Dikter

D ALLMÄNNA DIKTER


97

Jo, du förstår!
Du har blivit beordrad,
tillfälligt, tal-
medes i det exakta
gathörnet fortsätter jag svingen.

Boll! Makabra gestalter
fortsätter in i speglarna,
forsätter in i Skylt-
väderlekens oerhörda matthet
som jag ser den
när damernas kringlotter vinklas
på nödtäppt ihopfotade knän.

Och med denna bravur
avslutar jag tillfället. Det är att stå på
innan Fritid sveper vind över bortanförkyrkogårdarnas
otroligt ena och tillsammandrabbande natt.

98

Här var han nu.
Hans namn var inte Dracula.
Nu drog han locket över sig.
När tiotusen år förflutit
slet han av sig locket
och hans namn var inte Dracula.
Hans namn var inte Dracula.
Han hette någonting.
Där låg han: någonstans.
Då slet han
locket av sig en gång till.
Hans namn var inte Dracula.
Han hette överhuvud taget
någonting. Han existerade.
Men annars fanns där någonting.
Det hette inte Dracula, sen
drog han locket över sig
på nytt. När tiotusen
år förflutit slet han
locket över sig. Han hette
inte Dracula. Han gjorde inte
det. Sedan drog han på sig locket.
Sedan tog han god tid på sig,
tio tusen år. Han hette
inte Dracula; så hette inte
han. Och sedan
tog han locket av sig.
Sen la dom locket på.

99

det kom över dig

unio mystica

dina ögon
uddades oupphörligt

blink BLINK blink BLINK blink BLINK blink

tidlösheten rullade sin matta
timme framåt och,
tja, detta verbspektakel skedde nästan samtidigt med
…ja, säg inte det
säg kanske kanske kanske

dina händer steg som raketer mot ett okänt stalltak och du sa

"universum
är
en såpbubbla"

100

103

Och så gick jag där
på en öde strand
och dimman kom
och jag kände
liksom alldeles självklart
hur jag löstes upp
och blev ett med världsalltet

Va,
förstår du inte vad jag menar

Du får ursäkta
men det tycker jag
med förlov sagt
är en ganska odemokratisk inställning

104

Ett spetsigt föremål
kan förorsaka stor svada.
Det är inte meningen.

Ett trubbigt föremål
kan bryta små skalor.
Här finns inget innehåll.

Ett konstigt föremål
kan föreställa två saker.
Bättre sent än aldrig.

105

kvinnans värld
består av män

männens
av puffror och nuffror

106

I traffickens törstande ström
En blå slampa
Hon är poliskommissarie
Det här är någons lediga liv
och den har att göra med allt eller intet
Störst och minst är kärleken till Stockholms gatufrid
All kväll är vacker

107

Om Ni Tänker Avlusa Mej
Ska Ni Veta
Att Det Finns Ingen Lösning Därtill

Om Ni Försöker Avläsa Mej
Bara En Gång Till
Ska Ni Veta
Att Det Är En Riktig Rysare

Om Ni Tänker Avtippa Mej
Bara En Gång Till
Ska Ni Veta
Att Ögon Garderas Med Kryss

Så Spela En Sats På Er Själva
Make My Day
Make My Day

Om Ni Tänker Avspola Mej
Varje Socialhymnens Möbiusband
Bara En Gång Till
Ska Ni Veta
Att Ödet Skall Vända Mig Mot Eder

Så Spela En Sats På Er Själva
Make My Day
Make My Day

Om Ni Tänker Avtappa Mina Ögon
Varje Droppe Bensin
Jag Samlagt För Dopändamål
Bara En Gång Till
Ska Ni Veta
Att Uppbrinnelse Bebor Edra Sjuka bÖijelser

Så Spela En Sats På Er Själva
Make My Day
Make My Day

Tag Min Warning

Om Ni Tänker Avtvaga Mitt Stånd
Den Gasharmoni Jag Parat Sönder
Med Sju Toalettfönster
För Min Unika Otros Koralförspel
Bara En Gång Till
Ska Ni Veta:
I Natt Ropas Åtråns Betvingande Fuga

Så Spara En Sats Till Er Gud
Make My Day
Make My Day
Make My Day

108

Lyriken är som
sushi, utsökt förfinad
och välsmakande –

109

Vi drömde om vinter och telefonbud
– men jag tänkte bara på Kirkian,
ett väsen av rubin, besjälande hotell,
hon snärjde ubåtsbesättningar med ödesdiger kunskap –

Jag riktade min sömn och tredjeblick
mot hemlighetens fjärrandrömda länder
mellan nattens ord
och ungdomsårens sjunkna stadsområden, vacklande
mellan nuets hydrofoner, antecipationens hypotek
på oskuldsbasis av en vagt behärskad biavsiktlighet
och fotoblixtkärlekens repetitiva episodiskhet
hos verklighetens undersökande stumfilm,
ty sådan är musiken, livets egen rytm
och stämningsinnehåll, som bildar var erinran
och varje vanföreställningarnas barmhärtiga ridå.

Och jag öppnade de egna ögonen
mot rehabiliteringen jag funnit här;
– mig nådde ändå aldrig Kirkians färdbeskrivning
bortom lyckans land och illusionens nådetid beräknades
med efterkonstruktörens långsamhet
i skuggorna av sexualförsökens
snöbollskrig på lek i språkets
metatöcken bortom timmens tråd och spröda nåd,
som likafullt tog ut sin rätt till mänskligt nederlag.

Och tiden gick sin giltighet
...och en försämrad morgon; klockorna slog lidelse
ur vindskammaren, med svarta deviser under taktäcket;
så minns jag det. Vi drömde
om skolbussar i återtåg till oändligare eftermiddagar –

110

På takens kuggade stång:
o havet så friskt och blått
– men utan förbindelse med hamnen

– och detta barn med sin boll i trappan
(:ett strålande o på himmelen
(ett rum utan skiljeväggar))

med ett vademecum! nerför molnet
– nivåskillnaden avsätts
på dörren till Arkimedes' hus.

111

Gott lita på kartan ellersom ock ett mÅnens
Anläte tut zinkrecht von urban fastänom ruh
Ruh överallt ut rökhÅl gör urtallens mixbok
ädel kanalsynarE
Nu Å gammal vanhäve gallityr nyp - döligt!
Det börjar blysenheter nu; uppgroende i den
Allenablotterskorna fimpare sammanhälland
usel idagbrytarE
Tills vidasofiare boj; andema:neten som synas
Ingenstans och nÅgon als intiger mÅnikatös
Är lyckan vila på kryckan. sezam chartagus
idel banantydarE
Gät hälsiko mumma till en obbÅ. den väcktes
å Öh elfenbenskusten som var försänkad i böns
Lutrad mÅ prydares à smö caprize boxtäver


127

TANNENBAUM,

du är galen –

Älskling, när du säjer så där
adderar du min förvirring
till dina ögon.

Månen står SVART ÄGG

– varsågod på din
jordiska
urna, du förstår, jag
finns
ej, du kan ändå höra
min dallrande röst
bortom löven –

Underlig kväll, detta här...

O Höganäs,
o Höganäs,
här kommer vi med
ståfräs –

130

Få husförsvinnanden stör ständigt stadsdelar i galopp
snett bakutåthänförd på vänsterverkligheten av en helt
urtima känsla för det avslutade; gator av stad reser
dylik frågeställningar av mörkliga fantasiskutor
glädjelöst på kurs mot den akrobatiska republiken.

Avstavardata för nattens minuter påskyndar dödsbud
mot bakutåt yrimössan falskskyltarligor med potatis,
militant kanthållaranda kännetecknar ändå faderullan
till den här lyriken; få hus har förenats till stöd under
Månen som städslats å latitudernas mångstyrighet däri.

Stilskön terminatorn ser tillbaka på nåder i en kioskkö,
höstafton! fortskrider. Ingen har en aning om var den stod.
Senap tar vi icke avstånd från, färgcentrum utvecklas
in bakutåt i den litterata manègens pop, likhämtning
stipulerar på kantarellbasis platsen för imaginärt datum.

131

På righolettot Pendelclock
där löper sexualiteten gravt amok

– och plötsligt blir det gonggong:
här vankas det GREGORIUS med sång

och Sacrolábion på lätta vipp i
~ sväng på lut med lilla Skjutpippi!

132

Det är en aubade, detta här: mystären.
Väck oss, ozon! Förskingringar av ord
bebådar den hemska musiken av satslära:
dröjande ton, röjande bord med
John Silver & Gullivers Rosor.

Vår kuli gav sig hareramatavlan
på sin stillhets kultivatum utan svindleri
med skottets ögonblick av höjdpunktlighet
man kallar jakthorn: får du nåt
i sidan är det felfotadjur?

Bland skenande strålar i solskenets ljus
besteglar offret Måg en samtidshustru
stupande hädanåt i faster Cantors talmängd.
Frankreich Frankreich under Herrens
täcken! ropar kannibalerna.

Väck oss till Gûd över Klockans räjonger –
De Luxe är du kommen! gastar spökena.
Ryck upp dig där du står, ty annars
blir vår aladåb en sjöspaghetti
och sedan får du stanna till igår.

Potatisätarnärvaron: likögonhemligheten,
alla blir vi fattiga till slut: vi
mördas. Coronern sjunger av skräck
under fyndet, men herr Tideman
Gûl rör som vanligt icke en min.

Men i begynnelsen var ordet FEL en
okänd term, och ordet OGON rättades
i 2 parallakta strålar: yvigheten.
Solförmörkelse! Vi känner ågren
inför tomhetsbandet över G¨ds ljus.

133

Ögonblicklig lyser timmen Höstbondens Rusk när
klockan Mora tar sig ton och Dödens skallgång rastar,
dungen av ett ingenting är mycket starkt på gång här
och bergen störtar fram ur hädan medan praten virvlar bort
i sin parad av oåtkomligt mellan galenskapligheters dunkla
hundansikten, kyler till sig Dovhorns bakåtriktade logi
under Månens kortvariga symbolik och tar sig födelse:
– "Vi tillhör samma multisken." – Ett gästabud för tingens
otrosstiftare i metaväderleken pågår bortom drömmens
sagolika draperier till det förgångnas avskedshus bland moln och moln
där Ensamhetsmakaren drypande av cinzano riktar in sin penisförstörare
på hjärtats vaggande tröskel till en extatisk hobbytveksamhet:
"O tanke, varför jamar du?" – en frågeställning av, vad heter det, Miró –
Men darrar väderleken under nostalgi av dennes skenhelighet Neptunus,
så har väl ändå inte livet redan korsat dig sitt bästa andetag av Risk.
Så låt oss upprepa detta: "Återfödelsen", en föreställning av Godot,
förflackar i overksamhetens timlagsstege Jagets spegelbild
av färdsätt till Utsattheten eller helt ventrikelriktigt ombyte av Mount
Everest, veni vidi Visingsö; Saturnus tittar på. – Och Månen skakar
stilla på sitt överbelastade huvud över skenets tidender.

134

Anki Panki & jag
med betalaregåvan & Bort-
Snille skulle åka hem -

"Värdshus För Bi?l"

Hörrudu -
man ska inte uppträda berusad i trafikpolisen
– smock!

147

input
output
input
output
input
output
input
output

input
output
input
output
input
output
input
output

input
output
input
output
input
output
input
output

input
output
input
output
input
output
input
output

berättelsen om homo sapiens

150

Dina ögon
är full storm
i trädgårdens
vita lövverk

151

vilket sjabbigt hotell

ljuset blinkar

tapeten verkar hotfullt
GRÖN

fylld av onda aningar
öppnar jag
egona

whoooops

det är nåt fel på
trappan

den går
NERÅT
jö!

152

1812
var uvertyrens år

1912
olympiadens

och så har vi Rickard Dahl också

ribban darrar

154

Flaggan i topp

Det bidde en stångkorv

155

Dygnsnatt ljus av dag
Dörren glider upp
Där står min hustru
med ett äppelträd i handen

157

Vart bor du?

Alingsås

Vart ligger det?

I min säng

Vart sitter du?

På toaletten

Vart gör du?

Lyssnar på radion
och väntar på döden

Vart tycker du?

Jag tycker våra politiker
har så tråkiga kläder
de borde ha roligare kläder på sig
så blir det roligare beslut också

Vart är din favoritkanal?

Denna, Radio Ring På

164

Harlekins avsked –

Jag har inget att tillägga
än att natten ännu blöder
och att min tankes eldblomma
fryser svårt och länge nog

Din bro har jag sprängt
Dina barn har jag låtit blekna ut i vinden
Må minnet av deras trasiga själar
leda oss ännu mot seger

Jag säger God Natt
och lyfter min hatt. En dag
skall vindarna väcka oss nya landskap
och mer behöver inte sägas

Må stjärnorna följa din frid

171

& bogomiler & lotofager
de sjunga alla samma visdoms-
tänder: aftonrodna'n lutar sig
från Lofoten ända bort till Kap
Farväl, där havet vänder
bladet runt. - Vad kostar Du?
– Biljetten blir jag skyldig,
en utebliven gång,
den heter ingenting, betyder
Undergång. – Det blir en
helt abnorm regatta på böters
vis när kustens lastmedium
vågar samman i obruten sjöfart?
Man tager sig oändad världsligheten
ända härifrån till Landsort fyr
med hela halva Indalsäven överbord
ty det är på ymnighetens hav i Enskede
som framgår av förblindelsen
med lysande begynnelser
där efterhugsen överdrift
av morgondalens vädurlek
vid strängar från ett ataraktiskt lov till
slutets cittra
toningslösheten
seglar bort

173

Att bära tålamod från dag till hem och
skola anstår den förtrolige, vars klockor
susar utan egenskaper eller tid. Vi tror
på Herren Talare, som överstiger berget.

Jaha, och vad är stundomfånget? Det
begrundar ändå katalytikern, vars öga
rullar under nattens bord; så profetiskt
är det alltså inte. Regnet faller utanför.

Sammanfattningsdock tar ögonblicket
fyr; vi måste aktivera våra undantag till
takter av en låg förträfflighet! Och afton
ryker då av pendel mellan ton och skala.

174

En dag med anonyma moln på himlen
brydde jag mig inte om vem jag är.
Lätta vindar gick omkring i staden,
lika osedda som publicerad poesi.

Jag såg en kvinna vars underliga
blick bar efternamnet Ångest!
Och mina egna ögon följde henne
på vägen hem till verkligheten då.

175

Jag tänkte att gräset står upp för sin rätt.
Hon satt bredvid mig. Hennes korpsvarta hår
befann sig inte särskilt långt från Idealen.
Hon tycktes nu iaktta verkligheten mycket lugnt.

Där satt jag mellan flickan och mig själv
och tänkte att grönskan står upp för sin natt.
Denna tidiga sommar var mättad med din årstid
vars namn och kunskap är Friheten. Korpsvart.

176

Nu var det ungefär som Photoshop,
ett samtal utan två personer,
med klockan i ett annat rum –
Jag dirigerade din ögonskugga!

På gården många många parsec
utanför var stenar inte kvar av
stenar, sedan. Låt mig tystna här
och spela en mollstämd violinsonat.

177

Hon res-
te sig ur tyst-
naden, gick mycket
mycket sakta när-
mare, i hennes ögon blin-
kade ett annat universum
En stund som denna återkommer aldrig
En natt som denna äger inte tiden rum

178

Jag följde hennes steg allt dju-
pare in mot nattparken
därgud låg död
och tystnadens pendel häng-
de
stilla och vaggande tung i detta permanenta ögonblick

Smärtans huvudstad reste sig lågt
ur tonårens sena bakgrund av efemär förtvivlan

Man inbillar sig så mycket,
men detta var alldeles sant

179

Jag måste vara disciplin, sa jag,
jag måste vara tätt intill dig alltid
Hon flinade och drog ett bloss på cigarretten
Du är fan helt knäpp, sa hon, men det är ingen nyhet
Så blev det redan nästa ögonblick, vems tomma
leende flöt bort i det förflutnas virvlande trafik

180

Det sjunde är unikt och
synnerligen enastående, Syn-
taxen kombinerar ständigt nya meningsillusioner
Kring dina ögon är Magnetfältet
Helig helig är den Kraft som nu
berövar tiden varje inre sammanhang med intet

181

Återtåg är enbart lila
eftermiddag bortom
stadens djuriskt rena obeveklighet

Timmarna förpaktas under
förevändning av en blågul erotik

Näsor vandrar mycket mycket
sakta över människornas bleka anleten

Mot garderobernas försåtligt röda nåde-
panorama hejdar Vita Damen sina tysta fjät

182

kVANTITET! Dagsljuset över-
tumlade människorna överallt
i deras egendomliga göromål
och staden exploderade sakta

Inåt i detta regn framträdde
skilda kontUrer. De var svarta
ända in i märgen på Vem Fan.
Det rådde alltså Kristillstånd

Aldrig var en sommarträdgård
främmande som detta ögon-
blick av största oväsentlighet
i stil med ordet Timotej

betraktat i förhållande till
Månen, aldrig de ensliga drömmarna
Aldrig de ensliga drönarna, dem
heller! Vad är det här för snack

183

I skogen om natten på stigen hit-
åt NER till vattnets ouppnåeliga ljus

Men uteblivandets verbgrammatik vårt
reptrick UPP från deus absconditus

Jag kan inte låta bli att ständigt
fråga mig: vad finns på andra sidan

Att eftersträva enbart främlings-
hösten är vår frälsning nödvändigt

De ouppnåeliga ljusen närmar sig
som speglad text en egendomlig bro

185

En höstkväll är de avlägsna träden ändå närvarande
i mannens genomblåsta vemod, under främlings-
tystnad som på en fjärran tågstation inväntar han sin
sömn; där inne skall han vakna upp till smärtans åter-
komst, en mäktig skönhet, hon avlägsnar sig i sol.

186

Gudde,
jag lägger mitt liv
i din hand

Gudde,
jag förlitar mig
på Din nåd

Gudde,
städse vill jag
förhärliga Dig

Gudde,
jag läser ditt
rena och klara Ord

Gudde,
du är för mig
en älskad huvudkudde

212

Muslimerna här i värl-
den borde faktist
ha
ochlite mera humor.
På münchenerbajerskt vis
med bollgemyt & lite hitådit.

Själv vill jag be herren Tideman
Gûl
om mycket
mycket mer belysning. Solens
stormrika sken synes knappt som en skylt från ditovan
i de pornografiskt korrekta felmaskeringarnas högersfärer
lite bara att fatta. Mer än Det är
väderleken sporteroende men lite hit & dit på någe frågevis.

222

Här kommer tåget.

Då ere bäst å passa på.

Sen ere bäst å passa tider

Sen bör man passa bra ihop oxå.

Till exempel fotbollslag.

223

på stranden
i denna natt

så börjar dikten
här slutar den

224

radiospelet!
Ögongnista i ett

rum, ett ord
och inte alldeles

bekräftat
Egendomligt barn

225

sol mellan tak det
sommarsvala över

tak och grönska
ordnar skuggan ord-

lista med rätt & brist
på kylda drycker

226

senapsgas!
det onda ögat

kikar fram
ett ögonblick

i dessa ord som
härvid upphör

227

Köket ligger i köket.
Över bordet vandrar ett bröd.
Morsan snyftar vid spisen.
Kaffebryggaren gömmer ingen mörk hemlighet.

Olympisk framgår katalysen
inför relationens befängda nedslitenhet
på ett dagbiktsblad som rivits bort
från det onda samvetets hårddisk.

Det ryker högt av opassion
och måttligt roande irritation.
Sonen, redan porrskadad,
finner inte anledning till denna lägenhet.

228

ja visst gör det ont när kroppar brister
sa sokrates

vafan menaru
sa alkoholiades

sokrates flinade generad
he he he he he

229

descartes' dröm -

en röst
i mörkret:

"tavlan
hänger snett"

230

ett noll sa heidegger

de e början till allt

dumt

231

ajje!!!

sa isaac newton

232

galilei tävlade
med nån annan
om vem som kunde luta sig längst

ut

plötsligt förlorade han

men tornet det står ännu kvar

233

härifrån till skinnskatteberg
har färgen rött nästan alltid nästan samma färg

234

Den glidning som alltid förekommer
i det allmänna medvetandet
motsvaras i mitt eget, som en
sådan höstkväll när det redan är
ganska mörkt, då känner jag
mig hemma för det här
är - sannerligen säger jag
eder! - dekonstruktionens

omätliga årstid, då varje
spår av begynnelse för-
svinner bakom gatans hörn;
och vad är inte då föränderligt, ja
kanske molnens ytor? vattnets
formationer? Nej men tänk så
tokigt det kan bli! på
tal om språkliga kalejdoskop med

släktskap bakom grav-
kastanjers allvarstunna rader av
en oförstådd bevågenhet i
frågan om det immateriella
tänkandet som följde; redan Gunnar
Ekelöf, tja - vad gjorde han
egentligen, jag känner på mig
att han liksom jagade en enhörning

235

Det här är favoritandakt, en impression,
en mycket vacker föreställning bara.
Ett ansikte i närheten. Förresten, ingen
större prydnad. Säg ansikte i allmänhet,

symbol och kanske metafor, ett fyrtiotal
i åminne. En illustrerande principlöshet
värmer den korrekta självhängivelse-
utvecklingen och således är inte vad

jag menar det och inte heller något
annat? Det här är favoritandakt i kväll
och minne. Ute blåser ljusen vidare mot
ingen horisont; också detta är förställning

236

Ett utsäde, verbalt och lika bildligt
- varför inte? Startblocket bär liksom
automatiskt in mot banan under den
bestämda solens asyntaktiska svärta -

Jag har nederbörd. Ett utbyte, verbalt
och kanske bildligt ändå, varför inte?
Att sitta i sin levnads mitt, förstå
sitt mikrokomiskt ena ärende & flina

åt sig själv principfast. Morgondagen
förgår i djup tillbakasväng, vad fan,
ett uttryck, omedelbart liksom typ
och varför inte det? på regnens lång-

distans och strålkastarförbländningen
sammankastar folket baklänges i djup
kommers; och dock! ett utbud, alltså
varför inte? måste man ju fråga sig

- men vilken svada! det liknar Niagara-
fallet: lika sammanhängande på två
nivåer utan inbördes kontakt, men
varför inte? språk & tanke menar jag

237

Trettonpromenaden.

Förbi den torra parken.
(Jag tycker ibland jag borde byta lägenhet. Vem vet om det blir av
emellerhellertid. Jag kommer kanske att gripas av oblodig långhämtan.)

***

Kanske promenaden.
Det spelar ingen större roll.
Stockholmsklockan, den har bliwit 13.07.
Nu är den redan tretton med nollåtta.
Nu är klockan fjortonhundratalet.
Nu är dockan Karlsson fjorton år.
Nu är sicket nonsens ännu inte femton rader långt från slutet,

öh -

Ett limbokotteri som bryter samman, vad betyder det?

238

ah vi betraktar
häpna öh spritsberget på
venus ujujuj

239

tillvaratagen är affekten
det är poesi för hela smockan
gubben flög ur lådan opp
solen speglar sej i Månljuset

240

jag måste hej jag måste hej jag måste hej
då

redan nu på toaletten gå

247

Efterspel är ett annat måste,
betydelselöst observatorium
inleder hypertextens
återkoppling till uranet

med skytung exakthet.
Bilden börjar långsamt
klarna i tystnadens
stötvis förbannande exposition

i fråga om det obligata
våldet som gradvis förekommer
bland kryptiska år mellan
kvinnornas förlängda ögon,

förvirrande barnens lekande
lätta stilleben i bakgrunden;
nu ser man till slut ditt underligt
gapande porträtt, och det är

i sanning urartande Tidender!
Vad var det nu jag
i all denna hast mot det
GRÅ hade att meddela från början?

248

Det är frasen som betyder
något. I sin ljud-
löst bakåtledda form vid
ton och ögonglimmer
vidrör sådan. Det
är själva ordet, inget

annat. Det är småaktigt!
Och Herren avreser
genom sitt exakta sken
som också DET betyder
någonting i rummet
och inte heller förefaller du

oberörd av sluten åter-
vändo genom bleka dödens
liknande kapitel inför boulevarden
och dess fortsättning: för-
tätning. Därför
är det genomgående

sonat: fungerar, fungerar
inte, fungerar, fungerar
INTE! med avseende på Gud och
närheten till clitoris där
sommaren passerar genom
parkens blonda skuggor, utåt-

svängda portar som final-
identiteten kastar ut och in
med namnet, tinget, avstegs-
vis förklarar den sig,
denna elakhet i världen, frilagd
under återkomstens bizarra text.



251

Den kvällen var de brinnande träden många
I detta borgerliga granskap av ljud och siren
Rådde annars inte "scenario"; man var på
Det hela taget mycket balanserad här på
Trädgårdvis men sällan eller nästan aldrig
Och där kom du med den vita tidsslingan
Involverad i takstol från ett enda november

De tysta bilarna spred sig över grannskapet
En fotograf med fantastiska ögon tog livet
Med sig till grannens garage och försvann
De morbida tankarna på gud och trädgård
I förening övergick redan i molltonsslummer
Och där kom du med den vita tidsslingan
Involverad i en takstol av renaste november

255

Det oegentliga i rummet. Egenskaper
leende på drift... Man gör beräkning
i behärskad lycka. Något arrangerad
Ändå inte mellan spegel och det där,

det oansenliga i skuggorna som inte
dröjer; draperier, skapandet av små-
försiktighet i ljudet av den Andres
blinda tankegångar. Syner inför gården

utanpå, ett tvådimensionellt program
har där vems ansikte? Men ordens
tysta lampor: jag är en sådan ö på
drift i rummets instabila slutenhet -

256

Kvantitet. I hörselns undre regioner
söker villebrådet hustru, fyrtiotal och
minaret. Och när jag troget missförstår
i luren, som en lust att sedan övervakas

Här måste vi gå vidare till klipporna
i nattens kvantitet och undangång!
Och vem befinner sig på dalens botten?
Mot skilda nattavstånd; en bakgrund

Regimerna i sammanhället. Överdriven
himmel av externt begrepp; och talan:
folket; mycket dålig kvantitet? Förvisso
Samma röst som annars. Regionerna

på avstånd, fundamenta; planer, ljus
och bakåtflyende i dimmor av musik;
en röst är inspelad. Men det är Herrens,
det; husväggar å rännilar. I kvantitet!

259

I spader får man torftigt överstuka
den kontrafotogeniala impedansen.
Bilden må alltid ses som resultat!
Eljest blir det fel på ljusets hastighet.

Men varför. Ställ dig frågan under
bänkpress från outhärdligt närbelägen
kvinna! Förvisso sträcker sig anden
vertikalt av de gröna ångerdammarna.

Då blir det övergång i oväsentlig sak
och ett kyligt tankebrus avgömmer
de envisa skuggornas bedrövliga
förslag till allmän cyklisk insufficiens.

Det är naturligtvis mycket troshaftigt
och lite medelhaga fenomenighet.
Därför är en annan fråga, således
i varians på överskutt och nämligen:

att det här spektaklet saknar upptakt
i sväng med väderstadgat insulatum
vill framhäva det essentiella vetandet
som inte har sitt klöverblad att få.

260

nattsalvador,

tig högt
under Månen

fattigdomsritt

herren styr
världens första flygplan

över golgata

261

I Korthet:
Tunnelbanan
Går För Långt

262

I Nattens Bad
Är Dagens Lyktor Många

Skuggor

Långa

Smeker Sig Intill Din Svarta Bädd

263

Fader vår som är
ett regulativt begrepp,
fräls oss från ondo.

265

Hallå hallå, det är kontrolltornet
Blixtrande goda moln uppfyller himmelens löfte om flyg och mening
Herren svarar mumlande i telefonen
att nummerupplysningen har gått i strejk
Sammanhanget står förvisso inte alldeles diamantklart
Väderleken torde vara föremål för ontologiskt ansvarsfull besinning
Hallå hallå det är kontrolltornet släpp ner oss
Släpp ner oss ur ballongen, annars går vi alla 177 i strike

266

Men självständigheten
är störst av allt.
Bara vända ryggen till
och gå sin väg med ett leende -
Världen är bara min!
Så låt dig stilla
översvämmas
och bli som en speglande sjö -
mig intresserar du inte.

267

Ensam i dagens tapetmönster räknar
gud timmens egensomligare formationer
Han är inte alls medveten om det här
Det är faktiskt nästan inte jag heller

men Betydelsen rullar oerhörd till natt
Det sinnligt griftbara är väsensskilt
Det har du ingen aning om. Jag menar
Det spelar förresten mångenrond, vadårå

268

Kring det tysta torget har höghusens vanmäktiga ansikten församlat mig
Jag står ensam i dagmånens milt förbluffade spegelsken
Ingenting är mig nödvändigt mer fjärran än denna uteblivna vind
Oberörd vrider jag mina ögon inåt mot en omvänt befriande lekamen som förtär oss

269

Det är något underligt med nattens väderlekar
Vill du undersöka den ständiga åskknallen i min ögonvrå¨
Ömhet gryr som ett blått ägg om vintern
Jag talar till dig med substantiv som inte lämpar sig för särtryck

270

Det är att försiktigt undersöka
medvetandets oerhörda förskjutningar som
inte hänger samman alltså. Kaffekoppen. Jag
har en smula
ont
i huvet. Jävla censur.

Därefter: flygplatsen. Ja,
flygplatsen alltså. Far inte
illa. Var inte överdrivet frågvis. Tristessen är ju
redan
oerhörd. Civilkurage. Och så var det
medvetandets
oerhörda kaffekoppsförskjutningar under
verbet. Jävla censur.

271

Bananfundament. Avbringare i
maliciös
efterblivenhet, som man så
att säja kunde
beträffa, ja jag tror att barn förstår, och vad jag menar
är en sådär vet ni lite solidarisk
och
tillfällig uppblåsning över
den månhaveristiskt blå
eller bara obotligt reaktionära Söderns högra
omnejd med trafik-
skenet som ett uppehållande och
medvetet
paraply, men inte för mycket,
för då blir satshanget inskärmat över
kåken. Stora händelser och små små människor.

272

Ah, nublire
date! Mobilen tutar: lillan
får orgasm, halloj: nattens
finglas
kutar ut och in i garderoben. Som
springar sej. Vi får
aldrig kapitulera för de mörka krafterna.
Ingen tittar på. Här kommer
Dr. Änglamarck med biltopp i stötilUren, bootar
hickockan å balens kar; skål! Imman
bankar på. Jesus ler. Det blir en
anka. Stora
stora barn av-
singlar snapsvisorna om värdelärdens undergång
på eftersko i lugn & ro
alltunder det
Att
grafiken byter kort och hand,
här går jag på en öde strand,
här kommer då till syvende og
sidst
mestminster
BÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅTH
men det är upp till fyrelsen att mörka.

273

Men söker Ni godnattkontakt?
Exponera Sej med Herrens valtal i synodens ljus,
där finns det hast för klämtan,
hektoratet i Klöverum har öppet kl. 7 på lönndag,
men återkom gärna med gummi och fotograf;
vi får under inga som helst omständigheter medge visum åt
popplarna. Säkerhetspolisen måste kopplas in.

274

Gud
Finns
Också I Din Garderob

275

Dagen Är
Natt,

Dina
Ögon
Är Kosmetika

276

nattvarden

Logos

får allting annat

att verka

överflödigt,

jag menar

lixom

dagsljuset silar

in genom gardinen

och hjärtat bultar och bultar

men det öppnas ingen jävla port

277

Språket
Är Vår Olycka

Dagar Utan Mål
Nätter Utan Mening

Detta Är Min
Wienerschnitzel

Dagar utan Mål
Nätter Utan Mening

Något Ska Man Göra Med
Svalor

Den Som Söker
Finner Sten

Nätter Utan Mål
Dagar Utan Mening

Sömnen Är Vårt
Mål

Vägen
Är Vår Olycka

278

I Natt
Har Jag Funnit
Mig Själv,

I Dag
Är Jag Ännu
Försvunnen

279

Lyktorna
Stavar Till
Ensamhet,

Trottoaren Fortsätter

280

Dina Ögon
Öppnas
Till Slut,

Centralstationen
Vidgas
Till En Kolsvart
Röst,

Ångest
Sätter Sig I Rörelse

281

du talar vackert om
kärlek,
gemenskap

helan går

taklampans ljus
skär sönder fönstret

hon säjer
vet du om en sak
du är någonting helt
absurt

282

dina bortvända
ögon

häftstift
i mej

dina framvända
ögon
gör ett
hat trick

nattens
motorväg
susar
i rören

ditt leende
är alldeles
overkligt

283

där är hunden

Stormens Herre
vaktar skogen

han väntar på dej

284

klockan tre på natten

går du upp

missar

tåget

med en evighet

och vaknar om

285

du vilar
vid en stad

andas
långsamt

vilar
vid en stad

finns
inte

vilar
vid en stad

i sommarnattens avlägsna leende

286

287

Upplysningen -

Bättre Zent Än Aldrig.

288

the mental image of a wah-wah-woman
may cause a middleskate onthoniker
- but all tharte roominmated concourt of an awe
to fullow in the waycke a rawathur con-

selfance, U knowest: a skirm falloonery
art this amoetion too succender us as error,
leape on soobjuct, lovermind, she doesn't lyke
itte much in any quayze, be cawlm and feary -

290

Det sjunde är unikt och
synnerligen enastående, Syn-
taxen kombinerar ständigt nya meningsillusioner
Kring dina ögon är Magnetfältet
Helig helig är den Kraft som nu
berövar tiden varje inre sammanhang med intet

291

Jag måste vara disciplin, sa jag,
jag måste vara tätt intill dig alltid
Hon flinade och drog ett bloss på cigarretten
Du är fan helt knäpp, sa hon, men det är ingen nyhet
Så blev det redan nästa ögonblick, vems tomma
leende flöt bort i det förflutnas virvlande rondeller

292

Det förekommer en bild där jag
är klart osynlig från sidan
och rör mig halvvägs inåt genom
ögats brinnande mariginaler.
Rummet lutar ganska kraftigt.
Det här är en vintrig kvasar,
till minnet avlägsnad genom
den Frånvarandes ingripande.

Aldrig var smärtan lycklig som
nu, aldrig min dräkt så redan
fullkomligt enastående bitter.
Högt avbildas tidens axiom;
detta är givetvis nonsens och
Gud är fullkomligt vansinnig.
Kroppens rymdskepp backar
stannande ned i avsängens

hypnagoga väderlek, där stads-
delen framgår i vattniga glas,
att den levande döden frigör
sig ur timmens förkomna princip
absolut men försenad i dylikt
syntaktiskt oberoende av allt
som då kunde framföras i form
av ljus och sedan var borta.

297

299


301

TANNENBAUM,

du är galen -

Älskling, när du säjer så där
adderar du min förvirring
till dina ögon.

Månen står SVART ÄGG

- varsågod på din
jordiska
urna, du förstår, jag
finns
ej, du kan ändå höra
min dallrande röst
bortom löven -

Underlig kväll, detta här...

O Höganäs,
o Höganäs,
här kommer vi med
ståfräs -

302

Vid radioapparatens sena ljus
och septemberölet. Ovetande.
Här är de lugna tankarna
på inget något som inte finns.

Trakten utanför, nattens ögon
omgrupperar sig. Ovetande.
Ögonblicket närmar sig nu,
månstråken snuddar vid ögon. - Du?

Nej - ingenting, bara ett ord och
som inte finns. Ovetande.
Finns. Som i ett sakta språk,
någonting. På dessa tomma rader.

303

Om Ni Tänker Avlusa Mej
Ska Ni Veta
Att Det Finns Ingen Lösning Därtill

Om Ni Försöker Avläsa Mej
Bara En Gång Till
Ska Ni Veta
Att Det Är En Riktig Rysare

Om Ni Tänker Avtippa Mej
Bara En Gång Till
Ska Ni Veta
Att Ögon Garderas Med Kryss

Så Spela En Sats På Er Själva
Make My Day
Make My Day

Om Ni Tänker Avspola Mej
Varje Socialhymnens Möbiusband
Bara En Gång Till
Ska Ni Veta
Att Ödet Skall Vända Mig Mot Eder

Så Spela En Sats På Er Själva
Make My Day
Make My Day

Om Ni Tänker Avtappa Mina Ögon
Varje Droppe Bensin
Jag Samlagt För Dopändamål
Bara En Gång Till
Ska Ni Veta
Att Uppbrinnelse Bebor Edra Sjuka bÖijelser

Så Spela En Sats På Er Själva
Make My Day
Make My Day

Tag Min Warning

Om Ni Tänker Avtvaga Mitt Stånd
Den Gasharmoni Jag Parat Sönder
Med Sju Toalettfönster
För Min Unika Otros Koralförspel
Bara En Gång Till
Ska Ni Veta:
I Natt Ropas Åtråns Betvingande Fuga

Så Spara En Sats Till Er Gud
Make My Day
Make My Day
Make My Day


305

Kvalitet, ugh! Det kapslas inåt via brännglas,
timfas, dammet ryker genom dina händer,
undandrömda genom Inåt mellan våndorna
Det föreliggande, besatta barnet i ett annat

föremål av vederstygglig tillfredssämmelse
i fråga om den här planeten: hotets inre
sammanringning, tröstande och fenemal
En fönsterhake: det är objektivt. Än sen då

396

Sten är inåtmovie av naturen,
ingenting egentligen som fattas
dårarna på timmens ljustrapets
men aldrig är vår sol i Måne

detta intrikata ljud. Vem anar
kvartitet, allt dädan passar upp
hädande poet. Jag har bestämt
mig innanför; det är tillräckligt.'

397

Cyklonerna i Jesu ögon
träder fram i ed och blir
men återstår på väggarna
som räcker samman oss

till meddelande; purpur-
skymd är nattens melodi
Ingenting är nödvändigt
Ingenting är redan möjligt

398

Som de olyckliga väggarna i nattens
överseklade lövspel; brev som egendomligt
nog förblir vid skrift
Och det vardags men herrelös är katastrofen

och ett ursinnigt chiffer av
kapitel ryckta samman ur det starka sprÅk!
Att vem kan ro förutan vila, vem kan segla utan
båt? Här torde väderlek om intet gå i dagen

400

Det får inte
bara
vara
kvantitet.

Det
måste även
vara
kvalitet.

Med tysssssst-
nad
besläktat,
exxakt.

401

Mara, du inga, o moderlösa Chef
som ombesörjer världens oefterrättelse:
hör dessa meninglösa ord:
Eko, eko, eko.
Jag talar nu till er,
jag vill att ingen svarar.
Jag vill att Kanalen öppnas!
Jag vill att Kanalen öppnas!
Jag vill att Kanalen öppnas!
Ty väggen är slut
och landet ligger öde;
en ängelligger på marken och dör,
Svensson flinar besvärad;
ingen är där; nu sker
tillbakagång i Rummet.
där tiden står stilla
och klockan bultar och bultar.

Vem känner sitt namn,
vem räknar språkets onda substantiv?
Parkers lyktor vet
vad som undandras förståelse.
Djupt Därinne ligger Hemlighetens Hus
och dit är ingen ovälkommen.
Oföränderligt står porten öppen
för samförståndets enastående pornografi,
revy, vaktparad, uteblivna korsvandring,
ökenkaravan,
och begravningståg från rämnat samhälle
o Herre, ty liket är ditt
och andetagen flyger bort
på andetagens vingar,
med andetagens mening,
mot andetagens luftmotstånd.
Den sändningen har inget slut,
väderleken håller andan.
Snart må de vassa eggarna dansa,
sedan skall ingen lyssna till intet.

Ni skuggor, som vandrar genom skuggors hem,
någon passerar ni stundom,
den stunden är vår och obefintligheten axiomatisk.
Ni omänniskor, som befolkar mina städer
med ensamhet och skymning,
den nöd som kommer har ingen ände.
Låt döden vara nog.
Så räkna era steg.
Så öppna era fönster, som Munck har målat
och inled er vandring mot varandra på ändlöshetens broar
i tystnad som stiger från Gårdarna och minns
att tystnadsrätten har gått ifrån er.

405.

Olympisk framgår katalysen
inför relationens befängda nedslitenhet
på ett dagbiktsblad som rivits bort
från det onda samvetets hårddisk.

Det ryker högt av opassion
och måttligt roande irritation.
Sonen, redan porrskadad,
finner inte anledning till denna lägenhet.


407.

Jag sliter fram mitt styltevapen
QûQ ur dimmighetens ickeordbok;
skrifver. Det är mycket viktigt
andamål att blifva allmänhetens gris.

På färderna i hjärtats cosmoi.
I regnets grönhet bortom näktergal,
naturens egen politik; på tok
för mycket fittsnack hörruduru,
skärp dig! Giw o Gûd min trogna själ
en sexa bibelord & jag skall ej förspilla dem.

408.

Han ramlade ut från fönstret
med en bil i vardera handen
och fördes bort. Höst hängde
i de närvarande träden sorgset -

Skulle kvinnan som antog sig själv
hans fästmö då verkligen vara detta?
Det önskar vi sannerligen inte uttala oss om!
Det överlåter vi på läsarens hopplöst bristande fantasi.

409.

Köket ligger i köket.
Över bordet vandrar ett bröd.
Morsan snyftar vid spisen.
Kaffebryggaren gömmer ingen mörk hemlighet.

410.

Försiktigt öppnar konduktören sina ögon.
Han vill dö och inte detta,
åka med, gunga in i morgon,
säljande men stark.

Till vardags har jag ingen aning.
Måndagen står bredvid
kanalens skärm av ångestar i minne -
Högt spelar Vem på Saratoga:
plommon, baddräkt, läppar, feghet, döden, mormor
som det artar sig och Fido tuggar träben.

411.

Det är tillsatses att ändå och det
är ingen flärd att vända åter till
men bara några sent skingrade ord
som inte alls betyder något levande

Som inte ej berör sådant vetande
som inte finns! Vi bör konkretisera
oss: här kommer Måne. Stad o Vem
går vidare i värde, talesskymningen -

412.

radiospelet!
Ögongnista i ett

rum, ett ord
och inte alldeles

bekräftat
Egendomligt barn

413.

Jaktminuten! Samtidighets-
blåsterna i ditt unga hår
och ögon utan innehåll
min tanke kunde efterskapa -

men säger du ett fjärrantåg,
att fågel med oktober-
park är det tillräckligt;
jag behöver ingalunda svara.

414.

En man som aldrig får det han vill
är fullständigt misslyckad – det
är den enkla sanningen
kvinnorna alltid med ångest förnekat.

En man som inte har någon kvinna
behöver ej längre sitt hem.
Lugn går han ut i natten,
skall finna den hemliga stjärnan.

Ljuset som lyser i mörkret immunt
finns; det finns där mörkret
är, och mörkret är överallt,
men Boken finns i nästan varje hem.

Och Venus som vakar i gryningen
upphäver kropparnas identitet.
Hon lyser in genom stängda portar
ett fjärran och underbart öga.

415.

Vettighet är nog den bästa
populasmen i alla riktigt goda tider,
men nu går landariket ner sig

å delad buk! där våra trä puppetar
i sorlamentet åka in & ut, komparera
teveprodugrammen får du se: din
spegel i bild: varje halvt
hel tvättmaskin = vår Slottschef.

418.

senapsgas!
det onda ögat

kikar fram
ett ögonblick

i dessa ord som
härvid tystnar

419.

Här synes: varför? Denna
järnvägsviadukt med blygsam tätort, gul
himmel, fascinerande
Vissa skuggor synes bära hatt
Resan hänger inte samman längre: som
Att svinna utanför i traktens isolering, frukta
ålderdomen här
och vandra vidare
mot okänt mål
som inte finns
och omger varje människa med horisonten

420.

Venus di Milo.
Förståeligen tittar man på fittan.
Vakterna upptäcker mig!
Man blir omedelbart ut

körd i det starka solskenet

HÄR KOMMER EN ULTRAVIOLETT STRÅLE TILL
HÄR KOMMER EN ULTRAVIOLETT STRÅLE TILL
HÄR KOMMER EN ULTRAVIOLETT STRÅLE TILL
HÄR KOMMER EN ULTRAVIOLETT STRÅLE TILL

Och Sanningens ögonblick inträffar.
Jag öppnar mina Andedöpta Ögon och ser:
Venus di Milo i himmelens höjd.
Förståeligen tittar man på fittan.

421.

Åväder släpar sin textilt lätta diagonal
över gården och gör barnen glada.
I enskilda lägenheter överallt är tystnad.
Det slår gnistor av värmeelementen -

Till vad förbrukar jag då en sådan
hastigt uppåtblickande figurkontrast?
- Nej inte så! Riktningen är Nedåt,
med höstens negativa joner laddad.

422.

Det lär finnas en dagsmelodi bland molnen under himlen.
Jag är väl på väg hit eller dit. Jag väntar en annan färdväg.
Det sägs att milda vintrar i förenad tur lyfter framåt
DEN som uteslutande bär sin identitet med skönhet.

Jag är förmodligen död! Vem sjunger den sista koralen
ut i den enda nattens TON som ljusnande i moll
likt andra dygn av tystande bedrövelser och kalla ögon
står tomma i eftertanken som ännu fördröjer din vår?

Nu strax är det TID att blåsa framtid under flyende dagrar
genom svarta rymmen mycket lugnt. Världen vilar sakta.
Inget är att fästas vid. Jag vet en underlig månad som
förblir sin egen stund och där är förvåningen framme.

431.

Såphalt god dag.
Vem bar sitt ögonlock till vattenbrynet?
Vad är det här för himla nåd?
Måste någon svara -
Nej, det är bara galenskap!

Sydligt på tok.
Vem bor i himlens ljuva ögonvinkel?
Här kommer farfar inte alls!
Månen spelar apa -
Nej, det betyder någonting.

432.

Om huset inte genast svarar dina anrop,
låt sedan ljusa år med verb av bergen,
starkt nedom nåder, dimmor, höga berg,
timmar av innehåll och sådant.

Belåten, aftondalen, spik och fåglar
finns fram i vädret; det är riktigt bra.
En tålig vovve får bestämt dresseras.
Jag översätter regnets högavIsa -

433.

Som kastad kärleken, är vår, och
silverpark i trådar av besvikelse.
Jag vet en husgavel. Den riktar
hexagonalt en liten svärta NED -

O vindsutrymme, dödsel, BED -
Av ålder är förvridenhet & natt!
Det knirkar i tapet, konturdubbel
i mönster och förvirrad saga.

Så blir det tavla, gungande men
stark, och vem är något ur balans?
Vid områden skall våra händer
fattas bara; bollar flyger närmare

433.

Kyrkornas mariakapell glöder i sommarkylan.
Det vilda solskenet ingjuter förebud i staden
men i distraktion tar alla ovetande människor sin tillflykt.
Det händer förmodligen inte särskilt mycket i dag,
tiden går i tofflor genom våra lägenheter,
blott en ensam man känner väderlekens tillfälliga natur
och innebörden av Vår Frus sällsamma leende, knappt synligt.

434.

I förfärat lugn befann jag mig högt uppe i den unga natten
och såg min väldiga hemstad glimma i hemlighet nedanför
- samhälle! indraget i ett tätt slutet ögonblick
av yttersta hot. - Sådan är den autentiska
medvetenheten och kan inte vara annorlunda
än sådan svävning föregående fall i en dunkel vakendröm.
Så kör då spetsen i ett enda förestående mjukt
ögonblick och bli räddad! Se dig omkring i vrede och din blick
skall överallt landa i nattens avlägsna dimmor, dimmor...
Därför är det ännu tid och ännu tystnad. Oangripen
betraktar dig denna tystnads förstående ögon i Garderoberna
och efterhand som du gör dig redo att möta det tillfälliga Djupet
skall du i stor förtrogenhet slutligen öppna dem en efter en.

435.

Jag drömmer om att redan och med ljusets hastighet
få speglas fram genom personligheter, människor, oss alla,
på väg mot samma Moln och samma oändlga ögonblickljus
som fotoblixtrar oupphörligt i ett och samma moment,

ett sanningsenligt tröskelmoment, det möjligaste stadium
som över huvud taget kan uppnås; pilgrimsfärd, annorlunda
lumen gentium och medium för dessa underbara ord!
Att genom mänsklighetens fantastiska tangentbord!

Men där fattas något? - Jämväl; och just så svävande, till
hälften något icke var det, är det, som en text, som
denna text som, inåt sammanhangslös, speglar världen
som därför måste finnas där, i samma svävning oavslutad -

436.

Tillsedesmåtte någon av sitt äldre spel
i trappuppgången Död bland inga gränder
i det annars oförlorade, likaså verbala;
det är det här jag menar, detta mörker -

Semantiskt noggrann vill jag mediera
det sönderfallande vid alla ögonblick,
en sida av det existerande. Planeten här
är ickemyndig såsom bild förpaktad eller

utombords, till Mr. Ickenågon, aktad
vare han, i detta intressanta ljus beredd
till Frågetecken? Automatiskt lugn, som
borgerlig fördrömmelse i vård och kris!

437.

Här tvingar sig buskagen fram
som fågelvingar plöjer upp
en visselpipa mellan husens ögon.

O Herre giv mej samlag. Det är inte
nödvändigt om natten blott.
Högt bjuder nåd sitt dykande tryne.

Mitt ansikte möbleras om. Sådan är
Picasso; vätebomber skiktas
hermeneutiskt. Det är vardagsmat.

Det här med växthuseffekten.

Då menar jag såhär.

Det är till syvingen och sist vårt allas ansvar.

438.

Hela fula kor står i solen. Mu.
Himmelen är blå av marmor.

Vinden stampar takten, pojkar!
Över älven ropar solens boll.

Korna blixtrar utan dån.

Vattenglöd med fina namn.
Ginst. Baldersbrå. Hydrocotyle rotundiforia.

Munnen involverar i ett nötskal hela världens tystnad.

Gädda.
Gädda.
Det är fina fisken, det.

439.

Där sitter man inget vidare.

Köksbordet är ett jellon, täckt av nyponrosa kor.

Kökstaket sitter uppochner.
Det är en flugparkeringsplats.
Den är jättefull.
Det är jag med.

Whoops!
Nu trillar alla alla flugorna ner på köksgolvet och slår ihjäl sig.

Ja, så kan det gå
i köket.

440.

Flugor dricker vatten, Herren jagar kor.
Ja!
Ja!
Ja!
Nej!
Jo!
Nej!
Jo!
Kanske kanske kanske kanske!
Gapskrattaren har tuberkulos i tänderna.
De kommer från medeltiden. Då var det metafysik.
Och så var det vänstertrafik också.
Oj!
Oj!
Oj!

Räven raskar under isen.
Där skymtar be-läten.
Amen!

441.

Eller en kåda.
Den ljusnar i ryggen.

Boing,
så går det till i den tjusiga poesin!

Och ljuset lyser i mörkret,
sitter på toaletten och bajsar.

442.

Med ögon grunda av strålande
tid hämtar Jungfru Maria
Herrens djupa besynnerlighet
ur vår oskulds zebraränder
och löser härav i ringa grad
behjälpt de lugna böneverben
i thinnerkonvolut som sakta
flyter bort i måndagsvinden.

Därför kastar sig ditt andetag
i rotlös ungdom genom nattens
tunnelbanor av sokratisk ovisdom
som Någenting förklarar. Satan
räcker dig sin hand av nöd.
Väderleken dalar bakåt över
människornas bleka terpen-
teenhus i psykosens upptakt.

Jag räknar min bestämda dag
till STOPP i dödens återvändstal.
Mina ögon byter plats i kärlek.
Med flickansiktet noga dämt i
stålande tid begrundar jag
Odjuret SEX gånger utan våg
och vilande förfäran; så total
är stadens himmel att det regnar:

ah, nåden dyker upp! Det är
på stunden. Vi är meniga;
och språket virvlande katolskt –
Det är så mycket menings-
dager över tingens ordning
att klockorna står stilla med
ljusets alla hastigheter nu –
Så dansar vår Jungfru Maria!

443.

spenat! Försiktigt dånar Universum
i en ros-
tig måndagshink
Radio Lidingö spelar en otroligt klämmig låt
Sedan blir det erotik på undantag
Jag bär med stolthet mina utstofferade blöjor
Stjärnorna dansar förbi

Att föra in sin näve i en annan mans rööÖÖÖÖööv
det är ett privilegium

444.

Ett osynligt barn sträcker sin tunna hand
mot svängande lyktor i moderns ögon,
natten flammar i gareroberna. Försenad
ryggar staden in i timmens magnetiska köld.

Så länge har vi väntat att ingenting skall
ske, att andetagen vittrat i ensamheten.
Verkligheten dalar som stjärnor på tapeterna.
Förklarad är skriften! Undergången förestår.

445.

Men
andetagens
stenograf. Han lyssnar inte
till ett språkligt
metapontium
av gördelriktig mellanhand.
Man borde övertolka sina
inre sammanbad. Det
liknar aldrig bara någonting.
Det gör det inte heller.

448.

Ekon
av dina
hastigt
upp-
trappade steg
väckte mej
ur min besinning
och när jag öppnade dörren
till din käraste garderob
& kikade ut på
måfå
stod du där
framför mej
såsom en ur graven
speglad
utan bikini
eller ens skymten av ett flyktigt örhänge
någonstans o någonstans en natt vid horisonten
och frågade med ledsen röst
Var fan är mina ögon

449.

D RIMMADE DIKTER

1



2

3

Jag följde stigen i ruvande frid
mot utsikt och främmande vatten.
Det var en enslig, besynnerlig tid
för mig själv, helt för sig, i natten.

Och här var fjärden. Glimmande text
var ljusen på motsatta stranden -
Och vad för mening som ner däri växt
undgår mig än; men jag fann den.

4

Människors småaktiga fladdrande.
De har ingenting att få sagt.
Det är bara ett enfaldigt pladdrande
och man känner just bara förakt.

Tag del, den som bara orkade
som om det fanns nåt att tjafsa om!
Folk är så makalöst korkade.
Man kan omöjligt ha sympati för dom.

5

Här vill jag tala med dåtal,
drömmen skall ge mig chans.
Vi lever! Vi är ett fåtal,
befinner oss ingenstans,

på väg mot den enda färden
som leder oss hemåt. Vem?
Det vet jag inte! Och världen
som livsflödet leder hem

försvann; men språket är bordat
och havet till vila lagt –
Om allt blev för mycket ordat
i regel; och vad blev sagt?

Det mesta var överdrivet.
Det minsta finns överallt.
Så oklart är livet skrivet
i livet, som blåser kallt.

Det kan inte formuleras,
blott antydas då och då.
De döda må tiga, ty deras
är intet: tystnadens vrå.

Vi lever inte! Må te vi
oss levande i en text
bland många! Stunden är evig
läsart, till nuet växt.

Och klockan lider mot elva.
Men tiden? Den återstår!
Vi klandrar inte oss själva.
Här står vi, var än vi går.

Vår framtid är kanske redan
förgången, och all skuld krävd
hänåter. Vi fattar sedan
sanningen; så blir den hävd.

Så endast verklig är drömmen
att ingenting annat blir kvar,
till slut, utom ljusets gömmen
i människonatten, klar!

Var finner du världen? På ställen
där verkligheten är svag –
I gryningen saknar jag kvällen,
om natten är natten dag.

6

Vem är jag? O store
Gud, finns du till?
Jag ville jag vore,
vet vad jag vill.

Du är ingen annan,
blott den du är.
Jag tar mig för pannan,
vad min idé

om livet? – Dess låga
skall sist bli höjd,
besvarad var fråga,
jag somna nöjd.

Ty snart är det äntligt
slut på min nöd.
Mitt liv är väsentligt.
Så är min död.

O Gud, du har stannat
här, men hos vem?
– Jag kan inte annat
än vandra hem.

7



8

Utblottad är all världen, efterlämnad
oss inga, människomystikens koks:
katolsk vid liv den glöden, spridd och ämnad
sig evig gud i hoppets paradox.

Mot intet sände vi och katapulte
förtvivlans bön ur livets eld och snö!
Att dö är inte särskilt meningsfullt, det
finns dock en mening i att ändå dö.

9

Nog vill jag träffa landets andra Enda
geni: rikspapegojan Lars Norén,
vars dikter sällan upphör att mig sända
sig själva i sin ynnest en och en.

Jag önskar att jag denne kunde härma!
Kan själv han baka Mästarens pastej?
– Tillsvidare får mina röster svärma
förbi en en näringsrik poet: prins Dej.

10

Vad är den högsta lusten? Masturbera?
Den konsten tycks oss alla intessera!
Vårt samhälle, där bästa
kärlek för det mesta
heter Porr
må inte klandras
men vara andras
dyra
fosterland;
guld och syra,
fröjd och yra,
lovsång utan vank och skorr;
själv slet jag längesedan alla band
härmed och sökte mig till folkets rand
av ensamvaro; sedan intet mera.
Där står jag stilla som en tankens sprinter.
Min sommar heter Vinter,
mitt söder heter Norr,
min borr
En Smekning, hettan Köld, mitt vatten Torr.

Hur hopplös kan ens tillvaro då vara?
Jag säger ingenting, jag frågar bara.
Till intet är man hunnen;
ligger mest i brunnen.
Å, jag ber,
det är rätt givet,
så säg mig: livet,
kan man
hitta dit?
Intet hann man,
intet vann man;
livet tar och döden ger;
kan världen skapas med nån mäktig rit?
Det här är allt, och det är bara skit.
Att dö, det är en uppgift jag skall klara.
Så bakåt går min väg. Den skall jag vandra.
Så tycks min värld för andra
rent allmänt upp och ner;
ni ser,
jag vill nog inte särskilt gärna leva mer.

11

Naturen har sin gång i given takt.
Historien då? Den accelererar!
Och undergången nalkas. Var på vakt.
Det är för mycket skit vi tolererar.

Så mycket hotar livet självt, dess grund,
naturen, framför allt det sexuella.
Den hinner inte med. Var kysk, var sund,
sök äkthet i det artificiella.

Det låter ej från början som det ska.
Ty komponeras måste den, musiken,
och icke av sig självt blir allting bra.
Det gäller inte minst för politiken.

För nysådd må det läggas under plog,
vårt falska folkstyre, vars pöbelslater
förslappat våra sinnen länge nog.
Så lyssna ej till sång från demokrater!

Till käbbel har vi inte tid och rum,
så ignorera skenelitens löjen!
Den lockar inte, den är bara dum
och svag. Vi har förvisso andra nöjen.

Förkasta ock fascismens dumhetskult,
dit skall vi inte nu igen oss sänka.
Vi måste fatta världen helt och fullt.
Den som vill överleva måste tänka.

Du säger kanske, att du illa kan?
Nå den som inte vill må ta till lipen!
Så pjoska lagom, du. Väx upp till man
att se och fatta själva Grundprincipen,

att livet är en kamp. Förlorar du
så var det för du läxan illa lärde.
Ställ kraven på dig själv! Förakta nu
allt strunt om människornas lika värde

och gilla läget! Bliv den man du är
och sluta som en kärring hattifnatta!
Säg, vill du lyssna till en god idé
om ett och annat? - Låt oss sammanfatta:

vår ande är försänkt i sorgligt skval,
vårt blod bemängt med vedervärdig smitta.
Så blir vårt samhälle än jämmerdal.
Där måste vi den rätta vägen hitta.

Den vägen leder oss till ljuset ut.
Så må vi inte väja mer för Schismen,
den stora. Stridens dag är här till slut,
så vakna, landsmän! Krossa humanismen.

Ty vad bör göras, redan nu? Jag vet.
Det är blott ett som nu och ständigt gäller:
att skola sig till överlägsenhet,
den livet självt, av eget val, beställer.

12



13

Ah, värst vad ni alla tar i.
Blodet är helt förtunnat.
Jag är ganska så förveten...
vem
blandar smeten,
min "komedi",
bär mig hem?
Det därmed sex:
frågan komplex.
Naivt är ert do re mi;
mig blev ett annat unnat.

Så sjung erotikens lov,
er har den säkert gynnat!
Mig gav sexualiteten
blott
ensamheten,
den var mitt brott,
säg mig: sov!
I sömnens hav
dör alla krav,
den tystnaden, vid och dov,
där har min kärlek mynnat.

14

Grönområden där jag bor,
skymda
ställen rymda
överallt i grönskan,
redo för min önskan
att försvinna.
Jag vet nog vad jag tror
och vet vad jag kan hinna.

Ingenting är bara nog,
vinden
själva grinden
ut i vida världen
dit jag ställer färden
- redan ställde,
- jag levde och jag dog
och visste vad det gällde.

Ingenting är bara nu,
bruset
liksom ljuset,
närvaron i parken
sjunker genom marken,
jag är redan
själv naturen, jag är du
och bryr mig intet sedan.

15

En kväll när molnigheten trycker på
känner jag mig lättad under promenaden.
Min sinnesstämning, den är lugn och blå
som fönsterspeglad raden efter raden
som följer mig på vägen hemåt genom staden.

Jag visste aldrig vad jag levde för,
kärleksleendet och hånet,
samtidigt? Men vad som än mig rör
tycks det mig nu som blotta spånet,
dansande i stadens vind och avståndsdånet.

16

En adlig polack född i Pskov
någonstans höll åtskillig shåvv
vid Kiev och Kursk;
han blev ganska stursk
till besvär för Nikita Chrusjtjov.

17


En svensk med bostad i Drammen
blev missnöjd med teveprogrammen
i Norge. Han sa:
"Nej, PORR vill jag ha!"
- och satt där med äran och skammen.

18

En älskare från Köpenhamn
blev skådad i åtskillig famn,
fick sluta med porr
och flytta till norr
och runka i antaget namn.

19


En sovjetisk kapten i Kabullullullullull,
han hade på hövve kastrullullullull,
behövde sin drank
så han stoppa sin tank
å på bränsle söp han sej fullullullull.

20

Så kommer åter flickan Sakta Matt
och vidrör mig med månljuslätta händer.
Jag vaknar mjukt. Det är en laddad natt
på oförklarat therawatt
då liksom hemligt fjärran stjärnor sänder
oavbrutet
liv som slutet
in i sig självt passerar stadens gränder -

Hur många sömngångare vandrar nu
i tofflor kring på måfå? Nå, vi rattar
tillsammans in det mesta, hörrudu,
gemensamt hemma är vi tu
på tankeapparaten; ja ni fattar
nog, men akta
er för Sakta
som tänder varsin cigarrett och skrattar!

På lek och allvar liv och död, förstår
ni vad med denna frasen sägs och menas?
Min kära särar aldrig sina lår.
Det är en annan lust jag får
av henne; någon sanndröm i det senas
existens, en
stund vid gränsen
där flickan Sakta Matt och jag förenas.

21

Oväsen och fylla. Fest i huset.
Natten hänger dyster utanför.
Skuggor flaxar i det vilda ljuset.
I hörnen ligger människor och dör,

kan tyckas. Nån tjuter: "Fan va gasit,
asså, doom doom doom" -
Jaha. Och blicken stirrar glasigt,
dött liksom en kamera. Nå zoom

på sej. Nu går jag ut och röker.
Så är jag knappast någon till besvär.
Nå inte vet jag vad det är jag söker,
och inte fanken finner jag det här.

22

Nu samlas de många på nöjesklubben.
Förväntar sig alla en lång het natt.
Förtida gamle pojken, sent unge gubben
söker chimären ta fatt -

Mot stjärnorna rikta kärleksantennen:
det är vad som gäller i moll och dur!
- Sina skeppsbrutna ögon förlänar männen
galjonsdansösens figur.

23

Nog vill jag träffa landets andra Enda
geni: rikspapegojan Lars Norén,
vars dikter sällan upphör att mig sända
sig själva i sin ynnest en och en.

Jag önskar att jag denne kunde härma!
Kan själv han baka Mästarens pastej?
- Tillsvidare får mina röster svärma
förbi en en näringsrik poet: prins Dej.

24

Kvällen är särskilt mörk här i gränden,
där inte särskilt många går förbi
på dagen heller, och få är vi
som här är satta på undantag
vareviga dag
- men lever gör än den
som lyhörd för ekon från bortomänden
här lever i minnet
därav och med sinnet
fyllt av sorg och privata eländen,
men inte alldeles utan behag.

Man sitter vid fönstret, tyst och förveten
och lyssnar till någon lugnande musik,
infrån kommen, en jazzrytm lik,
en viskning, samtidigt torr och öm,
den manar en: Glöm
nu bort all förtreten
och tänk på den egna livskvaliteten...
De illa berörda,
må kallar oss störda.
Grändens namn, det är Ensamheten
och Livets barmhärtigt skymmande dröm.

25

Jag tänkte på Rom och jehUrosalem
jag funderade ock på Bastiljen,
men valde Att i ett helt vanligt hem
fira nyår med hela familjen.

Vi åt oss en änka och drack oss ett glas
och lillflickan pussade dockan
liderligt; Månen gick därför i kras
och vi tittade häpna på klockan

där visarna sammanföll till en raket!
Ingenting hände trots det. Det var lörda.
Vi reste oss upp i total enighet
därom och sjöng ut: "LÅT OSS MÖRDA!"

26

Formen församlar
innehållet, splittrat.
Men tankarna famlar
tills skallen vittrat...

För vidare studium
skall bibeln duga:
judiskt preludium
och kristen fuga.

27

Bara älska varandra - tip top!
Tja, som idé kan det stämma.
Men inte ens i sin egen kropp
hör någon någonsin hemma.
Så är det för alla,
och vindarna kalla,
döden vi nalkas i skingrad tropp -
Att likväl hålla liv i sitt hopp
förblir oss ett ständigt dilemma.

Ett svart hål öppnar sig; tänk
då ändå på allas bästa!
Se tomhetens grymma ögonblänk
och älska ändå din nästa.
Det gäller för livet,
ty så står det skrivet.
Döden framstår ibland som en skänk -
Vid lustens kors eller pinobänk
förblir vi tills vidare fästa.

28

Det här är min sista dikt
Fri från onödigt prat
Går jag mot gryningens röda distrikt
Där fönstren svartnar av hat

29

Och ljusen dör allt längre bort
Allt längre bort i natten
Vår dödstund, den är inte kort
O lena gräns mot vatten

30

Att byta ämne är min starka sida!
Så vänder vi på bladet nu.
Va - är det blankt!? Låt sprida
text, så blir det hela läsligt ju.

Var var vi någonstans? Det spelar
då faktiskt ingen större roll -
För det är faktiskt läsaren som felar!
Hans sak är det att fånga boll

om vi får säga så. Den stilmetoden
allmänt erkänd, kallas "metafor".
Sen får han skriva sina egna oden,
men träna först i många många många år.

31



32

Är matchen ojämn? Så bryt den
direkt! Det är vad man ska.
Ty den socialistiska skitmyten
att alla är lika bra,
det är vad folket ska ha.

Demokraterna smyckar sig pråligt
i floskler av högsta karat!
Aah, en god poet skriver skitdåligt;
tusen kockars är bästa mat;
talang förtjänar blott hat.

Skriv väl: då utbryter krisen,
kalaset och masshysterin:
till slakt förs den onda smutsgrisen,
i sanning ett neggosvin;
så värne vi poesin.

Ty Jantelagen SKALL följas
så allt blir prydligt och slätt!
Naturen, den måste dimhöljas,
kulturen jämväl; det är rätt;
ty solsken är alltid snett.

Det finns en hall under jorden,
där växer ett träd. Det är dömt.
Här sorlar demonerna, skällsorden!
Må kratern öppna sig ömt
och dåna så allt blir tömt.

Och sen ska här pissas och skitas;
må jämlikheten bli all!
Ååh skälla, de kan de. (Men bitas?)
Oouuh, till styrets sorlande hall
firas riddaren Parzifal.

En våg av oskuld sammanfaller med stöld
och speglar i avsedd tid det förvirrande landskapet

Träd på vandring
vet vad Gud
menar med sin existens

Tystnad är varje människas egeendom.

33

Det satt en katta
på en matta.

Den var väl inte särskilt svår att fatta.

34

I sanningen är livet. Du är hemma för en evig stund.
Det händer inte. Klockan hasar ensam över smala
trösklar av besatthet. På skriftens väsensgrund
är språkets långa stjärnfall ympat i bedräglig skala.

Så väger främlingsskapet nådens timme i sin hand
och sänder ödesandetagen bort med lugna tankar.
En svartnad fågel flyger sakta hit från dödens land.
En himmel utan högre mening lägger sig för ankar.

För ånger och begrundan är vår trädgård alltför sen.
I kvällens ton av stillhet går all väderlek förlorad
och trakten av ditt hjärta för den med sig. Bara en
av inga skall till drömmens mjuka hemlighet bli korad.

35

För mörkrets skull må alla brunnar vara skilda.
I ljusets vakna speglar vill jag ställa färd
på färd inunder stjärnorna, som vilda
av ord försvinner bort.
Vår levnadstid är kort.
Så lyssna därför särskilt noga till den milda
tonen, som av Herren närd
stiger ur andedjupen upp till vår värld.

I bön och blasfemi går sunnanvind förenad
med människor i väntan på sin dolde gud.
Den sanna skriften är till tystnad menad
som ögon drar förbi;
och den som ser är vi.
Nå, den, vars återkomst är starkt försenad,
kommer ändå hit till slut;
drömmens alla fåglar skall han blåsa ut.

36




+



+


+



+



+

Tankspridd vände jag om hörnet. Vinden
slog emot mig häftigt som ett tåg -
Ett väldigt moln på himmelen bar in den
stora katastrof som här jag såg

- en parentes av eld! Och på sekunden
färgblind såg jag tecken i en hord
på drift som skärvor. I förlamning bunden
sammansatte jag dem nu till ord

och ringde på hos dig, bjöds in i hallen
och sa: "I radioaktivitet
och nödvärn är din tröskel nu förfallen.
Ditt namn är skugga, men din blick är ännu het."

+

Så har jag sökt dig omvägs via yoga,
vid insikt bunden och vid utsikt med
för jag kan inte låta bli att plåga
mig själv med en förfärlig längtanslåga
som alltid gled
intill min hud och vred
mig ut i smärta att mot dig mig hemåt våga.

Som du besätter mig i ord och mening.
Och likväl vet jag inte vad musik
som bor i dina ögons blå förening
med varje himmelskt ögonblicks försening
i tyst mystik
som alltid bar mig lik
en ångervålnad åter in i djup förstening.

Det finns en vana. Dagarna blir njugga
och trygga avstånd bort från allt jag sett.
Likgiltigheten kan jag känna dugga
sin vardagsmildhet, blodet slutar hugga
i blodet hett,
- förblir ändå berett
att tända mig ditt ögonljus i hjärtats skugga.

+

Här i augusti stadsdel bor mitt ögonvatten,
med tid och tystnad närbesläktat, mycket klart.
Jag väntar då i tillförsikt den långa natten
som nalkas oavvänt och aldrig uppenbart.

I denna stillhet ryms förvandlingen, den sista,
som inte upphör likt egendomligt första hopp.
Det finns snart ingenting jag än kan mista.
En fantasi är livets stund i slutet ljusomlopp.

Som föremålen rörs i tyst och stilla gamman,
som hösten gradvis växer fram i alla hus!
Jag ser i aningen hur parker glider samman
vid ensamhetens skugga bakom timmens mörka ljus.

+




+

Röntgenfåglar lyfter svarta
trådar ur buskagen
och bär dem in till de aparta
grannarna genom garagen!

Så öppna för all egen-
domlighet står husen att
var dag blir dröm, förtegen,
genomlyst av fåglar, vind och natt.

+



+


+

Se unga dam, god dag! Jag är herr Samhälle.
Jag undrar något över hennes attityd.
Hon borde nyttja bättre varje tillfälle
att göra karriär; så hör och lyd!

Man vill ju bara hennes eget allra bästa!
Metoden är nog inte för komplex.
Följ blott Herrens ord och älska högt sin nästa,
som scouten alltid redo och positiv till sex!

F SAPFISKA PARSTROFER

1

Plötsligt lyser tankens befängda lykta,
handlöst hållen, upp ditt akvariskt slutna
blodomlopp: och fönstret står öppet! Hitåt
faller musiken.

Lyssna, redan vaken och redo. Timmar
samlas, egenartade ord bärs fram i
nattens ljus från kommande dagar. Månen
väntar där ute.


2



3



4

Aldrig slocknar sången som alltid måste
dö; man höjer eklipsen i världens tystnad.
Kvällen dalar. Avlägsen var den inte.
Världen är borta.

Gatans lyktor, närmare nu, betraktar
ensamheten. Avlägsen är den. Varför?
– Plötsligt tänds den väpnade mannens utom-
världsliga svårmod.

G FENOR


11



1. Krigarstammens Sång

Hur segra i livets skiften?
Vi läser och lär oss i Skriften,
sanningen, väldig och sammanträngd,
vad Lucifer skrev i mängd!
Befriad lycklig ur syndens skreva
– må den, som uppdämmer driften
leva
vild i kyskhet! – Grottan är stängd.

Så väljer vi ut os själva
att seger och härlighet välva
Tempel skrämmande högt över er;
och skugga är vad ni ser;
ni skymtar oss i utmark och glänta
– ty redan slår klockorna elva;
vänta!
Vi dödar, gråter och ler.

Oss väntar den heliga festen;
vi lever och skiter i resten,
för livet är bara ett andetag
och döden enbart vår lag!
I vapenmakt må händerna valkas.
– Den blonda och skapande besten
nalkas;
enbart det är Amen idag.

Så släck humanismen, de lärdas;
av ofärd må krigaren härdas!
Fattigdom är vår lysande skatt.
Nu återstår äntligen att:
beredd att låta landen förödas,
– i grymhet och leende färdas,
födas,
leva, kämpa, rida i natt.

Så börja den svindlande jakten
och erövra människotrakten;
lysande framtid väntar däri:
dess överstepräster är vi!
Naturen själv sina riktningspilar:
– den transhumanistiska makten
vilar
helt på sexuell energi.

2. Kulturdemokraternas Sång

Är matchen ojämn? Så bryt den
direkt! Det är vad man ska.
Ty den socialistiska skitmyten
att alla är lika bra,
det är vad folket ska ha.

Demokraterna smyckar sig pråligt
i floskler av högsta karat!
Aah, en god poet skriver skitdåligt;
tusen kockars är bästa mat;
talang förtjänar blott hat.

Skriv väl: då utbryter krisen,
kalaset och masshysterin:
till slakt förs den onda smutsgrisen,
i sanning ett neggosvin;
så värne vi poesin.

Ty Jantelagen SKALL följas
så allt blir prydligt och slätt!
Naturen, den måste dimhöljas,
kulturen jämväl; det är rätt;
ty solsken är alltid snett.

Det finns en hall under jorden,
där växer ett träd. Det är dömt.
Här sorlar demonerna, skällsorden!
Må kratern öppna sig ömt
och dåna så allt blir tömt.

Och sen ska här pissas och skitas;
må jämlikheten bli all!
Ååh skälla, de kan de. (Men bitas?)
Oouuh, till styrets sorlande hall
firas riddaren Parzifal.

3. Nordisk Höstsång

Svarta kråkor mot en blå
himmel, svampar tunga
av sin bittra kunskap så-
som hästens onda ögonvrå
bevarar världens vindar grå
och djupa vatten unga –

Tranor flyger linjen, den
raka, silverne, den trösten,
möjlig, verksam är den än,
flykten, pilen, strängen, spänn
bågen Ensamhet, din vän
som sänder dig till hösten.

4. Sång Utan Titel

Höstmorgons vilda glans!
Demonen i dig är värd en chans.
Hemligt sjuder den,
kusligt ljuder den.
Vinden bjuder den
upp till dans
där du ensam i parken länkar
steg vid steg längs raden av bänkar.

Livsaftons vilda eld!
Passionen brinner i själens däld,
och bitterhetsmäld.
Herren sänder den.
Satan tänder den.
Hösten vänder den
upp till gäld,
där du ensam nu ger dig hän en
stund med blicken sänkt i fontänen.

Dödslängtans vilda ljus!
Vi lyssnar häpna till vindens sus,
och blodets brus,
i vårt hemliga rus
döden viger och
natten tiger och
dikten niger och
blir abstrus
där du ensam i parken vänder
OM OCH LER MED GLIMMANDE TÄNDER.

Vansinnets vilda brand!
Man kände Lågan hetta ibland -
och släckte med sand,
och smärtans hand
den eldens tand -
Dig den ämnar ju.
Mörket rämnar nu
bort, nu lämnar du
livets rand
hörsam ännu för springbrunnsporlet
når du stan och det hetsande sorlet.

5. Hymn

Jag vandrade ut ur skammens läger,
lusten lockade mig.
Det är mellan dessa två allt väger
sig närmare, Gud, till dig.

Mörker och ljus förblir vår blandning
och vägval, Ja eller Nej.
Stadigt svänger sig livets andning
närmare, Gud, till dig,

närmare, Gud, till dig.

6. Klagosång

Här några hårda ord: så klent bemannad,
så sällan satt på prov och kritiskt scannad
är Apparaten att man blir förbannad
på allt i penningdyrkarstadens slum,
där oförmögenheten, platt och stum
och värdekorruptionen, dum, besannad
med bara alltför jämna mellanrum,
betäcker tillvaron som giftigt skum;
odören hemsk och temperaturen ljum;
så vilar livet dött och vinden stannad.

Vad gör det då om man blir sanningsbiten?
Den hyllar nog sig själv, kultureliten!
Själv alltjämt oböjd, fastän trött och sliten
av motgång, något av en grå statist
i filmen, tycker jag att den är trist.
I allmänhet prioriteras skiten;
och guldet lämnar man därhän, jovisst,
det verkligt värdefulla kommer sist
i bästa fall; det mesta har vi mist
i medelmåttans Tempel; offerriten.

6. Sommarvisa

Var sommar är staden en annan stad,
var människa främling, och du,
mitt jag, som jag känt, ett oskrivet blad
i tiden som bara finns – nu.

Det är som en dröm, ett slags ensamhet
i glädje av mystisk natur –
Ty okänt förblir då vad allt jag vet
i mening som spirar härur.

Det är som lövverkens skuggspel i vind,
kappt märkbar, från ingenstans –
Jag vilar, hänförd och seende blind
i lugn och total acceptans.

Se växlande moln, se parker i stum
förvändhet, se folktomma hus –
Och världen blir till ett sagolikt rum
och skuggan ett nytt slags ljus…

Ja, världsfrånvändhet hör sommaren till,
semester i flykt och fördärv
och skapelse; fråga sig då vad man vill
i nydaning, vila och värv...

Förresten! Vad är det för ärende, att
beskriva vad inget är likt?
O sommar, fördrömd! – En väsenslös skatt
är livet; så fattigt; så rikt.

7. De Två Stammarna

Det löper ondska genom världen.
Tomma fält, förstörda plogar
passerar vi på hemåtfärden
ned i mörka skogar.

Därinne skall vi åter födas,
liket resa sig ur kärran,
av ande våra kroppar gödas.
- Hör en sång i fjärran!

Vi hör i natten, under månen,
de hör oss sjunga under solen.
Förunderlig den antifonen,
nektarn, vitriolen...

Så lär oss världen själv taktiken:
dubbel omfattning! Hell Seger!
De tystnar, och vi hör musiken
tonsatt i Max Reger.

Fördrömdheten, komplexiteten
naturens kontrapunkt! O vilda fuga,
vi lär! Om väsenshemligheten
kan vi inte ljuga.

Det finns ett flöde där. Det hastar
ut mellan brisarna och grundet.
Och tiden sover. Drömmen kastar
bron över vida sundet.

Vi vaknar plötsligt, mitt i natten,
Samförståndets gåta klarnar.
Vi ser det bottenlösa vatten
ingen annan varnar.

Vi har lärt känna huvudfåran!
Varandra skall vi lära sedan
i Hemlighet: den södra Toran
vår: den norra Vedan.

Två stammar måste hålla samman,
bandets vård bli ren och varlig
i vått och torrt, i sorg och gamman.
- Fienden är farlig.

Man ser det ej och vet för sällan.
Samma blod, fast skilda hudar!
- Vår Gud befaller vänskap mellan
arier och judar.

8. En Äldre Mans Visa

Så går jag ut på aftonpromenaden.
Så når jag älsklingsstället, fjärden här,
beundrar utsikten i sol, ser raden
av tysta hus på andra sidan: staden.
Smått tankspridd är man, alltid! Därför lär
man strax vad inte är, nå vem vet när
det redan sker? - Jag varsnar plötsligt vad en
minut sen inte var: att du är där.

O flicka här bredvid mig, får jag störa
din tystnad, säga ett och annat ord
med något innehåll? Jag vet: förföra
är inte meningen. Vad kan man göra.
Bli offer för en annans lilla mord
i sängen, du! Jag står i ljusets nord
och vet devisen: Se men inte röra
sig alls: till nästan intet är man gjord.

Vi står vid fjärden. Allt är nästan skrivet
i minnet redan nu, ett ögonblick
mot änden av det hårda mannalivet.
Jag gömmer varje ärr som blev mig givet,
befinner mig trots allt i godkänt skick,
behärskar nöjsamt alla levnadstrick
till slut. Det är ju så det är i livet,
att hur man sköt, så sa det bara klick,

att värst var ändå kärleken. Den brinner
med ständig låga; brinner aldrig ut.
Allt annat dör och dör till slut, försvinner.
Dock, brådska inte i ditt liv. Vi hinner;
för äntligt skall man lära veta hut,
så här, i början av ett väntat slut
på vägen, livets, den man alltid finner
i dödens enda, skälvande minut.

Vad själv jag fann var inte alltför illa.
Det är just inte någon hemlighet.
I livets fällor får nu andra trilla;
för jag har inte mycket blod att spilla,
så danad är min grå identitet,
man har väl blivit anspråkslös. Man vet
att vara mest belåten med det lilla,
att tålig röna nöje och förtret.

Din värld, o flicka, fick jag lycklig gästa,
så trevligt! Se en mening, du, däri!
Vad var det för en möjlighet att testa,
det här? Det var ett intet, som det mesta.
Jag nynnar på en egen melodi;
du står här bara i min fantasi.
Det är trots allt, det vet jag nog, det bästa
för oss, som icke är, och dock är vi.

Ty bäst flanörens ensamhet i detta
fördrömda ögonblick en sommarkväll
på fjärdens avstånd från passionens hetta
varom han alltför mycket kan berätta;
vart minne, sparat som en eternell,
må framstå som en finstämd bagatell
still slut. Vad mannens drömmar svävar lätta
från Stockholms broar, kyrkor och hotell.

9. Kärleksvisa

Det finns så många storliga poeter
som solar sig på latsidans parnass
och låtsas ruva djupa hemligheter
– men produktionen, den är ganska kass.

Den visan som försvann en gång på Flanderns
fördömda slagfält, skrivs den än en gång?
– Min glans är sällan sedd, som salamanderns,
men kärlek vill jag bärga i min sång.

10. Krigshymn

Elände, sjukdom, sodomi,
all urartnings potenser,
utsugning, pornografi
...står vid nationens gränser.

Svenskar, landsmän, vakna upp!
Det sanna blev förtiget.
Låt oss nu bilda samlad trupp.
Vårt värv är kriget.

Vår nutids dekadenta Rom
finns överallt i världen
omkring oss. Kommer dock er dom.
Vi är upprorshärden.

Så må vår folkstorm bryta loss
till seger, Nordens daker;
tro ej vi söker strid! Åt oss
duger blott massaker.

12. Klagovisa

Gammal är jag och bruten,
ensam när allt kommer kring.
Nog är folk söta i truten;
smilar och svassar,
med när det passar,
vad har de att ge? Ingenting.

Så mycket elakt man känner
hatbrev mest vill man sända.
Ständigt sökte jag vänner,
överallt gick jag,
hur många fick jag?
Inte en enda!

13. Nocturne

Jag går mot ljus: ett ingenting,
lyktan bakom grinden.
Dess namn är Ensamhet. Omkring
driver löv för vinden.

Jag bär en skugga, blek och vag.
Sen är glädjens timma.
Behöver inte ljusan dag.
Önskar natt och dimma.

Lång är natten. Livet kort.
Världen är förfärlig.
Där leder stegen hem och bort.
Drömmen väntar härlig.

14. Tillägnan

Den lätta sömnen väcker mig ur dvalan.
I språket mynnar då min tankes älv.
Mig vidrör någon Annan lätt som svalan
sin lätta vind och blir till slut jag själv,

den Edens lustgård, där man hungrig höfte
då till sitt språk; det är ju inte känt,
så lute sig mot visdomsträdets Löfte
om syn och strängt förbjudet Sakrament.

En adamsfrestelse är överklivet
från Ett till Annat: en i läge lagd
korrespondens! Så flygande är livet
vars mening redan är med livet sagd.

Det järnet står i levnadsblodet ristat;
det blev sig självt sin utsaga en natt
vi städse haft som dag och sedan mistat
på morgonen som en bevarad skatt.

Natur var guldet, liksom regnets mönster
slår projicerat in på ruta Ett
där Texten visas i ett eget fönster
av väderlek, vars födelse blir lätt.

Kultur naturen! Någon, som den vårdar
får människor gå ut i, om de vill,
att se sig själva: våra tomma gårdar,
de svävar som om Herren nickat till.

Så är var människa en plats, den bristen
på gudom länar full inkarnation
och logos dit vi bor, så hemligt kristen
går vägen under himlens farozon.

En avgrund lockar oss till våra hattar
som blåser av det ögonblick vi föds:
det enda: kenosis; vi dör och fattar
att allt vi fattar, fattar vi till nöds.

Så kom vi till med med våra oförtjänster
på randen av en allas inga stad
av syndfri dröm! Jag viker av till vänster
längs mörkerskogsbrynet i sina blad

där teckenrader korsar teckenrader
och därmed bringar texten areal
men orden själva Mål för promenader
längs orden från ett inre Odjurs Tal.

Var är vems ansikte? Där öppnas redan
en utsökt gäspnings lagom täckta gap;
hon sänker handen, och förklarar sedan
att text är Konst, men dikten Vetenskap.

Vem kan förklara poesi? Den vägen,
den upphör aldrig än, såvitt vi vet;
mot språket står en god poet förlägen;
det nuet när lingvistisk evighet.

Vems bröd? - Så näringsriktiga var axen
att världen föds med vindens knappa skörd.
Vem dricker vinet? Namnet är syntaxen
den för vi nu till munnen: Innebörd.

Vi äter Gud, och vandrar hem i födan
som är vår egen kropp, en mäktig dôm,
ögonblickets, där får vi lön för mödan
i språklig form av tystnadens arom.

Låt resa Tillfällets försvunna hyddor!
Låt hunger mätta oss, var än vi går!
I fjärran vinkar hems exakta kryddor,
förtär vi Målet, som vi aldrig når.

Mot eget Centrum leder andras gator,
vid mångens utkant slår jag upp ert tält,
approximerar svenskans laborator,
den hypnagoga Eva Runefelt.

15. Sanningssång

Dumheten gror;
höj rösten en ters;
liv och kärlek förblir en pärs,
ingen är med villa befriad.
Nå, tro som ni alla tror,
var ni än bor,
så hör en vers...
Lögnen är ständigt glättigt skriad
HÖGT i moderiktig kommers!

Människor vill,
ja nog är det så,
tro vad passar dem bäst ändå.
Undervisning? Var kan den börja?
Tja, verkligheten hör till,
med allt vårt spill,
må åren gå...
"Experter" pratar så mycket smörja
lyssna inte gärna därpå.

Envar, på sin kant,
må binda sitt ris,
vet nog, envar på eget vis
vad som, gömt under bottenslammen,
förblir beständigt och sant,
vart än man slant
i all sin kris:
att döden är livets kostnad, skammen
lustens ofrånkomliga pris.

16. Qabalah

En fråga är ställd.
Alla dårar är nu beredda
att samtidigt resa sin mäld
ur stenen. Den är det sedda,
den overklighet som skakar,
bergen, som vakar
på rötter av eld
oss alla till gäld
men av hemliga stjärnor svedda.

Så kommer en natt
med sanningens svarta lykta
den svårmodsbörda en katt,
vår Död, bär på svansen; betryckta
står människorna och fryser –
Mörkret belyser
oss alla med watt
som alstras med skatt
och ränta på allt det förryckta.

17. Gåtfull Sång

Att öva på sin verklighet, att mäkta
i världen klara sin situation,
att skilja bort det falska från det äkta...
Ursäkta,
jag söker nedom allt en klockren ton
som flyter stilla under levnadsbron
där människorna ständigt måste jäkta,
och däri skapa mig en fredad zon.

Att möta kravet: kontinuiteten.
För annars är man illa social.
Man måste vara smidig som maneten
i smeten,
vårt samhälle, och träffa sina val
prekärt i jämvikt mellan lust och kval
som danar hjärtat och identiteten
att glimma sårbar under namnets skal.

18. Gatans Sång

Där sitter ni vid pappas dator. Oj.
Här ser vi borgarklassens barnaskara.
Där sitter ni och hånar oss. Va skoj.
Hos mamma. Tryggare kan ingen vara.

Men vår kultur är faktiskt också fin.
Vår kristne gud är vår. Hans namn är Satan.
Så flabba lugnt, ni unga borgarsvin,
vi ska nog ta er, en och en, på gatan.

19. Nihilistvisa

Det eviga livet
spelar ingen roll.
Harpomotivet
skorrar i moll.

Döden, den snara,
sänker sig kvav.
Nu har jag bara
ett enda krav

på livet: mitt starka
intresse däri
= RUNKA & KNARKA
& SKRIVA POESI!

20. Anima

Det finns så mycket själ i denna världen,
men inte särskilt mycket är den värd.
Din skugga? Tung är den, jag bär den.
Med slutna ögon på min huvudgärd
såg jag din blick.
Vart jag än i drömmen gick
följde du mig på färden.
Så skönt är aldrig livet som en dröm
så sov och göm
din själ i hennes. Gott är minnets skick,
så vackert som ett gammalt kopparstick.

Ditt namn är Anima. Jag tror du redan
finns, fast inte på ett vanligt sätt
och inte särskilt mycket händer medan
du inte finns, och det är också rätt
skönt som det känns,
eld som obetydligt bränns.
Föga händer väl sedan.
Så skönt är livet som en skuggig ström.
Din själ är öm,
min själ är din. – Så vaknar jag med ens
till världen och din icke-existens.

21. Stalker

Det här är nattens stad. Din tysta stråt
mot intet vill jag följa under tystnad.
Där finns det ingenting att skratta åt
och heller intet ämnesval för gråt.
Det här är ensamhetens asymtot
mot dig, förklarad av en hemlig lystnad.

Jag älskar inte dig. Du är min blå
och svarta dröm, som alltid för mig lyste.
Jag älskar blott mig själv, ty bara så
är kärlek möjlig. Sedan må jag trå
schavotten, överlever nog ändå
den död som dock mig alltid livet hyste.

O flicka, av din skönhet, som på kiv,
till galenskaper blev jag alltid driven.
Vad lär du härmed om mitt sanna liv,
att paradoxer är mitt tidsfördriv?
Du vill nog inte att jag finns, så riv
ur boken denna dikt, som strax är skriven.

Paniken står på lut i farlig grad!
Så blottas ingen skolas enda schema -
Som gatans blinda lyktor står i rad
uttrycker orden jag vet inte vad.
Jag lever, nu. I nattens onda stad
förföljer jag din själ, din kropp, ditt tema.

22. Svensk Kampsång

Det mörknar nu över riket,
och lögnen växer sig stark.
Vårt folk är förrått och sviket,
som var det på främmande mark.

Nyhetsprogrammen ljuger,
inbilskt, naket och fräckt.
Tro inte att sanningen duger.
Den är ej politiskt korrekt.

En folkförrädare talar -
Namnet skiter vi i.
Fraserna rinner, skvalar
och skvätter i full hysteri.

Så ljugs det, gapas och skrias -
Makten vill ha det så.
Men Sverige måste befrias,
det är allt vi skall tänka på.

Sverige - ett folkhem? - Att hoppas
kan alltid vara en lek.
Men alla förhoppningar stoppas
av Maktens lögner och svek.

Men folkets kamp skall besanna
den verkliga rätten till slut.
Hederligt folk må få stanna,
men packet kastar vi ut.

Vi frågar oss: vad bör göras?
Men allt beror på idén.
Frihetskampen skall föras!
Detaljerna klarar vi sen.

Dags NU krossa buren
av lögner! Gör stallet rent!
Kamp NU mot diktaturen!
I morgon är det för sent!

23. Dekadent

Fala donnan Trixi Chans
uppträder på China Strix,
nattklubben, med nakendans
tjänar ganska bra med pix,

Syndens äpple gömmer stekel,
skåda dödens menetekel,

GRÖNT SMORD ANUS,
GRÖNT SMORD ANUS!

Lågor dansar, vågor slår,
världen susar, ingen hör,
klockan stannar, blodet står
stilla, alla vet varför –

Sakta höljer natt och dimma
smärtans sista ljusa strimma,

NORNDÖMT GASRUS,
NORNDÖMT GASRUS!

24. Lugnande

Finansen gäller i vår värld till slut
och mänskan lyssnar gärna till demoner.
Kontorslandskap tar fyr och vecklas ut
förfärande med bord och telefoner.

För helvete! Jag har ett femtiotal
för många uppgifter jag måste klara!
– På kvällen smyger jag till kyrkan, sval
och tyst, och slår mig ner och andas bara.

25. Dödssång

Först kommer allltid kvinnan,
därefter mannens person;
här finns inte rum för passion.
När livet blir bättre än innan
förhöjes levnadens ton.

Först kommer alltid dagen,
därefter nattens gestalt;
intet betyder ju allt.
Det är den enda lagen
och vinden blåser så kallt.

Först kommer aldrig dikten,
därefter sanningens ord;
korten på avsides bord
mister alldeles vikten
och stiger som natten i nord.

Snart är den över, den pärsen
vår blinda levnad oss gav;
nu ställer vi större krav.
Detta är sista versen,
jag låter den stå på min grav.

26. Resignation

I mörker var jag förlorad.
Då såg jag i mörkret ett ljus
och till Herrens tjänst blev jag korad
och kallad hem till hans hus.

Men småningom började glansen
falna. Det gör den nog än.
Det känns som hade jag chansen
och förlorade den igen.

Så finns det till slut någon frälsning?
Jag tvivlar och tror det ändå.
Och jag sänder till Gud en hälsning.
Kanske syns vi nån gång i det blå.

27. Den Ärbare Muslimens Sång

Jag bär den djupt under huden,
den Sanning som ligger i ljuden
jag hör från mitt blods minaret;
jag vet på svenska. Jag vet
att Allah är den ende guden
och Mohammed hans profet.

Nå, skulle jag skämta om detta?
Nu måste jag allt berätta,
en mänska, bara ett rö,
att hellre skulle jag dö!
Så låt mig föklara med hetta:
min avsikt är ren som snö.

Min lön blir i himlen rundlig.
Förståelsen, den är stundlig;
på den kan det mesta rå;
Allah är större än så
och sanningen outgrundlig
men sanning fövisso ändå.

Det är den gudomliga planen.
Jag vet, för jag läste Koranen
och tankarna gick i ring –
där stod faktiskt ingenting!
Allt annat blir rena chikanen
när allting kommer omkring.

Så varde allt snack förbannat.
Ty höjt över allting annat
är det som är högre, min vän;
det kommer aldrig igen
hit ner, där tiden har stannat
i nuet och döjer där än.

Den vise är samtidigt token!
Låt vagnarna avhäktas loken!
Låt texten av rena ord
förbli vad den först var gjord!
Det står i den heliga Boken
som pryder mitt nattygsbord.

28. Emily Dickinson

Jag dog för skönhet, men var knappt
i graven passad in
då en som dog för sanning snabbt
fick platsen bredvid min.

Han sporde: "Vad blev fel för dig?"
"Min skönhet", blev mitt svar.
Han sade: "Sanningen för mig!
Vi är ett syskonpar."

Och liksom släktingars en natt
vårt samtal än höll på
när jord och mossa tog det fatt
och släckte namnen då.

29. Det Mördade Barnets Sång

Vad säger man. Ondskans ympning
på trädet: samhället. – Nåväl,
böj huven på rad för uppkrympning.
– Det finns bara blod och stympning
i vår seriemördarsjäl.

Vad tycker ni? Vederstyggligt?
En galning! Fasa aldrig nämnd.
Ert avståndstagande: uppbyggligt.
- Det finns inget mer ohyggligt
än det skändade barnets hämnd.

30. Hatsång

Hunger, hunger, hunger
plågar mig som själve fan
mest hela dan.
- Jag sjunger:
...
hata - hata - hata USA!
hata - hata - hata USA!
hata - hata - hata USA!
hata - hata - hata USA!

Hyckleriet koste;
girigheten likaså;
vad gäller då?
- Vi måste
...
hata - hata - hata USA!
hata - hata - hata USA!
hata - hata - hata USA!
hata - hata - hata USA!

31. Gränsen

Jag står vid mitt fönster, betraktar
fjärden, grå denna dag.
Vinden är stillad. Nu saktar
tiden in sina slag.

Det är en vilande väntan.
Denna sommar är mild.
Och världen i fönstergläntan
står från min verklighet skild.

Jag hör trafikbruset, vänder
till sängen, lägger mig ner.
Lyssnar. Någonting sänder.
Jag somnar, och finns inte mer

men kvar är dock existensen.
Finns något mera jag har
än ingenting? Nej, vid gränsen
är gränsen allt vi har kvar.

32. Tyst Sång

Kvällen är särskilt mörk här i gränden,
där inte särskilt många går förbi
på dagen heller, och få är vi
som här är satta på undantag
vareviga dag
– men lever gör än den
som lyhörd för ekon från bortomänden
här lever i minnet
därav och med sinnet
fyllt av sorg och privata eländen,
men inte alldeles utan behag.

Man sitter vid fönstret, tyst och förveten
och lyssnar till någon lugnande musik,
infrån kommen, en jazzrytm lik,
en viskning, samtidigt torr och öm,
den manar en: Glöm
nu bort all förtreten
och tänk på den egna livskvaliteten...
De illa berörda,
må kallar oss störda.
Grändens namn, det är Ensamheten
och Livets barmhärtigt skymmande dröm.

34. Hymn Till Satan

Man blir så förfärligt trött
för Gud måste gå att äta
och verket blir helt förött
av makternas eviga träta.

Det blir till slut nödvändigt
med en en strikt ny meny där
nattvarden har fördold vikt.
Hela receptet lyder:

Livet. – Bara ett senapskorn.
Det såddes i moder Eva.
Gud prydde oss med horn,
Satan gav oss lust att leva.

35. Sången Om Hjälplösheten

Mannen betraktade solen.
Blind
satt han sedan,
fotad i grind;
instängd, redan
negativ; stolen,
bortblåst medan
det ännu kom vind.

Solen betraktade världen,
låg;
solnedgången
var allt den såg...
Så blev mången
efter på färden;
låg på perrongen
och räknade tåg.

36. Nynnande...

Min själ är hemsökt av en farlig torka.
Jag fattar liksom eld för ingenting.
– Chimären får mig likafullt att att orka
besinna mig och se mig lugnt omkring.

Vad är det för hugsvalelse som sprinklar
min hjälplöshet, min trötta frenesi?
– Hon nalkas överallt ur stadens vinklar
i uppmärksamhetens periferi.

37. Ideologisk Lärosång

Naturen har sin gång i given takt.
Historien då? Den accelererar!
Och undergången nalkas. Var på vakt.
Det är för mycket skit vi tolererar.

Så mycket hotar livet självt, dess grund,
naturen, framför allt det sexuella.
Den hinner inte med. Var kysk, var sund,
sök äkthet i det artificiella.

Det låter ej från början som det ska.
Ty komponeras måste den, musiken,
och icke av sig självt blir allting bra.
Det gäller inte minst för politiken.

För nysådd må det läggas under plog,
vårt falska folkstyre, vars pöbelslater
förslappat våra sinnen länge nog.
Så lyssna ej till sång från demokrater!

Till käbbel har vi inte tid och rum,
så ignorera skenelitens löjen!
Den lockar inte, den är bara dum
och svag. Vi har förvisso andra nöjen.

Förkasta ock fascismens dumhetskult,
dit skall vi inte nu igen oss sänka.
Vi måste fatta världen helt och fullt.
Den som vill överleva måste tänka.

Du säger kanske, att du illa kan?
Nå den som inte vill må ta till lipen!
Så pjoska lagom, du. Väx upp till man
att se och fatta själva Grundprincipen,

att livet är en kamp. Förlorar du
så var det för du läxan illa lärde.
Ställ kraven på dig själv! Förakta nu
allt strunt om människornas lika värde

och gilla läget! Bliv den man du är
och sluta som en kärring hattifnatta!
Säg, vill du lyssna till en god idé
om ett och annat? - Låt oss sammanfatta:

vår ande är försänkt i sorgligt skval,
vårt blod bemängt med vedervärdig smitta.
Så blir vårt samhälle än jämmerdal.
Där måste vi den rätta vägen hitta.

Den vägen leder oss till ljuset ut.
Så må vi inte väja mer för Schismen,
den stora. Stridens dag är här till slut,
så vakna, landsmän! Krossa humanismen.

Ty vad bör göras, redan nu? Jag vet.
Det är blott ett som nu och ständigt gäller:
att skola sig till överlägsenhet,
den livet självt, av eget val, beställer.

38. Tillägnan

Nog vill jag träffa landets andra Enda
geni: rikspapegojan Lars Norén,
vars dikter sällan upphör att mig sända
sig själva i sin ynnest en och en.

Jag önskar att jag denne kunde härma!
Kan själv han baka Mästarens pastej?
– Tillsvidare får mina röster svärma
förbi en en näringsrik poet: prins Dej.

39. En Dåres Hymn

Någon tillfällig bot
finner jag kanske just i
rosors doftande hot
och tystnad, ett svampmoln från rot
och stam skilt på himmelens not-
system en kväll i augusti,

seendets stilla musik,
glädjen, som sval beaktas,
lätt vind, som är sinnet lik,
all dröm, som gör vakan rik
på sanningsenlig mystik
och livet förtjänt att vaktas;

en ensam kvällssky på drift
och alldeles snart förångad –
Augusti hemliga skrift
av händer i skift på skift
osynligt förd med sitt stift –
och till slut är lyriken fångad.

Lyrik, vad? – Låt det bli sagt:
expertisen tycks fromt begapad,
åtsklilligt strunt förlagt.
Jag hävdar en omvänd akt;
all dikt är från början intakt
– och världen ej slutgiltigt skapad.

Så vad är Skönhetens makt,
in statu viae – för filosofie
doktorer, som slutit sin pakt
och säger ganska exakt
vad övriga redan har sagt
– när Döden går med sin lie?

Jag skiter i vilket. Mitt liv
är dikt här på dårhusaltanen;
man har sina bra recidiv
och därtill små tidsfördriv,
om något på, hm, pim kiv –
min Torah, min Bibel, Koranen!

40. Förtvivlan

Något slags folkhem, snällt
och varmt, ett begrepp att damma
av, kanske? Mångkulturellt
eller inte kan göra detsamma –

Men vår samällsmiljö är karg.
All lögn och falskhet noterad.
Jag borde bli oerhört arg.
Blir bara deprimerad.

Nog kunde jag vinna min lager.
Nog kunde jag ta vad jag vill
och framstå i glänsande dager.
Men vad skulle det tjäna till.

All tomhet är mig besannad
från Pajala till Trelleborg.
Jag borde bli förbannad.
Jag känner bara sorg.

Folk söker på teve, på krogar,
på fotboll sin livskvalitet.
Mest sliter de jämt och knogar,
varför? Tja, säg det.

Mitt problem är är inte stressen.
Är van att bara gå på.
Men jag är så jävla ledsen
så det kan ni aldrig förstå.

Skumögt i mörkret treva,
som Fröding? Nej tack och adjö!
Jag vill inte längre leva,
förstår ni. Jag vill bara dö.

41. Sång I Förbifarten

Och Herren drog mig,
blev min lag.
Sång som klingar.
följer jag skyggt.
Men lätteligen
för att det
är dag
– hör jag märkligen
dån
av vingar?
– Jag unnar mig
rätteligen
höra det!

Och tanken slog mig
plötsligt att
den breda gatan
korsas nog tryggt
enkannerligen
bara det
är natt
– är jag verkligen
son
av Satan?
– Förkunnar mig
sannerligen
vara det!

42. Stark Sång

Oceanen av inre och hemligt Ljus
(vi ryser!)
är bara en Droppe i Havet
Förmörkelse, Verklighet, evig Rätt.
Se, därur spirar Sanningskravet
och Rättfärdiggörelsen. Herrens Hus
ger Näste åt alla som fryser
av Fjärde Nyhetens milda Bett
(som kittlar lätt!)
det är Koronan som lyser .

Som Rännil blir till störtande Fors
(nej flera!)
blir det Ögat, DITT, Teleskopet
mot allt, mot Färdens vikande Mål
som gottgör Stölden och Dråpet.
Det Målet är fångat i Siktets Kors!
Nu ingen må hota dig mera:
med Kallelsen hem till Martyrens Bål
(ett svart Hål!)
följer Rätten att själv martera.

43. Dubbel Sång

Passionens ångestlejon lyfter tassen.
Min natt är het av vredgad romantik.
Den sista svanen brusar upp ur vassen.
Så härligt klingar helvetets musik.

Det finns en himmel bortom allt besannat
i gudomens incestuösa akt –
Av död är livet helgat och förbannat.
Så dubbel är det stora Endas makt.

44. Främmande Sång

Röntgenfåglar lyfter svarta
trådar ur buskagen
och bär dem in till de aparta
grannarna genom garagen!

Så öppna för all egen-
domlighet står husen att
var dag blir dröm, förtegen,
genomlyst av fåglar, vind och natt.

45. Sången Till Karriärkvinnan

skÖtsam är av allt att döma
mänskovärdets deff'nition
med klockren ton
bland de bildade
oförvildade.
Möt behövande
stumt bedövande!
"Skänk en slant"...?
Vem? Vår tant?
– Det kan du glömma,
fickan tömma,
Kon,
hon föraktar trista fattighjon.

Borgarkärring!! – vårt perfekta
exemplar av Homo Sapiens,
vid himlens gräns,
intet seende,
iskallt leende,
tomhänt vevande,
närmast levande
död som i
en tragedi
av sina släckta,
liksom bräckta
mäns
ögon speglad semiexistens.

Inskränkt och bornerad.
Tankeverksamhet på burk,
med kaffeslurk,
rena sillerierna,
gynnad av partierna
hon gjort tjänster i.
Röstar vänster. I
chÄfsbefattning
(överskattning!)
uppkvoterad,
framforcerad
– URK
– av nå'n annan jäkla käringskurk!

46. Sången Om Sakta Matt

Så kommer åter flickan Sakta Matt
och vidrör mig med månljuslätta händer.
Jag vaknar mjukt. Det är en laddad natt
på oförklarat therawatt
då liksom hemligt fjärran stjärnor sänder
oavbrutet
liv som slutet
in i sig självt passerar stadens gränder –

Hur många sömngångare vandrar nu
i tofflor kring på måfå? Nå, vi rattar
tillsammans in det mesta, hörrudu,
gemensamt hemma är vi tu
på tankeapparaten; ja ni fattar
nog, men akta
er för Sakta
som tänder varsin cigarrett och skrattar!

På lek och allvar liv och död, förstår
ni vad med denna frasen sägs och menas?
Min kära särar aldrig sina lår.
Det är en annan lust jag får
av henne; någon sanndröm i det senas
existens, en
stund vid gränsen
där flickan Sakta Matt och jag förenas.

47. Sorgligt Men Sant

Så mycket rusigt
är nog drivet
formulerat, sagt och skrivet
om vänskap och så där.
Mitt bidrag följer här,
ja inte utan hetta
kan jag allt berätta:
här är jag, ännu hel
och hållen fastän
trött och stel
av lasten;
mycket bar jag genom livet;
bäst levs det övergivet.

Så mycket tjusigt
sagt och sägen,
att tro det är man obenägen.
Nå, vänskap var det. Ja?
Det är så lagom bra!
Ja, ni får själva välja.
Jag kan allt förtälja
att för min egen del
(och jag tar faktiskt
inte fel):
i praktiskt
taget alla fall och lägen
var vänskap bara i vägen.

48. En Stockholmsvisa

Säg, finns det någon människa i staden
som har mitt namn och min identitet?
– Det visar sig på Stockholmspromenaden
som äger rum i självförsjunkenhet.

Och biltrafiken brusar. Fjärden blänker.
Och någon håller sällskap med mig, vem?
– Det är jag själv som står på bron och tänker.
Nu väcker han mig stilla. Vi går hem.

49. Budbäraren

Tankspridd vände jag om hörnet. Vinden
slog emot mig häftigt som ett tåg –
Ett väldigt moln på himmelen bar in den
stora katastrof som här jag såg

– en parentes av eld! Och på sekunden
färgblind såg jag tecken i en hjord
på drift som skärvor. I förlamning bunden
sammansatte jag dem nu till ord

och ringde på hos dig, bjöds in i hallen
och sa: "I radioaktivitet
och nödvärn är din tröskel nu förfallen.
Ditt namn är skugga, men din blick är ännu het."

50. Skymtar

Vad göms egentligen i själens lådor?
Man drar väl ut nån lite då och då.
Det är väl inte utan sina vådor!
Det man får fram kan vara si och så.

Ett litet odjur hoppar ut i rummet;
en dolk med isblå klinga glimmar här;
nåt mycket egendomligt blir förnummet
– och plötsligt är det inte längre där…

51. Psalm

Död åt allt vad av synden bränns,
intet är vart den leder.
Finns det straff som tillräckligt känns?
Herrens frihet är utan gräns,
ugnen han oss bereder.
.
Världens obönhörliga kross
mal till bröd våra fjärna
meteoriter. Domens bloss
Lucifer hämtar så ner till oss
mörkaste havets stjärna.
.
Någonstans finns en bro av hopp
spänd över tomma vatten.
Snart tillända mitt levnadslopp!
Helgonens ögon och Kristi kropp
leder mig hemåt i natten.
.
Låt mig leva och låt mig tro.
Återstår bortom allt annat
sist för renhetens krona och sko
andens tempel. Där vill jag bo
ännu när tiden stannat.

52. Konflikt

Hur kan man veta meningen med livet?
– Av natt är dagens ljusa rymme välvt.
Jag bryr mig föga om vad som är skrivet;
all bibel jag vill ha är livet självt.
.
Madonnans vackra ögon är en slynas.
Hos mig finns ändå ingen kluvenhet.
Det verkliga kan ses, men aldrig synas.
Jag lever, lever; det är allt jag vet.

Med glädje bär jag lustaskammens stigma
av gudom! Ickenågon vill mig väl,
förblir nåd, väntan, rökelse, enigma
och gnista i min källarmörka själ.

53. Sorgsen Visa

Jag minns din luftigt tunna kropp med smärta.
Jag minns en gryning då jag följde dig
nerför en trappa med ett ängsligt hjärta
in i ett hus… och mera minns jag ej.

Det var förälskelse, och den var verklig.
Det jag berättat var dock blott en dröm.
Nå, verkligheten? Den var inte märklig.
Jag var en skitstövel, så döm och glöm.

54. 80

Det här är nog inte min hemplanet.
Den är bra
dålig,
så mycket ni vet!
Jag hör era skrik,
är det min musik?
Nej!
Men okej,
tålig
...är jag med ljud
...prålig
...er Gud
...han med okänd identitet!

Personligen är jag i hyfsat skick.
För i natt
dog jag;
det gick som det gick,
jag föddes igen
som det anstår män
- ja!
Och i dag
log jag
...fick en idé
...tog jag
...ton C
...den satt klockrent mitt fittiprick!

55. Kärlekssång

Så har jag sökt dig omvägs via yoga,
vid insikt bunden och vid utsikt med
för jag kan inte låta bli att plåga
mig själv med en förfärlig längtanslåga
som alltid gled
intill min hud och vred
mig ut i smärta att mot dig mig hemåt våga.

Som du besätter mig i ord och mening.
Och likväl vet jag inte vad musik
som bor i dina ögons blå förening
med varje himmelskt ögonblicks försening
i tyst mystik
som alltid bar mig lik
en ångervålnad åter in i djup förstening.

Det finns en vana. Dagarna blir njugga
och trygga avstånd bort från allt jag sett.
Likgiltigheten kan jag känna dugga
sin vardagsmildhet, blodet slutar hugga
i blodet hett,
- förblir ändå berett
att tända mig ditt ögonljus i hjärtats skugga.

56. Pöbeln

Människors småaktiga fladdrande.
De har ingenting att få sagt.
Det är bara ett enfaldigt pladdrande
och man känner just bara förakt.

Tag del, den som bara orkade
som om det fanns nåt att tjafsa om!
Folk är så makalöst korkade.
Man kan omöjligt ha sympati för dom.

57. Tidssång

Här vill jag tala med dåtal,
drömmen skall ge mig chans.
Vi lever! Vi är ett fåtal,
befinner oss ingenstans,

på väg mot den enda färden
som leder oss hemåt. Vem?
Det vet jag inte! Och världen
som livsflödet leder hem

försvann; men språket är bordat
och havet till vila lagt –
Om allt blev för mycket ordat
i regel; och vad blev sagt?

Det mesta var överdrivet.
Det minsta finns överallt.
Så oklart är livet skrivet
i livet, som blåser kallt.

Det kan inte formuleras,
blott antydas då och då.
De döda må tiga, ty deras
är intet: tystnadens vrå.

Vi lever inte! Må te vi
oss levande i en text
bland många! Stunden är evig
läsart, till nuet växt.

Och klockan lider mot elva.
Men tiden? Den återstår!
Vi klandrar inte oss själva.
Här står vi, var än vi går.

Vår framtid är kanske redan
förgången, och all skuld krävd
hänåter. Vi fattar sedan
sanningen; så blir den hävd.

Så endast verklig är drömmen
att ingenting annat blir kvar,
till slut, utom ljusets gömmen
i människonatten, klar!

Var finner du världen? På ställen
där verkligheten är svag –
I gryningen saknar jag kvällen,
om natten är natten dag.

58. Fattigsång

Utblottad är all världen, efterlämnad
oss inga, människomystikens koks:
katolsk vid liv den glöden, spridd och ämnad
sig evig gud i hoppets paradox.

Mot intet sände vi och katapulte
förtvivlans bön ur livets eld och snö!
Att dö är inte särskilt meningsfullt, det
finns dock en mening i att ändå dö.

59. Lamento

Vad är den högsta lusten? Masturbera?
Den konsten tycks oss alla intessera!
Vårt samhälle, där bästa
kärlek för det mesta
heter Porr
må inte klandras
men vara andras
dyra
fosterland;
guld och syra,
fröjd och yra,
lovsång utan vank och skorr;
själv slet jag längesedan alla band
härmed och sökte mig till folkets rand
av ensamvaro; sedan intet mera.
Där står jag stilla som en tankens sprinter.
Min sommar heter Vinter,
mitt söder heter Norr,
min borr
En Smekning, hettan Köld, mitt vatten Torr.

Hur hopplös kan ens tillvaro då vara?
Jag säger ingenting, jag frågar bara.
Till intet är man hunnen;
ligger mest i brunnen.
Å, jag ber,
det är rätt givet,
så säg mig: livet,
kan man
hitta dit?
Intet hann man,
intet vann man;
livet tar och döden ger;
kan världen skapas med nån mäktig rit?
Det här är allt, och det är bara skit.
Att dö, det är en uppgift jag skall klara.
Så bakåt går min väg. Den skall jag vandra.
Så tycks min värld för andra
rent allmänt upp och ner;
ni ser,
jag vill nog inte gärna leva mer.

60. Gånglåt

En kväll när molnigheten trycker på
känner jag mig lättad under promenaden.
Min sinnesstämning, den är lugn och blå
som fönsterspeglad raden efter raden
som följer mig på vägen hemåt genom staden.

Jag visste aldrig vad jag levde för,
kärleksleendet och hånet,
samtidigt? Men vad som än mig rör
tycks det mig nu som blotta spånet,
dansande i stadens vind och avståndsdånet.

61. Party


62. Den Heliga Skrift

Jag följde stigen i ruvande frid
mot utsikt och främmande vatten.
Det var en enslig, besynnerlig tid
för mig själv, helt för sig, i natten.

Och här var fjärden. Glimmande text
var ljusen på motsatta stranden -
Och vad för mening som ner däri växt
undgår mig än; men jag fann den.

63. Nocturne

Här i augusti stadsdel bor mitt vackra ögonvatten,
med tid och tystnad närbesläktat, synnerligen klart
och blint. Jag väntar då i tillförsikt den långa natten
som sakta nalkas oavvänt och aldrig uppenbart;

jag ser! I denna stillhet ryms förvandlingen, den sista,
som inte upphör likt egendomligt första hopp.
Det finns snart ingenting jag om och om igen kan mista
i fantasin om livets stund i slutet ljusomlopp.

Som föremålens andar rörs i tyst och stilla gamman,
som hösten gradvis växer fram i stadens fjärran hus!
Jag ser i andetaget vida parker fläkta samman
vid ensamhetens skugga bakom timmens mörka ljus.

64. Vägen Hem

Vem är jag? O store
Gud, finns du till?
Jag ville jag vore,
vet vad jag vill.

Du är ingen annan,
blott den du är.
Jag tar mig för pannan,
vad min idé

om livet? – Dess låga
skall sist bli höjd,
besvarad var fråga,
jag somna nöjd.

Ty snart är det äntligt
slut på min nöd.
Mitt liv är väsentligt.
Så är min död.

O Gud, du har stannat
här, men hos vem?
– Jag kan inte annat
än vandra hem.

65. Sanningssång

Bara älska varandra - tip top!
Tja, som idé kan det stämma.
Men inte ens i sin egen kropp
hör någon någonsin hemma.
Så är det för alla,
och vindarna kalla,
döden vi nalkas i skingrad tropp -
Att likväl hålla liv i sitt hopp
förblir oss ett ständigt dilemma.

Ett svart hål öppnar sig; tänk
då ändå på allas bästa!
Se tomhetens grymma ögonblänk
och älska ändå din nästa.
Det gäller för livet,
ty så står det skrivet.
Döden framstår ibland som en skänk -
Vid lustens kors eller pinobänk
förblir vi tills vidare fästa.