formuleras,
bli in i kroppen skrivet:
mitt; verkligheten bara!
Och människorna? Världen är väl deras;
det får till nöds noteras…
Vad mer skall jag snart finna?
– Det ler och drar min lystnad
intill sig: hennes tystnad
och anlete; en egendomlig kvinna
är hon jag möter via
mysterium; vad heter hon? Maria.
2
För varje dag går solen
om hösten något längre
åt vänster ner från fönstret sett. Jag vilar
i tystnader på stolen,
min verklighet blir trängre
för varje stund det sista ljuset strilar
hit in. Min tanke ilar
i stillheter. Så många
det blir av ett i detta
moment av fjärran hetta
och tankspriddhet, förvärvad under långa
och svunna år av levnad;
här återstår jag under enkel trevnad.
För varje år sjönk blodet
allt längre ner i djupet
av kärlek, hopp och tro. Katolskt är ljuset
som städse ger mig modet
att finnas till mot stupet,
min död, det ögonblick då allt blir fruset
och kvar det lätta suset
av liv och dettas mening
i andras blod. Så sprider
sig över land och lider
det ljus som aldrig dör. En vägförgrening
är livet, vars karisma
förklaras genom tankspriddhetens prisma.
3
Jag bor mot staden, bruset
som omger mina tankar
och tränger in i dem som lätt bedövning
och dröm. Katolskt är ljuset
där jag i skuggan vankar.
Det håller mig lätt vaken med sin sövning
och gör mitt liv en övning
i tro och hopp; att veta
var kärlek lågt kan brinna;
dit vill jag sedan hinna,
jag anar stundom var jag gott må leta –
Att fånga det i orden
förblir mitt enda ändamål på jorden.
Jag lyss till stadsmusiken
i ensamhetens svindel,
Jag går där ingen går, det är det bästa
jag vet; katolsk musiken
i natt! Min ögonbindel
blir avlyft av en blindhet för det mesta –
Att verkligheten gästa
och njuta stadens tröster
i morgon syns behagligt;
det nöjet lätt och dagligt,
jag går där alla går, bland andras röster,
de mina, redan världens;
katolsk är vägen dit, min tystnad färdens.
3
För kärleken, min duva
må du ta dig i ständigt
förnyad akt för annars blir du hunnen
av dagar, föga ljuva.
och livet blir eländigt
var är din framtid då? I rök försvunnen.
Vår ödestråd är spunnen
av illusionens glanser.
I drömmen blir vi borta
och kommer där till korta,
så får vi ej av livet många chanser –
Det är min syn på saken;
nå, döm nu själv om den är klok och vaken.
Jag är väl själv besviken
och surögd på det mesta.
Mitt eget liv var inte särskilt lyckat.
Till intet blev mystiken,
till skärvor blev mitt bästa,
min själ grymt slaktad, sexdan köttet styckat.
Mig driver nu ett tryck att
förringa allt för andra.
Skit samma. Jag får skylla
mig själv och livet fylla
med mening, grubblande på stigen vandra –
Jag tänker inte jäkta;
det här var bara några ord, ursäkta.
4
O flicka, nu är sorgen
för stor. Jag minns dig åter
och sjunker samman i en svår fördrömdhet.
O Gud, förbli mig borgen
av ensamhet. Jag gråter.
Jag vet: det är en välförtjänt fördömdhet,
jag älskar ingen glömdhet
och önskar ingen glömska.
Mig sänds i bitter eter
blandade hemligheter.
Jag lever i det verkliga: det drömska.
Min tro är född av smärta,
den glöder i ett sönderstunget hjärta.
Jag går i stadens vimmel
med blicken sänkt i gatan
och lyssnar lite grand till folkets bubbel
men längtar till min himmel.
Där skall jag möta Satan.
Det blir kompensation för allt mitt trubbel,
ty sanningen är dubbel,
det onda blir det goda,
det goda blir det enda;
dit vill jag återvända;
det är den sanning jag har lyckats loda;
min tro? Den är av nöden
vad nu den blev på grund av kärleksdöden.
Till kyskhet blev jag danad,
ty renhet var ditt väsen,
därunder fanns en egendomlig hetta
som alltid var mig anad.
Det gjorde mig för kräsen
mig kunde bara ensamheten mätta
till slut; förklara detta!
I ständiga attacker
kommer förtvivlans vågor;
min nöd blir eld och lågor,
ty Gud är stor och övergivenheten vacker.
Till himlen skall den skicka
min själ, min kropp. – Så möts vi snart, o flicka.
5
O flicka, tysta lammen
i nattens utkant, mina,
jag skänker mig min nöd, den mjuka döden
i dina ögon, skammen
och lustens dolda pina
som går i dagen då ur blodets flöden;
vi går mot skilda öden
som undflyr själva drömmen,
det ena blir det andra,
jag vill i tystnad vandra
från människorna bort, ja följa strömmen
förblandad med din tystnad
som höjer in i natten mannens lystnad.
Mitt fornliv blommar åter!
Till ungdom återbördad
med döden som jag talat om, så skenbart
besannat som det låter
blev kärleksvånda skördad
att intet annat elände tycks enbart
förlorat, naket, stenbart
i gryningssolens strålar
som faller lika naket
och hårt, ja smärtsamt vaket
och skrivet här med ord som iskallt målar
sig själva, som det ger sig;
det är så där mitt språk, jag själv, beter sig.
Så fly mig undan, flicka,
så fly och fly i världen,
du kommer inte undan mig, jag hastar
liksom en seismisk spricka
i bergväggen; den färden
går lika undan den, vår grund förkastar
sig snabbt, var än vi rastar;
jag stannar vid din sida,
förblir den ende mannen,
i livet, ditt, slå an en
förtvivlad ton, ty du skall alltid rida
min själ, min kropps förlängning
mot dig, vår galgbacke, min ljuva hängning.
6
Så är en dag försvunnen
mot ingenting. Jag saknar
den ej; det finns i världens vida natt
ej rum för känslor. Hunnen
är tiden nu. Man vaknar
ur någon tankspriddhet och tänker att
det duger nog; min skatt
består till ostördheten
förlagd, därmed besparad
sig själv; så blir förklarad
min själ, hur än den var; identiteten.
Nog vet jag att jag har
min skatt; och där finns inte själen kvar.
Nu är en natt till ända
och jag är ännu vaken.
Nå, det gör ingenting. Jag är vid liv;
skall någon gud mig sända
sin nåd? Jag tror den saken
får anstå. Tiden går med långa kliv;
jag har mitt tidsfördriv,
det ska ni alla veta
jag klarar gott att drömma!
Må ögonblicken strömma,
min lust åt alla håll och kanter spreta.
Man följer med i svängen
så gott det går att göra det från sängen.
En dag har kommit åter.
Åh, alla är de samma
numer; en annan har omsider nått
sin levnadshöst; jag gråter
förvisso ej. Min flamma
är dämpad nu, mitt rum behagligt grått.
Det mesta har jag fått,
och det var inte mycket;
ty världen är det lilla;
jag hör en fågel drilla;
i moll går detta ensamhetens stycke...
Nå, vem är fågeln, jag?
Det får man kanske veta någon dag.
7
O knullis! Jag är stjärnan
i filmen, du är glansen
i Lust och Skam, triumfen och horrören,
så jubla, lilla tärnan,
var glad att du fick chansen
att älska högt och rent; den stören
förringar amatören,
så lämna världen bakom
och dyrka mig och dug mig
ordentligt nu och sug mig,
men gör det bara rätt ty jag blir slak om
du ej förstår att akta
mitt Ollon; gör det lyckligt, lent och sakta.
Nu får du erospilen
rätt in i kussimurran
min själs klenod, din andes ljuva glipa!
Sen kör vi vovvestilen,
så upp med aktersnurrran;
det blir så vackert att dom måste lipa,
blott du förstår att knipa,
såsom sig bör, min duva,
på dig ska ingen klanka,
sänk nu ditt huvud, svanka
än mer, ty mina avsikter är ljuva,
ty se, nu skall jag slicka
dig bakifrån, min rara samlagsflicka!
Ojojj! nu föll du hän en
sekund i knullextasen
mitt vackra ansikte blev vå;tt av saften
från lilla fittfontänen;
det var som själva fasen,
du är en riktig Quinna, du har kraften;
så sällan man har haft en
sån sån duktig tös i sängen!
O sötaste hetären,
nu kör vi missionären,
ty det är faktiskt allra bästa svängen
för sanna sexgourmér;
de flesta har så fåniga idéer.
Hur gammal är du? Bara
knappt arton? Tja, det bästa,
nätt moget, är ju bäst, av visuella
skäl framför allt, min rara!
Vad ska vi mera testa;
kan tysta önskemålet kanske gälla
det något... speciella?
Se hur min Fallos dunkar
av hjärtats heta löften!
Så gnid dig hårt mot höften
betrakta så hur lugnt och fint jag runkar...
Du ler och vidrör fittan
med lika utsökt känslighet på klittan.
Du är en härligt stygg en,
hihi, det är förfärligt;
vad är du för en liten gullig slinka!
Nå lägg platt på ryggen,
igen, det här blir härligt
för tittarna; se lycklig upp och vinka
åt dem; de lär nog blinka.
Nå låt det gå förbi dig;
Hur är det nu vi lönar
den skocken? Som de stönar!
Nu kör jag stolta jadesprian i dig;
då kniper du och möter
som jag i andetagens tempo stöter.
Snart skall du explodera.
Det kan du inte hindra,
ty jag bemästrar ljuvt varenda fitta
för varje knull altmera.
Skall detta konstverk lindra
de andra männens nöd? - Ånej! Men titta,
det får de, sedan hitta
nåt sjaskigt knull på gatan
nånstans, så gott de mäktar,
förmår, står i och jäktar.
Bevare oss, så ta mig Gud och Satan;
för snuskiga chimärer!
Vi är den sanna Porrens pionjärer.
Nog har vi båda mist en
del plats i andras hjärtan;
så må vi sedan fredlösa få vandra.
För jag är mycket kristen!
Jag har min fröjd i smärtan.
som du, min tjej; vem kan med rätt oss klandra?
Vi älskar ju varandra,
visst gör vi! Saligheten
är här, den fromma festen!
– Vad heter du förresten?
– Det är strunt samma; anonymiteten
är nästan halva charmen
för dig; den gläder även mannabarmen.
Ah, kärlek vill jag lova,
hör sexualmusiken
som hem till Paradiso vill oss bära!
Här kommer snart de dova,
för få bekanta skriken;
blott härav kan man Erotiken lära.
Nu är det ganska nära,
varom så mångt är ordat;
det slaskar och det smackar
ordentligt; åh, vi tackar!
– Du råmar rytmiskt nu .Det är fullbordat;
vi skippar mannaspasmen;
vi har ju filmat Vaginalorgasmen!
B. SONETTER
Anm. Dessa sonetter är ännu ofärdiga, jag har i vissa fall missat en stavelse, men det är ingenting och skall fixas till efter hand. Stavelseräkningen är det lättaste monentet i sonettformen.
1
Då vädret stiger fram med vilda sken
i nattens städer driver människor tillbaka
mot lägre innebörd. Låt sedan allt försaka
mig nu, försöka bli dig nära, sen
som annan skugga, likaledes ren
som ord i blåsande förvirring skaka
ur stunden sanning, ögonblick i vaka
– vad menar jag! Vad är väl nu idén
i denna väntan på det ofattbara?
Och vem är du då? Ingen, vad jag vet;
du saknar namn, så det är ingen fara
att Någon hinner upp vår hemlighet
i denna blinda natt där du må vara
mig ansikte och tom identitet.
2
En dröm om popplar följer promenaden.
En kropp har murats in i väggen. Bröd
förbländar mig och kastar mig som död
till marken och ilar längsmed ryggraden:
april. Ett vilt manöverfält är staden
där varje skugga saknar ljus och stöd
för tillvaron. Man lider ingen nöd
i kärleksäventyret, eskapaden,
bryt sönder denna kropp och låt mig leva!
När kvällens fåglar sänker sig mot oss,
då vet jag intet mer. Här lyser skeva
impulser fram bland träden, dunkla bloss
som lockar oss mot drömmens blinda skreva
och för ur varje riktning stegen loss...
3
En första rörelse, som kunde vricka
i gång en tid, en väderlek som hinns
hit fram av sina vindar? Nej det finns
nu ingen. Må så ingen klocka ticka.
En första ordning, varmed Gud kan sticka
stjärnorna hem i himmelens provins
att lysa ned i teleskopets lins?
Nej ingen sådan heller! Låt oss skicka
till ingenstans i rymden våra bud –
Oändligheten viker undan alla
förtrogna rum för världarna och Gud.
Som alla ting är andra ting! Den kalla,
förvända natten låter dagens skrud
till Djupet nedom ord och mening falla.
4
En hund tar tjugunio steg och stannar.
I snön finns en och annan stoppsignal.
Vi två går också. Stannar. Vid en hal
fläck, rödljus, eller tystnad som besannar
en farhåga? Så mångt vårt liv förbannar
med Olycka! Så gå i kyrkan, sval
och tröstande till sist. Ur mörkrets dal
kom vi som långa bänkar då bemannar.
Nu stänger livet sina dörrar, sa du nyss.
Nå, bultar vi på porten angeläget?
Då ska ju Herren öppna – om han lyss.
Nå, vi får se. Vi anstränger oss träget,
sen får vi be. Så ge mig nu en kyss;
här finns ej annat val än gilla läget.
5
En isblåst rakt i blicken, solar svärmar
i tårarnas kaleidoskop. Jag går
längs gatan som har följt mig alltid, når
till gatan ända fram, jag kommer, närmar
mig gatan, den som bländar allt med skärmar
av mörker och en väldig kraft som slår
och slår sin puls i blodet, mycket stilla står
det, varje ögonblick det förra härmar
– identiskt! Tanken slår mig: gatan ser
mig gå på gatan, orörlig och soligt
självlysande, jag lyser mer och mer –
Snart kommer nog polisen, det är troligt,
vadå, jag lyfter, kommer inte ner,
för jag är riktigt påtänd, fan vad roligt!
6
En klocka pekar bort emot ett tåg.
Det är en vinterdag när snöglopp skvätter.
En trötthet sticker till. Du tar tabletter
mot värk och väger dina ord på våg.
Du är poet. Din position är låg.
Tillbakadragen hör du stråkkvartetter
och odlar hemlig romantik som sätter
i brand inom dig vad omkring du såg.
Vi reser mellan skilda slag av timmar.
Som allt förbyts när huden det berör,
en ordlös poesi där allting rimmar.
Bli ung på nytt! Det rår du inte för.
Det är en dag när många ögon glimmar.
Du blundar, anar Gud som aldrig dör.
7
En kvinna i ett fönster: inte här
och kanske inte heller annorstädes,
en människa som existensen klädes
av drömsk förklaring, en exakt chimär
vars tillvaro är möjlig, temporär
och halvmedveten redan innan, glädes
jag ännu när det har gått över, rädes
jag ingalunda ensamheten som isär
till slut oss fört, så är ju vanligheten
i denna föga intressanta dal
av jämmer och elände, världen, smeten,
förskingringen och alla trista kval –
I drömmen endast finns realiteten,
min levnads ämne, och mitt ideal.
8
En tanke, som en lykta, plötsligt tänd,
befängd, förflugen… Se hur dörren glider
upp för ingen tveksamt, ljudlöst, vrider
sitt mörker nittio grader runt; förvänd
är nattens verklighet, som återsänd
mot drömmens mörka horisont. Du rider
en springare av oro, tanke, lider
du fara på ditt öppna fält, omränd
av det absurda? Månen lyser egen-
artad in genom fönstret, obeträngd
och glad, en skämtare: se hur han neg en
sekund, en bråkdels, leende, en hängd
förbrytare är vad han är, förtegen…
Så spring mot dörren genast! – Den är stängd.
9
En tavla vandrar genom skogens drömda
kultur, besatt av fjärran mänsklighet
av halvmedvetna ögonlick; diskret
är världens ögonblick, det ständigt glömda.
Bland syndfrihetsmysteria är gömda
i själens dunkelgrönska, som jag vet,
var kvinnas fjärrangrå identitet
som flyr dem hän; till dagsljus är vi dömda.
Så ingenting förstår vi. Nattens brus
av tungotal passerar då; allt via
går hemlig text oss närförbi abstrus
med Rösterna; vi torde sällan sia
därom; vår skog är mörk, där vandrar ljus
att söka, lugn; jag följer dig, Maria.
10
Ett ansikte av kärlek, sönderfall,
halveringstid, liksom i glömska bunden
till sitt förlopp, romantiskt blekt för stunden:
så ont är könet; avsikten är kall
och hungrig. Så begynner redan all
försening, strålande mot aftonlunden
där vår berättelse tar slut, från grunden
skall inget bygga sig till bild och mall
ånyo, stenar tar sig nog till vara
för stenar, bara tvivel förblir sant –
Radioaktiv är aftonlunden bara,
i aftonlunden strålar solen grant
på nedgång. Här finns inget att förklara
för allt är skilt från allt och likadant.
11
Ett ensamt månsken. Jag är mycket länge
från hemmatiden; och vad säger du,
o Sakta Matt, som ju är med mig nu
i flickgestaltens glimt, mitt ögas klänge?
Den är mig ej, som i din skugga tränge!
I dagens ljus gick sanningen itu
med drömmarna. De var mitt hemvist ju,
med stark betoning under sammanhänge
som inte går i ensamt månsken än –
Du tar min hand, och vi går syskonringen
av vägens oobjekt på tid och spänn
i asymtot mot oss och fågelvingen
av Tredje Ande, som jag har på känn
ur ögon, dina, mot de gömda tingen.
12
Ett kartblad ligger mörknat framför mig.
Jag borde känna detta landskaps trakter
bland vägar, stränder, åkrar... Dolda makter
förhindrar detta, jag förstår det ej.
Jag lyssnar efter några steg, men nej.
Befinner mig Därute. Trädens vakter,
betraktar mig på vägen, kyrkandakter
snarlik är denna tystnad. Panta rei.
Allt här är obestämdhet, dubbel syn
i åldrande och tvekan och jag manar
fram plåga och extas, en väg ur dyn
av minnen, ingen finns där, och jag anar
blott ändstationers punkter under skyn,
små röda ljus, hur ivrigt jag än spanar.
13
Ett kors, ett korsdrag här, att här förbliva...
I jordens tunna sandskikt mörkrets spår.
Följ tecknet som ditt namn förhärdat år
för år. Finns ingenting att sedan skriva
så läs det redan skrivna, försök riva
din egenart till spricka, dunkelt sår,
bli oåtkomlig: ingen skugga når
dig nedomsides ögonblickets skiva.
Det ljusnar här. Är denna lera tid?
Är dessa meningsfulla ord den lera
varav den meningen blir formad vid
förståelsesystemens rötter, mera
förvildade i skog, är mera strid
den dödens djupa ström vi må passera?
14
Ett ord betyder ingenstans. Du vänder
mot döden åter. Livet bildar sakrament
däri; och redan har ett intet hänt,
där allt du menar sedan åter händer.
Fördelad är din Gud i språkets bränder
som dör i fjärran. Hem till natten vänt
går ljuset, Logos, det som alltid tänt
det ingalunda över alla länder.
Ett ord betyder alltid. Ännu mer
betyder ord. Den samlade kontexten
betyder ingenting. Tillbaka ger
det inga texten; där igenom släcks den
och ljuset gryr. Mot hösten redan ser
du nätter förbereda återväxten.
15
Ett raster, flerskiktat, ett slags matris –
Så framstår varje människas Persona.
Identitet är något vi kan låna
men aldrig skaffa oss till något pris.
Den alltför milde går i kras och kris,
var förut offer som en Desdemona,
blir nu en djävul som vill slå och håna,
och framstå vederstyggligen på alla vis –
Du var, du är, du blir, vad avgör detta?
En svartnad eld – som det slår gnistor nu!
Som luften dallrar av en iskall hetta –
På gott, på ont? När hjärtat går itu
så finns ett annat innanför. Det rätta,
det enda rätta är att vara – du.
16
Fixera ögonblicket. Medvetandet
dör bort igen. Beskriv ett världsallt. Vem
skall gripa kring dig i ditt eget hem.
Du håller redan i den vänstra hand ett
väsentligt föremål du funnit bland ett
försvunnet antal föremål. I kläm-
kraft stor din hand, så höj den, stäm
sen tingens omloppsflöde, stanna bandet –
Din röst som jagat rastlös fram är släckt
och lugna tankar kommer nu tillbaka
med alltmer oåtkomliga objekt
den svarta rymden undandrömt. Försaka
det svunna och svep undan håret. Väckt
är tystnaden där du har satts att vaka.
17
Den vita mässan fortsätter förrätta
– och gör det fullt med stöd av helig lag
– människooffer än i denna dag
och tar sig sannerligen för att mätta
de hungriga med gudakroppen! Detta
förbiser man allmänt, dock! undantag
hos en och annan Upplyst ger behag
åt den katolska blodspassionens hetta.
Vi kristosatanister, vi aparta,
som framdeles skall höra hemma i
den samfund jag med dessa ord vill starta
må föredra en mera blygsam liturgi:
vi nöjer oss med rituella samtal, svarta
mässors mildaste eukaristi.
18
I frälsning motsatserna skall förenas,
att tro precis tvärtom blir faktiskt rätt,
och faktiskt finns det inget annat sätt
att rätt förstå vad som i Bibeln menas.
Ty ständigt ser vi synderskorna stenas,
profeterna på bålen brännas. Hett
och blint förnekar man allting som lätt
kan inses självklart; det är så man enas.
Den skyldige är inte svår att leta.
Den kristne mördade sin Gud med list.
Jag vet nog vad hans Hämnare kan heta.
Man tror mig inte, men det gör jag visst!
Det är nu dags att låta flocken veta
att den som skriver detta är Synkrist.
19
"O bönom oss och be till Böne-Mö,
o ständigt nya böner Gud vill höra
och som belöning oss till himlen föra,
det är ju sådan glädje att få dö…"
Förståndet smälter ned i känslotö,
o fåraskock! – Hur kan det mig beröra,
vad har väl jag med detta flum att göra
– jag hoppas ni är lyckliga, adjö!
Vad kyrkan faktiskt här i välden är
är väsensskilt från ett platoniskt esse.
Allt skumrask fromt vill jag mig undanbe.
Orört naiv, som Tolstoj eller Hesse
tror jag på Kyrkan såsom klar idé.
För annan "kyrka" har jag noll intresse!
20
Så fann jag sanningen; den är infam,
rent omöjlig, jag borde hålla truten,
helst innan jag blir både hängd och skjuten,
sen föda åt en evig vanhävdsgam.
Likväl får härolden ej bli för tam,
och vika för sin egen rädsla. Gjuten
intakt är sanningen och innesluten
som mitokondrier inom Islam.
På varje fråga kan jag kanske svara –
Men må jag detta, vad? Tja, fråga ni
som inte hyser mod att själva svara.
Det finns en följdriktig teologi –
och denna vägrar jag till slut förklara
för gör jag det blir allting – parodi.
21
En trädgårdslykta? – Avtäck metaforen
i NATT! Jag stiger närmare ditt hus
som Ande, danad av trafikens brus
i fjärran, bakom nöden, minnesåren
och tavlan i din kammare, som dåren
bebor i tysthet redan: en diffus
bekantskap, det är INTE jag, ett sus
i rören är mitt namn, som ögontåren
i ljuset, DITT: o nattlanterna; tu
är vi? det ska vi bli? Som lindens grenar
vid trädgårdsgränsen närmar jag mig nu
ditt fönster, VITT av lyckoskräck, jag menar
det börjar tändas till förening! Du
är Ingens Namn och Jag: det som förenar –
22
Jag går i skuggan av mig själv: en annan,
en ingen, som jag inte känner väl,
vars bleka ansikte och namn jag stjäl
med anonymitetens dis om pannan.
Han är en roll, en tillskrift. Sorgekannan
är min och inte hans, jag dricker, mäl
mig ut ur all gemenskap, kapitäl
för ensamhetens pelare! Och mannan
må dala Tillförsikt till mötes! Tro
och tillförsikt är jag, som dessa blinda
och ljusa satser utan ton och sko
av mening rider bort, nå vem kan vinda
än fler ur hoppets brunn? Jag sätter bo
i vinden. Natten vilar i sin linda.
23
Vi dör och arbetar i dessa njugga
och obestämda dagar utan salt
och mening radade i spalt på spalt
men utan text; ett ingenting att tugga.
– Identiteten! Den är som en skugga.
Men vems är den? Det blir mörkt och kallt
omkring oss här. Vad är det för gestalt
vars tystnad egendomligt nu tycks dugga
sig in i vardagslivet? Det blir lins
och ljus för vårt betraktande i ringen
av allt vi röner, känner, lär och minns –
Så tycks det finnas Någon mitt i tingen
redan – men när vi tittar ditåt finns
en annan bara; den, vars namn är Ingen.
24
Det måste allra djupast inom oss
där inget annat är än djupa natten
fullkomligt avskilt, klart och okänt vatten
lysa fram: så må stillhet bryta loss.
Det bor en vildhet i det där förstås
– här ute! Hur man vågar gissa att en
ensam man känner sig den svarta katten
nu smyga fram med med gula ögonbloss –
I drömmens ekar jagar drömmens mårdar
ur grönskans svarta stup ett klientel
av vakna ansikten som ingen vårdar
i dag! Vi måste hålla ryggen stel
– och sedan lugnt gå ut på våra gårdar
befriade från oro. Utan fel.
25
Det finns ett Ord. Det gror. Vad är vår jord.
"Allt flyter." Ansåg filosofen att den
berömda satsen rörde lätt vid skatten
av evig sanning mellan syd och nord?
Den mörka tystnaden förblir förspord.
Det gryr ett ljus, en glans i avgrundsnatten,
en solförmörkelse, ett okänt vatten
av tystnad bär oss fram till Herrens bord -
Så låt min tanke flykta som en svala,
min själ bli tyst, om bara en minut
av sång i toner utan klang och skala,
i vila, synnerligen sakta lut-
ning in mot det varom vi ej må tala,
det Ord, dit all vår längtan leder ut.
26
Förtagen är effekten! Lås mig inne
i ljudets svängrum där det rena bor!
Jag siktar ingenting; med sinne skor
det inga sig förtydligande sinne
för dessa ord, som bildar upplyst tinne
och förberedelse till skott; jag tror
på Via Negativa, jag blir stor,
mitt tal är högt med Gud och Noll i minne.
Affekten är förtegen! Flyg mig hem
till Månen som är lika tyst och sluten
som själv jag vill i bästa mål, så vem
är du som inte hör min sång? Ställ ut en
lanterna i din ljusa garderob och stäm
oss återtåg på ren gitarr – beskjuten!
27
Visst är du osäker. Asocial,
rent av. Du blir så ofta fly förbannad
och slår ifrån dig vilt och fullbemannad
som av demoner! Vem har något val
i livet? Självkontrollen, den är skral,
din självbild lika usel som besannad
och levnadsbanan tycks i fiasko stannad –
Lägg på en annan rem då! För på tal
bara vad ingen annan kan begripa,
gör framtoningen underlig och skum!
Så kan du kanske klara upp din knipa
– för övrigt är realiteten stum,
sin äkthet måste man till äkthet slipa
där sanning bor: i ordens mellanrum.
28
I varje missvisning bor en kompass,
ett vägval ingenstans, men ut ur tiden
och in i något annat liv. Beriden
allt längre in mot drömmarnas terrass
på berget NED i värdelandets klass
av intressanta landskap, bakåtskriden
allt längre UPP däri går kroppen, vriden
av tanken alltmer sidledes i jazz
och andra lugna rytmer lockad inne
med löfte om en salig undergång: dit ut
bar stunden hän, behåll den i ditt minne,
bevara den i varje ny minut
och möt den NU med öppet ryttarsinne:
där börjar färden och där tar den slut.
29
Hur än dit fönsters upplösningsförmåga
gestaltar ingenting förblir jag där.
Du känner mig. Du vet jag har dig kär,
såsom man säger – låt det måttet råga!
Så brinner högt en nytänd mandomslåga
att själva Månen känner sant begär.
Ah, du klär av dig, åh hur bra du klär
i bara mässingen – hur kan du våga
mig fresta i så okänd nattregi?
Säg törs man ringa på? Jag är försiktig,
jag frågar först mig själv; har pli
minsann, på, öh, mig själv, en riktig
charmör, oh yes, när du och jag blir vi
då skall jag ingen lusta bli dig pliktig…
30
Om du har frågat dig var ljudet finns
innan det låter – fick du svar på denna
besynnerliga undran? Kan det ränna
upp genom ryggraden som därvid spinns
likt tvenne blonda strängar, hastigt sins-
emellan spända, så kan ljudet spänna
sitt ormskinn över blixten, vi kan känna
stötarna fångas under lätets lins –
Den bilden är förvirrande. Där vilar
den strax försvunnen i sin tomma kropp
av muller på distans. Här kommer bilar
förbi på motorvägen, ständigt lopp
i stilla landskap. Aftonsolen strilar
från brutna skyar utan stund och stopp –
32
Längs zodiakens vandring står en mur
i ständig byggnad mellan ögonblickar
från Du till Nå! Och vädergumman stickar
av moln och nystan här sitt ur och skur.
I ögonblicket stannar varje djur
ett ögonblick: det här är världen; skickar
sin tomma blick från Nu till Då och vrickar
sig fram ett snäpp ännu i sinom tur.
Vår mur är väl en metafor för tiden?
Det här är verkligheten, månaden
och timmen. Vem kan vara säkert riden
bland dessa varelser? Och vem är vän
och vem är bara fiende som vid en
annan mur låter porten slå igen?
33
O fantasi! Som tankarna må ludda
sig upp i oförnuftet! Du blir glad
och lämnar fri tristessen, drar åstad
mot Ingenstans likt fåglarna och Buddha.
Då kan du ändå under flykten snudda
vid en och annan vind och någon rad
i dikten; kanske denna. Vem vet vad
du läser? Säkert är det lite udda.
O väderlek, o meteorolog!
Du skapar själv din verklighet helt riktigt
i oförnuft, som vinden åker tåg
i vinden! – Det var ganska oförsiktigt...
öh, formulerat... eh, likt våg på våg
då...? – Äh! Det där är inte särskilt viktigt.
34
I varje ord du talar till mig om
bor Kallelsen till gatans mörka ände:
och vem vet vilka som dig en gång sände
och sänder dig igen? Från oss till dem,
de andra, dit går färden ständigt: kom
och sök! Här finner du mitt blände
och dina skuggor som dig alltid vände
mig ryggen, alltid drev ett steg framom –
I övergivenheten finns det mening
och natt. Vem vet vad dessa ord till slut
förändrar – som en stilla vattenrening
strax innan livets flöde löper ut
i tomma intet? Bortom all försening
oss väntar kanske sanningens minut.
35
I dormitorierna här: ett ljus
av tvivel vidrör ständigt våra lätta
drömmar i natt, det irrar, vill berätta
om Annan sanning, flyktig och diffus –
I skilda gathörn vid trafikens brus
talar vi med varandra, som om detta
nu vore möjligt, namnen riktigt mätta
som avstånd mellan oss bland dessa hus –
En hemlig park står svunnen bakom husen.
Och där är springbrunnen. Så hög och vild
är vattenpelaren, av teckenljusen
från Annan stadsdel blinkande och spilld
till detta universum, att här står du frusen
i ögonblicket in, ur stunden skild.
36
Vad hädelse som förekom! Precis
var solen! Människorna? Som förbytta,
i svarta gummidräkter klädda, lytta
och halta, konstiga på alla vis
som om de sökte vinna något pris
i galenskap, vadhelst till ingen nytta...
Att slunga runt symboler! Att förflytta
sitt verb i återtåg kring världens dis
och möjlighet är det projekt du sedan
den djupa samhällskrisen vi har sagt
en del om här nu övar idogt medan
all väderlek och vind i egen takt
förvandlar sömnen inför Gud som redan
förintar den i en och samma akt…
37
Vi börjar med en dal i månljus: natten
i bild! Var ligger himmelriket då?
Dit kan man ej i våra drömmar nå –
En dal i månljus var det. Kanske satt en
förvirrad konstnär här och tänkte att en
sån tavla skulle hänga lämpligt på
en vägg; den kostar tusen eller två –
än sen då? Pengar rinner bort som vatten,
var ligger himmelriket då? Mot kval
och lust bärs ändå hoppets ljusa flamma
i varje meningslös epok; i tal
och skrift rekommenderas vi anamma
den ena eller andra sanningen. En dal
i månljus, var det; men det gör det samma.
38
Det är så mycket med det jordiska, jaha?
Som till exempel Gud? Det fattas bara
att denne bryr sig om sin barnaskara
och därför existerar till sig bra.
Det är så mycket med det nattliga: att ta
en dröm på allvar, kan det vara
så tillrådligt? Där kanske göms vår snara
fördömelse, så vill vi dit? O ja!
Det är så litet man begriper. Livet
förblir i varje ögonblick en dröm,
ett blad ur illusionens bibel rivet,
det virvlar bort i läsningen, så glöm
i oförstånd nu allt som det är skrivet
längs medvetandets vägledande ström!
39
En plats, kanske den största man kan finna
är sorgen att man aldrig möts igen.
Jag vet en busstur. Åter leder den
till ingenstans, en skymningsvärld att vinna,
förlorad är den, redo att försvinna
på omvägar är jag, liksom en vän
jag en gång hade. Glömd är sanningen,
förgäves dessa avstånd jag vill hinna
och minnets fåglar flyger nu på nytt
mot inga. Alla nekar att bli sedda
som om de min förintelse har skytt.
Nu är de till sin skapelse beredda!
På spaning efter aftonen som flytt
skall namn till nya ansikten bli ledda.
40
Så ovanlig och levande, så rik
och olik, genom rörelsen så nära
där borta är den, att man kunde lära
sig spela den: jag talar om musik,
en kommande mystik, som orden lik
ett samband. Jag har inget att förtära
förutom detta landskap jag vill bära
i verbens avlägsna dianetik
som närmar sig min öppna mun, luftburen
och stum, ett frågetecken mitt
emellan oss: vi möts på landskapsturen,
vi präglar nu varandra, sätter ditt
och vårt i samband med de vilda djuren
som kretsar avlägset kring sig och sitt.
41
Jag klarar inte av de stora orden.
De skrämmer mig att fordra det jag vill
men utan egen vilja, imbecill
i vacklan mellan Gud och altarborden,
där tränger de mig in! De fromma morden
skall alltid fortgå, folket strömma till
i svarta skuggor klädda. Kyrklig drill
och offerskugga vilar över jorden
kontinuerligt, lägger grav vid grav
(fast aldrig nu), de samlar sig till städer
där texter som jag inte klarar av
att läsa ger åt själar ton och kläder
– vem är jag då, vår Gud? – En tom enklav
är allt. Han flyr i hoppfullt bleka väder –
42
Det kommer någon dag då ingen und-
kommer i denna natt som redan lyder
den kraft för vilken mina kroppar pryder
en fjärran svart, magnetiserad lund.
Där nalkas Någon likt en trogen hund
– ty hängd vid Ordens blinda vällust tyder
den Enda själv korrekt den ljusa sky där
den Enda texten glimmar för en stund
av esoteriskt vansinne, en brand, ling-
vistiskt exakt, förtegen och besatt
av tecken stadda i konstant förvandling –
Så öppnas åter dag i denna natt;
där förekommer tvivelaktig handling,
där möter jag min flicka, Sakta Matt.
43
Så månljus natten som absurt förenar
de enda två som inte finns med bädd
och kroppar som i tyngdlöshet, beredd
till ingen gud, förstår du vad jag menar?
Mysterium! Ett träd med onda grenar
mot galenskapen sträckta: du är ledd
av dem till mig, i vänsterögat sedd
och sprungen in bland ljus och tomma stenar
– passion och fasa! Motsatser i natt
och tystnad! Detta är min trädgård, funnen
av dig, min glödögda och svarta katt,
naturen här är symbolik, förrunnen
– O hitförrymda flicka, Sakta Matt
är nu ditt namn, din gåta redan hunnen!
44
Att utforskande språkets möjligheter
få genomströva dess geografi:
nog finns det självändamål djupt däri,
man finner nya jagidentiteter
i spel av metaforer, rim och meter
ett nytt semantiskt /semiotiskt vi.
Man går dem liksom skog och sjö förbi
en höstdag lyckligt hög och klar som eter.
Som allt förs in i växelverkan här!
Man färdas utan mål och mycken möda,
har ingen aning om varthän det bär.
Det är en oförutsägbar sorts gröda,
en frihetsgenerator vilken lär
oss väcka upp oss själva från de döda.
45
Ja, äntligen. Nu var det vädret dog
och medvetandet blixtrade vid grinden
till skogen in! Din andning? Jag bar in den
till mörkrets ansikte. Det såg och log.
Vad gjorde jag med dina ögon? – Tog
dem med mig. De försatte här i spinn den
förgrenade sekundens tid och vinden
som inte fanns i denna tomma skog.
Din kropp? Den bar jag inom mig försvunnen
bland dina tankar, som jag mötte här
på nytt; och även jag blev spunnen
till immateria i stolt begär
hos dig som inte finns – och oförbrunnen
alltsedan dess min kropp och själ förtär.
46
"De gudar som oss elden lånar från
sin himmel måste därutöver skänka
oss heligt lidande och sorg, försänka
i mörker människan i samma mån,
så säger jag, jag är en jordens son,
så måste jag, till kärlek ämnad, tänka."
Han tystnar. Ingenting tycks kunna kränka
den tystnaden som ter sig lik ett dån.
Han ser i flodens vatten fackelbränder,
hör vagnar gnissla högt bland fjärran berg
och läser bud som mörka skogar sänder.
Som kåda är hans egen kropp och märg,
hans blod då? – Ingen vet vad som där händer
och ingen visste någonsin dess färg.
47
I människorna sådda ligger fröna
och skyndar sig förbi varandra kvickt.
Som skogar tynar chanserna på sikt.
Av mögel täcks det lätta och det sköna.
Tillfällighet är allt som kan belöna
till slut oss alla. Stunden ligger dikt
mot ögonblicket an. Vad är av vikt
är allt och ingenting som finns att röna.
Nå, människornas tid var dum och seg.
En mängdberäkning gör de digitala
skyltföntren nu av oss som gick och teg
här nyss förbi. Sekunderna blir svala
och trottoarer mäter våra steg
som svinner liksom kvällen börjat dala.
48
Jag bor i huset. Starkare än jag
är huset. Jag är ensam här, och många
besöker huset, och jag hör dem gånga
omkring och småprata, en blek och vag
men närvarande skara. Det är dag,
jag drömmer inte! – Även kommer långa
sömnlösa nätter; jag hör redskap stånga
mot golv och väggar, gästerna tar tag
och städar huset åt mig, tack! Jag bjuder
på middag sen med damm från alla vrår
och vinklar djupt ur minnets latituder
upphämtade och rätade av år
till kryddor. Svaga melodier ljuder
– tills huset åter tyst och ensligt står.
49
Den gröna sommaren har blivit stilla
så stilla som ditt ansikte: en klar
kristall; men bakom aftondammen skar
en smärta i fåfänglighet dig illa.
Om det var verkligt eller ödslig villa
– vem vet. Men blommor dog i ont förvar
och koltrastens förskrämda sånger bar
dig bud om ofärd, natt och blod att spilla.
Din sömn är likväl ännu inte störd.
av denna blinda oro. Fridfullt susar
den övergivna skogen sakta förd
mot byarna allt närmare och tjusar
de sovande. Av årets välljud rörd
är ännu jag med hågkomst som berusar.
50
Kortspel till klockan fem. Maskinens sus
i måssprängd gryning. Öar. Men på natten
var skeppet högt och störtande. Och skratten,
de kunde tappa taget om ett hus
av kort, en kvinna, villebråd i ljus-
reflexer, prisma, doft av pälsverk, vatten
ställs fram och mannen tar en drink så att en
skugga lämnar konversationens brus –
Så urskiljs döden, lätt fotograferad,
den drar över barens flaskpyramid,
försvinner, tack och lov. – Generad?
Nej, inte barmästaren! Han tar vid
i alla lägen. – Klädsamt animerad:
vår samvaro. Så länge det är tid.
51
Mitt tåg blev stilla i augustinatten.
Här var en väldig stad. Här satt jag trött
och såg mot blänk och ljus. Vad blir jag mött
av här, av sorg? Då tycktes plötsligt att en
hel mängd av höga blommor kring ett vatten,
en damm, liksom en vänlig hälsning glött
till mig, det lyste fram i gult och rött
och jag blev glad och hoppfull där jag satt en
minut och vilade. – Men plötsligt hård
kom verkligheten åter: blixten tände
med ett den fram, där såg jag, vård vid vård,
vart än jag mina yra ögon vände,
en stum och meningslös begravningsgård
till synes breda ut sig utan ände.
52
Vår tillvaro: i tid horisontal
och ständigt framförlängd, generationer
som följer på varandra genom zoner
av människohistoria i kval
och vällust, tystnad, tvång och val,
vadhelst du vill. Vår kunskap om miljoner
aspekter härpå grundar lärdomstroner
– vad ovanefter är förblir final
och oåtkomlig gåta: det får gälla
som trossak blott och svävande idé;
för inga människor kan föreställa
sig det mot tid ställt vinkelräta ske –
vi är ju tvunget endimensionella.
Så får vi spekulera, tro och be.
53
Visst gör det ont att brista. Nästan jämt
och ständigt här vid randen av det inga
och alltför svarta, motsägelsen, ringa
är trösten att det overkliga, dämt
i dina ögon förefaller skrämt –
För båda hör vi dissonansen klinga:
alarm. Och jag vill bara springa
i väg som ertappad med dåligt skämt.
Så pinsam Döden är, så skymflig drömmen
om närhet, liv och verklig poesi.
Man måste skydda livet djupt i gömmen
av illusion mot livet, parodi
på livet, tiden, medvetandeströmmen
det inte heller finns en mening i.
54
Vad säger du? De gjorde det på riktigt?
Det kan jag inte tro! Har du bevis?
Få se! För jag betalar vilket pris
som helst minsann, ja det är inte viktigt!
Sånt här, är inte det anmälningspliktigt,
liksom? Så ut med språket, please!
Nåväl, vem bryr sig. Jag är ingen gris.
Jag tycker bara det var oförsiktigt,
ja om det var på riktigt menar jag.
Nå var det det? Äsch jag vill bara veta,
liksom! Sånt händer nästan varje dag,
liksom. Ja, vissa scener kan bli heta,
det spelar ingen roll och ingen lag
är kränkt, men någon lär det alltid reta.
55
Till redaktionen kom en volontär.
Det var väl nån filur som någon kände.
Han ställde nästan bara till elände
med allt, han var just bara till besvär.
Och redaktören tänkte: ja, det här
får lösas på nåt vis, hur fanken än det
kan falla ut! På enkelt uppdrag sände
han unge mannen sedan, ty "så lär
han sig". Åh ingen dans på linan slaka!
En kort notis om bypampen i Skog
som höll ett tal. – Och grabben kom tillbaka
med oförrättat ärende och log:
"Tyvärr, det blev inget. Han börja skaka,
sen fick han hjärtslag och föll ner och dog."
56
Jag tog mig före att dig kurtisera
med en gitarr på högsta hastighet
och du berömde ljudets kvalitet –
Jag sa förbryllad: öh, jaha, vad mera?
Du svarade: "Försök att imponera
på mig! Jag har en dunkel hemlighet
berätta den, så att jag också vet,
hihi! Sen kan jag kanske gratulera."
Då blev jag mycket manligen bestämd
och sa: "Nog vet jag, lilla stumpan...
Din sexualitet är alltför dämd,
så ta nu sakta av dig ena strumpan
och blir jag inte därvid alltför skrämd
så kan du sen få klämma mig på rumpan!"
57
Det är en ljum och vårlig söndagkväll.
Det skymmer i den stora parken redan,
och allt tycks löpa hastigare sedan,
men barnens lek som nyss ljöd vild och gäll
har äntligt domnat undan lugn och snäll.
Här dröjer jag mig gärna kvar alltmedan
det lyftes av mig, dagens id och ledan
som tyngt mig; pliktens eviga rondell.
Crocus, du blänker givmilt utan grunder!
Crocus, du fröjdar mig som jag är van!
Inunder stora lampor, som ett under,
där står du, ger mig hemligt ny elán –
Crocus, å du min vän i svåra stunder,
jag ser dig lysa på din dunkla plan.
58
Det är nåt egendomligt med balkonger.
De glider mycket tyst och lätt ibland
en centimeter fram mot fjärran land –
Det är nåt egendomligt med perronger.
Där kan man höra liksom tysta sånger
av Ingen framförda, som på en strand
till Evigheten... Vinden rör sin hand
och orden svävar tysta som ballonger...
Det är nåt egendomligt med lyrik.
Den säger alltid någonting fast inget
egentligen blir sagt, en semantik
som utvecklas ur tystnaden omkring ett
försvinnande... En sång, som ingens lik
gör ord till sång och språk det sökta tinget.
59
I natt är dagen slumpmässigt förbunden
med husens vinklar och musikens vrår
– ja, vad du önskar! Under tiden går
orörlighet från rum till rum, för stunden
djupt nedåtgömd i världens brunn; den
intakta metaforen undflyr oss. I år
är livet meningslöst, ja, du förstår
nog inte. Var finns enda offerlunden
som förklarar dessa ord med någon stark
berättelse den hängde mannen saknar
i varje osedd bok? – Men dagens ark
skall åter tändas. Linjespelet slaknar
i detta nu. Som barnen i en park
är människorna trygga där de vaknar.
60
Det där är alltid omöjligt i grund
och botten. Motsäger sig självt. Förbrinner,
förbränner. Sorgen innanför: som thinner
i luften, eftermiddag, varje stund
är orimligt förskjuten, vem är kund
hos verkligheten, gatorna försvinner
– melankoli! Den bleka tiden rinner –
Jag går till parkens tomma sorgelund
och minns: det där är alltid aldrig, ingen
är där; det där är alltid säregen
förtvivlan, fågeldöd, jag går omkring en
minut och vänder åter in i den,
för tiden undflyr ingen, orden, tingen
och varje ögonblick är här igen.
61
Jag bär en tvivelaktig hemlighet
inom mig. Det är någonting som illa
bestämmer väderleken i min lilla
världsdel i dag, en galen kvalitet
i bleka skuggor, och såvitt jag vet
bor ingen under skrämda tak, förvilla
mig nu igen! Och det blir stilla
och paranoiskt. Min identitet
är osäker – förvilla mig i vaka,
väck upp mitt namn där andra namn har såtts!
I källarfönster brinner ljusen raka
av ångest! Intet vansinne har spåtts
mig, ändå för mig tystnaden tillbaka
dit där mitt eget självmord har begåtts –
61
Men aftonfärgerna är inte tunga.
Och villorna har ansikten i ton
och ljummen tystnad kring en tågstation.
Jag ser lokaltåget i fjärran gunga,
det kommer inte närmare, men unga
och obestämda år är här. I skon
har jag ett mynt, valören: En Miljon.
Och ljusen tänds; de börjar hemligt sjunga
om någonting som inte någon vet
men någon hemligt känner väl. Det skrider
allt närmare. Och Månens minaret
står hög; den ropar tystnad, sprider
sitt budskap, vad? Det är en hemlighet;
förblir en hemlighet i alla tider.
62
Jag går i skuggan av mig själv: en annan,
en ingen, som jag inte känner väl,
vars bleka ansikte och namn jag stjäl
med anonymitetens dis om pannan.
Han är en roll, en tillskrift. Sorgekannan
är min och inte hans, jag dricker, mäl
mig ut ur all gemenskap, kapitäl
för ensamhetens pelare! Och mannan
må dala Tillförsikt till mötes! Tro
och tillförsikt är jag, som dessa blinda
och ljusa satser utan ton och sko
av mening rider bort, nå vem kan vinda
än fler ur hoppets brunn? Jag sätter bo
i vinden. Natten vilar i sin linda.
63
I soluppgången, ensam där jag går
på gatorna, går ljuset skallgång, finner
sin väg och min och bron vars kliv nu hinner
till andra sidan vattnet. Något får
så allt att darra. Jag ser dig där du står,
du kastar ingen skugga, du försvinner
i ett av världens mellanrum, där rinner
solljusets hymn som inget öra når.
Ty glömd är mörkrets lugna andrastämma
och mellan varje rad förtegen, brant
mot natten öppnad inåt i dilemma
och möjlighet. Och staden, det är sant,
är övergiven, men där hör du hemma
liksom på horisontens brända kant.
64
Stå mitt i tiden och ha här att göra
bland ord och kopparplåt, ekonomi,
signalement, Teknopolis, magi
och melodier överallt att höra.
I lätta reflektioner sammansnöra
det skilda till ett sammanhang vari
en störtbotten är nådd: asymmetri
och innebörd! Här kan jag tingen röra,
nu vill jag öppna ögonen och se
hur människor bärs fram i skilda öden
och börja själv en egen odyssé,
fösvinna ned i gatans liv och flöden
– min jacka lyser blå. Och bara det
som inte finns står mellan mig och döden.
65
Här syns irritationen under lupp:
jag ser mig själv med högt och stilla hat en
förvirrad eftermiddag laga maten –
Blir åter matt liksom en galen tupp,
man måste ju fungera bra i grupp
– en jävla hönsgård! Ligger ord i faten?
Må då Olycka tysta nonsenspraten,
förståelse gå källartrappan upp,
ett alfabete sänkas i det veka,
förvända tillvaro som bildar söm
där barn i sömnen fortsätter att leka –
På natten kommer frågorna: en ström
av djur med obesvarade och bleka
ansikten. Huset dånar kring en dröm.
66
Tillbakadragen har han intresserat
sig djupt för nattvardens mysterium:
hur bröd och vin förgår i mässans rum,
och vad som danas transsubstantierat.
Själv tror han nu, att ej finns mycket mer att
förtälja, just, än just det här, så stum
är han, vars cogito et ergo sum
förblir såhär försiktigt formulerat:
"Där brödet svann i ljus bor all förmåga,
det ljuset är det vi förtär, och har,
och blodet lyser, det förblir i låga
och livet upphör inte, allt blir kvar,
för livet ställer alltid tidens fråga,
och frågan måste därför sakna svar."
67
Jag trodde verkligen jag såg allting
så klart och tydligt: ungdom tror sig veta,
minsann! Och tveklöst går den ut att leta
sin tros bekräftelse all världen kring.
Sporadiskt träffar dock oss alltid sting
av köld i verklighetens vind, och heta
impulser från en inre natt vill ständigt reta
vår tillit; visst till slut är ingenting.
Vår trygghet var det. Den nöts ned så sakta.
Den ljusa värld vi föddes till blir skum.
Envar får ensam själv sin boning vakta
till slut, sin kyrka återbaka. Stum
är sanningen, alkoverna intakta,
mitt bröd? – Är Corpus Christi Mysticum.
68
Hur börja? – Kanske med ett judiskt arv,
diskret dubblerat, som så mångt kan vara:
att både G-d och S-x är onämnbara,
vad trodde du? Det här är inget larv.
Just du är Mästaren, vars ärevarv
är fullt förtjänta, Ingmar, men förklara
vad icke kan förklaras lär nog vara
styvt jobb, såsom att skarva skarv med skarv...
Jag tror nog du förstår. Så dubbelt bräckligt
är nattvardsgästernas novemberljus
och själens djupa mörker bara spräckligt...
Dilemmat rev du i ditt malörtsrus:
är kanske inte det bevis tillräckligt
för G-d, att S-t-n bygger svarta hus...?
69
O landskap, såsom hämtat ur en sägen!
Kring ensamheten stor gemenskap gärdas
i bortvändhet mot Ljuset. Inga lärdas
är Sanningen, till alla dock benägen.
O väg framför oss alla – obelägen!
Försvinnandet förblir det evigt värdas
bestämda värde här och nu. Det färdas
en mänsklighetens karavan på vägen.
En spegling tycks oss ständigt framåt sända –
Det ljusa molnet framför vägen bär den
fram mot sig i sin blixt, den ovvända
i varje ögonblick på denna färden
och att vi lever NU: det är det enda
beständiga förhållandet i världen.
70
Så störst av allt det här är fjärilsleken..
Det låter mycket vackert. Är det sant?
Den frågan är nog pinsamt obekant
och brövas får den, bara vänd på steken
är hatet minst? De fromma diskoteken:
där dansas säkert ändå likadant
till samma skiva ystert och parant
man gjorde själv, tills illusionen svek en.
Och vad är Evangelium? Sortera reken
ur oansvarets korsband elegant,
prelat! Sitt halleluja skrek en
brevhök sen mot himmelens ljusa spant –
Men jordens himmelsljus är bara veken,
och bara där är kärlek dominant.
71
Jag sa: "De lärdes intellekt var vassa
i svunna sekler och skall så förbli
framöver, vad det rör teologi,
en fakultet med diger andlig kassa.
En samlad, synnerligen helig massa
av genomreflekterad teori
av himmelskt ursprung: det besitter vi."
"Åh jess!" sa flickan, " låt mig långsamt jazza,
men sanningen är inte för komplex.
Fullt tillgänglig den stora Hemligheten
som göms i Templets yttersta annex,
potentiellt är envar allförveten
att oupplöslig dubbelkraften Sex
och Gud förblir superbt Realiteten!"
72
En garderob. Den gläntar. Vi ser två
små glada huvuden helt oblygt kika
i rummet ut: vad Lust och Skam är lika!
är osökt häpen reflexionen då.
Vi drömde länge fromt och fredligt. Nå,
nu tvingas fridens illusioner vika.
Kan Synden kanske våra liv berika?
Hm, livet måste hämtas ur sin vrå –
Och Kunskap slet¨i mörkret upp sin reva
och människan är inte imbecill
sen Adam väcktes av sin trogna Eva.
Men felet med det liv dit alla vill
är bara att det aldrig börjar leva
och att vi aldrig någonsin – finns till!
73
På bron: mot någon industri, ett
helt öde ställe; plötsligt: absolut
storm, kaos, det blixtrar en minut
av vanvett, det är rena raseriet –
Och katastrofens larm förbyts nu i ett
stort lugn där rökar stiger, flyter ut
oändligt tunt på himlens sjö till slut
lågt som en bildkant över sceneriet –
Och ingen känner framtidshemligheten –
Vi återvänder hem. På vägen når
vi förorterna, anonymiteten –
På torgen driver ungdom av igår
förströdd och aningslös och omedveten
inför den svåra köld som förestår.
74
Vi talar bäst i metaforer här
då orsaken förklarar metaforer:
koncentriskt faller de som meteorer
och bringar natten punktvis klarhet när
det gäller? – Ingalunda! vad som bär
sin mening är ju drömmens spårer-
farenheter, intakta... mycket svårer-
sättliga... ungefär som Baudelaire...
Till saken: denna vill vi kontrollera
men saken själv är bortom all kontroll.
Man kan i all oändlighet sen diskutera,
det gör alls ingen skillnad, spelar roll
för Månen på sin höjd. Vad kan vi mera
studera? Ärligt talat har vi just noll koll…
75
I varje ord du talar till mig om
bor Kallelsen till gatans mörka ände:
och vem vet vilka som dig en gång sände
och sänder dig igen? Från oss till dem,
de andra, dit går färden ständigt: kom
och sök! Här finner du mitt blände
och dina skuggor som dig alltid vände
mig ryggen, alltid drev ett steg framom –
I övergivenheten finns det mening
och natt. Vem vet vad dessa ord till slut
förändrar – som en stilla vattenrening
strax innan livets flöde löper ut
i tomma intet? Bortom all försening
oss väntar kanske sanningens minut.
76
Det är din puls jag låter slå i munnen
och munnarna förbyts av andedräkt
i andedräkt. Av ögonlocket täckt
är blicken dit du flytt, dit du är hunnen.
Lägg ansikten i vatten! Hastigt spunnen
är strimman där din axel dröjer, sträckt
mot rummet, väckt, av ljusa dofter släckt:
i äpple, kummin, bläck är jag försvunnen –
Det är en mun att falla i, förbli,
det är ett läte, verklighet och villa –
I denna slummer bor en melodi
och den är inte din, men rädd att spilla
en enda ton försjunker jag däri,
försvinner, simmar bort och vakar stilla.
77
Ett löv som faller; tanken i din blick;
en dunkel dunge, grönska som en grotta;
och alltid denna längtan som vill blotta
en plats som väntar mig i oförändrat skick –
Det här är platsen dit jag aldrig gick,
förlorad, irrande som i en åtta –
Och lövet faller, orden börjar lotta
sig fram i vattenkärl, så tag och drick –
De sjunker ned som löv i bäck och sinne,
de fyller tanken i din blick, din rygg
försvinner i ett kärl av år och minne
som gräs och gran i bild, så vattenskygg
i detta regn av slummer djupt härinne
i rummet jag har druckit flyr du trygg.
78
Så ovanlig och levande, så rik
och olik, genom rörelsen så nära
där borta är den, att man kunde lära
sig spela den: jag talar om musik,
en kommande mystik, som orden lik
ett samband. Jag har inget att förtära
förutom detta landskap jag vill bära
i verbens avlägsna dianetik
som närmar sig min öppna mun, luftburen
och stum, ett frågetecken mitt
emellan oss: vi möts på landskapsturen,
vi präglar nu varandra, sätter ditt
och vårt i samband med de vilda djuren
som kretsar avlägset kring sig och sitt.
79
Jag växlar mina lätta sinnen, känner
ett äpples rodnad, hör en syrlig frukt.
Ett bett i tanken bringar tid i tukt
och längtans ordning svala ord som bränner
sin bro från ljud till sak, en morgon spänner
sitt gyllne skinn från hörn till hörn, från bukt
till bukt i rummet, bär en sydlig lukt
till minnet. Inga mänskor, bara vänner,
en skingrad närgemenskap finns det här
som där, i barntiden med promenader
som ännu inte gjorts. I lätt besvär
och saknad vill man gå; vad eskapader
för in bland ord som inte finns och där-
för kanske kan förklara dessa rader...?
80
Det kommer någon dag då ingen und-
kommer i denna natt som redan lyder
den kraft för vilken mina kroppar pryder
en fjärran svart, magnetiserad lund.
Där nalkas Någon likt en trogen hund
– ty hängd vid Odens blinda vällust tyder
den Enda själv korrekt den ljusa sky där
den Enda texten glimmar för en stund
av esoteriskt vansinne, en brand, ling-
vistiskt exakt, förtegen och besatt
av tecken stadda i konstant förvandling –
Så öppnas åter dag i denna natt;
där förekommer tvivelaktig handling,
där möter jag min flicka, Sakta Matt.
81
Så månljus natten som absurt förenar
de enda två som inte finns med bädd
och kroppar som i tyngdlöshet, beredd
till ingen gud, förstår du vad jag menar?
Mysterium! Ett träd med onda grenar
mot galenskapen sträckta: du är ledd
av dem till mig, i vänsterögat sedd
och sprungen in bland ljus och tomma stenar
– passion och fasa! Motsatser i natt
och tystnad! Detta är min trädgård, funnen
av dig, min glödögda och svarta katt,
naturen här är symbolik, förrunnen
– O hitförrymda flicka, Sakta Matt
är nu ditt namn, din gåta redan hunnen!
82
Att utforskande språkets möjligheter
få genomströva dess geografi:
nog finns det självändamål djupt däri,
man finner nya jagidentiteter
i spel av metaforer, rim och meter
ett nytt semantiskt /semiotiskt vi.
Man går dem liksom skog och sjö förbi
en höstdag lyckligt hög och klar som eter.
Som allt förs in i växelverkan här!
Man färdas utan mål och mycken möda,
har ingen aning om varthän det bär.
Det är en oförutsägbar sorts gröda,
en frihetsgenerator vilken lär
oss väcka upp oss själva från de döda.
83
Som vilda orglar vinterstormen brusar:
det liknar folkets mörka raseri,
en mordisk våg av purpur och mani
som stjärnor avlövad. Hur ont det tjusar.
Hur dödens nätter djupt i blodet susar.
Soldater flyr i mörkret. Dör däri;
som vind. Och denna slagna här är vi.
Som skuggor i förvirring bakåt rusar.
Liksom en törnevildmark kring en stad
där trappor blöder: månen tycks ha gjort en
sorts helomvändning och den skådar vad?
Den jagar kvinnor i förfäran. Orten
är dömd till undergång i ljusets bad
och hus där vargar störtar genom porten.
84
Du känner någon spänning när du rör
vid ytan, det är något där som tänder
ditt blodomlopp till sammanhang och vänder
förgängelse till lycka innanför
det sovande som ingen skillnad gör
och ingen mening genom rummet sänder.
Du vill begrava dina ljusa händer
i denna tystnad som du inte hör.
Det är ett huvud, sovande. Ditt öra
är seende nu lagt till pannan. Dag
och natt är inne. Vågar du förföra
till havets andning oss där du och jag
tillsammans på vår aftonstrand kan höra
vad som till undergång är dömt en dag?
85
Här öppnas rum, jag rör mig över marken
där löven vilar i sin sarkofag
av vind och väderlek. Här sker en vag
förväxling lik en text på drift i arken,
ett upplösande ljus, så stark en
förfäran ligger här i öppen dag
och osedd likafullt, förbjuden lag,
och skugga denna mulna dag i parken
– att allt förlorar sin identitet,
allt namn försvinner som det gångna året
och själv blir jag min egen hemlighet
jag inte känner, inte alls förstår ett
enda förvirrat ögonblick, men vet
att bara Intet väntar mig i spåret…
86
O mina ögon! Dem kan ingen släcka.
Nå, kan man kanske tända dem? Ånej!
De riktas nämligen nu bort från dig –
Ur ditt mysterium kan ingen väcka
mig någonsin, och jag kan inte sträcka
ens mina armar därur. Vilken tjej...
Ett obegripligt fönster är du, ej
ett ögonblick i sänder kan dig bräcka
till ljus hur än man i ditt öga spanar
in mot det väsen som där ute bor
och talar med en fjärran röst som manar
mig hemåt till en underlig sejour –
Min bädd är annorlunda än jag anar,
mitt läger skiljer sig från vad jag tror.
87
Besjälad följer hastigt som en blick
sin förespegling. Nu är ljuden klara,
resorna långa. Så brukar det vara
strax innan sommaren, så detta trick
är likt ett land i ofullständigt skick
för här behövs en skärgård att befara –
Så därför når han fram till trädet bara
på spaning efter någon tid som gick
och lämnade sin skuld att nu bekänna
som fångad under skuggan av ett då –
så var det verkligen; och låta spänna
i kronan fast sig själv samt slungad nå
mot trädets tusen ställen upp i denna
sekund en fågelflock kan vila på.
88
Motståndet har jag i ett gathörn mött
och det var grått; dess färg de aldrig föddas
bland flugor, skit, det armodsövergöddas
fördömda arv för vind och intet ött.
Motståndet. Nog har färgen varit rött
från tid till tid, men aldrig det förblöddas.
i och för sig. Jag vilar i det öddas
minut för tillfället; är mycket trött
men vaken. Jag har mött den första muren:
ett tillfälle av hunger. Man gör strid
därav och därav blir man sedan buren.
Tillfälligt är allt Motstånd, handen vid
din hand, så undvikande är naturen
en höst, en vår, vår Kraft, i varje tid.
89
I varje mänsklig kromatik: ett hål.
Alltid fattas någonting i tonraden
och döden växer sakta där och vad den
än är mot slutet har den inget mål,
precis som livet. Himmelens kupol
må övertäcka båda, hela staden
allt inomhus och utomhus. På baden
församlas barn från vädrets metropol
en lycklig sommar, drömmande och solig,
av någon fulltalig musik förd bort
mot klorblå himmel, fjärranbrus, en rolig
berättelse, en nyuppfunnen sport
av makt och tyst gemenskap: trolig
som kamrat är döden, livet? Kort.
90
I blygrått kommer rödhaken och tränger.
Det här är vida fältet. Denna mark
är sank. Personnevägen. Lugn och stark
är kroppen ännu. Fågelbenet spränger.
Och stark är luften som i pendlar hänger
från himlen ned där träd slår upp en park,
naturlig, liksom stratusmolnens ark
varunder ort och ord tillsammans svänger.
Trast, mata, hungerns ljus, tänk ljud
som långsamt brustit fram ur fågelbenet,
att gå där ingen moder är, stå gud
i världens öga, hugga tand i sten ett
moment i sönderfall och fjällad hud
i mättat bly; och uppehålla skenet.
91
Igår var jag i stadsdelen och såg
sju gånger Ordet och var strax försvunnen
om hörn och till den mörka brunnen hunnen
i otillfällets existenta våg
av ögonblick; i ljusvåg, timmens, låg
det förberett och redan där, vid brunnen
stod eldens djupa sträng av tårar spunnen
i tvillingröster, spik och fångenhåg.
Johannes' nakna fot i sand och dyner!
Svetslågestämman släcker där sitt skri,
din likdräkt stiger fram, en låga bryner
ditt öga; överallt är inte vi
beredda att i dessa tungosyner
bli till genom att tysta gå förbi.
92
Ett ansikte av kärlek, sönderfall,
halveringstid, liksom i glömska bunden
till sitt förlopp, romantiskt blekt för stunden:
så ont är könet; avsikten är kall
och hungrig. Så begynner redan all
försening, strålande mot aftonlunden
där vår berättelse tar slut, från grunden
skall inget bygga sig till bild och mall
ånyo, stenar tar sig nog till vara
för stenar, bara tvivel förblir sant –
Radioaktiv är aftonlunden bara,
i aftonlunden strålar solen grant
på nedgång. Här finns inget att förklara
för allt är skilt från allt och likadant.
93
Så har nu sommaren till ända gått.
September stöter mot en vintrigt nära
och obarmhärig kyla. Snart att lära
sin sak är nattens mörker, dovt och rått.
Så blir det nu. Så har vi kanske fått
allt vad av liv där funnits att begära.
Nu väntar annat perspektiv att bära
iväg får flykt, vår skörd som ingen sått
i salt och tystnad. Mörka skyar sväller.
Förvildad löper vinden som en hund
längs stadens vilsna gator, gnyr och skäller.
En bortvänd måne lyser tom och rund
om natten. Underliga frågor ställer
till oss det ljuset. Tänk på dem en stund.
94
Nej, det finns ingen kulmen du kan nå.
Och fotspår plånas ut i guset: dina.
De spår du lämnat annanstans skall sina
i natt och kvar finns bara tiden då.
Så vittrande är detta land, så gå
där av och an, låt tystnaden förfina
ditt steg till eftertänksamhet och mina
som ingen löper risk att trampa på.
På stället röra sig, om dagen stilla
sig hem och lämna hela världen kvar
i fönstret, föreställning, dröm och villa:
till slut den bästa möjlighet man har
att undvika repetitionen, illa
förbländande är den. – Och natten? – Klar!
95
Det börjar här i en skogen strax invid
kvarter av förstadshus. Och kvällen faller,
vad börjar då. Vid husen tänds marschaller,
fördrömda timmar, tillvaro på glid.
Trafiken hörs på avstånd. Drömmens galler-
grind, ännu stängd, står öppen, denna tid
är dubbel, natt och dag förenade i strid
och vila, tankar flyter bort i daller-'
vind, ännu lätt, vad börjar nu vid husen,
marschaller tänds, miljön är här fördrömd,
försenad, och här bor de, aftonljusen
finns till i närheten, på mening tömd
är tillvaron, vem nalkas då bland tusen
fördrömda träd, bland träden ännu gömd –
96
Det är i skogen. Häftigt regn. Och stilla.
Här växer kryptogamer inåtvänt
och snabbt. Här står jag, lyssnar spänt
och ser mot sjön. Erinrar mig en illa
förfallen, redan föga verklig villa
med stora frågvisa fönster som tänt
sin mörka hemlighet. Och det har hänt
att någonting härut har kunnat spilla.
Sin hemlighet: den känner ingen till
på resa över molnens ovansida
i natt. Den bär oss dit vi inte vill
och ändå vill. En mild och medeltida
måne belyser oss med stor pupill
och då finns ingen kunskap mer att lida.
97
Som månget småkryp föds ur surnat vin,
om man nu vördsamt tror antikens visa,
tycks pendeltågen ett och ett förlisa
sig in på vår station för halv maskin.
Och vi släpps in. Som uppvärmt stearin
förflyttas massan. Nog är den att prisa.
Det händer väl att någon råkar fisa
men allmänt visar man ju disciplin.
Och vinter är det. Tidningarna sköra.
De tinar efterhand, och vid Karlberg
tycks världsnyheterna vi läser röra
rubrikerna. Och minnena får färg.
Jag tänker nu på dig. Då kan jag höra
en varm och svag musik i blod och märg.
98
Låt timmen Nio brinna av hans ljus!
Jag talar med en stulen rad och menar
någonting annat. Renegater genar
likt drömda skuggor mellan varje hus.
De hinner ingenstans, och högst abstrus
förblir destinationen. Allt försenar
den man som fallen ur sig själv förenar
sig själv med ingen och hans skatt blir grus.
För vägarna i byn är redan raka
och timmen Nio brinner hög och klar.
Här finns det inget man behövt försaka
och allt förblir såsom det aldrig var.
Men själv lär jag nog alltjämt vaka
förgäves i min sömn, där jag står kvar.
99
I god sumerisk sömn kan vi nu lossa
drottningens hårpil från en guldringsbädd.
För bild och makt har särats nu, beredd
är Vem att alla illusioner krossa.
Här kan man sitta, på sin pipa blossa,
estet bland flugor, hjärtligt oombedd
att tala. Skönheten är illa sedd.
Miss World är vald: Pomperipossa!
Men bilders uppror pryder varje hätta
vi över våra huven skamsna drar.
Man frågar sig förfärad: vad är detta?
Rimbaud for ingenstans, nej, han bor kvar
på rummet än. Vad drömmarna blev lätta!
I alla väderstreck står väggen bar.
100
I fönstret växer blom av lugna isar.
Kristaller blommar ut i natronlut
vars blinda former känns igen till slut
som Strindberg såg vad livsutkastet visar.
Ur död blir liv. Vad kyrkorna bespisar
sitt folk med i en mycket tyst minut
är inte känt och inget kommer ut
från döden vi kan se hur än vi kisar.
I detta finns en klar kontradiktion.
Ett ingenting bedrar oss, imiterar
sig självt, men avger då en sorgsen ton
och den är sanningsenlig. Den formerar
till innehåll vad göms i någon zon
där något av oss själva residerar.
101
Just denna dag var blå av hejdlös höst
och luften klar, och skogar, fält knappt rörda
utav en vind, av inga fåglar störda,
belysta utan oro eller tröst.
Där fans en märklig skugga utan röst
och tystnad djupt bland ekar och dess börda
föll här till marken: löv, som sammansnörda
av vunnen frihet las till markens bröst.
Men i en glänta bakom dessa träd
som fridfullt, obönhörligt ställdes kala
och bakom fält av människornas säd
som vilade i höstens ljus, det svala,
tre ryttare! på sporrsträck under räd
mot okänt? mål varom vi ej får tala.
102
När jag var liten drömde jag om ting
i livet, ville ta dem in i drömmen.
Då kom de alla fram ur sina gömmen
i rummen där de funnits runtomkring.
Små leksaksdjur och bollar, någon ring,
en speldosa fick jag i handen, strömmen
ur handen vändes, drömmens innandömen
gav från sig sitt, och där fanns ingenting.
Jag vaknade igen och var besviken.
Jag tittade på handen. Den var tom.
Jag hade ingenting från drömmens riken.
Är drömmens ingenting vår egendom?
Det lyser där. Där borta hörs musiken.
Vår värld är väglös mellan oss och Rom.
103
Det finns i Ryssland ett slags större hus
där hus och fönster visar ut varandra.
Och fönstren tycks dig obegripligt klandra,
de stirrar på dig med ett dunkelt ljus.
Och människor emellan: som i rus
av dena klarhet händer saker, andra
berättelser i andra land tycks vandra
med skrivaren, som blir alltmer abstrus...
Förväxlingar och fester... noga taget,
ett sällsamt mönster: mänskoöden; att
förstå dem är en annan sak. I draget
ett iskallt månsken bringar stiltjens gatt
bland ryska hus som stirrar tomt och tvaget,
som stirrar, stirrar, råder vinternatt.
104
Det är nåt särskilt med snedställda hus
i kväll. Stadsdelen verkar annorlunda,
som om nåt egenomligt skulle stunda,
nåt lika ljumt och blekt som himlens ljus.
En bortvändhet: det är trafikens brus,
en bortvändhet är jag! Vad är det sunda,
det sanna då, egentligen? Begrunda
den frågan… Likt ett plågsamt öronsus
var alltid tiden, namnet, verkligheten…
Däri kan aldrig något Annat nås..
Men ansikten är husen, medveten
är denna stad i kväll. Med brutet lås
står världen öppen: anonymiteten
är min. Och denna sköna gränspsykos.
105
Minutens landskap vilar under vind
av våldsamt oberoende! Det blänker
av tystnad överallt: vår Gud, vars ränker
och forntidsplaner tänder synen, blind
för människan; och drömmens ljusa hind
försvinner hitom svunnen sjö; så skänker
sekunden länet andetag; det tänker;
där vandrar du mot ensamhetens grind –
En mytisk frånvaro är jag: här steg en
impuls av nuet liv i andekropp;
identiteten dör oss: ingens egen
sker stunden bakåt inom ljusförlopp
mot framtiden, vars väderlek, förtegen,
katolsk, besannar landskap, tro och hopp.
106
Vem bär ditt ljus i nattens kyska undantag
inom mig som ett minne; inget annat;
vad mer än tiden har vårt liv förbannat
med gudomstystnaden som sker mitt jag?
O Sakta Matt, min tjej, som bringar dag
åt vinden här, ditt ansikte, besannat
med ickeexistensen, där vi stannat
i rörelse, du gör mig stark, men svag!
Liksom en fjärranvinda, mörk lanterna
står dödens stjärna. Våra blinda år
sker andras; se oss får de mycket gärna
där tidigare vi mot livet går;
det sker den bild vår herre torde värna
i andras tystnad, sin, men aldrig vår.
107
Den sanningen omkull kan ingen vräka,
att sexualiteten är vårt ve.
Så vad om celibatet? – Åh, det är
ett sår som aldrig någonsin vill läka.
Och lik välsignat måste vi oss späka…
Jag hävdar oavvänt min grundidé,
att Gud och Sex är samma sak, så be
om annat sanningsbröd att liknöjt käka...
Ty sanningen har inte stort gehör,
att vad som räddar oss är abstinensen;
vi dör om inte vetekornet dör.
Så omöjlig är världen, existensen!
Att vara avhållsam, det ger den för
vår frälsning nödvändiga transcendensen.
108
Katolskt är Ljuset, och katolsk neurosen.
Man syndar; man kan inte låta bli.
Man förbiser, jomän, att "jag" är "vi".
Jag syftar på den kända symbiosen,
så ofta närbesläktad med psykosen...
Försök med exorcism få lite pli
på själen? – Nix! Den tiden är förbi.
Släng dygdebältena med tankelåsen
och pröva knep av varje tänkbar sort;
förgör dem, övertala dem och be dem...
Försök besegra djävlarnas kohort;
det är en önskedröm att slippa se dem!
– Demoner kan man inte driva bort.
Man måste lära sig att leva med dem.
109
Förunderlig är Texten, intet lik.
Den fyller andetagen, tankestoppen
och reser mig till liv i andekroppen.
Av vad består den, då? På Intet rik
förblir den främmande och sval musik
av hetta sjungen hit från avgrundstoppen
som drar min levnad, händelseförloppen
så verkligt fram: det här är romantik.
Du som jag inte känner, du är Skriften
som driver genom lövverken med natt
i mannens dova blod och tänder skiften
av meningslika ord. I drömmens gatt
står mina segel. Underlig är driften,
o flicka, du vars namn är Sakta Matt.
110
Jag flög längs villorna! Det var en gång
i barndomen för mycket länge sedan
Jag talar nu om barnet, gammalt redan
i denna värld som blivit stum och trång.
Vem av oss ser ett flyktigt barn på språng?
Jag höll min högra hand framför mig medan
jag sprang. – Det vaga minnet bryter ledan
och tänder rummet kring mig som en sång.
Det var ett märkligt Någonting jag funnit!
Jag höll det framför mig i kupad hand.
Vad var det? Ingen vet: det har försvunnit.
Och fönstren lyste i mitt aftonland.
Tillbaka har jag ännu inte hunnit;
men dör förväntansfull mot Nattens rand.
111
Tro inte Gud är särskilt annorlunda
än världen. Kanske har han skapat den.
Dock händer att man liksom har på känn
att något främmande vill gry och stunda.
Vad detta Andra är kan man begrunda.
Här verkar Någon, fiende och vän,
ett väsen ingen känner väl igen;
och vill man bättre se, så må man blunda.
Sen öppna ögonen på nytt. Hotell
är våra hem! Som ingen vind är hemma
färdas vi mot en ständigt fjärran kväll
som faller lodrätt; skall den slutligt dämma
vår uppenbarelse, tangentiell
mot världen vi bebor? – Låt Gud bestämma.
112
Tror jag på kärleken? En plötslig fråga;
den ställer jag mig, och mitt svar blir Nej;
o flicka, Sakta Matt! Jag frågar dig;
du ler; och blicken skruvar upp sin låga.
Gemensam tystnad vill oss därmed håga,
tillsammans, någonting; det händer ej,
det händer, och det tillfredsställer mig;
er andra, då? – Ni skulle bara våga!
Ty vad som sker är detta intet: skräck
för mörkret i en flickas vänstra öga –
Det rör vid er, och det är inte väck
i förstone, ty ni är alltför tröga
för henne! Därför skall ni sätta streck;
ni tillhör marken. Vårt är allt det höga.
113
Jag kommer inte hem med tunnelbanan
i kväll; jag hamnar någon annanstans;
och undrar rentav om min hemort fanns;
allt syns detsamma här men flydd är vanan.
Så står jag på en välkänd okänd plan, an-
lagd... i samma ögonblick, som hanns
av samma ögonblick i denna stund, en chans
är livet, tiden blir mig uppåtkanan
i riktning mot en ny identitet
jag söker ännu här, i dessa rader
i någonting som aldrig hänt, ni vet,
jag existerar inte själv, så fader-
lös faller världen upp i hemlighet
och vild struktur bland ordens myriader –
114
Ett ord betyder ingenstans. Du vänder
mot döden åter. Livet bildar sakrament
däri; och redan har ett intet hänt,
där allt du menar sedan åter händer.
Fördelad är din gud i språkets bränder
som dör i fjärran. Hem till natten vänt
går ljuset, Logos, det som alltid tänt
det ingalunda över alla länder.
Ett ord betyder alltid. Ännu mer
betyder ord. Den samlade kontexten
betyder ingenting. Tillbaka ger
det inga texten; där igenom släcks den
och ljuset gryr. Mot hösten redan ser
du nätter förbereda återväxten.
115
I sömnen vill jag vara den jag är
och drömma, upprepat. Men återvänder
hemåt gör inte åren. Månens bränder
förblir i knapphet, ingens väl och ve
besläktat, som en människas idé
om människan. Den väger våra tänder
i detta ljus, som aldrig dör, men sänder
vår död längs händelsernas grå allé
mot oss som bor i vägens slut, placerat
i världens mörka inledning. Vem går
i motsatt rikning? Det gör jag. Ni ser att
jag lever här i drömmen och förstår
att ljuset är katolskt fördelat, ber att
ni också finns: i drömmen, år för år.
116
Jag klarar inte av de stora orden.
De skrämmer mig att fordra det jag vill
men utan egen vilja, imbecill
i vacklan mellan Gud och altarborden,
där tränger de mig in! De fromma morden
skall alltid fortgå, folket strömma till
i svarta skuggor klädda. Kyrklig drill
och offerskugga vilar över jorden
kontinuerligt, lägger grav vid grav
(fast aldrig nu), de samlar sig till städer
där texter som jag inte klarar av
att läsa ger åt själar ton och kläder
– vem är jag då, vår Gud? – En tom enklav
är allt. Han flyr i hoppfullt bleka väder –
117
Som regnets otal svala lyktor vände
sig om och närde tidens värme finns
jag här, men landskapet som nu jag minns
har lämnat ansiktet med vindens ände
i djup förnimmelse av mig, som tände
i regnet samma stunder vilka sins-
emellan delar upp sig. Syn och lins
är världen där all spegel är och hände.
Och vattnet är ett barn som lär sig glömma.
Och luften är en ålder utan tand.
Men regnet vill på ytan så och tömma
i ringars mitt all hågkomst, såsom sand
i timglas än skall återgry och gömma
sitt enda mörker, där vi röjer land.
118.
Det finns så många städer att besöka,
men vilken bor du kanske själv i? - Glöm
den frågan, du bor ingenstans, en dröm
är livet, där kan människorna spöka,
ensamma hjärtan gå på tomgång, öka
takten, klappjakten då och då, en ström
av dåd och minnen rider oss med töm
av tomhet, sporren heter ångest, sköka
madonnan, frihet tvång och kärlek hat;
hur är vårt ständiigt nya språk att ämna
en verklighetspeskrivning? Ödsligt prat
besudlar media. Låt världen rämna,
låt Corpus Christi bli vår sista mat;
det finns så många städer kvar att lämna.
119
Jag ser en blek och hotfull husfasad
framför mig hastigt. Alla fönster fryser
av samma tomma svärta, vilken hyser
identiskt samma tomhet rad på rad
som någon ohelig upanishad,
av ingen skriven i ett ljus som ryser
av glasklar natt och meningslöst belyser
sig självt på vandring genom denna stad
som inte finns, en omöjlig semester-
ort innanför... allting som omger mig:
den är jag själv: en mängd av spridda rester
från världen, löst i ljus, i natt, i sig,
i mig, i tystnadernas döda fester:
dit går jag överallt. Och stannar ej.
120
I dag är tystnaden en mäktig saga
som inger svindel, gör mig öm och matt
för jag har haft en egendomlig natt,
förstörd av drömmar, lätta, ogrannlaga,
en obeveklig dans av intryck, vaga,
förvirrande… Nog vet jag säkert att
jag inget säkert vet, om än jag satt
i himlen redan vore ljusen svaga
och natten lika mäktig som den jämt
och ständigt var i jämmerdalen, lämnad
i ljuset bakom mig som ett förstämt
och obegripligt minne, återjämnad
förvisso redan här och nu, beklämt
erinrad och till noll och intet ämnad.
121
För många år har gått som spår tillbaka
mot ingenting; du ångrar ingenting.
Det mesta var en pendel utan sving;
dock! kommer strax en vind att listigt haka
sig fast i! Chans är viljans rätta maka,
som ödet ler mot! Och det säger pling
i glädjens kassa, så att säga, ring
din gud, för all del, be honom bevaka
din färd i världens stora äventyr
där guldet är till hands i stora gömmen,
hej, grip ditt tillfälle innan det flyr,
pass på och simma med den rätta strömmen!
– Jaja. Det lugnar sig när dagen gryr.
Du vaknar. Allting skedde blott i drömmen.
122
Du drar dig ur mitt liv som tråden ur
ett halsband rinner. Timmen överskrider
min ensamhet. Du vet nog hur jag lider
och inte lider. Öppenhetens bur
är plötslig. Som ett vilt och fånget djur
står världen utanför med tysta tider
tillsammanförd i ett komplex, där sprider
sig ut ett jag, blir mitt. Personkultur
är greppet. Långa gator dör och händer
sin otrafik omkring mig, anonym,
försvinnande och slug, på språng mot bränder
i ansikten där postmodernt enzym
fördelar väderleken åter, vänder
dig hem som människa i ny kostym.
123
Så många ord som bara står i vägen.
Och vem står mer i vägen? Det gör jag.
Så säg mig: envar är sin egen lag
som gäller lugnt i alla fall och lägen.
Ty ovetskapen vågar, vinner trägen
sin segerkrans, sin lyckas sång, och vag
är texten, mulen livets långa dag
där mycket litet bildar syn för sägen.
Så ber ber jag varje månens vite gud
om hjälp att äntligt sätta bambupilen
i tavlans mitt med ett förträffligt ljud,
att tala dessa ord, och hålla stilen
och låta viga döden till min brud
samt värdigt vandra hem den sista milen.
124
Vad är det för en knäpp idé att ljuset
försetts med egenskapen hastighet?
Av Gud, kanske? Nå, den som allting vet
lär även skilja sig från tankebruset
hos dumma "vetenskapsmän": egna huset
(i allmänhet nå't universitet)
ses om, förslagsvis, kvar blir, till förtret,
av en och annan tankebyggnad gruset…
För vad står c, celerita? Konstant
på svenska! Kvot av energi och massa
där rotpotensen följer elegant
av vågfrontsdimensionen. Det tycks passa
rätt bra en välkänd filosof, Herr Kant,
så intressant, med gummitankar vassa…
125
Så är man en Författare. Men vem?
Knappt någonstans står namnet ens att finna.
Dock finns ett medel att sin ära vinna
och kritikerna; övertyga dem.
Man meddelar på sidan nittifem:
jag har minsann en judisk älskarinna!
– som strax får ut ur handlingen försvinna
– för den poängen gick nog genast hem.
För sexualiteten är ju ävlan.
Man skildrar även sina sprut med fröjd
som särskilt föremål för manlig tävlan.
Så gör man läsekretsen mäkta nöjd.
Och går man bara långt nog med sin skrävlan
så når man rentav till nobelprishöjd!
126
Romantisk afton i augusti månad
går överstyr & alldeles i spinn;
en lika packad Måne tittar in
i fönstret och man känner sig lätt hånad
och slagen av en utebliven brånad;
man orkar bara spela plockepinn;
likt pungen är nu spiran föga stinn;
nå vad är Verkligheten? Bara lånad!
Patetiskt! säger flickan, lite jazz
skall lugnt och stilla tina upp din lat-is,
du slipper gå och mjuka upp på dass.
Man sluddrar sinnligt, nicksch min sötpotatis,
men Rondo amoscho vitjar klass,
och Saeverud är liktjom kärlek graaaaaa-atis!
127
Att bara vara, vara trött och naken.
Att ickeälska ickesexuell.
Att vara varken elak eller snäll.
Att sova på ett berg av kuddar, vaken…
Att ensam sväva över drömstadstaken
i tanken. Låta hemmet bli hotell
i sinnet, tvinna ingets eternell,
det Karin Boye kallar "själva saken",
med analysens fingertoppar, tom
i tanken. Lyssna. Hur den snackar
och väger, svävar utan akt och dom.
Att inte längre veta hur man tackar
sin Gud. Så vilar jag i lotusblom
av hjässan, medan nattens timmar backar.
128
Det finns ett källarfönster i din blick,
o Baby Day. Det finns ett hällan-
satt parti av blommor som jag sällan
har sett i dina höfters vaga skick.
Jag vet nog inte vad jag av dig fick,
o Baby Day. Din blick är inte källan,
ty den är mynningen jag hittar mellan
vad är och inte är. Ett kopparstick
ditt ansikte, o Baby Day. Vem hinner
dit fram på nolltid. Frågan Vem är du
förklingar medan tiden bakåt rinner,
o Baby Day. Ett revben går itu
i samma ögonblick som du försvinner:
jag vaknar, och bredvid mig ligger – du.
129
Jag har förstått den nu. Konstitutionen,
den som är kyrkans nu och för all tid,
ett slutmål för all teologisk id,
att erbjuda som gäld vid Herretronen.
För sanningen är ensam på miljonen
blott en, en enda, allt som kommer vid
och avgör vare fåfäng tankestrid;
den ensam leder in i helgezonen –
För Petrus ger oss yttre perspektiv,
Johannes ger oss hela hemligheten
till heligt allvar eller tidsfördriv
med insikter i Gudsidentiteten –
Så för oss Kunskapen till evigt liv,
så går jag genom Ärans port förveten.
130
Som blodet i hans slagna öron dånar
galaxer, vågor sköljer kusten, hör,
det fräser! Rymden lyser ovanför
där stjärnors flykt och nebulosor lånar
den all sin glans. Och höstens vindar rånar
de drivna trädens kronor. Sedan rör
en vårlig fläkt vid sälgen, något gör
en sådan skillnad. Kväll och gryning grånar.
Så växlar kväll och gryning, vår och höst.
Och björken fälller löven, björken lövas.
Hans timmas liv i bitterhet och tröst
är detta, blott ett liv som skänks och rövas.
Och resten? Tystnad utanför hans röst,
en närvaro i bortvändhet att övas.
131
Och jag försjönk i glömska, sång och natt.
Barmhärtigt öde lät mig djupt försvinna
dit ned där intet längre kan mig hinna
och ingen olycka kan ta mig fatt.
I hemligheten blev mig möjligt att
bli till som människa och börja brinna
som ljus, och ariadnetråden spinna
som leder fram till livets enda skatt
och Kunskap! Djupt i husens gömmen
och gränders vinklar finner jag min bot,
Den milda brottslighet som går mot strömmen
befriar mig från dagens brott ochg hot.
Att aldrig mer få vakna upp ur drömmen,
det är vad slutligt jag ser fram emot.
132
En kvinna duschar, och vad bådar detta?
En mördare drar förhänget i sär
i nästa ögonblick. Den scenen är
bekant och vida kring berömd med rätta.
I drömmen är du klostermunk. Din lätta
metod är vaka vid ett fönster här.
Nu tittar du mot natthimlen och där
klyvs Molnens nedifrån belysta hätta -
Kommuniteten vaknar, förmedveten -
Det som när allting kommer sist omkring
förblir den Yttersta Realiteten
förklaras nu för brödraskapets ring;
förlåten rämnar. – Vad var Hemligheten?
Där bakom gömdes bara – ingenting.
133
Vad vet den trogna människan om livet,
vad vet hon om sin icke-existens?
Blott ingenting är bortom alltings gräns.
En bakgrund har vi nog, men ej motivet.
Livsfundamentet är från början rivet!
Vad tror man? Någonting som ständigt bränns
förgängligt, pornografiskt så det känns
är ensamt djuriskt flyende och givet.
Om tomhet, lust och skam är jag medveten
liksom den mor jag i mitt sinne bär –
Er Herre blev besparad den förtreten;
förhärligades ju, och redan när
han uppstod NED i övergivenheten
var fasta klippan inte längre där.
134
Gud är, när allt kommer omkring, en
begreppslig föreställning – och vad mer?
Vi vet just inte mer än vad vi ser
i morgonljuset på de spridda tingen
och vad vi ser är bara tingen. Ingen
är där, nej ingen, ingen, fast vi ber
och ber om Ingens Återkomst hit ner
till verkligheten gömd inunder vingen,
just det, vår trygghet, pånyttfödelsen
i Jesus Kirstus Fågel Fenix eller
precis vad ni behagar, har på känn
och bär på tungan, den det gäller
att hålla rätt i mun för Nattvarden
den som besvarar Allt – och Frågan ställer…
135
Jag kommer med den hemligheten att
det finns en vänskap synnerlig för hösten,
ett sken, som darrande i mannabrösten
församlar oss till hemlighet och natt.
Det drar väl inte särskilt måga watt.
Förblir ändå den verkningsfulla trösten,
det enda hoppet och den enda rösten,
vår sanna bibel och vår andeskatt.
Det är väl bara det jag vill förtälja.
Jag kommer med en enda hemlighet.
Ett sakrament att eftertänksamt svälja,
en tyst idé, något jag inte vet.
– Men vilka är vi? – Ni får själva välja
er envars katakombidentitet.
136
Nog visste Jesus! Han förstod att brinna
för sanningen och gav sig ingen ro
förrän han lärde. Vad för något? Jo
att penetrera lögnens ljusa hinna.
I intet skall de "troende" försvinna.
De följer ned mot gravens tomma bo
sin skattsökning i kärlek, hopp och tro,
men Sanningen skall blott ett fåtal finna.
De många missar Herrens parousi,
förförda i sin sömn av av drömmens toner,
den ljuva lögnsirenens melodi.
Ha, fromhet! Det är för miljoner!
Men frälsningen består helt enkelt i
att genomskåda alla illusioner.
137
Den andefattige är bara dum,
och salig ingalunda. Talrik skara
förvisso dylika. Må prästen vara
mentor och inte bara talfört stum,
prestera mer än bara Hum Hum Hum
i fromlig ton och ärligen besvara
de obekväma frågorna samt klara
ut vad som göms i vårt Mysterium.
Behovet är ju inte täckt direkt.
Säg hur förklarar vi det ondas gåta?
Begära svar är ingalunda fräckt.
All död, all nöd, all grymhet – man vill gråta!
– i Herrens eget Skapelseprojekt...
Vad finns här då för synder att förlåta...?
138
Så står det ändå alltid något åter
av tron: det kallas outgrundlighet.
Man accepterar att man inte vet.
Det tycker jag är klokt, hur tunt det låter.
En självmotsägelse? Javäl. – Försåter
…de finns, de utgör livets kvalitet
i själva minfältsgrunden, till förtret
vår tränselkringgångs smarta asymtoter –
Nå ingen är förvisso helt perfekt
man gör och tror så gott man kan med skumma
idéer. Överflödig och suspekt
må mummelmängden köa. Vi är stumma
men lämnar envar kyrkbänk katalekt
till företräde åt de hopplöst dumma.
139
Att dö är att gå bort och sedan vara
försvunnen; annars var man aldrig död;
om död man återvinner livets glöd;
då upphävs döden; man var skendöd bara.
Uppståndelsen må därför man förklara
ånyo; inte ens med helgad nöd
och näppe duger vad som sagts till bröd
och Logos åt de trognas frusna skara.
Vad finns det då för möjlighet? Blott en
är logiskt möjlig; ängsligt reserverad
må klippan stå i Undergångens sken.
Här står man. Här är man placerad
– på fasta grunden? – Nu är dagen sen
och Mörkerfursten rehabiliterad!
140
Men självmotsägelser är tunga stenar;
om Kristus dog, då var han faktiskt död,
och väckte Gud sig själv, om och med nöd,
då undrar jag vad sjutton Kyrkan menar.
Jag undrar också vad som nu förenar
ettt logiskt sammanhang som ger oss stöd
mot Synden? Bära korset han oss bjöd –
Säg är det Någon Annan som mig renar…?
Logiken måste vara trons aorta
för annars kan man tro på vad som helst,
så är man ju i grunden bara borta.
Tro bara det är vackert, elller äldst?
Men utan sanning kommer tron till korta
och aldrig må man vara nu så frälst.
141
Det är väl inte utan att man tappar
en räkning på hur många sammanbrott.
Hur många nedombrott. Har klockan gått?
Det var ju tråkigt! Skriv det här på lappar
och dela sedan ut dem: fina klappar.
Se, klockan kommer här igen så smått
på spaning efter någon tid som flott
och fyndigt om en liten stund den snappar
från golvet upp. En poppig melodi
är livet: Jesus Kristus rockar medan
vårt tempusbyte sparar energi
till Snövit. Sinnesfundigt log hon redan:
"Det här är porn", sa hon. "Cum over me
så får du lite mera popcorn sedan!"
142
Så plötsligt komna mitt i natten, se:
– ett koppel hundar, oförklarligt glada!
Och himmelens försvinnande armada
av moln i naftalinvitt redan, det
är skrinet, låst och svävande, var är
det inte det? Då vill jag hellre bada
med dessa glädjens hundar, vilken svada
av snatter, knatter denna kommitté!
Förfärligt är att ständigt söndersliten
och svingad upp till människor och dag
i katapulten födas och bli biten –
Men sinuskurva och förvandlingslag
av ständig återkomst är levnadsriten.
Vi är tillbaka, hundarna och jag.
143
Vår tillvaro: i tid horisontal
och ständigt framförlängd, generationer
som följer på varandra genom zoner
av människohistoria i kval
och vällust, tystnad, tvång och val,
vadhelst du vill. Vår kunskap om miljoner
aspekter härpå grundar lärdomstroner
– vad ovanefter är förblir final
och oåtkomlig gåta: det får gälla
som trossak blott och svävande idé;
för inga människor kan föreställa
sig det mot tid ställt vinkelräta ske –
vi är ju tvunget endimensionella.
Så får vi spekulera, tro och be.
144
En sammanhållen damhöger må snöras
i tillfredsställelse med explosion
och karriär: hon tjänar en miljon,
hon får så bra orgasmer av det hela.
I skolitiken är det, mänskligen att fela,
så mycket otalt; våra dystra ston
i dalen stegrar sig till en kanon-
lavin! Låt fjärran valthorn sig fördela
på växtförädlade magnetfält kant
i kant med tystnaden som männen
bestämmer sanslös, föga intressant
vid mörkrens botanik där högt ardennen
går upp i oförstånd till Månens slant;
den pryder oss med Gud och skilda spännen.
145
I samhällsskeppets natt hör ingen hemma
och hemåt leder ingen korridor.
Jag vet en ocean. Där ute står
den öde som om döden kunde skrämma
sig själv till liv och sanningsöversvämma
ett annat hav: en grå minut, vi når
dit upp i lugna drömmar där vi går
från hytt till hytt i ljusare dilemma.
Gemenskap, vad är det? Till skugga gick
i motsagd stil all strävan att förena
sitt ansikte med andras ögonblick,
så var det. Vad nu än det kunde mena.
Det återvänder i förvandlat skick,
det okända, det grå, det alltför sena.
146
Jag tycker inte om dig. Det är fel
begrepp, men tro nu inte att jag hatar
dig, lyssna inte noga när jag pratar,
jag pratar med ett annat klientel,
demonerna i dina ögon, del-
vis oidentiska med dig. De matar
en annan fram i stöt på stöt. Jag ratar
dig med konsekvens! – Grymt är livets spel,
tro inte att jag älskar dig, var trygg!
Jag tycker bara om dig. Fullt harmonisk,
så är vår samvaro. Var inte skygg,
vår relation är inte ens platonisk,
vi står ju faktiskt bara rygg mot rygg,
den ene rädd, den andra lätt ironisk.
147
Vi förmår. Förmår vi inte minnas.
Förmår vi inget ansikte, en brand.
Vi ser den där på vikens andra strand,
men dit förmår vi inte. Inte finnas,
aldrig. Av ingen vind förmår vi hinnas.
allt som vi förmår är ströva bort i sand
och mörker. Där finns ingenting, ett land
av ingenting att synas och besinnas.
Och våra eldar? Släckta. Var de brann
förmår vi inte minnas. Varför brann de?
Det vet vi ingenting om. De försvann.
De andra liknar inte oss, och bland de
försvunna går de. Deras eldar brann.
De brinner inte längre. Här försvann de.
148
Vi startar folkens vandringsfart i natt
och flyger bort som streck mot gömda länder!
Ingen är inte med där detta händer
och skådar oss miljoner ögonwatt
på upplopp i det tända faktum att
precis det namnets kraft är vad som sänder
programmet innan etervinden vänder –
Var hälsad, sköna flicka, Sakta Matt!
Intensitetsomkastningar för stunden
kan ej radera Grånad i din blick
som för oss bortanhem till morgongrunden
där vi blir en och oförlupen klick
av mörker: det är bara jag, som bunden
vid stenen ligger där förbi du gick.
149
Det här är sakrament till självnaturen,
förstår du? Jaså kanske inte det?
Åh, kanske? Nå, vad gagnar det att be
om mera cognac? Lyft på tutiluren
och pingla Månen då! Bland alla djuren
är zodiaken tolv, men vi är tre:
herr Bodhisattva, du och jag – olé!
Beklottra sedan menetekelmuren
med ExOTIKENS evangelium,
vad trodde du? Här går nu het kring smeten
svadan; förblir i själva verket stum
– AVLÄGSNA BEHÅ! Högt står minareten.
Rop från kameler, fjärran Mysticum
skall föra oss från Här till Evigheten…
150
I natt är dagen slumpmässigt förbunden
med husens vinklar och musikens vrår
– ja, vad du önskar! Under tiden går
orörlighet från rum till rum, för stunden
djupt nedåtgömd i världens brunn; den
intakta metaforen undflyr oss. I år
är livet meningslöst, ja, du förstår
nog inte. Var finns enda offerlunden
som förklarar dessa ord med någon stark
berättelse den hängde mannen saknar
i varje osedd bok? – Men dagens ark
skall åter tändas. Linjespelet slaknar
i detta nu. Som barnen i en park
är människorna trygga där de vaknar.
151
Hon är ohyggligt ledsen. Hon vill vara
förenligt ren och SMUTSIG! Varför det?
Vi söker svaret i musik: do re
min älskade, vet hut! Jag skojar bara.
Låt klarhet sökas i musik. En mara
är annars livet: bokstavligt och tve-
tydigt så sant och rätt. Dessutom är
hon ledsen, varför? Ingen kan förklara.
Låt därför orden dansa bort i natt
och toner! Kvar blir sedan bara orden.
Hon är extatiskt ledsen, skön och matt,
vem är hon? Offer för de fromma morden
förrättade i dur och moll. Glöm att
de sker, så sker de inte. Frid på jorden.
152
Jag har ett starkt förhållande till Månen.
Han är mig när. Han är min enda vän.
Om han är borta, kommer han igen,
det kan man lita på! Betalar lånen,
det gör han punktligt. Böner från en
devot sympatisör som jag blir stän-
digt hörda. Och så vidare på den
tiraden. Hör, jag lyfter megafonen
och ropar ut min hyllningskör. – Förlåt,
det där var inte välfunnet. – Det spelar
väl ingen större roll. Jag är devot,
som sagt, och trogen Månen. När jag felar
förlåter han mig i sin gula ståt
och höghet som jag därvid mystiskt delar.
153
Det där är alltid omöjligt i grund
och botten. Motsäger sig självt. Förbrinner,
förbränner. Sorgen innanför: som thinner
i luften, eftermiddag, varje stund
är orimligt förskjuten, vem är kund
hos verkligheten, gatorna försvinner
– melankoli! Den bleka tiden rinner –
Jag går till parkens tomma sorgelund
och minns: det där är alltid aldrig, ingen
är där; det där är alltid säregen
förtvivlan, fågeldöd, jag går omkring en
minut och vänder åter in i den,
för tiden undflyr ingen, orden, tingen
och varje ögonblick är här igen.
154
Fulländad skam; självdestruktion. Alarm-
signaler, laddade med vanvett, ljuder.
Så stena dig i sällhet. Natten sjuder.
Dig bär en flodvåg av svindel och harm
fram genom blodets himmel, hög och varm.
Så stig i salen häpen in! Dig bjuder
befängda madonnor och sköna luder
till läger djupt i mörkrets avgrundsbarm.
Nej låt oss nyktra till! Och genomskåda
chimärerna. Detta är inte lätt,
men nödvändigt. Förståndet måste råda,
det motsägelsefulla tydas rätt.
Se liv och död: här genereras båda;
kaotisk undergång på dubbelt sätt.
155
För många år har gått som spår tillbaka
mot ingenting; du ångrar ingenting.
Det mesta var en pendel utan sving;
dock! kommer strax en vind att listigt haka
sig fast i! Chans är viljans rätta maka,
som ödet ler mot! Och det säger pling
i glädjens kassa, så att säga, ring
din gud, för all del, be honom bevaka
din färd i världens stora äventyr
där guldet är till hands i stora gömmen,
hej, grip ditt tillfälle innan det flyr,
pass på och simma med den rätta strömmen!
– Jaja. Det lugnar sig när dagen gryr.
Du vaknar. Allting skedde blott i drömmen.
156
För vem är husen. Kvällen faller på
i samma ögonblick jag råkar ställa
mig frågan, vad nu än den kunde gälla
och vem; för vem, för vem är husen då?
Det finns så mångt och mycket att förstå
– men ingalunda allt. Som ord kan välla
spontant, med temperament, en tarantella
i sväng kring hemmets annars lugna vrå –
De frågar mig i kväll: för vem är husen?
Å, dansa ni med glädje, fart och kläm
och fortsätt sedan när jag släcker ljusen!
Då sjunger det i mörkret än: för vem
är husen? Och det är en natt av tusen
i alla hus där orden har sitt hem.
157
Förbryllad går jag i min gårdags dagar,
där afton liknar morgon, dag blir natt
och timmar sväller till minuter, katt-
skall ljuder och tortyren mig behagar –
En märklig vals. Den ruckar taktens lagar.
Mitt liv är i en bakvänd resa statt.
Nå lika gott! Jag kopplar av, så matt
att klockan stannar. Livet, det försvagar
sig självt med åren. Lyft mig i mitt hår
och skicka mig likt en migrant till Aarhus
i Gapet, där är livat värre, trår
jag äntligen min dans, en fest på bårhus,
begravningsplats, i ändlös korridor –
Det är skit samma. Världen är ett dårhus.
158
Förgäves det vi kallar kärlek! Jämt
och ständigt klassad: rena illusionen,
patetiskt enkel som en missad ton, en
förfelad lockelse som viltet skrämt;
vad är det för en vall som driften dämt
och spärrat stigarna ur farozonen?
Ridå! Din chans var ingen på miljonen,
publiken skrattar åt ett dåligt skämt.
Ånej. Det måste vara oförsiktigt
och vackert, sakta mjukt som en garott,
autentiskt och direkt, så intet pliktigt
att allting återstår, att varje mått
blir riktigt, ingenting är särskilt viktigt,
perfekt är brottet som ett vådaskott...
159
Förunderlig är Texten, intet lik.
Den fyller andetagen, tankestoppen
och reser mig till liv i andekroppen.
Av vad består den, då? På Intet rik
förblir den främmande och sval musik
av hetta sjungen hit från avgrundstoppen
som drar min levnad, händelseförloppen
så verkligt fram: det här är romantik.
Du som jag inte känner, du är Skriften
som driver genom lövverken med natt
i mannens dova blod och tänder skiften
av meningslika ord. I drömmens gatt
står mina segel. Underlig är driften,
o flicka, du vars namn är Sakta Matt.
160
Förvandlas till en sten: det smärtar än
för stenen översätter stenens heta
och kalla skrift till något vi kan veta
och omedvetet blir det strax igen.
Om översättning ber mig många män
och kvinnor. Hur jag än försöker leta
så kan jag inte hitta text. Förtreta
mig nu! Ty jag har redan skrivit den.
Och jag är någon annan: ingen alls.
Och inte vet jag alls hur orden lyder.
Det råder tystnad som ett vattenfalls.
Och allt är redan skrivet. Orden bryder
oss alltid. Sådan är var språklig malls
begränsning, vad till slut allt än betyder.
161
Förändringen är tragisk. En minister
som inte har portfölj förföljer den
som har portfölj. Vem är din vän,
din fiende i världen, seg som klister.
Vi kommer ingen vart. Det är en bister
och okänd årstid mellan fönstren än.
Man måste kunna misslyckas igen
och om igen tills varje öga brister!
En fjäril fladdrar lycklig mot sin död.
I nattens lyktsken ligger husen välta.
De blottar sina källare, vår nöd.
Vad ska vi göra nu då? Kanske tälta
tills morgondagen lyser kall och röd?
Den frågan lär vi djupt i drömmen älta.
162
Gestalt, min nöd och nåd, min grymma hona,
vad gör vi här? En klarhet rör ditt hår
och liv och död förblandas där vi går
och ser barmhärtigt skymningsljus förtona.
Avhållsamhet, så tänker jag, kan skona
min själ, men vilken märklig kropp förmår
en sådan lisa? Var den Kristi sår
och stolta död som lär all synd försona?
Nog längtar man till det som sist förlikar
en med sitt liv, sin död och allt begär.
Jag tänker mystisktt på var plågas spikar.
Jag tänker mig att sådant fäste bär
det ljusa på det mörkas vägg. Predikar?
Å nej! Jag fattar inte själv det här.
163
Han sysslar med en väderkarta här
på bilden. Stora vattenmassor stiger
vid stora floders mynningar som viger
dem vid det hav som väderskeppet bär.
En uppsänd barometer gick isär
i tunna luftlager; och vindar niger;
och över slätten växer åskmoln; tiger;
han vänder åter och lär ut det där.
En morgon har en klarhet som förvirrar.
Det är en dag med kyligt väder nu
och ögat ser i klarhet ser hur den irrar.
En pojke trampar is som går itu
på vägen där han går, nåväl, det klirrar;
vem är väl denne pojke? Det var du.
164
Har jag det bra? Det har jag inte sagt!
Nått rätt nivå för dina ambitioner,
höjt melodi för hjärtats ljuva toner
att exekveras i bedräglig takt?
Det sa jag inte heller; var på vakt
mot böjelsen för alla lögnvisioner
om att vi åter kunde nalkas zoner
som kärleken minerat: denna trakt
som du och jag lagt bakom oss i kvällen
är icke mera rimlig. Till förfång,
besvär enbart var vid alla tillfällen
vår kärlek, störande som fågelsång
i gryningen kring gömda uppehällen
– som äntligen dör bort i solnedgång.
165
Hej, barfota går jag mot Vällingby
på väg ifrån ett lyckligt morgonbad.
Här tycks mig stå en medeltida stad
med höga torn inunder molnfri sky.
De håller ovälkomna borta. Ny
är världen denna sommar! Glad
är jag, till vilken djärv entrepenad
beredd i denna goda temps perdu...?
Men nej. Det här var inte riktigt riktigt
och inte heller särskilt noga taget.
Jag skrev det bara. Det var inget viktigt.
Det var just av det mera lätta slaget.
Barfotagubben tar det nog försiktigt
när dörren öppnas till Systembolaget.
166
Hur bordets furudoft väcks upp av solen,
hur marmeladen fröjdar med sin glans
av guld. Jag flyttar blicken ingenstans
den glider över bilden av violen,
akvariet som susar bakom stolen
där slöjstjärtarna leker fram sin dans
– en fröjd som aldrig av en mänska vanns?
– Jag gillar hennes ben, den snäva kjolen,
...jag kliver över stängslet kring min frid.
Nå vem hon är, det spelar noll teater.
En man är ändå samme man all tid,
i samma inbillning och samma later.
Hon sitter ingalunda här bredvid.
Jag suckar lätt och skivar två tomater.
167
Hur kroppen löser sig i natt och sakta
förlorar sig i timme. Den är klar
som tankens dimma, lämnad här och var
längs vägen inåt du är lagd att vakta
längs ögonblickens lyktrad. Att betrakta
dem är att vara utan minnessvar
på namn: identiteten som du har
förlorat. Det finns annat ljus att akta,
metod att undgå: dagens. Det är svart
och mycket tydligt. Vita fakta ringer
sitt ögonblick däri. Det är apart
att vara människa, som klockor stinger
ditt namn i dig. Du kommer ingenvart
i världen hur du vänder dig och springer.
168
Hur mörk är mänskojorden. Kvällen brinner
och himlens svarta fåglar tiger still.
I hjärtat verkar Andens lätta drill-
borr nåd, och tidens tomma rockar spinner.
Guds andedräkt är blek och klar som thinner.
Och skuggor vandrar. De vet vad de vill.
Så lär ditt blod och Logos utantill
alltmedan världens månader försvinner.
För nu är Ödet, stannar likadant
som drömmens enda ögonblicksförsening
med korta steg. Och inget, det är sant,
skall undgå undergång och slutlig rening,
ty rummet upphör nu, det stupar brant
rakt ner mot Dödens Ord och Livets Mening.
169
Här är det, överallt… världsvirvelns mitt-
punkt, händelsernas centrum i kommersen
vars leenden tycks rusa kors och tvärs en
sekund bland alla, vindar kastar vitt
och brett i städerna, i vida spritt
spektakel, stundom är det rena pärsen
och stundom diverterande som versen
du läser nu; och var och en har sitt,
men du har inget! Våra dagar, lika
varandra, hastar mot en öppen grind,
den är vår Frihet; alla lyckas vika
undan den likafullt! Men lind vid lind
står parken bortom husen i sin rika
sömn… grönska… sakta avstannande vind.
170
Här öppnas rum, jag rör mig över marken
där löven vilar i sin sarkofag
av vind och väderlek. Här sker en vag
förväxling lik en text på drift i arken,
ett upplösande ljus, så stark en
förfäran ligger här i öppen dag
och osedd likafullt, förbjuden lag,
och skugga denna mulna dag i parken
– att allt förlorar sin identitet,
allt namn försvinner som det gångna året
och själv blir jag min egen hemlighet
jag inte känner, inte alls förstår ett
enda förvirrat ögonblick, men vet
att bara Intet väntar mig i spåret…
171
Jag ligger utsträckt i min lilla båt.
Det är vid klipporna där solen tömmer
sitt ljus, en enda makt som ingen dömer
och intet vet om stunden Efteråt.
Vad vet jag nu om allt av grymt försåt,
av lidande och död som världen gömmer.
Jag ligger i min lilla båt och drömmer
och känner: mig kan intet komma åt.
Men vad som över vassen börjat driva
mot strandens stenar, det är hennes namn
som aldrig någonsin jag vågar skriva.
Så har jag aldrig känt en öppen famn.
I moln fördunklad sjunker solens skiva
lugnt över någon egendomlig hamn.
172
Höstmorgonfriskhet, luft som klingar ren,
eteriskt ljus och klar, från tusen ringar
av skilda ting som luftigt klangen svingar
emot mig där jag går genom allén
från värdshuset, då är jag tidigt sen
på något sätt omgivningen betingar,
invävd i denna symoni som klingar
omkring mig där jag går på lätta ben –
En våg, som andas svalt och lent från stranden,
en spindeltråd, som över marken brast,
en lärkas drill, så plötsligen försvann den
– just så! Hur allt förändrar sig i hast
och svinner likt en fläkt mot fjärranranden,
tills blott ett minne orden håller fast.
173
I alla samtal växelverkar vi
som kör med dialektisk växellåda!
Vi låter alltid växelverkan råda.
På kommunikationen har vi pli.
Det som är vi är alltid även ni.
Då blir det växelverkan för oss båda!
Vi undgår därmed missförståndens våda-
brand nästan alla andra trillar i.
Vad sa jag nyss. Att ni är vi? Jag menar
att du är jag förstås, du hänger med?
Att jag är du? Förvisso! Jag förenar
bestämt min uppfattning med din idé.
Så blir det en av två, när tvenne stenar
i växelverkan bildar hög, och det blir tre.
174
I blygrått kommer rödhaken och tränger.
Det här är vida fältet. Denna mark
är sank. Personnevägen. Lugn och stark
är kroppen ännu. Fågelbenet spränger.
Och stark är luften som i pendlar hänger
från himlen ned där träd slår upp en park,
naturlig, liksom stratusmolnens ark
varunder ort och ord tillsammans svänger.
Trast, mata, hungerns ljus, tänk ljud
som långsamt brustit fram ur fågelbenet,
att gå där ingen moder är, stå gud
i världens öga, hugga tand i sten ett
moment i sönderfall och fjällad hud
i mättat bly; och uppehålla skenet.
175
Jag låter inte längre klockor mala
min tid. Jag mäter den med skuggans längd
allt längre in mot ensamheten trängd
där någon gud får drunknade att tala.
Det kommer åter mången kväll med svala
brisar och fullmånen på himlen hängd.
Min dörr står öppen och min väg är stängd.
De döda ler åt allt det temporala.
Och sina kläder hänger de till tork.
Mitt ansikte kan de få knyckla samman.
En annan återkommer med en stork.
Så slår man sig till ro i stilla gamman.
Så kan man leva, den som än har ork
att bära vidare den lugna flamman.
176
Jag måste skriva, nu igen: så ödet
som mig beskärdes, smärtan som blev lag.
O flicka, du som gav så svårt behag,
beskänker sakramentet, vinet, brödet.
Det är en kroppslighet. Den för min död ett
steg närmare med varje andetag.
Den är en själslighet. Ur natt och dag
går dygnet, helheten och tankeflödet.
Av sällhet är min plåga sammansatt,
av pina blir min lust perfektionerad!
– Jag söker ej min framtid hinna fatt;
av minnet endast är jag intresserad:
ditt anlete förblir min enda skatt;
så är den saken slutligt diskuterad.
177
Jag måste tänka mig en storm, en riktig
och märklig storm som blåser våra ord
i trasor, så att deras mening, gjord
till mening, uppenbaras sann och viktig.
Den stormens sakrament förblir jag pliktig
min uppmärksamma blick, mitt altarbord
som göms när dödens vimpel visar nord
och Gud tycks närma sig min bädd försiktig.
Då finns här inga människor. Perfekt.
Nu blir det slutligt lugn och ro i världen.
För drömmens ögon är vart öga släckt.
Jag tänder nu en dunkel lykta, bär den
i natten ut där mörkrets ande, väckt
till stillhet leder mig på sista färden.
178
Jag skriver ingen enda rad om dagen.
Jag skriver sedan redan över den.
Så minns du? Inget skall bestå, min vän:
en sanning som består, för den är lagen.
Och rummet häver sig i andetagen;
du vakar, riktar ensam din antenn
av minne bakåt, ser mig gå igen
av natt och timme dövad, tom och slagen,
en drömbild; den finns redan inte kvar,
men nära var det att den kommer nära –
Jag existerar knappast ren och klar –
Och likväl må identiteten bära
det som identiteten alltid bar,
sig själv: vad allt vi har och kan begära.
179
Jag skulle ängslas om hon kunde tyda
de meningar som ur min mun ryckts loss
som ur ett krematorium, små bloss
– patetiskt! Nu må skammen sakta pryda
med fläckar mina lungor. De kan lyda
som än du vill och intressera oss
likt aska, bråte, trassel, skräp och boss;
vårt klokförstånd lär de nog ändå bryda.
För hennes namn är ristat i mitt skelett
och lågorna: analfabeter!
Här inne är det både kallt och hett.
De oförenligaste kvaliteter
ställs mot varandra. Regnluft svalkar lätt
den okunskap som vet vad kvinnan heter.
180
Jag står: min egen lykta. Ligger ner:
min egen mark. Och andetagen: dova
av andetag. I månljus vill jag sova
och vakna. Åtrådda! I ditt kvarter
är paradoxen intet. Jo, jag ser
att allt är paradoxer, intet gåva
och allt förlust. O herre, vill jag lova
dig bönesvar som ljus åt bönen ger?
Förvirrande! är Ordet. Erotiken
här utanför mitt hus är mörk av natt –
Jag står i rampljus, och du är publiken,
teaterns Åtrådda, vars ögonskratt
är fullt av Måne. Sådan är mystiken,
min fattigdom, och sådan är min skatt.
181
Jag torgför ej mitt hjärtas lust och kval
att slätas ut av obekanta händer,
nå på sin höjd ett ögonblick i sänder
och bara mycket tveksamt, mot betal-
ning, kanske; näppelunda har man val
i livet, där man vart man än sig vänder
får syn på samma gris med svarta tänder
och därvid grips av ångest och blir hal
om händerna av svett och råkar tappa
sin självkontroll, fast inte har man lust
att lämna ut sitt hjärteskval, den rappa,
fast inte särskilt jämna pulsen just
som båda benena blitt alltför slappa,
så att man välter för en sunnanpust
182
Jag trodde att jag var förlorad, mot
en låga struken. Och aprilsnön driver,
virvlar i vansinne. En skugga driver
omkring i minnet. Den är svart som sot
och tystnad. Världen lyser fram i hot
om någon samtid som till slut förbliver
vad än jag nu i min förtvivlan skriver
i hopp att denna skrift skall skänka bot.
Det finns en lycklig vilja som förfelar
sig själv, tills själv den äntligen är knäckt.
En stjärna lyser på mitt rum. Den helar
i natten, snar, min dag som nu är släckt.
Att foga samman alla lösa delar
i huvudet förblir mig drömskt projekt.
183
Jag vet. Det är så underligt i världen.
Man har väl trillat ner på galet klot
där ingen varelse har satt sin fot
med vettet i behåll. På huvudgärden
försvinner den i sömn tillslut, och när den
är borta finner jag min väsensrot
i drömmen kanske: i diffusa hot
och löften vilar världen; vinden bär den,
den lätta nattvinden, helt stilla bris
för världens ljusa luftballong som niger
allt längre bort i mörkret. Den är vis
som inget vet om världen. Se, den stiger,
den sjunker undan. Kunskap har sitt pris
och dyrast den varom vi alla tiger.
184
Jag vilar i min galenskap. Den svänger
som lyktor mellan billigt raseri
och jag vet inte vad; en parodi
på livet kanske. Timmarna förlänger
sig ut i sladdrig trötthet, och där hänger
man lik en ödslig trasa, lämnad i
den dumma vindens schlagermelodi
man tröttnat på för länge sen. Nå, klänger
man än sig fast vid linan? Vad för roll
kan detta spela? Sömnen kommer sedan,
barmhärtig som en nervtablett. En boll
för egna sparkar är man – spattigt! Redan
har morgonljuset räknat ner till noll
mitt drama nu, och kvar är bara ledan.
185
Jag är en mumie som ensam vilar
i skogens kista, i ett ständig brus
av motor, gummi, asfalt, hastigt ljus
från vägen nattetid, det flyr och ilar
förbi mig i en följd av breda kilar
i mörkrens mellanrum. Trafikens sus
förgår, förblir som i ett luftigt hus
när morgonljuset mellan träden silar.
Men allt som under ljusa dagen hänt
sänks ned i natten, drömefarenheten
är tyngre nu än än livet som blev sänt
till dig att vila i, knappt medveten
och slumrande, fastän ibland du känt
ett hopp, en sorg i all passiviteten...
186
Jag är i denna bild sen många timmar.
Trots dunklet är jag genast hemma här,
för allt är synligt, helt och fullt isär
i detta grå där bjärta färger glimmar.
Vid fönstret sitter han vars ögon rimmar
med mina, och den nyanlände lär
direkt det namn han ännu inte bär.
Det bjuds av skuggorna som stilla stimmar.
Vem går mot fönstret och vem sitter redan
vid fönstret och vem blir till fönstret förd?
Det är en fråga som besvaras sedan.
Den är så meningslös och oerhörd!
Och svaret uppenbaras gradvis medan
det rum som skiljer flyr sin innebörd.
187
Just denna dag var blå av hejdlös höst
och luften klar, och skogar, fält knappt rörda
utav en vind, av inga fåglar störda,
belysta utan oro eller tröst.
Där fanns en märklig skugga utan röst
och tystnad djupt bland ekar och dess börda
föll här till marken: löv, som sammansnörda
av vunnen frihet las till markens bröst.
Men i en glänta bakom dessa träd
som fridfullt, obönhörligt ställdes kala
och bakom fält av människornas säd
som vilade i höstens ljus, det svala,
tre ryttare! på sporrsträck under räd
mot okänt? mål varom vi ej får tala.
188
Kan dikter lysa såsom ögon brinner.
Rödhakespindeln hänger i sin tråd
och den är svalare. Det är en bråd
grå vintermorgon. Också katten spinner.
Själv vet jag inte säkert om jag hinner
med vad jag skall. Det blir väl alltid råd
och krävs väl knappast några hjältedåd.
Jag klär mig hastigt medan klockan rinner
för mina ögon hos señor Dalí.
Går ut. Ser villor skjuta sina gula
trägavlar upp bland äppelträden i
sin bortovaro stadda, tunna, fula
imitationer kvarstår. Var är ni
o gudar? Jag är människa – en smula.
189
Kunde jag nå dig med en kärlekdikt,
kanske? Jag står på Västerlånggatan
vid Järntorget. Det blåser hårt som satan
och kepsen flyger av och far ur sikt.
Är det en händelse av största vikt?
Världen tycks mig tommare än handflatan.
Var kurva upplöses i derivatan
av daglig samlevnad och menlös plikt.
Vårt liv är mest en snaskig anekdot
där mycket litet lämnar någon fråga
helt öppen. Man står bara trött och våt
i trista regn, bevarar föga låga
inom sig. Var tid faller i försåt
och brister av sin egen kärleks plåga.
190
Kvarter med fönster som förfallit. Ingen
betydelse i dem, de överty-
gar ingen. Eftermiddag: tung som bly
i ögat, opatina över tingen
som vida spridda samlats runtomkring en
sorts obefintlighetens lugna dy –
Koncentriskt växer rummet. Ständigt ny
är staden, stadd i rörelse med ringen
som leder ringen och den innanför
och innanför. Att vila djupt i parken
är gudalikagott och väl, flanör!
Kvarter med fönster som förfallit: arken
av glas och grånad vänder sig och rör
din rygg och lägger dina steg till marken.
191
Kärlekens bilder läcker ut i ord.
Jag vet det. Vem är intresserad.
Du viftar bort dem, något irriterad.
Passionen, den är inte efterspord.
Min egen kärlek är som helt förgjord.
Jag kunde sitta som en kung, bornerad,
med stora ögon, mycket välfriserad,
med kvinnor, halvnakna, omkring mitt bord.
Så kan vi drömma när vi röker pipa
inunder kälkborgarens paraply,
Carl Spitzwegs. Man vill faktiskt bara lipa
åt alltihop till slut förargad, usch och fy
för kärleken! Vem kan ändå begripa
varför den ändå ständigt är som ny?
192
Kärleken, äldre till och med än Gud,
är ingen läderjacka som kan skydda
mot världen. Européerna är brydda
av skuggor i förnuftets ljusa skrud.
I ensamheten finner du din brud.
Till slut blir alla mörka tecken tydda.
Med blicken vänd tillbaka in mot flydda
epoker hör du ännu hjärtats ljud.
Så finns din Gud i obetydligheten,
rentav i smutsen? äcklet? Ingen vet.
Nog sägs han utarmad till kvaliteten
av mången kristen mystiker, som het
på frälsningsgröten, trött på småförtreten
nu satt där på sitt torra dass och sket.
193
Liksom berättelsens herr Arenander
ser jag mig själv, en samling glömda blad
men nog så intressanta! Jag är glad
(fast glädjen prydd av ångestens girlander)
och kraftigt byggd med fantasins expander
och styrkt av Intet, som är, säg mig vad –
Jag flyger genom världens kalla stad
på färd mot drömmens bleka samarkander –
Det där är självsyn, stark identitet.
De inre äventyrens gröna hagar
är tillflykt där; det var min hemlighet
som nu är röjd; så är jag nöjd med dagar
som aldrig hinner upp mig, ty jag vet
min kraft att häva verklighetens lagar.
194
Liksom ett trähuvud tycks natten glida
iväg från mig, ur pannan slår en sorg.
I drömmen står jag ensam på ett torg.
Ditt hjärta bultar mot mig vid min sida.
Jag vet nog inte hur det känns att lida.
Det här är bara bokstäver, en korg
med torra frukter. Karin Boyes borg
av smärta finns väl bortom slätter vida.
Det är som steg i stora höga rum,
de lugna slag ditt blodomlopp nu sänder
till mig. De bländar mig. Min läpp är stum.
Jag ville andas dig som vågor vänder
sig in mot stranden i en skymning, ljum,
och stilla vila dig i mina händer.
195
Lysande tistlar utbreds över landen
och blek är stjärnan ovanför vår jord;
den hänger ensam allra längst i nord,
och var är tiden? Ingenstans försvann den.
Ty allt står stilla mitt i tistelbranden
som själv är gäckande likt fromma mord
som då och då förrättas i ett ord,
ett avstånd vilket rinner ut i sanden.
- Men långsamt korsfästande blåst tar fatt
i stjärnan; i Revolutionens stjärna
och tistelfältet ligger mörkt av Natt!
Likt visa män vi följer stjärnan gärna.
Den för oss dit vi icke vill: en skatt
att skingra rikt, en död att troget värna.
196
Låt mig nu stjäla hop ett land med dyra
och glömda skatter, en bedräglig trakt,
ett Tang-i-Sarvak med sin lejonjakt,
en persisk karavanväg mot Palmyra.
I kungens festsal spelar man på lyra
och gäster fångade i vinets makt,
de ägnar sig åt en och annan akt
av lust och skam i all behagfull yra.
O kunde jag då se en evighet,
i klipprelief, vad njutning du med andra
har delat, som jag inte riktigt vet!
Vad återstår mig sen att sorgsen klandra?
Jag ser mig själv som en anakoret
beredd att lättad in bland skuggor vandra.
197
Lägg nu din hand till knivens vassa egg.
Försök att glömma bort ditt bittra öde.
För ingen människa är kall som snö, det
där vet du, gammalt är det som ditt skägg.
En höstkväll faller ljuset på din vägg.
Därute fryser vind och månljusflöde.
Så kan du säga till dig själv: din nöd är
tom! Upphöjd är du över världens drägg,'
minsann. Och ändå. Hög och mycket nära
förblir dock natten, oundvikligt din.
Här finns en fasa du har svårt att bära.
Och stunden hastar sig, går lugnt i spinn.
Demoner nynnar tyst till Någons ära
och Någon öppnar nu en dörr hit in.
198
Man måste skriva dikt. Så alldagligt
är inte livet att litteraturen
kan undvaras; man undrar sedan hur en
kultur blev till om inte dikt av vikt
förgyllde tillvaron! Så är vår plikt
att skriva dikter som kan öppna buren
naturen stängt och höja över djuren
vår mänskliga gestalt på längre sikt.
Man måste skriva dikt av största vikt: en
förpliktande, vad heter det, ja, sak
som rör oss allihopa. Utan dikten
är människan ju på sin längd ett vrak,
ett lik! Så låt oss därför axla plikten
att skriva dikt; må det bli högt i tak.
199
Man måste tänka sig en riktig vind,
en storm som blåser orden till sentenser,
alltmedan de går sönder, mörknar, glänser
och flyr i natt som drömmens ljusa hind...
Ha, se hur Glada Månen sakta spind-
lar ut sin tråd, vi tvinnar den i tränser
och axlar dessa, överskrider gränser
i nakenhet för Herrens panna, blind!
Det är en storm av meningslöshet, detta.
Blås orden ur din mässingsblå trumpet!
Om världsförintelse må Gud berätta.
Låt bygga vanvettsuniversitet,
låt solen frysa i sin svarta hetta!
Vi vet nu bara att vi inget vet.
200
Man tar sig frihet, man är liberal
man blommar ut i trädgårn. Solen skiner.
Ah, vila i en hammock. Med sekiner
på banken är du både varm och sval.
Ah, denna sköna sommar! För på tal
nåt annat, helst, än fattiga kusiner,
varöver väderlekens piska viner
med snö och torka: kassan, den är skral –
Envar sin egen lyckas smed, för katten!
Här hjälper inget ynkligt gnäll och skäll.
Det viktiga, det är att sänka skatten.
Kusinen, då? Betydligt mindre snäll,
human och godsinnad. Snart kommer natten,
han tar sig frihet och blir kriminell.
201
Med allmänheten missnöjd vill jag yrka
ett eget rum, en avskildhet för män
och kvinnor ingen präst känner igen;
jag känner ingen själv. – Så skall jag dyrka
mig in till helgedom med fjäderstyrka;
för vill man sanningen, och bara den,
så får man vara nästan utan vän,
och dana sig en inre, mystisk kyrka.
Så må de fromma yra i det blå.
Vi viskar det vi lärt, som illa sargar
de övriga, de grå; de klagar så –
Vad skall man ta sig till, när vi förargar?
– Predika hellre för de andra då;
vi tillhör inte hjorden! Vi är vargar.
202
Med sinnet i ett tillstånd av orkan
och blod som rister ungt i hela kroppen –
trafiksignaler visar inte Stopp en
sekund – går jag i drömmen ut på stan.
Jag hastar som en krigsstigsindian!
Så häftigt följer Stunden, tankehoppen,
impulserna och händelseomloppen
att allt kollapsar i perfekt elán:
jag vaknar katapultiskt i mitt rum –
Och allt är plötsligt bara märkligt stilla.
Jag känner mig helt liten, svag och dum,
vaddå? Man får sitt nya läge gilla.
Min röst är skrovlig och min kropp är stum –
Den gamle mannen dansar ganska illa.
203
Med åren kommer avvaktan och vana.
När städers tempel störtar in gör man
nog klokt gå undan och se tiden an
Må andra djupt i världens minspel spana.
Moralen då, vars lilla fjärilsbana
förirrar sig i blicken? Likadan
är livets mening nu till slut, vem kan
i detta virrvarr någon mening ana.
Små ödlor irrar kring i grå ruiner.
Kring sanningskällan virvlar gröna blad.
Det skymmer medan solen ännu skiner.
Vem bygger åter upp vår stolta stad?
Försök att frälsa världen med doktriner!
I livets bok raderas varje rad.
204
Min klagan, den har blivit utkörd; står
nu stum på gatan utanför i ljuset
från bilarna som drar förbi mitt hus. Ett
...slags ljussken kommer även där du går,
liksom en skugga vilken inget når,
förbi med tysta steg som hörs i bruset
på nära håll. Och jag kan känna ruset
din närhet bringar fast jag inte får.
Jag hör den lätta snön som faller
i fönstret. Aktar mig för ensamhet,'
bedräglig känsla, som ett luftigt galler.
Så finns här bara tom intimitet
emellan mig och mig, ett fånigt daller
varom du tack och lov just inget vet.
205
Minutens landskap vilar under vind
av våldsamt oberoende! Det blänker
av tystnad överallt: vår Gud, vars ränker
och forntidsplaner tänder synen, blind
för människan; och drömmens ljusa hind
försvinner hitom svunnen sjö; så skänker
sekunden länet andetag; det tänker;
där vandrar du mot ensamhetens grind –
En mytisk frånvaro är jag: här steg en
impuls av nuet liv i andekropp;
identiteten dör oss: ingens egen
sker stunden bakåt inom ljusförlopp
mot framtiden, vars väderlek, förtegen,
katolsk, besannar landskap, tro och hopp.
206
Mitt hjärta är allt snålare än ditt.
Det delar inte med sig av sin pina.
Det delar inte med sig ens av mina
små ångestfyllda tankar brett och vitt.
Det bjuder ej av smärtoknivens snitt
och låter ej mitt inres piska vina
ut över någon annan. Du har dina
bestämda plågor. Jag har bara mitt.
Mitt öde ringlar hop sig, i var vindel
finns där en torr och tvekande sekund.
Och årmiljarder tornar upp sin svindel.
Och Universum hukar i vår stund
på jorden. Se din egen ögonbindel
och slut sen åter med dig själv förbund.
207
Må skriften på en lertavla ge kraft
mitt i den onda vind som drar från slätten
åt dessa ord som bygger upp sonetten,
ty egen styrka har jag aldrig haft.
Mitt blod är lika starkt som ett glas saft.
Och vad om min passion? Du kanske såg en
mer övertygande. Nu ropar lätt en
schäslong med överkast av smakfull taft.
Jag ligger på den och jag är dess rop.
Det riktar sig till dig, som var du hemma
hos mig, där jag är fången i min grop
av självmedlidande, som nog kan svämma
utöver den ibland, ett tåredop
tillämnat dig som knappast hör min stämma.
208
Nej inte är du ensam sömnlös, vännen.
Vår Gud är stadd på samma väg som du.
Han stannar vid ett upplyst fönster nu,
han pustar, lossar något sina spännen
som håller världen samman kanske än en
järnålder eller två. Går allt i tu –
sök tröst hos Skriften eller Nalle Puh!
Vad stjärnor pryder ännu våra ännen?
Du svettas kallt och Ingen griper in
när i en kylig dröm du hastigt rusar
som nedför trappor, går i spinn
på något sätt och vithet brusar
i dina öron. Vaknar. Åter din
är tysta natten där Hans tystnad susar.
209
Nej, det finns ingen kulmen du kan nå.
Och fotspår plånas ut i guset: dina.
De spår du lämnat annanstans skall sina
i natt och kvar finns bara tiden då.
Så vittrande är detta land, så gå
där av och an, låt tystnaden förfina
ditt steg till eftertänksamhet och mina
som ingen löper risk att trampa på.
På stället röra sig, om dagen stilla
sig hem och lämna hela världen kvar
i fönstret, föreställning, dröm och villa:
till slut den bästa möjlighet man har
att undvika repetitionen, illa
förbländande är den. – Och natten? – Klar!
210
Nej, föreslå mig inte världens städer.
Där är vi främlingar och ingenting.
Som gator tuggar sönder oss! Omkring
oss vänder man sig bort i vackert väder.
Vår dikt är bunden i ett känsligt läder.
De orden har väl ännu något sting.
Här utanför är bara mörkrets ring
och köldens vind, passionens spända fjäder.
Vad rör oss hellenismens nekropoler
och världshistoriens bekanta ström.
inunder tänkta himlars hyperboler.
Det bor ett rus inom oss. Ingen töm
att styra besten med. Som aerosoler
i vinden här: en otydd mördardröm.
211
Nej, inte räddar mig att minnas Rom.
Jag kom för sent till Neros stora bränder.
Min fackla ryker än, och vad den tänder
så inte är det varstans eldens blom.
Och röken driver in i hjärtat, tom
på mening viskar den om brand och länder,
om hav, om år och liv, om vind som vänder,
om ingenting och alltings sista dom.
Det spelar inte längre någon roll.
Och röken driver i ditt tomma hjärta
där skuggor irrar bort åt alla håll.
Begäret jagar dem, begärets bjärta
och tomma bilder bortom all kontroll,
dit husen störtar i en slutlig smärta.
212
Nu bara ett par ord som gör det samma.
Apollon älskade en kråkjungfru;
förutom dessa ömma två var nu
en annan kråkdam Dionysos' amma.
Vid uteblivna bröllop kan det glamma,
för mig väl ett och annat, hörrudu,
säg en och annan kråkjungfru för tu!
Jag är nu gammal så jag börjar damma.
Min fettbuk lyser ensam som av tusen
lysmaskar. Kan jag få bli kvinna då?
Jag kunde gå till nå't av hemlighusen
och fägna mig med träfallos och små
små nyp i egna baken. Var är ljusen
som förr gav kraft nog åt oss båda två!
213
I mörkret lyser ljuset oavvänt
och obesegrat. Höga Namnlösheten
förnekar världen, fröjderna, förtreten
och katastroferna den själv har sänt.
Han vilar evig under allt som hänt,
vem är Han? Tror ni kanske att jag vet en
förklaring? Icke så; identiteten:
förblir den okänd bortom allting känt?
Och världshistorien? Den är till ända.
Helt orörlig blev mänsklighetens dans.
Kulturen översvämmad. Landen brända.
– Eklips! Nu återstår en sista chans,
en klarhet inom allt. Så låt oss vända
vår blick mot Lucifer i all sin glans.
214
I mörkret lyser ljuset oavvänt
och obesegrat. Höga Namnlösheten
förnekar världen, fröjderna, förtreten
och katastroferna den själv har sänt.
Han vilar evig under allt som hänt,
vem är Han? Tror ni kanske att jag vet en
förklaring? Icke så; identiteten:
förblir den okänd bortom allting känt?
Och världshistorien? Den är till ända.
Helt orörlig blev mänsklighetens dans.
Kulturen översvämmad. Landen brända.
– Eklips! Nu återstår en sista chans,
en klarhet inom allt. Så låt oss vända
vår blick mot Lucifer i all sin glans.
215
Så ovärdiga ord; banaliteter!
De tål nog inte säga sanningen,
och ännu mindre lär de veta den.
Den tillhör Kristi ickehemligheter,
hans tysta liknelser, identiteter
som växlar i hans bild förblir vår vän,
som säkerligen alla tycker, men
försvunna djupt i nattens tomma eter,
som bildar bibeltextens bakgrundsbrus;
så var då Herrens tystnad sagd, och mer att
förtälja finns; Guds sanning är abstrus
och synnerligen enkel. Och det sker att
det är fullbordat; och nu har vårt Ljus
just därför aldrig jordiskt existerat.
216
Vem bär ditt ljus i nattens kyska undantag
inom mig som ett minne; inget annat;
vad mer än tiden har vårt liv förbannat
med gudomstystnaden som sker mitt jag?
O Sakta Matt, min tjej, som bringar dag
åt vinden här, ditt ansikte, besannat
med ickeexistensen, där vi stannat
i rörelse, du gör mig stark, men svag!
Liksom en fjärranvinda, mörk lanterna
står dödens stjärna. Våra blinda år
sker andras; se oss får de mycket gärna
där tidigare vi mot livet går;
det sker den bild vår herre torde värna
i andras tystnad, sin, men aldrig vår.
217
Den sanningen omkull kan ingen vräka,
att sexualiteten är vårt ve.
Så vad om celibatet? – Åh, det är
ett sår som aldrig någonsin vill läka.
Och lik välsignat måste vi oss späka…
Jag hävdar oavvänt min grundidé,
att Gud och Sex är samma sak, så be
om annat sanningsbröd att liknöjt käka...
Ty sanningen har inte stort gehör,
att vad som räddar oss är abstinensen;
vi dör om inte vetekornet dör.
Så omöjlig är världen, existensen!
Att vara avhållsam, det ger den för
vår frälsning nödvändiga transcendensen.
218
Katolskt är Ljuset, och katolsk neurosen.
Man syndar; man kan inte låta bli.
Man förbiser, jomän, att "jag" är "vi".
Jag syftar på den kända symbiosen,
så ofta närbesläktad med psykosen...
Försök med exorcism få lite pli
på själen? – Nix! Den tiden är förbi.
Släng dygdebältena med tankelåsen
och pröva knep av varje tänkbar sort;
förgör dem, övertala dem och be dem...
Försök besegra djävlarnas kohort;
det är en önskedröm att slippa se dem!
– Demoner kan man inte driva bort.
Man måste lära sig att leva med dem.
219
Det blåste hårt i ungdomen, så svår
var den. Den varade på tok för många
år av förväntan som blev grus och ånga.
All grönska dog. Jag minns det som i går.
Nu är jag åldrad nog; till ärr blev sår.
Allt syns förgånget. Skuggorna är långa
och flydda dagar sitter föga trånga
som trasor nu. Så konstigt bra jag mår,
så lätt var livet! Varför känna saknad?
Jag lever denna löpande minut;
jag vilar i min rymd, till natten vaknad.
I hemlig lyster står min tid på lut;
nu är jag här. Och vinden hänger slaknad
i grönskans lätta rörelse till slut.
220
Tro inte Gud är särskilt annorlunda
än världen. Kanske har han skapat den.
Dock händer att man liksom har på känn
att något främmande vill gry och stunda.
Vad detta Andra är kan man begrunda.
Här verkar Någon, fiende och vän,
ett väsen ingen känner väl igen;
och vill man bättre se, så må man blunda.
Sen öppna ögonen på nytt. Hotell
är våra hem! Som ingen vind är hemma
färdas vi mot en ständigt fjärran kväll
som faller lodrätt; skall den slutligt dämma
vår uppenbarelse, tangentiell
mot världen vi bebor? – Låt Gud bestämma.
221
Du drar dig ur mitt liv som tråden ur
ett halsband rinner. Timmen överskrider
min ensamhet. Du vet nog hur jag lider
och inte lider. Öppenhetens bur
är plötslig. Som ett vilt och fånget djur
står världen utanför med tysta tider
tillsammanförd i ett komplex, där sprider
sig ut ett jag, blir mitt. Personkultur
är greppet. Långa gator dör och händer
sin otrafik omkring mig, anonym,
försvinnande och slug, på språng mot bränder
i ansikten där postmodernt enzym
fördelar väderleken åter, vänder
dig hem som människa i ny kostym.
222
I varje mänsklig kromatik: ett hål.
Alltid fattas någonting i tonraden
och döden växer sakta där och vad den
än är mot slutet har den inget mål,
precis som livet. Himmelens kupol
må övertäcka båda, hela staden
allt inomhus och utomhus. På baden
församlas barn från vädrets metropol
en lycklig sommar, drömmande och solig,
av någon fulltalig musik förd bort
mot klorblå himmel, fjärranbrus, en rolig
berättelse, en nyuppfunnen sport
av makt och tyst gemenskap: trolig
som kamrat är döden, livet? Kort.
223
Så utsökt fisförnäm, en skald är Yaagh!
Min sköna poesi är fylld av inget,
av tomma sidor, pampig tystnad kring ett
och annat, ord minsann, oändligt vag,
exxxakt är Yaagh, ett språkets mästarlag
i pluralis majestatis! Det springer
på planen ut! Publikens jubel ringer
och klockor brusar stort av domedag,
apotheosis, ragnarök och fest-
ival för mina tunna häften; lik en
big BANG av Genialitet (en rest
är resten), möter Vi publiken
i super-finstämd Tystnad! Vi är bäst,
helt underdånigt enig är kritiken.
224
Att slutligen ge upp, bli vild och galen
och lämna allt förnuftigt sammanhang
som landskap bakom sig, som flyktig klang
och minne. Berget fyller dalen,
natt blir dag och mörker ljus, livsfinalen
närmar sig nu, demoner högt i rang
sätter mitt blod i rörelse och svang,
jag tronar som en gud i dårhussalen!
Det är en frestelse att dö och bli
hemma i månljus natt som tär och sliter
tankarna sönder i vanvettsmagi,
ett dån av tystnad omger mig, jag skiter
i allt: en religion, en parodi
på världen, fylld av dans och dunkla riter.
225
Vad är det ljusa språket? Natten talar
i tystnad, och jag svarar: ingenting.
Av tomhet lyser Månen. Sakta sving
i tidens pendelrörelse förhalar
sig landskapsandetagens rytmer, alar
av skugga står längs blodet. Runtomkring
församlas syskonring på syskonring
av ting och röster. Lugna stjärnfall dalar.
Det här är världen. Jag vet inte vad
den är. Jag vet. Det här är stunden.
I vällust lägger orden sig på rad
på rad. Min glädjerika ångest, bunden
vid ljuset, vänder mörkrets bibelblad
ur språkets marker ned i vattengrunden.
226
Så mycket okänd mening bor i våra
förströdda ord, att allt får innebörd
och syftning, döden blir på porten körd
tillsvidare, och livet lägges i sin skåra,
en armborstpil mot mot Skönheten, att spåra
i tingen överallt, men samlad, rörd
av längtan, likt en ljuvlig viskning hörd
ibland, ett luftigt klatsch av Charons åra –
I liv och död förenas allt till slut,
i erotiken skymtar gudstjänst, mässa,
förmörkad liturgi som bär oss ut
i ljuset nu, liksom till en prinsessa;
envar av oss en prins; en tyst minut
med sanningsord! Förströdda liksom dessa.
227
Som blåsten rister parkerna i natt
berör mig det man kallar "kärlek" illa.
En effektiv kampanj, den mönstergilla,
var aldrig min. Som orden faller platt
ibland! Så locka mig till sång och skratt
och låt mig vända ryggen till all villa,
förförelse och dröm, o själ, var stilla
och lär dig tiga i en trollkarls hatt –
om den får gärna alla kvinnor skämta!
Man är en luggsliten och matt figur.
Mig själv skall snart nog någon Annan hämta.
Jag ler – och tittar ängsligt på mitt ur.
När skall jag höra dödens klocka klämta?
När skall jag slippa ensamhetens bur?
228
Ur dalens vida rymme ropar Buddha.
Han undandrar sig vårt förstånd, vår tid,
vår väderlek av enkel sinnesfrid;
vid sådan hemlighet kan ingen snudda.
Likväl är stunden vår. Förtroligt ljudda,
distinkta fåglar kallar hem vår id
till tystnad och förening. Andestrid
och bred är floden mellan jämt och udda.
Det är ett motsägelserenat fält
som ständigt överbryggar det binära.
Med tom förklaring är ett svalt beställt.
Så mycket viktlöst rum det finns att bära!
De många verkligheterna har smält
till intets fullhet ned. Det är vår lära.
229
I parken vandrar träd som bleka stunder
mot bakgrund av sig själva, i den tid
som är Guds egen. Öppna blodet, rid
i natt! Exil beträder dessa grunder,
som bildar andetag och vågor under
din bild av ingenting som väntar vid
slutet av Den Andres hemväg och strid.
På himlen speglar molnens gråa lunder
ditt hjärtas hastighet. En annan natt
betyder mer: att döden väntar nära
ditt andetag, en ögonblicklig skatt
av mening och förfäran. Bokens lära
har dubbel ickeinnebörd. Med skratt
och tystnad skall din kropp sin ande bära.
230
Hur mörk är mänskojorden. Kvällen brinner
och himlens svarta fåglar tiger still.
I hjärtat verkar Andens lätta drill-
borr nåd, och tidens tomma rockar spinner.
Guds andedräkt är blek och klar som thinner.
Och skuggor vandrar. De vet vad de vill.
Så lär ditt blod och Logos utantill
alltmedan världens månader försvinner.
För nu är Ödet, stannar likadant
som drömmens enda ögonblicksförsening
med korta steg. Och inget, det är sant,
skall undgå undergång och slutlig rening,
ty rummet upphör nu, det stupar brant
rakt ner mot Dödens Ord och Livets Mening.
231
Din blick är tung av natt och rönnbärsklasar.
Det är en kroppslig, mycket tydlig höst
som talar till dig med förblindad röst.
Den blir ett hemligt rum där skuggor hasar.
En klocka slår. Och hela världen rasar
som sand och minne i ditt mörka bröst.
Då kommer Herren in med vin och tröst
som hjärtat in i nåden sakta fasar.
En lika gradvis, blå transformation
är kvällen. Milda ekon börjar rimma.
Du nalkas lycklig en förbjuden zon.
Ur vida spår hörs andekörer stimma
som regn och samlas i gemensam ton,
bekväm, irrationell som denna timma.
232
Och solen står på skogens rand och glor, den
vill inte veta vad den inte vet.
Ett hjärta växer bakom tun och vret,
dess namn är tystnad över hela jorden.
Så låt oss slå oss ner vid böneborden.
O Herre, kom till oss. Din blick är het,
ditt andetag är stark identitet.
Den hjälper oss att finna meningsorden.
O landskap i vårt bröst, o vaga gård.
Vårt blod av guld slog ut i blom och dog en
bedräglig nattmusik. I dödens vård
skall nåd förtingligas; så hemligt slog en
förlorad klocka i ditt Verb. Och hård
som fakta vandrar solen ner i skogen.
233
Det är en kväll när regnet börjar falla.
Jag röker. Jag vet inte vad jag vill
och hela livet tycks mig mest som spill
och meningslöshet; så sjung faderalla
i kör; personligheterna är kalla,
mitt schizofrena jag ett stim av sill
och ingen vet vad livet tjänar till.
För livets tomhet skall vi ändå palla,
vi alla som är en och samme: jag.
Och kvällen faller. Så gör regnet. Ljusen
tänds upp och det är inte längre dag
då ljus är ljus och jag är jag. Lätt frusen
vid fönstret sitter jag alltmera vag
och drömmer mig ett leende bland husen.
234
Vi lär, att Universum bildar skum
av alldeles enorma dimensioner
med stora bubblor skilda av biljoner
galaxers spända hinnor; man blir stum –
Vi har ett stort problem med detta rum;
de flesta möjliga gravitationer
blir otillräckliga, om alla zoner
som synes tomma fylls av vacuum.
När alla kända lösningar fallerar
och lämnar sökaren i mörkret vill
i undran över det han observerar
så skyr man lägligt mera tankespill;
men skum är någonting som väl armerar
det rum det fyller; tänk nu lite till.
235
Ett blåsigt höstlandskap: där har vi än en
figur: en leende och tankfull mall
för det mentala;dubbeltydig all
realitet förvisso. Intellektets spännen
fixerar inte allt, så tag och ränn en
förrädisk vattenlöpa! Under skall
går sura karlars glada hundar vall
med vinden, eller kanske rentav männen –
Ja, vinden var det. Vad är det som bär den?
Jo vinden. Väger inte särskilt många ton
fördelad över skog och sjöar där den
beskriver blott sig själv. Vi tror John Donne
har både rätt och fel om mänskovärlden
som är på resa i herr Gustafsson.
236
Precis som världen genomblåst är sinnet
av denna. Jag är full av energi,
jag menar den det är att vara i
sig själv, i kvanttillståndet, själva spinnet
som ständigt spänner enkelheten in ett
moment ånyo... Hör trafiken. Vi
är människor på väg, vi far förbi
varandras speglar men blir kvar i minnet
som också rör sig oavbrutet här
och nu. Förbliv i dig och hör musiken,
betrakta fönstret! Himlen dröjer där,
den rör sig oavbrutet framåt lik en
regatta förd med ljusets fart sånär
som du är stilla mitt i ankarviken.
237
Se, Jag är mästare på Vila Yoga!
Jag ligger ner och vilar varje dag
från kväll till morgon; sådan är min lag,
min hårda disciplin och ädla plåga.
Så högt den flammar, o min andes låga!
Jag kompromissar aldrig; sån är jag
från morgonen till kvällen. Obehag
och möda hindrar inte mig att våga
mig ständigt framåt i min vilas drag-
kamp, oförsonlig och med helig tåga
armerad, när en värld av dunkelt slag
ifrågasätter mig och jämt vill droga
mig upp med "lutheransk" moral och vag
förträfflighet man vill just bara såga…
238
Nu kommer sommaren med ljus och åter-
komst, nu är sommaren tillbaka här
i denna del av världen som jag bär
på mina axlar; lätt till sinnes låter
nu åter all musik som annars gråter
som om jag världens sorg på skuldran bär –
Mitt lätta huvud lever som det lär:
ett lättingsliv i sus och anekdoter
berättade av tystnaden som finns
här inne högt på kroppens lilla tinne;
förstår jag redan hur min livstråd spinns?
Intrigerna? De får nog rum här inne.
Epikuré med ålderns rätt. Jag minns
så väl all nöd men jag har frid i sinne.
239
Din grund är du! Jag menar andetaget
som mitt i den sekund som slutar här –
Vem vet vart tiden, ofullbordad, bär?
Det är en fråga av det tomma slaget.
Jag fryser lite grann. Jag känner draget
från mörka springor överallt: begär
och plåga. Så tycks livet en chimär,
ett övergångstillstånd, det obehaget
går över inom kort och redan nu
är andetaget oavslutat, bunden
intill en tid som oavvändigt bru-
ten flyr mot tider som var tid för stunden
och sedan inte mer är tid är du,
din rot är du, förgänglighet är grunden.
240
Diagonal som blixten! Lika stilla
förstummad; stora ekar som stängts in
för alltid i sin ingenstansfärd: min
och din, en värld, den stora och den lilla
en kvalmig dag. Vem hör en fågel drilla,
vem sätter elektronerna i spinn
och skapar, genomborrar drömmen, din
och min gemenskap, världens ögonvilla
med dunkla trappor ner till Gud som svängt
sig upp från världen mot vår tankes gömme
där varje ögonblick, som helt befängt
vad rätt och sant du än har tänkt och drömme,
på färd inunder ekar utestängt
vår heta tystnad i sitt innandöme.
241
Fixera ögonblicket. Medvetandet
dör bort. Beskriv ett världsallt. Vem
skall gripa kring dig i ditt eget hem.
Du håller redan i den vänstra hand ett
väsentligt föremål du funnit bland ett
försvunnet antal föremål. I kläm-
kraft stor din hand, så höj den, stäm
sen tingens omloppsflöde, stanna bandet -
Din röst som jagat rastlös fram är släckt
och lugna tankar kommer nu tillbaka
med alltmer oåtkomliga objekt
den svarta rymden undandrömt. Försaka
det svunna och svep undan håret. Väckt
är tystnaden där du har satts att vaka.
242
Från tolkningen kan inget redan höras
och tanken växer här ur kroppen in
i rummet, visslande. Här är ett spinn,
en luftig vibration. Det vill beröras.
Och hjärtat hoppar fram. Nu kan det föras
rakt genom låset fram, ett stort krypin
är världen; så fall upp och sök och finn
allt stöldgods! Det är allt som måste göras.
Gå sedan djupare förvirrad, tyst
och blek i sakta vidgade tamburer
med tomhet, ro och vila. Ej ett knyst
kan höras ännu där. Längs väktarkurer
passerar du i skriften, ögonkysst
i ständigt smidigare ligaturer.
+
243
En första rörelse, som kunde vricka
i gång en tid, en väderlek som hinns
hit fram av sina vindar? Nej det finns
nu ingen. Må så ingen klocka ticka.
En första ordning, varmed Gud kan sticka
stjärnorna hem i himmelens provins
att lysa ned i teleskopets lins?
Nej ingen sådan heller! Låt oss skicka
till ingenstans i rymden våra bud -
Oändligheten viker undan alla
förtrogna rum för världarna och Gud.
Som alla ting är andra ting! Den kalla,
förvända natten låter dagens skrud
till Djupet nedom ord och mening falla.
244
Den bedjande i egen tystnad gjuten:
en form som inte innehåller allt;
den är för sårad själ såsom ett salt.
I lidandet förblir du, timligt skjuten.
Du kommer inte undan det. Helt sluten
i verkligheten inne gör du halt
vid muren här och det är bittert kallt.
Din tro är död och bönens vinge bruten.
Så är realitetens original
men jag vill inte acceptera detta.
Säg varför bön, i denna jämmerdal?
Säg varför vrida sig i köld och hetta?
Nej, var då hellre stoiskt ljum och sval;
det är såvitt jag kan förstå det rätta.
246
Om jag nu kunde klä dig vackert, göra
tillgivenhetens bilder till din dräkt
syntes du allra bäst med ljuset släckt
och kunde du mig än en gång förföra.
Men det är skillnad mellan kan och böra.
Man är ur illusionen en gång väckt
och du av tjänlig glömska övertäckt.
Nu skall vi inte mer varandra störa...
- Har trånaden sin gräns? Nå, överskrid
den då och tag ett steg tillbaka!
De svåra minnen som jag döjde vid
vill jag nu än en gång med glädje smaka,
förlorad in bland liljor, svunnen tid
som åter genomtränger sömn och vaka -
247
Det händer faktiskt ännu att man sänder
ett ögonkast i fönstret ut och där
är skådeplatsen, sällsam: världen lär
man känna, så att säga, när den vänder
sig in mot fönstret med allting som händer
därute någonstans, varthän det bär
i längtan eller nyfiket begär
från bakgården till många fjärran länder -
I bland så kan där också glöda strax
en klase barn (jag är nu smått poetisk)
- i barnaåren är man formbart vax
till uppfostran (och den bör vara etisk)
och ändå tycks de ganska gammaldags
i kråkors stillhet, knäppande estetisk.
247
Den gröna sommaren har blivit stilla
så stilla som ditt ansikte: en klar
kristall; men bakom aftondammen skar
en smärta i fåfänglighet dig illa.
Om det var verkligt eller ödslig villa
- vem vet. Men blommor dog i ont förvar
och koltrastens förskrämda sånger bar
dig bud om ofärd, natt och blod att spilla.
Din sömn är likväl ännu inte störd.
av denna blinda oro. Fridfullt susar
den övergivna skogen sakta förd
mot byarna allt närmare och tjusar
de sovande. Av årets välljud rörd
är ännu jag med hågkomst som berusar.
248
Om aftonen hörs gökens klagan dö
i skogen. Axen böjs. Så gör den röda
vallmon ävenledes, såsom i möda.
Ovädret stiger, speglad av en sjö:
hur den är svartnad likt en fallen ö
av hotfull himmel. Träden står som döda
kring tysta fält med blek och dyster gröda.
Det är en ny och främmande miljö.
Nu är jag hemma. Jag kan tydligt höra
din klänning prassla där helt tyst du går
i vindeltrappan. Någonting tycks röra
vid pannan. Vit är denna hand som når
det stilla ljuset, släcker och vill föra
mig ut där stjärnlös natt och stiltje rår.
249
Den mörka andedräkten här bland grenar.
Förbi olivträdet har någon gått
där blommor svävar kring en ro i blått
och tystnad bor i några gömda stenar.
Nu fladdrar ljusa vingar, natten skenar
hit in...hur ödmjukheten plötsligt fått
en smärtfull karaktär där friden stått.
Vad oro sinne och natur förenar.
Från blommigt törne droppar långsamt dagg
Strålande armar öppnas och förbarmar
sig över hjärtat, hårt; det hyser agg
som ingen känner. Vilka dessa armar
än är...de fjärmar kanske vredens tagg
och bringar tröst i denna värld som larmar.
250
De gudar som oss elden lånar från
sin himmel måste därutöver skänka
oss heligt lidande och sorg, försänka
i mörker människan i samma mån,
så säger jag, jag är en jordens son,
så måste jag, till kärlek ämnad, tänka."
Han tystnar. Ingenting tycks kunna kränka
den tystnaden som ter sig lik ett dån.
Han ser i flodens vatten fackelbränder,
hör vagnar gnissla högt bland fjärran berg
och läser bud som mörka skogar sänder.
Som kåda är hans egen kropp och märg,
hans blod då? - Ingen vet vad som där händer
och ingen visste någonsin dess färg.
251
I människorna sådda ligger fröna
och skyndar sig förbi varandra kvickt.
Som skogar tynar chanserna på sikt.
Av mögel täcks det lätta och det sköna.
Tillfällighet är allt som kan belöna
till slut oss alla. Stunden ligger dikt
mot ögonblicket an. Vad är av vikt
är allt och ingenting som finns att röna.
Nå, människornas tid var dum och seg.
En mängdberäkning gör de digitala
skyltföntren nu av oss som gick och teg
här nyss förbi. Sekunderer dröjer svala
där trottoarer mäter våra steg
som svinner ned längs ensamhetens skala.
252
Jag bor i huset. Starkare än jag
är huset. Jag är ensam här, och många
besöker huset, och jag hör dem gånga
omkring och småprata, en blek och vag
men närvarande skara. Det är dag,
jag drömmer inte! - Även kommer långa
sömnlösa nätter; jag hör redskap stånga
mot golv och väggar, gästerna tar tag
och städar huset åt mig, tack! Jag bjuder
på middag sen med damm från alla vrår
och vinklar djupt ur minnets latituder
upphämtade och rätade av år
till kryddor. Svaga melodier ljuder
- tills huset åter tyst och ensligt står.
253
Vår resa, ställd till Japan, stannar här:
i Japan. - Kan vi kanske precisera?
OK, Kyoto. - Ja? Och ännu mera?
- Äh men lägg av! Vad är det ni begär
av oss! Det här är Japan, vi är där,
OK? - Jaha? Hur kan vi kontrollera
det här? Och veta mer bestämt att era
uppgifter stämmer utan stort besvär?
- Äh men håll käft då! Vi har faktiskt annat
för oss än stå och tjafsa med en VÅG!
- En VÅG? Nej VÄDUR, hörnini!? - Förbannat!
En är våg är lika VIKTIG! - Oj! Här låg
då Japan där er resa tycks ha stannat,
men säg, hur kom ni dit? - Vi åkte TÅG!!!
254
I varje missvisning bor en kompass,
ett vägval ingenstans, men ut ur tiden
och in i något annat liv. Beriden
allt längre in mot drömmarnas terrass
på berget NED i värdelandets klass
av intressanta landskap, bakåtskriden
allt längre UPP däri går kroppen, vriden
av tanken alltmer sidledes i jazz
och andra lugna rytmer lockad inne
med löfte om en salig undergång: dit ut
bar stunden hän, behåll den i ditt minne,
bevara den i varje ny minut
och möt den NU med öppet ryttarsinne:
där börjar färden och där tar den slut.
255
Förtagen är effekten! Lås mig inne
i ljudets svängrum där det rena bor!
Jag siktar ingenting; med sinne skor
det inga sig förtydligande sinne
för dessa ord, som bildar upplyst tinne
och förberedelse till skott; jag tror
på Via Negativa, jag blir stor,
mitt tal är högt med Gud och Noll i minne.
Affekten är förtegen! Flyg mig hem
till Månen som är lika tyst och sluten
som själv jag vill i bästa mål, så vem
är du som inte hör? Ställ ut en
lanterna i din garderob och stäm
oss återtåg på ren gitarr - beskjuten!
256
Visst höll jag mig till sanningen i Ghana!
Tog båten över Debussys La mer.
Sen flög jag lycklig mot Kap Finisterre.
Så kom jag fram till toppen av Tirana.
Nu anla jag en väldig landningsbana.
Mot Universum bar Raketen här...
Men allt blev kvar. Nu ställer jag mig där
att över världsbefolkningarna spana.
Geni! förkunnar jag mig klart och käckt.
Men pöbeln rusar vredgad ur krypinnen
och risken är att man brutalt och fräckt
strax puttar ner mig ifrån ärotinnen -
Jag tror ändock att jag i stort korrekt
har skildrat mina underbara minnen.
257
På bron: mot någon industri, ett
helt öde ställe; plötsligt: absolut
storm, kaos, det blixtrar en minut
av vanvett, det är rena raseriet -
Och katastrofens larm förbyts nu i ett
stort lugn där rökar stiger, flyter ut
oändligt tunt på himlens sjö till slut
lågt som en bildkant över sceneriet -
Och ingen känner framtidshemligheten -
Vi återvänder hem. På vägen når
vi förorterna, anonymiteten -
På torgen driver ungdom av igår
förströdd och aningslös och omedveten
inför den svåra köld som förestår.
258
Vi dör och arbetar i dessa njugga
och obestämda dagar, timmar utan salt
och mening radade i spalt på spalt
men utan text; ett ingenting att tugga.
- Identiteten! Den är som en skugga.
Men vems är den? Det blir mörkt och kallt
omkring oss här. Vad är det för gestalt
vars tystnad egendomligt nu tycks dugga
sig in i vardagslivet. Det blir lins
och ljus för vårt betraktande i ringen
av allt vi röner, känner, lär och minns -
Så tycks det finnas Någon mitt i tingen
redan - men när vi tittar ditåt finns
i samma ögonblick där alltjämt ingen.
259
Ta skamgrepp om sig själv: jag glor och sneglar
och tycks mig billig som en riktig gris.
Har drömmarna ett överlägset pris?
För högt i bild är annat liv, där seglar
en sorgsen vinter bakom nattens reglar...
Det är en lyckodröm på sätt och vis.
Och fåglar flyger mot en plan med is
och barn, beslutsamt sanna liksom speglar.
Jag är väl människa, gemenskapsvarg
på gång i helskogslivet längsmed raka
stadsögonblick, en tid, förvänd och karg,
med blinda trädtoppar i ständig vaka
försänkta; stöter mot en kylig sarg
av tvekan. Sedan stiger jag tillbaka.
260
En trädgårdslykta? - Avtäck metaforen
i NATT! Jag stiger närmare ditt hus
som Ande, danad av trafikens brus
i fjärran, bakom nöden, minnesåren
och tavlan i din kammare, som dåren
bebor i tysthet redan: en diffus
bekantskap, det är INTE jag, ett sus
i rören är mitt namn, som ögontåren
i ljuset, DITT: o nattlanterna; tu
är vi? det ska vi bli? Som lindens grenar
vid trädgårdsgränsen närmar jag mig nu
ditt fönster, VITT av lyckoskräck, jag menar
det börjar tändas till förening! Du
är Namn och Jag: det som förenar -
261
Jag bär en tvivelaktig hemlighet
inom mig. Det är någonting som illa
bestämmer väderleken i min lilla
världsdel i dag, en galen kvalitet
i bleka skuggor, och såvitt jag vet
bor ingen under skrämda tak, förvilla
mig nu igen! Och det blir stilla
och paranoiskt. Min identitet
är osäker - förvilla mig i vaka,
väck upp mitt namn där andra namn har såtts!
I källarfönster brinner ljusen raka
av ångest! Intet vansinne har spåtts
mig, ändå för mig tystnaden tillbaka
dit där mitt eget självmord har begåtts -
262
Det där är alltid omöjligt i grund
och botten. Motsäger sig självt. Förbrinner,
förbränner. Sorgen innanför: som thinner
i luften, eftermiddag, varje stund
är orimligt förskjuten, vem är kund
hos verkligheten, gatorna försvinner
- melankoli! Den bleka tiden rinner -
Jag går till parkens tomma sorgelund
och minns: det där är alltid aldrig, ingen
är där; det där är alltid säregen
förtvivlan, fågeldöd, jag går omkring en
minut och vänder åter in i den,
för tiden undflyr ingen, orden, tingen
och nästa ögonblick är här igen.
263
Jag har ett starkt förhållande till Månen.
Han är mig när. Han är min enda vän.
Om han är borta, kommer han igen,
det kan man lita på! Betalar lånen,
det gör han punktligt. Alla böner från en
devot sympatisör som jag blir stän-
digt hörda. Och så vidare på den
tiraden. Hör, jag lyfter megafonen
och ropar ut min hyllningskör. - Förlåt,
det där var inte välfunnet. - Det spelar
väl ingen större roll. Jag är devot,
som sagt, och trogen Månen. När jag felar
förlåter han mig i sin gula ståt
och höghet som jag därvid mystiskt delar.
264
Hon är ohyggligt ledsen. Hon vill vara
förenligt ren och SMUTSIG! Varför det?
Vi söker svaret i musik: do re
min älskade, vet hut! Jag skojar bara.
Låt klarhet sökas i musik. En mara
är annars livet: bokstavligt och tve-
tydigt så sant och rätt. Dessutom är
hon ledsen, varför? Ingen kan förklara.
Låt därför orden dansa bort i natt
och toner! Kvar blir sedan bara orden.
Hon är extatiskt ledsen, skön och matt,
vem är hon? Offer för de fromma morden
förrättade i dur och moll. Glöm att
de sker, så sker de inte. Frid på jorden.
265
Det här är bistro Paradox! Vad Vilni-
us OJ är mycket trevligt, eller hur.
Jag tror, att människan bland alla djur
- men vad? Det handlar ICKE om den sill ni
förväntat er på tallriken, så spill ni
hur mycket NI vill, det är bara tur
om fakta överlever denna tjur
som står på bordet här och fyllnar till, ni
förstår, det köttet är ett dåligt skämt,
ho ho! Säg får det lov att vara sluring
på salamander? Kräsen må man vara jämt
ehuru inte detr; det var en luring;
vad herren Faster sedan har bestämt,
lär spela föga roll men kosta pluring!
266
Det här är sakrament till självnaturen,
förstår du? Jaså kanske inte det?
Åh, kanske? Nå, vad gagnar det att be
om mera cognac? Lyft på tutiluren
och pingla Månen då! Bland alla djuren
är zodiaken tolv, men vi är nästan tre:
herr Bodhisattva, du och jag - olé!
Beklottra sedan menetekelmuren
med ExOTIKENS evangelium,
vad trodde du? Här går nu het kring smeten
svadan; förblir i själva verket stum
- AVLÄGSNA BEHÅ! Högt står minareten.
Rop från kameler, fjärran Mysticum
skall föra oss från Här till Evigheten...
267
Vi startar folkens vandringsfart i natt
och flyger bort som streck mot gömda länder!
Ingen är inte med där detta händer.
Det skådar oss miljoner ögonwatt
på upplopp i det tända faktum att
precis det namnets kraft är vad som sänder
programmet innan etervinden vänder -
Var hälsad, sköna flicka, Sakta Matt!
Intensitetsomkastningar för stunden
kan ej radera Grånad i din blick
som för oss bortanhem till morgongrunden
där vi blir en och oförlupen klick
av mörker: det är bara jag, som bunden
vid stenen ligger, där förbi du gick.
268
Det vi förmår, förmår vi inte minnas.
förmår vi inte minnas: som en brand.
Vi ser den där på vikens andra strand,
och mer förmår vi inte. Inte finnas,
igen. Av ingen vind förmår vi hinnas
allt vi förmår är ströva bort i sand
och mörker. Där finns ingenting, ett land
av ingenting att synas och besinnas.
Och våra eldar? Släckta. Var de brann
förmår vi inte minnas. Varför brann de?
Det vet vi ingenting om. De försvann.
De andra liknar inte oss, och bland de
försvunna går de. Deras eldar brann.
De brinner inte längre. Här försvann de.
269
Jag tycker inte om dig. Det är fel
begrepp, men tro nu inte att jag hatar
dig, lyssna inte noga när jag pratar,
jag pratar med ett annat klientel,
demonerna i dina ögon, del-
vis oidentiska med dig. De matar
en annan fram i stöt på stöt. Jag ratar
dig ratar dig!!Sårymt är livets spel,
Sro inte att jag gillar dig, var trygg!
Jag tycker bara om dig u. Harmonisk
är samvaron: så mäkta dum skygg.
Vår relation är inte ens platonisk.
Vi står för ögonblicket rygg mot rygg,
den ene rädd, den andra lätt ironisk.
270
Visst gör det ont att brista. Nästan jämt
och ständigt här vid randen av det inga
och alltför svarta, motsägelsen, ringa
är trösten att det overkliga, dämt
i dina ögon förefaller lika skrämt -
För båda hör vi dissonansen klinga:
alarm, alarm! Och jag vill bara springa
i väg som ertappad med dåligt skämt
- så pinsam Döden är, så skymflig drömmen
om närhet, liv och verklig poesi.
Man måste skydda livet djupt i gömmen
av illusion mot livet, parodi
på livet. - Medvetandeströmmen
förgrenar sig till slut. Vi gör sorti.
271
I samhällsskeppets hör vi hemma,
men hemåt leder ingen korridor.
Jag vet en ocean. Där ute står
den öde som om döden kunde skrämma
sig själv till liv och sanningsöversvämma
ett annat hav: en grå minut, vi når
dit upp i lugna drömmar där vi går
från hytt till hytt i ljusare dilemma.
Gemenskap, vad är det? Till skugga gick
i motsägelse all strävan att förena
sitt ansikte med andras ögonblick,
så var det. Vad nu än det kunde mena.
Det återvänder i förvandlat skick,
det okända, det grå, det alltför sena.
272
Det är en riktig damhöger att spela
i tillfredsställelse med explosion
och karriär: hon tjänar en miljon,
hon får så bra orgasmer av det hela.
I politiken är det, mänskligen att fela,
så mycket otalt; våra dystra ston
i hagen stegrar sig och tar mig ton
- adjö! Låt fjärran valthorn sig fördela
på växtförädlade magnetfält kant
i nederkant med tystnaden som männen
bestämmer sanslös, föga intressant
vid mörkrens botanik där högt ardennen
går upp i oförstånd till Månens slant;
den pryder oss med guld och skilda spännen.
273
Så plötsligt komna mitt i natten, se:
- ett koppel hundar, oförklarligt glada!
Och himmelens försvinnande armada
av moln i naftalinvitt redan, det
är skrinet, låst och svävande, var är
det inte det? Då vill jag hellre bada
med dessa glädjens hundar, vilken svada
av snatter, knatter denna kommitté!
Förfärligt är att ständigt söndersliten
och svingad upp till människor och dag
i katapulten födas och bli biten -
Men sinuskurva och förvandlingslag
av ständig återkomst är levnadsriten.
Vi är tillbaka, hundarna och jag.
274
En juninatt mot dagning sakta lider
och mellan stammar strålar Venus vit
i skogen och jag sänder blicken dit...
En skönhetssyn, så stilla, när jag skrider
i tanken framåt tycks det att den glider
min själ till mötes, att den kommer hit -
Då vill jag böja knän i någon rit
jag inte vet men sann för alla tider...
Än hellre vill jag djupast i min själ
en helgedom åt dig, min stjärna, gömma
och fira dig, som alltid gör mig väl
var än jag går, hur tårar än må strömma,
du ler, du helar min akilleshäl,
och låter mig i ljuva timmar drömma.
275
Höstmorgonfriskhet, luft som klingar ren,
eteriskt ljus och klar, från tusen ringar
av skilda ting som luftigt klangen svingar
emot mig där jag går genom allén
från värdshuset, då är jag tidigt sen
på något sätt omgivningen betingar,
invävd i denna symfoni som klingar
omkring mig där jag går på lätta ben -
En våg, som andas svalt och lent från stranden,
en spindeltråd, som över marken brast,
en lärkas drill, så plötsligen försvann den
- just så! Hur allt förändrar sig i hast
och svinner likt en fläkt mot fjärranranden,
tills blott ett minne orden håller fast.
278
I juni vaknar ljuset mycket sakta,
liksom en svävning mellan dimension
och annan dimension: den lätta bron
vill jag bestämt för ord och patos akta
och bara nöja mig att tyst betrakta
det obegripliga. Såsom en fredad zon
är världen nu, i glansen av en ton
från någon gud som intet har att vakta.
Så gör dig ingen brådska. Ta det lugnt,
ligg kvar i sängen och låt ljuset sila
sig samman med dig, nu är livet ungt.
Så unna dig att bara se och vila!
Så snart blir livet åter rått och tungt,
så snart du måste åter gno och ila.
279
Vad vi måste minnas, vet vi ändå.
Förbi ditt hus går backen. Skogen dröjer
sig kvar i det förflutna, liksom töjer
på det. Den växte aldrig riktigt å-
ter efter branden… Ljuset, ostört på
sin promenad bland stammarna… det röjer
oktobersönderfallet. Himlen höjer
sig här till marken ner, en mjuk ridå.
Och andras händer i mitt huvud kramar
varandra till en lång och ensam ton
liksom ett enda öppet fönster ramar
ett ljud av all trafik i en miljon-
stad någonstans... som friheten förlamar
rörelsen; minne; stillhet; position.
280
Att nysta upp ett bakspår - ja man kan,
och man kan göra saker lätt för alla.
Till stor del tvång. I gläjde likväl falla
i ledet in, det måste alle man.
Ja, bakspåret. Vad var det som försvann
i förgrunden? Man måste noga valla
sin flock av ägodelar. Ont står kalla,
förbrända nätter kring dem här och brann -
Bakspåret var det. Det är mycket riktigt
ett bakspår. Detta måste vi ha klart
for oss, och alltid nysta högst försiktigt
i bakspår! Vad som härmed lägges bart
är oväsentligt. Bakspåret är viktigt
för er. Vi kommer hem till världen snart.
281
Du drar dig ur mitt liv som tråden ur
ett halsband rinner. Timmen överskrider
min ensamhet. Du vet nog hur jag lider
och inte lider. Öppenhetens bur
är plötslig. Som ett vilt och fånget djur
står världen utanför med tysta tider
tillsammanförd i ett komplex, där sprider
sig ut ett jag, blir mitt. Personkultur
är greppet. Långa gator dör och händer
sin trafik om kring mig, anonym,
försvinnande och slug, på språng mot bränder
i ansikten där postmodernt enzym
fördelar väderleken åter, vänder
dig hem som människa i ny kostym.
282
Det doftar av lavendel och jasmin.
Till bakomberget kommer vinden ständigt
ur solnedgångens ögonblick: oländigt
som alltid. Sådan är geografin.
Jag sitter på terrassen. Dricker vin,
förklarar lycklig: sant var allt eländigt,
beständigt så! Som drömmen utvändigt
befintlig är ditt väsen, industrin
som ständigt arbetar i dina svåra,
bestämda ögon, vet du, staden där
är lika mörk och varm; och våra
flyende blickar möts i vänskap, bär
erotiskt ögonblicket framåt i den fåra
som tiden föranlett och stannar där.
283
Fixera ögonblicket. Medvetandet
dör bort. Beskriv ett världsallt. Vem
skall gripa kring dig i ditt eget hem.
Du håller redan i den vänstra hand ett
väsentligt föremål du funnit bland ett
försvunnet antal föremål. I kläm-
kraft stor din hand, så höj den, stäm
sen tingens omloppsflöde, stanna bandet -
Din röst som jagat rastlös fram är släckt
och lugna tankar kommer nu tillbaka
med alltmer oåtkomliga objekt
den svarta rymden undandrömt. Försaka
det svunna och svep undan håret. Väckt
är tystnaden där du har satts att vaka.
284
Från tolkningen kan inget redan höras
och tanken växer här ur kroppen in
i rummet, visslande. Här är ett spinn,
en luftig vibration. Det vill beröras.
Och hjärtat hoppar fram. Nu kan det föras
rakt genom låset fram, ett stort krypin
är världen; så fall upp och sök och finn
allt stöldgods! Det är allt som måste göras.
Gå sedan djupare förvirrad, tyst
och blek i sakta vidgade tamburer
med tomhet, ro och vila. Ej ett knyst
kan höras ännu där. Längs väktarkurer
passerar du i skriften, ögonkysst
i ständigt smidigare ligaturer.
285
En första rörelse, som kunde vricka
i gång en tid, en väderlek som hinns
hit fram av sina vindar? Nej det finns
nu ingen. Må så ingen klocka ticka.
En första ordning, varmed Gud kan sticka
stjärnorna hem i himmelens provins
att lysa ned i teleskopets lins?
Nej ingen sådan heller! Låt oss skicka
till ingenstans i rymden våra bud -
Oändligheten viker undan alla
förtrogna rum för världarna och Gud.
Som alla ting är andra ting! Den kalla,
förvända natten låter dagens skrud
till Djupet nedom ord och mening falla.
286
Den bedjande i egen tystnad gjuten:
en form som inte innehåller allt;
den är för sårad själ såsom ett salt.
I det lidandet förblir du, skadskjuten.
Du kommer inte undan det. Helt sluten
i verkligheten inne gör du halt
vid muren här och det är bittert kallt.
Din tro är död och bönens vinge bruten.
Så är realitetens original
men jag vill inte acceptera detta.
Säg varför bön, i denna jämmerdal?
Säg varför vrida sig i köld och hetta?
Nej, var då hellre stoiskt ljum och sval;
det är såvitt jag kan förstå det rätta.
287
Om jag nu kunde klä dig vackert, göra
tillgivenhetens bilder till din dräkt
syntes du allra bäst med ljuset släckt
och kunde du mig än en gång förföra.
Men det är skillnad mellan kan och böra.
Man är ur illusionen en gång väckt
och du av tjänlig glömska övertäckt.
Nu skall vi inte mer varandra störa...
- Har trånaden sin gräns? Nå, överskrid
den då och tag ett sakta steg tillbaka!
De svåra minnen som jag döjde vid
vill jag nu än en gång med glädje smaka,
förlorad in bland liljor, svunnen tid
som åter genomtränger sömn och vaka -
288
Det händer faktiskt ännu att man sänder
ett ögonkast i fönstret ut och där
är skådeplatsen, sällsam: världen lär
man känna, så att säga, när den vänder
sig in mot fönstret med allting som händer
därute någonstans, varthän det bär
i längtan eller nyfiket begär
från bakgården till många fjärran länder -
I bland så kan där också glöda strax
en klase barn (jag är nu smått poetisk)
- i barnaåren är man formbart vax
till uppfostran (och den bör vara etisk)
och ändå tycks de ganska gammaldags
i kråkors stillhet, knäppande estetisk.
289
Har jag det bra? Det har jag inte sagt!
Nått rätt nivå för dina ambitioner,
höjt melodi för hjärtats ljuva toner
att exekveras i bedräglig takt?
Det sa jag inte heller; var på vakt
mot böjelsen för alla lögnvisioner
om att vi åter kunde nalkas zoner
som kärleken minerat: denna trakt
som du och jag lagt bakom oss i kvällen
är icke mera rimlig. Till förfång,
besvär enbart var vid alla tillfällen
vår kärlek, störande som fågelsång
i gryningen kring gömda uppehällen
- som äntligen dör bort i solnedgång.
290
Så svälj mig, tack! En sky av fåglalåt
har rummet klätt. Det outsprungna spänner
sin fjäder, svälj mig inte, redan bränner
mig smärtornas brisad och lyckans gråt.
Allt detta sinnesnära riktas åt
de svarta träden bakom persienner.
De höjer sig och trevar som antenner
mot himlen gömd i mulnande försåt.
Jag sväljer dig. Du är min Eurydike.
I gummistövlar nalkas du min blick
som slukar hela väderlekens rike
och markerna här nedan, som jag fick
till innandöme. Jag är Orfeus' like
där allt är underjord i orört skick.
291
Lysande tistlar utbreds över landen
och blek är stjärnan ovanför vår jord;
den hänger ensam allra längst i nord,
och var är tiden? Ingenstans försvann den.
Ty allt står stilla mitt i tistelbranden
som själv är gäckande likt fromma mord
som då och då förrättas i ett ord,
ett avstånd vilket rinner ut i sanden.
- Men långsamt korsfästande blåst tar fatt
i stjärnan; i Revolutionens stjärna
och tistelfältet ligger mörkt av Natt!
Likt visa män vi följer stjärnan gärna.
Den för oss dit vi icke vill: en skatt
att skingra rikt, en död att troget värna.
292
Osmotiskt tvärdrag: verkligheten. Finns
det kärlek? Det finns nästan ingen riktig
förälskelse i kärlek kvar. Försiktig
som Spinoza må du slipa dig en lins
att stumt betrakta världen med. Så vinns
din mognad själv du är dig äntligt pliktig,
ity din levnads trippelroll är viktig
som både själatåg, station och stins.
Och längs perrongen går en man och bankar
på varje hjul i tur och ordning. Kall
och grym är natten, heta dina tankar
där högt du sitter på en liten pall
och hör en klämmig bit med Ravi Shankar
nånstans i närheten av Place Pigalle.
293
Var natt är som en annan dag av stilla
tillbakadragenhet i hemmets vrå.
Där inne färdas någon i det blå.
Han faller inte ned och slår sig illa,
han löper inte minsta risk att trilla
från himlen ner; det kan man säkert spå.
Totalt förlorad är han nog ändå;
hans värld är bara tomhet, dröm och villa.
Med öppna ögon ser han ingenting
och detta ingenting är allt han känner.
Han vaknar varje morgon. Runtomkring
hans hem försvinner hela världen, spänner
den tunna tiden sin försvunna ring.
Hans namn är Jag och Inga är hans vänner.
294
Sig själv är tystnad och den föreställer
sig här en trädgård och en solnedgång.
Sig själv är där en ensam man, en sång
om ensamhet är tystnaden som gäller.
Det bor en sanning i den och den fäller
sin tomma skugga överallt, ett fång
av natt som redan blommar tyst och lång;
för den står vackra skuggor nu modeller.
En ensam man är ingen vad man vet.
Hans namn är Öppen Stad. Där skall han gömma
sig djupt förutan egenskap och kvalitet.
Ur dagens ljus förmår han sedan tömma
ljus natt, den är hans oidentitet,
hans stora chans att verkligheten drömma.
295
Nu bara ett par ord som gör det samma.
Apollon älskade en kråkjungfru;
förutom dessa ömma två var nu
en annan kråkdam Dionysos' amma.
Vid uteblivna bröllop kan det glamma,
för mig väl ett och annat, hörrudu,
säg en och annan kråkjungfru för tu!
Jag är nu gammal så jag börjar damma.
Min fettbuk lyser ensam som av tusen
lysmaskar. Kan jag få bli kvinna då?
Jag kunde gå till nå't av hemlighusen
och fägna mig med träfallos och små
små nyp i egna baken. Var är ljusen
som förr gav kraft nog åt oss båda två!
296
Vad är besväret värt i kärleken?
Jag finner mig i ron som lamslår vettet,
en självvald tystnad. Det är enda sättet
att inte hejdlöst rida sönder den.
Du skrämmer mig i bland om kvällen men
du lockar mig. I vindsrum har jag sett ett
slags ansikte som var det ditt, och mätt ett
förfärligt vinddrag, ditt, i källaren.
Din kropp har sömn, och den är inte min.
Lugnt följer den mig genom långa dagar
liksom en doft av vinteräpplen in,
allt längre in dit inga ord och lagar
mer gäller för oss två. Så sök och finn
det mörka villebråd oss båda jagar!
297
I ordens fönster lutar björkar in.
I sanskrit är de kärleksträd. De lyser
än mer än varje ord i sanskrit, ryser
som vid ditt kön, en viskning. Den är min.
De är som minnen. Årens lugna svinn.
Jag ser en järnväg från Moskva. Jag fryser
och tänker mig en gud som ler och myser,
försätter sinnet i behagfullt spinn.
Den guden är väl ett slags fadersfamn
som mildrar allting som vill slå och bita.
Små varma ljus i någon nattlig hamn.
På honom kan vi tro, på honom lita.
Och efter dina höfter ger han namn
på alla dessa träd som lyser vita.
298
Kunde jag nå dig med en kärlekdikt,
kanske? Jag står på Västerlånggatan
vid Järntorget. Det blåser hårt som satan
och kepsen blåser av och far ur sikt.
Är det en händelse av största vikt?
Världen tycks mig tommare än handflatan.
Var kurva upplöses i derivatan
av daglig samlevnad och menlös plikt.
Vårt liv är mest en snaskig anekdot
där mycket litet lämnar någon fråga
förfärligt öppen. Man står trött och våt
i trista regn, bevarar föga låga
inom sig. Var tid faller i försåt
och brister av sin egen kärleks plåga.
299
Jag skulle ängslas om hon kunde tyda
de meningar som ur min mun ryckts loss
som ur ett krematorium, små bloss
- patetiskt! Nu må skammen sakta pryda
med fläckar mina lungor. De kan lyda
som än du vill och intressera oss
likt aska, bråte, trassel, skräp och boss;
vårt klokförstånd lär de andock oss bryda.
För hennes namn är ristat i mitt skelett
so ödets lågorov: analfabeter!
Här inne är det både kallt och hett.
De oförenligaste kvaliteter
ställs mot varandra. Regnluft svalkar lätt
den okunskap som vet vad kvinnan heter.
300
I kärlek vill dig skuggor aldrig illa,
förblir dig trogna än i vått och torrt
och vad du sagt dem för de aldrig bort
med svekfull vind i världens ögonvilla.
Med jungfruhjärta lyssnar de helt stilla
till vad du säger om vad slår dig hårt
och smeker mjukt i örlog, pest och sport
och lek med verkligt hjärteblod att spilla.
Men våra kända ansikten förråder dig.
Så vänd dig bort från alla falska speglar.
De gillar inte dig. Förstår dig ej.
Så smyg dig ut ur lögnens blick som sneglar.
Besvara världens inbjudan med nej
och göm din kärlek bakom gömda reglar.
301
Jag rycker till och vaknar. Ett glas vin
har utspillts på mitt nötta bord. Och brevet,
det halvskrivna, det ligger där, det blev ett
småfiasko till, en miss i melodin,
en löjligt falsk not, plitad dit av Hin,
den underjordiskt leende. Och drevet,
demonernas, de ropar åt mig: Lev ett
liv, hahaha! Så lyder seras skrin.
Gardinen drar jag för som Mallarmé.
Som ni förstår är jag en bildad herre,
en god och känslig själ som ni kan se.
Min hustru har rest bort. Det är en smärre
kalamitet. Hur mår jag? Får jag be,
för allan del, det kunde vara värre.
302
Låt mig nu stjäla hop ett land med dyra
och glömda skatter, en bedräglig trakt,
ett Tang-i-Sarvak med sin lejonjakt,
en persisk karavanväg mot Palmyra.
I kungens festsal spelar man på lyra
och gäster fångade i vinets makt,
de ägnar sig åt en och annan akt
av lust och skam i all behagfull yra.
O kunde jag då se en evighet,
i klipprelief, vad njutning du med andra
har delat, som jag inte riktigt vet!
Vad återstår mig sen att sorgsen klandra?
Jag ser mig själv som en anakoret
beredd att lättad in bland skuggor vandra.
303
Jag låter inte längre klockor mala
min tid. Jag mäter den med skuggans längd
allt längre in mot ensamheten trängd
där någon gud får drunknade att tala.
Det kommer åter mången kväll med svala
brisar och fullmånen på himlen hängd.
Min dörr står öppen och min väg är stängd.
De döda ler åt allt det temporala.
Och sina kläder hänger de till tork.
Mitt ansikte kan de få knyckla samman.
En annan återkommer med en stork.
Så slår man sig till ro i stilla gamman.
Så kan man leva, den som än har ork
att bära vidare den lugna flamman.
304
Din smärta är en dålig lekkamrat;
med yttringarna kan du ändå leka.
Det är väl inget för de alltför veka,
men du är nog en rätt så tuff krabat.
Man lever sin ruljangs. Man är kavat.
En plåga, kapslad in i drömmens bleka
och tomma bilder får dig ej att tveka
för modet ditt, det är av hög karat.
Du söker gamen högt på bergets hylla.
Där finns nu inget blod som lyser rött.
Sin kräva har den fågeln lyckats fylla
med rena lammets oskuldsfulla kött.
O döden är så kal. Den saknar mylla.
Jag går till vila upp bland molnen trött.
305
Liksom ett trähuvud tycks natten glida
iväg från mig, ur pannan slår en sorg.
I drömmen står jag ensam på ett torg.
Ditt hjärta bultar mot mig vid min sida.
Jag vet nog inte hur det känns att lida.
Det här är bara bokstäver, en korg
med torra frukter. Karin Boyes borg
av smärta finns väl bortom slätter vida.
Det är som steg i stora höga rum,
de lugna slag ditt blodomlopp nu sänder
till mig. De bländar mig. Min läpp är stum.
Jag ville andas dig som vågor vänder
sig in mot stranden i en skymning, ljum,
och stilla vila dig i mina händer.
306
Vår kärlek ligger gömd i världens mitt
i skyddslöshet där köld och brand förtär den.
Vår död är skiljetecken bortom världen
destination för mörka skuggors ritt.
Du far till sjöss. Ditt hav är ändlöst vitt,
och kanske är det här den sista färden.
Vår nöd? En klippa stadd i svävning bär den
mot Ingenstans, i all sin tomhet spritt.
Beblanda dig med bågskyttar på havet,
men jag begraver all erotisk myt.
Har jag då slutligt brutit udden av ett
slags anfall mot min hud? - Vänd åter, bryt
min tystnad! - Nej. - Jag ställer inte kravet
på stor gemenskap bortom all dispyt.
307
Kärlekens bilder läcker ut i ord.
Jag vet det. Vem är intresserad.
Du viftar bort dem, något irriterad.
Passionen, den är inte efterspord.
Min egen kärlek är som helt förgjord.
Jag kunde sitta som en kung, bornerad,
med stora ögon, mycket välfriserad,
med kvinnor, halvnakna, omkring mitt bord.
Så kan vi drömma när vi röker pipa
inunder kälkborgarens paraply,
Carl Spitzwegs. Man vill bara lipa
åt alltihop till slut förargad, fy
för kärleken! Vem kan begripa
varför den ändå ständigt är som ny?
308
Vi ser att solen nu har hunnit skrida
för långt, den står för lågt, fast ännu klar.
Låt kärlek återgå till vad den vad den var
en stamning på Filipperbrevets sida,
den mörka, baktill. Vad kan utebliva
i livet? Gläd dig du åt det du har
fått uppleva, på frågor du fått svar
på vandringen igenom världen vida.
Ditt hjärta är liksom ett avsänt brev,
fast obeställbart. Vad är nu den lågan?
Osynlig är den! Allt blev som det blev
i skuggan mellan pelarna. Förmågan
som räknas är att se vartåt vi drev
i blinda ögonblick: den sista frågan.
310
Nu tänker jag på skolans grammatik
för ord som alla finns i verkligheten.
Från baktanke till baktanke, medveten,
förflyttar den sin fot i lätt rytmik.
Så finns det också annan semantik
som upp ur stengrunderna smärtsamt slet en
helt annan mening med realiteten:
främmande tystnad, en förblödning lik.
Vem lyfter dessa ord som dryck till munnen?
Vem skänker nu vårt hjärta sitt diktat:
en grammatik att blöda i, försvunnen
bland skuggor in, och vad för märkligt prat
blir detta? Dubbeltydig gör oss brunnen
en eld med vatten i till addressat.
311
Stagnelius, han suckar mer än jag
fast jag är fulare, som syns på passen.
Jag kommer ifrån kärleksunderklassen
och jag är hämndgirig! Det är min lag.
Jag håller handen mot en bild som svag
syns falla fram ur speglar. Hjärtkompassen
vill bara snurra. Oro på parnassen,
det är vår trista lott var evig dag.
Jag öppnar gärna ögonen förfinad,
japansk som herr Matabes självporträtt
i döden! Sedan blir man inte pinad
av kärlek mer, av blod som kokar hett
och isar kallt, men vilar en förtvinad
klohand och känner sig om hjärtat lätt.
312
Kärleken, äldre till och med än Gud,
är ingen läderjacka som kan skydda
mot världen. Européerna är brydda
av skuggor i förnuftets ljusa skrud.
I ensamheten finner du din brud.
Till slut blir alla mörka tecken tydda.
Med blicken vänd tillbaka in mot flydda
epoker hör du ännu hjärtats ljud.
Så finns din Gud i obetydligheten,
rentav i smutsen? äcklet? Ingen vet.
Nog sägs han utarmad till kvaliteten
av mången kristen mystiker, som het
på frälsningsgröten, trött på småförtreten
nu satt där på sitt torra dass och sket.
313
På domens dag skall änglar komma ned,
neuroser stämplas om till skuld. Vem rånar
våra små hjärtan. Swedenborg han lånar
nog ut sin syndabädd i helvetet, så bed
i ångest, ty vår herre är nu vred,
och hör hur eldar över himlen dånar
som jordbävning tills intet mer förvånar
och dödens tystnad sänker hem sitt skred.
Och vem minns då till slut vårt ögonblick
tillsammans liksom vågorna vid stranden.
Allting var stilla som ett kopparstick
och marken tog emot oss. Den var handen
som lämnade sin gåva, oss, där då vi gick
bredvid oss själva, barfota i sanden.
314
Så talte from en köpman i Bokhara:
jag ser hur bilderna förnekar Gud,
de bilderna är dina, from din skrud,
hur kan du? Var nu gärna snäll och svara.
Jag svarade: som Gud kan ingen vara.
Att jämföra är högmod, och mitt bud
är leva som om Gud ej fanns: en brud
som rymt; men vackra bilder vill jag spara.
Vi fångas alla snart i samma nät
och kommer äntligen varandra nära.
Där kan du fortsätta med din enkät.
Tung är den lott vi alla måste bära,
vårt ljus för oss vad elden är för trät,
som gudar tänds vi till Den Högstes ära.
315
I god sumerisk sömn kan vi nu lossa
drottningens hårpil från en guldringsbädd.
För bild och makt har särats nu, beredd
är Vem att alla illusioner krossa.
Här kan man sitta, på sin pipa blossa,
estet bland flugor, hjärtligt oombedd
att tala. Skönheten är illa sedd.
Miss World är vald: Pomperipossa!
Men bilders uppror pryder varje hätta
vi över våra huven skamsna drar.
Man frågar sig förfärad: vad är detta?
Rimbaud for ingenstans, nej, han bor kvar
på rummet än. Vad drömmarna blev lätta!
I alla väderstreck står väggen bar.
316
En klocka pekar bort emot ett tåg.
Det är en vinterdag när snöglopp skvätter.
En trötthet sticker till. Du tar tabletter
mot värk och väger dina ord på våg.
Du är poet. Din position är låg.
Tillbakadragen hör du stråkkvartetter
och odlar hemlig romantik som sätter
i brand inom dig vad omkring du såg.
Vi reser mellan skilda slag av timmar.
Som allt förbyts när huden det berör,
en ordlös poesi där allting rimmar.
Bli ung på nytt! Det rår du inte för.
Det är en dag när många ögon glimmar.
Du blundar, anar Gud som aldrig dör.
317
Må skriften på en lertavla ge kraft
mitt i den onda vind som drar från slätten
åt dessa ord som bygger upp sonetten,
ty egen styrka har jag aldrig haft.
Mitt blod är lika starkt som ett glas saft.
Och vad om min passion? Du har nög sett en
mer övertygande. Nu ropar lätt en
bädd med överkast av smakfull taft.
Jag ligger på den och jag är dess rop.
Det riktar sig till dig, som var du hemma
hos mig, där jag är fången i min grop
av självmedlidande, som nog kan svämma
utöver den ibland, ett tåredop
då tilltänkt dig som aldrig hör min stämma.
318
Jag ser henne i spegeln. Skuggor faller
dit in. Som musslor hennes ögonbryn.
Som lapislazuli inför min syn
är hennes ögon, liksom bakom galler
helt oåtkomliga. Ett stilla daller
förnims i mörkret. Vilken dold försyn
kan anas här i frågor och förtyn
som osett ljus från fladdrande marschaller.
Och var är grönskan dit jag nu kan fly.
Föraktet sluter hennes läppar. Mer att
förtälja har hon inte, ingen ny
förlåtelse att meddela. Jag ber att
hon nu ska gå. Mitt blod är trögt som dy,
mitt hjärta en sandal som hon kasserat.
319
Hej, barfota går jag mot Vällingby
på väg ifrån ett lyckligt morgonbad.
Här tycks mig stå en medeltida stad
med höga torn inunder molnfri sky.
De håller ovälkomna borta. Ny
är världen denna sommar! Glad
är jag, till vilken djärv entrepenad
beredd i denna goda temps perdu...?
Men nej. Det här var inte riktigt riktigt
och inte heller särskilt noga taget.
Jag skrev det bara. Det var inget viktigt.
Det var just av det mera lätta slaget.
Barfotagubben tar det nog försiktigt
när dörren öppnas till Systembolaget.
320
Nå, skulle jag förmå att säga dig
vad sol och måne verkligen betyder
med tanken på hur orden för dem lyder
på sanskrit eller gotiska? Ånej.
De lyser där i språket blott för mig
och meningen är även alltid ny där
begreppen respektive saker pryder.
Mina svenska då? Nej, du förstår den ej.
Sök hellre då med iver hos Magritte
vi båda gillar. Kanske finns det där en
gemensam mening, något ditt och mitt
i samma ögonblick, en bild som bär en
gemensam innebörd, ett lyckligt snitt
- förenande! Så kan vi tala fritt.
321
Som döden fångar oss i vidrigt bläck.
Så säger gravskriften från medeltiden.
Vi föds till natt, kommer dag, snart förliden
vi ser den bortfly som ett fågelsträck
och natten kommer åter med vår skräck
varav envar till sist skall vara riden.
Stäng din dörr, glöm och sätt dig vid en
härd som kan hålla köld och mörker väck
ännu en tid. Vaxtavlan hålles grön
så syner ej kan stiga oss åt pannan
och måla vår förväntan alltför skön.
Från himlen, sägs det, kommer mannan.
Det stämmer kanske. Låt oss be en bön
men nöja oss om sanningen är annan.
322
Hur bordets furudoft väcks upp av solen,
hur marmeladen fröjdar med sin glans
av guld. Jag flyttar blicken ingenstans
den glider över bilden av violen,
akvariet som susar bakom stolen
där slöjstjärtarna leker fram sin dans
- en fröjd som aldrig av en mänska vanns?
- Jag gillar hennes ben, den snäva kjolen,
...jag kliver över stängslet kring min frid.
Nå vem hon är, det spelar noll teater.
En man är ändå samme man all tid,
i samma inbillning och samma later.
Hon sitter ingalunda här bredvid.
Jag suckar lätt och skivar två tomater.
323
Kan dikter lysa såsom ögon brinner.
Rödhakespindeln hänger i sin tråd
och den är svalare. Det är en bråd
grå vintermorgon. Också katten spinner.
Själv vet jag inte säkert om jag hinner
med vad jag skall. Det blir väl alltid råd
och krävs väl knappast några hjältedåd.
Jag klär mig hastigt medan klockan rinner
för mina ögon hos señor Dalí.
Går ut. Ser villor skjuta sina gula
trägavlar upp bland äppelträden i
sin bortovaro stadda, tunna, fula
imitationer kvarstår. Var är ni
o gudar? Jag är människa - en smula.
324
Med åren kommer avvaktan och vana.
När städers tempel störtar in gör man
nog klokt gå undan och se tiden an
Må andra djupt i världens minspel spana.
Moralen då, vars lilla fjärilsbana
förirrar sig i blicken? Likadan
är livets mening nu till slut, vem kan
i detta virrvarr någon mening ana.
Små ödlor irrar kring i grå ruiner.
Kring sanningskällan virvlar gröna blad.
Det skymmer medan solen ännu skiner.
Vem bygger åter upp vår stolta stad?
Försök att frälsa världen med doktriner!
I livets bok raderas varje rad.
325
En enda natt när jag vid hyllans fot
har tagit ett glas risbrännvin för mycket,
då fattar jag för varje mänska tycke
och sluter dem i famnen min till bot
för all min skuld som nykter idiot
jag påhängt mig likt ett förfärligt smycke -
Är livet ett dramatiskt kammarstycke
vars huvudroll är bara min? Fan tro't.
Jag har min plats i världshistorien
och månen lyser över den. Poeten
Tu Fu blir plötsligt väckt av månen, den
är också lysande. Så klart förveten
går jag nu ut och ser på månen, vän
till mig och ljus för hela mänskligheten.
326
Den guden nödgas inte du betrakta
som står där högt på muren med sitt lod;
så illa prövas inte någons mod,
behöver ingen människa sig akta.
Till vardags står han där, att ständigt vakta
...moralen, kanske? Styrelsens metod?
Vår flykt från friheten? Någon klenod
vi inte känner, likväl nalkas sakta?
Med våra städer är det illa ställt.
Iskall är blåsten. Bräcklig är moralen
liksom är allt. Vem skördar ärans fält,
vem väljer något bland de skilda valen
som bjuds som om det något verkligt gällt,
förutom någon horskock, dyr och galen.
327
I ljuset över människans struktur,
att tända kosmiskt klar, demonisera
i kabbalareträttens ljus, med mera,
där vilar tunneln vi skall ta oss ur.
För landsflykt är naturens ordning mur
och skådeplats som ständigt vill tendera
att själens längtan splittra och halvera:
"till häften människa, till häften djur".
Du är min landslykt och min kropp förvisad
till din, och där slår offerelden upp.
Så vare köttets lust bedrägligt prisad.
Men granska kärleken i tvivlets lupp
och näringsfattigt är din själ bespisad
och fångad jag som i en Laokoongrupp.
328
Också i stumma ögonblick förstår
jag en sumerisk klagan. Ständigt bladen
historiens, vänds upp av Gud, som spaden
all skiten vänder, träget, år från år.
Jag ser dig sedan, när du sakta går
liksom en vålnad längs den långa raden
av lyktor, lämnar allt och flyr ur staden
som ögat utryms av en ensam tår.
Ditt kluvna ansikte har solen sett
och månen känt din lust: en hemlig skugga.
För svårt var allt, för mycket alltför lätt.
Ett regn av kommatecken börjar dugga.
Det rena språket hävdar än din rätt
och renhet fastän tiderna är njugga.
329
På andra sidan finns det alltid liv
och det är kort som skalbaggars. Att minnas
från olika stationer: ögonblick, och finnas
på denna sidan till i ljusa tidsfördriv
bland gula blomblad, lycklig och passiv
är nog för detta ögonblick. Besinnas
må sedan mörkren varav vi skall hinnas:
är huden full av fjärilar? Så skriv.
Allt föds och allt förfaller. Allt går runt.
En oaptitlighet som bäst är livet,
så tycks det mig. Jag finner mig ha tunt
motiv för livet, som, vem vet, är drivet
helt oresonligt framåt likväl; sunt
med fjärilshud, kanske? Så blev det skrivet.
330
En måne hänger jämt i björkens krona;
vad gör den där? En klarhet rör ditt hår
och liv och död förblandas där vi går
och här ser skymningsljuset varmt förtona.
Geometrin, så tänker jag, kan skona
mitt sinne. Vilken människa förmår
en sådan lisa? Kanske Kristi sår
och grymma död som lär all synd försona?
Nog längtar man till det som sist förlikar
en med sitt liv, sin död och allt begär.
Jag tänker på en annan plågas spikar.
Jag tänker mig att sådant fäste bär
det ljusa på det mörkas vägg. Predikar?
Å nej! Men kanske nån förstår det här.
331
Jag reser mig ur bädden, upp från oss.
Jag hörde rop från dig. De kom ur kvällen
här utanför, liksom från skilda ställen
som från sin kända omgivning ryckts loss.
Det var väl bara inbillning förstås.
Nog känner vi varandras uppehällen.
Så sätter jag mig åter ner på fällen.
Får lust att röka, så jag tar ett bloss.
Säg, var har djuren dricksplats? frågar du
och ler finurligt. Jaså, bör man veta?
Så ser jag plötsligt: va, du sover ju!
Nå, i din sömn får faktiskt själv du leta!
Så kan jag känna dina rop ännu:
en hemlig glädje! Där kan djuren beta.
332
Vad är nu denna stad? En dikt som dör.
Kvarter och skeppsvarv ligger övergivna.
Berättelserna? De är sönderskrivna
till fluffigt pappersludd som ingen stör.
Du ser ett ansikte här utanför
din port. Den säger: "Jag, din främling blivna,
jag väntar dig i allt det sammandrivna
i denna lätta vind vi båda hör.
Det är en morgondag som för miljoner
och än miljoner sedan sjönk i jord.
Och nedåt, genom tidens alla zoner
kan jag, din Enda, leda dig med ord,
beledsagad av vindens tystnadstoner.
Så sätt dig ned att skriva vid ditt bord."
333
Se putsat som en lampa ligger Spånga
daguerrotypiskt stilla under skyn
som rör sig långsamt bakåt för min syn.
Som bibelverser kan jag se de många
Solhemsvillorna ställa sig i långa
och raka rader. Förklaringar, förtyn
är fjärran här. Guds stränga ögonbryn
förjagar dem! Hans ord kan ingen fånga
i människors. De talar mycket stilla
i allt vi ser. Så tycks det mig ibland.
Vem vet? Det är ju möjligen en villa
det med. Och ned mot himlens rand
drar himlen sakta hem. Vad vill mig illa,
vad vill mig väl i alltets kyss och tand.
334
Jag blickar mot förrevolutionärt
och länge svunnet Petersburg tillbaka.
Det liv jag lever tycks mig bara skaka
på axlarna åt allt: vad är det värt.
Den eld man odlat och det hopp man närt
tycks inte mera angelägna att bevaka
och inte finns här mycket att försaka
nu längre. Redan är allting förtärt.
Så är det lätt att åldras. Livet mister
sitt allvar, förefaller önska att bli kvitt
sig självt. Nå framtiden må vara bister,
vad rör det mig. Problemet, det är ditt,
som än är ung. Mitt gamla hjärta brister
nog ingalunda. Det är nöjd med sitt.
335
Men vi azteker vet bestämt att världen
inte kan räddas. Femte solen ser
vi nu i bleka skyltfönster gå ner
så sakta våra grymma offer bär den.
Så färgas solnedgången här, den
är röd av människornas blod och ter
sig obestämd och lockande. Vad sker
när fåglar lyfter till den sista färden.
Så skall vi alla lämna världens träd
och slukas upp av ljusets sista dimma.
Det lugna mörkret nalkas sakta. Späd
och stilla redan ser vi världens strimma.
På fälten vissnar människornas säd.
Säg, skall den resas i vår sista timma?
336
Ibland kan livet häftigt flamma till.
Från kaktuslövet faller kåpan. Åren
vi fruktade som mytens gudar får en
betydelse som bär dem dit vi icke vill.
Nog kan du ta en lugnande pastill.
men vi azteker vet att ingen går en
försiktig väg förbi de sista såren
och dödens häftigt vidgade pupill.
Vem lovar dig att livet ska bli lätt.
Försök att mörkrets färger övermåla
och ingenting i världens bild blir rätt.
Vad livet faktiskt är, det får man tåla.
Och snart nog sitter du i helvetet,
försöker minnas vid en cocacola.
337
I drömmen stryker jag med handen över
det våta sjögräset jag lyfter in
i båten. Gryning flimrar. Solen, stinn
av mörker blundar tungt och söver
så in mig i min dröm som jag behöver
till råds för jag vet inte vad. Så brinn,
du sol, i svärta. Men vad någonsin
kan jag väl nå i vilken klok manöver.
Jag ville finna vrede utanför
min tid och då i stjärnkartans signaler
vars röda toner då och då jag hör
gå upp. Menh lyckans slumpfinaler
i livet gav mig något, så jag bör
nog ändå klaga med rätt små versaler.
338
Nej, smycke är den inte just, lyriken,
förintas måste den och finnas till.
Som spindelhannen är den, slukas vill
den av sin hona, läsaren, kritiken.
Förutan galenskap blir jag besviken
på livet. Hämta mig ur världens spill,
och bryt med grymhet dagarnas sigill
som för mig gömt den sanna dödsmystiken...
Ja, och så vidare. Och landskap rinner
in över våra händer. Vilken dramatik.
Den skönhet jag vill dö för, säg, var finner
jag denna blomma, på min smärta rik?
Nåväl, det sägs att den som vågar vinner.
Man landar nog till slut som prydligt lik.
339
Här slutar ingen väg. Här varken
begynner eller upphör poesi.
Var finns det sten med linnedofter i
från småbutiken? Och vem virvlar arken
av frågor fyllda runtomkring i parken?
Här går jag med en enkel melodi.
i huvudet. En skugga går förbi
mig, kanske Död, den slutlige anarken.
Och bilar slungar sommarskuggor medan
jag ser dig för mig med en krans av dill.
nej inte är vår kärlek klanglös redan.
Den för oss ännu dit vi båda vill
och något skall nog bära framåt sedan
och ingen vet vad det ska bära till.
340
Säg har jag hela natten legat vid
din trappa. Kom och hjälp mig genast
och ge mig strax din tröst för den är lenast!
För jag är brännskadad av ord och tid.
Som svalorna de pladdrar - ge mig frid
och låt en dimmig tystnad lysa renast!
Tidigt är det. För mig är det som senast.
Min väderleksuppfattning, den är nog på glid.
Oj kärleken. Säg vem kan hålla reda
på den och vem har ork och lust och must.
Man slipper ändå alltför mycken leda.
Och ändå: orden för det här tycks just
förfelade! Så lindra nu min sveda
och hjälp mig hela liden textförlust.
341
I drömmen väntar jag på att din båt
skall återkomma. Vad finns nu hos livet
av glädje kvar. Så är det mesta skrivet,
mest bara skum är lämnat efteråt.
För Gudens ögon är man nog devot
och reciterar sina böner drivet;
nej inget tempel vittrar övergivet
men tvivel göms i skuggornas försåt.
Strateger segrar och besegras, alla
förbryllar oss så gott de alla kan.
från alla håll hörs långa fältrop skalla.
När blir envar sin egen upprorsman?
Mig själv till apati vill jag nu kalla.
Till slut är ingen sanning riktigt sann.
342
Nu överger oss också diktens hem.
Det är som att från kvällsmåltiden stiga
rätt obelåten upp och sedan tiga
förlägen utan att begripa vem
man skulle tala med, god dag, och skäm
sen ut oss allihop! Må damer niga
och herrar buga sig, låt sen oss viga
tillsamman hipp som happ med fart och kläm -
Säg inte kanske kanske nu, säg nej.
Så djävla hurtfrisk man till slut kan vara.
Knapp verkligt mörkret redan packar sig
kring våra ben. Jag säger därför bara:
rör om med kniv i natten. Tack för mig,
jag vaknar till en mer beständig mara.
343
Det enda som mig hotar i din dröm
är silverspegeln i din hand. Tillbaka
mot inget ner längs perspektiviskt raka
alléer skenar ögonblickens ström.
Min ungdoms trötta fönster ber mig: glöm
nu allt vad du har velat här bevaka.
I denna stad finns intet som kan skaka
den som med åldern blivit mindre öm.
Ett örtmysterium har blött för våra pilar.
Din kyskhets fågel var heraldrisk grann.
Med slutna ögon ser jag den och vilar.
Den tomhet som jag fruktat nyss försvann
i morgonljuset här som sedan silar
i hjärtat in där förr min låga brann.
344
Oftare borde allt Guds landsflykt bli
för vår begrundan föremål och fråga.
Säg kanske tvivlar han på sin förmåga?
Han går sitt eget främlingsbröd förbi.
Ur vattnen stiger natt. Djupt inuti
flyr drömmens ekon och passionens låga
och smärtsamt utdragna rop: varje plåga
skall vända till sin källa åter som ett skri.
Låt skugga gro. Låt milda böner såga
i dina kalla ben. Hör vindens melodi
och späk dig lugn i din privata yoga.
I ögons, läppars exercitier kan vi
tillsammans kanske lära oss att våga
vår landsflykt se, och sanningen däri.
345
Din lampa kan du inte vara utan.
På böcker kastar den sitt vilda ljus.
Det är på havet. Vi hör stormens brus
och ser din knappa skepnad i kajutan.
Mot ingen hamn styr nu den lätta skutan.
Fördriv din ensamhet i sus och dus
tills poesi och annat ögongrus
har återbördat dig till första rutan.
Din sömn blir lång, som rymden hög
och rymlig. Ljuset finns där. Extinktionen
är inte fönsterlös och tiden trög
av oklarhet hos Gud, som anslår tonen
förhoppningsvis och kanske aldrig ljög,
unikt som säkert Någon på miljonen.
346
I sömnen hör jag vatten svalt och nära
och vart träd splittras i sin spegelbild.
Där är försvinnande belysning spilld
på ytan av ett djup som allt tycks bära.
Så finns väl därav någonting att lära?
Nej, natten nedanför min blick är skild
från all förståelse. En gryning, mild
och vaksam kommer nog ur månens skära
med doft av juni. Allt är oförstört.
Som barnen häpna ser vi något stort, en
ny dag i livet och ett land vi hört
skall finnas, verkligheten, öppnar porten,
försvinner i ett större ljus, berört
av Natt: den omslutande, sista orten.
347
Som havets pelare bär upp allt ljus,
så doftar solen starkt i sunnanvinden
där bergens diskonturer väntar in den
försvunna bilden av ett väldigt hus:
mental är denna väderlek. I grus
och aska världen fallen. Öppna grinden
ut till en sommardröm! För den är din, den
skall alltid leva som ett stilla rus.
Som ljuset ändå genomtränger sten
och bergen skuggar morgonljuset redan
finns inget ord för stunden: den är sen.
Och den är alltid sen. Den blänker medan
din klocka slår och tanken flyr idén
du ständigt haft om vad som kommer sedan.
348
Lägg nu din hand till knivens vassa egg.
Försök att glömma bort ditt bittra öde.
För ingen människa är kall som snö, det
där vet du, gammalt är det som ditt skägg.
En höstkväll faller ljuset på din vägg.
Därute fryser vind och månljusflöde.
Så kan du säga till dig själv: din nöd är
tom! Upphöjd är du över världens drägg,'
minsann. Och ändå. Hög och mycket nära
förblir dock natten, oundvikligt din.
Här finns en fasa du har svårt att bära.
Och stunden hastar sig, går lugnt i spinn.
Demoner nynnar tyst till Någons ära
och Någon öppnar nu en dörr hit in.
349
Han förde samtal med sin egen skugga
Den var en skådespelare, betald
eländigt nog, av tomma tårar kvald
och ältade sin smärta som en tugga.
De dagar som nu följer blir allt njugga.
Man går mot livets skymning, aldrig vald
allt längre in. Ens livslust är just mald
till föga. Det är milt. Det börjar dugga.
Kvar finns nog grämelsen, bekanta
fadäser, tillkortakommanden, vad mer.
Det var just föga mening i att ranta
omkring på denna småplanet. Allt sker
förgäves. Ännu kan en kärleksplanta
gro upp till något stolt. Vi ber, vi ber.
350
Vad skulle då Theokritos och Schlegel
ha sagt, likt någon på ditt stamkafé.
Vad är det för ett solljus du kan se
och se dig själv i; någon dunkel spegel?
Så tala ut. Så hissa gommens segel
att fladdra stolt. Då vill man bara le,
du är passé. Så drick ditt starka te
och håll dig lugn. Det är en nyttig regel.
Poetlivsdikten är en dyr rubin.
Den blänker knappt i ljus från månens skära.
Den är väl alltid något: ironin.
Den är väl alltid något fint att bära
liksom den månen lyser ljus och fin
likt något man i hoppet kommer nära.
351
Nej, inte räddar mig att minnas Rom.
Jag kom för sent till Neros stora bränder.
Min fackla ryker än, och vad den tänder
så är det inte någonstädes eldens blom.
Och röken driver in i hjärtat, tom
på mening viskar den om brand och länder,
om hav, om år och liv, om vind som vänder,
om ingenting och alltings sista dom.
Det spelar inte längre någon roll.
Och röken driver i ditt tomma hjärta
där skuggor irrar bort åt alla håll.
Begäret jagar dem, begärets bjärta
och tomma bilder bortom all kontroll,
dit husen störtar i en slutlig smärta.
352
Nej, föreslå mig inte världens städer.
Där är vi främlingar och ingenting.
Som gator tuggar sönder oss! Omkring
oss vänder man sig bort i vackert väder.
Vår dikt är bunden i ett känsligt läder.
De orden har väl ännu något sting.
Här utanför är bara mörkrets ring
och köldens vind, passionens spända fjäder.
Vad rör oss hellenismens nekropoler
och världshistoriens bekanta ström.
inunder tänkta himlars hyperboler.
Det bor ett rus inom oss. Ingen töm
att styra besten med. Som aerosoler
i vinden här: en otydd mördardröm.
353
Så reste du dig nu en minnesvård
och över sjön gick vind liksom en galen
och märkligt trogen hund. När bjöds dig valen
av hur du vände åter till din gård.
Så finns det öar, strider, minnen, hård
är vinden, svåra är de glömda kvalen
som du har genomlidit. Blåser sval en
helt annan vind till slut ett mollackord?
Du hör den vinden, kanske. Lövverk frasar
i natten. Mörka ögon säger lugnt adjö
till livet under tystnad, steg som hasar
sig inåt i materien, ett rö
av bara ingenting som söndertrasar
blott ingenting. Där inne ska vi dö.
354
Vad säger texten. Tycks förvisso tala.
Den säger: det är svalt. Du har sett nog.
Du levde nog ett liv, du grät och log
och dagar drog förbi dig heta, svala.
Nu styr du ut din båt från strandens kala
och tomma hällar. Det var där du dog
och världen svann dig som ett fågelflog
ett ögonblick då himlen tycktes dala.
Ja, döden var det. Människor besvär den
men verkan av besvärjelser är tunn.
Så är just fallet över hela världen.
Snart sinad just är mänskodrömmens brunn.
Mot ingenstans går nu den sista färden.
Hur nött är myntet i den dödes mun.
355
Någonting förde mig, i tystnad fälld,
från någonstans, nu är det mitt i natten
som inte fallit såsom regnens vatten.
I fönstren brnner chiffer som en eld.
Vår livsdag lämnar åter livets gäld,
vi lägger av oss tiden här så att en
helt annan tid kan börja. Nu har skatten
betalts och dödsbiljetten är beställd.
Vad hör vi för ett egendomligt rop
som höjts liksom med sammanbitna tänder?
Här pågår ett slags död, ett ångestdop.
Och månen lyser över nattens länder.
Med galna ögon förs vi ned i dödens grop
där livets lyckosvindel återvänder.
357
I drömmen kom jag till en okänd ort
på spaning efter enda vännen, hunden
som vid mitt helgonnamn stått tyst och bunden;
försvunnen än, fast överallt jag sport!
Så gick jag nu mot främlingshusets port.
Steg in, stod frusen genast och för stunden
vid trappräcksslutets tass. I ögonblunden
förstod jag hisnande vad någon gjort -
Sen var det väck. Jag ville inte gärna
ha åter kunskapen för en minut.
Befann mig i en jättelik cistern. - A-
...symtotiskt vreds en spegel i dess slut.
I spegelns mitt förblev en liten stjärna
vars ljus, jag vet det, aldrig skall dö ut.
358
Jag kommer med den hemligheten att
det finns en vänskap synnerlig för hösten,
ett sken, som darrande i mannabrösten
församlar oss till hemlighet och natt.
Det drar väl inte särskilt måga watt.
Förblir ändå den verkningsfulla trösten,
det enda hoppet och den enda rösten,
min sanna bibel och min andeskatt.
Det är väl bara det jag vill förtälja.
Jag kommer med en enda hemlighet.
Ett sakrament att eftertänksamt svälja,
en tyst idé, något jag inte vet.
- Men vilka är vi? - Ni får själva välja
er envars katakombidentitet.
C. MEDITATIVA ETYDER
1
En preussisk dotter av god familj
älskar hammarklaversonaten, hatar
Hitler med okuvligt brinnande fanatism
Goebbels har observerat hennes skönhet
och den gör honom inte väl till mods
Hon läser der Angriff regelbundet
såsom i riksdagshusets eldsken
Sedermera faller äntligen Berlin
och gatan utanför hennes lägenhet
är sållad av stupade rödarmister
och hitlerungdom med saliga leenden
och söndertrasade kroppar
Major Sergej Timofejevitj Sidorenko
som gick i spetsen för sin straffbataljon
med tapperhet skön som Stalins kärlek
sitter bredvid henne på sängen, gömmer
sitt ansikte i händerna, förtvivlad
Inom ett par timmar gifter han sig
med en preussisk dotter av god familj
Och hon är vackrare än Dresdens eldsken
2
Här börjar
Stockholm, drömmen,
Vasastaden i synnerhet, mot
öster, möjlighetens väder-
sträck för sångernas exil, som
börjar
två hundra meter längre fram
där världshistoren blir gradvis aktuell
och gatornas breda framtidsperspektiv
närmar sig mannen i ensamhetens rätt
med kvinnors erotiska sorgsenhet
och tillfredsställande skugga
Det är som en gatuservering
Jag
öppnar då mina ögon mot
den polska prickskyttens leende
djupt i det okända rummet bakom
just det fönster som tillfälligt blänker, nu
har hon flyttat till rummet intill, jag
har försvunnit ur kärlekens
meningsfulla sammanhang
Jag blev född
allt
närmare Karlavägens början
Har förlorat intresset för gatufrid, hon
förlorade sin man
Kamrat
Rokossovskij sitter vid
bordet bredvid, i skrynklig
kavaj, med
de utsökt läderbehandskade uttrycksmedlen
knutna, andas
ansträngt, obruten... som
vore
Någon
blind och döv
betraktar han ännu den intakta pizzan,
muttrar för den lätta vinden
"Det Var En Tjusig Tid På Många Sätt"
3
Se vart det bär och tvär-
nita, precis på stup-
kanten, blick
stilla
Ett nästan
mänskligt
krucifix
Kyrkan är utom synhåll
4
Jag har vaknat, obehagligt
mätt, min
kropp är tung av gjutjärn, ungefär, det
är sådär med diabetes
Var är de utsökt skira känslorna
Jag blundar, men ser ingen
bild, och farsan
är i himmelen
förhoppningsvis, var fick jag
det ifrån, Gud
snarkar
Någonstans o någonstans, en
natt vid Hellesponten
eller nåt
Man borde läsa fadervår
men kan den inte utantill
Nu blir det en kopp kaffe
5
Ortonymt, såsom lyriken
bjuder, meddelas här om
Kvinnans tjusning: den
försvinner; allt som blir kvar
Är det sneeeeeda i tambur-
miljöerna på Östermalm
6
Det var precis som Photoshop,
jag menar Nu
Här förekom egentligen
ett samtal utan två personer
Då blev det klocka i ett annat rum
Och du frågade, men varför
är vi inte ännu mer än SÅ
definitiva; ungefär som fåglar
Tja, säg det; men som jag
dirigerar ögonskugga!
På gården många många parsec utanför blev
stenar av en alltför sedangrå exakthet inte
stenar
Ja inte heller det; direkt
Det hörde inte heller hit, det
bara
blev; med ett sonatiskt bildsteg
Nu väntar jag på spelarskarans mycket inga kommentarer
7
Jag var väl lite nedstämd, klockan
visste inte riktigt när
Då sa väggen till
mig att låta tankarna flyta på
tankarna, de har väl sin poäng
och sådär; jag menar grådager
Ryck upp sej ur tristessen, va
Bliv till!
Och tankarna får bilder, gårdar
i kärlekens underliga sken –
8
Det är ett andetag med stilla
rörelser i Stockholms fönster
Den lätta vinden
återkommer när som helst
Ett fåtal ensamma män
strör ut sina namn på trottoarerna
Som flyttar de skönare kvinnorna bort
mot motortrafikens avståndsdån
Det ögonblicket expanderar
i riktning mot verkligheten
Där ryktet går
att Någon uppstått hitom regn
Som nalkas oupphörligt
utan att någonsin hinna fram
Men där aftonen till slut har fallit skym-
tar gårdar i en okänd tonart –
9
Poesien är som Månen
Helt onödig
Men visst är den fin
10
En våg av oskuld sammanfaller med stöld
och speglar i avsedd tid det förvirrande landskapet
Träd på vandring
vet vad Gud
menar med sin existens
Tystnad är varje människas egendom
11
Jag ser ett starkt rum
av medvetslöshet
uppfylla dina svala hårslingor
Här inlöser sig ett
ögonblick i gudomens helt
nerkonstruerade brottstycke
Darrar som en pil
just när den träffar luftens
ovedersägliga tangent
En häftig vrede famlar
sig bort mellan universitetens
bänkar av egentlighet
Dagens nödlidande språkbruk
avbildar
livets oupphörligt stillaringande signal
12
En fläkt av det som kallas
frånvaro drar genom rummen
På avstånd susar den interna
väderlekens enigmatiska toaletter
Jag vacklar otrogen bort ur
verklighetsmanöverns ödehus
Reda ord förklarar sig i grönska
genom oförutsägbar substitution
Stundlös är nådens förgörelserika
parkirrgång ingalunda inte
13
I tanken sker ett närmande mellan
ljus och en rosa strimma
Jag bringar hennes trädgård
exposition i välberäknad ensamhet
Som granar står bedrövelse
rak i det döende medvetandet
Nattens omöjliga pendel hänger
stilla redan i denna förestående minut
Det finns också en himmel någonstans,
det ryktet går mellan ögonblickets fåglar
Ögonblicket, säger jag
14
Det speglar mig
Men där är hon ju,
leende
som
städerna längs
gatan
Gatangatangatangatan
allt närmare ett möjligt torg
med poppelverk och hastigt solsken
Hon säger
Undergång Är Ett Sånt Vackert Ord
Jag svarar
inte
Och väderleken upphör kring en utmärkt pizzeria
15
Över stundens landskap drar en vind
av våldsamt oberende
Husens svarta fönster
ser
– utan återvändo
Jag befinner mig i samklang med de spridda broarna
Skogar stadda på grafik mot norr
erinrar dödens kikarsiktes fjärrande vråk
av tystnad
om samhällspolitikens
rena perspektiv, där klockor av extern förtvivlan
blottar sina inre stråk av feminin bedräglighet
Besvikelse är Herrens ord
men det har ingen väderhaftigt kartografisk relevans
för ensamhetens energier i sitt
ett och samma bildspels upprätthållande i form av Natt
Den tiden kommer stundom
Det rummet färdas inåt genom broklangen
och bildar katedralsutrymme bortom mitt aparta blod
16
Vem undrar sitt namn i Gryningen, denna stafett
i sändarezon mellan vänster och ofönster, mitt
I egen vidrörelse, höft i förfärans nåd, utblottad
tomhet, just det: sorgen är möjlig, döden bra
Natten återvänder därför till ett ändå enbart
moment i detta hem när aftonvaro destruerar
Rutan som vandrar från källartoppar till maneter
i handledens ofattbara brunn av stagnerad lust,
Nedankorridorer! ensamheten exponeras blixt
hitom blixt, hon uppslår ögonen till Sådan Fallos
17
Jag sitter i min säng, funderar
över hembegreppet
Ja och så blir himmelsgrå
tid: tidig
ungdom och så där, spiraler
mot en obeaktad stadsdel
som en gång sträckte sig längs Hälsingegatan
Till gården öppnas minnesluckor
En vårdad ekosamling hör till sena mandomsår
Värmeelementet som slog gnistor!
och satte mig i spinn längs garderoberna
Tystnaden? Här kommer den
Barnen står i ring kring
portvakten som ligger livlös fram-
stupa
Bredvid kroppen:
skärvor av en liten blå Måne
18
Osannolikt är Stockholmsbildens namn
i ensamvarons ögonblick
där intet för de sällsynt lugna kvinnorna förbi
Söderlingvistikens verb som går i fatt
de mäktiga statyerna vid alla parkers dröm
och dalar upp
som spegelark nedom
det halvmedvetna folkets fönsterliga åtbörder
Så är man en osynt, bara
det därför inte händer något särskilt
Men i härfjärran växlar tankspriddhetens
fjärdar under molnens gränser, just
så
förblir
ens hem vid alla kända barndomsgårdar
över nästan hela Vasastan
beläget
cirka fyra trappor upp, ja redan där,
I den antydda vindens bleka namn och närhet
19
Det spelar inget torg vad det betyder,
ty
den framtida sångens asyntax
Mot anleten på stadens fond
av fenomenighet
och grånande kravaller
Mellan dina ögon, idiot
20
Ensamhetens parkeringsplats
utanför mitt fönster
stående i återkomst,
återkomst, ett
vackert infall, dröjande
Det är en regntung dag
där färger nalkas i konstanta glimtar
Jag är bosatt i ett annat Järfälla
Även där går pendeltågen tyst förbi
21
Ensamhet
tappar / söker sitt
namn, livets
mening
snappar
vi stundom på Torsgatan
22
Linan sträcks
i kärlekens tvekande grönska
Skuggan byter fot
Våga bara
ett enda andetag upp
till dans på ditt ögas solfjäder,
Lustigt
levande
död, halvvägs
ner
i den oåtkomliga dammen
23
Du lämnar min tanke
som ett möjligt
rum,
det äger rum på gatan,
och nalkas med
vaggande svärta, på en höft
besannad i gemensam
skugga, dina båda
Världsbrus! det
sker vår tystnad växelströmt
Jag binder mina tankar vid dig,
Anima,
fallen av stad,
vars ögon speglar väderlekens fågel, så
en gång ingen, att känslan, härmed
dubbelt antydd,
som en vind av närhet,
kvinnligt vunnen ur en fjärran busshållplats,
kärlek måste ingen kalla den,
blir till som en möjlighet vi aldrig nämner
24
I dig är
ingenting, relativistiskt
Du tänder ej en
obetydligt
påtänkt cigarrett, men
ler och säger att det är så där med drömmar
I dig är stadens
väsen, dina
vänstert
mörka ögonbryn
kungör en vindlös avdrift
i taksprångens hastigt förtätade arkitektur
Vad upphör i denna samtidighet
Således är det min tystnad, varom
jag inte önskar tala,
som uppstår mellan dig och
gatorna
utanför vårt fönstertal, som två
gånger, våra, en gång, ingen, bar mitt namn
genom det förgångnas tunnelbana
Med vilken sorgsen ofullbordan i den här kon-
texten ankom jag till detta osanna möte
Befolkningen höjer inte sina blickar omkring oss
men därför vänder du mig skuggan till
och nalkas i det härmed antydda försvinnandet
25
Armod är min dagsresas mål
där jag sov
Flicka, du som
ingalunda
finns, mot
dig
står alla lägenhet öppna
Det minns jag redan i drömmens morgon
I natt är stadsdelen inte här
och dagarnas antal motsvarar fönstrens
på ett likartat svindlande ungefär
Ensamhetens annorlunda särskilt
vindrika
trapphus omger mitt sådana tomrum
Anima, du som
inte är här, för
din
skull bor jag ingen annanstans
Det visste jag redan i tunnelbanan
26
Jag bugar mig svart
och säger God
Dag till den målade flickan som
starkt
gick förbi, det
var en mången tid på inga sätt
med en hand på den klargula stuprännan
27
Jag är mångas hus; ni hör röster
vars ärende smidigt dör i besläktad tystnad
Satserna lämnar senhetens nöje
som platserna vandrar mot de högre stånden
där Flickan bjuder sociala tjänster
Parker lämnar din blick som en lugn applåd
Vi älskar varandra
men utelämnar verbet
Ingen är varför,
någon vet hur
Stadshagen äger visuell kultur, jag
avverkar nu balettkåren
som inte innehåller andra män
och de har inga ansikten
Det har inte heller vi som delar namn
med ensamhetens psykotiska tillstånd
Det utrymmer ingens samtal med sig själv
28
En tankspridd sommardag i Väderessingens periferi
Nalkas ensamheten oupphörligt som ett flyktigt verb
ur källargnistan i en önskad kvinnas ögonlabyrint
som timar bort i händelser omkring Vår Frus porträtt
Det läste ni ur mellanrummet inom tidsinkonsekvensen
Upprepas därför inte någon annan fråga bortom skuggan
av mig, som skyndar gatan vidare i lätt förvåning?
Hon vinkar sidledes om fönsterkorset i en mörklagd blick
29
Sportsyster, du
följer mig vid handen som
sakta
stryker
likt
sunnan
vånda av svunnen mandom
längs
ingen andra person i ungefär samma tempo
30
O samtidighetens husfasad
Bryter upp den sammanhängande
natten i ett fantastiskt ögonblick av tystnad
Fråga mig inte vad det betydde
för nu vill jag tränga in i dig
Och stänga dörren
bakåt
NEDÅT inåt UTÅT
hemåt i min egen-
domligt
nertystade lägenhet
Där minnet fördröjer ett sedermera dis: det
är så dina ögon förefaller mig om natten
31
Här är slutet. jag
har hittat in
Rummen är nära
där Jag har tittat ut
I skymningen bildar människornas ögon
solitär
teori för nattens utveckling
mot samhällsäktenskapets sannolika våg
mot drömmens förlamande sändarmast
vars hädanfärd
frångår en närbelägen framtid
Jag har väntat den
och ryktet var falskt
Musiken upphör; där
finns många träd
Det finns inga ord
Jag har räknat dem
Jag har knullat dig
och vrider nu din fredsbevarande bild
tillbaka mot den obefintliga stationen
Jag har spelat en roll
och tonen var sann
Jag har studerat verbens
mörker för att
se
vad som återstod
i banorna efter stadens tillblivelse
som begrepp i ett sammanhang vi inte känner, jag
har dött
Jag har studerat mörkrets väsen i er frånvaro
för att inte bryta min ensamhet, vi
skiljer oss Något från varandras
strand
Det finns bara En
Ingen ser vem jag är
när jag har lämnat det offentliga rummet
Tågen är framme till sist
Skuggor sorlar på minnets perronger
Nederlaget var sant
Vi sprider oss i turistisk tystnad
som vind fläktar bort över parkdammarna
Ingen
kom hem
Men Någon är det jag ser
när jag betraktar mig i fönstrets återstod
32
DING! människorna gäspar sig upp
ur sina sängars frestelsemystik
Kvinnor sträcker sig mot bibelbak,
män mot stadens ekonomiska kompasser
Mjuka trottoarer rullas ned
mot värdestormens nödsignal,
Hopen Av polär besatthet trissar upp
sitt Ur till morgondans och politik
På katedralens spira tronar glad
Den Helige Andes vindflöjel
33
Jag öppnar en lucka mot världens
norrmalmstorg
I den riksomfattande gryningen
Jag säljer remsor av
historia
rivna som Barnets hackande gråt
ur hypotesernas outtalade vanart
av gymnastik
Vackra kvinnor slungas lesbiskt i komfort
Det är i ungdomen, jag har någonstans en kumpan
med ambitioner att skapa
"ett centrum för folklig kultur"
Vem är du? Namnets
undertext hör liksom verben inte
hit;
slingor
av en dylik ofullbordan
inleder varje annat ord kontinuerligt
med ett andetag hämtat från överdrivet
regniga parker där fruktbara steg av erotisk
tystnad
har försvunnit som en ensamt gestaltad identitet, så
glömskt
genererar tiden sin egen av-
drift mot vår avlägset bestämmande passion
Så är det inte heller
Vi sjunker ner i det där
Vi misslyckades; härom
talar inte något avsides tid-
ningspapper
Lågt
Mitt i en särskild vindfläkt
på glid
mot en annan svårmodig tillfällighet
34
Grå er tomma dag med all vår mättnad
men djupast ner i världen glimmar natt
av kyrka, brånad, hopp och dopamin
Viloreceptorer blommar överallt
i Stockholms undanskymda parker
35
O satsa din hustru på sanningens
tredjefemma av några få men desto
vimåstevaramyckettydligare sonatissor
etecetera som spetsar in sig på senare tid
Våga inte då
vada fugastolt i tömt kaninkoppel
hem till erotikens pånyttända brasa
med mindre det plantas
i å och bananer
till babyklass ett komma fel syrfälle
ifråga om vår relation till yster väderlek
36
Ytan
Vi måste
alla
dit
Att vara ensam i sitt spår
av infinit betydenhet
Jag spelar en roll på ett högre
plan av talrik himmel ajournerad
till nåna såna nära sära stratosfäröar i Palestrinas
vård nånstans på mittens rika sjö pladask va
Vem trår en å till marekandelabriskt efterspel,
ty då är klockan Ä i 12
Hur blev nu detta sammanhängande
Så vill jag ännu en gång åter-
komma till detta: att
barn är, öh, sociala varelser
Murkret har inte övervunnit unklet
Herren heter Googolplex
Du menar
Att göra upp med elden, det
är vågornas affinitet med lågornas
affinitet med lådornas affinitet
med vådorna därav affinitivt
som attan oaktat syntaxen relaterat
till sig självt, om någonting; sådärja
Vad var det nu som fan vi skulle måsta
Det spelar ingen jävla roll på salig Månens utstruktur
37
Så åter
en slinga
av allt
ljus
Att leva
trots
det, så
och ännu en dag av natt, bort-
sett från det sexuella
Så ändå en sommar
i vind-
löshet, vars
stokastiska vändor i trädens lindrika lövverk leder
den Ensamme till själva Ensamhetens enda
palatsfasad, ett världs-
omfattande försvar: genetiskt fönster
där tiden ryms, kamrat
Stalins ansikte vill visa sig i nästa ögonblick
och låta sin humor överskugga massorna som piprök
38
O kärleksnatt, vi
skall ej i morgon
mötas
och sedan aldrig
mer
hitta ner
till oss själva
som överskrider cirrus
Jag sätter mitt ord
i virvelblickens trappa
Och stiger upp till sammanbrott
Radar undan ditt rop mot en lysande fallskärm
39
Blondinen disponerades av
far, hon gav mig sprutor
Det var binärt,
såsom idéer fläktar från materien
Skalets frukt är läsarens beskaffenhet
Ah, bokhyllorna! de löste upp mig
till en idé vid samtalsfronten mellan Då och När,
analog med språkets underliga yta
40
Det
känns inte, finns inte
Det är som vinden, vet
ingenting
Om att det är ingenting
särskilt utom räckhåll
för ögonblickets tveksamme aktör
i denna bleka väderlek
hitom
samtidigt lika frånahanda stadsdån
Om att det är jag som säger det
Om att det är en gård här
med underliga fönster
Svarta av inga andra människors drömmar
41
Det är i portmörker: ljus, det
speglas: går
över gatan, i går, nej, lagom
kamera; tidsstilla då, ungefärskap, släckt
med universums-
blicken genom en som omedvetet andas
fyra decennier tillbaka, ett typiskt
brevbärarfel
På hjärnans
långsamma
vågor
Och utanförsvämning
Och doft med ett särskilt eko
– på gränsundergång till Östermalm
Det kommer inte hemåt mer, säger
praktiskt taget ingenting
i vestibul till ärendet, okänt
på återväg mot
gårdshusets förbisedda plåtslageri, som
nästan ändå existerar just
i dag, i månads-
vända för en tillfällig stadsdel, avsändarens
Vem sa det där
Jag tror det var så här
:att
i motgång
på osannolikheten hos en lätt trottoar
glimtvis i fönsterkvasarernas bortrad
– och sedan finns här ingenstans
Men tystnaden fattar sig långt
när den är här
och man går vidare
in
i vaken-
gång, det fanns lägenheter
här, vi lever i ett närmast
Försvinnande moment
med doft av ett annorlunda eko
42
Maria, aaah, vad sådant slag
och nedertrafik
precis i närhetligheten
den stund som kommer går
,förtidligar; mig artar den på tyst
dånstad,
gårdsljus, ålderdomsbarn; ding
– allt flyr det hängande på nåd till idags hyp-
nagogt orienterade bortanförstans
I principalton; domliga nollmonologer;
– vad menar detta?
Det menar ingenting
Det blir vid liv och tidegärd elektriskt kyrk-
stopp,
DÅNG
Källarbrud, jag är på väg mot dig;
källarbrud, jag är på väg till dig!
43
En sommardag i Kvarteret –
Min granne, Satan, bjöd
in mig på lite
matjesill med kokt
nypotatis, gräddfil & gräslök,
och kavring med riktigt smör,
därtill en heineken,
sen blev det två till
& lite till, & jomenvisst, vi
hoppa' inte över hutterna
heller
(Aalborg Akvavit)
Vi pratade om grannsamverkan
Han sa då helt
plötsligt att jag vill ha en hyresrätt, men
det vill jag ju inte alls
Hoho, ta upp det med styrelsen!
sa Satan
Sen återkom vi, relativt
lugnt,
till det det där med grannsamverkan
Jag förklarade helt ärligt
att jag är inte så där överdrivet
intresserad av det där
köret, kratta Gunnar
Ekelöf Om hösten & sånt? eller vaddå
Jooooo, komigen nu
Ja vadårå
T ex gransamverkan juletid hoho, sa Satan
Särdeles humoristiskt
Sen gick vi hem till
mig för att
titta på morsans
akvareller och
försvann bland skuggorna; nåja,
Fullt
så
tomt
Brukar det faktiskt inte gå till på Kultursödermalm –
(Så vitt man vet!)
44
Och det var före mannaårens
återglans i sexuellt kamratskap,
Ett hus med obestämda våningar
på malplacerat schakt
Och rangordning
fick oss att tänka undan
Vi möttes i solidarisk
villervallla; någon tjänade Revolten
På torgen utanför, i miljardärsklass
var det tidvis, alltmera uppifrån tills ögonen tog slut
45
O Dikten är start i panikens Låga
hörn med optiskt ansopad vindstöt
och man kan ingenting att göra åt det
Esteten vilar i sin korpfåtölj,
hon slungar behagfullt sina knäveck om varandra
November kikar in ur fönsterkorsets Norr
46
Att man får ont i magen
av sej själv
Där känner Någon Gång igen sig
Det är mycket på den växlande
stodens trottoarer, de
vagt
små svarta gestalternas identitets-
hopp mellan kvinnornas bedrägligt trålande förakt
och trosförnimmelser av schizolog miljöbassäng
till samma återståenden förvisade
i klorsyntax av annorlunda stämpel
upphör vid en mur av Ingenstad
och det är bara början
47
Gamla låtar blir
som pepparkorn i nattens trädgård
Öh
Vad
var det nu jag skulle säga
48
Litet stackmoln
Det är en
trevlig tablett, man
lider inte av den, tvärtom
inställd; utlagd
på himmelens
evighetsklinik för psykiatrisk tvångsvård
49
Så var det aftonflöjten,
katolskt är ljuset med aromer
av lägenhetsupplösning under svängig sömn
Det kan bero på regnet,
svalt som en årstid av korsbetraktad suburbitet
och en hel del rutinmässig samvetsprövning
Tågen hänger inte särskilt noga samman,
den upphängdes namn är Ingen
Jag försöker övertyga mig själv
om att Jag är intet, Gud är allt, och
kräver av mig själv att detta lyckas; därför
denna verbala kolorit för
synestetisk väderlek med underskrift av Alexander Luria
Tobak är av värde även
Jag sluter mina ögon helt kort och med övervägt behag,
mitt leende är hämtat från Vår Tigande Fru
med erinran om ordlös
dogm i vila: serotoninreceptorbalans
spunnen ur bakgrundens oberoende stadsdel, denna
beständigt
och flerdimensionellt begagnade text
Paus tulpanar upp sig
Här startar ett kortvarigt innehåll som en ballong
50
I kaffet sjöng
en stöt av överlägsen fromhet
med sekvens: jag hör
glädjeklockans röda pingel att det finns
STUP under borgarklassens flabbande tonår, alltid
något posithivt
Vi måste lära känna natten, typ
I dag: en bonus
i form av lugn och sanning, legendariskt
bottenfri bassäng av Indien med retorik
där bara ordet "delvis" har betydelse
51
I bostadsrättsföreningens final
:den oväntade trappan
:verbets grodd i anagogisk obemärkthet
Jag har vänt mig bort från jaktens friska andetag
och vilar ut i ett sympatiskt döende
Det var stereo befriad från Cupido med pilotton
Nu blir det en kopp kaffe under Logos, klasslöst
och konstant, jag
syftar här på Roslagsvägens vackra brus
52
Kungsholmens grönska säger rosenkransen, sunnan
vänder oss i andetagens tunna mellanrum
sin charmiga profil
vars mönstertid har anlänt
kananaréiskt från ett obeaktat håll
av zenit och tillfällig beskaffenhet samt ex cathedra
i personligt oansvar, att ALLT
utom
semester
är bara fullständigt meningslöst
53
Det finns en mening, säger du, jag
lystrar då till fågelsträckens vågfunktioner
Så är kärleken Abstrakt Begrepp
Stockholms lätta skorstensrökar
saknar varje stöd
i beprövad vetenskap och erfarenhet
I gengäld blommar 50-talet
Vinden går i barndom
inte minst på hitsidan,
minnesapokryfens påart
Sa du att det finns en mening?
Vi möter stunden i
gemensamt ljus, det var
en tjusig tid på många sätt
54
Det är när kvällarna fälls jag
stiger framåt för min inre blink, utanför
mig själv och med alla tillämpligare paradoxer
i minne på det obestämdaste samt ägnar mig in
mot det förflutnas framtida nattsida, stadsdel
eller ej: det är försvinnande om nästa
ögonblick bildar oegentlig semantik, jag
förhåller mig allt närmare trafiksignalerna
55
Jag fäster blicken vid en fjärrpunkt
och går dit
Här finns märkliga
skulpturer utan återvändo
Jag fäster blicken vid en fjärrpunkt
och går dit
Parken här har ingen mening
eller sol
På serveringen
beställer jag en räksmörgås
56
Det är rörelse och vila på försök, en fråga ställd i
förväg; i Stallmästargårdens sneda snabbskott
avsätter redan vinden ett undantagsförhållande
gradvis efter levnadsloppets hastiga passage ur
visuell bekantskap: jag är taket, du min trädtopp
57
Jag vet en hund som
nalkas, den är ingenting för er
Jag har omsider
internaliserat Jakobsberg
Där vinterklingar varje
händelse av härlett rosenljus
58
Det börjar luta mot förvildat medium
och regnkvällarnas återkomst i sammanhang med dig
planterar vårt grannskap i speglat mönster, jag
vet bara inget nummer för en angränsad port
som riktat mot annorlunda ålder stiger
vidare i oförändrad närhet till en stundande förklaring
vars ögonblick av utebliven vind och försenad samfärdsel
lyser av en enda oavslutad stavelse som ingen kan förstå
59
Det är just nu vi lever
Varför kan inte världens ende Ledare
författa sin beständighet
och likt en övendrivet omedveten bortanvind
underteckna ögonblickets alla vita löv med ordet Sålunda
Det är just nu vi andas
utantill
vad ingenting betyder för ett sydligt moratorium
av oförståndig mellanart
och utan vidare förbindelse med Nådeskarans Högkvarter
Det är just där vi måste dricka natten
Sålunda skall Kärlekspositronen utvecklas ekliptiskt
i mellanrymden bakom existensens röda semikolon
Så tar väderleken slut
Därmed furneras äntligt Jungfrudomens
finala väsensgarderob med hemlig eftertanke och Synkristus
60
Perfektion! uppehålla sig
i ljushastighetens
gudomlighetsbekräftande stillhet
Det finns inget slut på det
Som undulaten i sin brur, den
kvittrar och kvittrar, ger sig
ALDRIG!
61
Yin och yang såg jag förenade i drömmen
Tänkte då på davis cup
62
Herren andas ut
Massorna
driver
förgängelsens
turbin
Herren andas in
Haschisch
presenterar oss
för ensamheten
63
I ensamhetens vinglas
tilldrar sig ett mörker
Månaden ropar i bakvänt ljus
På överdrivet avstånd
nalkas
dödens förnekade sommarfågel
Människornas enda stad
brinner genom tystnad
Vasaparken sjunker i ett vackert ord
Aldrig
upphör
andetagets stund
Men utanför
ditt sannolika rum
beträder
vår gemensamma himmel
Sanningens grånande bangård under tiden
64
Finalia,
du är mitt hjärtas rosenrot
Vad händer när ditt vänstra ögonbryn
förtärs av kartografisk eld
Järnvägsherrens fångar, mänskligheten,
odlar egna existensen i vår underjord
En lustig general är jag
på flykt mot ödets torptecken
Tunnelfågeln sjunger mitt begär
och blåser östanvinden vilse
65
Jag har en flickvän
djupt i världen, hennes
namn är Sakta Matt, hon
väntar i en spegels halvljus bortom köttet
och låter mig ta del i hennes andetag av nattmusik
som genomkorsar väderlekens onda städer
och utlöser en ständig svärm av
infinit bedräglighet och pendelstjärnfall
vars blinda signalering återkallar Stormens Herre
till den finala galenskapens hundsprång mot oss, en
försvunnenhet likt ordalydelser i hennes vida leende
Så genereras fruktbar skräck på vandring,
försåtligt danas tidens landskap i exakt förvandling,
denna verblöshet är ensam verklig,
denna sömn förblir i helighet vår tända vaka,
denna oåtkomlighet magnetiserar
min bleka död, av tystnader gestaltad
bakom stunderna som klingar inom sunnanvindens räckhåll
och kallar mig till oavbruten, esoterisk möda, sakta matt
66
Stänk av död
i folkvinden
Senare nu,
hon röker tystnad
Med städer
i ögonen. Natt
67
Med en suck tar jag mig för pannan
Det här är ingen
väderlek
Likriktad med sanningstystnad går ur dagen
färdlandskapet
genom smärtan i mitt vänstra öga
vidare mot väsensstjärnan Smäleks underliga nåd
i hjärtformatens polykosmos
Hej du skjutne morgontok, låt
döden
dala
genom dessa meningslösa ord
Det är mycket sunt
men sant
fast kanske ändå inte riktigt riktigt
Ty vanan har sitt sammanskott
i värdekartans åttondel
av Barndomsleende i världen
som glimtar lik en offensiv princip
men stavas GRAAL i Månens dyra anlete
Alltmedan jungfrudomen fnittrar i din garderob
68
Samhället
förfaller
Ligor av
onödigt
ställförsvävande, men
bråd
pleonasm, omognad har tagit över
intresset för det intermediära, det
katalytiskt arbiträra
mellanrummet efter medial
kontext, och
därefter varje ömsesatt humanitet
varicketill
du vare fostrad under efemär bejakelse
som
irrealt inte därför lättar Någon
Gud
finns, finns
inte
Man accepterar det begripliga men
inte under större protest: jaså inte
Och infinner sig under närmsta utmattning
Så har vi sett på detta: tillfälligheten
och vanvördnaden av Dessförrinnan
i det här med övergiven stadsmiljö,
det behöver inte då vara märkvärdigt,
det måste inte heller vara nödvändigt;
vad är det då för
särskild
mened med att leva just i natt?
– Att inte vara en bland alla andra
men inte heller vara ingen alls,
att hinna in i blicken
och hinna ut i dag,
att drömma, drömma, drömma ännu mer,
allt ljusare, allt längre ner
i världen, sin, där undergången ler
så svart man ser,
och framför allt att
avskaffa tunnelbanan,
komma hem för ett enda ögonblick, dö
– och lustigt svinga sig över spåren
69
Detta ögonblicks befolkning
samlas under stadens skugga
Jag har ibland förenats
med ett egendomlighetens kollektiv
men därom vet förträfflig vandel intet
Ordens grå begagnare
ber till den äldre bebyggelsens
evigt obetalde gud
utan att veta om det
Alla talar med varandra
om sin ensamhet
Vinterstränder tycker ingen om
Jag har ibland förvånats
av tapetmönster
där Ingens lugna andetag gestaltas
i en själva tidsutdräktens inkarnation
som utraderar människornas
fullkomligt andra ögon, vänder
mig utåtsiktad in mot ryggens fönster
och färgar väderlekens ljusa zon
i riktning med barmhärtig frånvaro
70
Mobilen plingar av brist,
sen är det tyst en stund,
sedan kommer hela rasket,
skriet från familjelivets vildmark
genljuder i ett psykiskt universum
av gapande tomhet, solitud
"Du Spelar Apa!!"
Människorna skär sig,
huset skiner av oenighet,
mobilen plingar av brist,
sen är det tyst en stund,
sedan kommer hela rasket,
skriet från familjelivets vildmark
genljuder i ett psykiskt universum
av gapande tomhet, solitud
"Du Spelar Apa!!"
Människorna skär sig,
huset skiner av oenighet,
man tappar sina ansikten, antastar
varandra med profetiskt långa stavar,
far kastar dottern i brasan,
hon kliver ut igen och begär tietusen i skadestånd,
ack vilken pinsam julafton! inför hela svenska folket,
det kan bli så där, om man inte tänker efter
före och så där, glömmer
Gud; livets oerhörda skönhet; är den
nog för Auschwitz och ett typiskt, helt
väsenslöst
jävla gräl, bara ett
av tietusen? ja det tål att tänka på
Men ärligt talat; jag bryr mig inte över hövan,
jag är så glad att jag är sinnessjuk;
tietusen är förresten ganska rimligt,
med tanke på
omständigheterna
och så där; jag dricker kaffe nu. i
oförändrat
nattlig
solitud, en
säng med ljuva femtitalet
kuddar, ensamhet
där livet återgår till vanlig hosta,
världens oerhörda skönhet, lite sånt
71
För mig är det en omvänd eld
att vara
landskapet, den evinnerligen
återkommande
intagningen
i de inomhusliga värdesammanhangen
Jag bringar fåglarna Kultur
för en semantiskt skymningsgård
Skuggor ur det minimala
följer det beständiga sned-
steget, jag menar inte
turordningen, den
som låter orden
tömmas
efterhand som inget
upp i bildens odelbara självsynkronicitet och
vind, till kartläggning försenad
i riktning mot sporadiskt Tecken
och marknivåhändelsernas ögonblickliga arkitektur
72
Jag öppnar en lucka mot världens
torg
i den riksomfattande gryningen
Jag säljer remsor av
historia
rivna som Barnets hackande gråt
ur hypotesernas outtalade vanart
av gymnastik
Vackra kvinnor slungas lesbiskt i komfort
Det är i ungdomen, jag har någonstans en kumpan
med ambitioner att skapa
"ett centrum för folklig kultur"
Vem är du? Namnets
undertext hör liksom verben inte
hit;
slingor
av en dylik ofullbordan
inleder varje annat ord kontinuerligt
med ett andetag hämtat från överdrivet
regniga parker där fruktbara steg av erotisk
tystnad
har försvunnit som en ensamt gestaltad identitet, så
glömskt
genererar tiden sin egen av-
drift mot vår avlägset bestämmande passion
Så är det inte heller
Vi sjunker ner i det där
Vi misslyckades; härom
talar inte något avsides tid-
ningspapper
lågt
mitt i en särskild vindfläkt
på glid
mot en annan svårmodig tillfällighet
73
Jag går omkring
med fotografögon
Tittar på de vackra
flickorna, helst bakifrån
Söders brus omger oss
med tusen möjligheter
Utom räckhåll, själv-
distans och pengar
Det är vackert väder nu,
andetag i frihet
74
Och hennes vänstra ögon, nu igen
Se här är källargnistan
under tiden
Vem tänder vimplarna i människornas
ögon
Jag vet, det är Maria
Hon gör mig lätt om hjärtat, lätt
i takt och ton med Vasaparken i mitt huvud
går jag omkring bland gatu-
substantivens
infernaliskt grå planteringar som
oavbrutet kastas hit ur det förgångna
Lägenheten kommer även hit
Barnet gryr i mammas garderob
av skingrad väsenselegans
Mitt liv, det var
förjävligt,
nu är det slut med det!
Det artar sig
till nattmusik
och romantik
Det vandrar,
portättet,
för min inre blick
Det går mot nyår
denna julidag
i det förgångnas skugga
som gled mig inåt i mentalkontext
av kärleksundergång och Sakrament
Se här är Hon
Se här är Ögonen
Se här är smällarsvärmen, rotad
nedom
tidegärdens oförklarliga sonatform -
75
Grå dag med all vår hunger
efter förberedelser till flykt
Sanningen är dyster
såsom i en dunkel bibel
Människorna gäspar
sig energiskt upp i ändamålens enfald,
sträcker sig mot underhållningsbranschens
magnecyler, smiskar
demonerna med arbetslinjens krucifix
Plikten framför alla
Hot går hem
I fönstret blommar ensamhet
Jag räcker fram min hand
till någon syndfull helikopter
Vinden: en tapetsyster
mot väderlekens vägg
Jag är nyansernas önskare, furnerad
med betänklig självtukt
Non serviam!
Å herregud, jag
skriver din
lod-
gröna stam på den försagda mur
av hypotetiskt grenverk
som löper likt en
signalerad skådebana stadd i full reträtt
mot erotikens taktfullt grymma kabbala
Land du förbannade,
ditt namn är
Utanförskap
76
Jazzdotter, ge mig
dina höfter
Jag har tillfällen
åt dig
Det är katastrof
i världen
Döden nalkas
mycket långsamt
Men kärleken
går snabbt
77
Mosebacke
ligger närmast Gud
78
Kommer dagar då metallisk återklang, att,
oavslutad, livets mening
hör inte
hit, lyssna på sitt
eget radiösa teckenspråk, det
ohemställda, det
bacchanaliskt väsenslösa allegorion
i världens rymd av således hädan
STAD AV LJUS
Vad montagnerar å final de breda vägarna
Vad är det för en underlig sonat vi hör i höst
79
En kväll, söderöver,
där alla träd står vända åt fel håll
kommer svaghet plötsligt över dig
som en kall vindfläkt i nacken
Många år senare
ser du just den vackra vägen framför dig
En bild av livet
Så följer mig belysning
allt längre in i mörkret
som tycks utan ände
Så dör jag in i ett beständigt ögonblick
och lämnar svaghet bakom mig.
80
Halvsanna män går in
i hissarnas bakhåll
Berättelser kan börja
Ingen läser staden
som jag skiver
på den andra sidan
för de enda kvinnorna
i kärlekens befängda skugga
81
Jag söker nattens ensligt gungande synkop
i erotiken, dit vår kransbefolkning vallfärdas
Vad ögonglimmer ej betyder för ditt själv-
herbarium av inexakta liknelser må under-
Balanseras med en Stjärnas svunna uddar,
väget till vårt hemska folks panikavstamp
Mot singelsvängens landgång bortom södra
universum leder ingenstans, precis som verb
Av otillräcklig snedbelysning internaliserar
i Skymundan väderlekens dagligaste resultat
82
Oho min Smiskade, jag bjuder
ansiktssyra, utsökt makadam
Till vägen mot nylonskapet
som vinkar i vårt oerfarna
Nufjärran, där Fågel Penis
rullar på sig solnedgången
I speglarnas dal, där ej endast
John Wayne snurrar med geväret
Ensamhet, planterar jag en
jungfrukälla melankoliskt halvvägs
83
Men varför har en deuteronormerad skugga
av kastad väderlek försenat flickans tolvtonsblick
På avdrift genom fruktansvärda år av skogsbryn
längs ordfält perspektiverade mot ansiktslös
Mandorla; ett konstant bekymmer må traderas,
vi andra, lövgrå, stavar TILLKOMST! – panta rei
Med högljus dödsförsedda under eftermiddags-
valven mot en stenstad av polär förträfflighet
Besannar vi varandras åternamn i stoft och så-
ledes förrunnen vanmakt bakom nådens polka
84
Medan jag ändå har en lugn gata mellan ögonen
passar jag på att generera vackra flickors leenden
Som förtjänar buteljgröna glasögon på stranden
och anorektiskt vita björkar framför ångestfyllda
Skogsbryn längsmed vandringstågen under särskild
beundran, framställd med en särdeles mental teknik
Begäret är förtvivlans moder, inte sant, vi delar
bröd och vin, o kära systrar, under vattensvala valv
Till slut är sinnesfrid, så långt från ungdom man
kan nå längs snitslad bana genom korsskogen
85
Stockholm, det är ensamhetens breda gator
med sommartystnad såsom ingen annanstans
Bebodd av skuggor cirkulerar vattenstaden
på klippor av synergisk hägring och bestämmelse
Till gradvis altitud med resenärens Mästarhiss
från ord mot bild; man vilar sig på Confidencen,
Begagnar sig av bruten prosa bakom lodat berg,
en brottsling väser: akta dig noga för Nockeby-
Tåget, ja akta dig noga för Nockebytåget, på
Nockebytåget
vet man aldrig vad som sker!
86
Tallbrant stupar måndagkvällen mot sin relevans
för människopaket som vaknar upp ur pendeltågen,
Postdestinerade till köpcenter, dumt familjeliv och
väderlekskonversationer under toleransens skynivå
En okänd Faktor tumlar bort i mörkergrönskan,
ungdom undandriver av och an i Rågsveds gräns-
Kriminalitet: ett ord jag inte gillar: "frånvaro", det
förleder oss till smälek och förvirrade abstraktioner
I press och halvdan månad av erotisk galenskap,
man sneglar Faktiskt vinden hellre bort i kyrka då
87
O bordslampa
i musikaliskt vardagsrum
O lägenhet,
den kolorära mikrokosmen
För mig till sitt öga
med förgreningar i berg
En hustru kommer in,
Vad Är Det Frågan Om?
Det Brinner! svarar jag,
då blir det janssons frestelse
88
Det finns en mening
bortom horisonten
Alla vägar bär till
Rom och Coca-Cola
Ett skimmer av beständig
erotik förlänar
Ditt leende mitt ögonblick
som innesluter väderleken
Över detta marmorbord
där bara ensamheten sitter kvar
89
Här är fotomodellens underbara kropp
i byggnadsställningar, artilleri och taggtråd
Väsenslöshetens monokroma undantag
från sekulärt dekorum fäster stunden Noll
Vid eurytmiskt eftersläp av ljus melankoli
som i ständig natt av esoterisk nederbörd
Befolkar gårdagsbiografernas distrikt
med onda avsikter och därmed likbetonat
Nonsens; ingenstans är kärlek, bara nåd
på coda stadd mot Parkernas november
90
Vem ser var inget händer
denna eftermiddag under moln
Perversionens ockrahus
skymmer glädje i mansardtakstolar
Detta län har konstruerats
av ensamhetens vintergud
Här finns utsikt och historia,
förfallen temperatur
Ett barn leker Döende Svan
i den centrala garderoben
91
Där man går ner i stan
blir sömnen ljus av överraskningar
Som hinner in i alla thetaner,
gestaltar sig vid en bland oss
Enda möten äger rum
bakom annat deplacerat fönster
Som med synoptisk avdrift jämsides
skenar i trafikens klockarkad
Till halvinnantimmens avslutning
i arbetslinjens överskritt mot realogen under vindens notblad
92
Det är en grumlig ström av sfinxögonkast,
rostiga spikar, avrättningsnischer
i bekanta drömhus
Det är Atlashusen under jämförbara vykort
Det är här och där, i
skymningen, jag bor
och tänker på mig själv
i ständigt detta ögonblick
precis som alla andra
som själva bara nästan finns
En kvinnas historiska rop kommer fram
till Månens oerhörda spaningsbil
som vandrar genom husen
över ett behagligt rykte
Och då har det hänt
någonting igen
Det gör det hela tiden,
vare sig vi glömmer eller arbetar
Vad otäckt och begärligt
livet är, i synneret
lyriken, de mentala glasskärvorna, dessa
dödligt uteblivna väsenskorrektiv
som flyter på sömnens underbara skitvatten
93
Vad betyder ord
för gårdarnas fördrömda hastighet
Vad betyder sensommarens
alla nätstängsel för vår frivaro
Vid en främmande infart står en tyst
kiosk ännu kvar sen barndomen
Ingen betänker
den spridda stadsgrönskans vardag
Korthugget meddelar gråsparvarna
varandra den senaste väderleksrapporten
94
Stadens tysta gator
avvaktar kvällens regn
Längre bort är trafiken
tom, där finns inga människor
Ett rop av förvåning
hördes från en gård
Någonstans
är precis överallt
Men bara just här
tittar ensamhet ut genom fönstret
95
Befoga mig en blick, förlora mig
till gårdsindustrins akustiska dans
I artens leendesynkrona skugga
mister varje vågat Ur min skuld
Det kommer park i ögonblickets
vådavind: ett skott av grå sommar
Försöker, afrikansk i åthävan, en
superfågel simulera källarstråk?
Mademoiselle Canasta heter du,
det ser jag på ditt vänstra ögonbryn
96
Hon strök min stad
med vindens ögonbryn och frågade
Vad menar du med sexualitetens äggmonad?
Jag satte handen till min panna, den
blev kvar som en staty
Trafiken stannade i fönstret, mitt
i kullerbyttans grandiosa deflation
Vi hörde ingen Skostensmästare ta hissen ner
Jag lyfte mina tunga ögonlick mot flickan
som log en rökring mot mig; vem
av oss förstod
att denna stund av oförändrat brus var livets mening?
SVISCH! Nu är vi båda här igen
och lystrar ett gemensamt barnarop från gården
97
Det är en dag av smälek
Gud planterar
barmhärtighetens skuggor
i våra onda lägenheter
Närsynt, mycket konkret
sträcker jag mitt Nedantill mot universum
Stjärnor dalar som försäljningssiffror
Det blir en natt av plötslig morgon
Trafiktangenter brusar vänligt hitåt
från skolmassakrerna vid horisonten
98
I gränderna växer skuggorna som friska löv,
flickornas ögon brinner av natt,
ensamma träd väger sommarens intryck
Den lugna trafiken passerar svalkande förbi,
långt långt borta hägrar en plage,
blå chimärer bärs fram av fönstrens andetag
Flickornas vackra blickar undviker ensamma män
som vänder sig om efter dem
med mörka ögon och något snabbare andhämtning
99
Hon kommer som en vind, åhej
Då blir man stående i full
förort mot de ödesdigra nätterna
Orden kommer
efterhand, vadå? hon
säger någonting om
vad som helst men inte kärlek va
Han lomar bort
Då blir man till sej som man säjer
Mot väderleken bortom hippocampus
öppnar sig ett vederstyggligt fönster
Där kliver man i armod ut, går
fram till henne som en vind och säger
"Betrakta Mig Från Andra Sidan!"
Och det gör hon
Sen går vi hem till sagans land och firar
vår gemensamt vunna framfång med banana SPLIT
100
O timmans djupa förhemligelse
i ötidsår och svart passion
O samtalslust
Den får oss att tiga
Jag slår upp mitt vänstrra
ögonbryn mot blicken i vår närhet
Det är
mellan två, i
fjärran
susade morgondagens pålkran
Det fick jag från "above"
som drog in den gammaldags rullgardinen
Herren
Ande
pockar på gården, pickar
mord ur det mäktiga spektakel
västerlandets undergång samtidigt
beskänker vertebraterna med sannolika undantag
såsom Nordan svingar fosternesjordens kust –
Från det många till det ena,
det bara alltför sena –
I världsklämtan bidar tonsättarnåden
von Händels molto allegrante
skälmskt i all skolkborgerlig tröttsamhet –
Men det finns en högre tideräkning
Dödens klocka skall vår skola slå
med undervisning: hela världen
Och när, bäst och slutligen, det blå
sammanlägger sig med röda
steg
mot sanningns minut
är det kanske dags att gå och lägga sig
101
Så har åter en sommar slagit
upp sin kupol av lysande stillhet
över den del av ensamhetens
stad som ännu stannar hemma,
internvind dansar och gömmer
de lummiga skuggornas ansikten
På tillfällighetsstundens nedåt-
väg som sluttar svalt och ständigt
vänder sig Någon om och upp-
täcker grönskans milda dominans
över allt som skiljer de lugnt
ankommande husen från varandra
Så har åter en sommar infunnit
sig i ett enda stående klockslag
i trakten av en tyngdlös mänsklighet,
synkron: den upphör nu koncentriskt
i gemensam siesta; och där är till
slut bara grönskan delaktig
Vem står inte främmande inför
alla dessa fönster varifrån man
i nästa nästan samma ögonblick
mycket lugnt betraktar sig själv,
vem står inte frågande inför
väderlekens byggnadskonst i norr
På sin väg in i det tillfälliga vän-
der sig Någon mot dimensionen
vars namn är Bort och inleder
väntan på absensens bildögonblick
sakta överflyglat av dova moln
som förkunnar ögats dröjande lätthet
102
Jag frågade,
är du lite ledsen,
då såg jag hennes tysta gråt,
blev lite ledsen
Och vi steg upp till marken
och vi föll ner i himlen,
o heliga incest
Hon sa,
du har inga känslor,
jag är avundsjuk på dej,
du är starkare än jag
Och vi föll upp till marken,
och vi steg ner i himlen,
o heliga incest
Jag sa,
jag orkar inte
bära känslor på min rygg,
jag är svagare än du
Och vi föll upp i himlen,
och vi steg ner från marken,
o heliga incest
Hon sa,
det är för varmt och svettigt här,
låt oss gå in i skuggan,
sluta våra ögon,
vila i varandras leende
Och vi föll ner från himlen
och vi steg upp ur marken
o heliga incest
103
Det var i kvarter med
spänningshjulen
och de hÖgt
intillande verben
snett ned
mot
det blå tornet, eller rättare sagt –
Det handlade om –
Att inte förklara sig omlott med
Dödsfröknarna
i detta kvarter! – och fallendekvot med
spänningshjulen, gårdarna
tillända; jag borde ha fortsatt här
men inte heller där fanns tillräcklig mening
Det var i sådant manér,
det var i kanal med spänningshjulen
och inte heller detta kvarter, den antalades,
att under vÅgOr finna sällsamt mästerskap med hösten –
Det var så att säga något annat
Det var i fas med ankomst och väderlek
då hemlighet öVaS i sjunkna vinklar
där icke mer man Förstfödd nu
i sedevara kom till fängelse
104
Nattvind försätter rummet i temporala svårigheter
och inleder människan i frestelse till segmenterad
tankeverksamhet mot bakgrund av exakta sjärnor
varpå en virvlande stadsplan har fixats; mellanrum
konstituterar bibelsända talesätt vid immanensens
förvända tomrum av en social besatthet, rensad
från autentiskt blod och överväganden i tystnad
Med avund bakom örat infinner sig Gestalten,
ingen vet ur vad sammanhörighet han har förfallit
till snarlikt främlingskap för Ågestamannens identitet;
kriminalsyntaxen måste uppdateras; barnen flyr
i fasa för ett korrigerat moderskap; på sextiotalet
var det sving och vänstertrafikantisk yra rådde,
en Annan ville räkna med att vintermolnen stannar
På det hela taget lutar våra kyrktorn obetydlligt,
i morgon är ett eget väntrum i finalt kontinuum;
Gestalten, var det! speglad synd är dubbel varning
för det Mesta Spelet inom ofaldens bestämda ram;
i mån av sanning äger vi förbittran intill värdetalets
flammande karharsisbrunnar bortom nattens tempus;
den sovande återvänder sakta till mystikens bädd
105
Dagar utan betvingande moln
bryter inte landskapets menedstystnad
Här finns inga människor
Av lögnens hastigt passerande tåg
besannad är den lugna kromatiken
som driver lik en timlig avsikt genom
ångesten som vi har lämnat bakom oss
Sådan är den frånvarande nattens väderlek
Vingslag bildas i en tvivelaktig rök
där obeständigheten hos en sedeslös betraktelse
dröjer under väntan
Jag skrev den på en annan genomresa
Hastigt
överkorsar nu en omedveten vindfläkt
dessa blinda ord av utestängd förklaring
106
Det är gåta i dag
Världen bor i himmelen
där ingen ser
vad döden kostar
i form av nåd och självmotsägelse
I drömmens nästan obekanta höstkvarter
ökar fönstrens antal gradvis
Kromatik av farlig oskuld
stiger i min nästas underliga trapphus
Jag måste säga att jag lever
Horisonten stryker sig likt fågelregioner
mot violinsonatens tredjeben
Väsenslöshet
drar som en fläkt av den exakta nationalekonomin
genom ensamvarons grå kulturlandskap
Väderleken är tangentiell, sen
skymmer det
Här följer ett diskret kontinuum
av parallaktisk tystnad
riktad mot en ortodox version
av meningslös förblindelse i trakten av Arkturus
Herren talar inte annorlunda
107
Stimmande form genomlyser den bortanför-
mänskliga efternattens allegoriska hus, där
återsubstantivens obetidade andar övar sin
gemensamt djupt nedåtorienterade orkester-
svit uppbygd av otrons asymfoniska satser
Vi har inte tak över huvudet bakom Italien;
stjärnorna framkallar sig själva inom ångest-
skuggans räckhåll sina hemförlovade gestalter,
de ser oss; de vet oss; de upplöser oss
med nåders innantäkt av övertygande minut,
Ett andetag av extern förskjutning, samtidighet,
förklarande grå kronologisk belysning av sido-
beläget aktivitetsindex; så avsides ökar med
oledig tonart väggarnas olycksklingande
blom! en strömmande formula avläser oss
108
Bilen
bilar
Det är i sjäva
tutet
bilen
Blir på riktigt bil
109
Linjar, se
sanningen
i det synkreta;
kontrollera universum,
ditt redskap
i Ögat,
det minimaximala
ljuset,
och mörkret
täckt av ett ankdun
och ett ankdun
i gråaste gult,
i vitaste svart,
i grönaste grått
110
Sodom och Gomorra
Betrakta sexualitetens
oerhörda skönhet
Sodom och Gomorra
Regin är synnerligen
professionell
Sodom och Gomorra
Den ljuvliga censuren
är genomskinlig
Sodom och Gomorra.
Världen är en show,
vila i häpnad
Sodom och Gomorra
Det ligger i USA,
där pratar alla svenska
Sodom och Gomorra
Flyt ut i musikens
erotiska trance
Sodom och Gomorra
En ensam ynglings
dröm blir alldeles sann
Sodom och Gomorra
Världens undergång
spelar ingen roll
Sodom och Gomorra
Sinnenas rike
väntar på dig
Sodom och Gomorra
Härifrån till evigheten
är det inte långt
Sodom och Gomorra
Vi är nästan där
111
Rättmusan
Man säger att hon luktar
Ljus, vad är det här för kandelabert nollprat
Valutadamm betäcker marknadstälten
Superstjärnor dippar svenska talesätt
budomlott
i pepsicolaflickor som har
klockats in från Stora Glömskan
Här kommer en filur med bothåven
En gammal dômikon på Månens väcksida
besedlar oss i nattens tunnelvåg
men önskar majeutikens undergång tillbaka-
ledes i fanatisk aria
Det börjar likna någon flygolycka med Knäppupp
Mediciner slingrar sig
mot Curação längs fonetikens vertikala ledstång
Herrpubliken jublar
Violinsonater glimmar som en
avdraperad slipsten i förkastlig expositionism
Såningsmannen stavar vidare i dådens bibel,
därför minskar inte världsbefolkningen
Ja ni ser hur allting hänger samman
så att man kan bli nästan arg!
112
Flicka, du är söt i rök
från ögonvrån där jag turistar
längs Europas huvudstäder
externa i Förintelsemuséernas fragrans
Vad säjer du om en kopp kaffe
Månskensnätter bakom detta fönsterljus
forceras universums kopparport
i varje ögonblick du existerar
Det spelar ingen större roll att det är vår
Vi äger ju varandras uppmärksamhet
Extratemporala lägenheters översinnliga fusion
i tomma intet, hörrudu, det
är så gott som
Kaffe, jag
lägger illusionen på ditt bord
och mediterar på min stora ensamhet
113
Så går det till i staden, att
det alltid flödar
Förändringar i murförbanden
driver ensamheten framåt
genom tillfällen av olikartat ljus
Man lämnar kroppen då och då
Man tänker på de sociala sammanhangen
Vit är Lågan, okänd, hastig
av ett järnvägsnät i verklig mening, därför
stannar frågehörnen upp i steg kring hus
och kvinnor utan mening går förlorade
med automatiserad kompetens
för våldskalenderns återställande, ni ser,
jag syftar här på oförskämda suckar
Fjärrtrafiken fortsätter igen
I promenadens hitomväderlek
fördriver jag mitt namn till vackra glimtar
av Tillfällighet på glid mot
det röda bortom Gamla Stan
Med ljudens gång-
art, mellanrum av seroton befrielse
till lyktradernas kringkast
andas skilda hastigheter synharmoniskt
Envar sig själv ton
114
Otvivelaktigt var hans förtrolighet med överdriven
gatusten & sådär besläktad med tokiga talesätt om
peppar peppar
Lövfällningen, och däremot: den rena grafiken,
det var på sett och dis en park i ystert morgonregn,
en ögonblicklighetens oåtkomliga
metaforlighet inom värderamen för det symtomatiskt
otillräckliga med avseende på flakvenserna, precis
som radio, vilken som helst, i slutminuterna efter
inledandet av gårdagsljus med vårgas i kontempelt
samlag
Kyrkklockans träffande vibrationer finns
Det gör även ingenting
Först
här
kommer
sist
Verbet som försvann i aftonsången
O barneT leker Annorlunda-
lägenheten våg i våg med pantomimstuk på ETT gung
115
Det är på väg åt lätt håll: egendomlig
tystnad under timmen av
semester, långt bortifråååån, ett
nästa försiktigt andetag av
Dej, flicka, du är mig var-
kunnad i resenärens natt, över stjärn-
stationers gula tegelhus, i ådrömme
vill jag sända hem åt dig
och dela dina händelser med ingen
Här finns en ögonvändigt
länad lägenhet för stunden, post-
katolsk, med
slinga genom rökelse och thriller
Här finns hemlig temperatur
I denna trakt har Mörker sydlig fruktbarhet
116
Vem står så ensam
på gryningens torg
& röker sitt leende
till slut,
inväntar
skottlossningen i dina Ögon
117
Ensamhetens nattliga gård
med sörjande lyktor,
regnvåt asfalt
Och helvetets enda grå
källarfönster,
ett ansikte där,
hålögt
Incestbarnpornografen Någon Någonsson
rabblar sin amerikanska knullhandbokshylla
baklänges
om och om igen
i evighet
Omen
Lustbejakelsen och västerlandets undergång
Natt utan gryning
En kvinna skriker och skriker och SKRIKER
Men någonting här är inte sant
Och vingarna,
vingarna,
de ofattbara vingarna,
de stiger i ständigt ett och samma ögonblick över hustaken
och kockklang från gården lyfts
Gud är större,
Gud är större,
Gud är större
118
Kring ensamhetens torg
församlar mig
arbetshusens vanmäktiga ansikten
Fönstren hyser inga fåglar
Jag betraktar Månens meningslösa ord
som begränsar länet
Klockslagets inåtvända skugga bärgar vittne
om ljusets befriande lekamen som förtär oss
men jag spanar inte efter vindens uteblivna kollektiv
Det är en arkitektmiljö det här
På motorleden bakom alltihop
passerar trafiken som ett ständigt leende
119
Det finns en rökruta vid sjukusets entré
Alltid
någon
anledning att vara lycklig
Man finner sig tillrätta
i sitt liv
Man sliter kapuschongen om sig
i eftermiddagens snålblåst,
betraktar de hyggliga taxibilarna
vars fönster speglar ensamhetens
höstliga svårmod
Sanningen kommer tillbaka
Patienter dör i kulvertsystemet
Satans övriga inkarnationer
vallfärdar genom kroppen
Där är det redan natt
120
Lövfällningen tilltalar mig,
den får träden att börja sända
Det är mest en oväderlik musik,
förbi mot ett ensamt aftonfönster
Varstans i fjärran kvarter, så
drömt att befolkningen ändras
Och en kvinnas ansikte bildar natthimmel-
bakgrund i mina slutna ögon: vid-
Öppna mot en dag i morgon också,
den är lika mörkerlysande som Du
121
Dag är männens
Substantiv och svag
övergår i solhembana
tid
vårt besannande för-
stånd att meddela vind-ingenting
Jag har komet i ditt ÖGA!
Det betyder
Mot nattblom stiger som i trapphus-
fönster kvinnors egendomligt rena erotik
med glans av en svunnen undergång
122
Vem är jag, vad
vill jag
På kvällens lugna gatas
interimistiskt
?
guppande avstånd hänger någonlyktorna
Jag har bara stenansikten själv, men
eftertanken, rengjord med problemlösning
hinner in mig där jag står och svajar
kroppsvikten av dessa ord
Ensamheten börjar
123
Tid bestiger vitterhetens murar
Var fick jag det ifrån
Vad säger steglitsan
Hon är så vacker
Trevande bland mina känslors glassplitter
finner jag ett korn av sanning
Det liknar ett fragment av Pindaros
Man tillbad ett centralt ägg
Vad näringsliv på andra sidan hundskallen
består av ligger höljt i belladonna
124
Min önskade, du är för mig
vad nådens
senap
betyder för en tidig ålderdom
Ultravågor från en svinnande Förmåga
sensibiliserar föga
vittnen hem dessa bibelord
Världen är som köksgolvsmönster
ådrad av arkturisk aftonglans
Man blir som barn på nytt
och kommer in i himmelriket
Man blir som död på nytt, man
får en blick som svarta solar
Lägenheten går omkring i dina lätta steg
Min önskade, du är för mig
vad tysk
höst
betyder för den svenska sommaren
125
Det är för närvarande och annorlunda tyst
fågeleftermiddag, del-
vis duggregn på en annan plats
än vardagstalesätten långsamt medger
Inga skuggor färdas här
En medeltimatull är norröver, så
ovidkommande för folkhems-
tankens avdrömmade stund
att morgondagen förefaller sluta blåsa
Empiriskt obesannad tankeverksamhet
förbereder Intets löv på drift i nödbuskagens
envist återuppstannande kamouflage
Var börjar väderstrecken?
Ingen vet var skuggorna har tagit vägen
Ögonblicklig som ett nätstaket
bemannas denna väderlek av allmän frånvaro
126
Du tog min oskuld i din mun och sade
Spaghetti, hörrudu, det är väl
nästan ingenting att tala dalmål om
på sats mot den yppersta domstugan
Och nattlöv föll i förbannade tapeter
Jag tog din stjärna i mitt våld och
viskade med röst af endare gotik
Förvisso inte heller det, men sedan
Då gick vi hem till varsin garderob
i nästa rum där faster Herre torde buklanda
127
Jesus
Där är han ju
(Det är Aftonbladet också;
DET
är professionalism
av internationell beskaffenhet!)
Herren brinner för det mesta, kallar
till sig våra pornomoderata barnslingar
Men vilken förtidspensionerad konsument
(PLING! Kassabibeln stämde tack och lov)
Och nu? Tja, brödet
(vem är detta?)
smakar också Fenix
I övrigt är det mesta liksom väderlek
Molnens grupprumba går runt i åttor
På väckelsemånadernas blodomflutna torg
utvecklas handel
i godtycklighetens mellanrum
Exakt som dikter står giraffen på sitt podium
Balanserad i ett knyckigt provisorium
går en parafilt beräknad professorska vilse
bland sina monosocialt moderna byrålådor
som åker ut och in
reumatiserade i terroristisk otakt
ungefär som allmänhetens andetag
Ja livet är så tråkigt
Sorg
infinner sig
i människornas ögon
På dödens bord
anordnas
ledsakrament
i oupphörligt växlande kombinationer
Svenska Kyrkan arvoderar Astrid Lindgrens knarkbekännelser
Regeringen är tolerant
Här kommer Vattumannens Tidsålder
Men ingen psykopatiskt godtagbar estet
vacklar i sin världsberömda övertygelse
allt närmare
en misstänksam cypress
på tavelramen till österlandets solnedgång
128
Igårsonaten av Prokofiev
må sluta med en jävla sats
:o(
Det slår mej dock
Det finns så många tanter slag i slag
å nästan detta hörn av herrenguds-alltet
att det är möjligt
att det är sant
De står så gott? som
ont!
fort! Tomt! analaverade
Per ton-arter
av
Vasastans dekorum
och stampar takten
PÅ UNDERGÅNGENS DÅ-TIMA PARKBÄNK!
:o)
129
Jag hade tvättstugan, mötte där
henne, hon som bor i lägenheten
mitt emot, p-
rulleknullisen
(Man har ju alla hennes filmer, det
är nästan lite jobbigt ibland,
om ni förstår vad jag menar)
Hon morsade glatt,
som alltid
Fem minuter se-
nare fick jag en idé
Och gjorde upp en plan
Den satte jag i verket
redan samma kväll
Ringde på
Hon öppnade
Hej, du blir inte besviken…
Va
Jag skulle väldans gärna vilja
älska
med dej -
Det var ett skott med laserprecision; kom in!
Och där blev vi hela natten
och långt in på dan därpå
och lyssnade på bach
och spelade canasta
med pärona hennes (dom
liknade Helan och Hal-
van; konstigt...!?) som
tillfälligt var på händel-
sevis besök
Dom var också jättesnälla
130
Jag och världen
blundar mot varandra, vi
trivs fint ihop
Det är en dag av syster-
skapelse hi hi
Jag känner stor förtvivlan
av existentiell natur
Lycka, det är även
50 kuddar i sin säng
Mycket här i väderleken
är förvånansvärt enkelt
men man kommer på det sent
Så där ja
Nu öppnar jag mitt fönster
in mot väsensgarderobens mörka dag
och låter bilder komma till mig
131
Nu har jag lämnat nattens biograf
och parkeringsplatsens
dröjande familjedrama ledigt bakom
mina ögon, onda av medmänsklighet
Jag har i allmänhet rivit
mitt bibelstorn, där Fågel
Ångest irrade mot drömkällaren
i små pendelvindar av erotisk monomani
Så måste jag äntligen glömma mej själv
och bli Ett med Alltet, det
ska väl inte vara helt omöjligt, jag
menar, visst fan är väderleken schizofren
132
November; Mörby; jag
har ont i huvudet, och här
ligger nu
Hemköp, jag
stoppar handen inom
byxan baktill, alltid
voltaren till hands, med
sorbet
i sinne, apart
som granat-
äpple, går jag vidare mot
världen
133
I Stockholms gamla
sena kväll, en
Tuloskylt, halverad, nu
stängd alldeles
Liksom en tanke, sidledes
mot sociala sammanhang
kring många år
av ensamhet, naturligtvis, men även
annorluna vals, man känner kvällspress, av-
tryck på förvånat grannskap i det efemära
undantagstillståndet Liv
Att komma hem är ganska egendomligt överstundom
134
Jag känner stor
förtvivlan, halv
i bebyggelse med
återkomst inom en
förbisedd kontext
jag för övrigt ändå
utelämnar, men
det är så levande
O Dalagatans revi-
derande belysning, vad
den luktar gott!
Ett minne
sneddar
baklänges
Denna skönhet: suicidal, förvisso
någonting att
länge, länge dröja sig intill
i skuggan av trafikens avståndsdån
135
Det är för det innersta så
att jag har gårdat på mig denna
radiosekund intill sömn att falla
sju, tre... hämndförsenade lyktår
högt innanför mig själv, dock
bort i kanalens egenbrunn, där
eftersvindel av en sista måndag
med ögonvända i glimtande skum
bebor mig ut suicidavsatsen, an-
stundar såsom under polsk musik,
sänder i drift och förmodan,
samtidig mened; sålunda sådan
glädje, inifrån ett rymligt omfång
ställd när ett annan timligt samhälls-
divertimento sydligt halats ner
i blåstfasadernas undrande ikoner,
följer mig även på vårens flykt
mot Herrens solstänkta förorter;
så kan det vakna upp ibland
136
Grå dag, då människornas främlingskaper
antecknas på gatunätets ark
Skribenten är en vind med stänk av solljus
Ett
enda
fönsterglimmer av förändring
kastas mellan spridda ansikten
De många gångerna, jag
vet, de många
gångerna vi inte möttes
vet ingen av oss vem den andre är
Uteliggaren, han har sin
stund, han vilar
bort kommersens gatukvinnor
Längs medvetslös trafik
förbinder år av högt belägen skugga
ångest
med ett sinnesdis av kollektiv
beskaffenhet som
går i dagen här: ett hornsignal
ur det befängdas harmonilära
tar mycket sakta satsgestalt i något hörn
av väderlekens fortifikationsförvaltning
Man säger, att det spelar ingen roll
Det finns till slut en morgondag för hemmen
Ett språk av skymning
växer fram
som trogen, synestetisk grönska
ur källarvinklarnas barmhärtighet
137
Jag föreställer mig
att jag är ensam
Jag tycker om den symfonin
Stadsbilden
är partituret, Ingenstans
ett esoteriskt
notsystem
som med ett leende förskingras ned
i någon åtrådd flickas armbandsur, där strax
ett ögonblick av sannolikt behärskad isolationism
Försvarar sin fångst under ztillsamt vanvett
138
Inomhus är utanför
den vågande sonaten
som händer om ett ögonblick:
tidlösheter, stmtomatiskt få
bildar undergång till nästa
torium – ter oss äntligen vår
nattvard fyndigt överspelad,
såsom ett dygn i rundfart
mellan Egendômens
murkna celler: osannolikt!
En harkrank dansar sig fast
på självförväderlekligandets
pinsamt målbelysta skospets –
Så snavande belägen
in i ännu en och ingen not-
syntes utan att segla bort mig
på menetekelväggen i min ande
var aldrig tavelhavets tystnad då
att man stannade i den tonarten
139
Namnfrihet man stundom sänder
sig undantaget betydligt Ansvar
på svunnendom statt allmänt folk ur
bottenlöst fallande skam och svält
Blir utan sakta vidare ögon, inåt-
bända, stående då vid era därmed
lästa dörrar, lycklig vänder ingen
med andetaget åter till sig själv
140
Nattens lagom intressanta stjärnbilder
står absolut stilla
Jag är äntligen kosmiskt överlägsen dem,
har mina egna storslagna bekymmer
Tidningsvärlden prasslar över gårdagsgammal is –
vad har vi ovanefter nu?
Tro, hopp och kärlek, jag
finner dessa väsentliga begrepp
sexologiskt otillräckligt klargjorda
De få
av er andra
som är värda er
tid
måste, så som jag har gjort,
resa er ur skam och gammal vana;
gå sedan ut och konsultera Spalterna!
Ty natten är vår enda press.
141
Stockholm grånar olycksbådande
just när avståndet dit är det exakt rätta,
för då är väderleken sådan
Då är det särskilt tyst
Som
nu, du
kastas inåt-dit med tankens ögonblink,
Svävar... nej, förflyttas, i din drömkropp
längsmed Herrens underliga leende... dagar
av en dödlig Nåd
vandrar… fönster, fönster, fönster, fönster
– i takt med människornas uppvaknanden därbakom
142
Vad är det för en jävel som skriker i gardinerna
i riktning mot stadsljuset, världsbruset,
Gudshuset
Dötugg går igen
på tankestampens matta tillståndslöshet,
stjärnfall vippar telefunktionellt,
katalogmystik barrerar promenadsubstansens tebjudning
Vad är det här för dumheter
En fråga
viner svagt i Yorrickssons ögonhåla, ty
:det kostar hallelujabombens ingenjörer tid,
att månaderna samlas; mot
TRÄFFHIMLARNA
slungas din blick,
förbunden med stora nebulosor
av astrologiskt mogen samvetstryffel
Grånadens babe, Maria,
är fruktansvärd i kurvatur och stundfrihet
Och hembussens sista svarta rosenruta faller rut
mot sovstadsapoteket
varbakom nattminister Månefåne står
som lök
på uppåtgränslösheten av figursyntaktiserade kommunbryn
med hennes Urbild i beskäftig Avspeglan
alltmedan tiden gror
och Herren spökar i gardinerna
144
Jag vaknar omogen, förfelad
som en ödesdiger lykta
med svärta av förbannat susande beskaffenhet
ner till min av molnfri vinter pinade, reala tid
Något övermåttan vanligt
smular sig på lugna papper –
Men vafan;
det händer bara en gång!
att man behöver pissa
upp sig i en gammal
sönderbruten lägenhet från stadsdelen Sinister
som ingen äkta väderlek bebor: ty
det
hör inte hit
Jag har ett överlägset intellekt
Skriver
av sublimerad mordlust, vad
ni än behagar inbilla er
Och vansinnets nysådda nattdiagonaler
förvandlar mina ögon bortom Nietzsches stol,
som blev hans enda sol; längre
kom han ju aldrig; det
Gör bara den individuella väsenslösheten
145
Efter midnatt; mördande snömodd
och kaotisk
blottställdhet; langare på stan;
taxibilar utom räckhåll
Högerpredikanters
värdesubstantiv förvanskas
i en undanfläckad spegel
med kognitiva dissonanser
En gapande skugga slår upp
i ett beklagligt tillstånd
av ekonomisk nöd
och utanförskap
som ett försummat rondvrak
ur vänsterportens
semiotiskt
anfallande meningslöshet –
Spring för helvete!
Försök att vara lite samhällsnyttig,
det är en ju dag av arbete
i morgon också
146
Fara tänder stadsdelen
Fönstrens svarta rök
som blommar ut ur vår drömmars
HETS bestiger en förlorad framtid
av konform besatthet
som detaljerar väderleken i retorisk vanmakt
Jag övar "undergångens leende"
och rullar ögonen kring min fragranta tillvaro
Nu är det sex att leva!
147
Det är musik
Den förebådar inte livgas
Människornas ögonbryn ger tvivelaktig avkastning
Var träffas Brinnande Synkop, det
är ju natt
Det finns ett näringsliv
Infrasjälens låga planta siktas
i en stjärnlös pendel ställd mot verklighetens rök
Namnets skymda åkerskugga kastar maskerna mot horisonten
148
Att vara eller inte vara
ett heroiskt vårdpaket,
det är frågan många ställer sig
Olyckan!
som vandrar vidare i lägenheternas naturlandskap,
vad den är lätt, snabb & öm
– nästan som en trappa opp i himmelen
(Den bygger på sig själv
i skuggan av ett ögonblick
som återkommer varje gång
du glömmer dej & blinkar)
Försåt bedarrar sakta i ett mycket egendomligt verb
HJÄLP! nu
chockas flickan Fåna av en
stolles rena hjärta stelt av samlagsönskemål
Så kan det gå när Månen tappar tumvisaren
149
Gå ut i skogarna
Där klämtar solens horn
mot aftonen av blodröd sällhet
Gå in i skogarna
Dig kallar Månens ödesflin
till en oändlig mardröm
Gå hem i skogarna
Där vilar Satan upp sig,
där vårdas dödens altare
150
Det är i växelspelet, nu
ofullbordat
mellan text och väderlek
berget växer upp till vin
Det sker i Ordets skandalösa
nav, döda mig igen!
"Fallet går under namnlöshet."
För länge sedan slutade vi minnas, mjukt
vid kyrkoflockens obesökta gräns, en
Natt
mot horisonten
Uppenbarelsen: tangentiell
Helig, helig helig
en Trio med vetebomber, den
närmar sig från Orienten, stående
grå, medför
sorgens
NU
...rehabiliterade Stjärna
151
Flygplatsen! ja
den, och
familjer på intressets brant
Nu blev ni lite nyfikna
Allt fint och vackert
bröd som redan
susat upp till nederländerna
belyser ögonblickets återkomst
Himmelen är lika utstuderad som ett
och annat bibelblad; sådär,
då var det sagt,
nu
kan vi börja resa
152
Nattens dunkla hus
retirerar ner i tveksamheten
I dina många ögon
hör jag
gallergrindar dras igen
Jag vet inte längre vem du är
Redan ser du inte vad jag menar
Gårdens doftsyntes av violinistisk
vakendröm från något annat utanland
existerar inte heller
153
Här är en inglasad entré
där jag blir flera, den
väcker skuggan i mig
Trafiken är mitt oberoende
Om jag bara hade pengar
vore lyckan min
Det svarta taket, min
identitet, jag ser
en vit fågel där, jag tror
att den känner
fåglar i sitt hitåtvända öga
Bland dem står
ynglingar på huvudet och
skapar stolt
psykologiska spörsmål
som knyter sig till äldre mäns
intresse för småflickor
Förvånad går jag hem och bakar
en elektrisk dröm
154
Vem är förklaringen till
allt
Jaja jag vet, det
står i bibeln, hör
till det som säkert stämmer
ganska bra
Men jag tänkte på nåt annat
Nånting mera
liksom glimtvis; det
gör mig
sakta
matt
155
Vinden
ställer frågan: vem
existerar inte
Goda jag är dyra,
skådebanan schizofren
En gammal get med sidenkjol
går omkring på styltor
En gammal get med sidenkjol
vänder sig för föraktfullt bort
En gammal get med sidenkjol
intresserar sig för småflickor
En gammal get med sidenkjol
överskattar grovt
sin kosmologiska betydelse
En gammal get med sidenkjol
vill gärna dela ut kondomer till
en gammal get med sidenkjol
som imiterar en teaterapa
Vem fan bryr sig
Ingen hostar svagt
i katakomben, har
väl rökt för många cigarretter
Slingor av förbittrad storhet
stiger mot beskattningstaket
Himmelen är nära,
oändlig, vertikal
Livet är en önskedröm
Det här är bara dröm
Nåväl: en
hornsignal på av-
sides tabell, och tåget
sätter åter i
funktion sin
ordmassa, mot
färdnattens fördömde stins
Han står som denna teckenskorsten
tangentiell mot herren Månes flagga och
betraktar
liksom denne
sina ögon tursamt vänlös
156
Jag vet en tacka av förtvivlad chans
Det gröna är det sköna
(mörka)
på många sätt & vis, helt
annrorlunda
Det förekommer avkastning i fjärran Ur
Det förekommer thinner mellan våra ögon
Det förekommer lykt-
räder i någons partitur
Låt oss komma hemåt
genom satsens lågerhuggna sten
Det blir hus av sådant
Interjektionalt förflyter
skriften längs förgången tid, man
förnimmer i ett snedstämt andetag
tvivelakter under hissen
Jag vet en flickas unga lägenhet
i sammanbrottet mellan kväll och gryning
Hon tar emot besökare från Nedan
Det är hennes enda dygd
På väg från metaögonblikets kökströskel
försvinner hela universum: tankestopp
GASLJUS!
Ytterdörren glider bort
i stil med Mona-Lisas leende
Förvildad söker diktens lysare sin Kyrka
157
I afton renässans!
Löftet
spelar
i substantivens metronom
I afton renässans!
Jag befriar mig
in i mina ögon, andas
allt närmare Odengatans arkad
av ögonblicksförlängande portbelysningar
I afton renässans!
Stjärnorna tindrar
sig ner i tabletter, vår stapelvara
dold i undergångsbesatthetens väsens-
förintelse, akosmiskt
belastar oss framtid
I afton renässans!
En gitarr
förlagd
till existensrymdens
baktystnad frambär
tveksamt vägd erotisk sannolikhet
genom de förtvivlade anekdoternas grändtöcken
ut i mitt världsomfattande blod
I afton renässans!
Enbart i ordet "hotell"
ryms tro, hopp och kärlek
I afton renässans!
Nattlig är den sanna parkleken
I afton renässans!
Den enskildes handlingsrymme begränsas
huvudsakligen av Skorpionens
något
bakåtlutade
impuls; personligt
emporium
alstras
i en dörrvakts glömda revolver
I afton renässans!
Stockholm faller sönder
i den ljumma ickevindens
eukaristiskt oregelbundna kortspel
i riktning mot vår obeaktade psykologi
I afton renässans!
Timmarna glänser av nöje
I afton renässans!
Trafiken är fullkomligt medveten
I afton renässans!
Värdesignaler bildar repeterbarhet
I afton renässans!
Och just
den flickan vars
oberörda namn är Sakta Matt
nalkas
här med ljuvlig död
utraderad i ett apofatiskt leende
I afton renässans!
158
Intet vederlägger vinden
I stadens abstraktion
vandrar en främmande himmel
Parker dignar under en beständig åtrå
Med skugga är ditt andetag belastat
såsom en förlupen
skuldfrihet
gjuter väsen i själva det meningslösa
Intet vimlar bort i vinden
som ensligt bildar bro
Samhällsgemenskapens besynnerliga hem
stannar upp i väderleken
och mörknar in i människornas avvaktan
159
Människorna fortplantar
under glättigt prat
sina knappa tystnader
Jag tycker inte särskilt mycket om dem
men det finns så många vackra hustak!
De kommer mig att uppmärksamma himmelen
och hoppas på vad ovanefter är
Begreppet Horisont
klingar i ett andetag som
aldrig lämnar mig
Uppenbarelsen: tangentiell
Att dö är att leva en smula,
att leva att beständigt dö
Jag har vind i mina ögon,
pendel i mitt kärleksfria oberende,
namn i bibelns olästa kapitel
Ande rör sig under vardagstaket
I fönstret smyger tankens fågelsträck
i riktning mot den stående musiken
som alstras enligt Religionplan Ett
160
Vakta dina ord,
poet
Ett ögonblick av
högmod
förkastas ned
mot sanningstystnadens
obestämda mineraler
i Herrens tektoniska missnöje
Även där viskar stjärnor
Nåväl, det
stundomregnar någonstans
Gå i frid nu till fönstret fram
med handen i din hand
och pennan i din blick
Anteckna väderlekens frånvaro
161
När Skönheten kom till Kommunens
(och Näringslivets)
skyddade verkstad
för yngel av poätisk ffisförnämhet
(Den är med tystnad och stipendium besläktad)
Var pesten redan där.
162
Någonstans i kulturlandskapet
bor den odentitet av ljus och egendomlig skugga
som i ett beständigt ögonblick av informationsrik art
och nederbörd stenograferar vinden
1800-talen dröjer bort i spridda stugor
Ensamheten genomsyrar människornas selektiva vardag
där ingen tanke stöter vanans metronom ur sikte
Själv har jag ingen avsikt med min lömska närvaro
i undantagets tun och vret
och samtidens flyende städer som för alltid
består
av ickestoft och skugga, sorl av röster bakom fromhetens
tapetmönster, ett nät av sakta tillfälle
Jag påverkar er väderlek ändå
163
Skeendet är ännu inte meningsfullt
I sommarens blånande synopsis
spelar samhällsvetenskapen föga roll
En maskros av unik exakthet börjar skratta
Biblarna förångas
I kartans planlösa beskaffenhet
kryper vindarnas minuter längs terrängens kromatik
allt närmare den mässande syntaxen
Snart kan verkligheten börja
164
Men vad konstigt
Här är det Stadsdel under tiden
Här speglas värdemästerskapen häftigt upp
i politikens normbelupna rörelsebastilj
Vad har väl vi i den att göra –
vill man befria oss från skapelse,
förförisk sömn och Utomhus?
Det kan vi inte acceptera!
Vi knyter boxarskor i våra jättelika fickor,
furnerar Stora Frälsningsurnans järnmask
med regn från herredomare och lönnar
Vi lutar på varandras hemlöshet
som vaktar Natt
i skuggan av mystikens höga hattar
Vi talar med varandra om vaddå
som bildar satsdel understundom
Psykotiskt andas vi trapporna ner
till kärlekslivets katakombnatur
där Nådens svarta rader spirar
mot samhällets autentiska kontext
165
Ej lätt som grönskan hävdar denna fjäriln
sin livsdags korta dröm i lindeparken;
ty fladdret vidrörs lätt av Någons tanke;
och tre dagars skuggor kantar närbutiken.
Att i så hastig levnads art och väsenslöshet
mot snarlik död på något marklöst ställe
sväva utan chans!
sväva utan chans!
medan sommarn ännu svänger
sin gröna lykta framför ögonen
– och kanske ändå hitta in
– och kanske ändå hitta in
innan Någon tittar ut.
166
Det fågliga; att fly
I grå dag
Då
Redan
Fågligare då
168
Jag blinkar fåglar
Det finns en inspirerad
skräckslagenhet i väderleken
Jag blinkar fåglar
Den perfekta stillheten
i ljusets hastighet vidrör dig
Jag blinkar fåglar
Ingens namn skall erövra
det utomspråkliga landskapet
Jag blinkar fåglar
I frånvarnos impulsmoment
stiger flickans ögonbryn mot himlen
Jag blinkar fåglar
Rummet andas utan timme
och låter Herren Mörker vara här
169
Så är det drömnad åter, det
är världshistoriens
befängda substitut
Vår frihet gryr
i väderlekens stund av
underdeterminerande balansgång
Jag kan sitta stilla vid mitt fönster mot galaxerna
och känna hur även
mitt
ansikte virvlar
Liv, som bildar centrum för mitt liv, ditt
namn är Avlägsenhet
Död, ditt namn är Katalytisk Skärpa
"Carpe diem", säger tystnadsundulaten
Jag blockar fram en timme ur panikens garderob
och läser i svällande glädje
om förintelsernas bleka skorstensskuggor
Där kommer Herren Jesus närmare
170
Det är en fjärd, och
segelbåtarnas prekära skedar
spelar föga roll
Vi återkommer till en ilsken stadsdel
I fjärran nalkas undantågen
Med bibelrymdens lustigt attraktiva parallaxfönster
förhåller det sig sålunda
Här följer ett inget och motsägelsebesannat substantiv
171
Från Finland
kommer världens bästa
och fulaste
kvinnor, man
hör dom
på en kilometers avstånd,
slog det mig
plötsligt, jag
försäkrar, utan
förekommen anledning
I dag är en dag av gammal
gammal vana
Jag slumrar
i takt
med motorleden utanför mitt öppna fönster
172
Det här betyder ingenting
Det där blå, för-
svinnande kring
gatumänniskornas vrister, slingan
av
satskonstruktionens
något
sobert
uteblivande fasa;
fragment, framgent
Det börjar miljö, kriminalhotellen
i samhällets DJUP / två förbannade kvinnor
skiftar vetenskap med aftonens kapitel
Jag kastar mina ögon i trolöshet
bort med trafikens besynnerliga verb
Det finns bara slut i kärlekens talström
Det finns inget fönster i världens riktning
173
Det Absoluta; teologiskt grundat
AVGRUNDSDJUPT
i celibatet, något Kyrkan
själv har misslyckats förstå
På det katolska
har jag överhuvud taget
icke skymten
av ett enda tvivel
Det metakatolska: först där
är man ända framme, en meter
över Kyrkans tornspets
ser man äntligt himlen klart, i
Faderns,
Sonens
och Den Helige Andes
namn
+, hell
Satan
174
Jesus? vilken helknäpp vettvilling,
som klippt och skuren ur en typiskt
spaderhispig mänsklighet av tokgalna dårar
Alldeles säkert hade även han ett
harem, spikarna
satt där de skulle
& lite sånt
Det var dåligt
Homiletiskt
välfurnerad med syntaxialt nocturne
bestiger jag mitt trygga fönsterkors mot universum
där psykosens baldersbrå reverbererar
Det var bättre
Mer med tystnaden besläktat, litteratur
och metaforlighet
i ögats axiomatiska inramningar
& Lite sånt
(Poesiskolan)
175
Enförna, det
är inte riktigt
skog, bara nästan
Tid och människa
176
Vem vill ha en ödesdiger toalett
i gästrummet
Väderlekens skönhet är så oerhörd
att frukostflingorna försvinner
Man stavar till ett äktenskap
och hushållet går överstyr
177
Om det finns en is av
populistisk ensamhet
att återspegla i ett
lyriskt ögonblick här uppe
förefaller okänt bland de sexuellt
förbaskat sköna jetflygplanen
Det kan man ge sig dada på!
Jag har en maffiöst förädlad tornspirsskog
att tänka på i övergångar mellan mina ryggrader
Världen blinkar mycket religiös
vid skuggan av unika andetag
i bortsåddhet från när till fjärran östern
deponerade med underlig sirocco
från politikernas illa förberedda hemmakvällar
Det bara sker i allmänhet
Vad blir då slutsatsen av detta? tja,
dra ut i dina slutna ögonlock och lär,
för jag har sannerligen ingen aning
Man är ju bara människa
178
Världen är ditt svarta köpcenter;
natten är lång
vid eftersläp av vårdbehovens
politiskt tomma solitud
i dans med nöd och sedvana;
eftertänksamhetens sångkartell
undertaktar reaktionens dunkla kretsar,
Herrens barnarena ord slår
UPP i din ryggrads våldsspiral, en
blixt av pornografiskt särintresse
väger andetaget mot ett torn av återkomst
och sammangungad storm,
en heraldiskt bruten väsensform
i människornas helgetystnad
som fotograferar tinglighetens bortvändhet
och sparar kollektivets dödsmoment
för morgondagens oberoende kapitel
179
En senare gång
löser modulen
Det här är mitt liv
av ingen annans
Sammansatt
i konsekvensens vanart
Oförlåten
i konsonantens nöd
Tar jag vind
ur tankens uppskov
Mot Nattens vidöppna skott
180
Minnesrummet
stiger under mig
Jag kan inte avstå
min estetik,
Förbrunnen
i Satans leende
181
Frågans finger
riktas
mot den röda knappen
Väderleken
imploderar
i atonal geografi
182
Undergångens stora svarta fötter sänks
likt vattentäkter mot vår grå planet
och politikens herrar byter satsmagneter inbördes
Folken dallrar i bekvämlighetsförbistring
likt papiljotter under jordbävning på världens G-sträng
Din arma tanke gror i samhällsvetenskapens kraftlinjer
Egalitära
lägers dålighetsmajorer formulerar Konst
184
Jag bär ett Ljus inom mig
Det är ett stycke teckenlöshet
ordnad i ett sällsynt anletsdrag, en
månadsprojektion av asymmetrisk cirkularitet
varinnanför en sammanslungad timme även cirkulerar
i enlighet med en stokastiskt förmedveten retorik
som kommer garderboerna att slockna
I fönstret hägrar samtidsdiagrammet
Fåtalsmässigt åstadkommer människorna ingenting
att tala om
i sammanhang med Kyrkans väderlek
Okularet dit är SVART
av optiskt tålamod, vi
upprepar:
det är en Solförmörkelse!
Att länet andas
förefaller otydligt
Att trädgården är din förnekar du
O konstiga musik
O väsensfåglarnas kollegialt besynnerliga tantra
185
Det finns så mycket oförsiktigt land
på ögonblicket mellan Enkelspår och Teckenspråk
Kan någon försona sig med det
Den infantila köpenskapens vågor cerebreras
utan sydligt samband mellan vårens kvinnor
som förintat sina ögon i mystikens parkskugga
Livet har en högre dimension, tyvärr
I egenskap av idog vapenhalare för Jesus Kristus
stryker jag mig eftertänksamt över solens
månsken i mitt beska ordförråd
och låter världsvid väsenslöshet avspelas till bandet
mellan glada barn
och domartid i samlad skala på besökstid
Så skall en slipsten skriftligt formateras
Det finns en medmänsklig förträfflighet
någonstans o någonstans
i trakten av din nästas bortre ögonbryn
av mjuk identitet
och kyskhet fallen mot en sval gård
vars skuggor reserverats för en ingen annandag
Så kan dikten avslutas
i något hemligt andetag
då väderleken önskar börja om igen
186
Det här betyder ingenting
Det där blå, för-
svinnande kring
gatumänniskornas vrister, slingan
av
satskonstruktionens
något
sobert
uteblivande fasa;
fragment, framgent
Det börjar miljö, kriminalhotellen
i samhällets DJUP / två förbannade kvinnor
skiftar vetenskap med aftonens kapitel
Jag kastar mina ögon i trolöshet
bort med trafikens besynnerliga verb
Det finns bara slut i kärlekens talström
Det finns inget fönster i världens riktning
188
Jag var lite nedstämd, klockan
visste inte riktigt när
Då sa väggen till
mig att låta tankarna flyta på
tankarna, de har väl sin poäng
och sådär; jag menar grådager
Ryck upp sej ur tristessen, va
Bliv till!
Och tankarna får bilder, gårdar
i kärlekens underliga sken –
189
Ögonblicket: det är
det DET det DET det
Är inte riktigt
politik
att vara utan satstempo
Det är bara början
– utan
sexualitet
Öva sitt steg i Så-
ledes, jag menar
Tystnad; med adverbial, något
Ickesagt, i rättning mot
platanens tillfresställande skugga, klart
söderut
Cesur i finalens inledning
190
Jag hör din
syn, lite savtrogen
Med ränderna på sidan
övar rummet dager
Och jag har c:a 50 kuddar
i stället för bara dej
191
Det är på många
sätt, förvisso
Vad nu är härmed sagt
192
Om det är så
skall inget vara
Det är herren Guds kapitelspråk
Vad fan det nu betyder
193
O Mästaren af
Ego, sedantidighetens husfason,
Bryter upp den
Samman-hängande
natten medelmåtta dum i en fantastiskt
ringare stund av estetisk överlägsenhet
Fråga mig inte vad det betydde
för nu vill jag tränga in i dig
Och stänga dörren
DÖRREN bakåt
NEDÅT inåt UTÅT
hemåt i min egen-
domligt
nertystade lägenhet
Där minnet fördröjer ett oåtkomligt dis: det
är så dina ögon förefaller mig om dagen
194
O att det går, jag
menar, att
leva, vi får, och att
gatornas halvt om
helt på vårt två gemen-
gemensamma bildspråk i erinrans dal
utsagda fångenskap vid och
med detta, vår mening
tog medeltid här, jag
öh menar förskrämd att, tja, det
är väl till syvingen
sist att så här va att
ensamheten lämnar paraplyer hitom sig
och vandrar vidare med
saktnödig tanke på dolda fickor av
nåd / fotografiskt obevisat motstånd, vill
inte så dödligt gärna förstå
att flickor med ögon där surmulen spådom
dröjer sig Envighet kvar från går-
dagsnattens exotiska burskap i
dy-likt ovidkommande samman-
hangsfångst av förlupen oskuld
bevarar mitt namn i apatiska leendens
uppståndelsetystnad bakom trafikens rygg
195
Sportsyster, du
följer mig vid handen som
sakta
stryker
likt
sunnan
vånda av en mandom svunnen
i askes
längs
just
ingen andra person i ungefär samma tempo
196
Talade du dig själv,
menade du i morgon
Lågorna, lämnande elden, lever
sitt oegennyttigt förbannade liv
Det har med oss att göra; våra
skuggor, i
rum, förenande
kropparnas oerhörda bild, tycker kanske om det
Ni förstår vad jag menar: inte
ett djävla dugg-
regn faller som avskeds-
temata genom den stadsanpassade afton-
gryningens
mened,
din
och i denna oöverträffade lägenhet
197
O kärleksnatt, vi
skall ej i morgon
mötas
och sedan aldrig
mer
hitta ner
till oss själva
Jag sätter mitt ord
i virvelblickens trappa
och stiger upp till sammanbrott
Radar in dina rop mot sin frånvaros lysande fallskärm
D ALLMÄNNA DIKTER
1
Sent hus
tystnad
sannmusik
Verkligheten
framträder hastigt
Senhuset
mördarens fönster
så egendomligt nytänt
musik därifrån
Det är en synnerlig stund;
han skriver nu
tårögd
en gårdsdikt
om nattens enda en-
samhets obegripligt vackra ögon
just ingen vet vem hon är
Morgondagen känner inte heller många
I senhus bor
vi som lever på slutet
och början
av våra liv
och någon annans
med solomusik
och tårar, tårar, tårar
ständigt allt närmare en djup skev gård
där två tre fyra fem sex träd ex-
ploderar under samma tystnad.
2
Gud, gör mig till en god människa.
Ändra citrusträdens inställning till medelhavet.
Några steg mot tystnaden.
Det förbannade skuggtempot.
Gud, gör mig till ett citrusträd,
ändra människornas inställning till Djävulen.
Några steg med skuggorna.
Hela världens högkvarter
ligger bara ett stenkast härifrån.
3
Detta äger rum i
Sàntigo de Chévalire,
nåt glömmesdigert år efter Landets Överkok
och Burgerliga Nystart i Meso Allianza
för snilleglimt, örters flavörer och läkedom i prisklass
undan de annalkande kometerna från Dagsljuset;
och se Överklassens vackraste döttrar städsla
mangrant redan nu de ädlaste hästar från Concierto Grosso!
De är dresserade och trimmade för livtjänst;
vi syftade här i första allmänhet på hästarna.
När under en ridtur
under Flickans kärleksfullt bestämda riktatur
i någon av de oförlikneligt oktobergyllne parkerna
den mäskliga kulturens huvudstad,
Santiagolo de Chévalerile,
med sådan rättelse
är internationellt berömd och premiärministermedaljerad för
en vindstöt, ett hundskall, en skatflock, en alltför omogen cyklist
eller något annat i samma moderna stil
händelsevis och alldeles oförutsägbart öppnar eld
sätter de genast av mot närmaste marmordamm
skattad högt för sin utsökt chalabriska ådring.
Ekipaget försvinner ur sikte
däri –
Stiger och sjunker
så länge det behövs
på lagom djup
i takt med hennes andetag –
Kliver upp igen
när den omedelbara verkligheten
återvunnit sitt konservativa tillstånd –
Ryttarinnan ler spotskt
och fortsätter ridturen oberörd
som om ingenting overkligt inträffat,
ZIPPELADIDUDAH.
Det är nu vid pass trettio krigsår senare
och en dylikt immakulat kulturskönhet
i sådan välmodulerad tillit & god balans
som med så utsökt erotisk måttfullhet skarpladdat
gestaltades av vårt exempels cavallieriska mamsella
finns inte mer i
Santogola de Chivalér
och vetenheterligen inte någon annanstans heller,
inte i Togo
inte i Spetzbergen,
inte ens i hela den erkänt geografiska västvärlden;
det påstås förstås emellanåt att varan odlas på Sockerkuba än
men de tro vi alls ingalunda på naturligtvis.
4
Ett hårdfört och vältränat offer rör sig på stan i kväll.
Gärningspersonens bleka ögon irrar sig närmare stunden
då natten börjar.
En rad av hänsynslösa lyktor garderar perspektivet
mot ett ensligt ställe på en gata bland förtegna kvarter.
Där slutar kvällen.
5
Katharer, vår tro
är större än –
Ord? Magnituden
Menings halva ogrund sorterar
förmodligen under Johannes; det
ena av Grund
kan vi plötsligt förstå,
det hela av Gud
kan vi sannolikt uppnå.
Heliga Guds Dam,
vad oss högst förlänas
Dina klara ögon ser,
vad jag minst kan ana
ber Du oss om
i dativ med paraboler.
6
A
Den breda gatan i landskapet.
Framgången: missräkningen
och det kategoriska påståendet.
B
Den moderliga dominansen.
Vi måste lära oss att leva med
en mindre obalans, i mättnad.
C
Den aptitretande avsikten.
Att vara på sin vakt, inte utan
ett visst behagfull precision.
D
Den avslutade bestämningen.
Just den estetiska konflikt som
drar ut i vårt enda ögonblick.
E
Forminnebördernas arkitektur.
Lateral anciennitetspraxis
mildras av sinnlig jämvikt.
F
Husets motvilliga förvåning.
Inledandets bristande själv-
kritik bygger upp en vitalitet.
G
Föremålens självklara fräckhet.
Ett uppenbart bett i själva
fallet, ostentativt, närgånget.
H
Den oroande meditationen.
Rummet öppnas mot landskap;
ögonblick av stigande ridå.
I
Den kyligaste reduktionen.
Avog i ovedersäglighet men,
tja, man kan lita på det rena.
J
Tvivlets mjuka småleende.
Jag. Antänd under inflytande
av en idiosynkratisk närvaro.
K
Den militäriska avspänningen.
Nu skall du gå, anvisande.
Sätta ned foten hurra hurra!
L
Planens ensidiga stabilisator.
Vi samtycker. Det är bra.
Jaså inte? Ställ dig på hyllan!
M
Det informella instämmandet.
Mässfall. Musikaliskt kry;
avgörelsens feminina touche.
N
Det finfint negativa flödet.
Motvikt i parfymerad dam,
så att säja lätt obegriplig.
O
Mystikens självbesannande.
Autonom dominans inverkar
inte. Påverkan utan objekt.
P
Den charmiga förargelsen.
Att hejda sig i någonting
att vara med om. Kampanj.
Q
Butikskontrollantens öga.
Välmående råtta i harmoni
med sublima hygienkrav!
R
Den kulturella åtskillnaden.
Redan fäller draperiet sid-
ledes tyngdbestämmelse.
S
Utförsgåvornas invarians.
Folk: homeopatiskt overk-
ninglösa instämmanden!
T
Det mycket dåliga tecknet.
Å andra sidan en möjlighet
i kreativ balans, eller till.
U
Sångens återkommande av-
brott. Strykniner. Debuter
i oskuld: jättetankens dåd.
V
De oförtrollade sängarna.
Universaladversitetens
sköna övergångsförödelser.
W
Utelämnandets anakronism.
Marmorlätt ålder; flavör.
Vindöga i den goda smaken.
Å
Helgonets ockulta geografi.
Dogmats inhibitiva fyrsken
och kompromissnavigation.
Ä
Övertydlighetens dissonans.
Fattiga grannar i lätt över-
flöd, behöver de en herde?
Ö
Nallebjörnens uttryckslöshet
En oavslutad kollaps i sikte
– överrumplande primitivt!
7
Puh, att… komma i kontakt med läsningen
av just denna karpatiska romanklassiker
– det var, må jag säga, ungefär som att ränna
med bud till Provinsbalrogens Hovkurir
(han måste ha det på stubinen!
Om hären ej skall under gå!)
...nedför en dunkel, egendomligt bred och flack spiraltrappa
i slottet; den är blockerad av ett drucket maskeradsällskap
rumlande på väg åt samma håll
i b-e-t-y-d-l-i-g-t makligare tempo
….så långt, cirka halvvägs alltså, hann jag
till i morse; scenen upptar ju sidorna 1736-1809
i professor Gäsper-Gustaf-Larssons egen mycket
kritiskt förkortade upplaga, inte sant.
8
Människor är legio i afton
Luften är ljum, nästan överallt en taxi
Vita av ilska jäktar gatljus i väg till sina nattskift
Utanför en pub i världen någonstans börjar den egentliga
natten som en vindfläkt av melankoliskt blå terpentin
Väl hemma ställer jag fönstret sakta öppet
Det går dunkla fiskar i luften
Deras ögon har okänt ändamål
Be mig inte om en cigarrett, jag vill inte prata
I taket en manet av försiktig, avbländad ångest
9
En dag kommer åter i skymundan och blir till afton,
ingen stund kommer åter för ändå egendomlig syn,
men två ögonblick hänger på varandra samtidigt;
evighetens oro lägger noter i andra klassmenyn
du avverkat under dina hålligång med stenkrossen –
Minuten går sin rond på övergivenhetens paviljong,
men solens nästesista strålar mister ändå aldrig sin
illyriska eftersläng på allt bord som du ramponerat.
10
Nedan följer… en konception
eller kalla det: enkel anslagston,
hörd i den lätta sömnen.
En eftermiddags metallgravyr,
en drömbild på första sidan
av något dammigt orkesterpartitur
från nittonde seklets början,
sådd med utsikt och innebörd
rik blev i längden vår samlade skörd,
men allt kunde icke fullföljas.
Tiden är det som stannat här
på tröskeln till en stark
passionsberättelse på okänd mark
mot bakgrund av framtidakriget.
Bud, som intet öga läst,
moln, som hela dagen jäst,
vind, som en ekrot vriden
till stiltje och stum förbidan
av åska; och en fruktad ryttarsilhuett på avstånd.
11
Därför finnas till:
det är det enda som betyder något.
Världen är global
och precisering överflödig
under Månens silvernegalna alar;
det förekommande är adiafora
och lust som vi alla åtrår
men inga tar gemensamt ansvar för.
Sanningskravet: absolut
fritt från bindslen till överhänget av väsentliga behov?
Vaktelköttet lyfter mig till satisfärisk imma –
Förvisso vet ni inte vad ni talar om
i solidarisk oskuld; effekten går som ålens träben
av och faller till marken som ett preventivmedel.
Ja, jag ska. Jag förenar mig
med mörkt glödande exhibitionism,
den glänser på Verkets ohyvlade bord
som hunnit fram till Måltiden
mitt i dess inneslutning av imperfekt häpnad
inför sitt uttryck, men ingalunda redo att presentera sig –
Och när en strålande hög tunnelbana av Realitet
riktar Domarens blick
från sin nedsläckta världsbild inom tågfönstrets ram
ned på sidstup av ett pantokratiskt dödsögonblick
i sänder – har du för all del
satt ditt Ord på den solnedgångsväldiga hostians baksida
där några höstliga alar på stumt vandringståg
bildar slutstation för tillfällets bortglidande strand.
12
Du snor dina tummar hårt
och svingar dig upp på
knä. Du
tänker:
"Jag faller i Cosmos ut – "
Då trillar du handfallet ner i den bleka morgon
och ligger där på magen
och tänker på fridfulla andetag
som tennisbollar mot en husfasad
Men sagans nymf har gömt sig i Rosengård
Mästaren talte:
"Hej alla barn,
MINDRE MUSIK!
det är vad mänskan i sin nöd behöver"
13
Och i den sovandes röntgenblick
är fermateringens ögonstick –
(Babusjkorna på Norrmalmstorg
framklampar tystnadens abstrakta bataljon:
kvalitetsmovie på så vis
att inte hela världen ens praxisterar.)
Det smeker din svala tinningbön,
skogen är full av lemmingben.
(Minernas arkad. Och anletsvågorna.
(Öh, det här är ju (bara) bara en två två rad.))
14
Det råder båggång i ditt inre,
din själ dyker tub med god sikt
där motivet förefaller huvudstupa
nedskalat i en vinkande slant
vars baksida hastigt lyser upp
av stjärnan under horoskopet:
"Tillfället är försåtet,
ditt hjärta snarast i underkant.
Du antar Kristi Lidandes gestalt.
Den går i kras när man rör vid dig,
människorna blir förbannade
och Gud tycker du är enbart löjlig."
15
en dag ska det bliva afton
säjer snömagdalena, allt
handlar bara om att finnas till
låt oss ta varann i hand
så låt oss ta varann i hand
och sakta gunga gatan fram
och sakta gunga gatan fram
och sakta gunga gatan fram
i ett enda ett och samma ögonlick
av verklighetsinfångandets underbart förlängda leende
16
På linjen? Du har ett system i din hand,
du fäller mig in att den kartan ritat en
spådom över några två städer. – Genast
kommer överväganden i skarp motvind:
regnstänk diagnosticeras. Vildare marknad
i kväll. Försök och tag dig samman. Bliv
till. Det här är bara ord på ord, stationer
med klara fel, så att säga, en etyd rakt
in i tankeuppehållets tjutande tunnelberg
17
Inte dog han en naturlig död.
Han mördades av idioterna,
de sammansvurna; de kände
sig träffade, nämligen. Vi hör
en vissling på avstånd: tåget
sätter åter i gång: baklänges.
Den friska
skymningen har redan börjat
blomma hur lång som helst
med bultande puls, glimmande
ögon. Den starka ensamhetens
impulsiva nattvioler spirar
vilt i de tänkbara parkerna
här framme.
18
Tredje eldsvådan är alltid störst,
fjärran står på tillväxt. I världens mitt
lägger vi märke till lokalbefolkningens
välregisserade sätesfrånvaro
inför Mörkret som utmäter sina ögonblick
åt avlägsna län och leder till helig solitudo
eller patologisk aversion; endera tankegången
syftar på sin spegelbild som följer
efter "antingen" i Guds obearbetade tilltal.
Med begagnande av dylikt aviga möjligheter
avstår man tyst allt; sen kommer trons timmar
i requiem och celibat –
Vi är ett urval som med släckt liv framskrider
till något lysande. Det vet vi inget om.
19
Hm! Vad är det för
helvilt djur som ligger där
i hörnet och... tittar?
Blicken är så oerhört…
oerhörd
– att det här är liksom
inte mitt hem längre,
utan mitt... hm!
20
I drömmen var jag på bio,
såg filmen om mig själv,
mitt liv i konstnärligt sammandrag.
Huvudpersonen var konsult
och välkänd i Arbetarrörelsen.
Han reste runt och höll föredrag,
jobbade behjärtansvärt med ungdom.
Dock sa man om honom: "Ibland
är han nästan lite för beslutsam.
Nästan som en direktör."
Sovande mötte jag på gatan
en man,
skulle tilltala honom,
fick inte fram ett ord.
Och han skrattade hysteriskt.
Tungsinne grep mig,
jag gick mig i parken allena.
Allting var meningslöst...
Då omgav mig plötsligt:
Ögonblicklighetens Nöjesfält:
en häpen majstång bland skymda stånd
och tre
fantastiskt
komplicerade
maskiner.
– Satt jag därhemma vid fönstret
och längta' till världen där ute
tills fönstret försvann.
Då gick jag mot dörren
men dörren försvann
och jag hörde en predikoröst
tydligt som på radio -
Rösten sade: "IT BURNS."
Hur skulle jag nu komma ut?
Där stod jag framför tapeten
och slet mitt hår i förbistring
och rösten sade: "IT STILL BURNS."
Där stöp jag till golvet
i råmande besvikelse,
kröp jag längs panelen
likt en starkt berusad
och rösten sade: "IT STILL BURNS."
Nu visste jag varken ut eller in
och i min lågande själanöd
försökte jag frenetiskt
öppna ögonen
inifrå–
Då blev det svart omkring mig –
Då hörde jag en gospelkör
mässa unisont:
"BEAUTIFUL BLAZING."
21
(Chryptiker
övergick nu
barriären till slutreplik:
"Vad har du skrivit, Ljus?") – Lyster,
framtiden ljus med applådåska
– ja, jag förstår att livet
har med det att göra, på det hela
taget annorlunda sammanhang
av utomordentlig oklarhet: den
sträcker sig ända in i den otillräckliga
meningen med dina relationer,
Roll. Det är det som är levande...
Otillräckligt med liv avslutas
under Döden, Utformaren i
esse. Din
skörlämnad förefaller hel
accent rätt överdrivna förhoppningar,
vi ska nog inte hysa någon?
Detta effektfulla ögonblick förblir
utstående
i koncentration på marknadens
halvt geografiska trafikbrus
"i" det slutna rummet, utagerande,
men utan drapa colon, det kallas incorrect –
När det skymmer över mon blir det vackrare
än aldrig i just det sammanhanget,
oskön Bänkholger presenterar ½sig:
"Det var på hundratimmarna
vi hängde upp våra likheter.
Levande döda.
Levande döda."
Det är det slutna rummet / hakar upp sig.
Det är det slutna rummet / hakar upp sig.
22
Från en historia: de gröna kvarteren
Vi levde där, som ett akvarium
i mångtydig utveckling
Dröjde ibland
någon sekund i våra vardagliga förberedelser
Vände ögonen mot havet
som vinkade bortom trafikmärken och radioapparater
Men i den väldiga, förvirrande parken i norr
under bildskuggan
Mondäna kvinnor satte sig upp på stranden
I övrigt: stjärnor, tvekande förort,
små ljustabeller
Hissar och ansikten som stannat
i ett aldrig bekräftat ögonblick –
23
hr Egenhet, blockad i hämkraft
survar självportföljens rot sin
autofona osjälvstadighet
inte lika Gudstroligen
avkupas här och med kaputt
samspel närmare bestämt
vårt Lösenord af DNA
för Hektor: "det tror jag, det,
på det mentala planet, t. o. m. Kärleken"
24
Eftermiddag. Och den usla vinden
sveper sig kall om
husens
tunga våningsprojekt,
lövet
på sin quist...
Eftermiddag. Och den bråda vinden
om hösten; upprepat. Gatorna långa,
min halsduk gör skillnad mellan varm och
bred; de många gångerna. Jag har sagt
att det inte är någon mening
att diskutera det här. Jag har sagt:
det är bara en tobaksaffär.
De många gångerna.
I parken,
där Ensamhet virvlar förbi.
25
Den som rökt chip
vet vad det här betyder:
dvs Tomrummet.
Det fyller längorna –
Gatan av ett hem
kastar spådomen åter
i form av ett ekobrott
på rördromens hektorat
på tal om Viktor Rydberg?
Det låter obetydligt!
26
Väg föll i frigång i stigens lunk som tager
steg på steg i ordens mördarnätter utåt
språkets dråparstråts försåtlighet där
intet hägrande i svarta snaror envist väg-
rar låta sig med ordet "paradox" förenas,
vem ska trösta knyttet? Ingen. Vem är det?
Det kan ingen vara; man är bara Människa
– vi försöker alla varda verkliga i livets
mening: den oupphörliga självantändningen
av nålfint ljus i Christi mörka garderob;
läs Tigarbibeln värjspetsstjärnor speglar!
Troligen finns vi (alla utom knyttet) till.
1721 omplacerades vårt land i utrikes dov
tysthet medan vidare vårdnadstvister slöts,
ett par uppsamlingsnederlag fick stå i tur.
Handlingskrafterna! – formuleras bortiskog,
men på hädaretid har våra sturar alienerats,
länat svenskeligen underjordisk inkompetens
utan personlig ordning. Kisse vi har glömt
jamar under bordet där vi super ner oss.
Pornografisk misshushållning med de sakliga
tingen sveper nu ut sig i långtågstempo.
7 ockupanter spirar hitom hemmets fönster.
Vår svarta dahlias blomster fjädrar upp sig!
Ond är skymningen i förstukvistens vanvett.
Men ensamhetens blå små demoner vippar sig
tröstande i ring kring knyttet. De har med
sig Karls stafett från någon tolfte spurt.
Knyttet håller tacktal, svingar ficklampan,
sniffar i den lätta narvavinden klarögd.
27
Bortom de långsamma eftermiddagstimmarna,
stadsdelarnas
gatubilder med distraherade människor
sitter gud fast i våra Hissar
Han ringer förargad på kyrkklockorna ibland
28
Men nu består förgänglighet
och först av allt
har kärleken sin
baksmälla
för allt –
Oföränderligt
det rätta bär sitt ändamål
i båge mot den riktning
dit stolthet går på styltor,
var bok har nog sin
doftlöshet
livsdagen lång
sin huvudvärk och stiltje,
varannan flykt sin flugsmälla,
men också varje slit sitt slut
en tyst minut
ur led dit ut
på frigånggång –
I tro på något hopp
om kärleken – det största
– vek tanken ständigt
åter
av från plikten framför allt
omkull på brottets dunkla stig
varthän i skogens väderstreck
till någon vindros i futurum
29
ett
oögonblick, bara
påbörjat andetag
fem i tolv någonstans
någon blek dröm någon
annanstans, ett fönster
som utan någon mening
glider upp en aning
Fulländat klövs
nyMånens ark
i sin enhet av blå ytor
Anad ändade hundraden
år historia, fint bildade
minareter en parentes
om någon omedvetenhet
om himmelen över Tel Aviv
29
Tänk om
TV-programmen bara innehöll erotiska sensationsbilder. Då
hade vi haft en annan samhällsbild
också. Ja, vi hade överhuvud
taget inte kunnat kommunicera tillnärmelsevis på det hära sättet.
Vi hade varit tvungna till annorlunda upparbetning
av de tre små inbilska undulaterna. Vad Universum
angelågat är får icke mera vidareutvecklas.
Det hänger nog i sista hand på världshistoriens ve och vändpunkt,
fondväggen alltså: den där infernaliska passagen
med alla dekorerande tänkepannåerna
– barndomsupplevelsen
av den illalilla lila luftmiljön;
det är stor art gå perrongen under Kaos' 80 år!
30
Dö. På den andra sidan?
Hörrödö, ej ens en
lullisk mekanism. Ej ens
enstaka
mening i stil med
substantiv, fragmentariska
malmfynd driver där – bara vila i
röken ger klarhet. Intet driver
världen i stå –
Världen är intet
logikverk, ingen ridå,
ingenstans glider världen i mål, intet
vår värk och villa, vadårå
va, inget driver i
röken, ingen förstår
några enstaka
sparsmka ord som
styvgröe, jordskred, knapptelefon –
31
Dop, vad menar du?
Den här driften är dyr.
Flashboy ,
ge mig ett undantag,
det är så att gatan har tagit slut,
jag söker rum för den stora natten
där enda dörren som leder ut
går på ett brovatten.
32
Jag letar efter stundens kvasimemorära landskap
där strövtåg utropas i septemberdialog
med fönsterefteretsningar på aktuellt avstånd
till rastställen, där vår extatiska egenart
sällskap utövas: det här är inte riktigt,
ren utsaga fordras. Framkomlighet i sätteri
bildar avkastningar på mänsklighetens oförstånd:
vi bor på var address, heter det, men vår?
Svaret på den frågan är mycket nedslående.
33
Kvinna, vi ger varandra
vinkar
som under ett
vasalopp, håller stilen
år efter år med torrdass på taket
Ordens mummel grenar ut sitt bländverk
Fjärran tåg: och det susar i skogen
Oktoberkväll; vanlig. År efter år
vemod jag ägnar dig
Spårlöst borta du smeker mitt hår.
34
Stör mig inte, Tåg,
jag är besviken
på tidtabellen
jag vill hoppa av,
jag kliver strax om-
bord med själva Gûds bort-
växlade telefon-
signal av bara fartens
morgonluft; när du har kommit rätt
visar Månen STOR styv tackpinne
under klockeskalet
till sitt bättre sätt, i några övriga
hus försvinner alla människor –
De vaknar gapskrattande upp ur sina sängar.
35
Ekon
av dina
hastigt
upp-
trappade steg
väckte mej
ur min besinning
och när jag öppnade dörren
till din käraste garderob
& kikade ut på
måfå
stod du där
framför mej
såsom en ur graven
speglad
utan bikini
eller ens skymten av ett flyktigt örhänge
någonstans o någonstans en natt vid horisonten
och frågade med ledsen röst
Var fan är mina ögon
36
Men stegen från bröllop till brillor
är oberäknelig och mycket kort.
Den leder rakt in i stuckaturen
på obducenternas villospår.
När konsumsamhället går till
överdrift blir människan olidlig
stygnen runt. Pavor nocturnus
belyser Någons ögonpuppor i skyn
av desperata vitesförelägganden
till Pornodromstadion i mörkret.
37
På tragedynen Tummelboards
är frågan "Frågan
om Uppståndelsen" för tidigt väckt
och mannens njutning kvinnans sammanlagd
– här kommer Smygpippi!
Hm, Styvpippi, du – jag
skulle vilja hängsla dig i weltervikt,
eller om du föredrar det enda attributet
värde? Är vi inte annorlunda nog tillsammans
blir det paus. Då
utgår här ett mellanrum
(–)
Gå i frid, slutligen. Hämnden
är bara stjärnornas,
följaktligen: ingenting mer
än våra framtidsutsikter till en god science fiction
är på stället Plats
i det fräsande nuet! Det
:vårt egentliga dop,
ögonblickligheten
är sitt eget verk: Final I Flammor, vad har du
annars för plantyp för denna eviga natt?
*
~ Gonggong,
nu blir det Helge Sacrolábion. I förbigående
skall jag nog
ha för avsikt
efterfråga helhetsdöden
den dag domen över mänskligheten hävs
och kabel-TV bjuder säte på Mimans bröllop.
38
I hela sitt liv försökte man vara sin
Gud till lags, där känslorna kom
åt. Men styret gick av
och interregnum föll undan;
det är förmodligen föga eklektisk
idé att försöka resalvera den
här teatraliska människan till farshuset –
Ändrad tid medför svarstablå; vem talar
nu? Brancusis Ägg lägger all
kraft på sin inlevelse i den pornografiska situationen –
Det brister i respekt för legitimationshandlingens innehåll.
39
Bländad jag sna-
vade
ut från ett torn –
40
Men städernas och höstarnas staket
lutar i trötthet –
Branta gårdar
hänger över himmelen.
41
forntidens smällande
duk! Jag hörde ett
gevärsskott
ringa
i Kaldéen – – –
42
Det var en större arbetsplats, där
jobba bl a fyra som voro bröder i
Kristus. Höllo bönemöten varje
rast. Bara ETT fattades dem: ett
kors.
Därför bådo de dagligen till
Gud om ett
kors
i flera veckor; till slut
fingo de under över alla
under! – på något märk-under-
ligt sätt faktiskt TAG i ett
spritt språngande
kors.
Det funno de vara ett gUdasänt
kors,
naturligvis; prisade storligen Herren
för detta utomordentliga
kors
i flera veckor; ja hela
deras lycksaliga tillvaro
handlade till slut om absolut
ingenting
annat än detta
kors!
"Förlåt, grabbar," sa nån
tänkande mänska en dag, "men
uppriktigt sagt: ni är ju bara helt
kors
-fixerade!" – Någon
fnissade. En annan
gubbe sa: "Hörni, om
kors
är till för frälsningen
och frälsningen är till för
kors
då blir det ju faktiskt
kors
för korsets egen skull,
inte sant; genom en sorts
förkorsning, om man säjer
så!" (Skratt!) En tredje föll in: "Inte
för jag är sån där proffs-
kristen expert som ni, men
JAG i a f har fått för mig var
Jesus var minsann SJÄLV
mindre glad
över SITT
kors!"
Allmänt bifall! Fler
och fler samlades kring bröderna i
Kristus, kommentarerna
haglade: "Lös
kors
-ord i stället!" (Gapskratt.)
"Lägg ner korset!" – "Bara alltså riv
hela jävla
kors-
fästningen!" (ASGARV) "Ägna er åt
… bara va faaen som
helst utom detta evinnerliga jävla
kors!"
Och bröderna i Kristus
sågo på varandra; faktiskt gingo
deras ögon i
kors
också individuellt på
dem; och de buro sitt
kors
utan klagan, som Skriften
bjuder, förläto begabbarna,
som skaka på huvena & gick
sin väg. Bröderna höjde nu i bön
sina blickar; Gud var ej där, inte ens
himlen så vitt man kunde se; dock
hade de tackom & lovom sitt härliga
kors;
det hängde de facto i
taket.
43
Jag minns att jag var ung en gång.
Det var en ny erfarenhet.
Ungefär som att plötsligt vara avlägset bekant
med en egendomlig flicka man länge varit intresserad av
och det var tidig höst och sommar på en gång
bara för att allting började och slutade samtidigt...
Jag la min bok ifrån mig och tittade ut genom fönstret:
det började bli sent och mycket vackert
som ett ställe ofta blir när en älskad människas närvaro ebbar –
Och plötsligt befann jag mig långt borta på en obeskrivlig cykelfärd
och den tog hela tiden ännu inte slut, ännu inte –
Jag hörde en ständig körsång bakom träden.
Vägen var tom
och natten ljusare än dagen
tills morgonen grydde, plötsligt var allt oförändrat
stilla, solen en väl avskärmad
högtalare,
världen var tom,
bara en fort–
Rummet!
Ett stadion före
uppvaknandet. Men hitom sirenerna i skol-
porträtten: sången,
RÖSTEN
–
som inte var hennes
44
Jag tror jag vill göra en film
med dej i rollen som teaterapa.
VAD ÄR DET FÖR DUMHETER
Gör du då strålande succé, kära apa?
Det kan man säga om Månen också.
SÄRDELES HUMORISTISKT
Allt är ju relativt, du med; håll
stånd! Har du förresten
tänkt på att den här dikten
möjligen står upp och ner?
NU FÅR DET VARA NOG Ta vara
på de små små fåglarna i skogen,
det är den enda möjlighet du har.
45
Nu tänds viril min diktarhug
av ode till Micky Jill;
hypnagoga ögat vrider fram en scen i ljus
från små lyktor av sned belysning -
Det är ett ställe där rollerna avhängts
krängda ut och in i anonyma vestibulen.
Där står du i springan med ögat utanför
och vaken i samma moment
som du torde erinra dig förträffligt efteråt.
Och vi hälsar dig hjärtligt välkomna här,
vi ställer oss gapna upp och rätar på tredjebenen,
som fåglar vridna till en gök i stark förfäran
är vårt sinne: upptänt av PORNOGRAFI -
Våra vildaste antecipationer
håller dig ej för ett ögonblick lugn -
Nej, oomvänd och försiktigtvis
går du tillbakavägen ut på nytt;
ej annat
plötsligt
passade dig
som ett möbiusband
kring din perfekta navel.
Och stolt må förargelsen gå
som gubbe efter gubbe står
med svullnad högt på roten;
tänk dock ej ont härom, men andas hårt
- bliv Dam i denna prövelse
och låt det vara utanpå
och när du går från in till ut och vidare äventyr,
förmät ej då att fullt stå fast
med båda fötterna på golvet
som om du redan hade tagit skorna av dig.
Ty annars blir det lätt på tok,
effekten blir en annan än vi räknat med
i din spännande mötesbok, uppfylld av kryss
och hor - så kan det gå
om du väljer fel
entré
innan tillfället har börjat.
Men nu vandrar åter dag sin spegel långt
på lustans vackra tittavstånd
och gatans friska nedomvind
slår som en liljans doft mot sinnliga vristen,
på nytt öppnar kväll sitt skådegap,
lågt ropar dig trafiken,
du lämnar första rutan bakom dig.
46
Det här är en Epistel;
det Ordet hyser spalt hos Gûd.
Andromeda besiktigar vår klassicism
och rynkar sin klänning i förargelse.
Dock bildas vers om årstidshösten
halvt på vanart med en signatur
av Luria vid kanten, låsande
lödig knyck i fullt fortmånigt hispetal –
En helt fantastisk predikan, hörrudu!
Den Effekten backar våran
urtima ordbehandlare i stupor? Nu får vi
koppla in blixthjärnan här –
Det är svaj på ytan.
Treenigheten är otroligt stark.
Odysseus lossar sitt nattetyg, fartid
bedarrar i förtrolig schizoeffektivitet.
Allt har sin tid med åror
någon annanvart. Vad menar jag?
Och varför blev det dålig veteskörd
när Jesus uppenbarligen hade humor?
Vad heter voyeur på grekiska?
Det har vi ingen mening om.
Däremot betyder synnerligen lite
obehandlad innebörd. Jag menar ungefär:
"att nedkomst av i anden Ur befolkning
fortgår under tilltal; självsanering
är att föredra, ty god lyrik sitt
innehåll till kjolfåll syr, ja så
går det till minsann! Vi
niger: vill du ha en dikt av mig?
Nej, bevare mig väl, jag
slickar dig; och du må kalla mig Apostel."
47
i natt
har jag undfått min kallelse
till Röst åt universum
från skogsbryn till firmament
(det är bara andra nej tredje gången)
nu vet jag vad livet
betyder för oss & ropar
o krisgrupp o församlade änglar
inskrid bland löst folk på stan
o hjärta, rikta ett dubbelt klock-
slag mellan Helan och Halvan
som irrar på liken vid Breitenfeld 2
o kväll, skynda på
o farfar, ge mig din Bamsekuk
varhelst den kan stå
& jag skall förändra världen
48
Tiden består av små tvärstopp,
rummet har stor plötslighet,
man blir galen av raseri.
Det man inte är vill man bli.
Det man inte har på tapeten
får man leta efter i verkligheten –
Ah! Jag zoomar in Universum.
49
I världens arkipelag
dras resurserna samman,
några blå båtar
stack mot den blåaste ön.
Vid ett rop under bordet
välter de ett krus –
besökare hejdas
med stumma frågor,
upptakten till en tromb
virvlar i biblioteket.
50
Den sista bladet
i livets bok
är ännu inte skrivet
För radernas
mellanrum
gömmer en
...musik, nästan
omärklig
som en vind
i vinden
Men den finns där
redan från början
Då var det vackert väder
Det förstod jag då –
I dag vet jag att någonting
jag aldrig kan vara utan
tappades bort för längesen
Och sen liksom bara gick åren –
Men jag fyllde år en gång
i en främmande, ljus värld
tillsammans med far och mor
Vi var på besök hos Gustafssons
Och jag var hela tiden där
och var fem år
och cirka tre sekunder
hela tiden, på nytt
och på nytt och på nytt
Och framtiden var ett underbart slott
bakom den tvärhöga åsen där solen steg fram
och välkomnade alla på den lugna vägen
utanför Gustafssons hus – den sortens
åsar finns inte mer
Och slottet? Det går knappt att andas.
Men då när jag var fem år och
nyfödd, på tre sekunder när
jämngammal med nuet
hörde jag liksom en enkel sång
spelas hela dagen i Gustafssons hus
Den hette Vackert väder
Och när jag nu helt oväntat
finner dessa ord, i erinran,
hör jag åter musiken,
signaturmelodin
För den slutade aldrig spelas
Den bara... gick i moln
och tystnade
Man är nu sliten, stumnad
och trött med ålderns rättighet
till avskilda gårdar
under oktobers tunga moln
mot kvällningen, när ljusen
tänds –
...även här
börjar trots
allt
livet
ständigt om på nytt
och tiden blir nuvarande
och dikten växer åter till en sång
För jag har varit barn en gång
och då var det vackert väder
Vackert väder Vackert väder
Vinden blåste vände bladet
sol
vind
vår
förbi.
51
En dag på balkongen
lyste mörkret in
mot taket
Svävande
etage vid etage
drömmens röda textilier.
Tillvarons hiss. Interiörer
som staplas
nedanpå varandra
Bilder. De faller ut
som fönsterrutor
mot trafikens vinande roulette
Jag sover inte i natt
ty jag
finns
inte. Gatorna
spränger i nattens grönska
Staden
ryckte upp mot fönstret.
Gardinerna
glödde som norrsken!
Och gled i sär
Gestalt På Trappan
GLASETS MAKT
Brinner I Dina Ögon
52
Det ringer,
det ringer! Gud
GUD vi har ont i huvet.
Klockan slår 12.
Världens skuggor
ordnas på bord i arabhögkvarteren.
Musik täljer örats mahogny.
Andhämtning, res ånyo ett torn.
53
i natt
är ensamheten vaken
ditt rena blod
vägleder
atomvinterns leende avatarer
de patrullerar förstäderna
54
Det var en gång ett djur
som räknades till fårens släkte
Han kunde inte säga bä
Han tränade och tränade och
tränade och tränade och trä-
nade och tränade och träna-
de och trånade och tränade på
bä
det blev en massa dikter
Blir det bä så här?
frågade han hjorden
Ingen sa ens bu
Då tänkte han att ska man bli
erkänd som ett får så
får det bli bland vargar
Därför gick han ut i skogen
Mötte snart en varg – den sa
"tjena!"
gick förbi
55
– Hi,
Slowfoxy, vadå
– är du inte här för ro
skull är
du inte det
överhuvud taget, du
förstår: sådant
där traditionsrikt
infertilt
rollspel, det
gjorde man på
elvistalet, men i dag
är verkligheten
denna: mycket
starkt pornografisk
– och det är du med.
Aufforderung
zum Tanz,
följaktligen;
var god notera
:
fortsättningen,
starkt inomhus: "djupt
i en svart dröm färga
blodet
rätt!
56
Det faller kväll där ute.
Det är trafik. Den lyser vackert
och roende förbi med
strömmens fart, i min
bädd, så att säga, brusar det hav
kring en flotte på andra människors
liv i dess kollektiva tempo.
Kan inte ni
som susar förbi där
tillgodogöra er estetiska värden.
Jag har inte tid med sånt här.
Jag behöver en
likhet med ombord
där jag ingenting hittar.
Nämligen en stark
oro, herr Inne, lugnt
välkommen hem! till mitt
hus och sådär, jag tror nog
man ska ha det så här egentligen.
Man ska det, för annars
ligger man bara och runkar, man
bör det, för annars ligger man bara och glor.
57
Om man kunde vakna upp ståndsmässig
och 3 gånger mumla Majken Johanssons namn
utan ett enda småleende,
om handen genast fann de förbannade glasögonen
in till den enda värld där
man någotsånär torde befinna sig,
om man hade ett mänskligt hjärta i halsgropen
just innan man tittar på spegeln
rakt framifrån
kunde det möjligen vara affärsmässigt att be
nivetVem
regelbundet skicka mera pengar.
58
Det blir inte tillstymmelse gris i kväll.
Svartaffe klarnar på det bättre talet
under hareraman. Jag vet en enkel förstad
och det är slutet på en hel uppfattning,
eller också haver något mycket litet grytt
sig framåt i monorepressivititens växelfil.
Inte det heller? Låter något annat
långt upp i förödelsen svagt strixbudat,
randas Gud med Tummens goda plockspel
överallt där arrangörerna förkastligt
stativerat f d helgerådets Ord: "Stora
Mössan haver framgångsrikt placerats."
59
Renässans på en främmande station, krigstid
Strålkastare blottade jordens innandömen
Den gröna tuben öppnades. Svartklädda män
strömmade ut i kolonnaden. Bleka av svindel
Överallt verklighetens oerhörda klockklang
60
Svart dag rådde fullt påklädd (inför en butik)
med kuperat HÖGT gräs: den s.k. Gåtfullheten
som var målet för "beskrivningen" av ingenstans.
Gud fanns. Stadsdelen? Den var inte Hans
med långa gator som jag trodde mig benägen vid,
men undvek s a k t a varje möte under tidens gång,
som kunde ändra föresats med lokala kännetecken.
Svart dag rådde fullt nattetimme (utan politik),
den s.k. Gåtfullheten. Gud berörde skymningen,
grader av beskrivning tog sig former under tiden.
Medvetandet beslöt därför att på direkta omvägar
vika in på en tvär "bakgata", fortsätta mellan ETT
kvarter och gåtans oerhörda kännetecken till
vänster: ett ingenstans fält av k u p e r a t högt gräs.
61
Hm, i samlag brottas vi med Form,
spelskönt. Sedan blir det
växelverkan – vad tycker du?
Att de här orden liknar något,
men inte mer, och det är,
för all del, alltid, för all
del, något – vad tycker du?
Att det är spelskönt, för all del.
62
– Vad människor är
typiska, Jesus
var typiskt svensk, judarna
likaså, Pontius Pilatus
värst av oss allihop
63
O vardagsljudets oförlikneliga enkelhet
modulerar decimäterns varselmakt, man
lägger upp sig i en effektiv landskapsstol
och betraktar det herrelösa värmeelementet –
"Och daggen gror där kjolens
bärighet stjälper av katten."
*
Men på den andra sidan: de ?nsiktslösa
övervinner tremulandi TV-lådans terminator
med farter av ögats rykande solskensblindhet –
Lågmält virvlar plattektoniken i ett nymålat kök:
"Din trädgård försvinner i ett omärkligt leende
och kommer tillbaka med förbytt aspstånd."
64
svenska älgar passa tider
vår gemensamma ekologi
lider
av en tidig störning
jag menar sen
landshövdingen, en
KVINNA!!!
svävar
över ett världsfråvandlat skogsbryn
där svenska älgar stå i kö
Varför?
det ha de ingen aning om
KVINNA!!!
muskedundrar
I Landstingets Jätte Helikopter
liten älva som sitter på liljans blad
& snyftar
över världens elakhet
blir förbannad
i stället
& tuttar eld på skogsbrynet
svenska älgar fråga sej Varför
65
Ja se det var tvärsöver.
Betänk, hörrudu, ängolabarnen –
en chans som kanske inget åstadkommer.
Söndag. Vem fan har inte räknat ner på
fingrarna. Så trissar man upp sig spänningen
på skiftnyckevis, med gemene mans
goda ord i minne går väl allt okej –
Ferm bara! Sen blire hägg på tempot.
66
Askan
virvlar. Det lilla
o:t i skyn
bländar upp din syn. Omsusad
vänder du tillbaka:
blindkorridoren
(Glömmer
heller inte hålet, där ångesten spolar
nattetid.) – solljus
stillnar på väggen: "Försök
att inte utreda om detta väsen, ty
han lyssnar inte,
jag,
i mina svartnande rum."
67
En höstkväll är de avlägsna träden ändå närvarande
i mannens genomblåsta vemod, under främlings-
tystnad som på en fjärran tågstation inväntar han sin
sömn; där inne skall han vakna upp till smärtans åter-
komst, en mäktig skönhet, hon avlägsnar sig i sol.
68
skoga på! Miljövård
är begreppet,
ögats attackjakt
rakt i Bengt-Emil
på spaning
efter ett verb som flytt.
69
Gallsten, du ska lämna skymningsblomman.
Du har saboterat cocacolaskogarna.
Du har förorsakat spegelskador.
Inte ens Nintendo kan göra något åt dig.
70
Vinden jäktar som
en människa i staden,
endast ljus vilar.
71
Hällou, miss Borderline Personality Disorder!
Tror du mig inte? Du blir
Här är din gråsprängde beskyddare igen, din skyggt
älskade Mentor, åh försök inte
Jag är immun mot dina giftpilar
Jag är en gammal uv, det ska du lita på
Jag slår med glädje mina Vingar kring
din begåvning, ditt spirande begär, din stora skörhet
Vet du, världen, det är ingen trevlig plats
Underjorden tillhör den i allra högsta grad
Men jag skall följa dig i hissen, för det vet
jag att du vill, åjo, sjåpa dig inte
I hissen är vi äntligen tillsammans
Bara vi två, ja vi skall hålla samman
och övervinna alla svårigheter, all intolerans
Hur var det med din klasskamrat, jag tror nog inte
hon är tjockast, jag tror du bara värjer dig
mot yppigheten i en något tidig blomning
Lyssna nu, jag vill att du ska blunda
för jag har en liten överraskning åt dig, lilla vän
Du vet att du kan vara trygg med mig
Lyssna bara till din röst, den allra innersta
Ja visst gör det ont när knoppar brister
Man måste våga språnget i den stora tillit
som skapar världen, se sådärja, duktig flicka
Nu får du gärna öppna ögonen
Upptäck mannens hemlighet
Känn på den, förstå den
Så betvingande
Så lätt, så paradoxal, så trotsigt svävande
Så mjuk och ändå så hård
72
Lyfter på hatten,
iklär sin identitet
saturnusringar.
73
Jag är ett lövverk
i mina bästa stunder,
genomblåst av Dig.
74
Natten har tusen
ögobn! Och de virvlar ner
i nöjeslivet.
75
Vi rullar oss djupt in i kärleksgrottan. Stängd är grottan -
Din gamla klasskamrat får sitt genombrott i en iskallt grym film
där hon visar upp sin spermadrypande fitta för hela Västerlandet.
Både hon och filmen får lysande recensioner
av humanistiskt bildade kvinnor och män på pressens kultursidor:
t ex "Min hud blir full av fjärilar, så befriande var det!"
Sedan tar hennes karriär en oväntad vändning:
hon blir programledare i Teve Kul, rågblond och glittrande glad
sjunger hon dansbandslåtar och delar ut små
kanelbullar till tacksamt skrockande pensionärer.
Rara pojkar möter henne på gatan i hennes lilla hemstad.
De morsar glatt och hon vinkar leende tillbaka.
Vi rullar oss djupare in i kärleksgrottan. Stängd är grottan -
Undulaterna kvittrar i sina burar: "Vi får inte gripas av moralpanik!"
Kanariefåglarna sjunger: "Nypuritanismen får inte löpa amok!"
De rara pojkarna mastuberar lycksaliga på sina toaletter
och sjunger den kroppsliga kärlekens lov:
"Stängd är grottan! Stängd är grottan!
Gud skiter i allt och det gör vi med!"
76
Han försöker koncentrera mig. Hallucinerar
inte. Väderlekens hypotaktiskt väsenslösa
bildspel intonerar landskapskromatiken nu
som alltid, utan fortsättning och katalytisk
impedans; så inbillat försmädlig är er nye
granne, att han sitter i sitt fönster, leende
och tom som vackra dikter bakom ögonen.
Min onda namn förbrukar han i denna tystnad
som förgår med fjärrantågen genom nattens
domar och består som fågelslingor över
arbetsdagens glömska tillfällen (de upphör
när grönskans chef beträder edra ögonbryn
som i ett folkligt andetag av butter komedi
förslösat sitt impulsmoment och vinglat bort).
Lyrikens fraser upprepas som en beskäftig
tandvärk! Så gör livets timmar, våra ögonkast
i det förbjudna. Försök att inte låtsas något;
tvivelaktig vandel genomskådas undantagslöst.
Försök att inte finnas till i fysisk varelse: det
lönar sig, minsann, det där med ande och
fantomer! Grannen var det. Tro mig: han ser.
77
du måste vara onaturlig
Timmar Av Intern Förstörelse Betakar Sig Med
Skorstensljus Som Luktar Epileptiskt Radium,
HURRA!
du måste vara onaturlig
I Stor Förtvivlan Masturberar Herren Apa Medan
Nattens Döva Solar Gungar Bort i Universum,
TYVÄRR!
du måste vara onaturlig
Vårt Jävla Samhälle Planerades Av Stora Feta
Maskar Ur En Anagogiskt Mulen Stjärnsubstans,
MINSANN!
du måste vara onaturlig
Det Finns Så Mycket Lidande I Världen Att Man
Baxnar In I Garderobernas Förlupna Helvete,
JOMÄN!
du måste vara onaturlig
Heliga Bananer Skalar Takten Av Finalpanikens
Musikaliskt Onda Symfonipatroner I Din Stjärt,
OLÉ!
du måste vara onaturlig
78
Denna årstid är en dag av erinran
och ett farligt rum för Vattenmannen
I de dagliga regnen fruktar han att försvinna
och du
att inraderas
i något av de skymtande förortshusens fönster
Så svart är inte döden
Så tom är inte himmelen
Det
Jag måste upprepa det:
Det
hejdar dig mitt i andetaget
Det inträffar, som man säger, hela tiden
och du kan inte undfly
Det
Grönområden skyggar under oavbrutet undantagstillstånd
De mörka klarhetsgryningarna sjunger: Libera me
Allt är om intet under ödslighetens promenader
Inga tabletter hjälper mot Ingenting
Dock har en Avbild retarderats via hastigt rök
alstrad i den tunna ögonblicksoinbjudenheten
Absurd Någons dröjande vällust
Ingen läkare förstår det
Ingen återkallar ingen
in i det inte inga
Dom har varnat för det
Universum rör sig plötsligt
någon centimeter sidledes, anings-
nyansen blåare
Du har väntat det
Du vet att allt är overkligt, en enkel-
riktad väsenspendel utan penetrerbart fäste
Folkets ur besannas gradvis
Det är redan sant
Ty detta är en farlig tid
då endast de dagliga regnen skyddar
världen i din outrymligt bleknande Gestalt
som den ständiga musikens
sporadiskt glimtande otrastar
på vingslag mot ett enda
Ögonblick benämner: Vattenmannen
79
det handlar om att förändra verkligheten
dagar utan moln
vilar bakom spegeln
Nu Är Vi Nästan Utanför
NEJ
det handlar om att förändra verkligheten
mena ingenting
tala under tystnad,
Här Följer Bara Aningar
JA
det handlar om att förändra verkligheten
jag är inte här
världen är så tydlig
Planeten Jorden Rullar Sig
NEJ
det handlar om att förändra verkligheten
väderstrecken bär
bort mot tomma intet
Det Är Nog Ganska Meningslöst
JA
det handlar om att förändra verkligheten
herren äter bröd
utan korv och gurka
Så Kan Man Också Säga Det
NEJ
det handlar om att förändra verkligheten
våga veta hut
räkna dina pärlor
Det Är Väl Ganska Oerhört
JA
det handlar om att förändra verkligheten
lita på din gud
gå mot universum
Det Är Väl Inte Omöjligt
NEJ
det handlar om att förändra verkligheten
80
Ni tror att jag
mår bra av att ni älskar mig
men det är tvärtom så att er kärlek
förhindrar er att ge mig det som jag behöver och förtjänar
och därför blir jag bara deprimerad av era vackra ord
alstrade av atmosfären i er objektiva verklighet
sammansatt av mångfald och hundratals balanser
barnfamiljer frågesport och alla människors likadana värde
kulturarbete politik och vardagsmord
Men däremot får ni gärna för mig
förtära er skam och höra min bön
så vänd er om och se på mig
i backspegeln
Betrakta den oerhörda Fallos
Ni tror att jag
är en benådad
överlevare
men det är tvärtom
Jag njuter bara alltmer intensivt
efter hand som mitt långsamma döende fortskrider
och jag vill dra ut på det hela så mycket som möjligt
Kom alltså inte till mig med några freds och kompromissförslag
Besvära inte mig med er objektiva verklighet
sammansatt av mångfald och hundratals balanser
barnfamiljer frågesport alla människors likadana värde
kulturarbete politik och vardagsmord
Men däremot får ni gärna för mig
förtära er skam och höra min bön
så vänd er om och se på mig
i backspegeln
Betrakta den oerhörda fallos
81
Så har åter en sommar slagit upp
sin kupol av lysande stillhet
över den del av ensamhetens stad
som ännu stannar hemma.
Internvind dansar och gömmer
de lummiga skuggornas ansikten.
På tillfällighetsstundens nedåtväg
som sluttar svalt och ständigt
vänder sig Någon om
och upptäcker grönskans milda dominans
över allt som skiljer de lugnt
ankommande husen från varandra.
Så har åter en sommar infunnit sig
i ett enda stående klockslag
i trakten av en tyngdlös
mänsklighet som upphör koncentriskt
i gemensam siesta. Och där
är till slut bara grönskan delaktig.
Vem står inte främmande inför
alla dessa fönster varifrån man
i nästa nästan samma ögonblick
mycket lugnt betraktar sig själv.
Vem står inte frågande inför
väderlekens byggnadskonst i norr.
På sin väg in i det tillfälliga
vänder sig Någon mot dimensionen
vars namn är Bort och inleder
väntan på absensens bildögonblick
sakta överflyglat av dova moln
som förkunnar ögats dröjande lätthet.
82
På väg från Skolan
in i Livet
möter du Sanningen
om hur Allt hänger ihop,
hållfast,
en obönhörligt
sammanhängande struktur
av sakförhållanden och därmed
besläktade ting –
Konstruktionen, perfekt,
sträcker sig
från stenläggningen ända upp i taket –
"Hur ska jag komma ut här?
Hur ska jag komma ut här?
Kan NÅN tala om för mig det?
Hur ska jag komma ut här??"
83
Varsågod, en liten
bebis!
84
åskan
vilar på bondens axlar
under en paus i världshistorien
85
Sverige Sverige fosterland.
Det bergiga! Det daliga!
Och resten rätt och slätt.
86
Jag fick en farmor igår
Hon heter Famagusta
Hon bara stog där helt plötsligt
och vidöppet
som en annan jävla dörr
87
Med ögon grunda av strålande
tid hämtar Jungfru Maria
Herrens djupa besynnerlighet
ur vår oskulds zebraränder
och löser härav i ringa grad
behjälpt de lugna böneverben
i thinnerkonvolut som sakta
flyter bort i måndagsvinden.
Därför kastar sig ditt andetag
i väntan genom nattens tunnel-
banor av en obeskrivlig tystnad
som ingenting förklarar. Satan
räcker dig sin hand av glädje.
Väderleken vinglar bakåt
över människornas bleka
thinnerhus i psykosens upptakt.
Jag räknar min bestämda dag
till STOPP i nådens återvändstal.
Mina ögon byter plats i kärlek.
Med ansiktet lätt försänkt i
strålande tid begrundar jag
Odjuret SEX gånger utan våg
och vilande förfäran; så total
är stadens himmel att det regnar:
ah, nåden dyker upp! Det är
på stunden. Vi är meniga;
och språket virvlande katolskt –
Det är så mycket menings-
dager över tingens ordning
att klockorna står stilla med
ljusets alla hastigheter nu –
Så dansar vår Jungfru Maria!
88
Jag har varit människa.
det var hopp om livet, som man säger.
I utsikt mot försoning och ljusnande dagrar
tog jag mig framåt i det halvt kända landskapet.
Men i närheten fanns alltid det helt oväntades bleka musik
likt ett underligt ansikte uppdykande bakom en klippa eller ett buskage.
Jag följer mina egna försvinnande steg i något annats riktning,
nu vet jag inte längre om det vore möjligt att kartlägga denna trakt
och som genom något slags för mig helt outgrundlig följdriktighet
för mig varje vägval allt djupare in mot sanningens mörka hjärta.
Jag fruktar den absoluta motsägelsen. Jag längtar till den.
Skogen tätnar. Natten faller. Luften fylls av friska duggstänk
och på avstånd hörs lockrop från en okänd fågel.
Jag är på väg dit in där ingen gud kan följa mig
och jag måste finna min väg ensam.
89
Det är månad att bestrida återkomsten.
Vems ögon riktar sig mot Herren Måne,
vars ego vaktar barnens tungor utan
större framgång? Vad jag skriver dåligt!
90
jag kommer hem
från Kvasar 1
liftade hela sträckan
slår på teven
och hoppas på en p-rulle
fan också
bara en massa jävla
bilar
91
rummet
vänds ut och in
jag
finns inte
hotellet
har bommat igen
jag
vänds ut och in
öppnar
en ny
boddington
pschhhhhhhhhht
fan också
den vändes ut och in
92
Frukta ej
nattens kanoner
Frukta ej
heller
den havandes ögon
Frukta slutligen
ej
isbjörnens oerhörda svallvåg
PLUMS
Ty du
är jag
och jag
är Flickan
dvs gossegudens Hyacinth
93
Huset mediterar, hissen
åker upp och ner
En man står på huvudet i hissen
94
Månen
lyser
på en katt
Mjau
95
In mot ljusets enfald öppnar sig en dörr
i tidens cerebrala bakgrund, färgad ned
i ickehandens ansatsblinda rörelse mot
bara ett beständigt godtycke. Jag röker
utan ångest och besinnar tankens innehåll
som inte finns. I väderleken utanför mitt
vänstra öga färdas dödens sommarleende.
Att vara månaden tillstädes, anpassad
till vardagsrummet och de sakta gryende
momenten, det är inte mitt kapitel, därför
har jag ingenting att säga! Vildänder står
avsides i parkernas berömda gränslöshet,
där är de: stillheter i luften, obegrepp och
samma tecken. Det förblir min återkomst.
Får jag förklara. Vetenskapen? är linjär,
den sammanfaller: inte. Hjärtats avlopp
gurglar i en mycket stark förträfflighet –
Jag slår mig ner elektriskt på en fönster-
bräda, riktar tingens meningslöshet upp mot
väderlekens guld som, lättare än andetaget,
avknoppar denna tystnad i en oavslutad rad
96
Fråga inte efter fadershuset,
du vet ju inte vilken själ som ritar
hitsidan av detta ord med planskilt ögonlock
medan otrons framstöt genom söder universum växlar tempel
under fogsvans, men för de utomstående
framstår varje fötänksamhet såsom efter explosiv sidvana –
Man tar sin nästas ljus i sikte, någorlunda timligt,
sedlinjes mörker försätter sig i häftig
vådabrand på hjärtats vulva över sakramenten:
först redanefter utvecklar sig förtröstans lilla artefakt
i upptaktens riktning mot garderoberna hitom hemmets area
till överlåtelse av Dödens nederlag på långfredagens statistik
hädan i samma ögonblick!v Lagt kort vinner tempo,
i eftertanken återtågar härvid orden under full menlöshet.
97
Och det är löv
och vatten
alltså
vattenlöv och sol
och det är vatten
löv i glaset sol
i sinne
sol härinne
stilla stilla vattensol
löv o vattenglas o
löv alltså
i vattenglaset sol
och liten död fluga
98
O fimbulvinter
o ödsliga natt
där kölden utbrett
över nejden sin
oinskränkta diktatur
Granarnas tragiska skaror
står orörliga bakom de
herrelösa fälten
där inte en rörelse skymtas
Inte en vindfläkt lever
Fullmånens vanvettiga öga
stirrar kallt på världen
Stjärnorna blänker
frostigt och
dödshunden
skäller
vov vov vov
99
Och här
då
och är nu
där
och som allt
inget
Eller nånting sånt
100
Och det
och sådant
o vida hav
där vinden och en strand
och vågorna av fjärran
härkomst
och vind är här
med sommar där
en gammal gUbe och leker
med gossarna i sanden
101
Det tar sig, vind, gå upp i
radar & sådant dämmande Alltids föresats
på maktanspråk & flygande verb; alltmedan timmens
änglaskaror jaga under Högvillfarelsernas stanniolosfär
avstannar politiken i beslutsamhet. Vi måste; vi. Bobby,
Bobby Vee, altså; vi. Då var det vänstertrafik! Den tjugu
elfte septober i år –
Umpa palumpa, umpa palumpa –
Sovjetunionen skakar under Vasiljevskijs svarta välde!
Soliditet, egal; ehuru; katolsk må alls än Ljuskupolens
inre Art av pelarintegral & jublande förtvivlan –
Vad var det här jag skulle säga, kanske Det? Så må, till slut,
den Då estesens ära, offer & förbindelse tillsätesbringa Fram-
inåtutskridande à väsenstyp; vi myllra oceaner (vågor,
asså), bilda Superdans i Bok & Herremotto:s stora enkelhet, den vilda
Stamblondering nu på jorden & i ständig grad. Alltmer för sent
fantastiskt
designade
svenska
örlogsfartyg löpa ut.
102
fullMånens exercizio med escriba y spåna
kallar stillhet i ansatslivets via claustrofobia.
Pr Egkopf själv inlever. –
Ah Gud välsigne trappisternas äppelmunkar.
Den regniga vinden är ditt sinnelag o Char.
När verkligheten korsar sitt ark med höstens bekännelseskrift
inträder Natt med fraserande gestaltlikhet
på enslighetens åskfyllda läppar till Vår Fru Andromeda…
103
Tre dagar före natten
är mörkret redan knutet kring
en stadsdel
som ej
med bestämdhet finns.
En svart och ljummen frihet finns.
Den sorlar i alla
stuprännor där.
Tre dagar före natten
är natten redan här.
Och djupast
i drömmens
brunn av ljus
dess fånge med en fruktbar skräck
som står vid hans fot
som en leklysten hund.
Tre dagar före natten
kan husen fyllas med
källarluft
hgt –
Frihet är över oss!
Hur rikt det svarta vattnet är
som ständigt sipprar
vid nattens rot.
104
Jag tär på Gud
utan ett ljud
som det anstår varje riktig müsliker
105
Jag mötte månen i Malmö
och mytomaner i Göteborg.
Jag mötte miner som mina.
Det var som att läsa i motboken.
Jag mätte väder i modrens öga.
Jag mätte virveln i livets vind.
Jag mätte tonen i harpans nyckel. Till
slut blev jag alldeles matt.
Jag mötte maning i livets mått
och mätte mening i smått & gott
och mätte månen av allting
och mitt i natten gick allt på tok.
Jag mötte Lasso i musikens trollkrets.
Jag mötte Lissabon i dansens virvlar.
Jag mötte tåget öga mot öga.
Jag mötte döden. Han sa "God natt."
106
Det där andra –
Det är det det
är, som
alltid, bara
bara just nu,
i förvandlingen –
Några ögonblick
är andra, bara
några ord är
ingenting –
förutom
bara –
några
ord om
ett plötsligt fönster
som glider upp
i världen förändrar
observationen
av en droppe innebörd,
liksom i förbiseende,
liksom i pressfotografens
oåterkalleliga leende
kl. 5 på eftermiddagen
– genomborrat av en fjäril.
107
Jo, du förstår!
Du har blivit beordrad,
tillfälligt, tal-
medes i det exakta
gathörnet fortsätter jag svingen.
Boll! Makabra gestalter
fortsätter in i speglarna,
forsätter in i Skylt-
väderlekens oerhörda matthet
som jag ser den
när damernas kringlotter vinklas
på nödtäppt ihopfotade knän.
Och med denna bravur
avslutar jag tillfället. Det är att stå på
innan Fritid sveper vind över bortanförkyrkogårdarnas
otroligt ena och tillsammandrabbande natt.
108
Här var han nu.
Hans namn var inte Dracula.
Nu drog han locket över sig.
När tiotusen år förflutit
slet han av sig locket
och hans namn var inte Dracula.
Hans namn var inte Dracula.
Han hette någonting.
Där låg han: någonstans.
Då slet han
locket av sig en gång till.
Hans namn var inte Dracula.
Han hette överhuvud taget
någonting. Han existerade.
Men annars fanns där någonting.
Det hette inte Dracula, sen
drog han locket över sig
på nytt. När tiotusen
år förflutit slet han
locket över sig. Han hette
inte Dracula. Han gjorde inte
det. Sedan drog han på sig locket.
Sedan tog han god tid på sig,
tio tusen år. Han hette
inte Dracula; så hette inte
han. Och sedan
tog han locket av sig.
Sen la dom locket på.
109
det kom över dig
unio mystica
dina ögon
uddades oupphörligt
blink BLINK blink BLINK blink BLINK blink
tidlösheten rullade sin matta
timme framåt och,
tja, detta verbspektakel skedde nästan samtidigt med
…ja, säg inte det
säg kanske kanske kanske
dina händer steg som raketer mot ett okänt stalltak och du sa
"universum
är
en såpbubbla"
110
Hey Babe
Hur Är Läget
Horisontalt Som Vanligt
Förmoda Vi
Hur är det Med
Hälsan
Vi
Äro *Smiiiiiiiiil*
Blodgivare
Hey
Då
Subba
Hey Babe
Hur Är Läget
Horisontalt Som Vanligt
Förmoda Vi
För Resten
Var Ha Vi Sett Dej Nån Stans För
Ut
Eller Mer Åt Aktern Till He He
Kan Det Vara
Ett
Samlags Magazin
Jaså Inte
Det
Nu Gå Vi På Toaletten
Du & "Jag"
Va
Nähä
Skyll Dej Själv
Hey Babe
Hur Är Läget
Horisontalt Som Vanligt
Förmoda Vi
Stör Oss Inte Vi
Tänka
Du Är Denna Krog
Men Vi Äro Hela Mänskligheten
Som Gå
In Ut In Ut In Ut In &
FASTNA
Hur Ska Det Samtidigt
Gå För Oss
Vi Mena Sexuellt Vi
Mena Socialt
Jaså Inte Ens
Det
Heller
Tänker Du Också
Eller Va Fan = Ditt Problem
Va
Bannade
Fläskfia
Hey Babe
Hur Är Läget
Horisontalt Som Vanligt
Förmoda Vi
Du
Har Du Tänkt På En Sak
Vi Mena Närmare
Bestämt
När Dom Som Man Säjer
Fejka
Det Låter Inte Alls Så
Där
& Inte Så Där Heller
Öh
Fan Också Hon
Dog
Vår Vanliga Otur
Vad Gjorde Vi För Fel
NU
Lämna vi
Det Här Jävla bÖgstallet
I Ett Tillstånd Av
Existentiell
Förtvivlan
Mot Sakta Mördande Kväll Vi
Dra Oss Hemåt
Genom Snö Gloppet Pluffs
Plosch Schpliff
Schöffs Klapsch
Kliffs Plosch
Shplasch
Schlisk
Plusch Kloffs
111
Realiteten, sken i andra hand
från världen, bakom ett hörn
Du fann den. Steg på! Damp ner mitt i folket:
publiken
till sin Undergång.
Satte dig upp och såg: överallt
förortståg i demokratisk brottning med varandra.
Vann häpen insikt i spegelns natur:
här inne
befinner sig ingen!?
Och i bortvänd glädjes rymd, som verkligheten klart
bestrålar från sin exil bortom kranskommunerna
avvaktar du till slut
– t. v.
utan uppenbarad förebild.
112
D'finnsju brA dagar all'så
då när solfan skinande lyser PÅ
& folket lever gatuliv i Sj. Statsbilden.
Men så blire komp-
lext alltihop me Sv. I-
tusamhetens dåli'a företeelser i skallen
– allmän dysrytmi % haru vissa Sv-
åri'heter? Dåblire gåpågatan.
113
Natt. Tystnad. – Slutet är den bästa början sökas
kan all hämnden kring. Och stjärnor står på tårna.
Månen mumlar sammmanbitet: "I'll be back!!"
114
Och så gick jag där
på en öde strand
och dimman kom
och jag kände
liksom alldeles självklart
hur jag löstes upp
och blev ett med världsalltet
Va,
förstår du inte vad jag menar
Du får ursäkta
men det tycker jag
med förlov sagt
är en ganska odemokratisk inställning
115
Ett spetsigt föremål
kan förorsaka stor svada.
Det är inte meningen.
Ett trubbigt föremål
kan bryta små skalor.
Här finns inget innehåll.
Ett konstigt föremål
kan föreställa två saker.
Bättre sent än aldrig.
116
kvinnans värld
består av män
männens
av puffror och nuffror
117
I traffickens törstande ström
En blå slampa
Hon är poliskommissarie
Det här är någons lediga liv
och den har att göra med allt eller intet
Störst och minst är kärleken till Stockholms gatufrid
All kväll är vacker
118
Hur det går med sparsmakat infinitesimalkrut
vill jag inte stjärtegärna spekulera i.
Det börjar likna ett någetågonting på dassrullen.
Men så har vi ju förstås det här med pappor.
Vad är det för en hemlös invändning som du överväger?
Små får betar litet: organet spelar mycket föga roll
när cupidoguden brakar loss med rejäl blixtbildning;
vi omdirigerar budoarbesök till de webbade universiteten.
119
Mellan himmelens
grå / blå: inskuren vägför-
greningens notis.
120
Segelbåtarna
långt borta, i motljuset
– rör sig kilskriften...?
121
Om Ni Tänker Avlusa Mej
Ska Ni Veta
Att Det Finns Ingen Lösning Därtill
Om Ni Försöker Avläsa Mej
Bara En Gång Till
Ska Ni Veta
Att Det Är En Riktig Rysare
Om Ni Tänker Avtippa Mej
Bara En Gång Till
Ska Ni Veta
Att Ögon Garderas Med Kryss
Så Spela En Sats På Er Själva
Make My Day
Make My Day
Om Ni Tänker Avspola Mej
Varje Socialhymnens Möbiusband
Bara En Gång Till
Ska Ni Veta
Att Ödet Skall Vända Mig Mot Eder
Så Spela En Sats På Er Själva
Make My Day
Make My Day
Om Ni Tänker Avtappa Mina Ögon
Varje Droppe Bensin
Jag Samlagt För Dopändamål
Bara En Gång Till
Ska Ni Veta
Att Uppbrinnelse Bebor Edra Sjuka bÖijelser
Så Spela En Sats På Er Själva
Make My Day
Make My Day
Tag Min Warning
Om Ni Tänker Avtvaga Mitt Stå